2014-10-31

Om värnplikt som "personalförsörjning"

En återinförd värnplikt är något som diskuteras allt oftare i Sverige, och förespråkarna för detta kommer ibland från en del rätt oväntade håll. I förra veckans Agenda (cirka 07:25 in i klippet) sade till exempel Jonas Sjöstedt att det var ett misstag att avskaffa värnplikten och att det var dags att börja fundera på ett återinförande, för att trygga en "ordentlig personalförsörjning".

Jag kan förstå den som ser ett värnpliktsförsvar som ett nödvändigt ont. Ett sådant hjälpte Finland att överleva som självständig och demokratisk stat under andra världskriget, och det Ryssland som då attackerade Finland har skrämmande många likheter med det Ryssland som attackerar Ukraina idag. Någonstans måste ens principer lämna utrymme för den krassa verkligheten.

Jag har emellertid extremt svårt för synen på värnplikt som ett bekvämt och billigt sätt att lösa försvarets personalbehov. När politiker kallar ett år av hårt tvångsarbete – som tonåringar tvingas till under hot om fängelse – för "personalförsörjning" blir jag mörkrädd. En sådan okomplicerad syn på ett system som ligger farligt nära det renodlade slaveriet, är inte värdig en modern demokrati.

Resonemanet blir ännu mer perverst då man betänker i vilken kontext det framförs. I dagens Sverige betonas väldigt ofta medborgarnas (och för den delen, även icke-medborgarnas) rättigheter, men betydligt mer sällan betonas deras skyldigheter. Politiker på vänsterkanten – inte minst från Sjöstedts eget parti – har en tendens att framställa alla former av motkrav på medborgarna, till exempel då dessa ansöker om bidrag, som hjärtlösa och inhumana.

Detta står i bjärt kontrast mot den cyniska syn på försvarets "personalförsörjning" som bland annat Sjöstedt visar prov på. Resultatet blir att det, med Sjöstedts logik, är mindre kontroversiellt att tvinga unga till ett år av slitsamt, hårt och relativt farligt arbete till icke-avtalsenlig lön, än att ställa motkrav på den som är arbetslös och som vill bli försörjd på skattebetalarnas bekostnad.

Samma dag som Jonas Sjöstedt talade om försvarets "personalförsörjning" i Agenda publicerade DN Kultur Bengt Ohlssons omtalade text om hur han själv genomförde en så kallad grundläggande soldatutbildning för frivilliga. Texten har blivit väldigt hyllad, inte minst av försvarsvänner och värnpliktsförespråkare, och det är inte svårt att förstå varför. Ohlsson argumenterar väldigt väl för sin sak och hans text utgör ett lysande exempel på vad kultursidorna skulle kunna vara, om de inte hade utvecklats till en skyddad verkstad för rättshaverister på den yttersta vänsterkanten.

Vad många tycks ha missat i Ohlssons text är emellertid att den erkänner att frågan är komplicerad. Ohlsson beskriver väldigt gripande den avgrundsdjupa ångest han kände under sin korta tid som värnpliktig, och i en av textens starkaste skrivningar frågar han sig själv 'Så vad hände med artonåringen som inte stod ut med tanken på att hans vapen var ”effektivt” på ett visst avstånd?'. Hans svar blir att han inte vet. Ett svar som han upprepar tre gånger.

Det är möjligt att någon form av värnpliktssystem är ett nödvändigt ont, för att parafrasera Ohlsson så vet jag faktiskt inte. Vad jag däremot vet är att jag finner synen på värnplikt som ett bekvämt och billigt sätt att lösa försvarets personalbehov extremt obehaglig.
DN1, SvD1, SvD2, Sk1, NSk1, LT1, Ex1, Ex2, Ab1

2014-10-30

Palestina och arvet efter Olof Palme

"Man tar upp arvet efter Olof Palme", kommenterar idag Ingvar Carlssons tidigare medarbetare Christer Isaksson regeringens erkännande av Palestina.

Lustigt nog har jag själv flera under de senaste dagarna slagits av precis samma tanke, men till skillnad från Isaksson har jag inte sett detta som någonting positivt. Bilden av Olof Palme som frihetshjälten som tog ställning för de svaga i världen må vara stark i Sverige, men den har inte särskilt mycket med verkligheten att göra.

När Olof Palme, sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör, demonstrerade mot USA:s krigföring i Indokina, tog han inte bara ställning mot USA:s agerande. Han legitimerade i praktiken också det nordvietnamesiska angreppskriget på Sydvietnam, ett krig i vilket den kommunistiska nordvietnamesiska diktaturen hade visat sig villig att offra civila i hundratusentals för att nå sitt mål att erövra södern.

Genom att demonstrera sida vid sida med en hög företrädare för den nordvietnamesiska regimen tog Olof Palme inte ställning mot kriget, han tog ställning för kriget men mot USA:s inblandning. Olof Palme var inte ensam, flera socialdemokrater som så småningom kom att nå ledande poster inom partiet – till exempel Mona Sahlin och Anna Lindh – inledde sina politiska karriärer med att engagera sig för den nordvietnamesiska diktaturen.

Ungefär tio år senare kom Olof Palme att bli nära vän med Zimbabwes president Robert Mugabe. Enligt gängse historieskrivning skedde detta före Robert Mugabe utvecklades till en korrupt och katastrofal diktator. Det rhodesiska bushkriget som slutade med att Mugabe blev president var dock allt annat än något rent krig. Det var en smutsigt krig, understött av bland annat Sovjetunionen och Kuba, i vilket Robert Mugabes gerilla dödade tusentals civila. När kriget var över utlystes allmänna val, och efter en valkampanj under vilken Robert Mugabes partifunktionärer ofta hotade med att krig skulle bryta ut på nytt om Robert Mugabe inte vann, blev Mugabe president.

Några år senare utbröt ett uppror i Matabeleland i västra Zimbabwe. Mugabes svar var att sända in den nordkoreatränade femte brigaden, vilket resulterade i tiotusentals civila dödsoffer. Detta kom emellertid inte att påverka de socialdemokratiska vänskapliga banden med Robert Mugabe, de fortsatte även efter mordet på Olof Palme. Under ett statsbesök i Zimbabwe sade Ingvar Carlsson 1989 – endast två år efter att slakten i Matabeleland till slut var över – att "Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra".

Så ja, erkännandet av icke-staten Palestina som stat – och den legitimering av såväl terrororganisationen Hamas som det korrupta och terrorhyllande Fatah, som detta erkännande innebär – är onekligen en återgång till Olof Palmes utrikespolitik. Detta är emellertid inte en återgång till en gyllene utrikespolitisk era, det är en återgång till en pinsam och obehaglig utrikespolitisk epok som borde ha fått förbli ett varnande exempel från det förgångna.

Tidigare i ämnet: "När 68-romantiken blir officiell utrikespolitik"
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk5, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, LT4, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, SMP1, SMP2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

2014-10-29

Sverige – en humanitär bananrepublik

Det finns i Sverige 55 bostadsområden i vilka polisen enligt Rikskriminalen inte förmår upprätthålla lag och ordning. Bostadsområden i vilka poliser riskerar att angripas av kriminella gäng, i vilka polisen inte förmår upprätthålla det statliga våldsmonopolet och i vilka rättstaten är satt ur spel. 55 bostadsområden i vilka civilisationens grundförutsättningar inte längre råder

Man skulle kunna tro att detta var någonting politikerna tog på blodigt allvar, men så är inte fallet. Tvärtom, den politiska utvecklingen går i totalt motsatt riktning. Brottslingarnas rättigheter ökar på rättsväsendets bekostnad, ursäkterna för brotten blir hela tiden fler och mer långtgående, grövre och grövre brottslighet relativiseras och skuldfrågan förskjuts allt oftare bort från förövarna.

Bakom politikernas totala oförmåga att hantera situationen återfinns en naiv provinsialism av sällan skådat slag, en grundläggande oförmåga att inse att de normer som råder i ett klansamhälle utgör en extremt stor utmaning för ett starkt sammanhållet välfärdssamhälle som det svenska. Om man, likt de svenska politikerna, har bestämt sig för att Sverige skall vara en "humanitär stormakt", att vi vår ringa befolkning till trots skall vara EU:s största asylland, är detta något som förpliktigar.

För att klara av att vara EU:s största asylland krävs att man också har EU:s bästa integrationspolitik. Vår integrationspolitik är emellertid inte bäst i EU, den utmärker sig däremot genom att vara sämst i västvärlden. Det krävs en mer än lovligt verklighetsfrånvänd politikerkår för att föra en sådan politik, och det krävs en ännu mer verklighetsfrånvänd, tendentiös och direkt inkompetent journalistkår för att applådera, snarare än att hudflänga, politikerkåren för samma politik.

En humanitär stormakt ställer krav och upprätthåller lag och ordning. Den stat som tillåter laglösa parallellsamhällen – i vilka polisen inte kan utföra sitt uppdrag och i vilka skolorna liknar krigszoner – att sprida sig som en löpeld över landet är ingen "humanitär stormakt". En stat som inte bara låter detta, utan dessutom misstänkliggör all kritik av samma utveckling, är en humanitär bananrepublik.

Relaterat:
Paulina Neuding
Den sjätte mannen
Asylstatistik för EU/EFTA, första halvåret 2014
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, SMP1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3

2014-10-28

Knark, nollränta och stalinism

Jag har aldrig respekterat Jonas Sjöstedt mer än när han i SVT:s partiledarutfrågning redogjorde för Vänsterpartiets drogpolitik. Det var emellertid inte särskilt många som delade denna respekt, tvärtom blev Sjöstedt hårt kritiserad för att han vågade utmana den konsensuskultur som råder kring Nils Bejerots moralistiska och fördomsfulla narkotikapolitik. När Jonas Sjöstedt tog ställning för att den som testar att röka på inte skall jagas av polisen, för att den som är fast i ett missbruk skall få hjälp för detta istället för att bli straffad, ansågs detta högst kontroversiellt.

Sanningen är dock att den svenska narkotikapolitiken dödar. Den leder förvisso till att andelen svenskar som testat cannabis ligger relativt lågt i en internationell jämförelse, men priset för detta är högt. En betydligt större andel av de svenska narkomanerna dör till följd av sitt missbruk, än vad som är fallet i de flesta andra länder.

Det är i ljuset av detta nyheten om att en miljöpartistisk tjänsteman i regeringskansliet är dömd för smuggling av narkotikaklassade svampar skall ses. Han är inte ensam, i Miljöpartiets ledning har flera personer – bland dem Åsa Romson och Gustav Fridolin – använt narkotika. Jag kunde inte bry mig mindre om detta, men vad jag däremot stör mig på är deras ursäkter. Dessa ursäkter låter nämligen ungefär så här: "jag hade en gång en väldigt positiv upplevelse av droger, och idag ångrar jag mig djupt". Det finns ingen som helst trovärdighet i en sådan ursäkt.

Det är uppenbart att många miljöpartister har experimenterat med droger. De ångrar naturligtvis detta lika lite som du och jag ångrar de gånger vi har haft riktigt roligt eller upplevt någonting väldigt positivt. Att i det läget inte – som Jonas Sjöstedt – våga utmana den usla svenska narkotikapolitiken och säga ifrån mot något man uppenbarligen tycker är fel, utan istället ljuga om att man ångrar sig, är genuint fegt. Det gör det emellertid pinsamt uppenbart att Miljöpartiet är betydligt mer intresserat av makt än av principer.

I övrigt kan vi notera att Sverige idag har fått nollränta. Eftersom regeringen inte lär våga ta konsekvenserna av detta – det vill säga avskaffa ränteavdragen och reformera den av politisk klåfingrighet strypta svenska bostadsmarknaden – lär detta blåsa upp den redan oroväckande uppblåsta svenska bostadsbubblan till alla bostadsbubblors moder. Den dag den bubblan spricker kommer det inte vara roligt att vara svensk.

Värt att notera är också att DN idag upplåtit stort utrymme till en så kallad kulturartikel av Kajsa Ekis Ekman, i vilken Ekis Ekman förfäktar en konspirationsteori om att fascismen alltid har "stått i tät förbindelse med kapitalet". Detta är en ganska magstark anklagelse från någon som, likt Ekis Ekman, vid upprepade tillfällen har samarbetat med ett stalinistiskt parti som hyllar Nordkorea.

I fallet med stalinism och juche visar sig emellertid såväl såväl åsiktskorridoren som värdegrundsdemokratin plötsligt vara väldigt flexibla; folkmordsideologier med tiotals miljoner dödsoffer på sina samveten kan mycket väl rymmas under deras tak, bara det handlar om rätt folkmordsideologier. När en företrädare för dessa ideologier poserar på bild med medlemmar i ett riksdagspartis ungdomsförbund, anses detta således också anmärkningsvärt.

Inte, märk väl, för att företrädarna för riksdagspartiet skulle legitimera folkmordsideologin, utan för att företrädaren för folkmordsideologin riskerar att legitimera riksdagspartiet.

Lästips: Motpol, Susanna's Crowbar, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Sk1, NSk1, LT1, Re1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, SR1

2014-10-27

När 68-romantiken blir officiell utrikespolitik

Med beskedet att Sverige "inom kort" kommer att erkänna Palestina som stat, har Stefan Löfvens så kallade "samarbetsregering" inte bara hunnit med ett såväl sätta ett nytt lågvattenmärke som att bränna ännu några broar. Den har framför allt valt att göra den svenska utrikespolitiken till ett skämt.

Jag är, bara så att ingen missförstår, för en tvåstatslösning. En palestinsk stat som får omvärldens erkännande är i praktiken den enda fredliga lösningen på konflikten. Det finns goda skäl till att sätta avsevärt större press på såväl Israel som de palestinska företrädarna för att få en sådan utveckling till stånd. Ett erkännande av Palestina som stat skulle emellertid vara avslutningen på en lyckad fredsprocess, inte inledningen på en sådan.

Ett svenskt erkännande av Palestina skulle bryta mot praktiskt taget all tidigare praxis för när en stat bör erkännas. Palestina är inte ett väldefinierat territorium kontrollerat av en regering, Palestina är ett område som vanligtvis definieras av de frontlinjer som råkade gälla vid vapenstilleståndet 1949, och som idag är uppdelat mellan tre olika styren. Gazaremsan kontrolleras av terrororganisationen Hamas och på Västbanken utövar Fatah/PLO ett begränsat styre över vissa delar. Resten kontrolleras av Israel.

Det finns med andra ord varken väldefinierade gränser eller något palestinskt styre som är i närheten av att ha kontroll över hela området. Det palestinska anspråket på östra Jerusalem bottnar i att området var olagligt ockuperat av Jordanien i mindre än 20 år. Enligt FN:s delningsplan skulle området inte ha hamnat under palestinsk kontroll.

Vad som däremot finns är ett islamistiskt terrorvälde på Gazaremsan – ett område som för övrigt inte är ockuperat, vilket Sveriges utrikesminister Margot Wallström har hävdat – samt ett korrupt ledarskap (vilket så sent som för några dagar sedan valde att hylla terror) med fläckvis kontroll över Västbanken. Det är detta folkrättsliga gungfly som regeringen nu meddelat att man inom kort ämnar erkänna som stat.

"Vi vill se till att få två mindre ojämlika parter så att vi kan få en riktig förhandling som leder fram till en tvåstatslösning", motiverade idag Löfven beslutet. Det framstår dock som mer sannolikt att beslutet, förutsatt att det får någon praktisk påverkan över huvud taget, snarare leder till att hökarna på båda sidor gräver ned sig ännu djupare i skyttegravarna. Att det dessutom i Israel – inte minst tack vare Löfvens partivän Ilmar Reepalu – finns en uppfattning om Sverige som ett antisemitiskt land, gör knappast saken bättre.

I grund och botten handlar regeringens besked inte om utrikespolitik, det handlar om inrikespolitik. Regeringens utspel är en produkt av en svartvit och revolutionsromantisk strömning som har hemsökt den svenska vänstern allt sedan 1968, och som rymmer en närmast patologisk fixering vid en konflikt som inte är i närheten av att vara någon av världens blodigaste. Det hela blir ännu mer olustigt av att direkt antisemitiska krafter ostört tillåts härja i socialdemokratiska Tro och Solidaritet.

Det vore betydligt mer logiskt att erkänna Kurdistan som stat, men det är för Palestina som de rödgröna interna partiopinionerna vurmar. Som för att understryka denna ironi sitter det i regeringen en minister som å ena sidan mer än gärna vill erkänna Palestina, men som å andra sidan har vägrat att erkänna ett folkmord.

Dagens lästips: Rebecca Weidmo Uvell
DN1, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, Dag1, Dag2, Dag3, SvD1, SvD2, Ex1, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6, SR7

2014-10-26

Upp till bevis, oppositionen!

Tärningen är kastad. Regeringens har överlämnat sin första budgetproposition till riksdagen, och det är en diger lista av återställare som riksdagsledamöterna nu har att ta ställning till. Regeringen vill börja beskatta reallöneökningar, den vill göra det mindre lönsamt att arbeta och den vill göra det mer lönsamt att leva det offentligas bekostnad.

I denna budget har Socialdemokraterna fått vika sig på flera viktiga punkter. Att fler skulle behöva betala statlig skatt var till exempel inte någonting Magdalena Andersson önskade sig, utan var något som Vänsterpartiet krävde. När Socialdemokraterna och det långt mycket mindre Miljöpartiet var oense om vid vilken lönenivå jobbskatteavdraget skulle börja trappas av, blev kompromissen att mötas halvvägs. "De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något", kan man därför också inte helt överraskande läsa i budgeten.

Den stora frågan är varför Socialdemokraterna väljer att göra den här sortens eftergifter åt stödpartierna i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet. Regeringens parlamentariska underlag ökar förvisso med hjälp av de vänsterpartistiska rösterna, men inte ens med dessa lyckas den samla en majoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Däremot bränner den så kallade "samarbetsregeringen" på detta sätt många broar högerut. Ligger det måhända något i teorierna att Socialdemokraterna inte vill att budgeten antas? Hoppas de, genom att spela högt, tvinga fram ett blocköverskridande samarbete?

Jag vet ärligt talat inte, men givet Löfvens pinsamt svaga laguppställning och regeringens oförmåga att hålla Vänsterpartiet kort så har jag svårt att tro att regeringen besitter den politiska skicklighet som krävs för att vara så kalkylerande, i synnerhet efter att ha bevittnat veckans lyteskomik i EU-nämnden. Det tycks snarare som att regeringen desperat famlar efter halmstrån.

Eftersom det finns en väldigt tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen, är det nu upp till bevis för den så kallade opposition som utgör samma majoritet. Skall det bli mindre lönsamt att arbeta? Skall incitamenten till att leva på det offentligas bekostnad höjas? Skall en läkare som jobbar natt straffas med att världens högsta marginalskatt blir ännu högre? Skall Miljöpartiet och Vänsterpartiet – partier som 93,1 respektive 94,3 % av svenskarna inte röstade på – ges oproportionerligt stor makt över den svenska budgeten?

Detta är i grund och botten inte upp till den svaga minoritetsregeringen, detta är helt upp till de så kallade oppositionspartierna och den riksdagsmajoritet de förfogar över. Regeringens budget kan endast gå igenom om ni tillåter att den gör det, och därför är det nu er skyldighet gentemot era väljare att se till att så inte blir fallet.

Jag vet, fyra av er är sura på det femte och vill inte ha något med detta parti eller dess företrädare att göra. Ni är sura över att det tog ifrån er er egen riksdagsmajoritet 2010 och ni är sura över att det tog röster från er 2014. Ni hävdar att det, genom att inte ställa upp på en politik som i en internationell jämförelse visar sig vara direkt extrem, tar "avstånd från öppenhet". Därtill kommer att ni förmodligen är rädda för vad högljudda och bombastiska skribenter långt ut på vänsterkanten skall skriva, för ni om några är såklart smärtsamt medvetna om att vi lever i mediekratins tidevarv.

Saken är bara den att ni inte sitter i riksdagen för att vara sura, ni sitter i riksdagen för att ta ansvar och för att företräda era väljare. Om ni tycker att vår status som EU:s i absoluta tal mätt största asylland är viktigare än arbetslinjen, skattesatserna, valfriheten och arbetslösheten så tycks ni fullständigt ha tappat fotfästet.

Om ni föredrar att tjura framför att göra någon i grund och botten okontroversiell uppgörelse – som till exempel att göra upp om att gå till botten med asylbedrägerierna, eller att se över försörjningskraven vid anhöriginvandring – så har ni uppenbarligen valt helt fel yrke. I så fall är det hög tid att låta yngre och mer verklighetsförankrade förmågor som till exempel Sara Skyttedal ta över rodret istället.

Lästips: Tove Lifvendahl


DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, SMP1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ab1, Ab2

2014-10-25

Därför är Mehmet Kaplan islamist

Är Mehmet Kaplan islamist? Frågan har ställts i den svenska samhällsdebatten några gånger efter att Stefan Löfven presenterade sin regering, men frågeställningen har inte alls fått den genomslagskraft den borde. Det ligger väldigt nära till hands att misstänka att det är kulturrelativismen som har lagt sig som en blöt filt över debatten.

En del, som till exempel Niklas Orrenius, pekar på att Kaplan under sin tid som ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM) tog avstånd från de krafter som tyckte SUM var för liberala, eftersom de tillät såväl musik som kvinnor på sina arrangemang. Att Kaplan kritiserade andra som kritiserade hans egen organisation, och vilka var av åsikten att till exempel musik borde förbjudas, är emellertid inte samma sak som att Kaplan tar avstånd från islamismen. Det visar bara på att det finns en bortre gräns, även för Kaplan.

Jag tror inte Kaplan sympatiserar med extremister som Daesh, men jag tror heller inte han delar den avsky inför dem som de flesta svenskar känner. Det sätt på vilket han uttalar sig om saken antyder att han finner islamofobi i Europa vara ett betydligt större problem än Daesh islamistiska illdåd som sådana.

Att han på ett seminarium i Almedalen liknade jihadister som reser till Syrien från Sverige vid frivilliga i finska vinterkriget, förstärker bara bilden av att Kaplan inte ser särskilt allvarligt på vad som händer i Syrien och Irak. Han må ha hävdat sig vara missförstådd, men problemet för Kaplan är att hans uttalande ligger i linje med så mycket annat han sagt och gjort att detta inte framstår som särskilt trovärdigt.

Johan Lundberg har redogjort utförligt för hur extremism, smutskastning, islamofobianklagelser samt försvar av och nära kopplingar till terrorister är vardagsmat i flera av de föreningar i vilka Kaplan är och har varit verksam. Socialantropologen Aje Carlbom från Malmö Högskola har skrivit om hur hur flera av dessa föreningar också ingår i det Muslimska brödraskapets europeiska nätverk.

Det tar inte på något sätt slut där. Så sent som i förra veckans Bar & Politik (ungefär 19 minuter in i programmet) talade Kaplan själv om arrangemanget Ship to Gaza i väldigt positiva ordalag, trots att direkt antisemitiska organisationer är tongivande i denna rörelse. I samma intervju avfärdade han Nalin Pekguls stenhårda kritik av honom med raljerande skatt och leenden, anklagade henne för att vilja "kleta ned en meningsmotståndare" och påstod att hennes kritik befann sig på "en nivå som vi i svensk debatt egentligen aldrig har haft".

Värt att notera är också att Pekgul i fredagens premiär av podcasten Politikernörden utvecklade sin kritik, och bland annat påstod att Kaplan samarbetar med det turkiska och delvis islamistiska regeringspartiet AKP. Om detta stämmer är det intressant av två anledningar. Dels för att AKP, liksom Kaplan, har valt att förhålla sig väldigt underligt till Daesh. Dels för att detta gör Kaplans kraftiga motstånd till riksdagens erkännande av det turkiska folkmordet på armenier 1915 ännu mer iögonfallande.

Slutligen verkar Kaplan ha svårt att stå upp för sekularismens principer. Han har vid flera tillfällen, även efter att han blev "förortsminister", talat om moskéernas viktiga roll i integrationspolitiken. Utöver detta har Kaplan själv motiverat sitt engagemang i IOGT-NTO – en organisation i vilken Kaplan varit distriktsordförande, och som bland annat arbetar för minskad alkoholkonsumtion, kraftigt höjda alkoholskatter och förbud mot alkoholreklam – med sin religiösa övertygelse.

När man ser till helheten blir bilden av Kaplan ganska entydig. Han stödjer säkerligen inte terror och han har ibland kritiserat organisationer mer extrema än hans egna, åtminstone när dessa organisationer har börjat motarbetat de aktiviteter han själv ligger bakom. När det kommer till kritan samarbetar han emellertid nära med islamistiska krafter, han tycks se islamofobi som ett betydligt större hot än islamism, han relativiserar islamistiska illdåd och han verkar inte ställa sig bakom sekularismen.

Allting Kaplan gör och har gjort talar för att han är en islamist. Förvisso inte en islamist av den värsta sorten, men likväl en islamist. Som islamist har han gått från att vara Miljöpartiets gruppledare i riksdagen till att bli minister i Sveriges regering, vilket är minst sagt uppseendeväckande. Att detta har kunnat ske visar att den svenska värdegrundsdemokratin är kulturrelativistisk, att undantag från dess annars så snäva ramar görs för personer med en utomeuropeisk bakgrund. Därmed visar också värdegrundsdemokraterna själva prov på den koloniala och rasistiskt anstrukna människosyn de så ofta och lättvindigt anklagar andra för.
Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Re1, IDG1, IDG2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5

2014-10-24

Sossaldemokratisk stassminister räknar possent

Stefan Löfven brukar alltid vara som minst tydlig då han precis förklarat att han skall vara tydlig. Det brukar låta någonting i den här stilen:
"Jag vill vara tydlig med att vi skall – bisats, bisats – ingångsvärden, för det första, mummel mummel, surr."

EU-nämndens sammanträde kan ses i sin helhet här. Den sista kvarten av inspelningen bjuder på stor komik.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SMP1, SMP2, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5

2014-10-23

Nådiga luntan får inte nådig kritik


Ny regering, ny logotyp

I dag var det så dags för Magdalena "Magdad Bob" Andersson att gå till riksdagen med sin första budget. Huvudpunkterna kände vi sedan tidigare, en beskattning av reallöneökningar skall införas, det skall bli mindre lönsamt att arbeta och mer lönsamt att leva det offentligas bekostnad.

Utöver detta återfinns det både en och annan djävul i detaljerna. Till exempel kommer pensionärerna drabbas av höjd maxtaxa inom äldreomsorgen, vilket kommer göra det ännu lite dyrare att vara gammal och skröplig. Därtill kommer rutavdraget från och med 2015 inte längre gälla för läxhjälp. På detta räknar regeringen att spara 50 miljoner kronor årligen, vilket gör det pinsamt tydligt att detta är ideologiskt snarare än ekonomiskt motiverat.

Socialdemokraterna har motiverat detta med att de elever som behöver läxhjälp skall få detta inom ramen för skolundervisningen. Problemet är att ingen sådan läxhjälp lär finnas på plats redan till årsskiftet. Därför finns det bara ett möjligt utfall av denna inskränkning av rutavdraget, nämligen att färre elever kommer att få läxhjälp. Å andra sidan är detta måhända inte något problem, eftersom Gustav Fridolin om 80 dagar – det vill säga bara några veckor in på nästa år – kommer att ha fixat den svenska skolan.

Inte ens regeringen själva verkar tro på sin budget. I Magdalena Anderssons prognoser talas om en närmast lavinartad ökning av kostnaderna för sjukfrånvaro. I budgetpropositionen anges också svart på vitt att "[d]e skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något".

"Rädda Sverige, avsätt regeringen", är titeln på Svenska Dagbladets befriande frispråkiga huvudledare i dag. Jag hoppas verkligen att så också blir fallet, att den rödgröna regeringens första budgetproposition inte bara får nobben av riksdagen, utan att den också blir den rödgröna regeringens sista. Ledarredaktionens vision om en socialdemokratisk enpartiregering som får göra upp med de borgerliga partierna är en under omständigheterna ganska attraktiv lösning, men den är emellertid inte den enda.

"Sannolikheten för att Stefan Löfven skulle släppa fram en alliansregering är i dagsläget noll", skriver ledarredaktionen i sin text. Detta är naturligtvis helt rätt i sak, men problemet för Löfven är att Socialdemokraterna och deras stödpartier endast förfogar över en minoritet av riksdagens ledamöter. Huruvida Löfven släpper fram en borgerlig regering eller ej är i grund och botten irrelevant.

Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt påpekade i dag för Moderaternas Anna Kinberg Batra att deras respektive partier faktiskt är överens i många frågor. Kinberg Batra nobbade emellertid bryskt denna invit med orden "tar man avstånd från öppenhet är det inte intressant för oss att diskutera".

Därmed bekräftade Kinberg Batra den totala brist på sjukdomsinsikt i partiet, som Per Gudmundson så träffande skrev om i söndags. Vår status som EU:s största asylland blir för Kinberg Batra viktigare än skattesatserna, valfriheten och arbetslinjen, trots att vi som land kombinerar denna invandringspolitik med västvärldens sämsta integrationspolitik. Alla alternativ till denna extrema migrationspolitik blir i Kinberg Batras ögon att "ta avstånd från öppenhet", trots att den invandringspolitik Sverigedemokraterna förespråkar är fullt jämförbar med Angela Merkels.

Det är svårt att inte hänfalla åt politikerförakt dessa dagar. Personligen tror jag inte bara det är möjligt, utan därtill ganska sannolikt, att regeringens budgetproposition går igenom för att något av de så kallade oppositionspartier som utgör riksdagsmajoriteten väljer att lägga ned sina röster. Detta parti kommer i så fall, alldeles oavsett vilket det är, göra mig grymt besviken.

Mer om budgeten:
Den hälsosamme ekonomisten 1, 2,
Dick Erixon,
Anybody's Place,
Jussi H. Lundell,
Motpol,
Löjesguiden
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, Dag1, Re1, Re2, Re3, Av1, Av2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, SvD18, SvD19, SvD20, SvD21, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2, SR3, SR4

2014-10-22

Folkförakt och maktfullkomlighet

Notera att det här inlägget skrevs före beskedet om Göran Johanssons bortgång.

Idag beslöt Göteborgspolitikerna att det oönskade resultatet av folkomröstningen om trängselskatt kommer att kastas i papperskorgen. Göteborgspolitikerna har rent formellt all rätt att köra över folkviljan, då kommunala folkomröstningar (liksom de flesta andra svenska folkomröstningar) endast är rådgivande. I alla andra bemärkelser än det rent formella, är beslutet emellertid ytterst stötande.

För det första hade Göteborgspolitikernas maktfullkomlighet, nepotism och korruption redan före dagens besked såväl solkat stadens rykte som gett näring i överflöd åt politikerföraktet. De hade nu en chans att visa väljarna att de hade tagit åt sig av den hårda kritiken, att de strävade efter att göra bot och bättring. Istället för att ta denna chans gav de istället väljarna ett uppsträckt långfinger.

För det andra innehas posten som infrastrukturminister i Stefan Löfvens muppministär till regering idag av en kvinna vid namn Anna Johansson, vilket nu blir pinsamt för regeringen av två skäl. Dels för att Anna Johansson i egenskap av dotter till Göteborgs tidigare starke man, Göran Johansson, symboliserar den nepotism som gjort staden ökänd. Dels för att Johansson under sin tid som Göteborgspolitiker kämpade aktivt för den sida som förlorade folkomröstningen. Som infrastrukturminister blir hon nu den minister som får det yttersta ansvaret för att köra över resultatet av samma folkomröstning.

För det tredje är det svenska politiska systemets inställning till folkomröstningar djupt obehaglig i största allmänhet. I rikspolitiken har folkomröstningar i regel inte hållits i de frågor som vore betjänta av sådana, utan har istället använts av Socialdemokraterna för att desarmera frågor som har skapat allvarliga spänningar inom partiet. De svenska folkomröstningarna har med andra ord inte utlysts för ge medborgarna chansen att ta ställning i viktiga framtidsfrågor, de har utlysts för att undvika käbbel inom Socialdemokraterna.

Vad de kommunala folkomröstningarna beträffar, så måste kommunfullmäktige pröva om en sådan skall hållas om 10 procent av de röstberättigade begär detta. Om två tredjedelar av ledamöterna är emot, kan kommunfullmäktige emellertid stoppa folkomröstningen redan innan den har hållits. Att en folkomröstning därefter endast är rådgivande ger politikerna ännu en möjlighet att ignorera folkviljan. Det var precis denna möjlighet som Göterborgspolitikerna idag meddelade att de också ämnade utnyttja.

På pappret var därmed allt i sin ordning. Ur ett moraliskt och demokratiskt perspektiv, däremot, handlar det om ett rent haveri.
DN1, Sk1, NSk1, LT1, GP1, SvD1, Ab1

Dagens roligaste

Finns bara en sak att säga: Episkt!
Originaltweeten återfinns här

SvD1, DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1

2014-10-21

Ubåtsjakt, feminism och sublimering av fördomar

Ubåtsjakten fortsätter, och jag har ännu inte kommit mig för att kommentera saken. Försvarsbloggarna och mina bloggrannar i den antipostmoderna rörelsen har redan sagt det mesta som borde sägas, men det finns några saker jag vill tillägga.

En viss Sven Hirdman kommenterade igår försvarets operation i Aktuellt, och var då väldigt kritisk till Nato. Vad som emellertid inte påpekades i Aktuellt var att Hirdman sitter i styrelsen för den ryska statens institut för internationella relationer. Hirdmans medverkan i Aktuellt och formerna för detta var således en propagandaseger av rang för Putin, och således ett ytterst pinsamt klavertramp från Sveriges Televisions sida.

En annan som agerat nyttig idiot åt Putin idag är Johan Croneman, som skrivit en text vars tema föga förvånande är "rysskräck". Cronemans anklagelser om "rysskräck" bör dock ses i ljuset av att Croneman så sent för några månader sedan först förringade Putins ansvar för 298 flygpassagerares död, därefter använde denna händelse för att försöka smutskasta Carl Bildt och slutligen anklagade Bildt för att vara cynisk.

För dagens mest anmärkningsvärda – för att uttrycka det snällt – utspel står emellertid Feministiskt initiativ. I en debattartikel i Expressen hinner Gudrun Schyman och Veronica Svärd – den senare som representant för partiets "försvarspolitiska skuggutskott"(!) – såväl med att spy galla över män i största allmänhet som att framställa Nato som något minst lika dåligt som Putin.

Mest iögonfallande är emellertid att hur de i sin artikel skriver att "om en kvinna förargar en aggressiv man, är det kvinnans fel om hon blir slagen". Ja, de skriver förvisso inte exakt så, men det är precis detta sorts tänkande som genomsyrar deras förslag om hur Sverige bör förhålla sig till den aggressiva ryska utrikespolitiken.

Feministiskt initiativs artikel fick mig dock att tänka på en Facebookkommentar som jag läste en gång. Denna var skriven av en ung kvinna av det slag som talar lyriskt om såväl Gudrun Schyman som SCUM-manifestet. Den här gången handlade det emellertid att hon hade gått förbi vad hon kallade för ett "grabbgäng". Hon skrev om hur förvånad hon blivit över att samma gäng inte hade betett sig illa, vilken hon hade utgått från att de skulle göra.

Jag tänkte inte så mycket mer på saken just då, men senare slog det mig helt plötsligt att, givet övriga omständigheter, det med största sannolikhet var ett gäng killar med Mellanösternbakgrund som åsyftades i hennes text. Därmed fick texten också en helt annan innebörd. Hon hade, kort sagt, gått förbi ett invandrargäng och förväntat sig att de skulle bete sig illa. Det finns, som bekant, ett ord som ofta används för att beskriva dylika förutfattade meningar.

Det finns anledning att utveckla det här resonemanget. De män som begår sexualbrott, våldsbrott, inbrott, rån med mera är sällan genomsnittliga. De är väldigt ofta socialt utslagna, missbrukare, invandrare, har diagnoser som ADHD eller lider av psykisk ohälsa. Väldigt ofta, om än inte alltid, är det precis dessa grupper och deras brott och dåliga beteenden som tas upp, när den postmoderna och radikala feminismens förespråkare berättar om alla det manliga släktets fel och brister.

Vad innebär då detta? Jag vill hävda att det innebär att den misandri som frodas inom till exempel Feministiskt initiativ inte sällan i själva verket handlar om en sorts sublimering av xenofobi, klassförakt och – för att använda ett av postmodernisternas egna nyspråksord – funkofobi. Eftersom detta är fördomar och fobier som nämnda feminister påstår sig vilja bekämpa, skulle de emellertid naturligtvis aldrig erkänna att så är fallet. Inte inför andra, och definitivt inte inför sig själva.

Därför blir föremålet för deras ilska, frustration och hat istället män. Inte sällan vita, skötsamma män ur medelklassen, eftersom det främst är dessa som engagerar sig i det offentliga samtalet. Därmed blir också sublimeringen total, eftersom det är just dessa män som minst påminner om de män som har väckt de negativa känslorna från början.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, Sk9, Sk10, Sk11, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, BT1, BT2 SMP1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1, SR2

2014-10-20

Sossarna backar in i framtiden

"Jag brukar inte vilja gå framåt genom att backa mig in i framtiden", sade Magdalena Andersson i gårdagens Agenda. Mellan raderna kunde man dock utläsa att det är precis detta som regeringen avser att göra.

Efter att vi återigen fått höra tunga ekonomer såga Anderssons liknelse om den svenska ekonomin som en tom lada – Lars Calmfors gick så långt som att kalla den "oseriös" – avfärdade demagogen Andersson deras slutsatser. Hon förklarade att statsbudgeten dras med ett "stort underskott" och att hon därför avser att lägga "en mycket stram budget".

Att budgeten skulle vara stram är emellertid ett väldigt märkligt påstående. Regeringen avser inte bara att höja såväl a-kassan som taket i sjukförsäkringen, den avser därtill att ta bort sjukpenningens bortre tidsgräns. Dessa reformer är dyra redan på pappret, och blir därefter ännu dyrare i verkligheten eftersom de enligt all nationalekonomisk erfarenhet kommer skapa negativa incitamenten som leder till att såväl arbetslösheten som sjukfrånvaron ökar.

Varför står då Andersson fast vid att ladan är tom? Svaret blir uppenbart då man betraktar budgeten i sin helhet. För att bekosta de dyra reformerna krävs nya intäkter, och nya intäkter fås genom att öka skatterna. Detta är också precis vad Magdalena Andersson ämnar göra.

För det första kommer skatten höjas för alla som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden. För detta finns förmodligen ett relativt stort folkligt stöd, men det ger i själva verket inte särskilt mycket och det kommer att höja marginalskatten till smått perversa 60 %. För det andra kommer skatterna på alkohol och tobak – och då i första hand på snus – höjas. Detta skapar i och för sig inte några nationalekonomiskt skadliga incitamenten, men är likväl ett ganska hänsynslöst sätt att beskatta vad som återstår av de bruttolöner som redan hör till världens mest beskattade.

För det tredje ämnar regeringen att börja beskatta reallöneökningar, något som Magdalena Andersson förnekar är en skattehöjning över huvud taget. Hon har rätt så till vida att att den som under sin karriär aldrig får någon reallöneökning alls, ej heller kommer att drabbas av denna skatt.

Problemet är att alla får reallöneökningar med tiden. Om denna gradvisa smyghöjning av skatterna skulle bli ett permanent inslag, skulle den på lite sikt innebära all alla behövde betala statlig skatt. För den som går ut i arbetslivet idag skulle det enda sättet att slippa denna skatt vara att endast acceptera löneökningar som kompenserade för inflationen, efter att nivån för statlig skatt har nåtts. Det innebär i praktiken att samma arbetstagare den dag pensionsåldern närmar sig förmodligen inte kommer att ha en avtalsenlig lön.

Detta är inte en skattehöjning enligt Andersson. För att understryka detta poängterar hon att det vore som att säga att barnbidragen sänks varje år, eftersom dessa inte automatiskt räknas upp med inflationen. Här försvagar bara Andersson sitt resonemang ytterligare, eftersom det är en ekonomisk realitet att denna frånvaro av uppräkning faktiskt innebär en sänkning. Denna sänkning möjliggör för en regering att såväl minska sina utgifter i smyg, som att presentera varje nominell uppräkning – som i reella summor räknat inte behöver vara en uppräkning alls – som en "satsning".

Detta fiffiga upplägg ger en regering stora möjligheter att föra väljarna bakom ljuset. Samma upplägg används nu av Magdalena Andersson för att legitimera införandet av ännu ett snarlikt upplägg. I Agenda förmådde inte programledaren Karin Hübinette förmedla detta till tittarna, vilket såklart var precis vad Magdalena Andersson hade hoppats på. Med en dold och gradvis höjning av skatterna, räknar man kallt med att kunna lura skjortan av väljarna.

Lästips: Toklandet, Anybody's Place, Jussi H. Lundell




DN1, SvD2, SvD2, SvD3

2014-10-19

Kulturrelativism, elitism och islamism

I dagens huvudledare i DN kan man läsa att Tunisien är en ljuspunkt i det mörker som har följt på den arabiska våren. Som första exempel på varför Tunisien skulle ha bättre förutsättningar än andra arabländer att bli en fungerande demokrati anges att "[b]efolkningen är relativt homogen".

Detta är väldigt intressant formulering, för att komma från en ledarsida som helhjärtat ställer sig bakom den mångkulturalismtanke som ledarna för Europas största länder har dödförklarat. Detta påpekande har sannolikt slunkit med i texten av bara farten, man har konstaterat fakta utan att reflektera närmare över saken.

Därmed visar man också ännu en gång prov på den paradoxala kombination av elitism och kulturrelativism som så ofta gör sig gällande i den svenska samhällsdebatten. Mellan raderna kan man läsa att vi – det vill säga etniska svenskar – är redo för mångkulturen och vår roll som dess svenska motsvarighet till homo sovieticus. De mindre utvecklade araberna – vilka i regel har lång erfarenhet av att leva i etniskt heterogena länder – är det däremot tydligen inte.

Något annat som är värt att kommentera är Niklas Orrenius artikel om Mehmet Kaplan i gårdagens DN. När jag läste artikeln uppfattade jag den som såväl ett försvarstal för Kaplan som ett försök att misstänkliggöra kritiken mot denne. Jag skrev om detta på Twitter, varpå Orrenius replikerade.

Jag har länge haft en ganska negativ bild av Orrenius, men han krossade ganska många av mina förutfattade meningar när det visade sig att han var såväl trevlig som resonerande och receptiv. Vi lär vara fortsatt oeniga om ganska mycket, men han sade sig till exempel dela min irritation över hur lätt det är att komma undan med antisemitiska uttalanden, vilken fick honom att växa i mina ögon.

Han förklarade att avsikten med artikeln var att peka på hur osaklig och fördomsfull kritik av islam gjorde det lättare för islamistiska krafter att gömma sig bakom en sköld av islamofobianklagelser. Detta hade närmast gått mig förbi när jag läste texten, vilket säkerligen delvis berodde på att jag läste den med förutfattade meningar om vad budskapet skulle vara. Jag tycker fortfarande att artikeln är lite luddig, att den misstänkliggör kritiken av Kaplan väl mycket och att den relativiserar Kaplans bakgrund mer än den borde, men det budskap Orrenius säger sig vilja förmedla med den ställer jag mig helt och fullt bakom.

Jag vill dock komplettera detta budskap med ett annat. När media och politiker av rädsla för att gynna rasistiska krafter drar sig för att kritisera islamismen, så tror jag effekten blir den rakt motsatta. När islamismen inte bemöts med den skarpa kritik den förtjänar, när rapporteringen präglas av omskrivningar, vinklingar och relativiseringar, ger detta bara de rasistiska krafterna vatten på sin kvarn. Om man istället tillämpar samma måttstock för såväl rasistisk som islamistisk extremism, så kan ingen av dem heller gömma sig bakom den andra.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, LT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, Dag11, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6

2014-10-18

Det postmoderna asylreportaget

P4 Kalmar rapporterar idag om en familj från Bosnien, som riskerar att utvisas från Sverige. Reportaget följer till punkt och pricka den dramaturgi som är vedertagen för den här sortens artiklar. Migrationsverket utmålas som hjärtlöst, hanteringen av ärendet utmålas som slarvig, familjens berättelsen kompletteras inte med någon motbild och inte med ett enda ord ifrågasätts familjens rätt till asyl i Sverige.

Problemet är att familjen kommer från ett europeiskt land i vilket det råder fred och demokrati. I hemlandet rådde det förvisso krig till och med 1995, men detta krig var för länge sedan över då familjens barn – vilka är centrala i berättelsen – föddes. Familjen har helt enkelt inte en tillstymmelse till asylskäl.

I reportaget åberopas därför istället medicinska skäl. Det talas om att en sjuårig son skulle vara ett apatiskt flyktingbarn, trots att han alldeles uppenbart inte är flykting och trots att denna diagnos är väldigt ifrågasatt. Sonen uppges ha bevittnat en våldtäkt på sin mamma, vilket naturligtvis om detta stämmer är fruktansvärt, men ingenting som har något med asylskäl att göra.

Ja, jag vet. Här kommer många gå i taket och tycka att jag är hjärtlös och cynisk, de kommer stänga av det rationella tänkandet och reagera känslomässigt istället. Men ponera att det istället var ett svenskt barn som hade bevittnat vad sonen i berättelsen påstås ha bevittnat. På vilket sätt skulle det då hjälpa familjen att söka asyl i till exempel Tyskland?

Idag har familjen levt två år som asylsökande i Sverige, trots att det måste ha varit uppenbart från allra första början att de saknade asylskäl. Detta har inneburit två år av osäkerhet för barnen, två år av utgifter för kost och logi på de svenska skattebetalarnas bekostnad, två år under vilka de belastat en asylmottagning som redan går på knäna och vars resurser inte längre räcker till för att ge människor som flyr från högst verkliga krig ett värdigt mottagande.

Reportaget är inte bara missvisande, det är från början till slut ett skrämmande exempel på en form av postmodern agendajournalistik som inte hör hemma i public service. Det är i spåren av reportage som detta vi hamnat i en situation där Sverige kombinerar EU:s största asylmottagande med västvärldens sämsta integration, samtidigt som alla kritiska invändningar mot detta slentrianmässigt avfärdas som "rasism".

Det svenska folket har för länge sedan öppnat sina hjärtan. Nu är det hög tid för politikerna att öppna sina ögon istället.

Mer om postmoderna asylreportage:
Om alkoholförsäljning och migrationspolitik

Relaterat:
Asylstatistik för EU/EFTA, första halvåret 2014

Lästips:
Peter Santesson
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, Ab8, Ab9, Ab10, Ab11
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.