2015-10-31

Lögn och förbannad dikt

För en tid sedan hörde jag en bekant åberopa Sandvikenrapporten och DN:s rapportering om denna som argument för att invandringen skulle vara en ren vinstaffär. När jag då invände att rapporten i fråga tämligen omgående hade sågats av expertisen, ifrågasattes såväl detta som motiven bakom min kritik.

Exemplet ovan är symptomatiskt för hur den svenska samhällsdebatten kommit att utvecklas. Fakta och matematik är inte längre någonting som bara är, och som man därmed måste acceptera och förhålla sig till. Fakta har i stället i det allmänna medvetandet kommit att bli någonting väldigt flytande.

Vi har fått ett samhälle där vi anser oss ha rätten att välja vad vill vill tro på, alldeles oavsett vad logiken och empirin visar. Detta blir särskilt tydligt i politiskt kontroversiella frågor. Faktauppgifter avfärdas då inte sällan som någonting suspekt, åtminstone när de inte bekräftar politikers och journalisters världsbild.

Kritiken mot Sandvikenrapporten tegs inte ihjäl i media, men den kritik som framfördes i etablerade medier kom inte i närheten av att få samma genomslag som de felaktiga uppgifterna hade fått. Lögnen fick med andra ord mycket större spridning än sanningen. De grovt missvisande bild som målades upp i Sandvikenrapporten lever därför kvar i det allmänna medvetandet.

Sandvikenrapporten är bara ett exempel i raden. I TV4:s Nyhetspanelen kunde man igår se en känd public service-profil hävda att invandring var lönsamt, trots att all nationalekonomisk forskning visar på motsatsen. Att public service-profilen spred felaktiga uppgifter berodde säkerligen inte på att hon medvetet försökte vilseleda, utan för att hon valt att tro på de debattörer som sagt det hon velat höra.

Liknande felaktiga uppgifter har spridits av Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson och många andra. Få journalister har emellertid bekymrat sig med att kritisera dem för detta. Tvärtom, tidningarnas granskande journalister har inte sällan slagit knut på sig själva i sin iver att försvara ljugande ministrar.

Ett väldigt aktuellt exempel på hur just journalister förvanskar sanningen är Tonchi Percan. Han har nyligen på påfallande lösa boliner i ett flertal inlägg på sociala medier anklagat nationalekonomen Tino Sanandaji för att ljuga och sprida felaktiga uppgifter. I detta är Percan inte unik. Tvärtom, såväl vänstertidningar som DN:s tidigare utrikeschef har på liknande sätt försökt misstänkliggöra och smutskasta den av tunga nationalekonomer mycket respekterade Sanandaji.

I Percans fall blir det emellertid särskilt pikant, och då inte bara för att Sveriges finansminister har konstaterat samma grundläggande matematiska förhållande som Sanandaji. Percan har nämligen gjort ett flertal inslag för Sveriges Radios Medierna, ett program vars syfte är att granska nyhetsrapporteringen och påtala felaktigheter. Genom sina attacker på Sanandaji har emellertid Percan visat att han inte är trovärdig i denna roll, utan snarare är en agendajournalistikens förkämpe.

Denna utbredda och vårdslösa inställning till sanning och fakta är djupt ovärdig en demokrati. Någon som emellertid säkert gnuggar händerna över att det förhåller sig på det här sättet är Vladimir Putin. Ett land i vilket sanningen blivit relativ och där fakta är någonting flytande och formbart, utgör nämligen också en perfekt jordmån för de lögner som pumpas ut av Kreml i dess postmoderna propagandakrig mot västvärlden.


Lyssna gärna även på Radio bubb.la i samma ämne

DN1, Exp1, Exp2

2015-10-30

Kreditmissbrukarna

"[D]etta behöver inte vara fel!"kommenterar DN:s Johan Schück det faktum att regeringen ser ut att behöva börja öka statens upplåning kraftigt för att finansiera Sveriges extrema asylpolitik. Tvärtom borde Magdalena Andersson, menar Schück, se detta som "en gyllene chans" att övergå till en "expansiv" och "mindre kamrersbetonad" finanspolitik.

Det är svårt att inte tolka Schücks ord som att han skulle välkomna en sådan utveckling. I detta är han på intet sätt ensam, det finns tvärtom väldigt många som förespråkar en sådan omläggning av politiken. "Staten lånar för närvarande mycket billigt och de låga räntorna väntas bestå länge till", påpekar Schück. Ett argument som även åberopas av till exempel LO.

Att det är billigt att låna just nu betyder emellertid ingenting. Den dag den svenska bostadsbubblan spricker, kommer detta också att utlösa en förödande finansiell kris. Statens underskott kommer då att skjuta i höjden, samtidigt som det lär bli avsevärt dyrare för Sverige att låna. Vad mer är, det asyltryck som till och med finansministern nu konstaterat på årsbasis motsvarar en halv miljon människor ökar inte bara underskotten i statens finanser, det förvärrar därtill den akuta bostadsbrist som är en viktig delförklaring till bostadsbubblan.

Även om man bortser från bostadsbubblan vore emellertid en ökad skuldsättning problematisk. Även om nuvarande räntenivåer så skulle bestå i tio år, hjälper detta oss inte den dag räntorna faktiskt går upp igen. Kostnaderna för att förnya statens lån kommer då att öka kraftigt. Vi kommer, kort sagt, att då få betala priset för den lyxkonsumtion vi ägnar oss åt nu. Detta problem hade måhända varit av mindre allvarlig natur om vi kunde förvänta oss en kraftig tillväxt under tiden. Problemet är bara att en ny finanskris framstår som ett betydligt mer sannolikt scenario.

Det är naturligtvis också fullt möjligt att allting kommer att gå bra. Att öka skuldsättningen och därefter hoppas på en sådan utveckling vore emellertid ett utslag av häpnadsväckande vårdslöshet, i synnerhet i en tid präglad av stor ekonomisk osäkerhet och både allvarliga och olösta underliggande finansiella problem. Den finanspolitik som Schück nedlåtande kallar för "kamrersbetonad" har tjänat Sverige väl. Den behöver nu förstärkas, inte urholkas ytterligare.

Sist men inte minns finns en moralisk aspekt. Vad Schück och flera med honom kallar för "expansiv finanspolitik" är en eufemism för att inteckna våra barns framtid för att slippa ta grundläggande ansvar här och nu. En stat med ett så drakoniskt skattetryck som Sverige borde inte (åtminstone så länge samma stat slipper krig och naturkatastrofer) behöva låna en endaste krona. Att så ändå är fallet visar bara på hur ohälsosamt stor den svenska staten har vuxit sig.

Det kan finnas goda skäl för en stat att låna. Det kan vara rimligt att låna till infrastruktursatsningar med lång planerad livslängd. Det kan vara rimligt att låna för att moderera kraftiga konjunktursvängningar (även om detta i första hand borde hanteras genom att bygga upp ett överskott i goda tider). Det kan därtill vara rimligt att låna pengar i en katastrofsituation.

En skuldsättningsgrad motsvarade mellan fem och tio procent av BNP är därför inte orimlig. Att statsskulder mellan 40 och 100 procent av BNP är det normala är däremot ingenting annat än en konsekvens av vårdslöshet, kortsiktighet och populism. Vad mer är, att så har blivit fallet beror på att offentliga "lån" i praktiken ytterst sällan betalas tillbaka annat än med nya lån.

Med de statsskulder och upplåningsbehov som då uppstår riskerar (vilket vår egen nittiotalskris för övrigt är ett exempel på) varje kraftig räntehöjning, varje recession och varje finansiell kris att få förödande konsekvenser. Dessa konsekvenser får sedan betalas av den stora merparten av invånarna i landet i fråga.

Detta inkluderar inte bara de ofinansierade utgifternas kritiker. Det inkluderar därtill personer som inte ens var födda när skulden byggdes upp.
DN1, DN2, SvD1, Exp1, Exp2

2015-10-29

Det kontantlösa samhället är en fälla

Tillvaron i det extrema land som av någon anledning ofta kallas för landet lagom, ter sig för oss som bor här ofta som så självklar att vi inte reflekterar närmare över hur exceptionell den egentligen är. Av denna anledning kan ett utländskt perspektiv på Sverige ofta vara väldigt belysande.

I en artikel Business Insider noterar Jim Edwards att Sverige är ett praktiskt taget kontantlöst samhälle med låg och minskande penningmängd. Vad mer är, kontanter blir på en och samma gång allt svårare att få tag på samtidigt som bankerna alltmer aktivt försöker avskräcka allmänheten från att befatta sig med dem. Detta är, påpekar Edwards, väldigt intressant i ljuset av den negativa svenska reporäntan.

Svenska banker har förvisso ännu inte infört negativ ränta på sparkonton men detta kan, noterar Edwards, mycket väl snart komma att bli fallet. Om detta skulle inträffa blir det, givet den låga penningmängden, väldigt svårt för svenskarna att ta ut sina pengar från banken i någon högre omfattning. De flesta svenska sparare kommer då inte ha något val. De måste då antingen acceptera negativ ränta eller börja konsumera i stället för att fortsätta spara.

En sådan utveckling vore bra för bankerna som därigenom skulle kunna öka sina vinstmarginaler. Det vore därtill bra för staten, eftersom detta med stor sannolikhet skulle leda till ökad konsumtion och därmed också till ökade skatteintäkter. Det vore emellertid värdelöst för alla strävsamma svenskar som ser ett sparkapital som en väg till ökad frihet. I synnerhet då samma sparare i nuläget har väldigt goda skäl att dra sig för att investera på börsen.

Att det har kunnat bli så här beror på att svenskarnas tillit till såväl staten som bankerna har växt sig ohälsosamt stor. Svenskarna har litat till att man inom dessa institutioner inte bara vet vad man gör, utan att man därtill har allmänhetens bästa för ögonen.

Bankerna har kommit att ses som stabila och pålitliga, trots att samma banker är svågerkapitalistiska oligopolföretag med vårdslöst risktagande som affärsmodell. Staten har kommit att betraktas som en institution på medborgarens sida, trots att den ständigt svällande statsbyråkratin liksom alla svällande byråkratier alltmer kommit att bli sin egen främsta raison d'être. En statsbyråkrati som inte drar sig för att fullständigt köra över individen när detta råkar passa samma statsbyråkratis egna syften.

Tillvaron i ett kraftigt vänstervridet och centraliserat samhälle som Sverige blir inte sällan direkt tryckande för den som värderar sin frihet, självständighet och individualitet högt, i synnerhet som samma samhälle har långtgående indoktrineringsambitioner och genomsyras av en kollektivistisk one size fits all-filosofi. Den frihet man tar för given har till stora delar lagstiftats bort, och vad som (åtminstone på pappret) finns kvar av den vill andra ständigt ta ifrån en.

Den som är villig att kämpa i motvind kan emellertid på många sätt karva ut en frizon för sig själv och sina närmaste. Det finns mycket att säga om detta, och i den bästa av världar (eller rättare sagt, i en bättre av världar) hade den här bloggen kanske handlat betydligt mer om den saken. I stället har utvecklingen i Sverige varit sådan att bloggen under de senaste åren i stället som bekant kommit att domineras av andra frågor.

Jag skall försöka överlåta betydligt mer av den frågan till andra debattörer framöver, även om det är allt annat än säkert att jag kommer lyckas i den ambitionen. I fallet med Jim Edwards vill jag hur som helst påpeka (helt utan baktankar, om någon undrar) att ädelmetaller som guld och kryptovalutor som bitcoin erbjuder ett alternativ till den rävsax som staten och bankväsendet tillsammans försöker fånga dig som sparare i. Fiatvalutor i allmänhet och den svenska kronan i synnerhet är en fälla. Guld och bitcoin, däremot, erbjuder frihet och självständighet.

Ett annat bra sätt att placera sina pengar, åtminstone för den som har ett bostadslån, är att amortera. En pantsatt bostad är i praktiken en bostad som "ägaren" helt eller delvis hyr av banken. Därmed är samma "ägare" inte bara utlämnad till bankernas godtycke, utan därtill till politikernas och statens dito. Med ränteavdrag och penningpolitik kan politikerna såväl köpa din röst som tvinga bort dig från ditt hem.

Den som är satt i skuld är, med andra ord, definitivt inte fri. Den som däremot har amorterat av sina lån har också skakat av sig det korporativistiska systemets bojor. Därmed har man också lämnat den fallgrop i vilken den svenska vänstern försöker fånga hela medelklassen, i syfte att hindra den från att ta sig vidare.
DN1, DN2, Av1, SvD1

2015-10-28

Riskbanken


Bild lånad av "I fablernas land" (Twitter, Facebook)

Riksbanken meddelade idag att man lämnar räntan oförändrad, i stället för att sänka den (en höjning av den negativa reporäntan fanns över huvud taget inte på kartan). Det resulterade i ett antal korta artiklar som snabbt halkade långt ned i nyhetsflödet.

Detta är högst märkligt av flera skäl. För det första lät riksbankschefen Stefan Ingves antyda att en ytterligare sänkning av räntan ändå nog är att vänta. Detta trots att samme Ingves under samma presskonferens gick till hård attack mot hur politikerna har hanterat de skenande bostadspriserna. Han konstaterade, till synes helt utan ironi, att "det är för lätt att låna i dag och hushållen lånar för mycket".

För det andra underlåter flera analyser av dagens besked helt att nämna att Stefan Ingves på samma presskonferens lät meddela att Riksbankens stödköp av statsobligationer skall utökas med 65 miljarder kronor. Detta utöver det befintliga målet att under 2015 köpa statsobligationer för totalt 135 miljarder kronor.

Bara det tidigare målet motsvarar, med Riksbankens egna ord, "ungefär 20 procent av den utestående volymen av nominella statsobligationer i svenska kronor på den svenska marknaden". Utöver detta lät Riksbanken tidigare i oktober meddela att man överväger att köpa upp kommunobligationer för runt 50 miljarder kronor.

Vad detta innebär är att Riksbanken trycker stora mängder pengar, något som man med en eufemism valt att kalla "kvantitativ lättnad" eller "quantitative easing" (QE). Detta är en desperat metod som flera centralbanker allt sedan finanskrisen tagit till, eftersom de drastiska räntesänkningar som föregått QE-programmen inte fått de effekter som de enligt gängse ekonomiska modeller borde ha fått.

Metoden är experimentell, dess effekter är omdebatterade, det råder ovisshet om huruvida den över huvud taget fungerar och den kan visa sig få negativa konsekvenser längre fram. Vad som däremot står klart är att centralbankerna på detta sätt låtit av staten tryckta pengar fullkomligt regna över finanssektorns aktörer.

Detta är vad Riksbanken utan att darra på manschetten ägnar sig åt i stor skala, allt för att desperat försöka nå ett allt överordnat inflationsmål. För att nå detta mål är man villiga att såväl låta sedelpressarna gå varma som att elda på en extremt farlig överhettning av bostadsmarknaden. Detta i ett läge när statens finanser försämras i snabb takt, och Sverige definitivt inte har råd med någon sprucken bostadsbubbla.

Dessa frågor lyser emellertid nästan helt med sin frånvaro i den svenska samhällsdebatten. Bostadsbubblan påstås inte sällan vara en myt, och medvetenheten om QE-programmen tycks nästan vara obefintlig. I den mån de alls diskuteras brukar USA framhållas som ett lyckat exempel. En snabb titt på hur den amerikanska statsskulden utvecklats sedan finanskrisen säger en hel del om bristen på substans i det argumentet.


Radio Mises om bank- och finanssystemet. Rekommenderas!

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3

2015-10-27

Om populism

I gårdagens Aktuellt (cirka 17 minuter och 45 sekunder in i programmet) förekom ett inslag om vad man kallade för "högerpopulistiska" partier i Europa. Flera av de partier som togs upp är partier som jag rent rent personligen finner väldigt obehagliga. Med sitt språkbruk visade emellertid SVT att man inte ens längre låtsas ta objektivitetskravet på allvar.

Polens tidigare och blivande regeringsparti Lag och rättvisa beskrevs inte bara som "det ärkekonservativa partiet", man passade därtill på att betona hur det uppskattas av den tyska Pegidarörelsen. Man talade om "det främlingsfientliga" Dansk Folkeparti och om det både "antimuslimska" och "invandrarfientliga" Schweiziska folkpartiet.

De norska och finska regeringarna klumpades ihop med den ungerska, trots att det ungerska regeringspartiet Fidesz (vilket man för övrigt både stavade och uttalade fel) representerar något helt annorlunda och mycket mer reaktionärt än till exempel det norska Fremskrittspartiet. I samtliga fall nöjde man sig med att konstatera att det rörde sig om "högerpopulistiska partier".

De starkt värdeladdade ordens budskap var tydligt. Vad Aktuellt i praktiken påstod var att flera europeiska länder har olämpliga regeringar och att folken i dessa länder har låtit sig radikaliseras. Detta rimmar ytterst illa med det krav på opartiskhet som påstås gälla för public service.

Detta sätter också fingret på hur godtyckligt ordet "populism" används idag. Sverige har till exempel en statsminister som gång på gång har påstått att Sverige med regeringens politik kommer att få EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det är ett löfte som Stefan Löfven mycket väl vet att att han inte kommer att kunna hålla. Däremot är sannolikheten hög att arbetslösheten, tack vare just regeringens politik, kommer att öka i stället.

Löfvens stora löfte är därmed ett slående exempel på populism. Detta löfte beskrivs emellertid av någon anledning ytterst sällan i sådana ordalag. Att även Miljöpartiet och Vänsterpartiet sällan beskrivs som populister är ännu mer talande. Dessa partier är med sina vidlyftiga vallöften, sina ytterst förenklade budskap och sin vägran att erkänna existensen av målkonflikter nämligen klockrena exempel på företeelsen i fråga.

På många sätt har ordet "populism" i Sverige kommit att betyda sin totala motsats. Till politikens viktigaste uppgifter hör att hushålla med begränsade resurser. Den politiker som påpekar detta i Sverige beskylls emellertid ofta för att cyniskt "ställa grupper mot varandra". Att på detta sätt understryka det högst reella behovet av att prioritera beskylls inte sällan för att vara just populistiskt.

De politiker som däremot hävdar att pengarna räcker till allt och alla, beröms emellertid påfallande ofta för att ta strid mot populismen. De politiker som gör sitt jobb löper med andra ord betydligt större risk att beskyllas för populism än de politiker som ställer ut fullständigt orealistiska löften.

Vänsterpopulismen är sedan länge en kraft att räkna med i den svenska politiken, någonting som inte minst rådande radikaliseringsvåg är ett tecken på. Den är representerad på kultursidor och i riksdagen. Den kontrollerar ledarredaktionen på Sveriges största tidning och den genomsyrar hela akademiska institutioner. Den svenska högerpopulismen är inte i närheten av att ha en lika stark ställning.

En googling på ordet "högerpopulism" ger emellertid mer än tio gånger så många träffar som en googling på ordet "vänsterpopulism". Detta är väldigt talande. Tröskeln för vad som räknas som högerpopulism är väldigt låg i Sverige. Vänsterpopulismen, däremot, är så normaliserad och institutionaliserad att den blivit närmast osynlig.


Dagens Radio bubb.la

Ab1, Ex1

2015-10-26

Nonsensfrågor och nonsenssvar

"Det här är människor som flyr för sina liv". Så kommenterade Stefan Löfven i gårdagens Agenda de spänningar som uppstår i mindre samhällen där staten anlägger asylboenden.

Många av de människor han talade om har flytt för sina liv. Sedan dess har de emellertid passerat Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien, Österrike, Tyskland och ibland också Danmark. När de anländer till Sverige har de sedan länge befunnit sig i såväl fred som säkerhet, och deras asylrätt har till fullo respekterats i åtminstone två av de länder de passerat på vägen.

Syrien sträcker sig inte över Anatolien, Bosporen, Thrakien, Balkan, Alperna, Mellaneuropa, Jylland och de danska sunden. Den som befinner sig i Österrike, Tyskland eller Danmark har sedan länge lämnat såväl krig och förtryck som den asylsökandes rättslöshet bakom sig. De som ändå söker sig vidare mot Sverige flyr inte längre för vare sig sina liv eller chansen till ett värdigt mottagande, de drivs av andra motiv.

Detta är, märk väl, förståeligt. Hade vi varit i deras skor och vetat att ett land med ett extremt generöst bidragssystem varit så förlamat av konflikträdsla att det inte förmådde säga nej, hade många av oss med allra största sannolikhet gjort precis samma sak. Detta är emellertid ingen ursäkt för att fortsätta som nu. Tvärtom, det belyser bara hur vansinnig den rådande migrationspolitiken är.

Argumentet att de personer som nu tar sig till Sverige gör detta eftersom de "flyr för sina liv", är därmed intellektuellt ohederligt. Det förmedlar inte bara en direkt felaktig bild av verkligheten, det är därtill ett exempel på en väldigt ful argumentationsteknik.

Genom att åberopa starkt känsloladdade argument försöker Stefan Löfven (och andra med honom) inte bara att vifta bort högst berättigad kritik mot vad som i själva verket är ett gigantiskt politiskt misslyckande. Vad mer är, de lägger sig därtill till med en falsk moralisk överlägsenhet när de bagatelliserar de ytterst kostsamma misstag som de själva gjort sig skyldiga till.

Det är emellertid inte bara Stefan Löfven som förtjänar kritik för gårdagens intervju. Agendas Anders Holmberg ställde inte Löfven till svars för talet om "människor som flyr för sina liv". Ej heller fick Löfven svara på någon fråga om hur landet med i-ländernas sämsta integrationsresultat skall kunna hantera EU:s största asylmottagande.

Stefan Löfven slapp även att svara på några frågor om hur detta påverkar den svenska statsbudgeten. Han slapp förklara hur fler länder skall kunna ta ansvar ens om de vill, när det är den politik de svenska politikerna har tagit beslut om som lett till det abnorma trycket på Sverige.

Vad Stefan Löfven däremot avkrävdes svar om var varför Sveriges situation skulle vara så mycket värre än till exempel Libanons. Att Löfven inte förmådde ge ett sådant svar är i sig talande, men det centrala i sammanhanget är att jämförelsen inte är relevant.

De syrier som befinner sig i Libanon erbjuds inga permanenta uppehållstillstånd. De erbjuds inte sociala förmåner på samma villkor som landets egna medborgare, de erbjuds inte rösträtt i kommunalval, de erbjuds ingen retroaktiv föräldrapenning och de erbjuds ingen förtur i bostadskön.

Vad Libanon främst har gjort är att upplåta mark. Kostnaden för lägren betalas emellertid från annat håll och de syrier som befinner sig i dessa läger är inte i närheten av att åtnjuta samma rättigheter som landets egna medborgare. Situationen i Libanon går, kort sagt, inte att jämföra med situationen i Sverige. Vad Holmberg gjorde var att jämföra äpplen med päronsaft.

Anders Holmbergs fråga var därmed lika intellektuellt ohederlig som Löfvens tal om "människor som flyr för sina liv". Att Löfven trots detta inte förmådde besvara frågan är i sig ett fattigdomsbevis, men framför allt sätter Löfvens svar och Holmbergs ytterst underliga val av frågor fingret på vilken bedrövligt låg nivå den svenska samhällsdebatten förs på.

Läs även:
Den sjätte mannen, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2

2015-10-25

Investera i silver?

Investeringar i silver och guld är på flera sätt jämbördiga. Priserna på båda dessa ädelmetaller tenderar att röra sig åt samma håll, och sett över tid tenderar förhållandet mellan dem att (åtminstone sedan 80-talet) hålla sig på en relativt stabil nivå.

Jämfört med guld har emellertid silver två stora nackdelar. För det första är kostnaden för ett gram guld avsevärt högre (i skrivande stund över 70 gånger så hög) som kostnaden för ett gram silver. Rent praktiskt innebär detta att en investering i silver blir avsevärt tyngre och mer skrymmande.

Silvrets andra stora nackdel är att det (till skillnad från guld) är belagt med moms. Detta är precis lika orimligt som om man hade behövt betala moms vid köp av utländsk valuta eller aktier, men är dessvärre likväl ett faktum. För en privatperson som vill investera i silver betyder detta att priset på metallen måste stiga med 25 procent, bara för att man inte skall gå med förlust. Först vid större prisuppgångar än så har man möjligheten att faktiskt också gå med vinst.

(Observera att det emellertid går att komma runt momsen genom att köpa sitt silver i till exempel Estland, som har ovanlig men föredömlig lagstiftning på området.)

Detta väl sagt har silver också potential. När priset på guld mitt under brinnande eurokris rusade i höjden 2011, gick priset på silver upp ännu mer. Initialt släpade prisökningen på silver efter prisökningen på guld, men tog sedan kraftig fart och närmast "överkompenserade" för den initialt sena uppgången. Efter viss instabilitet och nedgång stabiliserade sig därefter priset på silver jämfört med priset på guld igen.

Sett mellan till exempel 2010 och 2011 var därför prisökningen på silver så stor att den som hade investerat i silver i stället för guld hade vunnit på detta, trots silvermomsen. Vad mer är, det finns analytiker som hävdar att detta inte var någon slump. Priset på silver tenderar att följa priset på guld, menar de, fast med skillnaden att silvret ofta släpar efter guldet. När silvret med viss fördröjning följer efter en förändring i priset på guld, sker emellertid denna justering ofta väldigt snabbt.

Detta är intressant eftersom silver, enligt detta sätt att se på saken, just nu är kraftigt undervärderat. Förhållandet mellan priset på guld och priset på silver har helt enkelt blivit ovanligt högt. Detta är inte helt ovanligt, men när förhållandet mellan priset på guld och priset på silver tidigare blivit så stort som idag, har detta också tenderat att följas av en en kraftig uppgång i priset på silver.

Under de senaste 20 åren har förhållandet mellan priset på guld och priset på silver endast varit så stort som idag vid tre tillfällen. Den som köpte silver vid dessa tillfällen fick då se sin investering öka kraftigt i värde under de prisuppgångar som följde. Detta var med råge tillräckligt för att gå med vinst, trots momskostnaden.

Detta är naturligtvis ingen garanti för någonting över huvud taget. Under motsvarande period har priset på silver varierat kraftigt även vid andra tillfällen, och de analytiker som hävdar att förhållandet mellan priset på guld och silver just nu förebådar en ökning övertolkar måhända bara statistiken. Det är emellertid ett intressant samband, som det inte skadar att ha klart för sig om man överväger en investering i ädelmetaller.

Tidigare i ämnet:
Investera i guld?

För övrigt innehåller enkronor präglade mellan 1952 och 1968 40 procent silver (totalt cirka tre gram), och är således värda avsevärt mer än en krona. Den som får en sådan i växel kan med fördel spara eller sälja den.

2015-10-24

Alla ketchupeffekters moder?

De svenska politikernas agerande allt sedan valet 2010 har, åtminstone i mitt fall, gett upphov till ett brett spektrum av reaktioner, rent känslomässigt. Jag har reagerat på nyheterna med oro, ilska, förakt och djup skadeglädje. Allt oftare känner jag mig numera emellertid bara avtrubbad.

Detta väl sagt så framstår politiken just nu, om inte annat, som påfallande intressant. Efter att politikerna ägnat flera år åt att sova på jobbet har de senaste dagarna, tycks det, krisinsikten faktiskt slagit rot på allvar. Bara timmar efter att gårdagens migrationsuppgörelse offentliggjordes, började såväl Socialdemokraterna som Moderaterna febrilt sända ut signaler om att betydligt mer långtgående åtgärder var att vänta.

I gårdagens Aktuellt (20:25) förklarade Moderaternas Elisabeth Svantesson att "det kommer inte att räcka" och att migrationsöverenskommelsens åtgärder bara var "ett första steg". Strax därefter publicerades en intervju i vilken Stefan Löfven för första gången framstod som en smula statsmannamässig.

"Alla förstår att det räcker inte", kommenterade statsministern med okaraktäristisk skärpa och rättframhet migrationsöverenskommelsen. "[V]i kommer att behöva göra mer" konstaterar Löfven, efter att ha antytt att gårdagens uppgörelse främst var viktig ur ett psykologiskt perspektiv. Löfven går till och med så långt att han börjar prata om att hjälpa i närområdet, eller som han uttrycker det, "den direkta omgivningen till Syrien".

Kanske bör gårdagens uppgörelse i första hand främst ses som en testballong. Det faktum att till och med Aftonbladet, via Lena Mellin, nu inte bara gett denna sin välsignelse, utan därtill hycklande förklarat att detta var precis vad man förespråkat hela tiden och att fler åtgärder nu behövs, talar för att denna testballong, de våldsamma överreaktionerna från gap- och skrikvänstern till trots, överlag har tagits emot väl.

Sannolikheten för att politikerna när det kommer till kritan inte förmår att hantera situationen är fortfarande skrämmande hög. Detta väl sagt bör man inte heller underskatta sannolikheten för att vi, under den närmaste tiden, får bevittna alla ketchupeffekters moder. Utvecklingen är som sagt väldigt intressant. I synnerhet om man är avtrubbad nog att bortse från vad som ligger i vågskålen.

Läs även:
Motpol, HAX

Kanske börjar man inne på LO-borgen allt oftare fråga sig huruvida det här med att plantera stora mängder draktänder egentligen var en så bra idé som det till en början framstod som.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1

2015-10-23

"Den som har fått avslag ska inte ha rätt till dagsersättning"

Det finns mycket att säga om dagens migrationspolitiska uppgörelse. När den presenterades förde inramningen tankarna till den ökända presskonferens under vilken DÖ offentliggjordes. Denna gång lyste emellertid partiledarna med sin frånvaro. I stället representerades partierna av företrädare vilka den konspiratoriskt lagde skulle kunna dra slutsatsen att de respektive partiledningarna nog anser sig ha råd att offra

Centerpartiets framförande präglades av passiv-aggressiv signalpolitik. Folkpartiets bidrag till uppgörelsen (presenterat av den idag tämligen ökände Erik Ullenhag) handlade om att öka antalet migranter. Miljöpartiet lät sig representeras av den 23-åriga utopisten Magda Rasmusson, och påminde därmed ännu en gång väljarna om att man är ett från verkligheten helt frikopplat fanatiskt extremistparti, som under inga omständigheter har någonting i en regering att göra.

Överenskommelsen visade sig mycket riktigt också vara påfallande urvattnad. Moderaterna lade i samband med dagens presskonferens upp ett dokument på sin hemsida, i vilket punkterna i överenskommelsen sammanfattas. Titeln på den näst första punkten är:
"Den som har fått avslag ska inte ha rätt till dagsersättning"
Detta kan tyckas som en bisak i sammanhanget, men är på sitt sätt väldigt talande. När sex av åtta svenska riksdagspartiet 2015 gör upp om krisåtgärder, blir en av dessa krisåtgärder att personer som vistas illegalt i Sverige inte längre varje dag skall belönas med en summa pengar av de svenska skattebetalarna. Vad som i varje normalt land hade framstått som fullständigt självklart, har i Sverige blivit någonting ytterst radikalt och kontroversiellt.

Vad asyltrycket på Sverige beträffar lär dagens överenskommelse med allra största sannolikhet visa sig tämligen irrelevant. Vad det politiska spelet beträffar, kan den däremot visa sig vara väldigt viktigt rent psykologiskt. De svenska politikerna har under de senaste åren låtit den utopistiska ådra som utmärker den svenska nationalkaraktären slå över i ren fanatism. Dagens uppgörelse är med svenska mått mätt därför radikal, så till vida att den signalerar att insikten om att detta inte är hållbart nu på allvar har slagit rot.

När Migrationsverket under de kommande veckorna fortsätter att rapportera om fullständigt ohanterliga volymer™ kommer det, efter detta första steg, vara betydligt lättare att vidta fler åtgärder. I och med dagens överenskommelse har man visat sig villig att bryta det tabu som under flera år förlamat och förgiftat den svenska politiken.

Innan årets slut kommer riksdagspartierna sannolikhet att ha kallat till fler presskonferenser under vilka fler blocköverskridande överenskommelser presenteras. Med lite tur blir antalet deltagare också successivt färre, ända tills bara Elisabeth Svantesson och Morgan Johansson är kvar.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SVT1, Exp1, Exp2

2015-10-22

Bistånd, narcissism och storhetsvansinne

Nyligen kom ett regeringsdokument i vilket utrikesdepartementet besvarar en fråga ställd av finansdepartementet Sveriges Radio till del, troligtvis till följd av interna falangstrider i regeringen.

Den fråga som utrikesdepartementet svarar på i dokumentet är vilka konsekvenser det skulle få om 60 procent av det svenska biståndet skulle användas för att finansiera extrema asylpolitik. Utrikesdepartementets svar är fascinerande läsning.

Konsekvenserna skulle, enligt UD, bli "enormt omfattande". Man ger inte bara exempel på hur människor skulle drabbas (ibland med dödlig utgång), därtill skulle hela ekosystem bli lidande. Redan här kan med andra ord ett stort mått av storhetsvansinne och narcissism skönjas. Detta är emellertid ingenting mot vad som komma skall.

Om avräkningen skulle bli av, skriver UD, skulle detta "kraftigt förändra hela den svenska självbilden". Sverige skulle, konstaterar UD melodramatiskt, bli som "vilket annat land som helst". Vad mer är, om Sverige (med färre än tio miljoner invånare) skulle göra detta skulle vi också riskera att "genom vårt exempel dra med oss andra länder". Detta skulle i så fall, skriver UD, leda till att "finansiering av utvecklingsprojekt i utvecklingsländer minskar dramatiskt".

I UD:s värld står och faller med andra ord praktiskt taget hela världen med det svenska biståndet. Vi är inte som "vilket annat land som helst", vi är utsända av Gud att leda världen in i framtiden och därför står nu "[h]ela vår internationella trovärdighet står på spel". Som om inte detta vore nog har UD emellertid ännu ett ess i rockärmen. En sextioprocentig avräkning av biståndet skulle nämligen enligt UD bli "[s]lutet på säkerhetsrådskandidaturen".

Varför en plats utan vetorätt i det korrupta FN:s förlamade säkerhetsråd skulle ligga i de svenska skattebetalarnas intresse framgår emellertid inte. Givet att 60 procent av det årliga svenska internationella biståndet motsvarar närmare 18 miljarder kronor, får den kostnad som varje svensk tvingas betala för regeringens meningslösa prestigeprojekt emellertid sägas vara påfallande hög.

Utslaget per svensk motsvarar denna årliga kostnad närmare 1 800 kronor. I fallet med en tvåbarnsfamilj blir detta 7 200 kronor om året. Huruvida den genomsnittliga tvåbarnsfamiljen finner det rimligt att avstå från dessa pengar för att hålla regeringens dröm om en plats i säkerhetsrådet vid liv, är det gissningsvis ingen på UD som reflekterat närmare över.

Vi måste göra både och, kan man ofta läsa i de av dyra PR-konsulter författade debattartiklar som högavlönade biståndsbyråkrater från kontor med flashiga cityadresser regelbundet beställer och sätter sina namn under. De samlade kostnaderna för biståndet och migrationspolitiken ökar emellertid lavinartat idag. Sverige kommer vid årsskiftet få världens högsta marginalskatt, men inte ens detta kommer att kunna täcka de kostnader som staten nu drar på sig.

"Vi kommer behöva båda låna och spara", konstaterade idag finansminister Magdalena Andersson. Vi kommer med andra ord inte bara få mindre valuta för våra skattepengar samtidigt som skatterna höjs, regeringen kommer därtill pantsätta vår framtid. Detta bekommer emellertid inte narcissisterna på UD. För dem är det en självklarhet att Sverige varje år skall låna upp 18 miljarder kronor för att hålla drömmen om en plats i säkerhetsrådet vid liv. Så länge drömmen lever lever nämligen också chansen till riktigt fina karriärmöjligheter.

Läs även:
Sanna Rayman
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3

2015-10-21

Kommunal servilitet

Norbergs kommun stoppar ensidigt mottagandet av ensamkommande unga asylsökande, rapporterar Dagens Samhälle. Det framstår vid första anblick som ett tämligen spektakulärt exempel på kommunal olydnad, men så är emellertid inte fallet.

Av de siffror som anges i artikel kan man nämligen sluta sig till att 17 procent(!) av kommunens invånare för närvarande är asylsökande. Påfrestningarna på kommunen är med andra ord redan enorma, man planerar bland annat att börja hålla skolundervisning utomhus. Vad mer är, det utannonserade stoppet är bara tillfälligt. Nästa år säger man sig "gärna" vilja ta emot fler igen.

Situationen är inte unik för Norberg. I Trelleborg vädjar man om hjälp, i Årjäng är kommunalrådet vansinnig på migrationsministern och flera kommuner anmäler sig själva för att de inte mäktar med de enorma åtaganden staten dumpar på dem. De 81 000 invånarna i Kristianstads kommun undkom nyligen med en hårsmån att bli ansvariga för 10 000 asylsökande i ett tältläger. SKL spår att kommunerna de närmaste åren kommer att behöva höja kommunalskatten med två procentenheter.

Norbergspolitikernas utspel är med andra ord inte ett exempel på civilkurage, det är ett exempel på ett uppror i miniformat som i grund och botten mest sätter fingret på den servilitet som präglar kommunernas hållning gentemot den Södermalmsextremism, den fjortisaktivism och det hämningslösa dagdrömmeri som präglar rikspolitiken.

Fler kommuner borde ta efter Norberg, men deras ställningstaganden borde vara avsevärt mer principfasta. Kommunpolitikerna är skyldiga sina väljare att visa att de inte accepterar att de egna kommuninvånarna tvingas betala priset för postmoderna aktivistpolitikers dagdrömmar, narcissism och storhetsvansinne.

Förutom att, precis som man gjorde i Norberg, helt enkelt säga nej, finns även annat man som kommunpolitiker kan göra. I fallet med det tältläger i miniformat som just nu planeras utanför Lund, är till exempel hela projektet beroende av att kommunen ger bygglov.

En ansökan om sådant säger sig kommunen vara villigt att behandla "med största skyndsamhet". Detta finns det emellertid absolut ingen som helst anledning för kommunen att göra. Tvärtom, de politiker och tjänstemän som vill minimera den skada den totalt oansvariga och utopistiska rikspolitiken just nu åsamkar deras kommuner har här närmast oändliga möjligheter att obstruera.

I detta läge har riksdagen möjligheten att köra över kommunerna med undantagsregler. Risken för detta blir verklighet är emellertid ingen anledning för kommunerna att avstå från att kämpa emot, tvärtom. Om regeringen skulle få igenom sådana regler med till exempel Folkpartiets hjälp, skulle detta ännu en gång påminna väljarna om att det förment liberala Folkpartiet är ett centralistiskt och tvångsivrande socialistkramarparti.

Men, invänder då någon, detta är ju ansvarslöst. Människor riskerar att komma i kläm. Poängen är emellertid att människor kommer att komma i kläm alldeles oavsett, systemet är nämligen med matematisk nödvändighet på väg att kollapsa. Om kommunerna obstruerar kommer denna kollaps emellertid att inträffa något tidigare.

En tidigarlagd kollaps är definitivt att föredra. Konsekvenserna för Sveriges räkning kommer då nämligen inte att bli riktigt lika allvarliga som de kommer att bli om Stefan "Kejsarn av Portugallien" Löfvens dagdrömmerier om att "fler länder måste ta ansvar" tillåts fortsätta.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, SVT1

2015-10-20

Miljöpartiet de totalitära


Igår presenterade Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp resultatet av sitt arbete, i form av en rapport med namnet "Kulturen – det fjärde välfärdsområdet". Detta krystade namn är ingen slump, tvärtom genomsyras rapporten av precis samma sorts nyspråk som undertiteln är ett exempel på.

Det finns mycket att anmärka på i rapporten. Till syvende och sist är det emellertid inte förslagen om "bredbandsskatt", konstnärslön och ett utökat public service-uppdrag som är problemet. Ej heller är det främst den rikliga förekomsten av skrivelser som "[m]ånga av oss behöver minska vår materiella konsumtion" som skaver. Det stora problemet med rapporten är att vad den ogenerat föreslår är införandet av en totalitär samhällsordning.

De förslag som rapportförfattarna lämnar har nämligen väldigt lite med kultur att göra. Tvärtom syftar förslagen till att politisera kulturen, kulturpolitiken och samhället i stort. Vänsterextrema idéer om postkolonialism, intersektionalitet och identitetspolitik skall inte bara genomsyra kulturen (förslag 5), de skall därtill ges en given plats i skolundervisningen (förslag 6).

Barn skall, antyder rapportförfattarna, redan från tidig ålder indoktrineras till poststrukturalister, något man vill uppnå genom att kultur- och utbildningsdepartementen slås samman till ett "bildningsdepartement". Som om inte detta vore nog skall därtill en av staten framtagen och sanktionerad normkritik bli en kulturens ledstjärna (förslag 5).

Samtidigt som det samiska kulturarvets etniska särart skall bevaras och stärkas (förslag 4), skall det svenska kulturarvet omdefinieras på politisk väg (förslag 3). Historien skall skrivas om och samlingar skall tillrättaläggas och censureras för att spegla samtida vänsternormer.

Man understryker å ena sidan vikten av "kultur i hela landet" (förslag 9), men gör samtidigt klart att de regionala museerna skall "vara samordnade i en nationell kontext" (förslag 3). Med andra ord skall kulturen i hela landet likriktas och anpassas till de normer som råder på Södermalm. Om dessa mål inte uppfylls förespråkar rapportförfattarna "sanktioner och konsekvenser" (förslag 5).

Budskapet är med andra ord tämligen glasklart. Den postmoderna nyvänsterns värderingar skall upphöjas till Nationell Sanning, kulturen skall likriktas genom statliga påbud och barn skall redan i skolan få lära sig att rösta vänster. Det låter som något taget från en dystopi, eller som något som arbetats fram i en totalitär enpartistat.

Rapporten är emellertid varken en produkt av fiktionen eller någon enpartistat. Tvärtom, rapporten har tagits fram av det parti som kontrollerar de svenska utbildnings- och kulturdepartementen.

Läs även:
Erik Hultgren, PJ Anders Linder


Miljöpartiets kulturpolitik var ett av de ämnen som togs upp i dagens Radio bubb.la

SvD1, Sk1, NSk1, LT1, Ex1, Ab1

2015-10-19

Om bostadsbubblan och korporativismen

Bankerna tjänar just nu mer än någonsin tidigare på bolån, vilket har fått Finansinspektionen att reagera. Utspelet är på sitt sätt närmast komiskt, eftersom det är staten som har bäddat för detta. Bankerna utnyttjar bara de möjligheter som står dem till buds i ett korporativistiskt och svågerkapitalistiskt system.

Den svenska bostadspolitiken präglas av att marknadskrafterna helt är satta ur spel. För det första har staten genom att reglera "bostadsmarknaden" sönder och samman strypt tillgången på bostäder. För det andra leder den förda politiken just nu till en kraftig befolkningsökning, vilket i sin tur skapar en kraftigt ökad efterfrågan. Att det råder bostadsbrist i Sverige är inte konstigare än att det rådde brist på livsmedel i Sovjetunionen eller att det råder brist på toalettpapper i Venezuela.

Denna brist på bostäder leder (liksom alltid är fallet då marknaden på detta sätt sätts ur spel genom statliga ingripanden) till att priserna skjuter i höjden. I det svenska fallet kombineras detta emellertid med negativ reporänta, någonting som eldar på den totalt ohållbara utvecklingen ytterligare. Som grädde på moset har staten valt att ge alla hushåll med ett bolån en skattereduktion motsvarande 30 procent av räntekostnaden. Denna skattereduktion är intressant av flera skäl.

För det första utgör denna skattereduktion en pervers spegelbild av den skatt på 30 procent som svenska sparare tvingas betala på (bland annat) ränteinkomster. Budskapet är glasklart. Den som försöker arbeta ihop ett kapital på egen hand bestraffas. Den som däremot väljer att med statens hjälp hyra sin bostad av banken belönas. Självständighet och flit motarbetas, att göra sig beroende av statens "välvilja" uppmuntras.

För det andra tillfaller denna skattereduktion i praktiken inte låntagarna utan bankerna. Eftersom bostadsbristen är akut leder skattereduktionen bara till att bostadsspekulanterna tvingas bli aggressivare i sin budgivning, vilket i sin tur leder till högre slutpriser. Till syvende och sist blir månadskostnaden för köparen densamma, fast med skillnaden att bankerna nu göds med stora mängder skattepengar och att det därtill blir svårare att amortera av sina lån.

Återigen kan man med andra ord konstatera att systemet är riggat. Det tillåter förvisso en hög levnadsstandard, men bara för den som är villig att underkasta sig den stora staten och de svågerkapitalistiska oligopolföretag som staten valt att ta under sina vingar. Klassresor tillåts, men bara upp till medelklassnivå. Därefter motarbetas aktivt den som försöker klättra vidare. Därefter räcker ofta ingen driftighet, innovation eller arbetsmoral i världen. I stället gör den svenska staten allt för att beröva medborgarna på deras självständighet, och i stället fjättra dem vid det korporativistiska systemet.

Vad bostadsmarknaden beträffar är det ett återkommande argument att de skenande priserna inte är något större problem (och att det därtill kanske inte ens finns någon bostadsbubbla), eftersom prisuppgången inte främst drivs av spekulation utan av att människor vill ha någonstans att bo. Dessa invändningar är inte helt irrelevanta, boende är trots allt inte vilken vara som helst. När det kommer till konsekvenserna av ränteläget är emellertid matematiken obarmhärtig.

Riksbankens linje har länge varit att ränteläget "snart" kommer att återgå till det normala, prognoser som hittills har slagit spektakulärt fel. Vad såväl de skenande bostadspriserna som andra rön emellertid visar är att Riksbanken förr eller senare måste höja räntan. Samtidigt har de skenande bostadspriserna i praktiken gjort det omöjligt att höja samma ränta, eftersom de överbelånade hushållen helt enkelt inte skulle råd med detta. De svåra följder som ett slopat ränteavdrag påstås skulle leda till, är försumbara i jämförelse med de effekter en återgång till normala räntenivåer skulle få.

Därmed har arkitekterna bakom räntepolitiken, genom att inte agera i tid, försatt sig själva (eller snarare Sverige) i en rävsax. Vad mer är, politikernas fortsatta velande och brist på krisinsikt avslöjar en total brist på handlingskraft. Hur det hela än slutar är sannolikheten för att det kommer sluta väl minimal. Den som vill se om sitt eget hus bör antingen amortera aggressivt så länge räntan är låg, eller (om ett sådant amorteringsutrymme inte finns) överväga att sälja på den här sidan kraschen och flytta till en hyresrätt under tiden.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3

2015-10-18

Om QE, guld och korporativism

Inspirerade av sina famlande kollegor i amerikanska Federal Reserve och i europeiska ECB, har även Riksbanken börjat ägna sig åt vad som på ekonomiskt fikonspråk kallas för kvantitativ lättnad (QE). I klartext betyder detta att Riksbanken nu låter de virtuella sedelpressarna gå varma. Syftet med detta är dels att stimulera ekonomin, dels att öka inflationen.

Huruvida förlagorna till Riksbankens QE-program (vilka inleddes i samband med finans- och eurokriserna) har varit lyckade eller inte är omdebatterat. Klart är att de monetära baserna i USA och eurozonen genom QE-programmen har ökat med flera hundra procent, utan att inflationen har tagit fart i nämnvärd omfattning.

I Riksbankens fall har åtgärderna än så länge främst gått ut på att man köpt upp svenska statsobligationer. Dessa åtgärder har inte varit riktigt lika radikala som de utländska förlagorna, men rör sig trots detta om gigantiska belopp. Utöver dessa åtgärder öppnar man nu för att göra samma sak med kommunobligationer.

Detta är i praktiken precis det som Weimarrepubliken en gång gjorde, och som då orsakade vad som allt sedan dess varit själva sinnebilden av fenomenet hyperinflation. Eftersom vad som då hände förskräcker är Riksbanken på pappret förbjuden att ägna sig åt detta, men detta förbud rundar Riksbanken genom att köpa upp obligationerna på andrahandsmarknaden. Med andra ord, Riksgälden säljer obligationerna till (till exempel) banker som i sin tur säljer dem vidare till Riksbanken. För att få råd med detta betalar Riksbanken med pengar som skapats ur tomma intet.

Här finns det som privatperson och skattebetalare all anledning att dra öronen åt sig. När Riksbanken på detta sätt använder sig av bankerna som bulvaner för att runda regelverket, är bankernas tjänster inte gratis. Tvärtom ser de naturligtvis till att tjäna pengar på transaktionen.

Vad mer är, när Riksbanken går ut med att den har för avsikt att köpa obligationer, vet bankerna också att det finns en köpare med aldrig sinande kassa. Att köpa statsobligationer blir därmed helt riskfritt för bankerna. Detta pressar inte bara ned räntan på statspapper rent generellt. Vad som dessutom sker är att Riksbanken i praktiken ger bankerna pengar.

QE blir därmed ett direkt groteskt exempel på svågerkapitalism redan där. Marknadskrafterna sätts ur spel och vinstdrivande företag får pengar av samma stat som inom kort kommer att börja tvinga sina medborgare att betala världens högsta marginalskatt. Vad mer är, den dag alla de nytryckta pengarna faktiskt kommer ut på marknaden (i stället för att som nu ackumuleras hos banker och finansinstitut) kommer inflationen att skjuta i höjden.

När detta sker kommer effekterna att slå väldigt orättvist. Hushåll med stora skulder kan till exempel komma att tjäna på detta, eftersom deras skulder kommer att minska i värde. Skuldfria hushåll med sparkonton kommer däremot att bestraffas hårt för sin strävsamhet.

Detta ligger på många sätt helt i linje med hur det svenska systemet är uppbyggt. Den svenska levnadsstandarden är hög, men som medborgare är man utlämnad till statliga system och banker. Den svensk som vill göra sig så oberoende som möjligt av dessa system tvingas kämpa i uppförsbacke. Den som däremot accepterar rollen som kugge i ett korporativistiskt maskineri belönas. Systemet är helt enkelt riggat så att det alltid är den som underkastar sig den stora staten och svågerkapitalismen som gynnas.

Det finns naturligtvis sätt att inflationssäkra sina tillgångar, såväl mot "vanlig" inflation som mot de effekter som riskerar att bli följden av QE-experimenten. Historiskt har detta skett genom att man placerat sina pengar på börsen, vilket enligt vedertagen visdom inte bara säkrar samma tillgångar mot inflation utan därtill får dem att växa.

En snabb till på börsernas utveckling under de senaste årtiondena ger emellertid vid handen att en sådan utveckling inte är är lika självklar som den en gång var. För den som inte är beredd att låsa sina pengar på åtminstone fem år eller mer framstår börsen i nuläget närmast som ett lotteri. För närvarande finns emellertid flera tecken på att värdet på guld nu är på väg uppåt igen, efter en längre tids nedgång sedan toppnoteringarna under eurokrisen.

Det kan med andra ord visa sig vara väldigt klokt att investera i guld just nu. Om vårt penningsystem fortfarande hade varit baserat på guldmyntfot, hade trots allt inte centralbankernas QE-experiment varit möjliga över huvud taget.

2015-10-16

1968 och draksådden

Det fanns en tid då 1968 och vad som utspelade sig under åren därefter betraktades som en historisk parentes. När 70-talet gick över i 80-talet, tycktes det, hade 1968-idealen förpassats till den historiens soptipp där de hörde hemma.

De senaste åren har emellertid akademin, kulturen, medielandskapet och politiken drabbats av en väldigt snarlik radikaliseringsvåg. Detta har emellertid inte skett oberoende av 1968. Tvärtom, vad vi nu ser är en direkt följd av det som ledde till 1968 och det som skedde under åren därefter.

Via Stellan Arvidsson och hans sambo Britta Stenholm gavs krafter kontrollerade av Sovjet och med nära band till DDR-diktaturen ett tungt inflytande över den svenska skolan. TV2:s blev genom sin röda profil ökänt redan från starten. Den extremistiska vänstern etablerade sig inom kulturen, akademin och media enligt principen "den långa marschen genom institutionerna".

1968-vågens dårskap klingade efter ett antal ekonomiskt förlorade år till slut av. Det framstod som att vansinnet var över, men i det tysta fortsatte 1968-generationens sovande celler enträget sitt arbete vid de universitet, kulturinstitutioner och medier där de etablerat sig. Terrorister blev universitetslektorer, fanatiska mytomaner blev professorer och så vidare.

Genom enträget arbete blev de dubbla standarderna så småningom institutionaliserade. Genom enträget arbete blev man till slut så agendasättande att till och med Moderaterna anslöt sig till identitetspolitiken. Idag försvarar kulturchefer ogenerat massmördaren Lenin, samtidigt som ett liknande försvar för den avsevärt mindre mordiske Pinochet effektivt skulle skjuta en kulturarbetares eller opinionsbildares karriär i sank.

Idag påstår sig public service vara objektiva, samtidigt som man slentrianmässigt gör förövare till offer och offer till förövare för att bekräfta den revolutionsromantiska vänsterns världsbild. Därtill är den ohämmade vänsterpopulismen idag representerad i regeringen, vilket hittills effektivt har blockerat alla försök att göra någonting åt den ytterst allvarliga kris Sverige nu har gått in i.

Vad vi nu skördar är resultatet av 1968-generationens draksådd. En draksådd som stundom planterades i samarbete med den sovjetiska regimen och/eller dess satelliter. En draksådd som idag har slagit rot även i den moderata myllan. En draksådd som måste bekämpas som det ogräs den är.

Rekommendationer:
Studio Axess, Håkan Boström
SvD1, SvD2

2015-10-15

Klåpare och fanatiker

Så länge inte extremisterna i Miljöpartiet slängs ut ur regeringen, lär samma regering inte förmå att göra någonting alls åt asylsituationen. Detta trots att asyltrycket på Sverige nu omräknat till på årsbasis motsvarar närmare en halv miljon personer. Personer som för övrigt kommer till ett land som även utmärker sig genom att stoltsera med i-ländernas sämsta integrationsresultat.

Det är en absurd och fullständigt ohållbar situation. Detta inser förmodligen också de flesta ledande socialdemokrater, men de utopistiska fundamentalisterna i Miljöpartiet blockerar emellertid effektivt alla försök att lägga om politiken. Så länge riksdagsmajoriteten inte på ett eller annat sätt tar sitt ansvar och hindrar de miljöpartistiska fanatikerna från att orsaka mer skada, står Stefan Löfvens enda hopp därmed till att Någon Annan™ skall träda in och ta det ansvar som han och hans sorgliga regering inte är kapabla att ta.

Turligt nog för Stefan Löfven finns det den här gången för ovanlighetens skull faktiskt en liten chans att Någon Annan™ skall träda in och ta detta ansvar, nämligen EU. Just nu möts EU-ländernas regeringschefer i Bryssel för att diskutera hur EU:s yttre gräns skall kunna upprätthållas. I detta läge väljer emellertid Sveriges fåvitske statsminister att sätta sig på tvären.

"Gränskontroller det är ett nationellt mandat, en nationell kompetens", sade Löfven tidigare idag till Ekot. "För svensk del så gäller inget annat än att det är landet Sverige som sköter sina gränser", utvecklade han därefter sitt resonemang.

Vad som kommer ur Löfvens mun har emellertid inte någonting som helst med verkligheten att göra. Tidigare har han påstått sig "ta ansvar", han har hävdat att den kaosregering han leder står för "ordning och reda" och han har betonat vikten av en "reglerad invandringspolitik", trots att det krävs en idiot för att ta dessa påståenden på allvar. Nu hävdar han att gränskontroller är "ett nationell mandat" (vilket det i första hand inte är så länge Sverige är med i Schengen) och påstår därtill att Sverige "sköter sina gänser".

Sverige "sköter" emellertid inte sina gränser, tvärtom står samma gränser vidöppna. Polisen har tappat kontrollen, ensamkommande unga försvinner och statliga företag ägnar sig åt flyktingsmuggling i stor skala. I detta läge avfärdar emellertid Stefan Löfven bryskt de förslag som skulle kunna hjälpa honom att återfå åtminstone en smula kontroll över situationen. Kan själv!, utropar dagisbarnet Stefan Löfven självsäkert samtidigt som han petar in två spikar i vägguttaget för att se vad som händer.

På ett eller annat sätt måste riksdagsmajoriteten nu sätta stopp för vad som pågår. Det är deras förbannade skyldighet, precis som att det nu är varje opinionsbildare med probleminsikts skyldighet att tala ur skägget. Problemet är inte att Sverige har en dålig regering, problemet är att ett gäng klåpare och fanatiker leder Sverige rakt mot avgrunden.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, SR1

Gästinlägg av Vladimir Oravsky: "Geniet Leonardo da Vinci"

I morgon visar Kunskapskanalen den utmärkta semidokumentära filmen “Inside the Mind of Leonardo” från 2013. På svenska fick den namnet ”Geniet Leonardo da Vinci : En skatt av briljanta tankar, idéer och upptäckter”.
Filmen är skriven och regisserad av Julian Jones, som år 2005 blev ett världsnamn med filmen ”How William Shatner Changed the World”, om hur Star Trek-industrin påverkat och inspirerat dagens teknik, inklusive mobiltelefoner, medicinsk bildbehandling, datorer, MP3-spelare, iPod et cetera. Mig veterligen var denna med lärdom fyllda och underhållande dokumentär aldrig visad i Sverige. Det är som om Sveriges Television hyste agg mot Julian Jones: Sveriges Television hävdar nämligen, att filmen “Inside the Mind of Leonardo” är regisserad av Ron Gervais (”Brittisk BBC-dokumentär från 2013 av Ron Gervais”), något som orubbligt motsägs av filmens eftertexter, i vilka samtliga medarbetare krediteras för sina sanna insatser.
Filmen “Inside the Mind of Leonardo” är 85 minuter kort. I dag visar Kunskapskanalen bara 45 minuter utav den. Det betyder antagligen att resten kommer att visas först efter att de första 45 minuterna är helt bortglömda.

Hur kommer det sig att jag vet allt detta?
Enkelt: Jag har precis avslutat manuset till boken ”Mona Lisas Leende” och jag har kommit fram till att det inte är helt uteslutet att ”geniet Leonardo da Vinci” skulle kunna förknippas med fru Mona Lisa på något vis.
© vladimir oravsky

2015-10-14

Anna Kinberg Batra förtjänar en andra chans

Jag har under dagen sett Anna Kinberg Batra bli utskälld för sin icke-konfrontativa linje i budgetfrågan. Själv tycker jag faktiskt att hon nu förtjänar en andra chans.

För mig var länge en en röst på något annat parti än Moderaterna någonting uteslutet, och hade så också varit ända sedan jag blev röstmyndig. Under regeringen Reinfeldts andra mandatperiod körde emellertid det parti som dittills alltid hade varit mitt självklara val så illa i diket, att jag i september förra året endast kände förakt för det.

Detta förändrades inte i och med Fredrik Reinfeldts avgång, tvärtom. Dels valde partiet att ingå decemberöverenskommelsen, dels framstod Anna Kinberg Batra med sina ständiga hänvisningar till "öppenhet" som en politisk klon av Fredrik Reinfeldt. Moderaterna var nu inte bara ett parti som totalt hade svikit det förtroende jag gav det 2010, det var dessutom ett parti som inte längre var relevant.

Den senaste tiden har emellertid någonting hänt, och detta någonting hade redan börjat hända när DÖ förra veckan hastigt och lustigt föll. Man skall inte övertolka detta, och Moderaterna och Anna Kinberg Batra är naturligtvis inte i närheten av att återvinna det förtroende som har gått förlorat. Vad man däremot nu har gjort är att visa prov på såväl krisinsikt som vilja till förändring.

Huruvida detta är tillräckligt kan på goda skäl ifrågasättas, men faktum är att detta är det enda hopp vi har. Utan Moderaterna kommer helt enkelt ingen förändring att komma till stånd. Vad mer är, Kinberg Batra trängs nu från flera håll samtidigt. Inte ens en vecka har gått sedan hon befriades från den tvångströja som var Fredrik Reinfeldts avskedsgåva till den svenska väljarkåren och sitt parti, men hon har redan att navigera ett minfält.

I detta läge är budgetfrågan en bisak. Den rödgröna budgeten är usel, men jämfört med det faktum att asyltrycket på Sverige omräknat till på årsbasis nu motsvarar närmare en halv miljon personer, är budgetfrågan en petitess i jämförelse. Det absolut kritiska för Sveriges del är nu i stället en uppgörelse om migrationspolitiken.

Det är dessvärre fullt möjligt att Anna Kinberg Batra inte är denna uppgift mogen. Om hon inte inom en relativ snar framtid skrider till handling och gör allt för att få en migrationsöverenskommelse till stånd, förtjänar hon inte heller någon pardon. Att i nuläget ägna sig åt krypskytte mot henne för hennes agerande i budgetfrågan riskerar emellertid inte bara att bli kontraproduktivt, det är dessutom att sila mygg och svälja kameler.

Vissa har emellertid hävdat att Moderaterna, genom att fälla regeringens budget, lättare kan tvinga Socialdemokraterna till förhandlingsbordet. På så sätt skulle sannolikheten för att få en migrationsöverenskommelse till stånd också öka. Jag är inte särskilt övertygad om detta.

För det första vill Centerpartiet inte ha någon uppgörelse om en striktare migrationspolitik. Därmed ligger det inte heller i partiets intresse att fälla regeringen, i syfte att få en sådan till stånd. Rent teoretiskt kan Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Sverigedemokraterna med sina totalt 168 mandat även utan Centerpartiets hjälp fälla de rödgröna partiernas (159 mandat) budgetproposition. Detta är emellertid ett vågspel som kan omintetgöras genom till exempel taktikröstning.

Skulle det hela lyckas är ett fullt möjligt utfall att all eventuell socialdemokratisk kompromissvilja därefter är som bortblåst. Vad mer är, om detta leder till regeringsskifte kommer Centerpartiet då (precis som Miljöpartiet idag) försöka blockera alla försök att få en omläggning av migrationspolitiken till stånd. Skulle försöket att fälla regeringen och dess budget däremot misslyckas, skulle ändå försöket som sådant drastiskt kunna minska Socialdemokraternas kompromissvilja.

Om Anna Kinberg Batra i detta läge gör bedömningen att riskerna med att ta strid om budgeten är alldeles för höga, kan detta med andra ord vara ett väldigt genomtänkt och klokt beslut. Av bland annat denna anledning tycker jag att hon nu förtjänar en ärlig chans. Fortsätter allting som vanligt under november och december är det däremot hög tid att gräva upp stridsyxan igen.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Exp1, Exp2, SVT1, GP1

2015-10-13

De goda människornas tystnad

De senaste sju dagarna har 9 603 personer sökt asyl i Sverige. Detta motsvarar ett asyltryck på över en halv miljon människor om året. Detta är ingen statistisk anomali, det är den logiska fortsättningen på en utveckling som nu har pågått en längre tid. Det är, helt enkelt, en ny verklighet som vi nu har att förhålla oss till. En verklighet som inte försvinner, alldeles oavsett hur ofta eller högt vi än sjunger Kumbaya och We Shall Overcome.

Jag vet av olika anledningar att denna blogg har ett flertal påfallande namnkunniga läsare. En del av dem gör en storartad insats för att hyfsa den pinsamt låga samhällsdebatten. Andra undviker emellertid kliniskt att göra några kontroversiella utspel, eller framför aldrig någon kritik utan att först linda in, spä ut och villkora den så mycket att budskapet blir praktiskt taget meningslöst.

Jag antar att jag inte kan klandra någon för detta, det finns trots allt en anledning till att jag själv har valt att vara anonym. Med ett asyltryck som på årsbasis motsvarar över en halv miljon människor kan vi emellertid inte längre fortsätta som vi har gjort de senaste åren. Vad som pågår är fullständigt vansinnigt, och alla opinionsbildare med vett nog att inse detta måste nu ta bladet från munnen.

Alla med en medial plattform har nu en förbannad skyldighet att ta ställning. Inte genom inlindade och vaga utspel, inte genom att ängsligt anpassa sig till en alltmer rabiat och verklighetsfrånvänd poststrukturell vänster, utan genom att berätta hur det faktiskt ligger till. I ett läge då Sverige "leds" av en svamlande statsminister som inte förmår ta ens grundläggande ansvar, i ett läge då en akut kris med närmast sovjetisk precision konsekvent tonas ned i nyhetsflödet, kan ni inte längre kosta på er lyxen att vara tysta.

Samtidigt bör alla rasister, näthatare, konspirationsteoretiker och rabiata sverigedemokratiska partister ligga lågt. Ni hjälper inte, ni bara stjälper och förstör för alla andra. Ni tillhör inte någon klarsynt elit som såg ljuset långt före alla andra, tvärtom bidrog ironiskt nog många av er till den situation som nu har uppstått genom att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen 2010 (även om ansvaret för vad som sedan hände, märk väl, i första hand ligger på en småsint Fredrik Reinfeldt och ett skogstokigt Miljöparti).

De enda som har glädje av er kommentarsfältstourettes, av era trådbombningar, av era smaklösa skämt och och av era länkar till rasistiska och konspirationsteoretiska hemsidor, är den postmoderna vänstern. Genom att peka på och göra en stor sak av ert förkastliga beteende lyckas samma postmoderna vänster gång på gång ducka för den egentliga debatten. Då samma postmoderna vänster fullständigt saknar hållbara argument, och därför inte heller kan vinna debatten på rent spel, kommer givetvis också dessa distraktioner som en skänk från ovan.

Läs även:
Motpol, Göran Fröjdh, HAX
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SR1, Exp1, Exp2, SVT1

2015-10-12

Den rödgröna regeringen måste bort

De senaste sju dagarna har 9 363 personer sökt asyl i Sverige. Detta motsvarar ett asyltryck på 488 000 personer om året. Vad mer är, av dessa kommer den stora merparten (6 245 personer) från andra länder än Syrien. Detta betyder att asyltrycket på Sverige just nu motsvarar 326 000 personer om året, utöver alla asylsökande från Syrien.

Under dagen har regeringen under parollen "Sverige tillsammans" arrangerat ett postmodernt väckelsemöte med anledning av detta. Nyvänsterns schamaner samlades till seans, varpå man försökte besvärja den annalkande tsunamin med varenda floskel, mindfulnessteknik och banal Nalle Puh-visdom som man hade kunnat finna. Det ska nog gå bra konstaterade man, samtidigt som den fullständigt okontrollerade invandringen är på väg att leda till chockhöjningar av världens redan högsta skatter, tältläger, skenande arbetslöshet och en kollapsande skola.

Vi kan inte ha det så här. Det är ingen lek längre, det är blodigt allvar. Alla varningslampor blinkar ilsket, men allt regeringen förmår göra är att stämma upp i Kumbaya. Den rödgröna regeringen måste helt enkelt bort. Det handlar inte om huruvida vi personligen föredrar en socialdemokratisk eller borgerlig politik, det handlar om huruvida vi skall kunna undvika en ekonomisk och social kollaps.

Faktum är att Alliansen redan idag, genom att försäkra sig om Sverigedemokraternas passiva stöd, skulle kunna ta över makten. Detta stöd skulle allianspartierna med allra största sannolikhet få närmast gratis, om de bara markerade att de aktivt kommer att driva de migrationspolitiska reformer som till exempel Moderaterna och Kristdemokraterna ändå förespråkar.

Att ens lyfta denna frågeställning är i Sverige tabu, men när antalet asylsökande på årsbasis närmar sig en halv miljon måste man förr eller senare fråga sig vad som är mest destruktivt och ansvarslöst: Att fortsätta som idag eller att inleda ett informellt samarbete med Sverigedemokraterna? Svaret på den frågan borde egentligen vara väldigt enkelt.

Dessvärre lär Centerpartiet aldrig gå med på en sådan lösning. Partiet står idag för en sorts ytterst paradoxal och såväl postmodern som poststrukturell vänsternyliberalism. I och med detta har Centerpartiet också fjärmat sig lika långt från verkligheten som Miljöpartiet.

Därmed återstår två alternativ. Det ena är att Socialdemokraterna och Moderaterna börjar samarbeta. Båda partierna bör fortfarande ha tillräckligt många realpolitiker och pragmatister i sina led för att möjliggöra ett sådant samarbete, och inom båda partierna vet man när det kommer till kritan precis vad som nu måste göras.

Ett sådant samarbete skulle förvisso kräva att man inom bägge partier måste bortse från ett antal djupt inpräntade ryggmärgsreflexer. När insatserna är så höga som idag måste man emellertid kunna svälja stoltheten och bortse från detta. Kan man inte det har man heller ingenting i politiken att göra.

Det andra alternativet är nyval. Ett sådant påstås ofta vara meningslöst, eftersom ett utfall där något av blocken får egen majoritet är högst osannolikt. En snabb titt på till exempel Dagens Samhälles poll of Polls ger emellertid vid handen att en alliansregering med Sverigedemokraternas indirekta stöd skulle kunna samla en majoritet av riksdagen bakom sig, även om Centerpartiet hölls utanför.

Det finns med andra ord vägar att bryta den politiska förlamningen. Det är fullt möjligt att börja ta det där ansvaret som alla talar om, men som lyser med sin totala frånvaro samtidigt som Sverige i hög fart färdas rakt mot avgrunden. Det kommer att kräva en del impopulära beslut, ja, men att i en akut kris kunna fatta sådana beslut är också en politikers viktigaste arbetsuppgift.

Läs även:
HAX, Den sjätte mannen, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Exp1, SVT1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.