2018-01-19

Om vinster i välfärden och avledningsmanövrar

Frågan om vinstförbud är återigen på tapeten. Miljardbelopp läggs på PR, politiker gör utspel, en strid ström av debattartiklar publiceras, och så vidare. Inte desto mindre är det hela från början till slut en charad.

Jag är här naturligtvis frestad att ännu en gång påpeka att vinster i välfärden har väldigt lite med kapitalism och fria marknader att göra. Den texten är emellertid redan skriven, och dagens budskap är i grund och botten ett helt annat. Frågan om vinstförbud och vinsttak är nämligen irrelevant, alldeles oavsett den ideologiska bakgrunden.

Anledningen till detta är att det finns en solid riksdagsmajoritet mot det förslag som kommunistledaren och plakatpolitikern Jonas Sjöstedt nu lyckats göra till regeringens. Frågan är med andra ord parlamentariskt stendöd. Det vinsttak som diskuteras är ett icke-vinsttak. Den högljudda diskussion som förs om saken är blott ett blocköverskridande spel för gallerierna.

Varför fortsätter då lik förbannat detta apspel? Det hela kokar i grund och botten ned till dramaturgi. En högljudd låtsasdebatt om vinster i välfärden är nämligen praktisk ur politikernas synvinkel. Detta eftersom en sådan tämligen enkelt, åtminstone i kombination med lite politiskt spinn av den mer ohederliga karaktären, kan utmålas som en klassisk strid mellan höger och vänster.

Alliansen kan då, å ena sidan, utmåla socialism på entreprenad som en marknadslösning. Socialdemokraterna kan, å den andra, då utmåla vinster i vissa (och tämligen godtyckligt valda) välfärdssektorer som något väsensskilt från den genomkorporativistiska ideologi som hela partiets idégods kokar ned till. Därmed får man till stånd något som, åtminstone för den oinsatte, liknar en traditionell skiljelinje mellan höger och vänster.

Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då Sverige har blivit ett smörgåsbord för internationella inbrottsligor. Detta är synnerligen praktiskt då en huvudlös migrationspolitik fortsätter kosta skattebetalarna astronomiska belopp, de ogenerade lögnerna om en anpassning till "EU:s miniminivå" till trots.

Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då människor inte bara rånas, utan dessutom blir bundna och knivhuggna i sina egna hem och affärer. Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då dödsskjutningar på allmän plats blivit vardagsmat, utan att politikerna gör något mer än att konstatera att det hela är "oacceptabelt".

Frågan om vinstförbud är med andra ord en pseudodebatt. Vinstförbud är någonting som politiker från såväl som höger gärna debatterar, eftersom de så länge denna debatt pågår slipper svara på obehagliga frågor om de lavinartat växande reella problem som Sverige står inför.

Frågan om vinstförbud är i grund och botten ingenting annat än en avledningsmanöver, iscensatt av de komplett ansvarslösa politiker som detta valår betydligt hellre vill bli omvalda än att stå till svars för de katastrofala problem de genom sin monumentala inkompetens har orsakat.

2018-01-17

Om personlig integritet

Vid första anblick är frågan om personlig integritet högst levande i Sverige. Integritetsaspekten diskuteras ofta upp i samhällsdebatten, vikten av att värna den personliga integriteten påpekas ofta av politiker och myndigheter och mången utebliven åtgärd har förklarats med just integritetsaspekten. Inte desto mindre är det just frånvaron av personlig integritet för gemene man som utmärker Sverige i sammanhanget.

De flesta personuppgifter är offentliga handlingar, och lämnas av myndigheter utan vidare ut till vem som helst. Personnummersystemet möjliggör närmast oändliga möjligheter till övervakning av medborgarna, och ligger till grund för enorma statliga register. Medborgarnas internetvanor övervakas. Oskyldiga medborgare tvingas allt oftare själva bevisa sin egen oskuld genom att lämna DNA-prover. Et cetera.

Vad svenska myndigheter däremot inte gör är att använda sina omfattande register i de fall detta faktiskt är motiverat. Möjligheterna till identitetsfusk är enorma. Bidragsutbetalningar kontrolleras inte med varandra, varför det är möjligt att söka och få ömsesidigt uteslutande bidrag samtidigt. Personer med dyra bilar inkasserar socialbidrag. Assistansfusket är gigantiskt, men tillåts ändå fortgå år efter år. Uppehållstillstånd delas ut till asylsökande som gjort sig av med sina pass för att dölja att de saknar asylskäl... Listan kan göras oändlig.

Att identitetsfrågan kunnat haverera på detta sätt beror som så mycket annat på att en socialistisk grundsyn tillåtits pervertera moralsynen. Integritetsbegreppet har knutits till positiva rättigheter, snarare än till negativa. Den bidragssökandes integritet har värnats, samtidigt som den hederlige och självförsörjandes individens integritet systematiskt har trampats på och bespottats.

En sådan ordning är inte bara pervers, den utgör dessutom det naturliga integritetsbegreppets diametrala motsats. Att den som är såväl hederlig som självförsörjande också förtjänar sin personliga integritet är en självklarhet. Varje statligt ingrepp i dennes personliga integritet är också en inskränkning av dennes negativa rättigheter. Den som är både hederlig och försörjer sig själv förtjänar sin personliga integritet, av den enkla anledningen att varje avsteg från denna princip är ett obefogat och oförsvarbart övergrepp på vederbörandes frihet.

När det däremot kommer till personer som ansöker om bidrag, eller på annat sätt önskar förbättra sin personliga situation på andras bekostnad, är förutsättningarna däremot helt andra. Om en stat beviljar någon bidrag eller andra kostsamma förmåner såsom asyl, är det också den mest naturliga sak i världen att ställa långtgående motkrav.

Sådana motkrav kan, per definition, aldrig kränka någons identitet, eftersom det är valfritt att ansöka om dessa förmåner. Anser man den personliga integriteten väga tyngre, blir också det naturliga att inte ansöka om dem. Därmed vore det inte bara sunt, utan dessutom moraliskt helt okomplicerat, att i den mån man betalar ut bidrag också sammankoppla dessa med långtgående åtgärder av ett slag som de vilseledda förespråkarna för det människofientliga socialistiska synsättets anser vara integritetskränkande.

I den mån en stat faktiskt betalar ut till exempel socialbidrag, bör därför ett villkor för att några som helst pengar skall betalas ut också vara att den sökande skriver på en fullmakt som ger berörd myndighet obegränsad insyn i vederbörandes bankärenden, och polisen full rätt att när som helst genomföra en husrannsakan.

I den mån till exempel stora mängder kontanter upptäcks hos vederbörande under en sådan husrannsakan skall bidragsutbetalningarna omedelbart stoppas, och den andel av kontanterna som understiger tidigare utbetalda belopp förverkas. Detta kan dessutom med fördel kombineras med att den sökande i den mån detta anses lämpligt måste lämna fingeravtryck och DNA-prov, för att på detta sätt förebygga identitetsbedrägerier och annan brottslighet.

Detta låter måhända hårt, men faktum är att ingen kommer tvingas underställa sig dessa villkor. Finner man villkoren oacceptabla är det enda man behöver göra för att slippa leva under dem att tacka nej till bidrag.

2018-01-16

Assistansvansinne på flera nivåer

En artikel i Svenska Dagbladet om (det förvisso sedan ganska lång tid tillbaka väldokumenterade) fenomenet med att utländska handikappade hämtas till Sverige för att bli sedelpressar åt skrupelfria parasiter, har det senaste dygnet väckt stor uppmärksamhet.

Sannolikt kommer denna diskussion föras i stort sett utan att det mest centrala i sammanhanget, nämligen det faktum att lagen om assistansersättning (LASS) i sig är vansinnig, diskuteras över huvud taget. Detta i sig säger väldigt mycket om i vilken omfattning folk har internaliserat socialismens principer.

Att LASS uppskattas av de personer som gynnas av lagen är i sig inte konstigt. Att flera personer anställs för att, på skattebetalarnas bekostnad, ta hand om en enda person är dock ekonomiskt oförsvarligt, även om man i hög grad accepterar den så kallade välfärdsstatens premisser. Den sortens ohämmade pengarullning accepteras nämligen inte i något annat sammanhang.

En bra illustration av detta är äldrevården. Denna lämnar förvisso väldigt mycket övrigt att önska, i synnerhet som staten i många fall mjölkat de äldre på avsevärt högre belopp än vad den är villig att lägga på dem som gamla och skröpliga, men i grund och botten är det fullt rimligt att kostnaden för äldre inte tillåts skena så som den gjort för LASS, trots att hjälpbehoven i många fall är likartade. Det hela skulle helt enkelt kosta mer än något samhälle har råd med.

När det kommer till assistenter har man dock, precis som i migrationsfrågan, valt att blunda när kostnaderna växt sig astronomiska. Man har låtsats som att man inte behövt ta några hänsyn till ekonomiska realiteter, och man har låtsas som att den närmast osannolika pengarullningen kunnat fortsätta utan att detta gått ut över annat som till exempel rättsväsende och sjukvård. De krassa avvägningar man på i stort sett alla andra områden tvingas till i en värld där resurserna är begränsade, har varit tabu att ens lyfta här.

På svenska myndigheter fantiserar man nu om att fusket skall stävjas med återbetalningskrav. Vem som helst med ens grundläggande erfarenhet av verkligheten förstår dock att de pengar som skattebetalarna med hot om våld tvingats skilja från, och som därmed gått rakt ned i bedragares fickor, aldrig kommer betalas tillbaka. Vad mer är, en stor del av de facto-bedrägerierna rör sig om utbetalningar som rent juridiskt är helt legala. För att ens ha en chans att komma till botten med problemen är det därför helt andra åtgärder som krävs.

Som tidigare påpekats är grundproblemet assistansersättningen som sådan. Om man nu ändå insisterar på att bortse från detta, borde det emellertid till och med för ett barn vara någonting fullständigt självklart att den som precis flyttat till Sverige från ett annat land inte tillhör den skara som kan räkna med denna ohemult dyra förmån. En sådan ordning inbjuder inte bara till bedrägerier och missbruk, den är framför allt direkt stötande.

Ett enkelt sätt att stävja den sortens missbruk är att begränsa dyra och icke-essentiella förmåner som assistansersättningen till medborgare. Om detta kombineras med att medborgarskap endast delas ut till självförsörjande, svenskkunniga och ostraffade individer, kommer potentialen till fusk minska drastiskt. Detta utan att tumma på den personliga integritet som ofta åberopas i sammanhanget.

Detta bör dessutom kombineras med att generellt förbjud att inom ramen för skattefinansierade assistansbolag vårda anhöriga till personer med ekonomiska intressen i företaget. Ett sådant upplägg innebär en uppenbar jävsituation, och då verksamheten när det kommer till kritan är en ytterst kostsam form av privatiserad myndighetsutövning är detta i sig en fullständigt orimlig ordning.

Dessa regeländringar vore tillsammans så både självklara och gynnsamma, att det krävs den inkompetens och dumhet svenska politiker ständigt visar prov på för att likt förbannat vägra genomdriva dem.

2018-01-12

Debatten om ålderstester är en dimridå

I samband med den så kallade "tvärvändningen" 2015 (det vill säga en återgång till en migrationspolitik som förvisso var såväl ohållbar som gravt ansvarslös, men ändå inte längre riktigt kunde mäta sig med det oförblommerade vansinne som hade rått tidigare under året) återaktualiserades frågan om ålderstester.

Stora mängder politiskt kapital hade emellertid investerats i kategoriska avståndstaganden från den handledsröntgenmetod som dessförinnan hade använts vid åldersbestämningar. Inte osannolikt var det av precis denna anledning som den välbeprövade handledsröntgenmetoden i samband med detta plötsligt och lustigt ersattes av en betydligt mer otestad metod baserad på knäledsröntgen.

Vad som tycks ha varit ett patetiskt försök från ett förljuget politiskt etablissemangs sida att rädda ansiktet, tycks därför nu vara på väg att att sluta i ännu ett migrationspolitiskt praktfiasko. Metoden är hårt kritiserad, journalistkåren vädrar blod och den politiska viljan riskerar att ännu en gång börja vackla.

Faktum är dock att frågan om åldersbedömningar i grund och botten är ett villospår. Tillförlitliga åldersbedömningar är på intet sätt nödvändiga för en rättssäker asylhantering. Låg ålder är inte ett giltigt asylskäl. Att ålder och ålderstester över huvud taget blivit centrala frågor beror på någonting helt annat.

Svenska politiker har nämligen, i sin oändliga vishet, bestämt att asylsökande under 18 år i hög omfattning skall beviljas asyl, även i de fall de saknar varje tillstymmelse till asylskäl. Detta har skapat gigantiska incitament till fusk, eller rättare sagt till bedrägerier. Ålderstester är med andra ord ett valhänt försök att minimera de skadliga effekterna av en ansvarslös politisk, snarare än ett försök att angripa problemet som sådant.

Ålderstester är inte nödvändiga för att Sverige skall kunna leva upp till några internationella konventioner. Om en åldersbedömning skulle utmynna i "felaktigt" resultat ("felaktigt" betyder i sammanhanget att någon bedöms vara äldre än vederbörande är, det motsatta förutsätts av någon anledning aldrig kunna inträffa) är det värsta som kan hända att en person utan giltiga asylskäl ej beviljas asyl.

Detta är ingen katastrof. Det vore ironiskt nog tvärtom ett resultat mer i linje med flyktingkonventioner och internationella åtaganden. Vad personer som däremot kan påvisa giltiga asylskäl beträffar, beviljas dessa asyl alldeles oavsett om de hunnit fylla 18 eller ej. Det är endast personer utan giltiga asylskäl som har anledning att frukta ålderstester.

Bakom debatten om ålderstester döljer sig således inte någon potentiell rättsskandal. Debatten om ålderstester är i själva verket en dimridå som tillåts ersätta en välbehövlig och betydligt mer relevant debatt om varför personer utan asylskäl i stor omfattning beviljas asyl.

Debatten om ålderstester fungerar i själva verket som ett sätt att avleda skattebetalarnas uppmärksamhet från det faktum att de skinnas på gigantiska belopp i vad som, när det kommer till kritan, är regelrätta bedrägerier. Detta är, sett ur makthavarnas perspektiv, ett synnerligen praktiskt upplägg.

2018-01-09

Lars Ohlys förlorade heder

Lars Ohly har en ganska färggrann historik av ett minst sagt något experimentellt förhållningssätt till sanningsbegreppet. Något överraskande finner jag dock inte bara hans egen version av de händelser som lett till att han nu lämnar Vänsterpartiet fullt trovärdig, utan känner mig dessutom tämligen säker på att denna är med sanningen överensstämmande.

I princip är det någonting positivt att Lars Ohly inte förnedrar sig genom att förbehållslöst pudla, utan tvärtom tar strid för sin heder. I dessa dagar av syltryggeri, servilitet och institutionaliserat självutplånande är det uppfriskande med någon som inte lägger sig platt, utan tvärtom till synes står upp för han tror på.

I denna bemärkelse är vad Ohly nu gör på många sätt föredömligt, och alla som genuint avskyr de åsikter den tidigare partiledaren står för bör akta sig för att slentrianmässigt gotta sig i dennes olycka. Om vad Ohly säger är sant, är vad som pågår en häxprocess där ingen går säker.

Problemet är bara att Ohly, hur man än vrider och vänder på saken, är en hycklare. Under sin tid som vänsterpartistisk toppolitiker var han själv i allra högsta grad delaktig i att piska upp de stämningar som nu tycks ha slagit tillbaka mot honom själv. Han har själv aktivt arbetat för att män i den situation han själv nu befinner sig i skall kastas åt vargarna, och att de kvinnor som anklagar dem inte skall ifrågasättas.

Lars Ohly har uppmuntrat alla att bete sig precis så som hans tidigare partikamrater nu beter sig mot honom. Lars Ohly har själv arbetat för att män som anklagas för vad han själv nu anklagas för skall sparkas från sina jobb, precis så som han nu själv riskerar. Lars Ohly har arbetat för att ge kvinnor som anklagar män för sexuella trakasserier precis det överläge som den kvinna som nu anklagar honom har. Lars Ohly har, kort sagt, grävt en grop åt andra, och därefter fallit själv däri.

Vad som gör det hela ännu mer frapperande är att samma Ohly som under sin tid som partiledare slentrianmässigt utmålade andra män som sexistiska svin, nu själv medger att han närmast på löpande band jagat kjoltyg så fort hans hustru inte varit närvarande. Därmed medger han indirekt också att hela hans politiska gärning varit en lögn.

Lars Ohly skördar nu vad han själv sått. Om Ohly i denna situation hade uppvisat en smula självkritik beträffande sin egen högst centrala roll när det kommer till att piska upp de ytterst hätska stämningar som nu slagit tillbaka mot honom själv, hade han säkerligen också kunnat växa i mångas ögon. Lars Ohly gör dock ingenting sådant, utan väljer tvärtom att smeta ut sina egna misstag på andra genom att beskriva dem som en följd av attityder som "vi män" behöver jobba med.

Därmed hycklade Lars Ohly inte bara under sin tid som vänsterpartistisk partiledare, han fortsätter dessutom att hyckla när han nu själv blivit offer för det monster han varit med om att skapa. Så länge inte Lars Ohly idkar någon som helst självkritik beträffande de draktänder han själv gått i bräschen för att så, förtjänar han därför inte heller någon större sympati.
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.