2014-03-31

Det stinker!

"Vi måste ta itu med machoidealet", kan man läsa i SvD. "Det är inte fotbollen det är fel på, det är männens kärlek till våld", kan man läsa i Aftonpravdan. Detta vore inte värt ett blogginlägg, bara en trött gäspning, om det inte vore för att man i vänstertidsskriften ETC – ägd av Aftonpravdakrönikören Johan Ehrenberg – nyligen kunde läsa att "vi måste våga prata om våld som försvar".

Den våldsförhärligande ETC-artikeln är ett symptom på en vänster som fått nog av att halvhjärtat ta avstånd från AFA:s och Revolutionära Frontens våldsdåd. Den våldsförhärligande ETC-artikeln likställer vänstersekteristiska gruppers våld med det statliga våldsmonopolet. Sist men inte minst publicerades den våldsförhärligande ETC-artikeln bara några dagar före mordet i Helsingborg.

Dubbelmoralen kring synen på våld stinker, och allt sedan Kärrtorp har stanken tilltagit till nästan outhärliga nivåer. Säpo konstaterar gång på gång att vänsterextremismen än ett större hot än högerextremismen, men likväl är det vänsterextremisternas dåd som genererar notiser och högerextremisternas dåd som genererar krigsrubriker.

Vänstern tar förvisso med jämna mellanrum avstånd från vänstervåldet, men detta avståndstagande genererar inte i närheten av så många spaltmeter i kulturdelarna som det högerextrema våldet gör då kulturskribenterna använder det som fond för sin egen Godhet.

Vänstern beklagar sig över att inte liberaler i tillräckligt hög grad demonstrerar mot nazism – och moderater – tillsammans med trotskister och AFA. Men hur många vänsterpartister och trotskister har egentligen demonstrerat mot AFA och Revolutionära Fronten?

I Kärrtorp var det en vänsterextremist som stod för det grövsta våldet. Offret var förvisso ingen dununge och det var högerextremisterna som startade konfrontationen, så det finns ingen anledning till att ursäkta vad de gjorde. Men att Kärrtorp likväl hela tiden beskrivs i termer av ett högerextremt övergrepp och att vänsterextremisternas våld hela tiden hamnar i bakgrunden gör mig illamående! Vänstern må – för det mesta – ta avstånd från vänsterextremismen då de ställs mot väggen, men att det är en läpparnas bekännelse kunde inte vara tydligare.

När nu våldet har slagit till även i fotbollsvärden är man emellertid snabba att såväl ta avstånd som att göra billig genuspolitik av det hela. Ironiskt bara att "antirasisten" Showan Shattak tycks trivas i ungefär samma kretsar som våldsverkarna i Helsingborg. Snyggt jobbat, Schyman!

Läs också: Maria Skiddi, Anybody Sk1, Sk2, Sk3, NSk, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4

2014-03-30

Morallagarnas offer

Vem kan invända mot en lag som förbjuder innehav av barnporr? Bilderna i fråga kan inte framställas utan att detta innebär övergrepp mot barn, så en dylik lag borde ju vara en självklarhet, eller hur?

Well... Först hade vi seriefantasten Simon Lundström, som fick kämpa i två år för att inte bli dömd och stämplad som pedofil på grund av innehav av ett japanskt seriealbum. Till slut friades Lundström, men domen gick inte till botten med sakfrågan och högsta domstolens friande utslag berodde snarare på teknikaliteter. Domen blev därmed inte prejudicerande och teckningar som de i Lundströms seriealbum fortsätter därför att befinna sig i ett juridiskt limbo.

Nu tycks lagen som skulle skydda utsatta seriefigurer barn ännu en gång fått extremt obehagliga konsekvenser då den, om man får tro media, använts för att döma ett offer för pedofiler för innehav av barnporr.

Så vem kan egentligen invända mot en lag som förbjuder innehav av barnporr? Well, det finns uppenbarligen såväl en sexuellt utnyttjad flicka som en seriefantast som gissningsvis inte ger särskilt mycket för en sådan lag.

Därtill bör man ställa sig frågan vilket samhälle man får då man förbjuder bilder som sådana. Är det ett samhälle som värnar utsatta barn, eller är det ett samhälle så fartblint att det utan att tveka istället använder vad som är kusligt likt en lag om tankeförbud för att döma samma barn?
Ab1, Ab2, Ex, SMP

2014-03-29

Earth Hour och Godheten

Så här års förkunnar ofta människor från marknadsvänliga tankesmedjor att de tänker tända alla sina lampor ikväll. Samtidigt kommer ditt Facebookflöde lusas ned av inlägg i vilka notoriska elslösare förklarar hur Goda de är som tänker släcka. Jag börjar bli rätt less på båda sidor faktiskt.

Att sluta slösa energi är en viktig fråga, men debatterna och metadebatterna om att släcka ljuset under Earth Hour missar som vanligt sakfrågan. En hel del el går såklart åt till belysning, särskilt om du fortfarande använder glödlampor, men dåligt planerad matlagning och dåligt konfigurerade vitvaror, hushållselektronik och datorer är ett betydligt större problem.

Om Earth Hour sprider kunskap och får en och annan att börja fundera över sin egen förbrukning är detta såklart bra. Men min erfarenhet av företeelsen är att för de flesta som sjunger Earth Hours lov är denna timme mest ett tillfälle att briljera med sin egen Godhet. Detta trots att deras elförbrukning i regel är flera gånger så stor som min egen – inte bara under Earth Hour utan även under årets övriga 8759 timmar.

Därför kommer jag under Earth Hour tända varenda lampa som finns att tända här hemma. Inte främst för att såga Earth Hour som sådan, utan i den plumpa förhoppningen att mina upplysta fönster kommer reta gallfeber på någon vänsterpajas som använder mycket mer el än jag, men som likväl känner sig moraliskt överlägsen mig eftersom vederbörande under en ynka timme varje år reducerar sin höga elförbrukning med någon tiondels kilowattimme.

Det kommer att svida lite när jag, notoriskt snål som jag är, får min elräkning, men det får det helt enkelt vara värt.
SvD1, DN1, DN2, Ab1, Ab2, DN1, Ex1, LT1, NSk1, Sk1, SMP1

2014-03-28

Nya, moderata & desperata

Efter att tidigare förnekat att hundratusentals svenska pass på vift skulle vara ett problem, och istället beskrivit alla former av grundläggande kontroll i termer av "oacceptabla inskränkingar av rörelsefriheten", väljer regeringen idag att göra ett utspel om hårdare tag.

Detta kommer inte bara i en tid då två val närmar sig samtidigt som opinionsundersökningarna visar usla siffror, det kommer också bara några dagar efter att regeringen börjat tala om hårdare tag när det kommer till simundervisning. Det är knappast en slump.

Lika säkert som att solen kommer gå upp i morgon kommer vissa nu brista ut i de vanliga litaniorna om att "fiska i grumliga vatten" och "fadd smak i munnen". Jag är så trött på dessa ryggmärgsreflexer till klagosånger att jag inte ids bry mig. Låt papegojorna i Miljöparian, Acceptansfritt Sverige, Femtioelfte internationalen och nätverket Godheten gråta ut, det är inte det som är mitt problem i sammanhanget.

Mitt problem med regeringens taktik är att den klingar lika falskt som barns violinspel. Genom en serie vaga utspel i perifera invandringsfrågor hoppas man återfå väljarnas förtroende. Genom att mumla lite om att kanske göra något åt några av de problem som varje politikerkår med ett uns av självaktning hade åtgärdat för flera år sedan, hoppas man framstå som slagkraftiga.

Genom att göra detta utan att beröra grundfrågan – det vill säga den rekordstora invandringen – i sak, hoppas man därtill komma undan med detta utan att stöta sig allt för mycket med den rödgröna journalistkår efter vars pipa man i allt större utsträckning dansar.

Men just eftersom dessa utspel bara berör just perifera frågor syftar de inte till att få till någon egentlig förändring. De är symboliska, avsiktligt vaga, oärliga, desperata och någonting man snabbt kan glömma bort efter valet. De är däremot en utmärkt indikator på desperationen i det nymoderata partikansliet.


"Skattehöjningar kanske lockar väljare? Inte? Nåt om invandring då?!"

DN1, DN2, Exp, Sk1, Sk2, LT, NSk1, NSk2, SMP

Floden Danube i landet Hungary

I en SvD-artikel med rubriken "Är Attilas grav tillslut [sic!] återfunnen?" kan man idag läsa om "floden Danube i Budapest".

Den som besitter en gnutta av den där allmänbildningen journalistskrået så ofta berömmer sig själva för, vet förstås att floden i fråga på svenska (och tyska) vanligtvis kallas "Donau". Samma flod kallas förvisso just "Danube" på engelska (och franska), men detta är inte ett språk som talas i något av de länder genom vilka floden rinner.

Anledningen till att flodens engelska namn används i artikeln är förstås att den är en dåligt researchad och ännu sämre översatt plankning av en engelskspråkig förlaga. Detta hindrar emellertid inte SvD:s skribent från att signera den med sitt eget namn.


Kvalitetsjournalistik 2014

2014-03-27

En redaktions världsbild

DN:s förnumstiga, verklighetfrånvända, navelskådande, postmodernistiska, intersektionella och ältande präktigheter står mig inte bara upp i halsen, de börjar göra mig riktigt orolig. Hur lågt kan man egentligen sjunka? Hur endimensionell kan man egentligen bli? Hur rättshaveristiskt svartvit kan en tidningsredaktions världsåskådning egentligen bli innan någon borde kalla på män i vita rockar?

Relaterat: Rasifierad och höjd över varje misstanke
Lästips: Merit Wager


SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, Ex Ab, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, LT1, SMP1, SvD1, SvD2

Rasifierad och höjd över varje misstanke

Diana Nyman blev romen som diskriminerades av Sheraton med hela svenska etablissemanget folket. Erik Ullenhag blev så till sig att han såväl kallade till krismöte som kände sig tvungen att kommentera det enskilda ärendet med en formulering som – surprise! – innehöll ordet "oacceptabelt".

Även Dagens Nyheter gjorde såklart en stor sak av det inträffade. Historien var huvudnyhet under ett halvt dygn och genererar fortfarande krigsrubriker på förstasidan. Möjligheten till att det skulle finnas en annan sida av myntet tycks inte föresväva någon.

Av det lilla som framkommit av Sheratons egen version av det inträffade förefaller det dock som att hotellet har en ganska annorlunda syn på vad som har hänt. Detta är inte samma sak som att Sheraton inte kan ha gjort någonting fel eller att Nyman ljuger. Det innebär emellertid att det finns två berättelser, varav media och vår präktighetsrobot till integrationsminister totalt ignorerar den ena och håller den andra för objektiv sanning.

Detta är inte bara symptomatiskt för vår intersektionaliserade och postmodernistiska tidsanda. Det är också symptomatiskt för en journalistkår som inte gör sitt jobb, utan använder sin plattform till att bedriva åsiktsjournalistik.


SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9

2014-03-26

Dagens garv

Vår tappra poliskår arbetar hårt för att tillse att sexköpslagen upprätthålls

Ab1, Ab2, Ab3, Ex1, Ex2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, LT1, LT2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, Re1, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, SMP6, SvD1, SvD2

Patetiskt, Billström!

Tobias Billström följer idag upp gårdagens dubbeltänk om invandringen med ett utspel om att ställa hårdare krav.

I det hyperkänsliga Sverige har detta givetvis inte gått obemärkt förbi. Miljöpartiets Mehmet Kaplan – tidigare ordförande för en förening som vid ett flertal tillfällen figurerat i islamistiska och antisemitiska sammanhang – reagerar med samma gamla vanliga rabiata ryggmärgsreflex som vi lärt oss att förvänta oss av miljöpartister. Han anklagar Billström för att "sprida myter".

I SvD:s analys väljer Göran Eriksson att dra flera växlar på Billströms uttalande. Eriksson finner det signifikativt att Billström fått ansvaret för Moderaternas integrationspolitik i valrörelsen, trots att Billström tidigare använt sig av djupt rasistiska ord som "blåögd" och "volymer". Erikssons analys är att detta djärva drag från Moderaternas sida handlar om att fånga upp väljare som annars riskerar att gå till Sverigedemokraterna.

Om vi för tillfället bortser hur bisarrt det i grund och botten är att det dras så stora växlar på att en minister anser att landets elever skall följa läroplanen – och hur institutionaliserad av det absurda kackel som utgör den svenska offentliga "debatten" uppenbarligen även jag, som knappt först ens reagerade på detta har blivit, har blivit – så är det förstås faktiskt fullt möjligt att Göran Eriksson har rätt.

Jag vill i så fall väldigt gärna tro att tidigare moderata väljare är för smarta för att gå på detta, även om jag inte är helt övertygad. För min egen del övertygas jag hur som helst inte för en sekund av Billströms utspel. Dels är jag fullständigt övertygad om att Billströms uttalande aldrig kommer att omsättas i någon som helst form av praktik, men vad mer är, även om Billström menar blodigt allvar så räcker inte det.

Regeringen har tappat kontrollen över utvecklingen och Moderaterna saknar numera all trovärdighet i frågan. Billströms patetiska utspel snarast stärker min motvilja mot det parti som jag tidigare alltid varit trogen.

Lästips: Merit Wager




SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Ab1, Ab2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Ex1, Ex2, Ex3, LT1, NSk1, NSk2, Re1, Re2, Sk1, Sk2, Sk3, SMP1, SMP2, SMP3, SR1, SR2

2014-03-25

Varför jublar inte Billström?

I dagens DN kan man läsa att Tobias Billström tycker det är orimligt att Sverige och ett fåtal andra EU-länder får stå för nästan hela hela "flyktingbördan".

Personligen kan jag inte få ihop det där. Vi matas ständigt med budskap om att invandringen berikar Sverige, att invandringen är lönsam och att invandringen på intet sätt hotar den svenska modellen utan snarare stärker den.

Så vad är egentligen Billströms och regeringens problem? Vi borde ju vara glada över att EU:s medlemsländer låter oss stå för en så oproportionerligt stor andel av invandringen – det är ju uppenbarligen en ren vinstlott för Sveriges del!

Eller?

Är det måhända så att Billströms utspel är en produkt av det faktum att invandringens realiteter inte är riktigt så rosenskimrande som regeringen brukar vilja göra gällande? Är det måhända så att regeringen egentligen skulle vilja se en minskad invandring – det vill säga vill precis samma sak som alla som av politikerkåren slentrianmässigt brukar brännmärkas som "rasister" då de ger uttryck för samma önskan?

Är det måhända så att politikerna talar med kluvna tungor och slår knut på sig själva då de försöker sig på den ena logiska kullerbyttan efter den andra? Är det rent av så att politikerkåren utgörs av ett gäng hycklare? Eller är det bara jag som inte har förstått något här?




DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Sk1, Sk2, SydSv, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11

2014-03-24

Utomjordingar & super(k)valår

En vecka återstår av mars, och jag inser att jag med mina så här långt fyra inlägg under månaden grovt misslyckats med min ambition att skriva ett inlägg om dagen.

Well. Saken är väl den att det har varit roligare att läsa eskapistisk skönlitteratur än att läsa postmodernistiska nyheter. Vilket såklart inte har hindrat mig från att ta en och annan titt på nyhetsflödet, men jag kan inte säga att nämnda tittar har givit någon direkt mersmak.

Det har handlat om flygplan som kapats av utomjordingar och förts till månen. Det har handlat om kulturskribenter som gett sitt stöd för imperialistiska fascisters oprovocerade invasion och annektering av grannländers territorium.

Det har såklart också handlat om invandring, detta ämne som få svenskar tycks kunna närma sig med bibehållen intelligens och utan att bli hysteriska. Det senaste exemplet på detta kom då ännu en nystartad tankesmedja – givetvis utrustad med ett namn som implicerar moralisk överlägsenhet och Godhetsföreträde – skrev ett debattinlägg.

Tankesmedjan med det Goda namnet radade upp ett antal påståenden, varpå man därefter konstaterade att samtliga var felaktiga. "Forskning" och "studier" visade nämligen att det var så, och därefter var saken klar, yes?

Well, vän av ordning skulle såklart kunna invända att det finns annan forskning som visar andra resultat eller att en del av forskningen som åberopas visar spretande resultat av vilka bara de som stödjer författarnas agenda återgavs. Samt, förstås, att även om en del av den internationella forskning som åberopas stämmer i det allmänna fallet, betyder inte det att den nödvändigtvis gör det i ett så bidragsgeneröst land som Sverige eller på en så hårt reglerad arbetsmarknad som den svenska.

Utöver detta har vi såklart haft den vanliga och strida strömmen av manshatande krönikor, intersektionella rasifieringsrapporter och postmodernistiska vänsterbudskap. Politikernas allt mer bisarra och ständigt mer urvattnade valbudskap till landets valboskap inför super(k)valåret fyller såklart också spaltmeter.

Det bestående intrycket är att mängden egentliga nyheter, reportage och fördjupande analyser i media blir allt mindre. Textmassan är konstant, men en allt större del av den utgörs av folk som tycker och folk som hatar (fast på ett fint sätt), TT-notiser, återanvända artiklar, "svep" utan större koppling till vad rubriken man klickade på utlovade samt "direktrapportering" om Ukraina – det vill säga felstavade faktarutor som återger Twitterrykten och Reutersnotiser.

Det hela hade kanske, givet tidningarnas ekonomiska problem, varit förståeligt om det inte vore att public service allt mer tycks vara inne på samma linje och knappt ens längre tycks försöka att åtminstone låtsas vara objektiva.

Att ta del av det svenska nyhetsflödet känns allt mer som En ding ding värld och mina blogginlägg tycks allt mer handla om att påtala de uppenbara självklarheter som helt tycks undgå journalistkåren. Hur fan hamnade vi här?

Lästips: Hakelius
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, Sk1, NSk1, LT1, Re1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Dag1, Ex1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14

2014-03-13

Cismän och funktionshinder

Jag tittade en stund på Kunskapskanalen häromdagen och vad som visades var, föga förvånande, ett seminarium med intersektionella förtecken. Som brukligt är i dessa sammanhang var det mesta av tankegodset, ironiskt nog, importerat från USA.

"Importerat" som i "direktimporterat", det vill säga. Ni vet, den där formen av direktimport som plankar de amerikanska vänsterintellektuellas resonemang rakt av, utan att någon som helst hänsyn tas till att svenska bidragsnivåer och svenska lagar om rättigheter till av skattebetalarna betalda personliga assistenter skiljer sig en smula från motsvarande amerikanska.

På det aktuella seminariet diskuterades makt, handikapp och privilegier. Icke-handikappade – i det aktuella fallet icke-döva – åtnjöt privilegier, sades det. Eftersom handikappade saknade samma privilegier var de senare offer för maktstrukturer. En hörande man passade på att praktiskt taget be om ursäkt den maktposition hans ej defekta ljuduppfattningsförmåga hade gett honom.

Resonemang som dessa är på modet i den humanitära stormakten Sverige. Maktordningar är det häftigaste som finns i den vänsterintellektuella världen, men för alla som gör sig omaket att tänka efter lite är resonemangen påfallande ofta ingenting annat än trams.

Icke-handikappade är ingen maktgrupp som vill förtrycka handikappade. Icke-handikappade är heller inte en priviligerad grupp. Icke-handikappade är, kort sagt, normala i vissa aspekter som handikappade inte är det i. Det må låta krasst, men det är ganska självklart egentligen. Handikappade är inte fullt fungerande människor som hålls tillbaka av handikappshatande strukturer, handikappades problem är att de är handikappade.

De funktionshindrades problem förtjänar att tas på allvar, det är gissningsvis få av oss som till exempel skulle vilja byta med en döv. Vad jag vänder mig mot är resonemang som "hörselmaktsordningar", helt enkelt av den enkla anledningen att de hörande inte berikar sig på de dövas bekostnad. Däremot avsätter den svenska staten varje år 66 miljarder kronor till funktionshindrade, vilket torde vara betydligt mer än vad som satsats på funktionshindrade i något annat land eller något annat tillfälle i historien. Det kanske kan vara värt att ha i åtanke, när man diskuterar priviligier.

I diskussionerna om maktordningar har för övrigt ett annat begrepp kommit att användas ofta på sistone, nämligen prefixet "cis". Det betyder ungefär "på den här sidan om" och är motsatsen till det mer kända prefixet "trans". Det är en term som före den blev adopterad av postmodernististerna vanligtvis användes i geografiska sammanhang, till exempel då områdena på de bägge sidorna av vattendrag som Kei, Jordanfloden och Leitha delades in i Ciskei/Transkei, Cisjordanien/Transjordanien respektive Cisleithanien/Transleithanien.

Att använda det om icke-transsexuella är på många sätt logiskt, men frekvensen med vilket ordet används är det inte. Behovet av att peka ut alla förutom en ytterst liten minoritet står inte på något sätt i proportion till användningen. Precis som handikappade förtjänar transsexuella att få sina problem tagna på allvar och att slippa trakasserier, men det förändrar inte det faktum att det är de transsexuella som avviker, att det är de handikappade som har ett funktionshinder eller, för den delen, att det är personen med blodförgiftning och inte den kärnfriske som är sjuk.

Och återigen, före man ger sig i kast med nästa tirad mot "cismän" – det är av någon anledning sällan "ciskvinnor" som skälls ut i sammanhanget, och då skall gudarna veta att jag har hört kvinnor uttala sig grovt om transsexuella – bör man kanske ännu en gång fundera på detta med privilegier. I Sverige kan trots allt den som anser sig vara född med fel kön få detta korrigerat på skattebetalarnas bekostnad.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8

2014-03-06

Medborgare vs klaner

"De flesta är som vi", kunde man nyligen läsa i en DN-ledare om invandring. Påståendet backades upp av en utläggning om att Södermalmsjournalisterna visst vet vad de talar om, eftersom det faktiskt finns invandrare på Södermalm.

Det stämmer såklart. På Söder bor invandrare som har råd att bo på Söder. Tjeckiska ingenjörer och amerikanska ekonomer som, indeed, är ungefär som vi. Därutöver finns också den iranske tandläkaren som förvisso kanske inte skulle låta sin tonåriga dotter gå på bio med din tonårige son, men som har ordnad ekonomi och BMW. Men hur representativa är egentligen dessa? För många människor vilkas horisont sträcker sig lite längre än Söder är svaret ganska givet.

I en mycket läsvärd kolumn av Nathan Shachar kan man i samma tidning läsa om klaner, och där närmar vi oss kanske också problemets kärna. Traditionerna och klantänkandet genomsyrar Mellanöstern – även dess kristna befolkning, vilket exemplet Södertälje så väl visar. Och detta klantänkande är på många sätt den västerländska demokratins direkta antites.

När klanen är överordnad medborgarskapet hjälper du förvisso din kusin med pengar när så behövs, men du smiter å andra sidan helst från skatten. När klanen är överordnad medborgarskapet är din röst i ett val någonting som styrs av klanlojalitet, snarare än övertygelse. När klanen är överordnad medborgarskapet är rättsskipning någonting som sköts genom vendettor, inte genom något statligt våldsmonopol.

Klantänkandet är en stor anledning till att så många icke-västliga stater i världen aldrig börjat fungera, det finns helt enkelt inga förutsättningar för något socialt kontrakt värt namnet. När klantänkandet får fäste i väst angriper detta den västerländska demokratins akilleshäl, nämligen det förtroende mellan medborgare och stat som är detta samhällssystems viktigaste förutsättning.

Måhända flyger risker som dessa under den södermalmska surdegsradarn, men de flyger där likafullt. Bakom alla floskler om mångkulturalism och till lögn gränsande påståenden om att gilla olika, döljer sig ett experiment. I detta experiment är det världshistoriens överlägset bästa samhällssystem – den västerländska demokratin – som är insatsen.


SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Dag1, Dag2, Ex1, Ex2, SMP1, SMP2

2014-03-03

Parentes 14-03-03

Jag har försökt att blogga disciplinerat på sistone. Minst ett långt och genomarbetat inlägg varje dag har varit ambitionen, vilket jag jag inte bara lyckats väl med, jag har därtill blivit riktigt nöjd med merparten.

Och nu... nu mer än någonsin borde jag blogga. Blogga om en regering som totalt tappat greppet. Blogga om den fascistiske – ordet är faktiskt välmotiverat här – store ledaren i öster som oprovocerat invaderar grannländer, samtidigt som stora grupper svenskar på fullt allvar försvarar hans imperialistambitioner. Blogga om en valrörelse som tycks bli en smutsig men totalt avideologiserad kamp om makt, en valrörelse som mer än någon annan jag upplevt tycks desillusionera väljarkåren.

Men just nu så ids jag inte. Den verklighet media beskriver har väldigt få likheter med den jag dagligen möter, och just nu framstår skönlitteraturen som en bra mycket angenämare verklighet att sjunka ned i. Den anglosaxiska och eskapistiska skönlitteraturen, det vill säga, inte de där södermalmska navelskådande kortnovellsamlingarna som man då och då kan läsa nepotistiska recensioner av i kultursidorna mellan de politiska plakatbudskapen om Stalins förträfflighet, vita mäns vidrighet, israeliska organstölder och amerikanska massmord på oskyldiga barn.

Så jag fördjupar mig istället i en trilogi böcker på 1 200 sidor vardera. De är fyllda av fiktiva människor, men de fiktiva människorna är bra mycket mer levande än alla nyheternas vänstervridna statsvetare, knäpptysta eller klenbegåvade socialdemokrater, söndertriangulerade nymoderater, verklighetsfrånvända folkpartister, lallande miljöpartister och horder av kränkta nånannanister som får gråta ut i snyftreportage varenda gång de för ovanlighetens skull förväntas leva upp till någon ynka liten sketen skyldighet.


Svensk "debatt" i ett nötskal

Reinfeldt & Sudetenland

Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med Wilhelm Agrell om någonting. Men när Agrell i hårda ordalag kritiserar Fredriks Reinfeldts "förståelse" för att Ryssland invaderar Ukraina som straff för man avsatt en korrupt Moskvamarionett, kunde jag inte vara mer ense med honom.

All heder till Agrell för den hårda kritiken av en statsminister som tycks ha köpt Putins propaganda med hull och hår. Reinfeldts förståelse för tyskarna i Sudetenlands ryssarna på Krims oro har ännu en gång gjort det tragiskt klart att den nymoderata ideologin har utvecklats till någonting som idag saknar varje uns av trovärdighet.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10,