2015-01-30

Inte vuxenmobbare, men...

Det fanns en tid då Marcus Birro älskades och hyllades av precis samma vänster som idag hatar honom. Detta fick ett abrupt slut då Birro plötsligt meddelade att han var kristdemokrat, åtskilliga personer som nyss hade hyllat honom bytte då åsikt närmast över en natt. Allt han sade hånades, alla idéer han gav uttryck för sågades och det spekulerades rått och cyniskt om att han hade tappat förståndet på grund av sina dödfödda barn.

Detta hat har med andra ord inte bara pågått länge, det började dessutom långt före Birro gjorde det uttalande om islamism som för några månader sedan fick alla fördämningar att brista fullständigt. Uttalandet i fråga tycks dock ha inneburit att alla som redan hatade honom ansåg sig ha fått frikort, att det nu var fritt fram att börja vuxenmobba hämningslöst. Birros uttalande var ett bekvämt svepskäl, men vad som i själva verket låg bakom deras vrede var att de såg honom som en förrädare som hade haft fräckheten att gå över till andra sidan.

Igår rapporterade Expressen att Birro hade ätit lunch med Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson, vilket ledde till en ny våg av näthat och vuxenmobbning mot Birro. När Expressens "nyhet" efter bara några timmar ledde till att Birro fick sparken från ännu ett uppdrag, visste skadeglädjen och hånet inga gränser.

På bloggen Toklandet finns en bra sammanfattning av hur detta hat yttrade sig. Av Birros Facebookuppdateringar att döma tog han mycket illa vid sig, och när han till slut gav uttryck för tankar som kunde tolkas som suicidala tycks skrattet ha fastnat i halsen på många. Särskilt intressant var att följa vad Henrik Johansson (skribent på hyllade Inte rasist, men...) skrev.

Han kastade sig in i drevet med hull och hår, antydde både det ena och det andra och gottade sig i vad som kunde tolkas som en spricka mellan Birro och hans hustru. Efter Birros svarta Facebookuppdateringar blev det delvis annat ljud i skällan, och Johansson uppmanade "någon" att "kolla till" Birro. När oron därefter lade sig upphörde också hans försök till självrannsakan. Han retweetade nonchalant ett Avpixlatinlägg som påpekade hans hyckleri och har idag återgått till att raljera över Birro, om än under förment empatiska former.

Det slutade inte där. En prisbelönt medlem av Researchgruppen, som precis som Johansson hade deltagit i drevet, var snabb med att försöka ta poänger även på Birros nattsvarta Facebookuppdateringar. Åtskilliga andra deltog och närmast skröt om hur de avhumaniserade Birro. Ej heller var det begränsat till någon liten klick på Twitter, jag har själv sett hur bland annat bekanta har deltagit.

Den stora skillnaden mellan näthat från höger och näthat från vänster är att näthatet från höger ofta är anonymt, att det i regel är okända privatpersoner som ligger bakom och att ingen namnkunnig debattör försvarar det. När näthatet kommer från vänster görs detta emellertid öppet, utan att förövarna blir till paria. Tvärtom deltar inte sällan etablerade och tunga debattörer själva. Genom att kalla det för att "slå uppåt" och genom att åberopa "maktordningar" legitimerar de sitt grisiga beteende inför sig själva, inför varandra och inför andra tunga debattörer.

Hat upphör dock inte att vara hat bara för att man inkasserar ryggdunkningar eller för att kulturskribenter hyllar nämnda hat. De människor som igår hämningslöst hatade och vuxenmobbade Birro må intala sig själva att de drivs av kärlek och solidaritet, men detta är en pervers och kollektiv lögn de delar. De drivs av fanatism, sekterism och hat. De säger sig hata fascismen, men den masshysteri de hänger sig åt är identisk med den mekanism som gör totalitära regimers illdåd möjliga.

I dagens Sverige har åtskilliga vuxenmobbare, översittare, våldsförhärligande aktivister och diktaturkramare inte bara givits plats i samhällets finrum, de utmålas dessutom som moraliska föredömen. Det är vår förbannade skyldighet att slita ned dem från de höga hästar som de satt sig på. Att sådana människor utmålas som hjältar och föredömen är ett moraliskt haveri.

Läs även:
Den sjätte mannen, Anybody's Place, Toklandet, Cattas bubbla, Trollans tankar
DN1, Dag1, Re1, Ex1, Ex2, VI

2015-01-29

Feghet, snömos och nyliberalism

För lite och för sent, kan man sammanfatta gårdagens folkpartistiska utspel om invandringspolitiken. På det stora hela är förslagen som sådana ganska bra, men hur språktest för medborgarskap (vilket för övrigt enligt mig är en självklarhet) skall avhjälpa den akuta asylsituationen framgår inte.

Vad som också är anmärkningsvärt är den feghet som präglar retoriken kring utspelet. Naturligtvis syftar förslaget om tidsbegränsade uppehållstillstånd till att minska antalet asylsökande. Man kan ha olika åsikter om huruvida detta är bra i sak eller ej, men när Sverige som i princip enda land ger permanenta uppehållstillstånd blir trycket på Sverige ohållbart. Folkpartiet hävdar emellertid att detta inte är motivet, utan hävdar istället att detta kommer att leda till att invandrare snabbare integreras.

Denna feghet ger motståndarna till utspelet ammunition som Folkpartiet får svårt att värja sig emot. Talande nog är dessa motståndare – Maria Ferm och Veronica Palm – precis lika ohederliga själva då de hävdar att permanenta uppehållstillstånd innebär snabbare integration och därmed en besparing.

Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda i Sverige är det största i OECD, trots att vi är ett av få länder som ger till exempel syrier permanenta uppehållstillstånd. Kostnaderna för den extremt stora strömmen av asylsökande som vår generositet med permanenta uppehållstillstånd har lett till lär vida överstiga en eventuell integrationsbesparing, även om Palm och Ferm skulle ha rätt om att PUT leder till snabbare integration. Snömoset dominerar således debatten, och som brukligt är förmår varken journalister eller politiska kommentatorer att påpeka detta.

Det mest anmärkningsvärda är att Folkpartiet har kommit med liknande utspel i opposition tidigare. När de däremot inte bara hamnade i regeringsställning, utan dessutom fick tillsätta integrationsministerposten, var det dock den floskulöse, skönmålande och direkt lögnaktige Erik Ullenhag partiet släppte fram. När Folkpartiet satt i regeringen blev Sverige EU:s största asylland, trots att vår integrationspolitik när det kom till kritan var OECD-ländernas sämsta.

Hade någon före valet föreslagit vad Folkpartiet föreslog igår, hade dåvarande integrationsminister Ullenhag och andra ledande folkpartister varit framme med rasiststämpeln direkt. Att Folkpartiet nu byter fot är såklart ett litet steg i rätt riktning, men det går inte med all god vilja i världen att hävda att de framstår som trovärdiga.

Vad som dock är intressant är att såväl Kristdemokraterna som Folkpartiet nu i någon mening tagit bladet från munnen, samtidigt som Moderaterna så sakteliga har börjat skicka ut mystiska signaler om att något liknande kan vara på gång även från deras håll. Centerpartiet, däremot, tycks stå fast vid den direkt osannolikt idealistiska nyliberala visionen om ett "nybyggarland" med 30 miljoner ytterligare invandrare.

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – och den närmast panikslagna tvärtompolitiska positioneringen som följde på detta – har ofta nämnts som förklaring till att den svenska invandringspolitiken så fullständigt tappade markkontakten efter valet 2010.

Jag är helt övertygad om att detta i allt väsentligt helt korrekt, men kanske fanns det också en ytterligare starkt bidragande faktor. Kanske såg helt enkelt de nyliberala krafterna i Centerpartiet sin chans, och beslöt sig för att smida medan järnet var varmt.

Läs även: Motpol
DN1, DN2, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, Dag1, Dag2, SMP1, SMP2, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, SR1

2015-01-28

Vet Sahlin verkligen vad extremism betyder?


I gårdagens Studio Ett debatterade Mona Sahlin och Devin Rexvid hur samhället bör hantera återvändande Daeshterrorister. Rexvid riktade väldigt hård kritik mot Sahlins stöd för Örebropolitikern Rasmus Perssons förslag att ge återvändande terrorister jobb och psykologhjälp.

Sahlin hanterade inte bara denna kritik mycket illa, hennes resonemang avslöjade dessutom väldigt mycket om hur hon ser på sitt uppdrag. Hon framstod som väldigt snarstucken och hennes framtoning blev snabbt närmast aggressiv. Hon anklagade Rexvid för att ljuga när han upprepade vad hon bevisligen har sagt, och hon beskyllde honom för att lägga ord i munnen på henne samtidigt som hon lade ord i munnen på honom.

Ett återkommande motargument från Sahlins sida var att hennes förslag syftade till att verka förebyggande, och på så sätt förhindra att så många åker till Mellanöstern för att ansluta sig till Daesh. Problemet är bara att det inte var detta Rexvids kritik gick ut på, den gick tvärtom ut på Sahlins flathet gentmot de som redan har anslutit sig. Rexvids kritik var tämligen glasklar, men trots detta försökte Sahlin gång på gång vränga resonemanget till att handla om någonting helt annat, så att hon därefter kunde återupprepa argumentet att det handlade om förebyggande arbete.

Vad som också är intressant i sammanhanget är hur Sahlin vid upprepade tillfällen valde att tala om nazism och islamism, alltid i den ordningen. Sahlin verkar se högerextremismen som den främsta måltavlan för sitt arbete, trots att debatten handlade om en islamistisk terrororganisation som mördar, fördriver, förslavar, våldtar, stjäl och förtrycker i industriell skala. Vad mer är, trots att hon flera gånger tog upp högerextremismen nämnde hon inte vänsterextremismen en enda gång, trots att denna enligt Säpo utgör det största hotet mot demokratin i Sverige.

"Jag vet vad extremism betyder" påpekar Sahlin grötmyndigt i sitt första genmäle, men hennes insats i debatten tyder på någonting annat. Sahlin tycks vara fast i 90-talets verklighet. För henne tycks högerextremismen vara ett betydligt mer akut hot än islamismen, och vad vänsterextremismen beträffar så framstår hon närmast som blind inför denna.

Sahlins uppfattning av extremismen tycks tillrättalagd, idealiserad och i allra högsta grad färgad av en romantisk bild av vänstern och av vänstern omhuldade föreställningar. Att hon därtill väljer att tala om "nazister i Ukraina" som begår "folkmord" (gissningsvis är de tilltänkta offren för detta påstådda folkmord etniska ryssar) vittnar om en tondövhet som inte är av denna värld.

Våldsbejakande terrorism är ett allvarligt samhällsproblem. Att ge en för uppdraget så uppenbart olämplig person som Sahlin ett så stort ansvar för att bekämpa detta problem är vårdslöst och direkt farligt.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4

2015-01-27

Att göra sig till en nyttig idiot för dunkla krafter

Igår publicerades en TT-artikel med titeln "Svidande FN-kritik mot Sverige". I artikeln – som fick stor uppmärksamhet – kunde man bland annat läsa att flera av FN:s medlemsländer på grund av "en ökad mängd hatbrott" ville se en "oberoende institution som övervakar mänskliga rättigheter i Sverige".

Gissningsvis var en stor anledning till kritiken en rapport som Svenska FN-förbundet lämnade över till FN förra året, med anledning av det kommande "förhör" i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) som så småningom kom att utmynna i denna kritik. Rapporten i fråga målade upp en väldigt alarmistisk bild av läget, något som kritiserades av bland andra statsvetaren Marie Demker.

Ännu mer anmärkningsvärt är att Svenska FN-förbundet (som för övrigt är en från FN helt fristående organisation) skrev rapporten i samarbete med bland annat högljudda förespråkare av identitetspolitik och föreningar med en islamistisk agenda. Att Alexander Gabelic, det vill säga Svenska FN-förbundets ordförande, får komma till tals i artikeln utan att hans roll i kritiken nämns med ett enda ord är också högst anmärkningsvärt.

Det är även intressant att studera vilka länder det är som sitter i UNHRC. Bland rådets medlemmar återfinns Kuba, Saudiarabien, Kina, Ryssland, Pakistan, Sudan och Egypten. Rådet har vid flera tillfällen fördömt Israel men aldrig Syrien, Kongo, Saudiarabien eller något annat land. Med andra ord är UNHRC ett i allra högsta grad politiserat organ, i vilket hänsynslösa diktaturer har mycket stort inflytande.

Detta har bland annat yttrat sig i rådet har arbetat mot "förtal" av religion och tillsatt en kommitté för att utreda en regelrätt blasfemilagstiftning. Parallellt med detta har rådet bestämt att mord på homosexuella på grund av deras sexuella läggning inte skall omfattas av dess undersökningar.

Vi har med andra ord med ett FN-organ som har kapats av mycket dunkla krafter att göra. Som om inte detta vore illa nog är det även tendentiösa – och i vissa fall direkt ljusskygga – intressen som ligger bakom den rapport på vilken UNHRC baserat sin kritik.

Många svenskar är uppvuxna med FN-dagsfirande i skolan och har ofta en naiv och rosenskimrande bild av organisationen. Fallet UNHRC visar dock tydligt att FN:s agenda dels ibland är allt annat än ädel, dels att såväl media som Svenska FN-förbundet gjort sig själva till nyttiga idioter för väldigt dunkla krafter.

Tidigare i ämnet:
FN, rasismen och rapporten

Lästips:
Marcus Svensson (Smålandsposten)
DN1, DN2, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, SMP1, SMP2, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5

2015-01-26

Vänsterpartiet hyllar den råa populismen

Det grekiska partiet Syriza bildades då fyra partier gick samman inför det grekiska valet 2004. Av dessa partier var ett resultatet av en tidigare sammanslagning av två kommunistpartier, två av dem hade hammaren och skäran i sina partisymboler och det fjärde var uttalat marxistiskt. Som om inte detta vore nog har partiledaren Alexis Tsipras döpt sin son efter en kommunistisk massmördare.

Partiet gick till val på att åtstramningspolitiken skulle upphöra, att halva statsskulden skulle skrivas av, att alla uppsagda offentliganställda skulle få tillbaka sina jobb, att löner och pensioner skulle höjas och att stora grupper skulle få avgiftsfri el och sjukvård.

Utöver detta låter Alexis Tsipras som en propagandamegafon för Putin då han ger sin syn på Rysslands krig i Ukraina. Tsipras har fördömt sanktionerna mot Ryssland och uttalat sitt stöd för de från Moskva orkestrerade folkomröstningarna om självständighet i östra Ukraina. Då den Putintrogna regimen i Kiev störtades förklarade han därtill den övergångsregering som tog över för illegitim.

Vad som från ett svenskt perspektiv är väldigt anmärkningsvärt med detta är att en person med väldigt stort inflytande över den svenska budgeten – nämligen Stefan Löfvens samarbetspartner Jonas Sjöstedt – hyllar Syriza. Det svenska så kallade reformerade kommunistpartiets ledare har de senaste dagarna varit på plats i Grekland för att stötta det vulgärpopulistiskt vänsterextrema partiet i valet.

Måhända finner Socialdemokraterna inte detta särskilt anmärkningsvärt, för Magdalena Andersson lät påfallande positivt inställd till Syriza i gårdagens Agenda. Allianspartierna däremot, som genom ökade Jonas Sjöstedts inflytande över det svenska budgetarbetet, har däremot knappast stärkt sitt förtroende i väljarkåren.

Läs även: Göran Fröjdh
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SMP1, Sk1, NSk1, LT1, LT2, LT3, Av1, Av2, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1

2015-01-25

Nymoderat harakiri

"Att värvas som krigare för att utöva dödligt våld är faktiskt också att bli offer för våld", säger Anna Kinberg Batra i en intervju med Expressen. De personer Kinberg Batra ser som brottsoffer är de personer som reser från Sverige till Syrien och Irak för att förslava, våldta, fördriva och hugga huvudet av andra människor.

Muslimer från Mellanöstern tycks med andra ord enligt Kinberg Batra vara oförmögna att såväl skilja gott från ont som att ta ansvar för sina egna handlingar. Därmed ansluter sig Kinberg Batra till den koloniala människosyn som även Mona Sahlin på sistone har gett uttryck för.

Detta är högst anmärkningsvärt av flera anledningar. Dels för att den unkna människosyn Kinberg Batra visar prov på rimmar illa med hennes högtidliga ord om "öppenhet". Dels för att Moderaterna allt mer framstår som ett parti som inte vill ha några väljare. Dels för att Moderaterna för närvarande skickar ut väldigt motsägelsefulla signaler om invandringspolitiken.

För några dagar sedan hävdade den moderate riksdagsmannen Hanif Bali att migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet var "överspelad", och kritiserade även just Miljöpartiets hållning i frågan. Att det var just Hanif Bali som sade detta är intressant, eftersom han är ansvarig för integrationsfrågor i riksdagen.

Måhända var Balis uttalande en testballong. Måhända är de dubbla budskapen tecken på sprickor i partiet. Måhända pågår det en maktkamp mellan nyliberala och liberalkonservativa krafter. Måhända vet Moderaterna inte ens själva längre vad de vill. Måhända är det läge att kalla in kremlologerna igen.

Vad som emellertid står fullständigt klart är att när partiets ledare kallar de som gör sig skyldiga till terror, mord, våldtäkter, etnisk rensning och slavhandel för "offer för våld" lär partiets problem inte minska. Fler väljare lär lämna partiet, det interna missnöjet lär öka och de som redan har lämnat partiet lär bli svårare att vinna tillbaka. Hur man som partiledare trots detta kan göra ett sådant utspel är ett mysterium.

Läs även: Motpol
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, LT1, LT2, LT3, SMP1, Re1, IDG1, IDG2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ab1, Ab2

2015-01-23

Om Erik Helmerson och åsiktskorridorens grindvakter

I söndags kunde man på bloggen Toklandet läsa ett inlägg som väldigt väl belyser det hat som döljs bakom nyvänsterns vackra ord om om kärlek och solidaritet. I det aktuella fallet handlade det om att radikalfeminister i en sluten Facebookgrupp hånade och spydde galla över en ensam änkemans kontaktannons. När en medlem av gruppen påtalade det otrevliga i detta avfärdades hans kritik med att det inte rörde sig om mobbning eftersom gruppens medlemmar slog "underifrån". Detta skenheliga svar inkasserade åtta ryggdunkningar i form av gillamarkeringar.

I en mycket läsvärd signerad ledartext i dagens DN använder Erik Helmerson detta som exempel på hur människor allt oftare legitimerar sitt eget grisiga beteende med en påstått underordnad position i en maktordning. Med Helmersons egna ord:
"Och där har vi det: att tillhöra en utsatt grupp ger uppenbarligen i vissas ögon carte blanche till allsköns vidrigheter mot ens medmänniskor. När kvinnor beter sig illa mot män kan det alltid ses som någon sorts hämnd. En palestinsk bakgrund gör det i en del ögon åtminstone förståeligt att man trakasserar Malmös judar."
Helmersons tydliga ställningstagande hedrar honom, men just därför gör mig samma artikel också djupt besviken. Före Helmerson påbörjar sitt resonemang om diskussionen i Facebookgruppen förklarar han nämligen att hans källa är en "osympatisk antifeministisk blogg", utan att förklara detta närmare eller ge något exempel på vad det egentligen är som gör bloggen osympatisk.

Att han ändå påpekar att bloggen är "osympatisk" är att likna vid en rituell tvagning. Han vet att Toklandet är en vagel i ögat på den postmoderna nyvänster som kopplat ett järngrepp om problemformuleringsprivilegiet i Sverige, och denna postmoderna nyvänster är han inte beredd att kritisera öppet.

Genom att i förbigående påpeka att hans källa är "osympatisk" markerar Helmerson att han inte är beredd att på allvar utmana konsensuskulturens gränser. För att tydliggöra att han hör hemma i åsiktskorridorens värme kastar han en sten i riktning mot någon som står utanför. Detta för att tydliggöra för åsiktskorridorens grindvakter att han står på deras sida.

Detta är både fegt och ynkligt. I synnerhet som Helmerson när det kommer till kritan inte drar sig för att använda sig av den påstått osympatiska bloggen för att såväl bilda opinion som tjäna sitt levebröd.

Relaterat: Toklandet, Trollans tankar
DN1, DN2, DN3 Dag1, Dag2, SMP1, Sk1, NSk1, LT1, LT2

2015-01-22

Om antisemitism och missriktad välvilja

"Regeringen kommer att under året arbeta fram en nationell strategi mot islamofobi. Genom intensifierade kunskapsinsatser stärker vi samhällets gemensamma motståndskraft mot misstro och rädsla."

Orden är Alice Bah Kuhnkes. Citatet ovan kommer från en debattartikel som publicerades två dagar efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo, samma dag som terroristerna i Frankrike mördade fyra franska judar och mindre än två veckor före gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning.

Kritik av religionen islam likställs ofta felaktigt med rasism och ordet "islamofobi" används påfallande ofta som en sköld mot fullt berättigad kritik, inte minst av islamister. Såväl rasister som kulturrelativister tenderar emellertid att vara oförmögna att hålla två tankar i huvudet på samma gång, för samtidigt som ordet islamofobi används alldeles för lättvindigt är hat av muslimer en realitet. Precis som islamisterna använder ordet "islamofobi" som en sköld, tenderar många rasister att ta skydd bakom distinktionen mellan religion och etnicitet. Båda resonemangen är lika ohederliga.

Det intressanta i sammanhanget är dock proportionerna. När synagogan i Malmö vandaliserades i somras talade ingen minister om vikten av utbildning i antisemitism eller nationella strategier. När en assyrisk – det vill säga kristen – förening i Jönköping nyligen fick sin lokal vandaliserad gick detta närmast obemärkt förbi.

När moskéer har varit måltavlan har detta emellertid genererat krigsrubriker, och i fallet med moskén i Eskiltstuna fortsatte man att tala om ett attentat långt efter att polisen börjat arbeta efter hypotesen att branden var en olycka. Detta parallellt med att det inte lär finnas någon stad i Sverige där muslimer blir trakasserade så till den grad bara för att de är muslimer som judar blir i Malmö.

Att det ser ut på det här sättet är en följd av en mediedramaturgi som präglas av dubbla måttstockar och kulturrelativism. När judar och kristna drabbas passar detta inte in i denna dramaturgi, varför journalister och politiker inte heller förmår förhålla sig till situationen. När däremot muslimer drabbas så bekräftas deras världsbild, varför såväl krigsrubrikerna som talet om utbildningsinsatser och nationella strategier också kommer som ett brev på posten.

I den mån trakasserierna av judar i Malmö har uppmärksammats har det länge hetat att det var högerextremister som låg bakom. Även detta är ett exempel på hur mediedramaturgin inte lyckats förhålla sig till verkligheten när denna inte stämt överens med kartan. Vad gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning med all önskvärd tydlighet visade var emellertid att det inte i första hand är högerextremister som ligger bakom trakasserierna. De som ligger bakom är tvärtom muslimer – det vill säga en grupp som enligt dramaturgin är "underordnad" – och därmed har ekvationen inte gått ihop. Verkligheten i Malmö har helt enkelt vägrat anpassa sig till kartan, och istället för att revidera kartan har man därför valt att titta åt ett annat håll.

De människor som står bakom denna mediedramaturgi ser sig själva som goda människor. En del av dem drivs säkerligen av ett glödande och till antisemitism gränsande Israelhat, och andra är gissningsvis vänsteraktivister som tappat kontakten med verkligheten. Många av dem är dock säkert genuint omtänksamma människor som vill väl. Deras välvilja har emellertid bidragit till att antisemitismen kunnat växa sig så skrämmande stark i Malmö att många judar idag flyr staden.

Som så många gånger förr har således den naiva och missriktade välviljan visat sig vara en farlig och destruktiv kraft som lätt kan utnyttjas av krafter med väldigt ljusskygga agendor. Viljan att hjälpa, strävan efter att se det bästa i andra människor och ambitionen att ha överseende med andras fel och brister är fantastiska karaktärsdrag. När dessa tillåts konkurrera ut logik, sunt förnuft och realism spelar dock samhället ett väldigt farligt spel med väldigt höga insatser.

Det värsta är kanske hur politikerna inte bara sopat problemen under mattan, utan dessutom anpassat sig till antisemitisternas världsbild. Malmös tidigare finanskommunalråd Ilmar Reepalu fällde under sin tid som stadens starke man ett flertal antisemitiska uttalanden som aldrig hade accepterats om de hade varit riktade mot muslimer istället för judar. Vad mer är, så sent som förra året tillsatte Socialdemokraterna i Malmö antisemiten Adrian Kaba för att leda deras arbete mot antisemitism.

Detta är dessvärre symptomatiskt, för kulturrelativismen har blivit institutionaliserad i Sverige. För några år sedan lät Centerpartiet en islamist som kräver särlagar för muslimer bli riksdagskandidat. Socialdemokraterna valde in Muslimska Brödraskapets svenska ordförande i sin partistyrelse, och Moderaterna lät hans företrädare på posten bli riksdagsledamot. Det har inte blivit bättre med tiden. Tvärtom sitter idag en islamist som samarbetat med antisemitiska organisationer i Sveriges regering.

Detta har delvis skett för att man genom att fiska i grumliga vatten sökt nå nya väljargrupper, men säkerligen också på grund av ovan nämnda missriktade välvilja. Att ha överseende med extremister bara för att de är invandrare är dock en väldigt ytlig form av välvilja. Skrapar man lite på ytan finner man att vad det i själva verket handlar om är en direkt kolonial och närmast rasistisk människosyn.

Relaterat:
Myten om islamismen som promillerörelse

Läs också:
Anybody, Motpol, Toklandet, Fröjdh, Den sjätte mannen, Mer än 140 tecken
DN1, DN2 NSk1, NSk2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1, SR2

2015-01-21

Oppositionspolitik på låtsas

Tidigare i veckan släpptes årets första väljarbarometer. Man skall så klart inte dra alltför stora växlar på en enskild undersökning, men resultatet är onekligen intressant läsning.

Av allianspartierna minskar samtliga utom Kristdemokraterna, det vill säga det enda borgerliga parti som efter valet på allvar valt att ifrågasätta den i en internationell jämförelse extrema invandringspolitiken. Folkpartiet däremot backar med lika mycket som Kristdemokraterna ökar, och blir därför inte bara det minsta allianspartiet utan hamnar dessutom under fyraprocentsspärren. Parallellt med detta har både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ökat.

Detta är, även om det tar emot att erkänna, välförtjänta siffror. Socialdemokraternas regeringsduglighet har under flera år varit ett stort frågetecken. Efter valet blev det smärtsamt tydligt att denna osäkerhet hade varit befogad, regeringen Löfvens höst blev till en Papphammarliknande uppvisning som i och med budgetomröstningen slutade med en historisk dikeskörning.

En förödmjukad och desperat Löfven lät i detta läge meddela att han skulle utlysa nyval. Allianspartierna hade mycket väl kunnat vinna detta val, men de valde istället tryggheten och bekvämligheten. Resultatet blev och plötsligt satt Löfven satt säkert i sadeln igen. Han behövde plötsligt inte vänta längre än till vårbudgeten för att kunna börja införa sin nedröstade budget bakvägen, och framstod därför helt plötsligt som handlingskraftig. Inte för att hans politik eller den parlamentariska situationen hade förändrats, utan för att allianspartierna plötsligt hade blivit hans stödpartier.

Det är helt logiskt att väljarna bestraffar allianspartierna och belönar vänsterpartierna i detta läge. Att såväl stödet för regeringssidan som förtroendet för Löfven ökar är dock helt och hållet en följd av allianspartiernas politik, inte regeringens. Den svenska så kallade "oppositionen" stödjer således inte bara regeringen parlamentariskt, den agerar i praktiken också valarbetare åt samma regering. Detta i ett läge där allianspartierna fram till nyligen hade en hyfsad chans att få bilda regering om några månader.

Nu låtsas politikerna i regeringen Löfvens stödpartier att de utgör en opposition. Tondövt twittrar de om regeringens uselhet och sin egen politiks förträfflighet, trots att de är så livrädda för att den egna politiken skall röstas igenom att de lovat att inte rösta för den. Det är en pinsam charad, och väljarna är i regel snabba med att tala om detta för dem också. Hur de själva klarar av att se sig i spegeln är en öppen fråga.

Relaterat:
Nog är nog, Alliansen

Läs också:
Motpol
DN1, DN2, NSk1, LT1, LT2, SMP1, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5 SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

2015-01-20

Om vargar och miljöpartister

Vi vet hur varghatarna brukar resonera, eller hur? De drivs att ett besinningslöst och omotiverat hat mot det fåtal vargar som finns i Sverige. De är obildade bonntölpar som tror på konspirationsteorier om att staten placerar ut vargar i naturen i smyg. De är rättshaverister som oroar sig för att vargen skall ta deras hundar, trots att de i själva verket förlorar betydligt fler hundar till sina egna älgstudsare än vad de gör till vargen.

Det finns helt klart ett korn av sanning i detta, men denna nidbild är också en halmdocka som plockas fram varje gång högst berättigad kritik av vargpolitiken skall bemötas. Jag var själv länge en av de svenskar som odlade denna stereotypa nidbild. Jag skrattade åt de dumma bonnläpparnas varghat, jag blev upprörd över varje rapport om skjutna vargar och jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon kunde tycka annorlunda. Någonstans på vägen började jag till slut att tänka om. Argumenten höll helt enkelt inte.

Globalt sett är vargen inte utrotningshotad. Den naturliga svenska vargstammen, däremot, utrotades i större delen av landet redan under 1800-talet. Om detta kan man tycka vad man vill, men man bör komma ihåg att det skedde för att dåtidens fattiga småbrukare i praktiken inte hade något annat val. En decimerad tamdjursbesättning kunde innebära att ett drägligt liv förbyttes mot ett liv på fattighuset eller, i värsta fall, att ens barn svalt ihjäl. Landsbygden var en plats där man bodde, inte ett rekreationsutrymme för stadsbor och naturintresserade.

De vargar som idag finns i Sverige härstammar från tre finska vargar som vandrade in över gränsen på åttiotalet. Detta innebär dels att den svenska vargstammen inte är genetiskt bärkraftig, dels att den är lika lite svensk som den svenska minkstammen. Där vargen anses skyddsvärd ses emellertid minken som ett skadedjur som bör begränsas eller utrotas.

I Sverige är Bechsteins fladdermus, fjällgås, svartbent strandpipare, tornuggla, härfågel, grönfläckig padda och mal akut utrotningshotade. På ingen av dessa arter läggs gissningsvis i närheten av så mycket pengar som när det kommer till vargen. Ej heller tycks svenska politiker villiga att i stor skala alienera landsbygdsbefolkningen för någon av dessa arters skull, trots att flera av dem säkerligen fyller betydligt viktigare nischer i ekosystemet än vad toppkonsumenten varg gör.

Att vargen har fått den särställning den fått har gissningsvis med högst irrationella skäl att göra. Vargen är ståtlig och majestätisk, den har sin givna plats i romantiken och den är betydligt mer spännande att se på än grodor och malfiskar. Bakom de högtidliga talen till den svenska vargstammens försvar döljer sig dock en väldigt inskränkt världsbild, en syn på landsbygden som något sorts Skansen på steroider som skall finnas där för semesterfirare och söndagsflanörers skull. Att folk faktiskt bor och försöker tjäna sitt uppehälle på landsbygden tycks samma människor inte ha tänkt på.

Man hade kanske kunnat ha förståelse för detta om de svenska politikerna i övrigt hade behandlat landsbygdsbefolkningen schysst, men så är inte fallet. Svenska lantbrukare drabbas ständigt av nya pålagor i form av dieselskatter, hård djurskyddslagstiftning, byråkratiskt krångel, förmynderi och nitisk tillämpning av EU-bestämmelser som övriga medlemsstater ignorerar.

Resultatet av detta har inte blivit en miljövänligare matproduktion. Resultatet har blivit att svenska lantbrukare inte kan konkurrera med sina europeiska kollegor och att vi därför importerar mer och mer livsmedel från länder vars lantbrukare inte nås av de svenska politikernas klåfingrighet. Som om inte detta vore nog får de svenska djuruppfödarna – i synnerhet de småskaliga – i och med vargpolitiken också finna sig i att deras verksamheter slås i spillror för surdegsbakande miljöpartister på Södermalms idealiserade naturromantiks skull.

Det är inte konstigt att folk är förbannade. Att deras ilska möts med hån liknar mest mobbning.

Dagens lästips: Trollans tankar
SMP1, SMP2, Av1, SvD1, Ex1, Ex2, Ab1

2015-01-19

En höger värd namnet dansar inte efter nyvänsterns pipa

Daesh mördar homosexuella genom att kasta ut dem från torn, kan man idag läsa i DN. De människor som rest från Sverige för att delta i dessa bestialiska illdåd vill Mona Sahlin ge jobb. Enligt Sahlin har många av dessa nämligen "kanske mer eller mindre lurats in i något de inte kunde föreställa sig i förväg".

Jag försöker att undvika personangrepp och påhopp på bloggen, men hur långt bör man egentligen sträcka sig? Genom sitt uttalande visar Sahlin inte bara prov på en direkt rasistisk och kolonial människosyn, vilket jag skrev om i gårdagens inlägg, hon visar sig också vara naiv och högst olämplig för sitt uppdrag. Vad mer är, hennes påstådda engagemang för homosexuellas rättigheter visar sig när det kommer till kritan vara vatten värt. Hennes syn på konflikten kokar ned till en grötmyndig och falsk truism från den tredje ståndpunktens Sverige, nämligen att det aldrig skulle vara en persons fel att två personer bråkar.

Vi kan med andra ord konstatera att Sahlin håller sig med en kolonial människosyn, att hon är olämplig för sitt uppdrag, att hon inte förmår stå upp för grundläggande anständighet och att hon, trots att hon säger sig kämpa för kvinnors och homosexuellas rättigheter, är snabb med att ursäkta homofobiska och sexistiska slavhandlare, våldtäktsmän och mördare. Det är svårt, väldigt svårt, att avhålla mig från att använda invektiv och svordomar när jag skriver om Sahlin en dag som denna.

Så vad finns det att säga om Sverige 2015 egentligen? Vad kan man säga när Sahlins åsikters ligger i mittfåran, när hon har fått stöd från både höger och vänster? Vad säger det om Sverige när vi istället för att ta tag i problemet ger Muslimska Brödraskapet representation i riksdagen? Vad säger det om oss som land när vi rycker ut till slavhandlares, mördares och terroristers försvar samtidigt som tunga debattörer och politiker i åsiktskorridorens mittfåra försvarar politiskt våld?

Det är många i Sverige som likt Sahlin sätter sig till doms över andra från höga hästar, men med vilken rätt gör de detta? De bekräftar varandra och dunkar varandras ryggar, men det spelar ingen roll hur hur godhjärtade de känner sig eller ens hur goda deras föresatser måhända är. Problemet är att de hycklar, att de i sin ömsesidiga bekräftelse av varandra fullständigt tappat fotfästet, att de med sin kulturrelativism visar prov på en direkt rasistisk människosyn och att de därför inte sällan gör sig till verktyg för en bottenlös ondska.

Det kanske mest tragiska är hur de goda krafterna har vikt sig inför konsensuskulturens grupptryck. Genom att hänge sig åt värdenihilism har man överlåtit problemformuleringsprivilegiet till den postmoderna nyvänstern, och ställda inför fullbordat faktum har man börjat dansa efter samma postmoderna nyvänsters pipa.

Man har gjort den postmoderna nyvänsterns ståndpunkter till sina egna, man har bett om ursäkt och man har tvingat sig själva till att sluta tro på vad man hållit för heligt. Det har såklart inte hjälpt, den postmoderna nyvänsterns spott, spe, invektiv och anklagelser har fortsatt att hagla. Man har dock hoppats att man bara backar och anpassar sig lite till så kanske, kanske, man till slut också blir accepterad.

Det är i ljuset av detta som drevet mot Alice Teodorescu blir förståeligt. Det är i ljuset av detta man bör förstå den borgerliga regeringens förslag om att kvotera bolagsstyrelser och reglera barnfamiljers föräldraledighet. Det är i ljuset av detta tillsättningen av Sahlin blir förståelig. Det är bara i ljuset av detta man kan förstå hur en extrem invandringspolitik blivit den enda godtagbara ståndpunkten och varför allianspartierna genom decemberöverenskommelsen valde att prioritera Sveriges fortsatta status som EU:s största asylland framför skattesänkningar, arbetslinjen och valfrihet.

Det är hög tid att börja avfärda de sekteristiska galningarna som de sekteristiska galningar de är, att ta upp kampen om problemformuleringen och att sluta dansa efter den postmoderna vänsterns pipa. Såväl den traditionella svenska högern som den traditionella svenska socialdemokratin står för en bättre människosyn, en förnuftigare världsbild och för ett anständigare samhälle än så. Sluta backa från vad ni vet är sunda värderingar, sluta söka en nyvänster med taskiga värderingars gillande och sluta för Guds skull be om ursäkt. Ni är bättre än så.
DN1, NSk1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ex10, Ex11, Ex12, Ab1, Ab2, Ab3, SR1

2015-01-18

Det sjukaste exemplet på rasism jag nånsin sett

I stadsdelen Vivalla i Örebro är folk rädda för Daesh. I kommunledningen överväger man att bemöta detta genom att ge hemvändande Daeshterrorister jobb. Detta ställde sig Mona Sahlin, så kallad nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, idag positiv till.

Låt oss ta det igen. Örebropolitikerna och Mona Sahlin vill alltså att folk som åkt till Syrien och Irak för att ansluta sig till ett gäng terrorister, massmördare och slavhandlare skall belönas med jobb. Den naturliga följdfrågan blir såklart vilka andra Örebropolitikerna och Mona Sahlin vill belöna. Kommer de höra av sig till Norge och ansöka om att Anders Behring Breivik skall friges så att han kan få en projektanställning på örebroarnas bekostnad? Planerar man någonting liknande för Peter Mangs och John Ausonius?

Nej, naturligtvis är inte detta aktuellt, men varför? Svaret på frågan är ännu en gång kulturrelativism. Man anser helt enkelt inte att det går att ställa samma krav på människor med bakgrund i Mellanöstern som man ställer på Mangs, Ausonius och etniska svenskar. Man vill helt enkelt väl, men i sin välvilja ger man uttryck för en grotesk och kolonial människosyn.

Att den sortens åsikter har fått en så dominerande ställning i Sverige är inte friskt. Det är sjukt, riktigt djävla sjukt. De skenheliga vänstersekterister och kulturrelativistiska socialliberaler som har spridit denna sjuka i Sverige borde om de har någon djävla skam kvar i kroppen skämmas som hundar.

De ser sig som goda, solidariska och fördomsfria människor, men den koloniala och kulturrelativistiska människosyn de visar prov på är ta mig fan det värsta, mest flagranta, skenheligaste och sjukaste exemplet på rasism jag någonsin sett. Att samma människor har mage att från höga hästar sätta sig till doms över andra gör mig illamående.

Läs också: Motpol, Cornucopia?, Johan Westerholm, Den sjätte mannen
DN1, NSk1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, Re1, IDG1, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2

2015-01-17

Moskén och den rasistiska antirasismen

Igår publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av islamologen och religionsforskaren Sameh Egyptson. I denna ger Egyptson ett flertal exempel på hur Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa och Hassan Moussa, generalsekreterare för Svenska Islamiska Stiftelsen, ordförande i det svenska imam-rådet och verksam vid Stockholms moské (vilken Islamiska Förbundet driver) uttalar sig helt annorlunda i arabiska medier än vad de gör i svenska.

Detta är högst anmärkningsvärt då Islamiska Förbundet och Stockholms moské, tillsammans med bland annat Sveriges muslimska förbund (SMF), har blivit de främsta företrädarna för vad som brukar kallas det muslimska civilsamhället i Sverige. Stockholms moské har en prestigefull ställning, förbundets representanter får ofta tala för Sveriges muslimer i TV, flera av dess lokalföreningar uppbär statsbidrag och Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa blev för en tid till och med invald i Socialdemokraternas partistyrelse.

Vad debattartikeln beskriver är dock bara det senaste exemplet på ett mönster som går många år tillbaka i tiden. Man vill gärna framstå som respektabla och moderata utåt, men skrapar man lite på ytan finner man en helt annan verklighet. Detta är välbelagt, men trots detta har såväl politiker som journalister fortsatt att behandla Islamiska Förbundet och moskén som seriösa aktörer.

När Stockholms moské invigdes var Mona Sahlin och Lena Hjelm-Wallén på plats. Sahlin och Hjelm-Wallén valde då inte bara att bära slöja, de uppträdde dessutom tillsammans med SMF:s ordförande Mahmoud Aldebe. Några år senare krävde Aldebe särlagar för svenska muslimer, vilket emellertid inte hindrade Centerpartiet från att nominera honom till riksdagsledamot. Enligt Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund har SMF fått statsbidrag både före och efter Aldebes krav på särlagar för muslimer.

Sedan Stockholms moské invigdes har incidenterna varit många. Moskéns bokhandel har sålt grovt antisemitiskt material. Moskéns familjerådgivare har hävdat att en kvinna inte får neka sin man sex, även om han både misshandlar henne och är bigamist. En tidigare imam på moskén har smugglat vapen till Syrien. Hassan Moussa har själv, då han hållit fredagsbön, uttryckt sig väldigt aggressivt mot britter och amerikaner och kallat deras soldater i Irak för "barnbarn till Hitler". När moskéns tolk därefter "översatte" hans ord till svenska hade budskapet blivit ett helt annat.

Det finns en tydlig parallell mellan Moussas dubbla budskap då och det dubbla budskap Egyptson i sin debattartikel kritiserar honom för idag. I en intervju med Al Jazeera har han påstått att vad som sker idag är inledningen på ett folkmord på muslimer ("islamocaust") i Sverige. Egyptson tar också upp en annan intervju med Al Jazeera, i vilken Moussa presenterar en antisemitisk konspirationsteori om att "islamofobin i Sverige ingår i ett sionistiskt propagandaupplägg".

Islamiska Förbundet är därtill medarrangör av "Muslimska familjedagarna". Till detta evenemang har bland annat antisemiter, homofober och förespråkare av kvinnomisshandel bjudits in som talare. Det rör sig med andra ord inte om enskilda händelser, det finns ett tydligt mönster som består över tid. Egyptsons artikel har sedan den publicerades väckt ganska stor uppståndelse, men det borde den inte.

Vad som beskrivs i artikel lär inte förvåna någon som är insatt i vad som händer på Stockholms moské eller som följt turerna kring Islamiska Förbundet. Det djupt oroväckande är att dessa organisationer kommer undan med sin extremism, att varje grovt övertramp betraktas som en enstaka händelse, att politiker fortsätter se förbundet – som är en del av Muslimska Brödraskapet – som en god representant för svenska muslimer och att socialdemokrater som Peter Weiderud hävdar att Omar Mustafa utsattes för diskriminering då han petades från den socialdemokratiska partistyrelsen.

"Omar Mustafa bedöms med annan måttstock än vi andra" hävdade Weiderud då. I detta hade Weiderud ironiskt nog helt rätt, men inte för Mustafa – vilket Weiderud ville ha sagt – skulle ha bedömts hårdare än andra. Vad som borde vara uppenbart för varje tänkande människa som satt sig in i saken är att det förhåller sig precis tvärtom, att personer som Mustafa och Mehmet Kaplan av välmenande kulturrelativister kommer undan med grova övertramp som aldrig hade accepterats från icke-muslimskt håll.

Dessa välmenande kulturrelativister befinner sig i åsiktskorridorens mittfåra och känner säkert sig själva som goda människor, men i själva verket är de rasister. De anser nämligen inte att muslimer kan hållas till samma standarder som vi håller oss själva till. Örebropolitikernas beslut att ge Daeshterrorister jobb är ett annat skrämmande exempel på detta.

Av källan i Egyptsons debattartikel framgår att detta var en lögn.

Relaterat:
Därför är Mehmet Kaplan islamist
Myten om islamismen som promillerörelse
Charlie Hebdo och kulturrelativismen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, Sk1, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, Re1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Dag1, Dag2, Dag3, Ex1, Ex2, Ab1

2015-01-16

Fridolin och den postmoderna skolpolitiken

Då regeringens okrönte populistkonung Gustav Fridolin i morgontidningen fick syn på en radikalfeministisk partsinlaga förklädd till journalistisk, satte han det ekologiska och koffeinfria kaffet i vrångstrupen och bestämde sig för att det var hög tid för lite gammalt hederligt ministerstyre. Sagt och gjort, för att rida lite på den där vänstervågen som valet med all önskvärd tydlighet visade inte existerade utanför Södermalm och kulturskribenternas huvuden kallade Fridolin läromedelsproducenterna till möte.

Vad postmoderna feminister – insnöade som de är på teorier om egots vibrationer och patriarkatets sociala konstruktioner – inte förstår är att människan är en biologisk varelse. Ett djur, närmare bestämt ett flockdjur, som råkat begåvas med en ovanligt stor och avancerad hjärna. Det är först under den sista bråkdelen av vår arts historia som vi – tack vare marknadsekonomin, teknikutvecklingen och tillväxten – har kunnat börja unna oss lyxen att frigöra oss från detta biologiska arv.

Idag kan vi unna oss att tycka att skillnaden mellan kön och genus är en viktig samhällsfråga. Idag kan vi kosta på oss att tycka det är fördomsfullt att utgå från att en person utan vare sig penis eller Y-kromosom skulle vara en kvinna. Idag kan vi såväl producera som problematisera barnböcker och vi kan lägga tid och resurser på att animera dansande könsorgan och sända ut dem trådlöst i etern så att våra barn kan se dem på TV.

Allt detta är emellertid nya företeelser. Före det överskott som möjliggjorde allt detta uppstod var livsvillkoren betydligt kärvare. Kampen om mat för dagen var så angelägen att diskussionen om toaletter för det tredje och fjärde könet kom i skymundan. Människor var dessutom så upptagna med att förhindra att deras barn dog som flugor att det aldrig fanns tid att låta deras uppfostran genomsyras av genusperspektiv. På denna tid var – även om detta kan vara svårt att förstå för en art director i en ljus och fräsch vindsvåning på Södermalm – människan på ett helt annat sätt än idag slav under sitt biologiska arv.

Vad detta innebar i praktiken var att vi sällan överskred de könsroller naturen hade gett oss, att det var den starkes rätt som gällde och att de flesta härskare och andra prominenta personer var män. Jag är genuint tacksam över att vetenskapen och marknadsekonomin har gett oss goda möjligheter att – om vi själva så önskar – frigöra oss från detta vårt biologiska arv. Dessvärre är det en försvinnande liten andel av tidigare generationer som också fått njuta av denna lyx.

Miljöpartiet och deras vänner inom den postmoderna nyvänstern vill emellertid inte kännas vid detta. Historien skall korrigeras, lik skall väckas och inte bara retroaktivt skolas i genusvetenskap, utan också tvingas lära sig att stora delar av den vokabulär de begagnade sig av då de levde inte längre är gångbar, innan de får fortsätta sin vila. Levde gårdagen inte upp till dagens värdegrund måste gårdagen korrigeras. Ger vetenskapen inte de resultat man önskar måste naturlagarna skriva om. Miljöpartiets sköna nya värld är här.

Läs också: Den sjätte mannen, Toklandet, Ekvalist
DN1, DN2, DN3, SvD1 SvD2, SvD3, SMP1, Re1, Re2, Ex1, Ab1

2015-01-15

Teodorescu och den schizofrena liberalismen

Det socialliberala drevet mot Alice Teodorescu fortsätter med oförminskad styrka. Det kanske mest intressanta med de högljudda reaktionerna är den totala brist på förståelse för Teodorescus syn på politiken dessa avslöjar. Att någon kan föredra liberalkonservatismen framför den sosseanstrukna socialliberalismen tycks dem vara omöjligt att förstå.

Lisa Bjurwalds text i Medievärlden är ett talande exempel på detta. "Alice Teodorescu är så konservativ att hon anser att den förra, borgerliga regeringens jämställdhetspolitik är vänstervriden" ubrister Bjurwald förfärat. Detta trots att den borgerliga regeringens flört med intersektionalitet och identitetspolitik bör ha fått mången högerväljare att höja på ögonbrynen.

Såväl jämställdhets- som finansmarknadsministern talade sig varma för statlig reglering av barnfamiljernas villkor, och den förra hotade dessutom med att undergräva äganderätten genom lagstiftad kvotering av bolagsstyrelser. Detta är varken liberalt eller borgerligt, det är typisk vänsterpolitik. Att Bjurwald inte förmår se detta, utan tvärtom finner Teodorescus inställning hyperreaktionär, säger betydligt mer om Bjurwald än om Teodorescu.

I den liberalkonservatism som Teodorescu bekänner sig till tycks svenska socialliberaler se en paleokonservativ grottmänniskoideologi, långt utanför åsiktskorridorens värdegrund. Att den egna förkärleken för marxistisk maktanalys skulle rimma illa med högerpolitik tycks man däremot inte för en sekund ha reflekterat över.

Bjurwald är inte ensam. Samma oförståelse inför skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik uppvisar till exempel Liberala Nyhetsbyråns chef Svend Dahl. I en ledare i Sundsvalls Tidning beklagar han sig över att många liberaler har tagit avstånd från vänsterns "anti-rasister". Att dessa avståndstaganden skett mot bakgrund av att samma "anti-rasisters" metoder inte bara gått ut på att störa demokratiska möten, utan dessutom på att hota och tillgripa våld mot sina (bland annat liberala) politiska motståndare, finner Dahl uppenbarligen irrelevant i sammanhanget.

I samma ledare antyder Dahl att det vore naturligt för svenska liberaler att göra mer för att minska klyftorna i samhället. Detta trots att de svenska skatterna är extremt höga, trots att de svenska bidragen är extremt generösa och trots att det svenska rättsväsendet förklarat att en av skattebetalarna betald dator ingår i begreppet "skälig levnadsnivå". Det är svårt att tolka Dahls ord på annat vis än att det enligt honom vore "liberal" politik att höja såväl skatter som bidrag.

Det ironiska i sammanhanget är dock att socialliberalerna inte ser den egna uttolkningen av liberalismens idéer som den enda acceptabla. Parallellt med att de finner liberalkonservatismen oacceptabel har en betydligt mer radikal form av liberalism, nämligen nyliberalismen, blivit insläppt i åsiktskorridorens finrum.

Måhända var det Miljöpartiet som öppnade dörren och rullade ut röda mattan, för miljöpartister kan ofta ses mysa tillsammans med nyliberaler. I grund och botten har de inte mycket gemensamt, men i utopismen har de funnit varandra. I frågor som pepparkakshus, rosa enhörningar och fri invandring är de rörande eniga.

Den liberalkonservatism som är en normal och ofta dominerande politisk kraft i resten av väst är inte längre rumsren i Sverige, tvärtom har värdenihilismen blivit så självklar att varje avsteg från denna norm upplevs som suspekt. Denna värdenihilism har packats ihop med ett antal andra normer, förklarats vara en obligatorisk och självklar del av den svenska värdegrunden och därefter i ett närmast skrattretande exempel på nyspråk fått benämningen "normkritik".

Således har den sossiga socialliberalismen och den utopistiska nyliberalismen blivit de enda acceptabla formerna av liberalism i Sverige. Den som till äventyrs tar ställning för den icke-värdenihilistiska liberalkonservatismen, däremot, får finna sig i att utmålas som en superreaktionär inkarnation av Satan.

Läs också: Motpol, Toklandet
DN1, Sk1, Sk2, NSk1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, BT1, IDG1, SvD1, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2015-01-14

Två politiker, noll svar

I kvällens Aktuellt möttes Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra i en debatt. Resultatet blev en sorglig påminnelse om vilken sorglig, konturlös, floskulös och ynklig historia den svenska politiken har blivit.

Det började med att Kinberg Batra började tala sig varm för det Natomedlemskap som var en icke-fråga så länge hennes eget parti innehade statsministerposten. Löfven förklarade kategoriskt att detta inte var aktuellt, men hade uppenbara problem att motivera varför. Han mumlade och surrade, för att till slut haspla ur sig något om att detta skulle skapa "osäkerhet" i vårt närområde.

Därefter gjorde han klart för tittarna att Socialdemokraterna fortfarande lever i det förgångna, genom att tydligt mumla något om att tillhöra "den ena eller andra alliansen". Nyheten att Warszawapakten inte längre existerar tycks inte ha nått fram till Sveavägen 68. De omhuldade idéerna om den "tredje ståndpunkten" och "kålsuparteorin" tycks däremot fortfarande leva på det socialdemokratiska partihögkvarteret, även om de har förpassats till historiens sophög utanför.

På frågan om hur arbetslösheten skall minskas svarade Kinberg Batra att fler borde jobba längre. Detta var ett alldeles uppenbart icke-svar eftersom uppskjutna pensionsavgångar inte minskar arbetslösheten, men Kinberg Batras svar öppnade åtminstone för förbättrade statsfinanser. Löfvens svar på samma fråga var statliga satsningar och statliga jobb. Sådana åtgärder sänker av naturliga skäl arbetslösheten, åtminstone kortsiktigt, men till priset av försämrade statsfinanser snarare än förbättrade.

När programledaren frågade de bägge partiledarna vad de ville göra för att få bukt med den höga arbetslösheten bland invandrare blev det ännu mer pinsamt. Kinberg Batras svar på frågan var i tur och ordning "mycket", "integration" och att "utveckla politiken". Därtill påpekade hon att det är "fler utrikesfödda än nånsin som jobbar", vilket är fullständigt irrelevant eftersom detta är en följd av att andelen utrikesfödda har ökat, inte att arbetslösheten i gruppen har minskat.

Löfven å sin sida besvarade frågan med en vag utläggningar om statliga satsningar som "språkinsatser", "effektivare mottagningsprocess" och, liksom Kinberg Batra, "integration". Tomma ord med andra ord, i synnerhet som Sverige inte bara är sämst i OECD på integration utan dessutom sedan valet helt saknar integrationspolitik.

Den svenska politiken har blivit patetisk. Det började med triangulering, det fortsatte med den tunghäfta som uppstod då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och det exploderade i samband med den så kallade decemberuppgörelsen (DÖ). Idag går det inte längre att ta den svenska politiken på allvar och, vad värre är, det står pinsamt klart att politikerna står handfallna inför de stora framtidsutmaningarna.

Läs också: Den sjätte mannen, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, BT1, BT2, BT3, SMP1, SMP2, SMP3, ÖP1, Dag1, Dag2, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.