2014-09-30

Pippi, hybris och historierevisionism

Är det rätt eller fel att klippa bort några scener som har åldrats ganska illa från en 45 år gammal TV-serie för barn?

Jag vet faktiskt inte. Det finns goda anledningar både för och emot, men alldeles oavsett vilket så är det i grund och botten inget att bli särskilt upprörd över. Att TV-serier och filmer klipps om är något som sker regelbundet, och för det mesta är detta ingenting vi märker av över huvud taget. Så länge inte berättelsen eller kontinuiteten blir lidande så spelar några sekunder hit eller dit faktiskt ingen större roll.

Vad som däremot är obehagligt i sammanhanget är den lätthet med vilken man går till våldsamma överdrifter. När det blev en nyhet att SVT skulle klippa i Pippi Långstrump fick SVT:s artikel titeln "SVT rensar ut rasismen ur Pippi Långstrump". Enligt rubriken hade inte vissa scener åldrats illa, enligt rubriken kunde inte vissa scener uppfattas som rasistiska och enligt rubriken hade det inte heller skett en språklig nyansförskjutning sedan 1969. Enligt rubriken fanns det rasism i Pippi Långstrump-serien, punkt.

Denna oförmåga att betrakta historien med annat än dagens glasögon gör att man trampar snett på flera sätt. Det är, för att ta ett exempel, helt naturligt att vara kritisk till att homosexualitet var sjukdomsklassat ända fram till 1979. Att man 10 år tidigare använde ordet "neger" är emellertid en helt annan sak, av den enkla anledningen att ordet på den tiden helt enkelt inte hade den dåliga klang det har idag.

En kritiskt tänkande människa hade vid denna tid mycket väl kunnat komma fram till slutsatsen att det var fel att homosexualitet var sjukdomsklassat. För att förstå att ordet "neger" en dag skulle få den dåliga klang det har idag hade emellertid inte allt kritiskt tänkande i världen varit tillräckligt, det hade krävts klärvoajans.

Det andra felet man gör när man på detta sätt väljer att betrakta historien med samtidens glasögon, är att man gör sig skyldig till hybris. Synsättet vilar nämligen på det underförstådda antagandet att vår etik hela tiden blir bättre än vad den varit tidigare. Så är emellertid inte fallet.

1968 hyllade det svenska etablissemanget auktoritära diktaturer som var villiga att offra civila i hundratusental för att nå sina politiska mål. Några år tidigare hade detta varit otänkbart och 20 år senare var denna politiska strömning förpassad till historiens sophög. Hur man om 20 år kommer betrakta vår egen samtid är en i allra högsta grad öppen fråga.

Läs också: Fredrik Antonsson, Fröken Missnöjd, Toklandet
DN1, DN2, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SMP1, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2

2014-09-29

En djupt ovärdig föreställning i Riksdagen

När den nyvalda Riksdagen idag samlades skulle talman samt tre vice talmän utses. Posten som andre vice talman går enligt praxis till det tredje största partiet, vilket den här mandatperioden råkar vara Sverigedemokraterna. Av denna anledning ansåg vissa att praxis borde frångås, men de borgerliga partierna – som tillsammans med Sverigedemokraterna med god marginal är i parlamentarisk majoritet – gjorde klart att praxis skulle följas.

När det så blev dags att formellt utse Sverigedemokraternas Björn Söder till andre vice talman begärde emellertid Vänsterpartiet omröstning i frågan, trots att bara en kandidat fanns. Därefter utbröt en djupt ovärdig cirkus.

I den första omröstningen krävdes att en majoritet stödde Söders kandidatur. De borgerliga partierna – som alltså var av åsikten att praxis skulle följas, och således också att posten skulle gå till Björn Söder – röstade dock med några få undantag blankt i den slutna omröstningen, varför Söder inte kunde tillsättas. Därefter hölls ytterligare en omröstning som var en ren repris på den första, förutom att det denna gång var två icke-sverigedemokrater färre som i hemlighet röstade ja till Söders kandidatur.

Till sist hölls en tredje omröstning, i vilken en riksdagsmajoritet för Söders kandidatur inte krävdes. Söders kandidatur blev därmed godkänd, efter att Riksdagen ägnat tre timmar åt vad som borde varit en ren rutinfråga. Givet att Riksdagen har 349 ledamöter, att en riksdagsledamots månadslön uppgår till 59 800 kr och att en timlön vanligtvis räknas ut genom att dela månadslönen med 174, innebär detta att lönekostnaden för spektaklet landade på ungefär 360 000 kr exklusive sociala avgifter.

Jag vill därför idag ge Riksdagens ledamöter en stor eloge för deras enträgna arbete för minskat politikerförakt. Deras insats idag bådar mycket gott inför de kommande fyra åren.

Lästips: Sanna Rayman, Anybody's Place, Toklandet


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, NSk1, NSk2, NSk3, BT1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1

2014-09-28

Nio år av flum, därefter panik

Gustav Fridolin jobbade under ett år historielärare på Sundbybergs folkhögskola, något som han gjorde en stor sak av i valrörelsen. Det är tveksamt om detta gav den effekt Fridolin avsåg, med tanke på hur sociala medier exploderade i hånfulla kommentarer varje gång han nämnde saken, men Fridolins ambition gick det inte att ta miste på. Fridolin ville att Miljöpartiet skulle bli skolpolitikens nye Folkparti, och han själv skolpolitikens nye Jan Björklund. Om bara Fridolin fick väljarnas förtroende skulle skolan "räddas" på 100 dagar, hette det.

Idag lät så Miljöpartiet och Socialdemokraterna meddela att deras tilltänka regering med 39,5 % av riksdagsledamöterna bakom sig ämnar göra gymnasieskolan obligatorisk. I ärlighetens namn var idén förmodligen mer Socialdemokraternas än Miljöpartiets – det var trots allt Löfven och inte Fridolin som hade lanserat idén redan före valet – men det var Fridolin som fick äran att entusiastiskt försvara uppgörelsen i kvällens Agenda i SVT.

Givetvis borde alla i gymnasieåldern också gå i gymnasiet. Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut idag är det svårt att göra någonting vettigt av sitt liv utan gymnasiebehörighet. Problemet är bara att Fridolin vill börja i helt fel ände. Anledningen till att vissa inte börjar eller fullföljer gymnasiet är inte att de plötsligt får problem med skolan efter grundskolan, tvärtom är detta i regel ett symptom på problem som uppstått långt tidigare.

Vad vill då Miljöpartiet göra åt dessa problem? Jo, man har tagit avstånd från "katederundervisning", man oroas av "det ensidiga fokuset på betyg och kontroller i skolpolitiken" och man har uttryckt att Jan Björklund "ägnar sig åt fel frågor" då han ifrågasatt elevers rätt att han sina mobiltelefoner påslagna i klassrummet.

Med andra ord, Gustav Fridolin vill "rädda" skolan genom att först skita i eleverna i nio år, och därefter plötsligt drabbas av panik. Skolans nedåtgående utveckling lär med andra ord inte vändas de kommande fyra åren.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, LT1, SMP1, SvD1, Ab1

En uppvisning i arrogans

När jag gick i gymnasiet dog en äldre släkting efter en kort tid på ålderdomshem. Av olika anledningar var jag därefter inte med på begravningen, vilket gjorde sorgeprocessen både utdragen och smärtsam. I förlängningen ledde detta till att dödsfallet i fråga på många sätt fortfarande känns som ett öppet sår. I stark kontrast till detta står ett annat dödsfall i släkten för några år sedan, där begravningen och gravölet blev ett väldigt fint avslut.

Hans Li Engnell och Fredrik Antonsson har idag skrivit varsitt läsvärt inlägg om Estonias förlisning. Jag fastnade särskilt för dessa ord i Antonssons inlägg:
"En ifrågasatt haveriutredning landade i slutsatsen att bogvisiret hade lossnat av de vågor som skapades av stormen och att det var den enda anledningen till katastrofen. Samma haveriutredning och det politiska efterspelet skapade en grogrund för diverse konspirationsteorier varav några ibland framstår som mer sannolika än den version som haverikommissionen levererade."
Jag är inte beredd att sträcka mig så långt som till konspirationsteorier, men den tafflighet och den arrogans med vilket myndigheterna och regeringen hanterade frågan förskräcker. Ett "etiskt råd" tillsattes, i vilket bland andra Yrsa Stenius – som ironiskt nog vid ett flertal tillfällen fått sin egen etiska kompass ifrågasatt – ingick.

Rådet kom å de anhörigas vägnar fram till att det etiska var att varken bärga fartyget eller de omkomnas kroppar, trots att de anhöriga själva i många fall hade en helt annan syn på saken. I en uppvisning i arrogans av sällan skådat slag beslöt regeringen därefter att utlysa gravfrid över haveriplatsen och att vraket – och kvarlevorna av de omkomna – skulle övertäckas med betong. Arbetet inleddes, men den här gången hade regeringen gått för långt och arbetet fick avbrytas. Idag kommenterar Mona Sahlin – på den tiden vice statsminister – detta med följande ord:
"Det jag kände var riktigt fel var idén att hälla ut en massa betong över fartyget. Det är det konstigaste och sjukaste förslag som någonsin har dykt upp. Tänk tanken: gjut in min mamma, min pappa, mitt barn i betong. Det ger också grogrund för misstankar om att det finns något att dölja."
Att regeringen ändå drev denna linje framstår därför som minst sagt märkligt. Därtill kvarstod det juridiskt mycket tveksamma beslutet om gravfrid vid vraket, vilket bland annat fick till följd att alla vidare efterforskningar om olyckans orsaker blev olagliga.

Ännu märkligare blir det när man läser den intervju DN gjorde med det etiska rådets medlemmar 10 år efter katastrofen. Trots att dessa uttalade sig så självsäkert tiden efter förlisningen, ger de i intervjun ett delvis självkritiskt men framför allt förvirrat intryck. "Vi hade goda skäl för det val vi gjorde", säger Yrsa Stenius i intervjun, men tillägger därefter att "[m]en kanske hade det varit klokare att rekommendera att bärga kroppar trots att det redan gått en tid".

Det är också av intresse att notera vilka som ingick i det etiska rådet. Förutom Yrsa Stenius – som för övrigt i en artikel häromåret gjorde klart att hennes familj tillhör den riktiga överklassen, och inte något av de "lägre skikten av Sveriges borgerlighet" – ingick den före detta partiledaren Karin Söder och den politiskt profilerade dåvarande domprosten Caroline Krook.

Det är ingen långsökt gissning att tillsättningen av ett etiskt råd syftade till att skapa distans mellan regeringen och de beslut som togs. Skotten mellan makten och det etiska rådets medlemmar var dock allt annat än vattentäta, och det ligger nära till hands att misstänka att det etiska rådets syfte i första hand var att legitimera vad regeringen i praktiken redan hade tagit beslut om. Oavsett vilket bidrog såväl regeringens som det etiska rådets arrogans till att skapa ett öppet sår som fortfarande inte är läkt.
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, NSk1, LT1, Dag1, Re1, NT1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6

2014-09-27

Mångkultur och värdegrundsdemokrati

"Kan en sverigedemokrat arbeta inom svensk skola?", frågar sig universitetslektorn Göran Brante och läraren Maria Wiberg idag i en debattartikel.

Brante och Winberg ger inte något direkt svar på frågan, men implikationen i deras text är ett tydligt nej. Som argument för detta åberopar artikelförfattarna bland annat att Granskningsnämnden för radio och TV friade ett program i Sveriges Radio i vilket Sverigedemokraterna hade kallats för ett "främlingsfientligt parti". Någonting som Granskningsnämnden för övrigt bland annat motiverade med att partiet hade en "nationalistisk grundsyn".

Brantes och Winbergs främsta argument är emellertid att Sverigedemokraterna inte är förespråkare av mångkulturalismen. Här åberopar de skrivningar i läroplanerna:
Med utgångspunkt från den del av den svenska läroplanen som heter "Skolans värdegrund och uppdrag" måste (borde) det vara svårt för en sverigedemokrat att arbeta inom svensk skola. I läroplanerna uttrycks till exempel att lärare inte bara ska "inse de värden som ligger i en kulturell mångfald", utan att de också ska "utveckla förståelse för den kulturella mångfalden inom landet".
Den observante läsaren noterar säkert att det är ordet "mångfald" och inte ordet "mångkultur" som används i de stycken som Brante och Winberg citerar. Dessa begrepp är inte synonyma, vilket innebär att artikelförfattarnas bygger sin tes på en allt annat än stadig intellektuell grund. Formuleringarna i läroplanen är dock intressanta av ett annat skäl.

Att en lärare skall utveckla förståelse för kulturell mångfald är svårt att invända mot, oavsett om det är den egna eller elevernas förståelse som avses. Att däremot avkräva en lärare att "inse de värden som ligger i en kulturell mångfald" är desto obehagligare. I läroplanen antyds att den kulturella mångfaldens värden är givna, men dessa värden är i själva verket högst subjektiva. Det hade lika väl kunna stå att läraren skall "inse de värden som ligger i ett högt skattetryck".

En sådan skrivning i läroplanen är därför högst anmärkningsvärd, alldeles oavsett huruvida den stödjer Brantes och Wibergs tes eller ej. Den är emellertid symptomatiskt för vad Marika Formgren i en väldigt läsvärd essä kallade för "värdegrundsdemokrati".

Sist men inte minst är det på sin plats att återkomma till begreppet mångkultur. Detta har fått en väldigt framskjuten position i den samtida svenska diskursen, men höjer man blicken lite finner man någonting väldigt intressant.

"Mångkulturen har misslyckats totalt", sammanfattade Angela Merkel 2010 sin syn på saken. Året efter gick såväl Storbritanniens som Frankrikes respektive ledare ut med samma budskap. Att ledarna för EU:s tre största länder kom till denna slutsats lämnade emellertid inte några avtryck i den svenska debatten. Istället fastlades mångkulturen, bara några månader efter Merkels uttalande, i den svenska grundlagen.

Mångkulturalismen har blivit till en så självklar del av den svenska konsensuskulturen att den som, likt Angela Merkel, ifrågasätter den får finna sig i att bli föremål för artiklar som den av Brante och Wiberg.

Lästips: Susanna Varis, Jussi H. Lundell
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, SMP1, Re1, Re2, Re3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

Den irrationella rysskräcken?

"Rysskräck ökar i Finland" kan man idag läsa i en TT-notis som bland annat DN publicerar. Det är en märklig formulering. Ordet "rysskräck" är inte på något sätt ett neutralt ord, det är ett ord som insinuerar en irrationell och fördomsfull inställning till Ryssland och det ryska folket. Hur ordet används av krafter inom den svenska vänstern illustreras på ett väldigt belysande sätt av Daniel Suhonen i dennes intervju med P O Enquist i Aftonbladet kultur:
"I Legionärerna avkläder du en nästan nedärvd rysskräck, aktuell inte minst i dag med dagens hets mot Ryssland i och med Ukraina."
Det finns idag emellertid inget irrationellt eller fördomsfullt i att känna oro inför Vladimir Putins Ryssland. Den ryska ledningen har precis annekterat ett grannlands territorium och iscensatt ett krig som en hämnd för att samma grannland gjorde sig av med en Kremlvänlig och korrupt ledare. Som grädde på moset lyckades Putins Ryssland därtill med konststycket att skjuta ned ett civilt passagerarflygplan när man genomförde allt detta.

Parallellt med detta har Ryssland kidnappat en estnisk polis (någonting som i svensk media inte sällan benämns som ett "gripande"), skickat sitt flygvapen att flyga över andra länders luftrum och inlett en propagandaoffensiv mot Rysslands baltiska grannländer.

Detta inger emellertid inga skäl till oro, om man får tro TT, tvärtom är det finska folkets reaktion ett utlopp för en irrationell och fördomsfull "rysskräck". TT:s artikel är inte på något sätt unik i detta avseende, tvärtom är variationer på detta tema ett återkommande inslag i nyhetsrapporteringen. Genom ordval, vinklingar och selektiva urval inte bara relativiseras de ryska illdåden, skulden för dessa förskjuts dessutom bort från Kreml.

Att en kulturjournalist som Johan Croneman – präglad av idén om den tredje ståndpunkten och med en bakgrund som FNL-aktivist – visar prov på en sådan syn är en sak. Att denna syn smyger sig in i nyhetsrapporteringen kan däremot inte ses som någonting annat än en massiv triumf för Putins enträgna propagandaarbete.
DN1, DN2, DN3, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4

2014-09-26

Normkritik enligt Hedborg

Igår rapporterades det att "Delegationen för jämställdhet i arbetslivet" funnit att många föräldrar, varav merparten kvinnor, förlänger sin föräldraledighet med obetald ledighet. Detta skulle såklart kunna ses som någonting väldigt positivt, en indikation på att den västerländska modellen har skapat samhällen så välmående att föräldrar har råd att avstå från att arbeta för att istället ägna mer tid familjen.

Anna Hedborg, ordförande för den av regeringen tillsatta delegation, väljer emellertid att se föräldrarnas beteende som ett problem. Hedborg undrar om det kanske inte borde det bli svårare att vara hemma med barn utan ersättning, och utvecklar resonemanget med följande ord:
"Är det statens uppgift att ha så flexibla regler så att de skapar normer som motverkar jämställdhet?"
Att personer som Hedborg anser att staten har rätt att lägga sig i hur föräldrar fördelar den av staten – eller för att vara exakt, skattebetalarna – betalda föräldraledigheten är en sak. Jag tycker visserligen resonemanget är både fel och olyckligt, men rent principiellt har staten all rätt att ställa motvillkor då människor får betalt för att inte arbeta.

I det här fallet handlar det emellertid inte om betald ledighet, det handlar om obetald ledighet. När politiker – och statliga tjänstemän som Hedborg – börjar ta sig rätten att lägga sig i vad människor gör på sin obetalda fritid, är detta ett ytterst obehagligt övergrepp på den personliga friheten.

Sist men inte minst är det värt att notera att Hedborg väljer att tala om "normer". Vanliga normer idag är det självklara i att göra karriär och en benägenhet att mäta personlig framgång i pengar och konsumtionskraft. De föräldrar som väljer att dryga ut sin föräldraledighet med obetald ledighet bryter mot dessa normer. Istället prioriterar de immateriella värden, vilket ironiskt nog ligger helt i linje med till exempel Miljöpartiets konsumtions- och tillväxtkritiska linje.

Att personer som Hedborg trots detta finner beteendet felaktigt, visar med all önsvärd tydlighet att den omhuldande normkritiken bara avser de normer man själv inte tycker om. När det kommer till kritik av andra normer faller denna långt utanför åsiktskorridorens ramar.
DN1, DN2, DN3, SvD1

2014-09-25

Schyman, Åkesson och docenten

Igår publicerade SvD en debattartikel av Gudrun Schyman och Kenneth Hermele från Feministiskt initiativ. I denna skriver de bland annat om den "vision om ett öppet, rättvist och hållbart samhälle" som partiet erbjuder, för att i nästa stycke tillägga att "[e]n sådan vision måste överskrida vänster-höger-skalan i svensk politik".

Att de själva ser partiets radikala vänsterpolitik som någonting som överskrider höger-vänster-skalan – eller "vänster-höger-skalan" som de själva som av en händelse skriver – säger rätt mycket om detta partis totala brist på markkontakt. Ännu mer talande för partiets postmoderna verklighetssyn är emellertid följande formulering:
"Inte kan väl alla som röstat SD vara rasister? Inte vill väl så många stänga gränserna och kasta ut alla som inte föddes här, alla som inte är vita och kristna?"
Här avslöjas med all önskvärd tydlighet hur det postmoderna Feministiskt initiativ ser på Sverigedemokraterna. SD:s linje är, om man får tro Schyman och Hermele, att icke-vita och icke-kristna skall kastas ut ur Sverige. Någonting som även tycks gälla alla som bor i Sverige utan att vara födda här.

Den som gör sig omaket att ta reda på vad Sverigedemokraterna faktiskt står för vet emellertid att partiets linje är att invandringen – alltså inte antalet invandrare i Sverige – skall minska med 90 %. Detta kan i sig såklart låta drastiskt, men en sådan asylpolitik skulle faktiskt (mätt i positiva asylbeslut per capita) ligga i linje med asylpolitiken i Tyskland, det vill säga EU:s näst största asylland. Jimmie Åkessons asylpolitik är med andra ord Angela Merkels asylpolitik.

Att en partiledare visar prov på en sådan okunnighet om ett annat svenskt parti är såklart anmärkningsvärt, men Schymans och Hermeles bild av vad Sverigedemokraterna står för är inte på något sätt unik. Tvärtom hör man variationer på samma budskap påfallande ofta.

"Begreppet rasism används på fel sätt" är titeln på en annan debattartikel av sociologidocenten Kjell Magnusson i dagens SvD. Artikeln har flera poänger, även om jag inte på något sätt håller med om allt Magnusson skriver, men följande mening förtjänar att problematiseras:
"Under alla förhållanden bör vi vara försiktiga med att sätta likhetstecken mellan motstånd mot invandring och rasism."
Påståendet är helt rätt i sak, men implikationen är att Sverigedemokraternas politik handlar om just motstånd mot invandring. Sverigedemokraternas politik handlar emellertid inte om detta, den handlar om motstånd mot vad som i ett internationell perspektiv är en väldigt stor invandring.

Med risk för att upprepa mig, den asylpolitik Sverigedemokraterna förespråkar ligger i linje med den som EU:s näst största asylland Tyskland driver. Om Sverigedemokraternas politik innebär "motstånd mot invandring" gäller samma sak för den politik som Fredrik Reinfeldts vän Angela Merkels driver..

Denna svartvita syn på invandringspolitiken genomsyrar den politiska debatten om och med Sverigedemokraterna. Partiets kritik mot att Sverige är EU:s största asylland avfärdas med att partiet vill "stänga dörren", att man förespråker "stängda gränser", att man vill skicka tillbaka flyktingar till krigszoner (till vilket det enda alternativet är permanent uppehållstillstånd i Sverige), och så vidare.

Detta säger mer om Sverigedemokraternas motståndare än om dem själva, för om partiets invandringspolitik faktiskt vore så dålig som det påstås borde det vara en lätt sak att argumentera mot den på sakliga grunder. Istället väljer man att låtsas som att Sverigedemokraterna förespråkar någonting helt annat än vad de förespråkar, och argumenterar därefter utifrån detta. Att detta är det bästa man har att komma med är direkt pinsamt.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, LT1, Bar1, SMP1, Dag1, Dag2, Dag3, Re1, Re2, GP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2014-09-24

Mer om invandringens kostnader

Efter att SvD igår publicerade debattartikeln "Sverige vet inte vad invandringen kostar" av Elin Ørjasæter från norska Markedshøyskolen, har tidningen idag låtit publicera en replik signerad docent Martin Hällsten från Stockholms universitet.

Rubriken på Hällstens replik är "En Norgehistoria om svensk forskning", vilket knappast lär bidra till att motverka norrmännens bild av broderfolket i öster som chauvinistiskt. Varken Hällstens eller Ørjasæters artiklar berör invandringens kostnader som sådana, utan diskuterar istället de metodologier som har använts i svenska integrationsstudier.

Eftersom jag inte är insatt i de aktuella studierna tänker jag inte uttala mig om vem av dem som har rätt, men det är onekligen intressant att Hällsten redan i titeln avfärdar Ørjasæters tes som en "Norgehistoria", och därefter avslutar sitt inlägg på följande allt annat än forskarmässiga vis:
"Det inlägg Elin Ørjasæter skrivit är illa underbyggd sensationalism. Innehållet är vilseledande och andas konspirationsteori."
Det intressanta i sammanhanget är emellertid att det finns svensk forskning om invandringens kostnader. Handelshögskolans Jan Tullbergs bok "Låsningen" (den finns att ladda ned gratis här) handlar om just detta, och i denna bok kommer Tullberg fram till att invandringen kostar Sverige 250 miljarder kronor om året.

Tullbergs siffra är inte på något sätt oomstridd, men även regeringens egen utredare Jan Ekberg konstaterade att invandringen varje år kostar Sverige stora belopp. I en rapport från 2009 – det vill säga en tidpunkt då såväl invandringen som andelen invandrare var lägre än idag – kom Ekberg fram till att invandringen varje år kostar Sverige mellan 1,5 och 2 procent av BNP, det vill säga mellan 54 och 73 miljarder kronor.

Vad Tullbergs och Ekbergs beräkningar visar är således att invandringen inte är lönsam, vare sig på kort eller lång sikt. Om vi skulle sluta ta emot invandrare och göra något åt att Sverige har den sämsta integrationen av alla i-länder, så skulle den invandring som redan skett på sikt kunna bli till en vinstaffär. Så länge som invandringen pågår och så länge som dagens integrationspolitik inte förändras, förblir invandringen emellertid en förlustaffär.

Eftersom det var regeringens egen utredare som kom fram till detta, så var naturligtvis såväl Ullenhag som Reinfeldt fullt medvetna om hur det förhöll sig. Att Reinfeldt i valrörelsen trots detta påstog att invandringen är lönsam "på sikt" är därför svårt att tolka som något annat är en medveten lögn.

Tullbergs och Ekbergs belopp är stora och abstrakta, men de kan göras mer greppbara genom att man bryter ned dem till till exempel kronor per invånare i Sverige och månad. Detta ger emellertid en något skev bild, eftersom det bara är ungefär hälften av befolkningen som arbetar, övriga är barn, studenter, pensionärer eller arbetslösa, och är således i praktiken inte med och betalar. I tabellen nedan är därför kostnaden per svensk kompletterad med kostnaden för en tvåbarnsfamilj.

Exempel Kostnad
(miljarder kr/år)
  Per svensk
(kr/mån)
  Per familj
(kr/mån)
Tullberg2502 1478 587
Ekberg (övre)736272 507
Ekberg (undre)544641 855


Ett sevärt föredrag av Jan Tullberg. Notera vad han säger om svenskfödda barn till invandrare.

DN1, DN2, DN3, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, LT1, LT2, BT1, Dag1, Dag2, Dag3, SMP1, Re1, Re2, Re3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1, SR2, SR3

2014-09-23

Riksdagsmajoritet For Dummies

En titt på mandatfördelningen i den nyvalda riksdagen ger vid handen att den rödgröna regering Stefan Löfven ämnar bilda kommer luta sig på ett parlamentariskt underlag om 138 riksdagsledamöter. Eftersom Riksdagen totalt har 349 platser krävs det för 175 röster för att uppnå en majoritet, vilket innebär att Löfven saknar 37 röster för att kunna driva igenom sina förslag.

De enda enskilda partier som kan hjälpa Löfvens tilltänkta regering att uppnå denna majoritet är Moderaterna och Sverigedemokraterna, men eftersom Moderaterna knappast lär agera stödparti åt Löfven, och eftersom Sverigedemokraterna skall "isoleras" i Riksdagen, kan knappast Löfven räkna med något av dessa partiers röster.

Ett annat sätt för Löfven att uppnå parlamentarisk majoritet är om han lyckas övertala både Centerpartiet och Folkpartiet, alternativt Centerpartiet och Kristdemokraterna, att stödja hans politik. Att Löfven skulle lyckas med konststycket att locka över två borgerliga partier verkar emellertid tämligen osannolikt.

Det ligger förstås nära till hands att tro att Löfven väljer att inleda ett nära samarbete med Vänsterpartiet. Med stöd av detta ökar hans parlamentariska underlag till 159 av Riksdagens ledamöter, vilket emellertid innebär att han fortfarande saknar 16 mandat för att uppnå parlamentarisk majoritet.

I detta läge räcker det med att ett av de övriga partierna (inklusive Kristdemokraterna, som med minsta möjliga marginal uppfyller kriteriet) röstar för hans förslag för att de skall gå igenom. För att detta skall bli verklighet måste han emellertid lyckas med konststycket att utforma sina förslag så att både Vänsterpartiet och ett borgerligt parti, alternativt Sverigedemokraterna, stödjer dem.

Värt att notera är också att samtidigt som Löfvens tilltänkta regering kommer att stödjas av 138 riksdagsledamöter, så kommer Allianspartierna att representeras av 141. Det parlamentariska stödet för en rödgrön regering är med andra ord ytterst svagt. Om däremot Allianspartierna skulle prioritera att såväl respektera folkviljan som att ta ansvar för Sverige, skulle en intressant möjlighet öppna sig.

Om de valde att göra någon form av eftergift till SD – som till exempel att gå till botten med de asylbedrägerier som av få politiker torde ses som någonting positivt – så skulle de borgerliga partierna förmodligen också kunna erhålla Sverigedemokraternas parlamentariska stöd. I så fall skulle detta alternativ till Löfvens rödgröna regering inte bara stödjas av 54,4 % av Riksdagens ledamöter, det skulle dessutom vara en regering med starkare parlamentarisk förankring än den vi har haft de senaste fyra åren.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SMP1, Bar1, Bar2, BT1, BT2, BT3, Sk1, Sk2, NSk1, Dag1, Dag2, Av1, IDG1

2014-09-22

Dagens Seglora och debattklimatet

På Twitter bad Mattias Irving mig tidigare idag att ge exempel på varför jag tycker Dagens Seglora bidrar till ett hätskt och dåligt debattklimat i Sverige. Detta inlägg är mitt svar.

I december 2012 valde Dagens Seglora i en artikel att kleta Anders Behring Breivik på kvinnoprästmotståndaren Dag Sandahl, efter att tidningen Dispatch International hade låtit publicera en av Sandahls texter. Detta var såklart ett exempel på dåligt omdöme från Sandahls sida, men att spela ut Breivik-kortet redan i titeln ("Ideologer som inspirerat Breivik publicerar sig där") är ett exempel på en bedrövligt låg argumentationsteknik.

Detta är inte på något sätt enda gången som Dagens Seglora har valt att spela ut Breivik-kortet, detta sker tvärtom påfallande ofta. I april i år anklagade man till exempel Dispatch International-fotografen Roger Sahlström, fast utan att nämna denne vid namn, för att vara "fast i den Breivikska Eurabiadimman". Det finns många goda skäl till att kritisera såväl Sahlström som Dispatch International, men att blanda in en massmördare i sammanhanget är direkt vulgärt.

Ett annat återkommande tema i Dagens Seglora är Tobias Billström. Häromåret anklagade Dagens Seglora denne för att visa prov på "en skrämmande människosyn", efter att Billström hade talat om asylinvandringens storlek i termer av "volymer". Att detta ord regelbundet används på ett liknande sätt i till exempel sjukvården, var för Dagens Seglora uppenbarligen irrelevant.

Tvärtom har Dagens Segloras drevande mot Billström fortgått. Så sent som i april uppmanade man honom att avgå, med motiveringen att han 'leker med människors liv och framtid i Sverige genom att sprida falska myter eller rasistiska "vandringssägner"'. Väldigt grova och påfallande hätska anklagelser, vilka dessvärre passar det uppiskade och polariserade debattklimatet som hand i handske.

En annan person som Dagens Seglora vid upprepade tillfällen har skrivit om i negativa ordalag är Marcus Birro. Vid ett tillfälle gick detta så långt att Mattias Irving skrev en artikel med titeln "Därför hatar vi Birro". Irving valde sedermera att omformulera sin kritik, men att han valde denna titel överhuvudtaget är anmärkningsvärt.

De hätska orden mot Birro yttrades dessutom inte ett vakuum, denne har fått utstå spott och spe från vänsterhåll allt sedan han chockerade det Kultursverige som tidigare hade älskat honom med att komma ut som höger. Det är enkelt att hoppa på ett drev av det här slaget, men huruvida det är förenligt med det kristna kärleksbudskap som Dagens Seglora påstår sig stå för är en helt annan fråga.

Sist men inte minst vill jag uppmärksamma en Dagens Seglora-artikel från 2013, i vilken "Muslimska familjedagarna" beskrivs i positiva ordalag. Till detta arrangemang har vid upprepade tillfällen homofober, antisemiter samt förespråkare av självmordsbombningar och hustrumisshandel bjudits in som talare. Bakom arrangemanget står Islamiska förbundet, vilket står Muslimska brödraskapet nära, Studieförbundet Ibn Rushd som har kopplingar till terrorism samt Sveriges Unga Muslimer, med företrädare som bland annat liknat svenska jihadister i Syrien med frivilliga i vinterkriget.

Så ja, Mattias Irving, jag tycker i allra högsta grad att Dagens Seglora bidrar till det dåliga debattklimatet i Sverige. Jag utgår från att du inte håller med, men i så fall tycker jag faktiskt att det säger mer om dig än om mig.

2014-09-21

Kommer Löfven göra om Reinfeldts misstag?

Jag har skrivit många inlägg om Moderaterna den här veckan. Som en djupt besviken tidigare kärnväljare och som en av dem som övergav partiet i årets val föll sig detta naturligt. Men eftersom Stefan Löfven nu trots allt har fått uppdraget att försöka bilda regering, så är det kanske på sin plats att även skriva någon om Socialdemokraterna.

Om Löfven lyckas med konststycket att bilda en regering kommer denna regering inte bli den "handlingskraftiga" regering Löfven brukar tala om, hans regering kommer tvärtom att bli en väldigt svag regering. I Löfvens fall innebär detta att hans regering kan bli en farlig regering, eftersom han i praktiken kommer vara utlämnad till ganska många småpartiers välvilja för att kunna driva igenom sin politik i Riksdagen.

Detta var ett problem även för Fredrik Reinfeldt. När Alliansregeringen drev igenom ett "försörjningskrav" för anhöriginvandring var detta något som Kristdemokraterna ogillade. För att gå med på de övriga partiernas linje drev KD därför igenom ett antal undantag från reglerna, vilket i praktiken medförde att "försörjningskravet" inte fanns annat än på pappret. När media rapporterade om saken 2013 var det till exempel bara 53 fall av 15 000 – det vill säga 3,5 promille – som inte hade berörts av de så kallade undantagen under året.

Det har redan spekulerats i att miljöpartisten Maria Ferm, 29 år gammal, kan bli migrationsminister i Löfvens regering. Det är fullt möjligt att Löfven gärna ger denna post till Miljöpartiet, om inte annat för att han själv verkar tämligen ointresserad av frågan, men jag tror detta vore ett stort misstag från Löfvens sida.

Maria Ferm representerar inte bara ett parti vilkets företrädare bland annat på fullt allvar har föreslagit att personer som vistas illegalt i Sverige borde ges rösträtt, hon hade därtill en central position i de migrationsöverenskommelser, bland annat om skattefinansierad samhällsservice för just människor som visas i Sverige illegalt, som regeringen Reinfeldt träffade med med Miljöpartiet. Om dessa överenskommelser skrev Paulina Neuding nyligen följande:
"Fredrik Reinfeldts svar till väljare som röstade SD 2010 var att göra upp med Miljöpartiet i invandringspolitiken. I söndags skickade väljarna tillbaka ett svar till Reinfeldt. Han blev av med regeringsmakten när mellan var sjunde och var åttonde väljare gick till SD."
Löfven gör klokt i att dra lärdom av av Fredrik Reinfeldts erfarenheter, inte minst med tanke på det stöd Sverigedemokraterna har bland LO-medlemmarna. Om Löfven gör om Reinfeldts misstag är det också högst sannolikhet att Löfven får se sig lika förödmjukad valnatten 2018 som Reinfeldt fick se sig valnatten 2014. Hur bra det därefter kommer gå att "isolera" Sverigedemokraterna i Riksdagen är en öppen fråga.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, NSk1, NSk2, LT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, SMP1, SMP2, BT1, Re1, Re2, Re3, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

Putin, propaganda och källkritik

I en DN-artikel kan man idag läsa följande:
"De anhöriga till dödsoffren i sommarens flygkrasch i Ukraina ska stämma landet och dess president Petro Porosjenko. Saken gäller 298 fall av dråp."
Lite längre ned i samma artikel skriver DN även att:
"Någon grupp – prorysk eller ukrainsk – misstänks ha skjutit ner flight MH 17 från Amsterdam och samtliga 298 människor ombord dog."
De anhöriga till de 298 dödsoffren har emellertid inte stämt Ukraina, det är de anhöriga till endast fyra av dessa som ligger bakom stämningen. Att dessa väljer att stämma Ukraina och inte Ryssland eller Malaysia Airlines är såklart inte DN:s fel, men artikelförfattaren är i allra högsta grad ansvarig för den vinkling han har valt att ge sin text.

Artikeln har ett tydligt Ukrainakritiskt anslag, den "luftfartsrättsprofessor" som företräder de anhöriga får oemotsagd lägga fram sin tes om att Ukraina bär ansvaret för det inträffade, artikelns formuleringar och titel ger intrycket av att denna linje har ett långt mycket starkare stöd bland de anhöriga än vad den har och sist men inte minst antyder artikeln att det är en öppen fråga vilken part som låg bakom illdådet.

Detta är exakt den sorts spinn som Putins propagandakanaler – inte minst RT – använder sig av i sin rapportering. Journalistkåren talar ofta om sin egen förmåga till källkritik, men vad den här sortens rapportering visar är att många inom skrået snarare är väldigt tacksamma offer för den propaganda som massproduceras av Kreml.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, SMP1, SMP2, Dag1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ab1, Ab2, Ab3

2014-09-20

Eftervalsanalysen inger en gnutta hopp

Så här mindre än en vecka efter valet rör det på sig. Faktum är att samhällsdebatten den här veckan har gjort större framsteg än under hela förra mandatperioden.

För det första tycks många ha förstått att strategin att avfärda SD-väljarna som lågpannade idioter inte fungerar. Det är förvisso anmärkningsvärt att detta tog så lång tid, men när mer än var åttonde väljare röstade partiet så tycks polletten till slut ha trillat ned. Strategin gav för det första inte önskat resultat, för det andra blev antalet svenskar som man nu behövde stöta ut ur samhällsgemenskapen väl stort.

Vad har man då valt att göra istället? En strategi som flera debattörer på vänsterkanten har valt att anamma är att helt enkelt förklara att det är otryggheten i det nya hårda kalla Sverige i vilket välfärden har monterats ned som är förklaringen. Just den här strategin kan knappast sägas vara ett steg i rätt riktning. Att att ta valresultatet till intäkt för förträffligheten i den egna tesen om en stark vänstervåg, och samtidigt passa på att ännu en gång smutskasta Alliansregeringens ekonomiska politik, framstår bara som lågt, verklighetsfrånvänt och cyniskt.

Denna pajkastning är emellertid inte den enda trend som kan skönjas, för ett flertal debattörer har faktiskt börjat tala om elefanten i rummet. I en debattartikel signerad Maciej Zaremba väljer denne att närma sig pudelns kärna, förvisso försiktigt, men med en förhållandevis skarp avslutning och med ett tonläge som den socialliberala tilltänka målgruppen kan tänkas vara mottaglig för.

Alice Teodorescu å sin sida tar i ännu kraftigare, men begränsar sin kritik i huvudsak till integrationspolitiken. Paulina Neuding, däremot, drämmer näven i bordet och skriver den korta men väldigt koncisa text som jag aldrig trodde skulle publiceras på en svensk ledarsida. Den är obligatorisk läsning för alla allianspolitiker som hoppas återfå väljarnas förtroende, och följande stycke förtjänar särskilt att lyftas fram:
Fredrik Reinfeldts svar till väljare som röstade SD 2010 var att göra upp med Miljöpartiet i invandringspolitiken. I söndags skickade väljarna tillbaka ett svar till Reinfeldt. Han blev av med regeringsmakten när mellan var sjunde och var åttonde väljare gick till SD.
Om Moderaterna väljer att skriva en eftervalsanalys som bortser från detta, får de antingen vänja sig vid att sitta i opposition eller finna sig i att behöva börja samarbeta med Sverigedemokraterna 2018.

Lästips:
Tino Sanandaji (artikeln som både Neuding och Teodorescu hänvisar till)
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, Dag11, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Re2, Re3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1, SR2

2014-09-19

Vilken vänstervåg?

När vi nu har ett så gott som slutgiltigt valresultat att förhålla oss till, är det på sin plats att titta lite närmare på siffrorna och se vad de egentligen säger.

De preliminära siffrorna under valnatten visade att de tre rödgröna partierna gick fram med cirka 0,1 procentenheter. Vad valmyndighetens nuvarande siffror visar är att denna ökning snarare handlar om 0,02 procentenheter. Annorlunda uttryckt, en ökning så liten att den motsvarar två procent av en procent av de samlade rösterna.

För att avgöra huruvida det rådde en vänstervåg eller inte bör emellertid även Feministiskt initiativs röster räknas med, trots att partiet föll på fyraprocentsspärren. Inklusive Feministiskt initiativ ökning gick den rödgrönrosa sidan fram med 2,7 procentenheter. Detta är ingen försumbar ökning i valsammanhang, mindre ökningar än så har mången gång fått en parlamentarisk majoritet att skifta. Så var emellertid inte fallet denna gång, de rögrönrosa partierna samlade tillsammans endast 46,7 procent av rösterna.

Förutsatt att man räknar Sverigedemokraterna som ett högerparti – någonting som man på vänstersidan definitivt brukar göra – fick däremot de fem högerpartierna tillsammans 52,3 procent av rösterna, och vad mer är, till skillnad från de fyra vänsterpartierna klarade dessutom samtliga fyraprocentsspärren.

Detta innebär att Alliansen mycket väl hade kunnat sitta kvar, om den faktiskt ville. Om Reinfeldt till exempel hade lovat Sverigedemokraterna att gå till botten med asylbedrägerierna – någonting som få borgerliga politiker med den intellektuella hederlighenen i behåll borde se något fel med – är det fullt möjligt att Sverigedemokraterna hade gått med på att stödja en borgerlig regeringsbildning. Med detta steg väl avklarat skulle den parlamentariska balansen vara identisk med hur den var före valet.

Reinfeldt valde emellertid att avgå och Löfven har nu fått talmannens uppdrag att försöka bilda en ny regering. Det var dock inte någon vänstervåg som föranledde detta. Det existerade en vänstervåg på Södermalm och Möllevången, på kultursidorna, i huvudet på Aftonbladets ledarskribenter och på Politism, ja. Men när väljarna sade sitt så handlade det om en krusning, inte en våg.

Vänsterpartiets högljudda retorik om förbud mot vinster i välfärden belönades förvisso av väljarkåren, men bara med en tiondels procentenhet. Vad mer är, Miljöpartiets försök att hänga på på det postmoderna nyvänstertåget bestraffades av väljarna. Det parti som hoppades ge Sverigedemokraterna en match om bronsmedaljen gick inte framåt, det gick bakåt.

Vad talet om en vänstervåg visar är att mediekratin har varit en högst konkret faktor i politiken under mandatperioden. Radikala artiklar har skrivits i mängder, radikala debattörer har fått en medial gräddfil och de postmoderna teorierna och det språkbruk som kommer med dessa har fått en framskjuten position i samhällsdebatten. När det kom till kritan visade det sig emellertid att förankringen i väljarkåren var så gott som obefintlig.

Detta innebär emellertid inte att den svenska borgerligheten inte dras med stora problem för närvarande. Tvärtom väljer allianspartierna att även efter valet prioritera Sveriges status som EU:s största asylland före alla andra frågor, trots att det så uppenbart var detta som kostade dem regeringsmakten.

Med tanke på att Sveriges integrationspolitik är den sämsta av alla i-länders är detta givetvis direkt oansvarigt, men det ger dem åtminstone en chans att hämnas på samma väljare som de hoppas skall rösta dem tillbaka till makten om fyra år.

Dagens rekommendation:
Paulina Neuding – läs!

Dagens garv:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, SMP1, Re1, Re2, Re3, Re4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, SR1

2014-09-18

Kamikazemoderaterna

I gårdagens inlägg skrev jag följande:
Frågan är nu hur Moderaterna går vidare. Tyvärr är jag rädd att de skriver en valanalys i vilken ordet "invandring" inte förekommer en enda gång, och därefter väljer en – för att parafrasera en viss tidigare MUF-ordförande – nymoderat Fredrik Reinfeldt-kopia ur bunkergänget till ny partiledare.
Idag debatterade moderata riksdagsledamoten Ulrika Karlsson med Tino Sanandaji i Gomorron Sverige. Av Karlssons inställning att döma är Moderaterna på god väg att besanna mina farhågor. Den valförlust som blev ett faktum efter att en stor del av Moderaternas väljare flytt till Sverigedemokraterna berodde inte på invandringspolitiken, menar Karlsson, och även om det vore så finns det ändå ingen som helst anledning att lägga om Moderaternas politik.

Att upprätthålla vår status som EU:s största asylland – till vilken det enda alternativet enligt Karlsson för övrigt tycks vara ingen invandring alls – är en så viktig fråga för idépartiet Moderaterna att man – i-ländernas sämsta integration till trots – prioriterar den högre än regeringsmakten:



Well, att Karlssons inställning inte lär vara särskilt konstruktiv för vare sig hennes parti eller Sverige är tämligen uppenbart, men det är ändå fullt tänkbart att den kommer visa sig vara en tillgång för hennes egen karriär. Efter denna Baghdad Bob-uppvisning i förnekelse torde hon nämligen ha stärkt sina chanser att få överta posten som partisekreterare efter kamikazepiloten Kent Persson.

Lästips: Tino Sanandaji
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9 Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, LT3, LT4, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, Dag11, Dag12, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1