2016-05-30

Om partiledardebatten och vad den säger om svensk politik

Gårdagens partiledardebatt var en djupt ovärdig tillställning. Partiledarna hade inget att säga, men framstod detta till trots närmast kokainstinna i sin iver att avbryta och överrösta varandra.

Jonas Sjöstedt framstod ännu mer än vanligt som en fanatisk sektledare som varnade för den nära förestående yttersta domen. Stefan Löfven försökte och misslyckades totalt med att leva upp till det demagogiska arvet efter Sankt Olof. En övermodig Jan Björklund lät sig förnedras av Jimmie Åkesson. Et cetera.

Som om inte detta var illa nog gavs två pseudospörsmål stort utrymme på bekostnad av alla de akuta och konkreta problem Sverige står inför. Dels ägnades mycket tid åt att diskutera huruvida Vattenfalls brunkolsfält till en kostnad av 30 miljarder kronor borde ombildas till en statlig kolsänka, trots att det är uppenbart för alla att så aldrig kommer ske. Dels ägnades mycket tid åt att i falsettoner diskutera ett nästan lika osannolikt förbud för vinstdrivande friskolor.

Det kanske mest tragiska med pseudodebatten om friskolorna är att båda blocken har fel. Jonas Sjöstedt gjorde klart att han är marxist uti fingerspetsarna – och därmed också ekonomisk analfabet – när han gång på gång förklarade hur mycket mer effektiv all produktion av varor och tjänster skulle bli, om denna bara sköttes medelst statlig centralplanering i stället för av marknadskrafter.

Stefan Löfven ville inte vara sämre, och kommenterade därför friskolornas vinster med orden "jag är noga med att vi ska använda skattebetalarnas pengar till det de är avsedda för". Det var en ytterst magstark kommentar för att komma från den främste företrädaren för det parti som gjort Sverige till landet med världens högsta skatter.

Trots att de flesta löntagare tvingas betala mer än halva sin inkomst i skatt förmår staten ej upprätthålla ett försvar, en polis, en skola eller en sjukvård värd namnet. I bjärt kontrast till Löfvens ord om att skattepengar skall gå till "det de är avsedda för" står det faktum att staten låter skattemedel gå till IS-rekrytering, terroristregimer, organiserad brottslighet, bidragsfusk och FN-diplomaters omättliga hunger efter lyx.

Regeringen avsätter astronomiska belopp till att leka "humanitär stormakt" på skattebetalarnas bekostnad. Man avsätter skattemedel till "gratis" glasögon och mediciner för medelklassens barn. Man låter skattepengar gå till att köpa regeringen ära och prestige i form av en för skattebetalarna fullständigt irrelevant plats i det korrupta och tandlösa FN:s säkerhetsråd.

Dessvärre är Alliansen inte mycket bättre. De så kallade borgerliga partierna är idag i stort sett lika benägna som sina öppet socialistiska motsvarigheter att medelst drakoniska skatter skinna allmänheten för att på detta sätt finansiera socialistiska megaprojekt.

Det slutar emellertid inte där. Genom en politik som allt oftare får karaktären av självskadebeteende gör man till synes allt för att ge den vänster som är kroniskt oförmögen att förstå skillnaden mellan svågerkapitalism och en fri och avreglerad marknad vatten på sin kvarn.

Man inte bara fortsätter den av Socialdemokraterna redan etablerade svågerkapitalistiska praktiken att skydda gamla företag samtidigt som man medelst hårda regleringar håller antalet uppstickare nere, utan utvecklar den. I stället för att låta den privata sektorn växa på den offentligas bekostnad, omvandlar man den senare till en artificiell låtsasmarknad.

Detta beskrivs av vänstern ofta som en extrem form marknadsliberalism, vilket är så långt ifrån sanningen man kan komma. På denna "marknad" har alla svenskar tvingats bli betalande "kunder", alldeles oavsett om de är intresserade av de tjänster som erbjuds eller inte.

För näringslivet råder dock inget tvång, utan såväl omfattande frihet som ren Klondykestämning. På denna "marknad" råder tack vare staten aldrig lågkonjunktur, och "entreprenörernas" inkomster garanteras av den dynamiska duon Skatteverket/Riksgäldskontoret.

Att gårdagens partiledardebatten var usel är i grund och botten helt naturligt. Ingetdera blocket har när det kommer till kritan nämligen någonting annat än usel politik att erbjuda.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2

2016-05-28

Den ovärdiga samhällsdebatten

Häromdagen lät sex av riksdagspartierna meddela att man kommit överens om att "nyanlända" skall få gå före i friskolekön. Min första tanke var naturligtvis att skriva om saken, för det faktum att "alla människors lika värde" i praktiken innebär vissa människors rätt att gå före i såväl bostads- som skolköer förtjänar onekligen en mer logiskt stringent analys än vad nyhetsredaktionerna i regel förmått att leverera.

Det blev dock aldrig någon kommentar från min sida om vare sig detta eller torsdagens nyhet om att regeringens utredare vill ge markockupanter utökad rätt att överklaga avhysningar. Att ännu en gång såga de svenska makthavarna utmed fotknölarna hade i båda dessa fall varit en barnlek, men just avsaknaden av intellektuell utmaning fick mig att avstå.

Det är i längden outsägligt tröttsamt att gång på gång pedagogiskt förklara varför det vansinniga är vansinnigt. Att i text efter text förklara för vuxna människor varför ett plus ett är två och inte 157,23 känns i längden bara förnedrande. Att det över huvud taget finns ett uppdämt behov av texter med den sortens perspektiv är ett fattigdomsbevis av både surrealistisk och direkt patetisk karaktär.

Det faktum att förslag som det om utökad rätt för markockupanter att överklaga avvisningsbeslut över huvud taget framförs av utredare är ett tecken på att något gått väldigt fel. Förslag som detta har sin plats i Konstfackprojekt och Kafkaromaner, men de framförs i stället på fullt allvar av ledande och högbetalda utredare, politiker och opinionsbildare.

Förslag som detta är inte bara ett symptom på ett samhälle som mår dåligt. De är symptom på ett samhälle utan självrespekt. De är symptom på ett samhälle med långt gånget självskadebeteende. De är ett symptom på ett ytterst ofriskt samhälle där självrespekten fullständigt gått förlorad.

När det kommer till markockupanters så kallade rätt att överklaga avvisningar finns inget å ena sidan – å andra sidan. Förslagen hör inte hemma i ett civiliserat samhälle och bör bemötas därefter. Det finns ingen anledning att i detalj lägga ut texten om varför sådana förslag är vansinniga, den som inte intuitivt förstår detta är ändå bortom all räddning. Däremot borde alla med vett nog att motsätta sig de infantila förslagen vara glasklara i sina avståndstaganden från dem.

För halvannan vecka sedan rapporterades om hur ett kringresande rövarband ("kringresande hantverkare") tillhörande en så kallad utsatt grupp under fyra dagar hade terroriserat en lantbrukare, utan att polisen ingripit och utan att någon påföljd utdelats. Idag rapporterades det om hur ett annat kringresande rövarband (troligtvis tillhörande samma utsatta grupp) sedan två veckor tillbaka ockuperar och terroriserar en campingplats i Klippan, även denna gång utan att detta föranlett någon polisiär åtgärd.

Den starka ställningen för de moderiktiga och marxistiska föreställningarna om under- och överordnade grupper förhindrar idag många människor från att se det uppenbara, nämligen att dessa människor är kriminella översittare. Vad de heller inte förmår se är att den utsatta gruppen i sammanhanget är nämnda kriminella översittares offer

De senare blir inte bara terroriserade av kriminella, utan får dessutom finna sig i att bli totalt övergivna av det statliga våldsmonopol de under hot om fängelse tvingas betala skatt för att finansiera. De skador som uppstår i spåren av samhällets totala likgiltighet inför kriminellas härjningar får de betala ur egen ficka.

Det är både ett smärre under och ett bevis på svenskarnas i grund och botten alldeles för långtgående tolerans att medborgargarden ännu inte är en utbredd företeelse i landet, men om politikerna på detta frapperande vis fortsätter att vägra uppfylla sin del av samhällskontraktet är en sådan utveckling bara en tidsfråga.

Det spelar inte längre någon roll hur tungt man råkar tycka att argumenten mot medborgargarden väger. Den krassa verkligheten är att situationen på marken idag både har hunnit ikapp, passerat och därmed också neutraliserat dessa argument. När så kallade normkritiker tillåts upphöja vansinnet till norm i samhället blir medborgargarden den naturliga följden.
GP1, Exp1

2016-05-25

När politiker vill förändra världen

Sverige går mot strålande tider. Så löd budskapet när Stefan Löfven idag höll presskonferens, ackompanjerad av några av sin enorma regerings nya och nygamla ministrar.

Om vi får tro Löfven kommer den svenska arbetslösheten inom kort att vara lägst i EU. Socialistiska ingrepp i den fria marknaden kommer att leda till en gyllene era för exportföretagen. Mikael Damberg kommer att få lågutbildade i arbete i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Kärnkraftsnedläggningen kommer att bli en ren vinstaffär. Sverige kommer rädda världen från miljöförstöring. Snabbjärnvägar och bostäder kommer att växa upp som svampar ur jorden, utan att kostnaderna för detta ruinerar den svenska staten. Et cetera.

Det finns endast ett hållbart argument till varför detta inte bör ses som en påtagligt vulgär och ohämmad form av populism, nämligen att knappt någon bortsett från en och annan tabloiddemagog för ett ögonblick tror på vad Löfven säger. Den mest generösa tolkning som gick att göra av de grandiosa visioner som målades upp på presskonferensen var att dessa var en desperat regerings valhänta försök att ingjuta hopp.

Ingenting av detta kom emellertid som en överraskning. I stället var det två andra saker som utmärkte sig. Den första av dessa var den vaga attack på den fria rörligheten inom EU som Löfven plötsligt hävde ur sig, för att därefter lika plötsligt direkt börja tala om någonting helt annat.

Att detta rörde sig om någon form av signalpolitik relaterad till den grupp som samtiden med sin osvikliga känsla för nyspråk har begåvat med benämningen "EU-migranter" var tämligen uppenbart. Så mycket tydligare än så blev det dock inte, eftersom varken Löfven själv eller någon ur det stora pressuppbådet fann det lönt att återkomma till statsministerns förvirrade och plötsliga non sequitur.

Vad som också stack ut var Isabella Lövins uttalande om att hon var "väldigt glad att få vara med och förändra världen". Uttalanden som detta framstår måhända som oskyldiga för många, men det är de inte. De ger tvärtom uttryck för en mycket problematisk syn på politikens roll.

Lövins mandat att förändra Sverige är ytterst svagt, och hennes mandat att förändra världen är obefintligt. Detta hindrar emellertid till synes henne inte från att se det som sin roll att göra just detta. Hennes uttalande om att "förändra världen" kan inte tolkas på särskilt många andra sätt än att andra människor mot sin vilja skall tvingas att leva enligt hennes värderingar och att världen i sin helhet skall påtvingas något av hennes filosofi.

Detta trots att hon endast representerar ett väldigt litet parti i den ytterst svaga minoritetsregering som valhänt och dagdrömmande styr ett litet land i Europas utkant. Dessa omständigheter borde mana till ödmjukhet, men i stället talar Lövin om att förändra världen. Det är direkt kusligt.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3

2016-05-24

It's the problemformuleringsprivilegium, stupid

Den som är ute efter att leta fel hos Moderaterna behöver inte leta särskilt länge.

Partiet dras fortfarande med uppenbara trovärdighetsproblem efter Fredrik Reinfeldts fyra sista år som statsminister. Den formellt upphävda decemberöverenskommelsen står i praktiken lika stark som någonsin. Omläggningen av partiets politik satt inte bara långt inne, den var länge dessutom alldeles för trevande.

Anna Kinberg Batra kan näppeligen sägas ha tagit väljarna med storm. Partiets återkommande kritik av regeringen Löfven i frågor där denna visat sig vara mer handlingskraftig än vad Alliansregeringen någonsin var är närmast skrattretande. Frågetecknen om hur partiets nya linje skall kunna jämkas med det ångvältsrationalistiska Centerpartiets dogmatism är många. Och så vidare.

Detta väl sagt har partiets agerande under det senaste året ingett en smula hopp. Partiets retorik avviker idag kraftigt från den kamikazelinje Fredrik Reinfeldt gick till val på 2014. I den söndertriangulerade grå massa som utgör den svenska riksdagen utmärker sig idag Moderaternas utspel i regel som de mest verklighetsförankrade.

I och med detta har partiet lyckats återbygga något av det förtroendekapital som gick förlorat mellan 2010 och 2014. Man är ännu inte i närheten av att reparera den skada Fredrik Reinfeldts högmod åsamkade partiet, men sett ur partiets synvinkel går utvecklingen nu åt rätt håll.

Det krävs dock idag endast ytterst lite för att det förtroende man återvunnit återigen skall gå förlorat. Den ilska och misstänksamhet Fredrik Reinfeldts dikeskörning gav upphov till bland väljarna är fortfarande massiv. Det förtroende man lyckats återvinna hänger på en väldigt skör tråd, och måste vårdas väldigt omsorgsfullt.

Tidigare ikväll lät riksdagsmannen Hanif Bali meddela att han inte längre hade den moderata riksdagsgruppens förtroende att fortsätta som ansvarig för partiets integrationsarbete. Motiveringen som angavs var att han nyligen gått emot partilinjen i riksdagsvoteringen om huruvida vad som pågår i Levanten är ett folkmord eller ej.

Det är naturligtvis fullt möjligt att det faktiskt var just detta som föranledde petningen av Bali (det vore i så fall definitivt inte första gången som partiledningen gjorde processen kort med en riksdagsledamot som vägrat rätta in sig i ledet). Det ligger dock nära till hands att misstänka att vad som avgjorde Balis öde snarare var det Aftonbladetanförda drev som i helgen drabbade den frispråkige riksdagsledamoten.

I slutändan spelar det för Moderaternas del ingen större roll vilken den egentliga anledningen var. Beslutet att avpollettera Bali kommer av många misstänksamma väljare ofrånkomligen att uppfattas som att partiledningen till slut valt att gå de rabiata vänsterdebattörer som länge arbetat för att få bort honom till mötes.

Dessa skenheliga vänsterdebattörer gör sig praktiskt taget dagligen skyldiga till långt mycket värre övertramp än vad de anklagar debattörer som Bali för. För dem är deras rätt att tillämpa dubbla måttstockar någonting så självklart att de till synes aldrig över huvud taget reflekterat över det groteska i detta.

Att vänstern gör vad den kan för att smutskasta högern är dock i grund och botten inget förvånande. Vad som är både förvånande och beklämmande är däremot att den svenska högern sedan lång tid tillbaka accepterar detta. Den svenska högern har gått med på att spela efter de mest ohederliga av vänsterdemagogers spelregler.

Av denna anledning är Moderaternas behandling av Hanif Bali ett närmast osannolikt klantigt självmål, alldeles oavsett vad som faktiskt låg bakom. Signalen man skickar ut är att man ännu en gång böjer sig för den hycklande vulgärvänstern. I och med detta ger partiet inte bara vänsterdemagogerna grönt ljus att fortsätta sina smutskastningskampanjer. Vad värre är, man väljer dessutom att ännu en gång äventyra de redan djupt misstänksamma väljarnas förtroende.

Detta, moderater, är fullständigt idiotiskt. Så länge ni accepterar att spela efter vänsterns spelregler kommer ni aldrig någonsin att vinna kampen om problemformuleringsprivilegiet. Vad mer är, ni har inte råd att äventyra det lilla förtroendekapital ni lyckats återvinna det senaste året.

Ni. Har. Inte. Råd.

Läs även:
Motpol, I otakt, Ingångsvärden, Anybody's Place
DN1, SvD1, Exp1, Ab1

2016-05-22

Något om det svenska populismbegreppet

Ordet "populism" har de senaste åren använts väldigt flitigt i Sverige. Ofta har föremålet för detta mindre smickrande omdöme varit en avvikande åsikt i den infekterade invandringsfrågan, men det laddade ordet har också använts om till exempel den brittiska regeringens beslut att låta väljarna få ta ställning till fortsatt EU-medlemskap.

I samband med många andra politiska utspel har ordet "populism" dock ofta lyst med sin frånvaro, trots att ordet på ett föredömligt sätt beskrivit vad det hela rört sig om. Stefan Löfvens löfte om att den svenska arbetslösheten år 2020 skall vara EU:s lägsta lägsta är ett utmärkt exempel på detta.

Alla med någon form av sakkunskap vet att målet är fullständigt orealistiskt. Som om inte detta vore nog vägrar dessutom regeringen kategoriskt att vidta de åtgärder som krävs för att på allvar göra något åt arbetslösheten. Stefan Löfven är fullt medveten om detta, men upprepar likväl gång på gång löftet i hopp om att vinna popularitet och röster.

Det hela rör sig med andra ord om populism i sin renaste form, men omnämns av någon anledning ytterst sällan som sådan. Ett ännu mer talande exempel är det före valet så omhuldade Feministiskt initativ. Partiet gick till val med löfte om reformer som uppskattats kosta 500 miljarder kr om året. Trots detta beskrivs partiet vanligen inte som vare sig "populistiskt" eller "vänsterextremistiskt".

Bortom dessa bägge uppenbara exempel på populism återfinns dock andra mer subtila, men inte desto mer slående, exempel på företeelsen i den svenska politiken. Förra hösten ansågs det till exempel länge vara populistiskt att problematisera ett asyltryck som motsvarade 500 000 personer om året. Vad som då däremot inte ansågs vara populistiskt var att såväl avfärda problemen som ljuga om att vi framgångsrikt hade gjort samma sak förr.

I själva verket var det naturligtvis tvärtom, vilket såväl regering som opposition strax därefter också tvingades erkänna. Retoriken hösten 2015 var dock ingen ny företeelse, utan kulmen på något som hade pågått under flera år. Man skönmålade ogenerat läget och man förnekade de målkonflikter som var uppenbara för alla som skrapade på ytan.

Allvarliga problem sopades under mattan, trots att alla varningsklockor ringde. Högst relevanta frågor avfärdades i mästrande ton med tomma men förnumstiga och Facebookvänliga floskler. Detta samtidigt som ytterst få journalister påpekade det orimliga i detta, annat än i ytterst försiktiga ordalag.

Hur det hela slutade vet vi, men fenomenet som sådant upphörde inte i och med detta. Ett slående exempel på detta är hur de enorma integrationsproblemen som Sverige nu står inför reduceras till en mindre "utmaning" som snart kommer att vara avhjälpt med hjälp av "snabbspår".

Bostadspolitiken ligger fast, trots att situationen är akut och behovet av reformer mer skriande än någonsin. En blocköverskridande överenskommelse om några korvören till det kraftigt underfinansierade försvaret utmålas som en storsatsning. Omfattande välfärdssatsningar utlovas, trots att regeringen definitivt inte har råd med detta.

Kort sagt, populismen har sedan flera år tillbaka en väldigt stark ställning i den svenska politiken. Detta har sammanfallit med ett flitigt bruk av ordet "populism", men ironiskt nog har det sällan varit regeringspolitiken som avsetts.
DN1, SvD1, GP1, Exp1, Exp2

2016-05-19

Helikopterpengar: Riksbanken har skickat upp sin första testballong

Riksbanken skickade idag fram sin vicechef Cecilia Skingsley för att på behörigt avstånd från Stefan Ingves skicka upp en testballong. Inlindat i ett längre anförande, och omgivet av formuleringar omsorgsfullt utvalda för att ge intrycket av att det hela i första hand handlade om ett hypotetiskt resonemang, lät riksbanksdirektionen meddela att man hade öppnat dörren för så kallade helikopterpengar.

Skingsley motiverade detta med att penningpolitiken framöver inte kommer "kunna bedrivas på det sätt och med den verkningsgrad som vi tidigare varit vana vid". Detta torde förvirra de flesta läsare, och det faktum att DN på sin förstasida väljer att kalla det hela för ett "statligt bidrag till alla" verkar ha spätt på denna förvirring ytterligare.

Det hela handlar emellertid inte om något "bidrag", det handlar om minska varje kronas värde genom att utan kostnad tillverka ett stort antal nya kronor. Syftet med detta är inte i första hand att "stimulera ekonomin", vilket Skingsley lät antyda, utan att åstadkomma en massiv omfördelning av kapital.

De stora vinnarna på denna oortodoxa omfördelningspolitik kommer inte vara helikopterpengarnas mottagare, utan alla med stora nettoskulder. Detta är ingen bieffekt av processen, utan tvärtom helikopterpengarnas huvudsyfte. Riksbanken är nämligen, liksom de flesta andra centralbanker, fullt på de klara med att skuldbergen de senaste decennierna växt sig ohanterligt stora.

Misesinstitutets James E. Miller hävdade nyligen att detta är ett både bra och moraliskt riktigt sätt för en stat att minska sin skuldbörda. Hans resonemang innehåller många utmärkta poänger, men i det svenska fallet är hans argumentation inte särskilt tillämpbar eftersom det (ännu) inte är statens skulder som är ohanterligt höga, utan hushållens.

Detta skulle lindras genom den inflation helikopterpengar ger upphov till. Det hela låter absurt, inte minst med tanke hur ekonomisk oansvarighet skulle belönas, men faktum är att riksbanken sedan flera år försökt uppnå någonting snarlikt genom så kallade kvantitativa lättnader (QE).

Fördelen med QE är att allmänheten då inte får klart för sig att riksbanken ägnar sig åt penningpolitisk voodoo. Nackdelarna med QE är att de önskade inflationsresultaten har vägrat infinna sig, och att systemet i praktiken blivit ett statligt stöd till en banksektor som även utan QE gör enorma vinster.

Hur absurt det än må låta är helikopterpengar därför på många sätt att föredra framför status quo. Vad mer är, de perversa incitamenten till trots är helikopterpengar idag någonting i grund och botten nödvändigt. De stora skuldbergen som den oansvariga politiken gett upphov till är ekonomiska krutdurkar. De kan när som helst explodera med förödande konsekvenser som följd.

När helikopterpengarna blir verklighet vore det bästa därför om så många som möjligt hanterade dessa ungefär på samma sätt som de hanterar en löneutbetalning, det vill säga snabbt slösade bort pengarna genom konsumtion. Personligen bör du emellertid agera mer intelligent än så.

Är du som som folk är mest har du med stor sannolikhet ett alldeles för högt bostadslån, och kommer således i händelse av ekonomisk kris att få svårt att betala dina räkningar. Dina helikopterpengar bör i så fall oavkortat gå till att amortera på detta lån.

Är du däremot både skuldfri och saknar lämpliga investeringsobjekt bör du så fort det bara är möjligt använda såväl dina helikopterpengar som andra icke-säkrade besparingar du råkar sitta på för att köpa guld. På så sätt förhindrar du att just dina pengar går till att betala andras bostadslån.
DN1, DN2, Exp1

2016-05-18

Den dagdrömmande regeringen

"Surreal". Så beskrev Stefan Löfven för en dryg månad sedan i en intervju med Financial Times regeringens låga opinionssiffror och väljarkårens sviktande framtidstro. Så borde det inte alls vara, menade en förbryllad Löfven, eftersom "all the numbers are going in the right direction".

Med "all the numbers" menade Löfven främst två siffror, nämligen arbetslösheten och BNP-tillväxten. Vad arbetslösheten beträffar är måhända denna låg enligt den officiella statistiken, men den bistra verkligheten är att över 900 000 icke-studerande svenskar i arbetsför ålder lever på bidrag. Detta motsvarade förra året en de facto-arbetslöshet på närmare 17 procent.

Vad tillväxten beträffar är denna just nu hög i absoluta tal mätt, men utslaget per capita är siffrorna inte lika imponerande. Vad mer är, vad som drivit denna tillväxt är dels en bostadsmarknad så överhettad att den närmar sig härdsmälta, dels ett omfattande asylmottagande finansierat med lånade pengar. Sådana stimulanser må vara positiva för tillväxten på kort sikt, men på lite längre sikt är konsekvenserna inte sällan katastrofala.

Sedan Löfvens uttalande har tidningarna fyllts av åtskilliga nya rubriker om bostadsbrist, skottlossningar, mord, upplopp, integrationsproblem, usla skolresultat och polisiär passivitet inför härjande rövarband. Väldigt lite talar för att dessa problem kommer att minska i omfattning under de kommande åren.

Tvärtom kommer problemen med allra största sannolikhet förvärras. De fallande skolresultaten lär knappast vändas av den hurtprogressive miljöpartisten Gustav Fridolin. Höjda skatter lär i kombination såväl höjda bidrag som sänkta rut- och rotavdrag lär med nationalekonomisk nödvändighet leda till att även den officiella arbetslösheten ökar.

Därtill är asyltrycket på Sverige fortfarande förhållandevis högt jämfört med andra länder, samtidigt som många asylsökande fortfarande bor kvar på asylboenden sedan förra årets Ikarosflygning. När dessa människor slussas ut i förorter och panikbyggd modulslum kommer den redan ohanterliga systemkollapsen™ i förorterna™ att förvärras.

Bidragsberoendet och trångboddheten kommer att öka. Bilbränderna kommer bli fler, våldet kommer förvärras och den organiserade brottsligheten kommer växa sig starkare. Vad mer är, med fler personer på bostadsmarknaden kommer det att bli både svårare och dyrare för alla att skaffa sig en bostad.

Väldigt mycket talar med andra ord för att de flesta siffror framöver inte kommer att röra sig i rätt riktning, Stefan Löfvens fäbless för önsketänkande till trots. Denna utveckling går att bromsa, men i så fall krävs någonting helt annat än det socialistiska dagdrömmeri regeringen nu hemfaller sig åt.

Bidragen måste sänkas kraftigt, låglönejobben måste släppas fria och fackets makt måste begränsas. Återstoden av välfärden måste i första hand bli en angelägenhet för medborgare och kraven för medborgarskap måste skärpas. Poliserna måste bli fler och få kraftigt utökande befogenheter.

Flumpedagogiken måste en gång för alla kastas i papperskorgen. Den grasserande naiviteten måste ryckas upp med rötterna. Identitetspolitiken, postmodernismen och kulturrelativismen måste förpassas till den historiens soptipp där de hör hemma.

Kort sagt, för att bromsa utvecklingen måste en hel flock av heliga kor slaktas. Gör inte Stefan Löfven detta är snart såväl siffror som går åt rätt håll som ett värdigt eftermäle något han får se sig i stjärnorna efter.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, GP1

2016-05-17

Om cowboyrättvisa och cowboyorättvisa

Det finns en utbredd motvilja bland tongivande svenska makthavare och intellektuella mot hårda straff. De anses helt enkelt vara ociviliserade och barbariska.

Det finns mycket att säga om detta, men när det kommer till deras kategoriska avståndstagande till cowboyrättvisa så avviker deras inställning egentligen inte alltför mycket från min egen. Problemet med deras ställningstagande är enligt mig därför inte i första hand deras hårdnackade motstånd till stränga straff som sådana.

Vad som däremot är ett problem är den outtalade men utbredda uppfattningen att ju mer diametralt olikt ett rättsväsende är det gammaltestamentliga, desto bättre är det. Man nöjer sig inte med att förkasta uppfattningen om ett öga för en öga och en tand för en tand. Vad man i stället gör är att överkompensera genom att ägna sig åt tvärtom- och underbudspolitik.

Resultatet blir att den som är värderar (andras) tänder och ögon lägst också är den som vinner värdegrundstävlingen. I stället för ett öga för ett öga har vi fått fy skäms! för ett öga. I stället för en tand för en tand har vi fått skuldförskjutning och relativisering för en tand.

Det är denna filosofi som gett oss den ständiga viljan att bortförklara och relativisera grovt kriminellas bestialiska brott. Det är denna filosofi som drivit Norrköpingspolisen till att försöka hantera den tilltagande systemkollapsen™ i stadens problemförorter genom att bemöta stenkastning med att undvika konfrontation och i stället bjuda på kaffe.

Det är denna filosofi som fått det svenska rättsväsendet att bemöta markockupationer och skövling med en kombination av passivitet gentemot ockupanterna och bestraffning av markägaren. Det är tack vare denna filosofi regelrätta rövarband år efter år tillåts terrorisera den svenska landsbygden.

Detta är inte lika dåligt som cowboyrättvisa, det är betydligt sämre. Det är inte bara direkt föraktfullt mot alla hederliga och självförsörjande människor. Det hela vittnar dessutom om en flagrant brist på empati för alla som utsatts för brott.

Vad den förment goda filosofin i själva verket bottnar i är aningslösa, arroganta och övermodiga makthavares vårdslösa förkärlek för att spela rysk roulette med civilisationens grundvalar som insats. Att de väljer att beskriva denna filosofi i kvasispirituella termer som "värdegrund" och "alla människors lika värde" befriar dem inte för ett ögonblick från ansvar för detta.

Läs även:
Motpol, Konsensuseliten, Fredrik Antonsson
SvD1, GP1, Exp1, Exp2

2016-05-15

Opportunismen efter åsiktskorridoren

Att åsiktskorridoren till slut rasade som det fuskbygge den var innebar givetvis en stor förbättring till det bättre. Formerna för processen tenderar emellertid med jämna mellanrum att fylla mig med en viss avsmak.

Politiker som Mehmet Kaplan och Yasri Khan satt länge säkert. De granskades inte av journalister, och de debattörer som påpekade det orimliga i deras förehavanden misstänkliggjordes eller smutskastades. När denna denna linje abrupt övergavs följde detta tätt inpå att regeringen efter en lång tid av verklighetsförnekelse under hösten till slut blev så illa tvungen att lägga om politiken.

Det var först efter denna panikslagna politiska handbromsvändning som namnkunniga journalister och samhällsdebattörer började skriva om de problem, målkonflikter och stora offentliga utgifter som åratal av politisk verklighetsflykt hade lett till. Man insåg plötsligt, närmast över en natt, att många av de debattörer man ägnat åratal åt att smutskasta och demonisera haft rätt hela tiden.

Detta var dock inget man hade för avsikt att erkänna. Efter att ograciöst ha hoppat på tåget i farten agerade man som om man under ordnade former gått på redan vid startstationen. De många åren av förnekelse och plump smutskastning valde man att rationalisera bort fullständigt. Det är svårt att läsa ett reportage som Kvällspostens "Hatet mot svennarna" utan att påminnas om detta.

Det i grunden både läsvärda och angelägna reportage tenderar närmast att framstå som opportunt och falskt. Inte för vad som står i det, men för när det publiceras. Vad som står i reportaget är välkänt för alla insatta och publiceringen borde ha skett redan för flera år sedan, men så sent som 2015 vore en text som denna praktiskt taget otänkbar. Hade däremot exakt samma text då återfunnits i alternativmedia hade varken indignationen den gav upphov till eller smutskastningen av publikationen och textförfattaren känt några gränser.

Någonting liknande kan sägas om den signerade ledare i DN i vilken Erik Helmerson nyligen tämligen bryskt avfärdade Soraya Posts och Hans Caldaras anklagelser om att förbudet mot att tigga och samla burkar under Eurovisionfirandet i Kungsträdgården skulle vara rasism. Helmerson har fått mycket beröm för sin text, men själv finner jag den på många sätt problematisk.

I texten baserar Helmerson sin argumentation på att samma regler måste gälla för alla, vilket naturligtvis en utmärkt ledstjärna. Problemet med detta är bara att föreställningen att samma regler för alla och likhet inför lagen är någonting som inte bör gälla har genomsyrat samhällsdebatten de senaste åren.

I stället har man argumenterat för "positiv särbehandling" och vad som i praktiken varit särlagstiftning. Man har krävt större respekt för islam än för kristendomen. Man har krävt att invandrare som beter sig illa eller bryter mot lagen skall straffas lindrigare än svenskar. Man har krävt att den grupp som på nyspråk kallas "EU-migranter" inte skall straffas då denna ockuperar mark. Et cetera.

Ironiskt nog har kraven på olikhet inför lagen motiverats med att förslagen påstås garantera "alla människors lika värde". Bakom denna lika tomma som oförklarade fras har vilka självmotsägelser som helst tillåtits gömma sig, utan att några följdfrågor någonsin har ställts.

En plötslig hänvisning till att samma regler måste gälla för alla innebär därmed ett ganska abrupt brott mot den linje som gällt tidigare. Vad mer är, Helmersons argumentation vore precis lika giltig om föremålet för denna hade varit ett generellt tiggeriförbud, komplett med stränga straff för den som bryter mot det. Ett sådant förslag hade dock knappast resulterat i en DN-ledare som avfärdade de ofrånkomliga rasismanklagelserna med en hänvisning till att reglerna gällde lika för alla.

Faktum är att arrangörernas beslut att förbjuda tiggeri i Kungsträdgården bör problematiseras av den enkla anledningen att dessa så markant avviket från de regler som gäller i samhället i stort. Tiggarna från Rumänien och Bulgarien är idag ett stående inslag i den svenska stadsbilden. De sitter utanför alla välbesökta affärer, de utgör ofta ett direkt enerverande inslag på stationer och perronger och de drar sig inte för att gå in på restaurangernas uteserveringar och tigga av de betalande gästerna.

Den som uttalar irritation över detta får kallt räkna med att bli rejält misstänkliggjord och påhoppad. När det kommer till det kändistäta Eurovisionsfirandet och allt vad detta betyder för besöksnäringen gäller dock plötsligt helt andra regler. Detta gör också Helmersons specifika hänvisning till att samma regler skall gälla för alla högt problematisk.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, SvD1, Exp1

2016-05-11

Någon djävla ordning får det vara, även i ett dårhus

I en närmast outhärdligt hemsk artikel i Aftonladet berättas idag om hur fyra marockanska "gatubarn" i januari bröt sig in i en villa, tog strypgrepp på en 88-årig kvinna, länsade hennes hem på värdesaker och brutalt slet av henne de ringar hon hade på sina fingrar. Två av dem står nu inför domstol, de två övriga är (åtminstone enligt artikeln) inte straffmyndiga och omfattas därför inte av åtalet.

För de påstått minderåriga väntar gissningsvis endast sociala insatser, vilka dessutom i praktiken lär vara helt frivilliga för dem. Vilken påföljd som väntar de åtalade vet vi ännu inte, men vad vi har all anledning att misstänka är att straffen kommer vara såväl lindriga som helt ur fas med det allmänna rättsmedvetandet.

Det är lätt att tappa fattningen inför grymhet som denna, och faktum är att vi kanske också borde tappa fattningen. Skulle någon utan talets gåva nu använda något olämpligt epitet om marockanerna kommer vederbörande säkerligen att få sina fiskar varma, men det är kanske hög tid att börja problematisera denna företeelse.

Den som lägger större vikt på vilka epitet som används för att beskriva förövarna än på den ångest den 88-åriga kvinnan enligt artikeln fortfarande känner, väljer också att göra ytterst märkliga prioriteringar. Detta skulle med fördel kunna tolkas som ett utslag av en minst sagt tveksam moralisk kompass.

Dessa våldsbrottslingar kommer inte avskräckas av ungdomsvård, samtal med socialtjänsten eller något abstrakt hot om skadeståndskrav eller samhällstjänst. De verktyg den svenska kriminalvården har att arbeta med i fall som dessa är inte i närheten av att vara vare sig anpassade eller tillräckliga för den verklighet den nu allt oftare har att hantera.

Att unga marockaner tillåtits leva som hemlösa i Sverige utan att samhället i praktiken ingripit mot detta är i sig ett utslag av häpnadsväckande kravlöshet, alldeles oavsett om det är marockaners, svenskars, barns eller 88-åringars väl och ve man prioriterar. Att man därtill inte lyft ett finger för att ge rättsväsendet de verktyg det behöver för att stävja den brottslighet många av dem gör sig skyldiga till är ett svek av astronomiska proportioner.

Parallellt med att debattörer (bosatta på adresser där bostadspriserna effektivt håller den mångkultur de ständigt bedyrar sin kärlek till långt borta) har raljerat om Netflixabonnemang, priset på vin och brinnande julgranar, är det personer som den 88-åriga kvinnan som fått betala priset för den monumentala kravlöshet och naivitet det svenska etablissemanget år efter år har visat prov på.

Detta är ett närmast obeskrivligt underbetyg till de politiker som har styrt Sverige under de senaste åren. Det är också ett gigantiskt underbetyg till alla de journalister som haft som jobb att granska dessa politiker, men som i stället då allting var som mest urspårat snarare såg det som sitt uppdrag att granska folket och att skydda politikerna från kritik.

Att många av de politiker som låtit detta ske fortfarande har mage att högstämt predika moral och så kallad värdegrund för folket är minst sagt magstarkt. Någon djävla ordning får det vara, även i ett dårhus.

2016-05-10

När verkligheten kom till Saltsjö-Boo

Det är inte utan att det är med minst sagt väldigt blandande känslor jag tar del av de upprörda röster som ett påtänkt hem för ensamkommande väcker bland de boende i Saltsjö-Boo.

Som en varm anhängare av decentralisering och kommunalt självbestämmande finner jag det faktum att kommuner och lokalsamhällen nu tvingas betala priset för den monumentalt oansvariga politik som förts på riksnivå pervers. Saken kan därmed förefalla vara tämligen enkel, men när det kommer till samhällen som Saltsjö-Boo är helheten i regel betydligt mer komplex.

Det var gissningsvis ytterst få Boobor som opponerade sig mot Fredrik Reinfeldt då han höll sitt famösa öppna era hjärtan-tal. Många av dem ansåg gissningsvis att detta var något som inte hade med dem att göra över huvud taget. Vad mer är, det är ingen särskilt långsökt gissning att påfallande många av tankesmedjorna Migros och Fores företrädare bor på platser som just Saltsjö-Boo.

Ej heller är det någon långsökt gissning att få av de Boobor som nu klagar opponerat sig mot Svenskt näringsliv då Stefan Fölster och andra företrädare för organisationen publicerat den ena oseriösa debattartikeln efter den andra. Därtill är det definitivt ingen långsökt gissning att flera av dem har investerat i de svågerkapitalistiska företag som idag tjänar storkovan på de senaste årens migrationspolitik.

När nu denna politik nu gör avtryck i deras egen ytterst tillrättalagda och påkostade vardag sparkar emellertid många av dem plötsligt bakut. Detta trots att avtrycket i fråga är försumbart jämfört med det avtryck som Fredrik Reinfeldt och andra svenska politikers ambitioner att leka humanitär stormakt för andra människors pengar lämnat i många andra kommuner.

Att detta kunnat ske utan att någon seriös debatt om saken har förts utanför underjordiska kanaler, beror dock inte bara på storhetsvansinne, egoism, hyckleri och insikten att såväl problem som kostnader förhållandevis lätt kan dumpas på fattiga landsbygdskommuner. En minst lika bidragande orsak är den epidemi av kompromisslös idealism som allt sedan 70-talet härjat i Sverige.

Statsvetaren Björn Östbring skrev nyligen i en mycket läsvärd text om migrationsfrågan att konfliktlinjen idag går mellan två grupperingar han väljer att kalla för kosmopoliter respektive medborgare. I sin text lyfter han fram Centerpartiets Johanna Jönsson som exempel på en företrädare för den förra grupperingen.

I texten berättas om hur Jönsson själv ser på politiska uppvaknande. Talande nog skedde detta i sann generation curling-anda efter att hon sett två filmer, varav den ena en actionrulle av Quentin Tarantino. I samband med detta blev hennes vilja att förändra världen så starkt att hon bestämde sig för att kandidera till riksdagen.

Det hela framstår som satir, men orden som återges i Östbrings text är Jönssons egna. Det är till synes, åtminstone om vi utgår från att hon faktiskt talar sanning, de starka känslor som ett par Hollywoodfilmer väckte inom henne som ligger till grund för hennes krav på fri invandring och vägran att erkänna de många målkonflikternas existens.

Östbrings misstag är enligt mig att benämna denna grupp kosmopoliter. Dess företrädare älskar förvisso att resa till New York, Cannes och Barcelona, men de lär inte förta särskilt många resor till Addis Abeba eller Ouagadougou. De omfamnar måhända det ljuva livet i Dubai och Abu Dhabi, men de lär knappast drömma särskilt ofta om ett besök i Baghdad eller Kabul.

Den grupp Östbring benämnar kosmopoliter är i själva verket rationalister. De är övertygade om den sociala ingenjörskonstens förträfflighet och effektivitet, men vägrar att ta in kulturens betydelse. De är så övertygade om sina värderingars universalitet att de inte förmår ta till sig någonting så grundläggande som att den som invandrat i regel inte övergett hemlandets värderingar vid gränsen.

Föreställningar som dessa är inte bara något som utmärker politiker och debattörer som Jönsson, de genomsyrar (om än i något mindre extrem form) även hela det svenska samhället. När den bistra verkligheten gjort sig mer och mer påmind har man därför inte förmått hantera situationen. I stället har man skyllt på klassklyftor, förklarat att strukturell rasism ligger bakom problemen, et cetera.

Men trots att uppfinningsrikedomen när det kommer till att hitta bortförklaringar inte känt några gränser har kejsaren hela tiden inte desto mindre varit naken. Att det är först nu ett yrvaket Sverige så sakteliga börjar komma till insikt om detta säger väldigt mycket om hur farlig och destruktiv den blinda rationalismen egentligen är.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1

2016-05-09

Miljöpartiet de gröna bekänner färg


Jag har varit minst sagt skeptisk till Åsa Romson ända sedan hon höll sitt famösa almedalstal 2014. Vad mer är, jag tycker genuint illa om Miljöpartiet som sådant, och skulle med glädje se detta parti åka ur riksdagen.

Detta kommer gissningsvis inte som någon överraskning för bloggens läsare, men det finns ändå goda skäl att vara väldigt tydlig med saken. Jag har, till skillnad från till exempel hummerknivsutdelande vänsterdemagoger, ingen som helst ambition att försöka ge sken av att jag drivs av omtanke av vare sig Miljöpartiet eller politikern Åsa Romson.

Detta väl sagt var det närmast olustigt att bevittna Miljöpartiets presskonferens tidigare idag. Vad det förment feministiska partiets valberedning lät meddela var i praktiken, de många försöken att rationalisera beslutet till trots, att man offrade Åsa Romson för de misstag Gustav Fridolins har gjort sig skyldig till.

Vad som gör detta ännu mer anmärkningsvärt är att det i mångt och mycket var partiledningens oförmåga att hantera just antifeministiska krafter som till slut ledde till att valberedningen blixtinkallades för att utvärdera språkrörens ställning. Att deras lösning på partiets problemet då blev att utse det kvinnliga språkröret till syndabock för det manliga språkrörets misstag vittnar om en magnifik tondövhet.

När det så blev Gustav Fridolins tur att kommentera valberedningens beslut föreföll han lika belåten som en katt som precis bitit huvudet av en småfågel. Det fanns inget spår av vare sig ödmjukhet eller omtanke om Romson i den utläggning han höll. Vad vi fick se var i stället den hänsynslösa och kalkylerande maktspelare som gissningsvis allt fler nu misstänker har dolt sig under Fridolins pojkaktiga yttre hela tiden.

Miljöpartiets försök till krishantering har därmed bara cementerat bilden av ett parti präglat av sunkiga attityder, ett parti fjärran från det gäng av maktkritiska altruister man gör allt för att framställa sig själva som. Att detta dessutom sker samtidigt som Vänsterpartiet utnyttjar ett väldigt mänskligt snedsteg för att rensa ut riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh är talande.

Det misstag man nu gör allt för att blåsa upp är gissningsvis bara ett praktiskt svepskäl för partiledningen. Man har länge velat bli av med Kakabaveh, och ser nu sin chans att avpollettera henne med hedern i behåll. Detta till synes för att Kakabaveh, till skillnad från resten av sitt parti, står upp för kvinnors rättigheter även när det verkligen gäller.

Vänstern har väldigt skickligt lyckas sätta bilden av sig själv som moraliskt förmer än högern. Denna bild är dock endast en bild, ingenting annat. Skrapar man på ytan finner man i stället påfallande ofta att vänstern är moraliskt korrupt. För att krossa vänsterns viktigaste politiska verktyg, nämligen dess problemformuleringsprivilegium, måste detta uppmärksammas om och om igen.

Läs även:
Motpol, HAX
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, Exp3

2016-05-08

Svågerkapitalism i stället för marknadsliberalism

"Sveriges självpåtagna handikapp". Under denna rubrik går Maria Rankka (VD för Stockholms handelskammare och tidigare VD för Timbro) idag i en debattartikel till generalangrepp på den svenska beskattningen av personaloptioner. Att det idag är frågor som personaloptioner, privata välfärdsföretag och rutavdrag som allt oftare står i fokus för allianspartiernas och näringslivets utspel är högst anmärkningsvärt.

Man tar inte strid för avregleringar, sänkta skatter eller rättvisa spelregler. Man tar inte strid mot den klåfingriga socialdemokratiska politiken, man tar inte strid mot den stora staten och man tar inte strid för medborgarnas makt över sina egna inkomster. I stället tar man strid för frågor som tangerar ren svågerkapitalism.

Frågorna bör inte avfärdas utan vidare, i synnerhet inte med den högljudda retorik vänstern tenderar att hänfalla till varje gång de kommer på tal. Förmånligare personaloptioner kan leda till att företag expanderar och att Sverige kan hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Privata välfärdsföretag leder ofta till att verksamheternas kvalitet förbättras. Rutavdraget har inte bara fått fler människor i arbete, utan bedöms dessutom ha varit självfinansierande.

Alla dessa reformer är dock ur marknadsliberal synvinkel högst problematiska. Såväl rut- och rotavdrag som skattelättnader på personaloptioner innebär att godtyckligheten i skattesystemet ökar, vilket i klartext betyder att vissa branscher beskattas hårdare än andra. Privat välfärdsföretagande innebär en ytterst märklig hybrid mellan plan- och marknadsekonomi, där priset på tjänsterna sätts av staten och medborgarna är tvingade att betala företagens intäkter via skattsedeln.

Vad mer är, rut- och rotavdragens införande är ett indirekt erkännande av att den så kallade svenska modellen inte fungerar. Införandet av dessa avdrag är ett erkännande av att de höga lägstalönerna och de höga inkomstskatterna leder till ökad arbetslöshet. Att i detta läge införa riktade (och därmed orättvisa) skattelättnader för vissa branscher är ett fattigt substitut för att åtgärda de bakomliggande problemen på riktigt.

Att Svenskt näringsliv övergett Sture Eskilsson-linjen för att i stället för ta strid för skattefinansierade välfärdsföretag och flagranta svågerkapitalister är sorgligt. Att allianspartierna inte längre knappt ens på marginalen försöker utmana det socialistiska samhällsbygget, utan i stället försöker rädda det, är ännu mer sorgligt.

Personaloptioner och rutavdrag har förvisso ett symbolvärde som får vänstern att gå i taket, men faktum är att dessa reformer i grund och botten är klassisk socialdemokratisk jobbpolitik. Att man därtill sjunger arbetslinjens (och därmed de höga skatteintäkternas) lov, snarare än att försöka skapa ett samhälle där den som så vill faktiskt har råd att jobba mindre, gör bara detta ännu mer uppenbart.
DN1, SvD1, SvD2, SvD3

2016-05-06

Nej, vi borde inte sluta tala om Mona Sahlin

När Mona Sahlin hade avgått ansåg många debatten om hennes ekonomiska förehavanden vara överspelad, och att hon nu förtjänade att bli lämnad i fred. Att inte sparka på den som redan ligger är naturligtvis en bra princip, men jag är för egen del allt annat än övertygad om denna princips tillämpbarhet i den aktuella situationen.

Sahlin är sedan åtskilliga år en höginkomsttagare, och hennes fortsatta karriärmöjligheter är mycket goda. Hon har inte bara under större delen av sitt vuxna liv varit en yrkespolitiker, hon har också varit väldigt nära att bli Sveriges statsminister. Därtill har hon alltjämt ett välarvoderat uppdrag som styrelseledamot i Systembolaget, ett statligt företag med en i allra högsta grad politisk agenda.

Sahlins karriär har kantats av den ena affären efter den andra. När hon i veckan fick avgå efter ännu en en skandal var detta inte för första gången, och efter att hon gjort sin första politiska comeback fortsatte skandalerna. Detta fick då emellertid inga större konsekvenser, utan Sahlin blev kvar i maktens absoluta centrum.

Vad som gör detta ännu mer anmärkningsvärt är att den gemensamma nämnaren för de skandaler som kantat Sahlins karriär har varit en uppenbar oförmåga att leva upp till de budskap som såväl Sahlin själv som hennes parti har predikat. Sahlin har inte betalat sina skatter, hon har låtit bli att besikta sin bil, hon har betalat privata utgifter för tiotusentals kronor med statens pengar och hon har inte betalat sia parkeringsböter. Nu förefaller hon också ha anlitat svart arbetskraft, vilket dessutom har kombinerats med någonting som eventuellt kan röra sig om korruption.

När Sahlin därefter har fått stå till svars för sitt agerande har hennes reaktioner ofta visat prov dels på en grundläggande oförmåga att inse att hon över huvud taget har gjort något fel, dels på en spektakulär okunskap om vanliga löntagares villkor. Om detta vittnar såväl hennes indignerade och arroganta svar på Expressens frågor som de famösa ord med vilka hon 1995 kommenterade det faktum att hon gjort omfattande privata inköp med regeringens kreditkort:
"Jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra."
Bortom debatten om huruvida Sahlin har gjort ett bra jobb som nationell samordnare, bortom debatten om de hätska reaktioner Sahlin väcker, bortom de socialdemokratiska falangstriderna och bortom all den snaskighet varje nyhetskonsument med förmågan att läsa mellan raderna den senaste veckan kunnat skönja i rapporteringen, återfinns på många sätt ett öppet sår.

Mona Sahlin har gjort karriär, lyckats göra comeback och kommit ytterst nära att bli statsminister, trots att det länge varit uppenbart att hon har varit ytterst olämplig i rollen som politiker. Om detta har debatten lyst med sin frånvaro, annat än när skandalerna varit dagsaktuella, vilket gissningsvis i allra högsta grad bidragit till det politikerförakt som samtidigt utmålas som ett stort problem.

När de negativa känslor Sahlin väcker nu misstänkliggörs, och när debattör efter debattör nu höjer hennes minst sagt diskutabla insatser som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism till skyarna, lät detta i mångas ögon bara förstärka bilden av att man man försöker sopa ett ytterst anmärkningsvärt kapitel i den svenska politiska historien under mattan.

Debatten om Mona Sahlin är med andra ord allt annat än överspelad. I denna debatt lämnar man framöver förvisso med fördel privatpersonen Sahlin utanför, men politikern Sahlin behöver diskuteras mer, inte mindre.
DN1, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5

2016-05-05

Helikopterpengar lär snart bli verklighet

I en tid av låga räntor och låg inflation har skuldsättningen världen över vuxit i rekordtakt. Både stater och hushåll har skuldsatt sig upp över öronen, varför bankerna också sitter med enorma extremt osäkra fordringar.

Centralbanker världen över förklarar gång på gång att de låga (ibland rentav negativa) räntorna är tillfälliga, men faktum är att de inte längre kan höja dem. Låntagarna skulle då inte längre klara av att betala sina räntor utan gå i konkurs, varpå fordringar för astronomiska belopp snabbt skulle falla drastiskt i värde med ekonomisk kris som resultat.

Det är inte någon slump att det är i just detta läge som Milton Friedmans närmare 50 år gamla koncept "helikopterpengar" plötsligt börjar dyka upp i den ena nyhetsartikeln efter den andra. Detta är i själva verket ett symptom på den desperation de centralbankschefer och politiker som ständigt intygar att ekonomin går bra i själva verket känner.

Ironiskt nog vore helikopterpengar på många sätt en förbättring mot den penningspolitiska voodoo som redan pågår. Centralbanker världen över – inklusive vår egen riksbank – ägnar sig nämligen sedan några år tillbaka i stor skala åt vad som kallas kvantitativa lättnader, det vill säga att trycka pengar. Syftet med detta är (åtminstone i Sverige) att åstadkomma precis det som annars brukar beskrivas som nackdelen med att trycka pengar, nämligen inflation.

Rent konkret går detta till så att Riksbanken med bankerna som mellanhand köper upp statsobligationer för nytryckta pengar. Dessa pengar har dock inte omsatts i normal konsumtion, varför deras inverkan på inflationen (mätt i KPI) varit påtagligt liten. Detta har ofta åberopats som någonting både bra och väntat, då anledningen till att man ånyo började trycka pengar var att få det finansiella systemet på fötter igen efter finanskrisen.

Idag använder sig dock Riksbanken av metoden med det uttalade syftet att nå inflationsmålet. Detta har misslyckats, men som en bieffekt av försöken har banksektorn gynnats. Det är här helikopterpengarna kommer in i bilden. Till skillnad från i fallet med kvantitativa lättnader innebär helikopterpengar nämligen att man låter pengarna regna över konsumenterna, inte över bankerna. Pengarna kommer då användas till konsumtion, varför inflationen också kommer att ta fart.

Detta lär inom några få år bli en realitet i de flesta industrialiserade länder. För att de ohanterligt stora skulderna skall krympa till hanterbara nivåer, utan att världen samtidigt går in i en ny och global depression, krävs nämligen i praktiken ett antal år av hög inflation. Vad mer är, åtgärden kommer till skillnad från till exempel åtstramningspolitik att bli populär bland väljarna. Ingen politiker kommer i längden kunna motstå detta.

"Gratis" pengar är dock inte gratis. Effekten kommer bli att småsparare förlorar sina besparingar, att vissa investeringar förlorar sitt värde och att kostnaden för alla världens skulder fördelas mellan de skuldsatta och de skuldfria. Helikopterpengar kommer annorlunda uttryckt att innebära en massiv omfördelning av kapital, där de med störst nettoskulder (till exempel Grekland och din såväl överbelånade som ansvarslöse bekant) kommer att bli de stora vinnarna.

När helikopterpengarna väl sätts in på ditt konto kommer dessa därför snabbt att minska i värde. Den skuldsatte kommer då antagligen, åtminstone initialt, tvingas använda dessa till att betala sina snabbt ökande räntekostnader. Den skuldfrie gör dock klokt i att så fort som möjligt säkra sina pengar, till exempel genom att omsätta dem i guld.

2016-05-04

En nationell samordnares bisarra uppgång och fall

Mona Sahlins karriär som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism var märklig redan från början. Jenny Sonesson, som då var sakkunnig hos dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson, har i efterhand berättat om att Moderaterna var emot att tjänsten skulle tillsättas. Partiet ansåg helt enkelt inte, i sin reinfeldtska visdom, att företeelsen våldsbejakande extremism var något problem.

Då Birgitta Ohlsson till slut ändå fick som hon ville var det till mångas förvåning Mona Sahlin som fick jobbet. Det blev snabbt uppenbart att det var kampen mot högerextremismen som Sahlin såg som sin huvuduppgift, men detta skulle med tiden komma att förändras. Den dramatiska utvecklingen i Levanten fick i kombination med ett flertal terrordåd i Europa så småningom Sahlin på andra tankar, men underligheterna upphörde inte för det.

Sahlin valde att ställa sig bakom de kommunpolitiker som ville "stötta" hemvändande massmördare genom att ge dem jobb. Hon jämförde därtill inte bara gång på gång islamister med högerextremister, hon valde också att identifiera högerextremismen som en viktig bidragande orsak till jihadismen. Om vänsterextremismen sade Sahlin däremot sällan ett enda ord, och den mest konkreta åtgärden av hennes arbete blev en stödtelefon med ytterst oklar effekt.

Ingen av dessa underligheter kom dock i närheten av vad som skulle komma att utspela sig idag. Det började med att Expressen publicerade en både bisarr och graverande artikel om Mona Sahlin, hennes livvakt och deras underliga affärer. Detta följdes snart upp med en annan artikel av vilken det framkom att Sahlin dels tycktes ha betalat livvakten svart, dels ännu en gång hade dragit på sig stora skatteskulder.

Det var under dagen dock bara Expressen som rapporterade om detta. Den som endast följde nyhetsflödet genom andra kanaler fick aldrig veta någonting om saken. Det var först när den snabbt eskalerande skandalen på rekordtid ledde till att Sahlin hastigt och lustigt avgick, som övriga nyhetsredaktioner yrvaket hoppade på tåget.

Att nyheten så länge lyste med sin frånvaro i övriga nyhetskanaler är inte bara högst anmärkningsvärt, det saknar gissningsvis i det närmaste dessutom motstycke. Den som läser mellan raderna drabbas dock snabbt av misstanken att vad som pågått har varit komplicerat, känsligt, spektakulärt, osnyggt, snaskigt och extremt privat. En kvalificerad gissning är att de nyhetsredaktioner som till skillnad från Expressen inte suttit på detaljerna helt enkelt inte har vetat hur de skulle hantera saken.

Tidpunkten för dagens avslöjanden är förvisso troligtvis en slump, men att effekten blev så explosiv är talande. Dagens händelser inträffade bara något halvår efter att den så kallade humanitära stormaktens spektakulära dikeskörning, och därtill bara veckor efter att Miljöpartiet närmast över en natt gick från att vara medias älskling till journalistkårens hackkyckling.

De ständigt svartare rubrikerna i Expressen har under dagen förstärkt den känsla av att leva mitt i en skruvad dokusåpa, som många svenskar vid det här laget nog har hyst en längre tid. Det är, även för den pessimistiske, svårt att värja sig från tanken att Sverige just nu genomgår ett slags tillnyktrande i rekordtakt. Hur det hela kommer att sluta är dock, givet det senaste årets monumentala oförutsägbarhet, mer oklart än på väldigt länge.

Läs även:
Fredrik Antonsson, Motpol
Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SVT1

2016-05-02

Om civilisationen, rationalismen och normkritiken

Vad som (möjligtvis med undantag för dess uppenbara normativitet) utmärker den så kallade normkritiken mer än något annat är att den är rationalistisk. Liksom merparten av de föreställningar som dominerar dagspolitiken bottnar den föreställningen att civilisationen enkelt kan förbättras genom att man resonerar sig fram till lämpliga systemförändringar.

Då och då har taktiken förvisso visat sig fungera, men i grund och botten är den ett utslag av renodlad hybris. Idag åtnjuter västvärlden en väldigt hög materiell standard, men detta är inte främst de nu levande människornas förtjänst. Tvärtom, för detta välstånd har vi främst de hundratals generationer som utvecklat civilisationen före oss att tacka.

Inför detta borde vi vara betydligt mer ödmjuka än vad vi vanligen är. För praktiskt taget samtliga dessa tidigare generationer, med undantag för de ungefär fem senaste, var till exempel risken för svält någonting i allra högsta grad ständigt närvarande. Att risken för svält idag hamnar långt ned på listan över saker vi själva oroar oss för har vi främst dem att tacka för. Vi åtnjuter idag frukterna av deras arbete, trots att de själva med våra mått mätt sällan fick tillfälle att göra det.

Att fortsätta arbetet med att utveckla civilisationen är i detta läge närmast att betrakta som en hederssak. Detta måste dock göras genom att fortsätta i våra föregångares anda, inte genom att inbilla oss att vi är väsensskilda från dem. Vi har inte plötsligt nått en grad av mognad där vi utan vidare kan kasta deras erfarenheter överbord, och i stället designa det goda samhället from scratch.

Civilisationen har endast kunnat nå sin nuvarande nivå genom att olika idéer tillåtits att konkurrera med varandra. Långsamt har detta, närmast likt evolutionen, resulterat i ett mer och mer avancerat samhälle. I ett sådant samhälle kan många företeelser (till exempel vissa normer) framstå som underliga, och det kan då ligga nära till hands att tro att man med endast sitt förnuft till hjälp kan resonera sig fram till någonting bättre och mycket mer logiskt.

Att slå sönder system som visat sig fungera förhållandevis väl, för att i stället ersätta dem något man resonerat sig fram till, riskerar dock att få ungefär samma konsekvenser som då de brittiska kolonisatörerna planterade ut kaniner i Australien. Det framstod säkert som i allra högsta grad rationellt där och då, men då man inte förmådde överblicka vilka konsekvenser detta kunde få för ett komplext, finkalibrerat och ömtåligt ekosystem blev effekterna snart förödande.

Ett annat exempel på hur farligt normkritikbegreppet kan vara fick vi nyligen i form av en debattartikel skriven av företrädare för föreningen Svenska muslimer för fred och rättvisa. I denna försvarade artikelförfattarna AKP-sympatisören och före detta miljöpartisten Yasri Khan genom att hänvisa till just normkritik.

Artikelförfattarna är emellertid inga kärnfamiljskritiker eller förespråkare av könsrollernas avskaffande, de representerar en islamistiskt anstruken organisation som står för stockkonservativa värderingar. De är inte kritiska till några traditionella klädsel- eller avbildningstabunormer, de är kritiska till sekulära och västerländska normer.

Detta är naturligtvis i någon mening ett exempel på normkritik, men denna normkritik utgör den reaktionära spegelbilden till den normkritik den postmoderna vänstern talar om. Eftersom den postmoderna vänstern är just postmodern, finner man inom denna dock ingen motsägelse i detta.

Detta är de islamistiska krafterna synnerligen medvetna om, varför de också varit snabba med att anamma den ytterst språkbruksmedvetna postmoderna vänsterns språkbruk. Mer än så har inte krävts för att göra den postmoderna vänstern till en kraft att räkna med i kampen för patriarkatet, i kampen för att flytta fram den reaktionära konservatismens positioner och i kampen för sekularismens försvagande.

Läs även:
Nima Dervish
DN1, SvD1, Exp1, Exp2

2016-05-01

Om Löfven, första maj och allmänningens tragedi

År 2020, det vill säga samma år som den svenska arbetslösheten enligt Socialdemokraterna kommer vara EU:s lägsta, förväntas en miljon människor i arbetsför ålder att leva på bidrag. För att överbrygga denna avgrundsdjupa klyfta mellan retorik och verklighet lovade Stefan Löfven idag, det vill säga under årets mest välregisserade socialdemokratiska arrangemang, att skapa 5 000 skattefinansierade låtsasjobb.

Det finns egentligen ingen anledning att bevärdiga detta utspel med ens en sågning. Vad Löfven föreslår är inte bara även med den mest naiva och välvilliga av tolkningar fullständigt otillräckligt, det är därtill närmast att tolka som ett utslag av hur en desperat dagdrömmare griper efter halmstrån. Detta till trots diskuteras nu det hela som om det vore ett seriöst utspel. Det är på den nivån den svenska samhällsdebatten förs idag.

Det är beklämmande att beskåda. Den stora staten har tappat kontrollen över utvecklingen, men förhindrar samtidigt genom sina omfattande maktbefogenheter, genom sin regleringsiver och genom sin övertro till rationalismen alla försök att vända utvecklingen. Resultatet har blivit att hela Sverige i allt högre grad framstår som ett skolboksexempel på en allmänningens tragedi.

Vänsterregeringens ideologiska låsningar gör att den inte agerar. Vänsterblockets problemformuleringsprivilegium leder till att oppositionen ryggar tillbaka för de svåra frågorna. Partisystemets destruktiva incitamentsstrukturer gör valvinster viktigare än landets välstånd. Det klientelistiska systemet gör såväl väljare som företagare mer och mer villiga att bortse från uppenbara missförhållanden så länge möjligheterna för dem själva att berika sig på andras bekostnad är goda.

I kombination med den smygsocialisering som sker då mer och mer av börsvärdena kontrolleras av pensionsfonder, i kombination med att socialismen såväl politiskt som kulturellt blivit en maktfaktor även i ett land som USA, i kombination med EU:s accelererande utveckling mot en rationalistisk superstat med Frankrike som förebild, är det lätt att bli pessimistisk.

Vad som sker påminner oroväckande mycket om vad Joseph Schumpeter varnade för redan 1942, nämligen att socialismen med demokratins hjälp i slutändan skulle avgå med segern. Om så blir fallet kommer det då måhända vara alla svågerkapitalister, alla som låtit sig köpas, alla som värderat makt högre än politiskt innehåll och alla som offrat sina principer för personlig vinnings skull som socialismen då har att tacka för detta.

Läs även:
Motpol, I fablernas land
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2