2017-01-12

Jämställdhetsministern som inte trodde på alla människors lika värde

"Alla människors lika värde", "alla människors lika värde", "alla människors lika värde" och "alla människors lika värde". En snabb googling visar att jämställdhetsminister Åsa Regnér, i de texter hon sätter sitt namn under, mer än gärna åberopar denna utslitna floskel.

Frasen "alla människors lika värde" är emellertid inte bara en sönderanvänd och intetsägande floskel som politiker och andra makthavare till leda använder för att försöka dölja att deras budskap fullständigt saknar såväl substans som koherens. Tvärtom, konceptet "alla människors lika värde" är i grund och botten, trots den valhänta och lätt naivistiska formuleringen, bara ett uttryck för en av lagstyrets viktigaste principer, nämligen den om likhet inför lagen.

Principen om likhet inför lagen står emellertid väldigt lågt i kurs i dagens Sverige. Ironiskt nog är detta någonting som precis de människor som, likt dementa papegojor, alltid tjattrar om "alla människors lika värde" aktivt har arbetat för. Exemplen på detta är oräkneliga.

Vissa grupper tillåts att både ockupera mark och köra omkring i bilar med förförbud, samtidigt som människor med annan grupptillhörighet skulle straffas hårt för detta. Kriminella invånare i miljonprogramsområden tillåts härja fritt, trots att samma beteende skulle leda till allvarliga problem för gärningsmännen om dessa var bosatta i andra områden. Den som hånar en religion kan bli åtalad, samtidigt som ingen åklagare skulle komma på tanken att väcka åtal om religionen var en annan. Och så vidare.

I en vidare, om än ej strikt juridisk, mening är företeelsen ännu mer utbredd. "Kultureliten" försvarar ungdomsgäng som trakasserar biblioteksbesökare. Feminister överger de kvinnor som utsätts för hedersförtryck. Samma personer som tidigare skrikit på sänkta beviskrav och strängare staff i våldtäktsfall, har nu börjar brinna för våldtäktsmäns rättigheter och rättssäkerhet. Allt detta på grundval av förövarnas grupptillhörighet.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér må påstå sig brinna för "alla människors lika värde", men i handling visar hon klart och tydligt att principerna om likabehandling och likhet inför lagen inte är vatten värda i hennes ögon. När Regnér nyligen tillfrågades om varför svenska myndigheter så ofta sanktionerar vad som rent juridiskt är våldtäkt av barn svarade hon inte bara undvikande, utan visade också prov på stor förståelse och menade att staten bör vara beredd att se mellan fingrarna när det kommer till barnäktenskap.

Regnér illustrerade därmed tydligt vilket monumentalt hyckleri de ständiga hänvisningarna till "alla människors lika värde" är ett utlopp för. Man åberopar denna floskel för att på en och samma gång signalera sin moraliska dygd och maskera sin egen oförmåga, men man förmår inte ens fylla den med det mest basala av innehåll. Tvärtom, man går om något i bräschen för att skapa ett samhälle där alla människors olika värde är den bärande principen.
DN1

2017-01-10

Det går inte att kompromissa med socialismen

Det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på sistone. Om någon till äventyrs undrar varför beror det att jag finner det mer givande att bilda enklaver med likasinnade, än att delta i det lågvattenmärke som utgör det depraverade majoritetssamhällets samhällsdebatt.

Detta väl sagt förtjänar inte de intellektuella huliganer och lallande dårar som, likt en hord barbarer, härjar i det offentliga Sverige att lämnas i fred. Sverige 2016 är ett samhälle i totalt moraliskt förfall. Ett land där vuxenmobbare och massmördarvurmare har utsetts till överstepräster i etikens tempel.

Skattepengar regnar över extremister, brottslingar och den pseudovetenskap som flyttar fram sina positioner på universiteten. Bakom floskeln alla människors lika värde gömmer sig i regel särlagstiftning. Kultureliten ser det som ett kall att försvara biblioteksvandaler. Feminister försvarar våldtäktsmän. Journalister ser det som en av sina viktigaste uppgifter att vilseleda folket. Salafister får skattepengar för att "arbeta mot islamofobi". Et cetera.

Hur bemöter man då detta? Frågan förtjänar egentligen en betydligt längre utläggning, men till det viktigaste man kan göra hör att inte lalla med. Det finns ingen anledning att erkänna dessa moraliskt depraverade personer som auktoriteter. Det finns ingen som helst anledning att låta dessa moraliskt depraverade personer diktera spelets regler.

Det finns ingen anledning att utsätta sig för det krypskytte dessa moraliskt depraverade personers och deras klenbegåvade hangarounds i ditt Facebookflöde ständigt ägnar sig åt. Det finns ingen anledning att göra sig till måltavla för de ständiga försöken till indoktrinering som präglar deras nyhetskanaler, i synnerhet inte som det finns utmärkta alternativ. Det finns ingen anledning att besöka deras propagandainstitut till museer.

Ge dina barn motbilder till den propaganda de får lära sig i skolan. Överväg om bekantskapen med människor som, utan att veta vad de talar om, ständigt beskyller dig för att hysa förkastliga värderingar, verkligen är värd att upprätthålla. Fundera över om "vänner" som du inte vågar eller orkar yppa dina åsikter för egentligen är värda din vänskap.

Den svenska borgerligheten har inbillat sig att det går att kompromissa med socialismen. Vi känner alla till resultatet – världens högsta skatter, institutioner befolkade av fanatiker, ett hyperpolitiserat utbildningsväsende, ett krossat civilsamhälle och en journalistkår som gapar om fake news, samtidigt som den satt lögnen i system.

Det går inte att kompromissa med socialismen. Den måste ständigt bekämpas – på alla fronter.

2017-01-07

Om Fredrik Reinfeldt och frågorna som aldrig ställdes

SVT:s Anna Hedenmo gick i dagarna till attack på Fredrik Reinfeldts intervjuprogram Toppmötet, ett program producerat av hennes egen arbetsgivare.

Hedenmos kritik bottnade i att Fredrik Reinfeldt inte ställde tillräckligt många kritiska frågor till sina gäster. "Som erfaren intervjuare [...] är det frustrerande att uppleva hur många frågor om inte ställs", ansåg Hedenmo, och beskrev upplevelsen som så frustrerande att hon som tittare satt och hoppade i stolen.

Huruvida Hedenmo har rätt i sak eller inte är jag helt fel person att uttala mig om då jag inte sett något av programmen. Vad Hedenmo ger uttryck för är dock synnerligen anmärkningsvärt av ett helt annat skäl, nämligen att hon inte ser bjälken i sitt eget öga.

Jag själv och många med mig är nämligen synnerligen välbekanta med den frustration ("Jag sitter ju och hoppar i stolen") som Hedenmo ger uttryck för. Vi har många gånger upplevt den själva framför TV:n, inte minst när Hedenmo och hennes kollegor intervjuat bland annat just Fredrik Reinfeldt.

Mellan åren 2012 och 2015 kunde alla politiker som intervjuades av Hedenmo och hennes kollegor känna sig förvissade om att de alltid kom undan med icke-svar när det kom till migrationspolitiska spörsmål. Floskler, halvsanningar och direkta lögner i stil med "han står inte upp för alla människors lika värde", "vi kan inte påverka detta, vi är bundna av internationella konventioner" och "invandringen är en ekonomisk vinst för Sverige" ledde då nämligen aldrig till några följdfrågor.

Anna Hedenmo och hennes kollegor påpekade i dessa fall aldrig att de politiker det var deras jobb att granska inte svarade på deras frågor. De ifrågasatte aldrig varför politikerna de intervjuade gav svar som gick stick i stäv med all seriös forskning. De lyfte aldrig frågan om målkonflikter. De påpekade aldrig att ledande politiker ogenerat ljög om vad internationella konventioner egentligen krävde av Sverige. Och så vidare.

Det är fullt möjligt att Anna Hedenmo har helt rätt i sin kritik av Toppmötet, men vad Fredrik Reinfeldt gör fel i de fyra programmen är i så fall exakt samma sak som bland annat Anna Hedenmo själv gjorde fel i flera år. Att det så påtagligt ofta var samme Fredrik Reinfeldt som Hedenmo nu kritiserar som var föremålet för dessa intervjuer gör Hedenmos kritik direkt surrealistisk. Det är inte sten hon har kastat i glashuset, det är splittergranater.
SvD1, Ab1, Exp1

2016-12-14

Hyckleriet om propagandan


Journalistik som, enligt DN, inte är exempel på "fake news"

Svensk nyhetsrapportering har, åtminstone sedan Georgienkriget 2008, varit sprängfylld av återgiven Kremlpropaganda. Den ryska propagandan har letat sig in i form av notiser, i form av märkliga hänvisningar i nyhetsanalyser och i form av motbilder som infogats i större sammanhang i det ena valhänta försöket efter det andra att skapa balans i rapporteringen.

En del av detta kan förklaras med gammal hederlig naivitet, men inte allt. Det har länge varit tämligen uppenbart att Vladimir Putins de facto-fascistiska regim delvis fått ärva de utbredda sovjetsympatier som återfunnits i den svenska journalistkåren. Av denna anledning har Rysslands övergrepp på sina grannländer relativiserats, tonats ned och ursäktats, helt i enlighet med den av svenska socialister så omhuldade tredje ståndpunkten.

Bortsett från en och annan säkerhetsintresserad debattör var det länge få som brydde sig det minsta om detta. Tvärtom sågs det hela som någonting sunt. Det hela låg helt i linje med "sanningen" att det aldrig är ens fel att två träter, något som länge varit en grundpelare i den av Socialdemokraterna påbjudna värdegrunden.

På kort tid har dock allt detta förändrats, men inte för att de debattörer som nyligen gjorde allt för att relativisera sönder frågan om vem som egentligen mördade passagerarna ombord på flygplanet MH17 plötsligt kommit på nya tankar. Ej heller beror det på att alla som föredragit att ge Georgiens tidigare president Mikheil Saakasjvili skulden för en rysk invasion nu omvärderat sin hållning.

Att alla plötsligt blivit utom sig av oro över ryska propagandakanaler och påverkansoperationer beror på att man fått för sig att detta är ett bra sätt att smutskasta sina fiender på. Den som kritiserar EU, eller föredrar en republikansk presidentkandidat före en demokratisk, beskylls nu närmast regelmässigt för att gå Putins ärenden. Samma regering som när det kniper knappt ens förmår neka Ryssland att hyra gotländska hamnar, är snabba att spela ut Putin-kortet mot politiska motståndare. Och så vidare.

När sedan amerikanska journalister, stukade av ett presidentval som gick dem emot, på ganska lösa grunder lanserade fake news-narrativet och kopplade detta till Ryssland, var naturligtvis svenska journalister och makthavare, likt de notoriska efterapare de är, inte sena med att hoppa på tåget. Inte heller denna gång bekymrade man sig emellertid om några döda ukrainare.

Vad det i stället handlade om var att man såg en chans att utmåla makt- och etablissemangskritik som ett hot mot demokratin. Ironiskt nog blir resultatet av detta att det sanningsbegrepp man påstår sig värna om urholkas ytterligare. Förtroendet för nyheter och politiska utspel devalveras ytterligare, vilket i sin tur får den ryska propaganda man påstår sig vilja bekämpa att framstå som mer trovärdig än vad den annars hade gjort.

Detta bekommer emellertid inte de svenska makthavarna nämnvärt. Deras bombastiska varningar har, som sagt, när det kommer till kritan ändå inget med ryska propaganda att göra. Denna har bara varit ett praktiskt svepskäl.
Exp1, Exp2
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.