2016-03-31

Om samhällsdebatten i skymningszonen

När TV4 igår rapporterade att ett stort antal ensamkommande får efterlevnadsstöd, och att beviskravet på förmånstagarna är i stort sett obefintligt, framstod vad som rapporterades som en feberdröm direkt från skymningszonen. När följande diskussion mellan Pensionsmyndighetens taleskvinna och en reporter utspelade sig lät vad som sades dock påtagligt bekant:
–Jag tror inte det finns incitament att missbruka förmånerna.
–Varför inte?
–Därför att [...] barn som är bosatta i landet skall ha trygghet.
Taleskvinnans goddag yxskaft-svar duckade inte bara totalt för den fråga som ställdes. Det lät därtill antyda att begreppet "trygghet" innebär rätten att fuska med bidrag. I vanlig ordning ledde detta emellertid inte till någon följdfråga, trots att det borde vara varje journalist med självaktings ryggmärgsreflex att i detta läge följa upp med en en hel kader av sådana.

Dessa "skymningszonsfrågor" har blivit ett stående inslag i nyhetsflödet. Andra exempel är att politikerna beslutat om socialbidrag och samhällsservice till personer som vistas illegalt i Sverige, att markockupanter har förklarats äga besittningsrätt och därför inte kan vräkas, att utländska tiggares barn har bedömts ha rätt till skolgång i Sverige för att deras familjer vistas illegalt i landet, att tusentals personer med utvisningsbeslut trots detta bor kvar på Migrationsverkets boenden, och så vidare.

Efter TV4:s inslag om efterlevandestöd till ensamkommande tycks det råda tämligen bred enighet om att detta är vansinne. I fallet med de tidigare besluten och lagändringarna har reaktionen dock varit en helt annan. Många har förvisso sett även dessa som fullständigt absurda, men många har också entusiastiskt försvarat dem. Vad mer är, i den "icke-underjordiska" samhällsdebatten har de personer som hyllat dem dominerat totalt.

Denna klyfta är högst anmärkningsvärd. Såväl höger som vänster kan i regel både se försonande drag i den andra sidans ställningstaganden och sätta sig in i varandras argument. När det kommer till "skymningszonsfrågorna" har emellertid inga gråzoner funnits över huvud taget. Människor som betraktat exakt samma företeelser har varit helt oeniga om vad de egentligen har sett.

Deras instinkter har varit väsensskilda från varandra, de har landat i diametralt olika slutsatser och deras förståelse för varandra har varit obefintlig. Vad mer är, personer på båda sidor har inte sällan funnit varandras ståndpunkter så groteska att de fyllts av avsmak inför varandra. Klyftan har varit avgrundsdjup, vilket gjort många svenskar såväl chockade som förbittrade.

Ironiskt nog har denna klyfta till största delen varit artificiell. Att reaktionerna på vad TV4 avslöjade igår avviker från mönstret beror med högsta sannolikhet på det stora antalet kappor som vändes i slutet av förra året. När den värsta masshysterin var över, när samhällets auktoriteter inte längre automatiskt försvarade det absurda med icke-argument om "värdegrund" och "alla människors lika värde", då fylldes inte heller ditt Facebookflöde längre i samma utsträckning som tidigare av inlägg i vilka dina bekanta likt grötmyndiga papegojor upprepade dessa icke-argument.

Detta säger något väldigt osmickrande om oss människor, nämligen att vi är osjälvständiga och har ett ytterst okritiskt förhållningssätt till auktoriteter. När tillräckligt många politiker, ledarskribenter och debattörer med emfas ger uttryck för någonting orimligt, har många av oss en ytterst oroväckande tendens att bortse från vår egen moraliska kompass och i stället okritiskt godta vad som sägs. Om det är någon läxa från 30-talet vi kapitalt misslyckats med att lära oss, är det just denna.

Läs även:
Motpol
SvD1, DN1