2012-02-20

Skulder och ansvar

I Greklandsartiklarna blogglänkar dyker de ständigt upp i nya reinkarnationer, bloggposterna som beskriver det grekiska folket som offer för en ondskefull komplott. Bloggarna som indignerat ansluter sig sig till de grekiska fackförbund som motsäger sig alla krav på fyrtiotimmars arbetsvecka och pension vid 65. Bloggarna som representerar allahanda organisationer med "kommunistisk" och "syndikalistisk" i namnet.

Låt mig därför först passa på att återupprepa vad jag vid ett flertal tillfällen redan har skrivit: Många bär skuld till Greklanskrisen. Bankerna som lånade ut pengarna som landet nu inte kan betala tillbaka. EMU som lät landet gå med, fastän det var uppenbart att det inte uppfyllde kraven. Tyskland och Frankrike som undergrävde EMU:s kontrollmekanismer...

Detta väl sagt så är det varken långivarna eller EMU som bär det yttersta skulden för krisen. Det var de folkvalda grekiska politikerna som försatte landet i skuld, och det var det grekiska folket som lät dem göra det. Det var de folkvalda grekiska politikerna som under valutaunionens första tio år dopade den grekiska ekonomin med lånade pengar, och på så sätt samtidigt byggde upp ett gigantiskt skuldberg som genom interninflation urholkade landets konkurrenskraft.

Det var det grekiska folket som i val efter val genom att sälja sina röster till högstbjudande lät detta ske, samtidigt som man fortsatta jobba svart, fortsatte att gå i pension tidigt och undlät att betala skatt. Och det är det grekiska folket, som av så många idag utmålas som offer, som uppenbarligen ingenting lärt sig. Det val som snart skall hållas kommer enligt alla opinionsundersökningar vinnas av Ny demokrati, det parti som har betett sig mest oansvarigt och ett parti som är ungefär lika pajasaktigt som det svenska partiet med samma namn.

Det krävdes att många parter betedde sig idiotiskt för att den situation som nu har uppstått skulle uppstå, men det är grekerna som har lånat pengarna, det är grekerna som levde det goda livet för de lånade pengarna och det är nu grekerna som är skyldiga pengarna. Det finns inget lätt och smärtfritt sätt att lösa den situation som nu har uppstått, och vilket folk som helst i världen hade kanske begått samma misstag under motsvarande omständigheter, men ha inga illusioner om saken - det var grekerna själva som försatte sig i knipan, ingen annan.

Det finns många lärdomar vi alla bör dra av detta. Bankerna behöver regleras hårdare, samhällets syn på krediter är i behov av en rejäl översyn, valutaunioners regler skall följas och länder skall inte ha en gemensam valuta så länge deras ekonomier drar åt olika håll... Men att Greklands skulder är Greklands är lika självklart som att det är du som skall betala för din egen platt-TV och inte Jürgen i Tyskland. Det finns ingen anledning att göra situationen mer komplicerad än den är.

Och den som tror på någon Naomi Klein-inspirerad teori om att vad som nu sker är vad de elaka bankerna, högerregeringarna och nyliberalerna ville skulle ske - tänk om! Det finns såklart intressen som hedgefonder som nu gnuggar händerna över vad som sker, men i större delen av finansvärlden så är den uppkomna situationen en mardröm. De är såklart medskyldiga till vad som skett och vi som medborgare har all anledning att rannsaka deras skuld i vad som skett, men de är inte glada över krisen uppstått, var så säker.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, SVT, SVT, SR, SR, SR, E24, E24

2012-02-15

De grekiska löftena är inte vatten värda

För två år sedan fick Grekland ett gigantiskt räddningspaket av euroländerna. Grekland fick i gengäld högtidligt lova att genomdriva reformer och besparingar. Efter att lovat allt som långivarna krävde flög man därefter hem till Aten och fortsatte som vanligt. Man har förvisso röstat igenom tunga reformer i parlamentet, men de åtgärder som sett handlingskraftiga ut på pappret har i praktiken betytt väldigt lite i verkligheten.

Av de 30 000 som skulle få sänkt lön och därefter sägas upp från den gigantiska offentliga sektorn jobbar alla utom ett litet fåtal kvar på sina gamla arbetsplatser med oförändrad lön. Man förband sig att sälja statlig egendom för 50 miljarder euro, men har hittills bara sålt för 1,7. Av de rika greker vilkas skatteskulder varit välkända har få behövt betala, och när detta ändå har skett har stora rabatter givits och pengar ofta hamnat i handläggarens egen ficka...

Tanken för två år sedan var att räddningspaketet skulle räcka för att få Grekland på rätt köl igen, men det gjorde det inte. Det grekiska underskottet är fortfarande i storleksordningen 10 procent och enbart räntorna på statsskulden kostar landet långt över hundra miljarder kronor varje år. Istället behövs nu ytterligare ett räddningspaket, och den här gången kommer det behöva vara ännu större.

Förtroendet för de grekiska politikerna är föga förvånande på bottennivå. Denna gång är villkoren därför avsevärt hårdare och företrädarna för de stora grekiska partierna har avkrävts skriftliga garantier att hedra uppgörelsens villkor även efter det nyval som snart skall hållas. Likväl har Grekland dragit fötterna efter sig, man har förhalat de för landen så kritiska besluten och partiledaren Antonis Samaras har gjort allt för att slingra sig ur kravet på skriftliga garantier.

Antonis Samaras har idag en sak för ögonen, och detta är definitivt inte Greklands bästa. Vad som driver Samaras är möjligheten att blir Greklands näste premiärminister, och hans chanser att lyckas med detta är goda. Genom populism och totalt verklighetsfrånvända löften om en framtid i vilken landets problem magiskt kommer att försvinna har han trollbundit en grekisk väljarkår i förnekelse. Att det är hans parti och en regering i vilken han själv var minister som stått för den värsta vanskötseln ligger honom uppenbarligen inte i fatet.

Samaras inser emellertid att hans chanser att bli vald kommer försvinna i samma ögonblick som han blir känd som politikern som stoppade nya nödlån. Därför har han nu, sent omsider, skrivit under de garantier som utkrävts. Han har såklart inga planer på att stå vid sina ord efter att pengarna väl har börjat betalas ut, till detta lockar honom maktens privilegier allt för mycket, så valet att skriva under kan tyckas vara enkelt. Samaras var dock rädd att naiva delar av valmanskåren kunde tro att han menade allvar med sina försäkringar och såg därför till att villkora sina garantier med att "policyförändringar kan bli nödvändiga efter valet". Detta är kodspråk för "om två år kommer vår skuld att vara ännu större och ett tredje och ännu större räddningspaket kommer att behövas".

Varför går då Greklands ekonomi så uselt, trots att krediterna fortsätter flöda in i landet? Det har väldigt lite med de så kallade besparingarna att göra. Detta beror på att Grekland under de glada eurodagarna avvecklade sin egen konkurrenskraft. Den grekiska interninflationen i kombination med EMU-medlemskapet har efter 10 år lett till att grekiska produkter idag är dyrare än motsvarande tyska. Därför vill heller inte längre konsumenterna köpa dem.

SVT, SVT, SVT, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, SR, SR, SR, SR, Metro

2012-02-14

Egalia åker till Budapest?

Genuspedagogik på förskolan har debatterats flitigt i nyheterna de senaste dagarna. Exempel har lyfts fram på förskolor där man tagit bort leksaker som dockor och modellbilar då de är starkt förknippade med könsroller. På förskolan Egalia använder man inte begrepp som pojke eller flicka, och säger "hen" istället för "han" och "hon".

Jag är helt övertygad om att en vetenskapligt förankrad genuspedagogik för skolor och förskolor skulle kunna göra underverk för jämställdheten. Jag är dock också ganska övertygad om att en stor del av den genuspedagogik som praktiseras idag har avsevärt mer med ideologi än vetenskap att göra. Efter att ha hört ett antal intervjuer med förespråkare för genuspedagogiken - förvisso oftast genom medias glasögon - så förefaller det mig som om stämningsläget bland en påfallande stor andel av genuspedagogikerna är närmast sektliknande.

Vad gäller han, hon och hen så behövs dock inga sociologiska experiment med dagisbarn för att utröna vilken effekt ett könsneutralt pronomen har. Ungerskan skiljer till exempel inte mellan de två formerna. Före man tvärsäkert basunerar ut det ena eller andra resultatet kanske en studieresa till Budapest skulle kunna vara på sin plats? Mitt förhandstips är att de skulle finna att ungerska pojkar inte lekte med dockor i större omfattning än svenska.

DN, DN, DN, DN

2012-02-08

Myterna om den grekiska krisen

Bilden av det grekiska folket som offer för drakoniska nedskärningar återkommer ofta. Denna bild är emellertid falsk - den lågkonjunktur vi ser i Grekland idag har väldigt lite med nedskärningar att göra. Den grekiska staten betalar fortfarande ut lön till hundratusentals människor vilkas arbete inte behövs och i många fall inte ens motsvaras av någon egentlig arbetsinsats. Pensionsåldern är fortfarande låg och arbetsveckan motsvaras i många fall av betydligt färre timmar än 40. Rika greker är skyldiga staten tiotals miljarder euro utan att något görs för att kräva in dessa pengar, trots att skatteverket vet precis vilka de är...

Om tre dagar beräknas den grekiska statskassan vara tom, trots att ännu ett nödlån på tiotals miljarder euro betalades ut så sent som för några månader sedan. En del av dessa pengar har gått till att betala tillbaka gamla lån som löpt ut, andra har gått till att betala räntor på samma lån. Men en stor del har helt enkelt gått till fullständigt vansinnig lyxkonsumtion, som medborgare i nordeuropeiska länder bara kan drömma om.

Landets politiker är extremt ovilliga att klubba de ytterligare nedskärningar som ställs i motkrav för nya nödlån, ett parlamentsval hägrar nämligen. När det kommer till utsikterna för återval och alla de förmåner som kommer med detta, så är det inte Greklands och Europas ekonomiska framtid som de grekiska politikerna sätter i första rummet. Greklands grundproblem är inte euron. Greklands grundproblem är inte ens skulderna. Greklands grundproblem är korrupta politiker och en total avsaknad av sjukdomsinsikt. Och Greklands grundproblem är inflation.

I 1944 så introducerades Grekland den andra drachmen i modern tid. Gamla drachmer växlades in mot nya till kursen av 50 000 000 000 : 1. Tio år senare var det dags igen, även om man den här gången "bara" strök tre nollor. När Grekland så småningom övergav drachmen för euron så var den värdelös igen, grekerna fick betala 340,75 drachmer för en euro.

Grekland har med andra ord en väldigt lång historia av hög inflation, orsakad av höga lönehöjningar, prisökningar och underskott som täckts av sedelpressarna. Denna utveckling upphörde i praktiken inte bara för att man gick med i EMU. De grekiska lönerna steg kraftigt under åren efter euroanslutningen, priserna steg och staten fortsatte att ta lån för att täcka underskotten. Till skillnad från tidigare kunde man emellertid inte finansiera lånen internt utan var tvungen att söka sig utomlands för att finna långivare, och till skillnad från tidigare undergrävde denna gång de factoinflationen landets konkurrenskraft. Den euro som tappade i värde i Grekland var fortfarande hårdvaluta längre norrut.

Den recession som råder i Greklands beror inte på nedskärningar, den beror på att priset på grekiska varor och tjänster har ökat kraftigt. Under åren med högkonjunktur som följde på euroanslutningen fick inte detta några större effekter, konsumenterna var villiga att betala, Grekland fick låna billigt tack vare statusen som euroland, krediterna flödade och de grekiska politikerna tävlade om vem som kunde köpa flest röster för lånade pengar. Men med finanskrisen förändrades allt, konsumenterna var inte längre villiga att betala dyrt för grekiska produkter och tjänster, det politiska etablissemanget blev påkommet med att mörka läget i ekonomin och räntekostnaderna anpassades plötsligt till verkligheten.

De medskyldiga till att det gick som det gick är många. Euroländerna som tillät Grekland att gå med, trots att deras budgetfifflande var en offentlig hemlighet. Bankerna som lånade ut pengar till Grekland. De grekiska politikerna som köpte sig röster för lånade pengar. De grekiska fackföreningarna som ställde allt mer orimliga krav på lönehöjningar och -förmåner. Det grekiska folket som lät sig köpas av korrupta politiker men utan att för den skull betala sina skatter, och så vidare.

Idag är skulderna för stora, politikerna för korrupta och sjukdomsinsikten för låg för att Grekland skall kunna räddas. Ju mer nödlån som betalas ut, desto värre kommer kraschen bli när den väl kommer. Det kommer att bli en väldigt obehaglig historia när Grekland ställer in betalningarna, men ju förr det inträffar desto bättre. Låt sedan de obehagliga konsekvenserna bli en läxa för valutaunioner, för korrupta politiker som prioriterar karriären framför landets framtid, för oansvariga banker och för franska och tyska ledare som föredrar att stoppa huvudet i sanden.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, GP, GP, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, Ab, Ab, E24, E24, E24, E24, Wikipedia

2012-02-06

Carl B Hamilton får ett utbrott


Samtidigt som den den grekiska kollapsen rycker allt närmare fortsätter Carl B Hamilton, envist men alltmer ensam, att förespråka ett svenskt EMU-medlemskap. Idag går han också till attack, inte bara mot motståndarna till europakten, utan mot alla som försökt säkerställa ett visst marginellt svenskt inflytande över densamma. I en orgie av bisatser, citat, versaler och hakparenteser så ondgör sig Hamilton över hur ledande svenska politiker "hade mage" att kräva att få deltaga på sammanträden.

Hamilton gör en historisk parallell med Raoul Wallenberg. Wallenbergs osjälviska agerande hyllas av de svenska politikerna, menar Hamilton, samtidigt som man genom att själviskt kräva medbestämmande i europakten skymfar hans minne med sin egoism. "Ser ni inte parallellerna och paradoxen?" frågar en frustrerad Hamilton läsarna.

Nej greve Carl Peter Bastiat Hamilton, jag ser inga paralleller eller paradoxer. Jag ser en pompös och nedlåtande människa som, trots att han totalt tappat verklighetsförankringen, ser ned på folk som är betydligt visare än han själv.

DN, DN, DN, SvD, SvD, SVT, SVT, SR, SR

2012-02-03

"Nödlånet" motsvarar 115 % av den svenska statsskulden

Ännu ett program med grekiska stödlån är på väg att bli verklighet. Denna gång är det 145 miljarder euro som skall betalas ut till landet, en summa som i sig är väldigt abstrakt och svår att greppa. Då den grekiska befolkningen motsvarar ungefär 120 procent av den svenska och landets ekonomi är något mindre än Sveriges kan därför en jämförelse med den svenska statsskulden vara på sin plats. Resultatet är rätt nedslående, enbart de nya nödlånen motsvarar cirka 115 procent av den svenska statsskulden.

Nödlånet motsvarar också 44 procent av den totala grekiska skuldbördan år 2010. Detta innebär inte att landets skulder kommer att öka med motsvarande belopp. Då landet fortfarande inte uppnått en balanserad budget kommer såklart en del av pengarna gå till att finansiera den grekiska statens fortsatta vårdslösa utbetalningar av löneförmåner och liknande. Merparten kommer dock gå till att ersätta gamla lån som löper ut och måste återbetalas. På detta sätt kommer banker och andra som köpte grekiska statspapper, trots att alla varningstecken fanns där, gå skadefria. Europas skattebetalare kommer istället att ta över riskerna.

Då Europas banker förköpt sig på grekiska statspapper vore såklart en grekisk kollaps förödande, den skulle skapa en dominoeffekt av bankkrascher över kontinenten och spararna hade blivit de stora förlorarna på detta. En uppenbar läxa av detta är att regleringen av banker i framtiden måste bli avsevärt hårdare. Inte av politiska skäl, inte av moraliska skäl utan helt enkelt för att det nu står glasklart för alla att bankernas vårdslösa utlåning till stater som Grekland utgör en enorm samhällsfara som kan få gigantiska konsekvenser. Men Grekland kommer inte klara sig, trots nödlån och skuldavskrivningar.

Nödlånen bidrar bara till att öka skuldbördan, och den högkonjunktur som rådde i landet under de glada kreditåren är över. Grekland har istället sjunkit ned i en djup recession som kommer att fortsätta en lång framöver. Trots halvhjärtade besparingar som genomförts under galgen och stundande skuldavskrivningar så fortsätter landet därför att gå med stora underskott. Att låna ut pengar till Grekland är som att bjuda en alkoholist på sprit - landet kommer att gå i konkurs förr eller senare, och ju mer man drar ut på det desto värre kommer det att bli när det väl sker.

Därför bör resurserna istället läggas på att rädda banker och bankkunder. Stoppa lånen till Grekland och låt därefter ECB och EFSF lägga sina resurser på att rädda de banker som i detta läge står inför en konkurs, eller rättare sagt de pengar spararna har satt in i dessa banker. Därefter bör det mödosamma arbetet med att tillse att någonting liknande aldrig sker igen påbörjas. Eurozonen måste reformeras och bantas, och nya banklagar måste stiftas. Lagar som gör oansvariga bankchefer juridiskt ansvariga för följderna av bankernas handlande och lagar som avsevärt höjer lägstanivån för bankernas egenkapital.

SvD, SvD, DN, DN, DN, SR, SR