2015-09-30

19 timmar och 45 minuter

Under fredagen väckte en desperat Morgan Johansson viss uppmärksamhet då han (i ett utslag av vad som för övrigt rimligtvis måste vara ministerstyre) tillkännagav att regeringen ämnade placera asylsökande i tomma fängelser.

Kriminalvården säger sig nu (förutsatt att man först – och inom myndighetens befintliga budgetramar – uppför baracker på sina ägor) kunna erbjuda Morgan Johansson 800 platser. Detta hade förr om åren varit ett icke oansenligt tillskott i sammanhanget.

För närvarande söker emellertid ungefär tusen (eller för att vara mer exakt, 972) personer asyl i Sverige varje dygn. För Morgan Johanssons del innebär detta att Kriminalvårdens diversifiering av verksamheten ger honom en andhämtningspaus på 19 timmar och 45 minuter.

Vad de övriga åtgärder som regeringen och myndigheterna planerar beträffar, ser det inte särskilt mycket bättre ut. Det tilltänkta tältlägret i Kramfors skulle ge regeringen en respit på två dagar. Den tilltänkta kåkstaden på Rinkabyfältet utanför Kristianstad skulle ge regeringen arbetsro i halvannan vecka. Tio dagar efter att befolkningen i Kristanstads kommun plötsligt hade ökat med tolv procent, skulle regeringen emellertid behöva återupprepa proceduren i någon annan kommun.

Det är genom att vidta dessa panikåtgärder som Stefan Löfven anser sig "ta ansvar". Det är detta sömngångaraktiga gripande efter varje tänkbart (och otänkbart) halmstrå som regeringen kallar för att bringa "ordning och reda". Man behöver vara såväl kroniskt "faktaresistent" som fullfjädrad "statistikskeptiker" för att inte förstå att det hela kommer ta en ände med förskräckelse.

Läs även:
Motpol, Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SVT1, SR1

2015-09-29

Om mänskliga rättigheter och det godhetsindustriella komplexet

Jag var på väg att börja skriva om Filipstad idag. Jag var, närmare bestämt, på väg att börja skriva om det faktum att 1 100 av drygt 10 000 är ungefär tio procent. Jag var på väg att börja skriva något om hur vansinnigt falskt detta resonerar med den Baghdad Bob-retorik om "ansvar" och "ordning och reda" som floskelmaskinen Stefan Löfven häver ur sig när han är på tillfälligt besök i Sverige, och inte flyr verkligheten genom att leka rockstjärna inför amerikanska östkustsliberaler.

Fuck it! För det första har andra debattörer med betydligt mer salongscred än jag under dagen redan hunnit med att på ett förtjänstfullt sätt avhandla såväl Filipstad som invandringspolitiken i stort. För det andra har jag själv redan skrivit allt vad jag har att säga om Filipstads kommun (även om det då råkade handla om Ljusnarsbergs och Norbergs kommuner i stället). För det tredje är jag urless på att skriva inlägg efter inlägg om invandringsfrågan.

Jag är en frihetlig rabulist som helst skulle vilja ägna mina blogginlägg åt att raljera över skattetryck, maktmissbruk, uppblåsta pajasar, statliga monopol, förmynderi och Den Nära Förestående Finansiella Kataklysmen. Jag är en frihetstörstande jobbig fan som helst vill skriva passionerat om guldmyntfot, fördelen med låga och platta skattesatser, äganderätt, en avreglerad bostadsmarknad och den självklara rätten att få leva sitt liv i fred från statsmakters och byråkraters klåfingriga tentakler.

Därför tänker jag idag i stället skriva om en debattartikel som i fredags publicerades i Svenska Dagbladet. I denna argumenterar sex företrädare för det godhetsindustriella komplexet (av vilka två för övrigt bombastiskt titulerar sig själva "generalsekreterare") passionerat för att regeringen snarast bör avsätta skattemedel för att inrätta "en oberoende institution för de mänskliga rättigheterna" i Sverige.

En sådan institution, kan man läsa, har "det svenska civilsamhället arbetat för och väntat på länge". "En ny strategi för mänskliga rättigheter i Sverige behövs", påpekar de inte bara grötmyndigt, utan därtill med en emfas som låter påskina att det är en fråga i paritet med den alarmerande bostadsbristen, den havererade migrationspolitiken och den totala bristen på ett svenskt försvar värt namnet som berörs (och inte, som nu är fallet, en önskan om ett glorifierat elevråd med flashig cityadress).

De anser sig ha tunga argument på sin sida. Avsaknaden av den institution de talar sig varma för kan nämligen, antyder de, vara ett brott mot internationella konventioner. Brace yourselves:
"FN har upprepade gånger uppmanat Sverige att i enlighet med internationella principer inrätta en institution som granskar, skyddar och främjar mänskliga rättigheter på det nationella planet."
Påståendet att denna institution är något som "det svenska civilsamhället arbetat för och väntat på länge" är centralt i sammanhanget. Det egentliga svenska civilsamhället är nämligen efter decennier av konformistiskt och klåfingrigt sossestyre en ytterst marginaliserad företeelse. I stället finns något som kallar sig för "civilsamhället". Detta så kallade "civilsamhälle" består idag av två kategorier av organisationer.

Den ena kategorin utgörs av ett antal organisationer som i praktiken är Socialdemokraternas och/eller maktens förlängda arm, till exempel Hyresgästföreningen, LO och IOGT-NTO. Dessa saknar idag i regel nästan helt folklig förankring, men lever trots detta gott på statliga bidrag och/eller olika former av de facto-tvångsanslutningar.

Den andra kategorin utgörs ett antal stora organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen. Dessa ägnar sig relativt ofta åt ett visst mått av meningsfull verksamhet på obetald gräsrotsnivå. Deras egentliga raison d'être är emellertid att erbjuda personer som Bengt Westerberg högavlönade jobb.

Att det är krafter som dessa som idag gör anspråk på att tala för det svenska civilsamhället är en förolämpning mot alla eldsjälar som arbetar ideellt. Det är inte civilsamhället som har "arbetat för och väntat på" den ur skattebetalarnas synvinkel minst sagt tveksamma "oberoende institution för de mänskliga rättigheterna" som det talas om i debattartikeln.

I stället utgörs de krafter som talar sig varma för en komplett onödig "oberoende institution för de mänskliga rättigheterna" av professionella bidragsentreprenörer som vill förbättra de egna möjligheterna till en välbetald karriär. Mänskliga rättigheter råkar bara vara en praktisk täckmantel.

Relaterat:
FN, rasismen och rapporten


Rekommenderar varmt dagens avsnitt av Radio bubb.la

2015-09-28

Svenska tältläger - snart i en kommun nära dig?

När Stefan Löfven nyligen valde att tala om "extraordinära insatser" skedde detta samma dag som Morgan Johansson påstod att regeringen nu hade börjat "peka med hela handen". I båda fallen handlande det om invandringspolitiken, men vad de bägge ministrarnas ord förebådade var inte den nödvändiga omläggning av migrationspolitiken som varje annan politiker i varje annan västlig demokrati nu hade insett var nödvändig.

Tvärtom förebådade deras ord en närmast panisk desperation över vilka konsekvenser det faktum att de inte förmått lägga om invandringspolitiken nu får. Vad de sade var i själva verket att de nu frenetiskt såväl griper efter halmstrån som försöker finna sätt att dumpa ansvaret för nämnda konsekvenser på kommuner och statliga myndigheter.

Det är i ljuset av detta som Johan Westerholms avslöjande att Migrationsverket utreder möjligheterna att öppna ett tältläger med plats för åtminstone 10 000 asylsökande skall ses. Åtgärden är onekligen just "extraordinär", och kan därtill mycket väl komma att bli verklighet inom en nära framtid.

Bristen på asylboenden är nämligen just nu så akut att regeringen nu undersöker möjligheten att placera asylsökande i tomma fängelseceller. En desperat åtgärd, men en sådan som i ett läge då tusen personer söker asyl i Sverige varje dag emellertid bara skulle ge regeringen en ytterst kort tidsfrist. När även fängelserna är fulla får man helt enkelt övergå till plan B...

Skulle planerna på ett tältläger med fler invånare än närmare 80 av Sveriges kommuner bli verklighet skulle det emellertid bli väldigt svårt stoppa tillbaka anden i flaskan. Tvärtom, har man väl tagit steget att öppna det moderna Sveriges första tältläger, skulle steget att öppna Sveriges andra (tredje, fjärde...) tältläger plötsligt bli avsevärt mer odramatiskt.

Parallellt med att kommunala skolor, vårdcentraler och socialkontor skulle kollapsa skulle därtill Stefan Löfven kunna hävda att han tog ansvar. Parallellt med att situationen i kommunerna blev kommunpolitikerna totalt övermäktig skulle därtill Peter Wolodarski et concortes kunna förfasa sig över den obildade lokalbefolkningens inskränkta reaktioner i ständigt mer högtravande pekoraler till ledartexter och debattinlägg.

Ganska snart skulle utvecklingen emellertid bli självreglerande. Lockelsen i att byta ett tältläger i Libanon mot ett iskallt tältläger i Nordeuropa, skulle helt enkelt bli så låg att de asylsökande började söka sig någon annanstans eller helt sonika blev kvar i närområdet. Ironiskt nog skulle detta leda till att politikerna i landet som inte kunde säga nej, i landet som inte förmådde prioritera, i landet som mot bättre vetande försökte vara hela världen till lags, till slut började bedriva Europas hårdaste signalpolitik.

Att det har blivit så här är en följd av att de svenska politikerna sedan ett antal år tillbaka vägrat inse att det är deras jobb att prioritera och förhålla sig till verkligheten. Att det har blivit så här är en följd av att de svenska politikerna sedan ett antal år tillbaka inte förstått att det är det primärt är det svenska folket som är deras arbetsgivare.

Att det har blivit så här är en följd av att de svenska politikerna sedan ett antal år tillbaka gravt brustit i sitt ansvar. Att det har blivit så här är en följd av att den svenska samhällsdebatten blivit debil och att de svenska politikerna börjat bete sig som barn.

Läs även:
Johan Westerholm, Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SVT1, Ab1, Me1

2015-09-27

Volymer, volymer, volymer

I dagens DN kan man idag läsa att "fler vill se ökat flyktingmottagande". Detta kompletteras med en förhållandevis grund analys av Ewa Stenberg samt en såväl bombastisk som väckelsemötefähig ledartext av Peter Wolodarski.

Vad som lyser med sin frånvaro i såväl frågeställningen som analysen är vad som egentligen menas med "ökat flyktingmottagande". Avses till exempel mottagandet på årsbasis, eller mottagandet som det ser ut just nu? Frågeställningen är högst relevant, för den förändring som skett i opinionen avser den förändring som skett mellan två undersökningar under året. Den ena utfördes under februari och den andra under september. Sedan februari har asyltrycket på Sverige ökat dramatiskt, någonting som många av de svarande förmodligen inte var på det klara med och vilket Ipsos sannolikt inte heller brydde sig om att informera dem om.

Klart är att den skamlösa agendajournalistik som inte minst just DN har ägnat sig åt på sistone säkerligen kan ha påverkat opinionen. Parallellt med denna utveckling har antalet personer som söker asyl i Sverige ökat drastiskt, och uppgår nu till tusen personer om dagen. Om detta håller i sig kommer med andra ord antalet asylsökande på årsbasis öka till runt 365 000 personer.

I detta läge måste man fråga sig vilka volymer de som säger sig vilja se ett "ökat flyktingmottagande" verkligen anser lämpliga. Anser de 500 000 asylsökande om året vara en lämplig nivå? Är det snarare en miljon asylsökande om året de har i åtanke? Eller kan det måhända vara så att en stor del av de svenskar som står för den ökning som DN rapporterar om, i själva utgörs av förvisso välmenande men när det kommer till kritan politiskt okunniga människor? Människor som måhända inte ens känner till att tusen personer just nu söker asyl i Sverige varje dag, och som därför inte reflekterat över vad detta egentligen innebär?

Om vi för ett ögonblick utgår från att dessa människor endast vill se en försumbar ökning utöver de tusen personer som redan söker asyl i Sverige varje dag, vilka uppoffringar är de då beredda att göra? Är de villiga att börja betala betydligt högre skatter? Är de villiga att ta emot asylsökande i sina egna hem? Är de villiga att låta staten rekvirera sommarstugan?

Är de villiga att fortsätta betala dagens skatter, men parallellt med detta acceptera en kraftigt försämrad välfärd med kraftigt höjda egenavgifter? Är de villiga att 2018 rösta för att överge den svenska modellen och släppa låglönejobben fria, så att de individer som gömmer sig bakom det ökade flyktingmottagande de säger sig förespråka faktiskt ges en chans att komma in på den svenska arbetsmarknaden?

I de allra flesta fall lär svaret på ovanstående frågor vara nej. En påfallande stor andel av alla människor är nämligen (för att uttrycka det krasst) känslostyra, politiskt okunniga och oförmögna till djupare konsekvensanalyser i frågor av den här magnituden. Därtill är det fullt möjligt att undersökningen gjordes vid en tidpunkt då asyltrycket ännu inte hade börjat uppgå till tusen personer om dagen, eller då ytterst få svenskar var på det klara med detta.

Vad som däremot är högst anmärkningsvärt är att man på DN, ställda inför dessa siffror, väljer att ännu en gång kalla till väckelsemöte i stället för att skriva de maktkritiska och fördjupande reportage som den extraordinära situationen faktiskt tarvar. Vad som pågår på DN är ett journalistiskt haveri av sällan skådat slag.

Läs även:
Motpol, Den sjätte mannen


Radio bubb.la diskuterar migrationspolitiken ur frihetligt perspektiv. Rekommenderas!

DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SVT1, SVT2, Me1

Gästinlägg av Vladimir Oravsky: "Om förebilder"

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets musikinslag könskvotering. Man skulle helst spela bara kvinnliga artister. Det skulle nog förändra världen. Till det bästa, naturligtvis. Hur annars? Även den alltid trenduppdaterade kvinnosakskvinnan Karl-Petter Thorwaldsson kryddade sina feministiska barndomsminnen bara med kvinnliga artister, och eftersom han var sig själv trogen, påpekade han detta för oss, eftersom visst kunde det ha funnits någon döv lyssnare som missade detta och då skulle denna någon, förbise, eller snarare förbihöra, detta ”historiska” och för K-P Ts karriär troligen brännande tilltag. Bra jobbat K-P T. Hoppas att du slipper sluta toppa din karriär likt f.d. länspolismästare och Polishögskolans rektor och genus- och kvinnogerillamannen Karl Göran Gustav Kapten Klänning Lindberg som Hovrätten år 2010 dömde till sex års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, koppleri, misshandel, köp av sexuella tjänster, försök och medhjälp till sexköp.

Att ”lätta upp” sitt sommarprat med musik framförd av uteslutande kvinnliga artister är ett fullt acceptabelt tilltag, så länge det görs frivilligt. Det vore värre, betydligt värre, om detta var ett krav och vilket dessutom skulle motiveras genom att åberopa kravet på historisk rättvisa: Under Sverige Radios 90-åriga historia spelades troligen flera manliga artisters alster, så det är dags att ta igen, och gärna med ockerränta.
Lukas i 14:23 predikar: Och herren sade till slaven: ”Gå ut till vägarna och inhägnaderna och nödga dem att komma in, så att mitt hus blir fullt.”

Inte alla låtar kända genom kvinnliga artister kan utan vidare framföras av män, utan att det uppstår en viss komisk effekt. Det är en kunskap som duktiga dragqueens nyttjar vid sina shower. Och samma gäller även åt det andra hållet.
Det hänvisas gärna till det alltursäktande magiska ordet ”förebilder”, ett samtida ”Sesam öppna dig”. På vilket vis en låtlista framförd av uteslutande kvinnliga artister är en förebild för någon, är för mig ganska så oklart. Vem blir förebild för vem och på vilket vis, när exempelvis Alice Babs Sjöblom och Bengt Hallberg sjunger Evert Taubes ”Fritiof och Carmencita”? Kan du ge mig ett tillfredställande svar, K-P Thorwaldsson?
Självklart inte. Eftersom du bakom den politiskt korrekta påskriften ”förebilder”, gömmer din vilja att maximera dina politiska poäng: feminism + Evert Taube + Alice Babs + Fritiof och Carmencita + kärlek + drömmar + rätt moraliskt budskap… kan det maximeras mer? ”Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män! / Lyckan den bor ej i oxar eller kor / och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dig rik, / skaffa mig ett jobb i er butik.
Och när vi blir gifta söta ungar skall vi få, som kan dansa tango.”

Även jag föll för myten om förebilder, bland annat även de musikaliska, fast det var bra länge sedan: Under tiden som min hustru och jag väntade på att våra flickor skulle födas, reserverade jag en LP-hylla åt dem med den ”feministiska musik” som jag tyckte att de, om de hade lust, så småningom skulle kunna bekanta sig med. Det var kanske 100 LP:er med en lång rad artister, så som Sadista Sisters, The Runaways, Fanny, The Slits, The Bangles, Vixen, Debbie Harry/Blondie, Katrina and the Waves etc.
Flickorna växte upp och blev stora musikkonsumenter. Deras musiksmak har naturligtvis ändrats under åren, men jag är rätt så övertygad om att det är mera andra källor än den LP-hyllan som jag förberedde åt dem, som formade deras smak. De lyssnar nämligen lika mycket på manliga som kvinnliga artister. Bob Dylan, Patti Smith, Metallica, Lady Gaga, John Lennon, Joni Mitchell, The Rolling Stones, Alanis Morissette, Leonard Cohen, Tracy Chapman, Lou Reed, Joan Baez, Cat Stevens/Yusuf Islam, Spice Girls, Nationalteatern, Laleh, Gunder Hägg, Madonna, Ike & Tina Turner, Koko Taylor, Carole King, Aerosmith, Karen Dalton, Laurie Anderson, Eleni Mandell, The Beatles…

Att man lär ut till sina barn, oavsett deras kön, att alltid följa strömmen, att alltid haka på det som är ”modernt” och det som ledande strupar kväker och kvack-kvackar för ögonblicket, oftast på grund av det gagnar mest dem, är inte alltid det bästa för mänsklighetens framtid.
Under sommaren 2015, gav Natalie Imbruglia ut sitt femte studioalbum, den här gången betitlat ”Male”. På det tolkar hon bara manliga kompositörer och artister: “Instant Crush” oa (original artist) Daft Punk (featuring Julian Casablancas, frontman från The Strokes), “Cannonball” oa Damien Rice, “The Summer” oa Josh Pyke, “I Will Follow You into the Dark” oa Death Cab for Cutie, “Goodbye in His Eyes” oa Zac Brown Band, “Friday I'm in Love” oa The Cure, “Naked as We Came” oa Iron & Wine, “Let My Love Open the Door” oa Pete Townshend, “Only Love Can Break Your Heart” oa Neil Young, “I Melt with You” oa Modern English, ”The Waiting” oa Tom Petty and the Heartbreakers och “The Wind” av och med Cat Stevens.
Kommer därmed filantropisten, aktivisten, föredragshållerskan, skådespelerskan och sångartisten Natalie Imbruglia förlora sin enorma goodwill och status, och pekas ut som kvinnoförrädare, eller tvärtom, hon kommer att hyllas som en av den förhatliga approprieringens många drottningar?

”Tala om klass beskriver 15 kända och okända kvinnor som gjort en så kallad klassresa. ”Förutom redaktörerna Karin Nielsen och Susanna Alakoski medverkar bl.a. Doris Dahlin, Maria Jansson, Elsie Johansson, Anneli Jordahl, Lena Kallenberg, Lo Kauppi, Tiina Rosenberg och Gudrun Schyman”, står det att läsa på Susanna Alakoskis Wikipedia-sida. Idel förebilder.
Susanna A har mestadels något angeläget att säga och dessutom uttrycker hon det på ett lättantagligt vis. På det viset är det förståeligt att hennes skrivande är förebildligt inte bara för kvinnor utan även män. En av Sussana As uttalade förebilder är Virginia Woolfs, A Room of One's Own där bland annat meningen “A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction” förekommer. Den meningen är inte helt sanningsenlig, vilket även det verkliga livet av några av de medverkande i Tala om klass avhöljer.
Jag kan dock förstå Alakoskis fascination över A Room of One's Own, jag har själv anammat liknande blind acceptans: Susans Sontags essäsamling Against Interpretation var min ABC-bok. Essäerna ”Against interpretation”, ”On style”, “Notes on 'Camp'” och flera därtill, har jag läst med olikfärgade pennor i handen och skrivit av meningar och passager, för att tränga in i dess djup. Samma sak var jag med om Roland Barthes Mythologies som jag snubblade över ungefär samtidigt, det vill säga kring 1969, 70. Dessa böckers gemensamma nämnare var, att de var extremt välskrivna, kolossalt lärda och ständigt underhållande, med andra ord, att de både var bladvändare och ögonöppnare samtidigt. Precis som en bra ABC-bok bör vara. De presenterade någon som jag visste att det måste finnas, men som jag inte visste var? De representerade någon som Jorge Luis Borges beskriver i novellen Biblioteket i Babel. Jag törstade efter dessa texter trots att jag inte visste hur de skulle ”smaka”. Och denna förväntning var oerhört viktig. U
tan den skulle varken Sontags Against Interpretation eller Barthes Mythologies kunnat lämna det starka intrycket på mig.
Jag har fortsatt att konsumera så gott som allt från dessa tänkare, trots att en bra del av deras arbeten skulle jag och troligen även resten av världen kunnat vara utan. Susan Sontags filmer är ett exempel på denna besvikelse och här kommer en annan: ”… The truth is that Mozart, Pascal, Boolean algebra, Shakespeare, parliamentary government, baroque churches, Newton, the emancipation of women, Kant, Marx, Balanchine ballets, et al., don't redeem what this particular civilization has wrought upon the world. The white race is the cancer of human history; it is the white race and it alone – its ideologies and inventions – which eradicates autonomous civilizations wherever it spreads, which has upset the ecological balance of the planet, which now threatens the very existence of life itself.” / “What's Happening to America?”
Enligt flera journalister återkallade Sontag sin jämförelse där hon liknade den vita rasen med cancer, genom att säga att ”it slandered cancer patients”.
Skulle jag i dag, med min nuvarande bildning och erfarenhet för första gången komma i kontakt med Susan Sontag och Roland Barthes, då skulle jag med största sannolikhet tycka att deras texter var välskrivna men på inget vis i klass med en bildnings ABC-bok. Och jag antar att Susanna Alakoski skulle känna på liknande vis inför A Room of One's Own om det var först nu hon skulle bekanta sig med den.

Kajsa Dahlbergs verk ”Ett eget rum/Tusen bibliotek” består av Virginia Woolfs feministiska klassiker A Room of One’s Own i svensk översättning av Jane Lundblad. Dahlberg har enligt henne själv, lånat och gått igenom samtliga upplagor av ”Ett eget rum” som varit tillgängliga på svenska bibliotek, för att kopiera de kommentarer och understrykningar som läsare gjort i dessa offentliga exemplar och binda samman dem till en enda bok, tillika ett enda verk som trycktes i 1000 exemplar.
En av de mest understrukna meningarna, menar Kajsa Dahlberg, är ”För mästerverk är inte några enstaka och ensliga alster; de är resultatet av många års gemensamt tänkande, av tänkandet inom hela folkkroppen, så att det är massans erfarenheter, som ligger bakom den ensamma stämman.” På originalspråket låter det betydligt bättre, åtminstone i min hjärna: “For masterpieces are not single and solitary births; they are the outcome of many years of thinking in common, of thinking by the body of the people, so that the experience of the mass is behind the single voice.”
Om detta är en evig och allomfattande sanning, kan – som Horatius i hans lärdomsfyllda poem Ars poetica uttryckte det – de lärda (men även lekmän) tvista.
Jag vill i stället uppehålla mig vid det faktum att biblioteken accepterade skadegörelse på böckerna som i de här fallen, var allmän egendom. Eller har jag missuppfattat något?
När jag år 2001, som dåvarande kulturchef i Umeå kommun föreslog att Umeås bibliotek skulle låna ut konst till allmänheten, inte minst på grund av att den inhandlades för allmänhetens skattepengar, betraktades jag som en otillräknelig: tänk om dessa verk kommer till skada, sades det, och förslaget bordlades, vilket betyder avslogs. Biblioteken verkar inte ha problem med den del av starkt egoistiska boklånare som klottrar i böcker, men när det gällde reproducerad konst, mestadels av inte alltför hög kvalité, var det annat ljud i källan, som om den hade en högre status, kanske under påverkan av det inte alltid sanna idiomet, att en bild säger mer än tusen ord. (Om det verkligen och alltid förhöll sig på det viset, så antar jag, skulle det nog heta att i begynnelsen fanns bilden i stället för det sedvanliga ”I begynnelsen fanns Ordet”.)
Att det accepteras att man klottrar i bibliotekens böcker, tycker jag är problematiskt.
Köp dig i så fall ett eget exemplar av den bok som du vill läsa utan andra läsares kommentarer, hör jag dig föreslå, och jag svarar, ju det gör jag, jag köper mina egna ex, men jag menar trots det att varje låntagare har rätt att kräva ett lån av ”samma bok” som den som säljs i affärer och på nätet. En nerklottrad bok förändrar nämligen sin utsago på ungefär samma vis som exempelvis Leonardo da Vincis ”Mona Lisa” efter att Marcel Duchamp målade en mustasch på henne och försåg henne med bokstäverna L.H.O.O.Q.
”Jag hade svårt att få luft. Jag blev otroligt provocerad”, sade dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth när hon i februari 2009 presenterades för den två minuter långa ”Territorial pissing”, en video som dokumenterar hur en svartklädd och maskerad man klottrar på väggarna inuti en tunnelbanevagn…
”Territorial pissing” var signaturen NUGs, det vill säga Magnus Gustafssons examensarbete från Konstfack. Jag verkar vara lika konservativ som Adelsohn Liljeroth, och tycker att på samma vis som man inte bör ”ta plats” och usurpera ett eget revir i tunnelbanans vagnar genom att klottra ned dem med svart sprayfärg, bör man även avstå från att ”ta plats” – det är den feministiska definitionen av denna verksamhet – genom att ”tagga” böcker som inte tillhör en själv, utan tillhör alla, kvinnor som män, vuxna och mindre vuxna.
[”Gustafsson har polisanmälts och utretts misstänkt för grov skadegörelse vid två tillfällen men förundersökningarna lades ned då det inte kan säkerställas vem som ska ställas till svars för skadegörelse. Ett skadeståndskrav från SL på 100 000 kronor kvarstår.
I maj 2009 hade fem exemplar av verket (”Territorial pissing”) sålts av galleristen Andreas Brändström för totalt cirka 125 000 - 200 000 kronor.” skriver Wikipedia.]
Varje konstverk värt namnet tar utgångspunkt från något som redan existerar, allt sedan 15-tusen år tillbaka, då Altamirakonstnärer målade sina steppbisoner. Picasso fastslog att ”Efter Altamira verkar allt dekadent”. Så hurra för Duchamps mustaschprydda Mona Lisa ”L.H.O.O.Q.” och hans ”L.H.O.O.Q. shaved”, där hennes mustasch var bortrakad. Hurra för Duchamps ready-mades så som ”Fountain”, hurra för Rauschenbergs ”Erased de Kooning Drawing”, som är en Willem de Kooning-teckning som Robert Rauschenberg suddat ut, hurra för suprematisten Kasimir Malevitj tavla ”Vit kvadrat på vit botten”, hurra för Aleksandr Rodtjenkos ”Svart på svart” och hurra för Joseph Beuys och hans ”7000 Eichen – Stadtverwaldung statt Stadtverwaltung”.
Elaine Sturtevant, som är approprieringens mest hyllade stjärna efter att hon år 2011 tilldelades ett Guldlejon för sitt livsverk på den 54:e Venedigbiennalen, återupprepade Andy Warhols, Roy Lichtensteins, Jasper Johns, Claes Oldenburgs, Paul McCarthys, Robert Gobers, Felix Gonzalez-Torres, Anselm Kieferets et cetera verk - exempelvis Andy Warhol-blommor i silkscreentryck - in i minsta detalj, så att de var identiska med sina förlagor.

Horatius skrev ”Bis repetita non placent”, dvs. ”Upprepningar mottages ej väl”, och eftersom han var en medelålders, vit, heterosexuell man, hade han naturligtvis fel. Det hade dem, dessa stackars medelålders, vita, heterosexuella satar redan då, för cirka 2045 år sedan.

Men Horatio även skrev ”Græcia capta ferum victorem cepit et artes intulit agresti Latio” / ”Det övervunna Grekland övervann den vilde segraren och införde kulturen i det obildade Latium”.
Och så är det: Denne medelålders, vite, heterosexuelle man som håller på att svepas bort från scenen, talar sedermera med SCUM-feministernas munnar.

Det finns många berömda buktalare respektive buktalarpar. I Sverige är det Zillah & Totte. Zillah är artistnamn för Cecilia Andrén och Totte är den docka hon uppträder med. Totte föreställer en schimpans.
Jeff Dunham är en amerikansk buktalare. Forbes rankar honom som den tredje bäst betalda komedianten i USA, omedelbart efter Jerry Seinfeld och Chris Rock. Hans dockor heter Peanut, Walter, Jose Jalapeño, Bubba J, Sweet Daddy Dee och Achmed the Dead Terrorist. “All of them are politically incorrect, gratuitously insulting and ill tempered”, skrev Time magazine. Att uppträda med Achmed the Dead Terrorist kan inte betraktas på annat vis än att Dunham är ganska så risktagande, inte minst med hänsyn till den enorma succén Achmed skördar på nätet. Icke desto mindre ”vågar” sig varken Dunham eller Andrén eller vem man än tänker på, att göra en show med en kvinnlig docka. Varför? Är det rädslan? Inte primärt. Jag tror att det kan vara så enkelt, att det är ett nummer som det verkliga livet gjorde uttjatat genom ständiga approprieringar.
© vladimir oravsky

2015-09-26

Draksådd 2018

När LO för en tid sedan föreslog att Socialdemokraterna och Moderaterna borde göra upp om migrationspolitiken avfärdades detta bryskt från nymoderat håll. För att en överenskommelse skulle komma på fråga behövde regeringen först komma överens internt, hette det då.

LO:s påfallande konstruktiva förslag hade, om det blivit verklighet, inneburit en chans att göra något åt den utveckling som förgiftat det svenska samhällsklimatet, förlamat den svenska politiken och som orsakar högst konkreta problem i samhället. De allt nyare moderaterna hade i och med detta chansen att såväl ta ansvar som visa sig relevanta. I stället valde de DÖ-taktiserandets väg.

När Anna Kinberg Batra krävde att man inom regeringen först måste komma överens internt, gjorde hon detta väl medveten om att Miljöpartiet och Socialdemokraterna aldrig kommer att kunna enas om en vettig linje. Till detta är Miljöpartiet alldeles för extremt, aktivistiskt, utopistiskt och fundamentalistiskt.

Den nymoderata taktiken bakom detta är numera både uppenbar och välkänd: väljarkåren skall prövas maximalt under innevarande mandatperiod. På så sätt, kalkylerar Fredrik Reinfeldts adepter, kommer horder av skamsna desertörer med mössan i hand att 2018 ställa sig i kö för att åter bli insläppta i Kinberg Batras nymoderata stugvärme. Denna taktik är synnerligen ogenomtänkt.

För det första visar opinionsundersökningarna att taktiken så här långt definitivt inte fungerat som avsett. För det andra har Centerpartiet precis gjort klart att deras hållning är precis lika kompromisslöst utopistisk som Miljöpartiets. En eventuell alliansregering kommer således, precis som regeringen Löfven idag, inte kunna komma överens internt.

Därtill kommer att antalet partier som 2018 tar plats i riksdagen mycket väl kan visa sig bli betydligt färre än åtta (såväl Kristdemokraterna och Folkpartiet som Miljöpartiet lever farligt). Detta kan omintetgöra Alliansens hopp om en "valseger" à la DÖ, men resulterar i så fall med DÖ:s spelregler också i att Sverige står inför fyra nya år med en ytterst svag regering.

Detta samtidigt som Sverige då (åtminstone såvida nuvarande låsningar i migrations-, arbetsmarknads- och bostadsfrågorna består) lär befinna sig i akut kris. Blockpolitiken kommer – tyvärr! – att år 2018 vara antingen död eller totalt oansvarig.

För att både isolera Sverigedemokraterna och kunna bilda en handlingskraftig regering kommer därför en blocköverskridande regering då vara helt nödvändig. Sannolikheten för att Socialdemokraterna och Moderaterna 2018 tillsammans skall vinna en majoritet av riksdagsplatserna ser emellertid ut att vara påfallande låg, varför ett tredje parti mycket väl kan behöva ingå i denna storkoalition.

Problemet för Moderaterna och Socialdemokraterna är bara att detta tredje parti i praktiken varken kan vara Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet (och eventuellt inte heller Folkpartiet) om regeringen skall kunna enas om en fungerande krispolitik. Om antalet partier i riksdagen har reducerats kan det med andra ord bli ytterst svårt att bilda en fungerande regering i ett läge då Sverige kan vara i akut behov av en sådan.

Kort sagt, de senaste årens ogenomtänkta politik, den neurotiska inställningen till Sverigedemokraterna, decemberöverenskommelsen och maktpositionen för Miljöpartiet (både före och efter valet) riskerar att leda till betydligt värre kaos än vad som redan är fallet. För att citera Thomas Gür: "Berätta nu mer för mig om Fredrik Reinfeldts strategiska geni..."

Alternativet till detta är att Moderaterna gör sig av med Anna Kinberg Batra och bryter DÖ, samtidigt som Löfven (antingen självmant eller genom att en riksdagsmajoritet tvingar honom) gör slut med Miljöpartiet. Det låter långsökt, men i ett läge då mer än tusen människor söker asyl i Sverige varje dag och när en desperat regering planerar att låta asylsökande bo i fängelser för att skjuta den oundvikliga asylsystemkollapsen några veckor på framtiden, då kan läget måhända också ändras snabbare än vad någon hade trott.
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

2015-09-25

Tjänstemannabeslut och handlingsförlamade politiker

'Stefan Löfven laddar för "extraordinära insatser"', lyder titeln på en dagsfärsk artikel i Svenska Dagbladet. Det är en lovande titel. Orden "extraordinära insatser" väcker en gnutta hopp om att Sveriges regering nu har insett situationens allvar, och därför sent omsider också ämnar börja göra sitt jobb.

Så är emellertid inte fallet. Orden "extraordinära insatser" syftar på att regeringen nu försöker tvinga Migrationsverket, den så kallade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och kommunerna att ta en ännu mer av det ansvar regeringen själv vägrar att ta. Detta i ett läge när tusen personer söker asyl i Sverige varje dag (vilket som jämförelse innebär fler än 360 000 på årsbasis).

Vad som gör artikeln intressant är emellertid någonting annat. Som svar på reporterns fråga om det kan bli tal om utökade gränskontroller svarar nämligen Stefan Löfven följande:
"Det avgör polisen och säkerhetspolisen. Än så länge har vi inte fått uppgifter från dem som tyder på det."
Det är på sitt sätt ett spektakulärt uttalande. Dels för att Stefan Löfven inte utesluter sådana kontroller, trots att ens tanken på utökade gränskontroller fram till nyligen skulle ha väckt ramaskri i Sverige. Dels för att Stefan Löfven överlåter åt icke-valda tjänstemän att besluta i en ödesfråga.

Detta bör rimligtvis tolkas som ett rop på hjälp. Regeringen skulle sannolikt spricka om Löfven på egen hand försökte införa utökade gränskontroller. För ett dogmatiskt och utopistiskt Miljöparti som för det första vägrar se något som helst problematiskt med den rådande situationen, som för det andra inte har några planer på att upphöra att vara ett aktivistiskt oppositionsparti bara för att de råkar ingå i regeringen, och som för det tredje tror att pengar växer på träd, vore ett sådant beslut oacceptabelt.

Därför är det nu upp till ovalda tjänstemän (därtill befriade från tjänstemannaansvar) att ta beslut i frågan. Det är inte första gången som beslut av den magnituden har fattats av just ovalda tjänstemän. Det kanske mest slående exemplet på detta är Migrationsverkets beslut att ge alla syrier som söker asyl i Sverige permanenta uppehållstillstånd.

Detta tjänstemannabeslut har med stor sannolikhet kostat de svenska skattebetalarna tiotals miljarder kronor. En enorm utgiftspost som tillkommit i statsbudgeten, genom beslut tagna helt utanför den demokratiska processen.

I frågan om gränskontroller lär intresset från polisens och Säpos håll att ta upp den handske, som Löfven valhänt har kastat i deras riktning, vara minst sagt ljumt. Och de valde att göra detta skulle de näppeligen få någon uppbackning från regeringens håll när Aftonbladets och Dagens Nyheters smutskastningskampanjer inleddes. I samma ögonblick som dessa smutskastningskampanjer utvecklades till ett regelrätt drev, skulle Löfven med allra största sannolikhet vara villig att kasta de tjänstemän som tagit beslutet åt vargarna.

Att de svenska myndigheterna är självständiga är på många sätt någonting bra, men att de plötsligt fått makten att ta beslut med enorma implikationer för Sveriges framtid och ekonomi är det inte. Att politiker i allt högre grad gömmer sig bakom denna självständighet i syfte att själva slippa ta beslut i obekväma frågor, visar inte bara att systemet i sin nuvarande tappning har kommit till vägs ände. Det visar därtill att samma system också har fallit ned för det stup som tar vid där vägen slutar.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Ex1, SVT1

2015-09-24

Om Uppdrag granskning och likhet inför lagen

Gårdagens Uppdrag Granskning var väldigt intressant TV. Inte för att programmet tillförde särskilt mycket ny information (det gjorde det nämligen inte), utan för hur det väldigt kärnfullt lyckades sammanfatta väldigt mycket av det som just nu faktiskt pågår, men som i normalfallet tenderar att gömmas bakom eufemismer och ängsliga skönmålningar.

Vad programmet mer än något annat förmedlade är att principen om likhet inför lagen är avskaffad i Sverige. De personer som (med en av den svenska radikaliseringsvågens mer krystade omskrivningar) kallas för "EU-migranter" tillåts helt enkelt att bryta mot lagen på ett sätt som de flesta andra grupper aldrig skulle komma undan med.

Att myndigheterna inte ingriper när tiggare ockuperar mark och hus förklaras med att lagutrymmet inte möjliggör detta. Detta är emellertid inte sant, tvärtom finns det paragrafer som polisen faktiskt skulle kunna använda sig av om den bara ville. Att myndigheterna låter det hela fortgå har ingenting med juridik att göra, det beror på feghet och ängslighet.

I fallet med polisen är emellertid både fegheten och ängsligheten högst befogade. Om polisen i allmänhet och Malmöpolisen i synnerhet faktiskt hade valt att göra sitt jobb, istället för att som nu leka curlingföräldrar på steroider, skulle de också riskera massiv kritik. Risken för att DN och Aftonbladet skulle skriva spaltmeter efter spaltmeter om rasism och antiziganism vore högst konkret.

I detta läge skulle de utopistiska miljö- och vänsterpartierna utan att darra på manschetten ansluta sig till drevet direkt, men vad de senaste åren med all önskvärd tydlighet visat är att även övriga partier i detta läge skulle drabbas av uppenbara problem med att hålla huvudet kallt.

Lite ministerstyre och några kreativa omtolkningar av lagen (signerade ryggradslösa men inte sällan karriäristiska jurister) senare, och polisen skulle tvingas att pudla. Huvuden skulle rulla, karriärister skulle lämna sina kollegor i sticket och redan hårt prövade poliser skulle tvingas genomlida ännu en omgång värdegrundsutbildning.

Det är med andra ord inte särskilt konstigt att polisen gör som den gör. Vad som däremot är konstigt är att en liten men högljudd (och i huvudsak utomparlamentarisk) klick har lyckats genomdriva denna ordning. En liten men radikaliserad grupp av franska vänsterintellektuella postmodernisters teorier om maktordningar och strukturellt förtryck har plötsligt kommit att övertrumfa den svenska lagen.

Resultatet har blivit ett samhälle där ingripanden mot hus- och markockupationer anses så kontroversiellt att myndigheterna låter dem fortgå ostört. Resultatet har blivit ett samhälle där nyvänsterclowner av det slag vi såg i gårdagens Uppdrag granskning tillåts diktera ordningen. Resultatet har blivit ett samhälle så skruvat att många liberaler drar sig för att försvara ett liberalt grundfundament som äganderätten.

Ett sådant samhälle är inte ett friskt samhälle. Ett sådant samhälle är ett samhälle som slagit knut på sig själv, ett samhälle som lider av en svår neuros. Att det därtill finns människor i detta samhälle som på fullt allvar förnekar existensen av en åsiktskorridor, visar dessvärre på att sjukdomsinsikten är skrämmande låg.

För övrigt har 7 221 personer under de senaste sju dagarna ansökt om asyl i Sverige. Det motsvarar på årsbasis 376 524 personer.

Läs även:
Motpol (som förtjänar ett extra onmämnande för ordet "tyghink")
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SVT1, Exp1

2015-09-23

Haveristerna

Under de senaste veckorna har tre olika ledande svenska politiker, vid tre olika tillfällen, lyckats med konststycket att implodera likt misslyckade suffléer i direktsänd TV.

Det började med Stefan Löfvens (även med Löfvenmått mätt) spektakulära haveri i Aktuellt den tionde september. Bara några dagar senare var det Anna Kinberg Batras tur, då hon den trettonde september i Agenda visade sig fullt kapabel att svamla precis lika illa som Löfven. I söndags lyckades emellertid Mehmet Kaplan med konststycket att, även denna gång i Agenda, haverera ännu mer illa än vad Löfven och Kinberg Batra hade lyckats med före honom.

Det hela hade varit komiskt, om det inte vore för att de tre haverierna med skrämmande tydlighet illustrerar den svenska politiska elitens totala oförmåga att hantera den verklighet det är deras jobb att hantera. I samtliga dessa intervjuer var det nämligen invandringsfrågan saken gällde, och Löfvens, Kinberg Batras och Kaplans haverier kunde bara tolkas på ett sätt: De har ingen aning om hur de skall hantera situationen, och de befinner sig nu på gränsen till panik.

Parallellt med detta tycks 1 000 asylsökande om dagen (eller med andra ord, 365 000 om året) ha blivit det nya normaltillståndet. Nyhetsflödet borde svämma över av analyser och dystra profetior om hur ett land med akut bostadsbrist och västvärldens sämsta integrationsresultat skall lyckas hantera detta, men så är inte fallet. Ej heller ställs svenska politiker annat än undantagsvis mot väggen om hur denna situation på ett realistiskt sätt skall bemötas, trots att man inom journalistkåren i och med detta på ett direkt spektakulärt sätt visar sig oförmögen att leva upp till den granskande funktion man själva berömmer sig för att fylla.

I stället dominerades gårdagens nyhetsflöde av frågan om huruvida regeringen borde kasta 30 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar i sjön, genom att lägga ned Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Förslaget är som taget från den riktigt urspårade satirens värld, men har trots detta sedan en tid tillbaka på fullt allvar diskuterats i Sverige. Faktum är att ett av de partier som idag ingår i regeringen till och med gick till val på just detta.

Att den svenska samhällsdebatten på en och samma gång både fördjupar sig i surrealistiska låtsasfrågor och ignorerar vad som lär få enorma konsekvenser för det svenska samhällsbygget, är djupt ovärdigt en västlig demokrati. För att ett land som Sveriges skall kunna fortsätta att fungera måste dess ledande politiker, journalister och opinionsbildare vara kapabla till djupare konsekvensanalyser än förnumstiga barn.

Vad som just nu utspelas framför våra ögon är en debil fars, en situation där vuxna människor beter sig som om vore de lågstadiebarn. Det är både pinsamt och plågsamt att bevittna.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Me1

2015-09-22

Frihetlig splittring?

Parallellt med att Alliansens närmande till identitetsvänstern och dess omläggning av migrationspolitiken har splittrat den svenska borgerligheten, syns idag tecken på en liknande spricka inom den svenska frihetliga rörelsen. Debattörer som Johan Norberg, Mattias Svensson och Mattias Lundbäck har på sistone stått för hårda utspel. Motargument har vi däremot bland annat kunnat höra från Adam Cwejman, Magnus Nilsson och i radio bubb.la.

I sakfrågan är denna konflikt onödig, eller borde åtminstone vara det. Något förenklat kan en klassisk libertariansk linje sägas vara att gränserna skall vara öppna, samtidigt som ingen skall beskattas för att hålla någon som flyttar över dessa gränser med bidrag. Detta är också en linje som libertarianer på båda sidan av den spricka som uppstått i regel är eniga om.

Att en spricka ändå har uppstått beror med allra största sannolikt på att nämnda debattörer bor och verkar i ett land där en klassisk libertariansk linje inte genomsyrar politiken. Tvärtom är Sverige ett land i allra högsta grad präglat av ett långvarigt socialistiskt maktinnehav, och som därtill inom kort åter kommer att drabbas av världens högsta marginalskatt.

I detta läge ser en del frihetliga debattörer den i en internationell jämförelse direkt extrema svenska asylpolitiken som en delseger för libertarianska värderingar. Andra frihetliga debattörer, däremot, konstaterar att denna politik, i kombination med såväl en starkt reglerad arbetsmarknad med få låglönejobb som höga och påfallande kravlösa bidrag, resulterar i höga skatter, socialistisk omfördelningspolitik och att en lägre andel av de höga skatterna går tillbaka till de personer som faktiskt har betalat in dem. Ur detta perspektiv leder den rådande asylpolitiken till att Sverige blir ännu mindre frihetligt än tidigare.

Båda sidor har på sitt sätt rätt. Den rådande invandringspolitiken leder, då den kombineras med den svenska politiken i stort, till både frihetliga och icke-frihetliga resultat. Därmed finns inget enkelt svar på frågan huruvida de kombinerade resultaten är en seger för libertarianismen eller ej. Svaret på frågan kommer helt enkelt bero på vilket värde man tillskriver de olika effekterna.

Att det finns olika åsikter om detta är någonting sunt. En ideologi som inte tillåter sina anhängare att lägga olika vikt vid dess olika komponenter, är ingen ideologi som gör skäl för adjektivet "frihetlig". Dessvärre har detta inte hindrat vissa från att hävda att just deras tolkning är den enda sanna, vilket också ligger bakom många av de hårda ord som just nu hörs.

Detta har i sin tur fått en del direkt bisarra effekter. Inte sällan har libertarianer börjat se andra libertarianer med en annan syn på migrationsfrågan som sina huvudmotståndare. Detta trots att samma libertarianer i övrigt är rörande eniga om vikten av lägre skatter, en mindre stat och att människors drog- och sexvanor är frågor som staten inte har att göra med.

I stället har vi fått se en direkt postmodern avart av libertarianismen för vilken sanningen är av underordnad betydelse växa fram. I stället har försvaret av den rådande migrationspolitiken för en del libertarianer blivit en fråga överordnad alla andra frågor, inklusive skattesatserna, bidragsnivåerna, reformeringen av arbets- och bostadsmarknaderna samt individens rätt till den egna kroppen.

Just därför tror jag den debatt som nu pågår är nödvändig. Den postmoderna libertarianism som dominerat debatten har inte på långa vägar varit så representativ som den för de flesta utomstående betraktare har framstått som. Det är hög tid att fler får upp ögonen för detta.

Tidigare i ämnet:
En libertariansk invandringspolitik?

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3

2015-09-21

Om budgetpropositionen och vägen till 2020

Idag har Magdalena Andersson – för andra gången under sin tid som finansminister – traditionsenligt promenerat mellan finansdepartementet och riksdagen för att överlämna den nådiga luntan.

Förra gången slutade det, åtminstone för regeringens del, med ett spektakulärt fiasko. Den här gången är förutsättningarna emellertid annorlunda, eftersom den så kallade högeroppositionen dyrt och heligt har lovat att under återstoden av mandatperioden släppa fram så mycket socialism det bara går. I brist på en egen politik för att hantera de akuta "utmaningar" Sverige står inför, har detta blivit deras strategi för att framstå som det minst dåliga alternativet lagom till att Sverige 2018 ånyo går till val.

Regeringen sätter stort hopp till den budgetproposition som nu har överlämnats till riksdagen. I snart ett år har denna budgetproposition (en sådan som mest är en repris av förra årets budgetproposition, vilken i sin tur var en repris av politik som redan på 70-talet visade sig fungera så uselt att den i förlängningen ledde till 90-talskrisen) utmålats som en game changer. Bara regeringen får igenom sin egen budget, har det hetat, kommer väljarna se att samma regering är kompetent, handlingskraftig och vet vad den gör.

Den budget som såväl skulle göra regeringen populär som göra något åt Stefan Löfvens katastrofala förtroendesiffor, är emellertid en budget som smått osannolika 80 % av hushållen kommer att förlora på. Att finansministern under dagen såväl försökt att mörka som bortförklara detta gör det hela ännu mer uppseendeväckande.

Det riktigt intressanta i sammanhanget är emellertid vilka det är som gynnas av regeringens budget. De som gynnas är i praktiken nämligen personer som inte arbetar. För övriga gäller att ju hårdare du arbetar och ju mer du har utbildat dig, desto mer kommer du att förlora på den nya budgeten. Med andra ord, regeringen kommer att göra det mindre lönsamt att arbeta och mer lönsamt att inte arbeta.

Regeringen skapar därmed incitament som, enligt praktiskt taget all ekonomisk forskning, leder till att sysselsättningsgraden minskar mot vad som annars hade varit fallet. Vad mer är, flera av de skattehöjningar som regeringen planerar ser därtill ut att inte ens ge staten några inkomster över huvud taget.

Att denna regering leds av ett parti som i ett utslag av ofrivillig lyteskomik kallar sig självt för "Framtidspartiet" är en sak. Att denna regering därtill, likt en fåvitsk amatör till sol-och-vårare, gång på gång hävdar att Sverige med dess politik år 2020 kommer att ha EU:s lägsta arbetslöshet, är emellertid ett utslag av en populism värdig en bananrepublik.

Regeringens politik kommer inte bara leda till ökande arbetslöshet och budgetunderskott. Att samma regering därtill vägrar göra något åt vare sig bostadsbubblan eller den invandringspolitik som den fullständigt tappat kontrollen över, kommer dessutom göra dessa problem etter värre.

Att Sverige 2020 är ett IMF-protektorat med EU:s högsta arbetslöshet är en betydligt mer sannolik framtid än den som Stefan Löfven målar upp. Skulden för detta kommer i så fall emellertid att vila lika tungt på Anna Kinberg Batra som på Stefan Löfven.

Läs även
Den sjätte mannen, Den hälsosamme ekonomisten
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Exp1

2015-09-20

Ett land i förnekelse

Fler än tusen personer söker just nu asyl i Sverige varje dag, en siffra som på årsbasis motsvarar fler än 360 000 individer. Detta innebär inte bara en enorm påfrestning för det svenska samhället utan kommer också, om det fortgår, innebära enorma och långvariga konsekvenser för bland annat de svenska statsfinanserna.

Om detta fortsätter kommer bristen på bostäder inom kort börja få konsekvenser långt värre än vad som redan är fallet idag. Om detta fortsätter kommer arbetslösheten och bidragsberoendet att skjuta i höjden. Detta kommer i sin tur (såvida inte en rödgrön regeringen över vilkens ekonomiska politik Vänsterpartiet har vetorätt börjar slakta heliga vänsterkor) att leda till enorma underskott, vilka måste täckas med lån och kraftiga skattehöjningar.

Sverige står med andra ord inför enorma så kallade "utmaningar". Regeringen måste inom kort välja väg (vilket i klartext betyder genomdriva ett flertal kontroversiella beslut) för att inte totalt tappa kontrollen över utvecklingen. Allt detta lyser emellertid på ett direkt spektakulärt sätt med sin frånvaro i den svenska samhällsdebatten.

Under helgen befann jag mig på en plats där TV:n stod på nästan jämt, och även jag som i oräkneliga blogginlägg kritiserat SVT för dess oförmåga att leva upp till objektivitetskravet blev närmast chockad av vad jag såg. Den postmoderna nyvänsterns världssyn genomsyrade program efter program, alldeles oavsett om programmets tema var samhälle, underhållning eller regionala reportage.

Det är emellertid i public services förment objektiva nyheter som bristen på verklighetsförankring just nu är som mest bisarr. Samtidigt som antalet asylsökande nått en nivå som på årsbasis med god marginal överstiger 300 000 personer, har det i flera sändningar varit inslag om till exempel spelproblematik som under veckan blivit huvudnyheter. Samtidigt som antalet asylsökande på hemmaplan blivit ohållbart, är det främst situationen i länder som Kroatien, Ungern och Österrike som blivit föremål för fördjupande reportage på migrationens område.

Vad som däremot sker i Sverige reduceras till notiser. De siffror (eller "volymer" om man så vill) som just nu får marken att gunga under såväl Migrationsverket som regeringskansliet avhandlas endast i förbigående, utan problematiseringar eller analyser. Ingen politiker har ställts till väggen om hur vi nu skall lyckas vända den misslyckade svenska integrationspolitiken, var de asylsökande skall bo eller om det egentligen är realistiskt att ta emot så många. Om någon fördjupande rapportering över huvud taget sker, har denna i påfallande hög utsträckning utgjorts av solskenshistorier som varit allt annat än representativa för verkligheten i stort.

Parallellt med detta tycks den så kallade oppositionsledaren se det som sin huvuduppgift att under neurotiska former ständigt förhålla sig till Sverigedemokraterna. Parallellt med detta åker statsministern till Wien. Där arbetar han förvisso oförtrutet vidare med att försöka få sina extremt verklighetsfrämmande önskedrömmar om ett jämnare asylmottagande att gå i uppfyllelse. När svenska nyhetskanaler rapporterar om saken sker detta emellertid genom att de visar hur han på en presskonferens håller ett tal om vikten av just en sådan hårdreglerad arbetsmarknad som visat sig bädda för integrationsfiaskon som det svenska.

Sverige är ett land där en extremt dramatisk utveckling som lär få långtgående konsekvenser tycks gå journalistkåren helt förbi. Sverige är ett land där oppositionen inte bara ägnar sig åt spelteori, utan därtill tycks föredra att det går så illa som möjligt under innevarande mandatperiod i hopp om att detta skall stärka deras chanser att få återkomma till makten under nästa.

Sverige är ett land vars regering inte förstått situationens allvar. En regering som låter sig styras av rent önsketänkande. En regering vars ena parti gjort det till sin huvudfråga att med näbbar och klor försvara en ohållbar invandringspolitik, och vars andra parti inte förstått att det är just det egna partiets politik som ligger bakom det svenska integrationsmisslyckandet.

Sverige är ett land utan probleminsikt. Sverige är ett land i långt gången förnekelse.

Läs även:
Anna Dahlberg, Magnus Nilsson, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, Exp1, Exp2, Me1

2015-09-17

Guatemala eller Sverige?

I ett överraskande osminkat reportage i DN kan man idag läsa om de nordafrikanska gatubarn som blivit ett nytt inslag i den svenska stadsbilden. Reportaget berättar inte bara – utan att skönmåla – om den kriminalitet dessa ägnar sig åt, utan redogör därtill överraskande krasst för hur de svenska myndigheterna i praktiken låter detta få fortgå tämligen ostört.

Samtidigt som Stefan Löfven likt en svensk Baghdad Bob står och svamlar om "ordning och reda" har svenska städer blivit med kriminella gatubarn. Samtidigt som Stefan Löfven likt en man från ett parallellt universum står och svamlar om "ordning och reda" har tiggare blivit ett permanent inslag i den svenska gatubilden. Samtidigt som Stefan Löfven likt någon i ett framskridet stadium av svår förnekelse står och svamlar om "ordning och reda" växer kåkstäder upp i Sverige.

Kriminella gatubarn, tiggare, kåkstäder, ständiga skottlossningar, bibliotekspersonal som måste bära larm, akutmottagningar där personalen skyddas av väktare... Nej, det handlar inte om Guatemala eller Sydafrika, det handlar om Sverige. Sveriges statsminister är när det kommer till kritan inte beredd att göra någonting åt detta, men är trots detta fräck nog att påstå att han såväl "tar ansvar" som står för "ordning och reda" i sin mun. Det är ett rent hån.
DN1, DN2, SvD1

2015-09-16

270 000 - eller varför marken gungar under Stefan Löfven

Idag gick Migrationsverket ut med ett pressmeddelande enligt vilket antalet asylsökande de senaste sju dagarna har uppgått till 5 200 personer.

Det är en siffra som kan framstå som relativt oskyldig, eftersom talet är bara en bråkdel av det totala antalet asylsökande per år. Omräknat till på årsbasis innebär emellertid denna siffra 270 000 personer. Detta skall jämföras med de runt 81 000 personer som sökte asyl i Sverige under 2014.

Det är inte säkert att asylmottagandet under hösten kommer att förbli på denna höga nivå, men om så inte blir fallet kommer detta i så fall till stor del bero på sammanbrottet för Schengenfördraget och andra högst kontroversiella åtgärder, som till exempel de som Ungern har vidtagit. Om dessa åtgärder visar sig vara ineffektiva, finns det emellertid väldigt lite som tyder på att antalet asylsökande kommer att minska drastiskt.

I så fall kommer läget snabbt bli fullständigt ohållbart. De volymer vi hade förra året och som vi hittills haft i år, har ansträngt asylsystemet till det yttersta. Asylboenden "förtätas" gång på gång, lägenheterna är slut och kostnaderna skenar. Om den senaste veckans volymer består, kommer systemet att kollapsa fullständigt. Det faktum att panikslagna tjänstemän under den gångna veckan har tvingats inkvartera asylsökande i idrottshallar, ger en fingervisning om hur det i så fall kommer att bli.

Detta har nu Sveriges ytterst svaga minoritetsregering (i vilken det postmoderna, aktivistiska och radikal-utopistiska Miljöpartiet ingår) att hantera. Om inte Viktor Orbán, Angela Merkel och Lars Løkke Rasmussen lyckas reda ut situationen åt Stefan Löfven kommer regeringen inom kort att ha en akut kris på halsen.

I detta läge kommer Stefan Löfven ställas inför ett väldigt svårt val. Om han inte stänger gränsen kommer han att tvingas inkvartera de asylsökande i tältläger eller fastigheter som tillfälligt beslagtas från sina ägare. Därtill kommer han antingen tvingas låna upp enorma belopp, eller frångå gällande bestämmelser för vilka bidrag och förmåner dessa asylsökande är berättigade till.

För att kunna genomdriva sådana åtgärder behöver emellertid Löfven stöd från oppositionen. Sådana åtgärder skulle emellertid få stödet för Sverigedemokraterna att skjuta i höjden, vilket gissningsvis skulle ge Anna Kinberg Batra kalla fötter. Detta kan i förlängningen utlösa en regeringskris.

Alternativet till detta är att genomföra radikala förändringar av migrationspolitiken, såsom att införa gränskontroller, endast dela ut temporära uppehållstillstånd och på andra sätt göra det avsevärt mindre attraktivt för asylsökande att försöka ta sig till Sverige. En sådan politik skulle Miljöpartiet emellertid aldrig acceptera, varför en regeringskris även då är ett faktum. I detta läge är Löfvens enda alternativ att ombilda regeringen och söka oppositionens stöd.

Såvida inte yttre aktörer räddar Stefan Löfven från utvecklingen går vi med andra ord förmodligen några ytterst stökiga månader till mötes. Månader under vilka sannolikt tabun att brytas och heliga kor slaktas. Månader under vilka den svenska politiken som vi känner den helt kan komma att ställas över ända. Det är fullt möjligt att Sverige, när 2015 blir 2016, kommer att ha en helt annan regering än den vi har idag.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

2015-09-15

Statsministern som försökte äta kakan och ha den kvar


"Låt mig vara tydlig" (Foto: Frankie Fouganthin / Wikipedia)

Att Stefan Löfven den senaste tiden likt en papegoja upprepat fraser som "ordning och reda" är ingen slump. Det är heller ingen slump att han vid riksmötets öppnande tidigare idag bar den svenska flaggan (och inte den socialdemokratiska röda rosen) på kavajslaget, eller att han på sistone såväl börjat poängtera att Sverige har en reglerad invandringspolitik som att de asylsökande som saknar asylskäl måste lämna landet.

Allt detta är resultatet av ett utstuderat socialdemokratiskt strategiarbete. Man vill framstå som mer konservativa, och därmed locka konservativa väljare i allmänhet och väljare som deserterat till Sverigedemokraterna i synnerhet. Problemet för Löfven är emellertid att denna strategi är lika uppenbart desperat som utstuderad, och inte lär övertyga någon.

Det spelar ingen roll hur många gånger Löfven upprepar sina fraser om "ordning och reda", "ansvar" och "tydlighet" så länge det är förfall, handlingsförlamning och svammel som är det regeringen faktiskt står för. Det spelar ingen roll hur mycket Löfven talar om att "Sverige ska vara ett tryggt land, där vi håller ihop", när verkligheten är att skottlossning på öppen gata och trakasserier av räddningspersonal blivit vardagsmat. Tvärtom lär hans verklighetsfrånvända förnekelseretorik göra väljarna ännu mer förbannade än vad de redan är.

Verkligheten är att samtidigt som Löfven talar om "återvändande" och "reglerad invandring", blir utvisningsbesluten färre samtidigt som en majoritet inte följer dem. Parallellt med detta ger samhället de personer som vägrar lämna landet skattefinansierad samhällsservice. Parallellt med detta tappar myndigheterna allt mer kontrollen, utländska gatubarn driver omkring i städerna med myndigheternas goda minne och desperata tjänstemän inkvarterar migranter i idrottshallar.

Verkligheten är att samtidigt som Löfven kläcker ur sig att "olovliga bosättningar på allmän eller privat mark ska inte tillåtas", har myndigheterna hittat på att tiggare som ockuperar mark har "besittningsrätt" och låter i många fall ockupationer av såväl kommunal som privat mark pågå ostört. Ingenting talar heller för en förändring, tvärtom lär Miljöpartiet effektivt torpedera alla eventuella försök i den riktningen.

Så där håller det på. Löfven lovar det ena efter det andra, samtidigt som utvecklingen i accelererande takt går åt det rakt motsatta hållet. Löfven är å ena sidan bakbunden av den allt mer radikaliserade och skrikiga nyvänstern i Miljöpartiet, SSU och på tidningarnas kultursidor, men försöker å den andra samtidigt framstå som en landsfader som gör allt för att bringa "ordning och reda".

Resultatet blir inte bara parodiskt, groteskt och surrealistiskt. Därtill har Stefan Löfven övertagit rollen som Sverigedemokraternas bästa valarbetare.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

Något om Sverige och UNHCR

"Sverige är en av UNHCR:s största givare", brukar det ofta låta när svenska politiker vill passa på att på en och samma gång slå sig för bröstet och punktera den sverigedemokratiska tesen om att det är bättre att hjälpa i närområdet. Detta är emellertid en hållning som förtjänar en närmare granskning.

Först och främst är det värt att notera att politikerna rent tekniskt har rätt, Sverige är en av UNHCR:s största givare. Detta säger emellertid mer om givarnas snålhet än om Sveriges generositet. Det svenska biståndet till UNHCR uppgick nämligen förra året till endast 900 miljoner kronor, en summa som i sammanhanget är rena kaffepengar.

I det närområde som vissa förespråkar att hjälpen i första hand bör gå till, är läget idag så desperat att matbrist hotar. Den knappa miljard som Sverige är villigt att bidra med räcker inte. De dryga två miljarder kronor om året som Sverigedemokraterna har gjort en stor sak av att de vill öka denna summa med är, när det kommer till kritan, inte heller något under av generositet. Som situationen idag ser ut skulle dessa miljarder emellertid göra en högst påtaglig skillnad.

Sverige må vara en av UNHCR:s största givare och det må vara sant (som en del hävdar) att vi både måste hjälpa på plats och ta emot asylsökande på hemmaplan. De 900 miljoner kronorna förbleknar emellertid i jämförelse med kostnaden för invandringspolitiken.

Denna siffra är omdebatterad och påstås av demagoger på den ena kanten vara ett negativt belopp (det vill säga en ren vinstaffär) och av demagoger på den andra kanten uppgå till närmare 500 miljarder kronor om året. Ett betydligt rimligare belopp är det Joakim Ruist har kommit fram till, det vill säga ungefär två procent av BNP eller cirka 80 miljarder kronor om året.

Ett annat jämförelsetal är de direkta kostnaderna för asylpolitiken. Denna budgetpost uppgår i årets budget till cirka 18 miljarder kronor (även om mycket tyder på att den i själva verket kommer att bli betydligt högre än så). Detta jämförelsetal är i sammanhanget måhända mer relevant, eftersom merparten av den högre utgiften skulle kvarstå under åtskilliga år även om vi stängde gränserna idag.

Oavsett vilket kvarstår faktum: Det belopp Sverige lägger på att hjälpa på plats är bara en bråkdel på det vi lägger på immigration. Detta inte bara trots att en krona i närområdet hjälper betydligt fler än en krona i Sverige. Detta därtill i ett läge då situationen i närområdet börjar bli direkt desperat.

Vad detta visar är att talet om "alla människors lika värde", när det kommer till kritan, har väldigt lite med den förda politiken att göra. Vad detta visar är att vårt inhemska behov av att neurotiskt ta avstånd från Sverigedemokraterna i praktiken går ut över människor som är i desperat behov av hjälp. Vad detta visar är att nonsensformuleringar om "särskilt ömmande omständigheter" i själva verket har betydligt mer med geografisk närhet än med faktiska omständigheter att göra.

När det kommer till kritan spelar det ingen roll vilka retoriska knep man tar till. Inte heller spelar det någon roll vad man tycker om vare sig Sverigedemokraterna eller invandringspolitiken. Faktum kvarstår, pengarna används idag på ett synnerligen ineffektivt sätt och detta går på ett högst konkret sätt ut över de människor som befinner sig i just närområdet. Inga demonstrationer, värdegrundsdokument, känsloladdade tal eller hashtagskampanjer i världen kommer att ändra på den saken.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Exp1

2015-09-14

"Nu vänder det"

"Nu vänder det", var parollen när svenska tidningar, kändisar och politiker för en dryg vecka sedan inledde ännu en hashtagskampanj. Den dramatiska utvecklingen sedan gårdagens tyska kovändning ser ironiskt nog allt mer ut att ge dem rätt, men vändningen i fråga lär bli av ett helt annat slag än vad som då avsågs.

Efter gårdagens besked från Berlin har även Tjeckien, Slovakien, Österrike, Nederländerna och Finland låtit meddela att de återinför gränskontroller. Därtill har såväl Polen som Norge gått ut med att de överväger samma åtgärd. EU har å sin sida hunnit med att inte bara godkänna militära insatser mot människosmugglare, utan sägs därtill vara på väg att godkänna åtgärder som uppsamlingsläger, interneringar, gränsförstärkning och deportationer.

På hemmaplan har Anna Kinberg Batra, till synes inspirerad av den tyska kovändningen, under dagen gått från att sjunga "öppenhetens" lov till att föreslå att även Sverige bör överväga stärkt gränskontroll. Detta har till synes avfärdats av Stefan Löfven, men mellan raderna kan man utläsa att han på intet sätt utesluter detta.

I själva verket är Löfvens budskap att skärpta gränskontroller är någonting som (i en tid då allting förändras rekordsnabbt) inte är aktuellt just nu. Ännu mer intressant blir det av att Morgan Johansson betonar att det hela är "en fråga för polisen". Därmed har regeringen delegerat frågan till en myndighet som Miljöpartiet inte har vetorätt över. Intressant nog vidtar polisen också just nu föreberedelser för att kunna återinföra gränskontroller.

Ännu mer intressant blir det av att inte ens Jonas Sjöstedt längre utesluter gränskontroller. Detta kan enligt Sjöstedt förvisso först bli aktuellt "om det bryter ihop på EU-nivå ifall inte Schengenavtalet och Dublinförordningen fungerar överhuvudtaget". Dessa villkor är emellertid i praktiken redan uppfyllda.

Därmed kan precis vad som helst hända. Om en vecka eller två kan den svenska politiken ha förändrats till oigenkännlighet. Tabun kan vara brutna, låsningar som förlamat den svenska politiken i åratal kan vara borta och det som var såväl otänkbart som rasistiskt igår kan (bokstavligt talat) över en natt ha blivit en politisk realitet.

Det finns all anledning att följa nyhetsflödet väldigt noga den närmaste tiden. Vi har med allra största sannolikhet några väldigt dramatiska veckor framför oss.

Läs även:
Motpol, Kjell Magnusson
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, Ab1, Exp1

2015-09-13

Vi går en väldigt osäker framtid till mötes

Angela Merkel försvarade in i det sista sin omsvängning i migrationsfrågan. Nyligen höll hon till exempel en presskonferens, under vilken hon såväl försvarade sin politik som närmast brännmärkte dess motståndare. Dagens besked att Tyskland återinför gränskontroller mot Österrike – och därmed i praktiken hoppar av Schengen – var därför ett tämligen spektakulärt brott med den linje som hittills har gällt.

Det ligger därför ganska nära till hands att misstänka att Merkel har drabbats av ett internt partiuppror. Det faktum att det inte var hon själv (utan inrikesminister Thomas de Maizière) som gav beskedet om de återupprättade gränskontrollerna, förstärker bara bilden av att Merkel nu har förlorat en maktkamp.

Jag hade i detta inlägg tänkt förutspå att nästa land att återupprätta gränskontroller skulle bli Tjeckien. Efter att gränsen till Tyskland stängts blir nämligen Tjeckien det naturliga transitlandet för migranter i Österrike som trots dagens besked vill ta sig till Tyskland. I skrivande stund har emellertid redan Tjeckien låtit meddela att man kommer att göra just detta.

Därmed är bollen i rullning. När EU:s största och viktigaste land nu har övergett Schengenöverenskommelsen, och när Tjeckien direkt svarat med att göra samma sak, lär fler länder följa. Om inte direkt, så i samma ögonblick som migranterna i Österrike börjar att försöka runda den tysk-österrikiska gränsen. Ett av dessa länder kan mycket väl visa sig bli Finland, och då som ett direkt svar på Sveriges flagranta hyckleri när det kommer till upprätthållandet av Dublinförordningen.

Den svenska regeringen kommer förmodligen att kritisera det tyska beslutet. När Stefan Löfven och hans förtrogna diskuterar utvecklingen mellan skål och vägg, lär de emellertid med allra största sannolikhet både jubla och hoppas att Danmark väljer att gå i Tysklands fotspår.

En bieffekt av dagens tyska beslut blir nämligen att även trycket på Sverige sannolikt minskar. Detta är precis vad Stefan Löfven vill, men varken vågar eller förmår genomdriva på egen hand. Det "ansvar" han själv inte förmått att ta ser nu emellertid Tyskland ut att ta åt honom. Därmed infinner sig också sannolikheten att något av den "ordning och reda" som han – de oräkneliga bevisen på motsatsen till trots – ständigt har återkommit till i sin retorik, också kan bli verklighet.

Det är möjligt att Tyskland nu på allvar kommer att sätta kraft bakom orden om ett jämnare asylmottagande i Europa. Det är möjligt att landet nu, efter både den ständiga Greklandskrisen och anstormningen av asylsökande, faktiskt har fått nog och nu ämnar börja diktera villkoren. Mer sannolikt är emellertid att man helt enkelt har gett upp hoppet om ett fungerande samarbete i frågan, och nu i stället börjar se om sitt eget hus.

Det är mycket som står och väger nu, både för Tysklands, EU:s och Sveriges del. Vi går en väldigt osäker framtid till mötes, i synnerhet som vår egen regering till skillnad från den tyska lär förbli en passiv aktör.

Läs även:
Motpol, HAX
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.