2014-11-03

Cecilia Uddén: Tendentiöst i P1

2004 stängde Sveriges Radio av Cecilia Uddén från bevakningen av det amerikanska valet. Anledningen var att Uddén hade uttalat sig på följande sätt:
"Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet, när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenska val."
Tidigare i år gav Uddén sin sida av saken i TV-programmet Min sanning. Hon berättade då bland annat om hur hon hade vägrat göra avbön från sitt uttalande:
"Jag började gråta när jag fick befallningen. Jag vägrade. Jag klarade inte av den offentliga förnedringen av att sitta i direktsändning och bli uppläxad och örfilad."
Det finns inte ett uns av professionalism i en sådan inställning. Uddén förklarade först att hon inte såg något fel med att låta rapporteringen styras av hennes personliga åsikter. När hon därefter av fullt förståeliga skäl blev kritiserad för sitt uttalande, fann hon detta förnedrande och liknade kritiken vid att bli "örfilad".

Detta är inte på något sätt enda gången som Uddén visat sig vara djup tendentiös. Häromåret väckte hon stor uppmärksamhet – till övervägande del positiv sådan – då hon lät publicera ett brev skrivet av syriska kvinnor i Egypten.

I detta brev kritiserades Syriens president Bashar al-Assad i väldigt starka ordalag. Om kvinnorna återvände till Syrien skulle al-Assad låta slakta deras barn, tortera deras unga och våldta deras kvinnor, kunde man läsa i brevet. Om de inte räddades av Sverige skulle detta visa att den svenska regeringen var lika hänsynslös som den syriska.

Att människor i en utsatt situation skriver ett brev som detta är inte särskilt underligt. Vad som däremot är underligt är att Uddén och Sveriges Radio lät publicera brevet, utan vare sig kommentarer eller analyser. Det är nämligen något som skaver i historien. Enligt brevskrivarna är al-Assad ett monster som slentrianmässigt slaktar barn. Det nämner emellertid inte de långt mycket grymmare islamistmiliserna, av vilka Daesh/IS idag blivit den mest kända, med ett enda ord.

Detta kan såklart vara en följd av brevskrivarnas rent personliga erfarenheter, men likväl ter sig publiceringen och frånvaron av kommentarer i ljuset av detta minst sagt aningslös. Det är fullt möjligt att Uddén och Sveriges Radio i och med denna publicering gjorde sig till ett villigt verktyg för väldigt mörka krafters propaganda.

I dagarna har det uppmärksammats att bland andra Uddén anser att det är för många etniska svenskar som jobbar som utrikeskorrespondenter för Sveriges Radio. SR:s utrikeskorrespondenter bör visserligen ha en '"svensk" ryggsäck', skriver Uddén med sedvanliga citationstecken, men enligt henne kan etniska svenskar emellertid inte längre anses ha någon sådan svensk ryggsäck. Det etniskt svenska är enligt Uddén nämligen inte längre representativt för vad det innebär att vara svensk.

En kollega till Uddén påpekar att personer mer utländsk bakgrund faktiskt aktivt kvoteras in, och tillägger att "måste verkligen alla genast bli utrikeskorrespondenter?". Detta räcker emellertid inte för Uddén, som istället skriver att det bekymrar henne "mycket om folk inte håller med om att detta är ett problem". Med andra ord, det bekymrar Uddén mycket att alla inte delar hennes åsikt i frågan.

Uddén ansluter sig därmed till den identitetspolitiska diskurs som blivit så fashionabel inom den postmoderna nyvänstern. Denna diskurs kommer med en retorik och en världsåskådning som direktimporterats från USA, och som tondövt appliceras rakt av på svenska förhållanden, utan att någon som helst hänsyn tas till de väldigt stora sociala skillnaderna mellan länderna.

Konsekvensen av detta blir att förekomsten av det etniskt svenska i Sverige praktiskt taget utmålas som någonting konstigt. När Uddén vill leka amerikansk vänsterintellektuell framställs det etniskt svenska och det vita närmast som en anomali i Sverige. Med Uddéns identitetspolitiska glasögon representeras individen i första hand av sin hudfärg, sitt namn och sin religion, inte av sin kompetens, sina drömmar eller sina åsikter.

Ännu mer ironiskt, för att inte säga direkt surrealistiskt, blir det då man betänker att det patriarkat och de strukturer postmodernister som Uddén så ofta talar om är en högst påtaglig realitet bland de svenskar som Uddén säger sig värna om. Här visar sig nämnda postmodernister emellertid vara fullfjädrade kulturrelativister. De ignorerar och förnekar fullständigt dessa problem, för att istället alliera sig med de dunkla krafter som ligger bakom dem. När problemen därefter blir för stora att sopa under mattan, väljer de istället att peka ut vita män som deras orsak.

Identitetspolitiken är ett gift som sprider sig genom det svenska samhället. Värst av allt är hur den svenska borgerligheten inte har förmått ta strid om värdedebatten, utan tvärtom anpassat sig till den postmoderna vänsterns anspråk på tolkningsföreträde. Historiens dom kommer att bli hård.

Lästips: Jussi H. Lundell, Ekvalist
DN1, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, LT1, LT2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4