2016-09-29

Om svarta hål och centralisering

Leif Gripestam, kommunstyrelsens moderate ordförande i Täby, har under dagen väckt viss uppmärksamhet då han i en intervju med Dagens Industri kallat Malmö kommun för ett "svart hål" för pengar från det av staten påbjudna kommunala skatteutjämningssystemet. I samma intervju framför Olle Reichenberg, Gripestams motsvarighet i Danderyds kommun, ett snarlikt, om än mer inlindat, budskap.

Som stark motståndare till alla former av centralisering finner jag personligen utjämningssystemet lika motbjudande som Gripestam och Reichenberg gör. Inte desto mindre är den hållning de ger uttryck för problematisk. Malmös problem beror nämligen inte, vilket Gripestam låter påskina, i första hand på Malmöpolitikernas (förvisso tämligen väldokumenterade) inkompetens.

Malmö kommuns usla ekonomi förklaras i första hand av den migrations-, arbetsmarknads- och bidragspolitik som förs på nationell nivå. Det finns mycket att kritisera Malmös rödgröna styre för, men när det kommer till kritan är deras händer bakbundna. Lejonparten av Malmö kommuns utgifter avgörs över huvud taget inte i Malmö, de bestäms i Stockholm.

På samma sätt förklaras inte kommunerna Danderyd och Täbys goda ekonomier i första hand av Gripestams och Reichenbergs hantverksskicklighet. Att kommunerna Täby och Danderyd är rika beror på en kombination av segregation och det faktum att personer med välbetalda jobb i Stockholm behöver någonstans att bo. Dessa kommuners välstånd beror kort sagt inte i första hand på deras styren, utan på en kombination av sociala och geopolitiska faktorer.

Att nämnda välbetalda jobb är så många i Stockholmsområdet har två huvudanledningar. Dels har staten genom sin starka närvaro i lockat tunga aktörer i näringslivet dit, en utveckling som dessutom förstärkts av en i allra högsta grad korporativistisk politik. Dels har staten förlagt ett oproportionerligt stort antal statliga arbetstillfällen, varav många synnerligen välbetalda, till staden.

Den springande punkten i sammanhanget är att dessa statliga stockholmsjobb finansieras av skattebetalare över hela landet. Ett slående exempel på detta är hur man i jämtländska Ragunda betalar en skyhög kommunalskatt på 34,42 %. Detta trots att tio procent av Sveriges vattenkraft produceras i kommunen, vilket leder till enorma statliga intäkter. Intäkter som indirekt bland annat går till att subventionera kommuner som Danderyd och Täby.

En starkt bidragande orsak till att kommuner som Malmö och Ragunda är fattiga är med andra ord samma tondöva centralistiska styre som gjort kommunerna Danderyd och Täby rika. När man i Täby och Danderyd beklagar sig över centraliseringen bortser man helt från det faktum att centraliseringen på det stora hela varit till stor nytta för de egna kommunerna. Av denna anledning framstår Gripestams utspel som ganska magstarkt.

Kombinationen av centralisering och politiskt storhetsvansinne har fått förödande konsekvenser för Sverige. Den som motsätter sig detta bör förespråka decentralisering. Det håller inte att kräva att få plocka russinen ur kakan.

2016-09-27

Påverkansoperationer, propaganda och postmodernism

Det talas mycket om påverkansoperationer dessa dagar, inte minst sedan affären Putilov blossade upp. Det finns i allra högsta grad goda anledningar att granska Egor Putilovs förehavanden, och det faktum att han tycks ingå i kretsen kring Kent Ekeroth gör bara en sådan granskning ännu mer angelägen. Det finns dock en hel del som skaver i de påståenden som nu läggs fram.

Att enskilda sverigedemokrater beundrar Putin är idag välbelagt, men när opinionsbildare utifrån detta låter antyda att partiet i sin helhet aktivt stödjer ryska intressen är man ute på ganska tunn is. Det är inte på något sätt omöjligt att det förhåller sig så, men att lättvindigt kasta ur sig den sortens anklagelser utan att presentera konkreta bevis är inte bara oseriöst. Det bidrar därtill till precis den urvattning av sanningsbegreppet som hör till den ryska propagandans främsta kännetecken.

Den skada Putilov och likasinnade eventuellt har ställt till lär emellertid inte påverkat stämningsläget i Sverige annat än på marginalen. Under de senaste åren har svenskarna på daglig basis blivit måltavla för uppläxningar, uppfostringskampanjer, tillrättalagda narrativ, vilseledande information, halvsanningar och regelrätta lögner från etablissemangets sida. Detta har underblåst en explosiv polarisering, undergrävt förtroendet för media och gött politikerföraktet.

Det var inte Sverigedemokraterna som gång på gång påstod att invandringen var en vinstaffär eller talade om "kompetensregn". Det var inte Sverigedemokraterna som gav pseudovetenskapen fritt spelrum på universiteten. Det var inte Sverigedemokraterna som gjorde så kallad normkritik till statligt sanktionerad norm. Det var inte heller Sverigedemokraterna som gjorde rasbegreppet fashionabelt igen.

Det var inte Sverigedemokraterna som förklarade att lekställningar utformade som brandbilar leder till sexuella övergrepp. Det var inte Sverigedemokraterna som år efter år insisterade på att vuxna var barn. Det var inte Sverigedemokraterna som började göra museer till postmoderna propagandacentraler. Det var inte sverigedemokrater som under flera år stenhårt drev linjen att det var rasism att motverka kvinnoförtryck även i förorterna. Et cetera, et cetera.

Jag påpekar inte detta för att ursäkta, relativisera eller propagera för Sverigedemokraterna. Jag påpekar detta för att det svenska etablissemanget under spektakulära former lyckats köra i diket till synes helt på egen hand. Jag påpekar detta för att de aktörer som nu kritiserar Sverigedemokraterna behöver sopa rent framför egen dörr innan de sätter sig på några höga hästar.

Jag påpekar detta för att affären Putilov behöver sättas i perspektiv. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att den som ägnat sig åt påverkansoperationer riktade mot Sverige förnöjt kunnat luta sig tillbaka medan svenska myndigheter, journalister och (rumsrena) politiker gjort grovjobbet åt dem. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att det svenska samhällets förljugenhet gjort Sverige till ytterst bördig jordmån för precis den sorts postmoderna propaganda som Kreml ägnar sig åt.
SR1

2016-09-20

Om "Det nya landet" och behovet av integration

"Det är inte bara nya svenskar som skall integreras. Alla behöver integreras, även etablerade svenskar." Så lyder budskapet i en film organisationen Individuell Människohjälp nyligen låtit producera.

Denna ambition att trycka ned ett hyperprogressivt budskap i halsen på den barbariska allmänheten har redan hunnit med att reta gallfeber på den pöbel man anser vara i behov av uppfostran. Genom det mästrande upplägget och den magnifika bristen på fingertoppskänsla har man på rekordtid lyckats polarisera oändligt mycket mer än vad man mot all förmodan kan tänkas integrera.

Det är oklart vad man egentligen hoppas åstadkomma med att låta personer, omsorgsfullt utvalda för sin brytning, tala om för åskådaren vad Sverige borde vara och hur "etablerade svenskar" borde agera. Lika oklart är vad man egentligen menar med att "etablerade svenskar" borde integreras i "det nya landet".

Borde "etablerade svenskar" minska sitt deltagande på arbetsmarknaden? Borde de sänka sin utbildningsnivå? Borde de, likt problemförorternas ointegrerade ungdomar, kasta sten på ambulanser oftare? Borde de, likt den kvinna i hijab som syns i slutet av filmen, i större utsträckning anpassa sig efter vad som i andra sammanhang brukar kallas för patriarkala strukturer?

Som kronan på verket förklarar man därtill att ett kallt och glesbefolkat land i Europas norra utkanter "behövs som en trygg plats på människor på flykt". I och med detta lyckas man också krydda budskapet med att ännu en gång ge uttryck för den grandiosa självbild som präglar den förment icke-nationalistiska svenska synen på den egna nationens roll i världen.

Detta väl sagt står det givetvis varje organisation fritt att för egna pengar producera vilka filmer den så önskar, även om dessa råkar vara debila, chauvinistiska och synnerligen kontraproduktiva. Individuell människohjälp har emellertid inte producerat filmen för egna pengar. Individuell människohjälp är en organisation som får en tredjedel av sina intäkter i form av offentliga bidrag.

Med andra ord är filmen till stor del finansierad med skattemedel, av vilka merparten dessutom kommer från Sida. Således får inte bara svenska skattebetalare själva vara med och finansiera den uppfostringskampanj de nu är föremål för. Därtill räknas detta som bistånd, trots att de så kallade biståndspengarna hade kunnat göra oändligt mycket större nytta i till exempel något av Mellanösterns flyktingläger.

När det till ödesmättad musik framförda budskapet inleds sker detta med orden: "Det finns ingen väg tillbaka. Sverige blir aldrig som det varit." I detta har man alldeles rätt, alldeles oavsett vad den som råkar titta på filmen råkar ha för känslor inför det hela. Vad detta rent konkret innebär är att välfärdssystemen för lång tid framöver kommer vara en väldigt dyr och ogynnsam affär för de "etablerade svenskar" som påstås vara i behov av integrering.

Den som inte önskar en sådan utveckling måste därmed ge upp drömmen om den så kallade svenska modellen. Vad mer är, i den mån "etablerade svenskar" kan sägas vara i behov av att integreras så bottnar detta behov i deras brist på insikt om att kollektivavtal, högra bidragsnivåer och bristen på låglönejobb utgör allvarliga hinder för just integration.

Sverigedemokraters vurmande för folkhemmet blir därmed en kraft för fortsatt höga transfereringar. På motsvarande sätt blir socialisters förmenta solidaritet i form av krav på höjda bidrag och en hårdreglerad arbetsmarknad en kraft för en permanentering av det skyhöga sysselsättningsgapet mellan infödda och invandrare.

Det finns, precis som det påstås i filmen, "ingen väg tillbaka". Det är dock högst oklart om Individuell människohjälp själva faktiskt förstår vad detta innebär.
DN1, DN2, DN3, GP1

2016-09-18

En vecka med skolgårdsmobbarvänstern

Under de senaste dagarna har den svenska skolgårdsmobbarvänstern, understödda av sina förment liberala hummerknivskollaboratörer, förlustat sig i demagogi som om vore det 2014.

Man har inte bara hunnit med att hävda att svenskar måste integreras i Sverige eller att sjösätta nya smutskastningskampanjer mot Alice Teodorescu, Hanif Bali och Ivar Arpi. Stefan Löfven har dessutom hunnit med att deklarera att han inte tänker avgå vid en valförlust, såvida inte allianspartierna först meddelar att de ämnar regera med Sverigedemokraternas stöd.

Att Löfven motiverar detta med att allianspartierna enligt honom "mumlar och hymlar om hur de tänker kring SD" förtjänar en närmare analys. Om Alliansen blev största block, men med Sverigedemokraterna som vågmästare, vore nämligen deras ställning identisk men hur hans egen ser ut idag. Vad mer är, regeringen har inte betackat sig för Sverigedemokraternas stöd.

När detta parti nyligen meddelade att de inte ämnade ge regeringen sitt stöd resulterade detta i en arg tirad från Ardalan Shekarabis sida. Ännu mer talande är det faktum att när regeringen fick igenom mandatperiodens i särklass viktigaste beslut så skedde detta med Sverigedemokraternas stöd.

Att Löfven av alla människor anklagar andra för att mumla och hymla kan förefalla tyda på en magnifik brist på självinsikt, men så är inte fallet. Socialdemokraterna har idag inga som helst visioner utom en, nämligen att säkra regeringsmakten åt sig själva. För att nå detta mål skyr man inga som helst medel.

Oräkneliga alliansföreträdare försökte sig efter Löfvens utspel på att utmåla honom som en idiot, men faktum är att hans utspel var smart. Han vet att han i det svenska mediala klimatet kommer undan med att hyckla ohämmat. Han vet att inbördeskrig utbrister i Folkpartiet varje gång en sverigedemokrat nyser. Han vet att Centerpartiets pseudolibertarianer föredrar socialism framför ytterligare inskränkningar av den kravlösa migrationspolitiken.

Framför allt vet dock Löfven att den svenska högern med allra största sannolikhet kommer fortsätta spela efter gap- och skrik-vänsterns spelregler, eftersom den redan gått med på att göra detta i årtionden. I och med detta kan han fördöma Alliansen för att den om två år eventuellt kommer göra exakt det han själv ägnar sig åt just nu, utan att någon i tongivande ställning påpekar det absurda i detta.

Att Löfven tar till sådana knep är naturligtvis ytterst osmakligt, men givet att högen är så "väluppfostrad" att den stillatigande går med på detta är det också fullt naturligt. Resultatet blir att Löfvens grundlösa påstående att Alliansen skulle vara mer "SD-besmittad" än hans eget regeringsunderlag sätter sig.

Det är så den svenska vänstern arbetar. Löfven påstås ofta även av sina motståndare vara en hygglig typ, men vad hans utspel mer än något annat visar är att han utan att darra på manschetten gärna hänger sig åt det mest skamlösa av maktspel. Att därtill bland annat Birgitta Ohlsson mer än gärna agerar nyttig idiot lär bara stärka honom i övertygelsen att detta är rätt väg att gå.

Så länge den svenska högern går med på att spela efter gap- och skrik-vänsterns spelregler är den dömd att förlora, av den enkla anledningen att dessa regler är utformade för att den skall förlora. Vad som skedde förra mandatperioden var att Fredrik Reinfeldt gick rakt i den fälla vänstern hade gillrat åt honom.

När det kom till kritan visade det sig snabbt att Socialdemokraterna inte alls brann för den ansvarslösa migrationspolitik de högljutt hade försvarat så länge de befann sig i opposition. Sannolikt var man under förra mandatperioden inte heller på Aftonbladets opinionsredaktioner särskilt bekymrade för det tilltagande stödet för Sverigedemokraterna, så länge det var förbannade före detta alliansväljare som stod för detta. Vad man däremot såg var ett gyllene tillfälle att gripa makten, trots oförändrat väljarstöd.

Vad den senaste tidens många utspel ännu en gång visar är att den svenska vänstern är fullständigt skamlös, håller sig med dubbla måttstockar och mer än gärna tar till skolgårdsmobbarmetoder. Detta kommer förbli en vinnande strategi så länge den svenska högern finner sig i det.

Att vänstern bedriver ständiga hatkampanjer mot Hanif Bali beror på att han som en av få alliansföreträdare inte låter dem komma undan med sitt fulspel, något som gör dem livrädda. På ungefär samma sätt vet vänstern att den inte längre kan vinna några val på sakliga argument, varför man lägger enorm energi på att bemöta till exempel Alice Teodorescu med osakliga.

Så länge vi finner oss i detta kommer den skenheliga skolgårdsmobbarvänstern fortsätta förpesta Sverige. Den som inte finner sig i detta måste börja bemöta vänsterns flodvåg av djupt ohederlig vulgärdemagogi med precis den respekt den förtjänar.
SvD1, GP1

2016-09-11

Om ålderstester, felmarginaler och rättssäkerhet

Frågan om ensamkommande asylsökandes ålder har länge utgjort en av de frågor runt vilken samhällsdebatten drabbats av total låsning. Idag tycks dock bubblan en gång för alla har spruckit, varför de debattörer som länge hävdat att fyrtioåringar varit barn nu febrilt försöker retirera utan att fullständigt tappa ansiktet.

Även nu, med denna surrealistiska fars till synes slutligen lagd till handlingarna, förmår emellertid inte den dysfunktionella samhällsdebatten komma till pudelns kärna. Frågan om ålderstesternas felmarginaler återkommer nämligen fortfarande titt som tätt i debatten, men detta utan någon som helst diskussion om vad detta egentligen innebär.

Risken för att en underårig felaktigt bedöms vara 18 år eller äldre framställs fortfarande som ett stort problem. 18-åriga ensamkommande kastas dock inte ut ur landet hals över huvud, trots att detta ofta är den outtalade implikationen. Tvärtom kommer de beviljas asyl – om de bedöms ha asylskäl.

Vad som lockat så många att ljuga om sin ålder är bland annat att deras möjligheter till asyl då blir goda, även om de saknar asylskäl. Det "värsta" som kan hända om någon felaktigt bedöms ha ljugit om sin ålder blir därmed att såväl asylrätten som Internationella Konventioner™ upprätthålls.

Med andra ord innebär en felaktig åldersbedömning inte några förödande konsekvenser. Att en asylsökande utan asylskäl får avslag är naturligtvis tråkigt för vederbörande. Det innebär emellertid inte att någons rättigheter åsidosätts.

Att frågan om ålderstester blivit så infekterad beror på att många aktivister och debattörer tyckt det har har varit bra att så många utan asylskäl beviljas asyl. Ålderstester har däremot aldrig inneburit någon ökad risk för en rättsosäker hantering. Tvärtom är det rådande ordning, det vill säga en ordning som premierar fusk, som är högst tvivelaktigt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Syd1

2016-09-09

Om Postmoderna museet, kvotering och progressivismen

Det går att invända mycket mot den socialistiska regeringens dagsaktuella lagförslag att tvångskvotera bolagsstyrelser, men den i särklass viktigaste av dessa är att en sådan lag vore ett långtgående ingrepp i äganderätten.

Kontrollen över privat egendom, menar regeringen, bör inte bara vara en fråga för ägarna. Privat egendom bör även, menar regeringen, utgöra ett verktyg underställt politikerna. Då ägande till syvende og sidst handlar om just kontroll, snarare än om öronmärkta atomer, utgör med andra ord varje försvagning av äganderätten i grund och botten en expropriering i det fördolda.

Att samma regering just nu arbetar för att omstöpa ett anrikt museum till postmodern propagandacentral är ingen slump. Tvärtom är de bägge företeelserna uttryck för samma ideologiska strömning, nämligen progressivismen. Progressivismen anser sig i likhet med de flesta andra ideologier sitta på de rätta svaren, men progressivismens anspråk går också betydligt längre än så.

Progressivismen anser sig därtill sitta på facit om hur framtiden bör, skall och kommer att se ut. Progressivismen anser sig inte bara besitta de bästa verktygen för framåtskridande. Progressivismen har ned på detaljnivå redan bestämt sig för vad slutmålet är, även när det kommer till individens privatliv. De människor som envisas med att leva på ett för progressivismen oönskat sätt ses därför som grus i maskineriet som till varje pris måste elimineras.

Den människa som motsätter sig progressivismen, menar progressivisten, vet inte sitt eget bästa. Den människa som motsätter sig progressivismen, menar progressivisten, måste få hjälp att se ljuset. Därför, menar progressivisten, helgar ändamålen medlen. Därför, menar progressivisten, är det rätt att såväl åsidosätta de friheter som tidigare tagits för givna som att brutalt köra över den enskilde.

Detta synsätt har inte bara präglat politiken de senaste hundra åren, det har definierat den. Hade det inte varit för progressivismens starka ställning hade politiken tagit ett steg tillbaka ungefär lika ofta som den tagit ett steg framåt. Att politiken tar ett steg tillbaka är emellertid ytterst ovanligt idag. De senaste 100 åren har tvärtom normalläget varit att politiken hela tiden flyttar fram sina positioner.

Resultatet har blivit att vår frihet successivt minskat. Resultatet har blivit att mer och mer av vår vardag detaljregleras av lagar. Resultatet har blivit att det blivit svårare och svårare att starta nya företag. Resultatet har blivit att den zon i vilken vi är fria att leva som vi själva önskar successivt har minskat i omfång.

Progressivismens avsikter är måhända de bästa, men det faktiska resultatet har blivit att de fantastiska fördelar den västerländska civilisationen fört med sig steg för steg trängts undan. Om progressivismen tillåts flytta fram sina positioner i ytterligare 100 år kommer upplysningen vara död.
SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, DN4

2016-09-08

Det handlar inte om välmenande idealism, det handlar om fanatism och ondska

Den 19 september arrangerar SSU Stockholm "Diskussionskväll om islamofobi bland rasifierade med Rashid Musa", ett arrangemang dit endast "rasifierade" är välkomna.

Arrangemanget har under dagen fått mycket kritik för sitt rasseparatistiska upplägg. Denna kritik saknar naturligtvis inte relevans, i synnerhet som den sätter fingret på det faktum att vad som är åtalbart när en grupp ägnar sig åt det är tillåtet när en annan grupp gör precis samma sak. Formerna för arrangemanget är, annorlunda uttryckt, ett talande bevis för att principen om likhet inför lagen i praktiken är avskaffad.

Själv finner jag dock i första hand arrangemanget anmärkningsvärt av ett annat skäl, nämligen vad det säger om SSU och Socialdemokraterna. Att SSU står som arrangör är bara det senaste i en lång rad av exempel på att förbundet idag står för en linje som har ganska lite gemensamt med socialdemokrati av klassiskt snitt.

Det nu aktuella arrangemanget är inte bara ett utslag av identitetspolitik i dess mest extrema form. Man har därtill bjudit in en känd islamist för att leda en diskussion om islamofobi. Man har med andra ord utsett bocken till trädgårdsmästare, därtill i ett läge då islamismen skördar extremt många offer.

Den gängse föreställningen är att de politiker som på detta sätt legitimerar extremisters världsbild är naiva och att deras engagemang är ett utslag av missriktad välvilja. Det stämmer förvisso i många fall, men det utgör långtifrån hela förklaringen.

Många av de vänsterextremister som ligger bakom arrangemang som det ovan nämnda är inga nyttiga idioter, utan vet tvärtom precis vad de gör. Vad som driver dem är inte kärleken till andra människor. Vad som driver dem är deras hat mot den västerländska civilisationen, mot dess institutioner, mot dess kultur, mot dess traditioner och mot dess marknadsekonomi.

Då detta hat i mångt och mycket överlappar med islamismens agenda har dessa grupper funnit varandra. De är måhända inte eniga om slutmålet, men de är definitivt eniga om vad som först måste raseras. De har därför också, åtminstone tills vidare, slagit sina påsar ihop.

Dessa människor drivs inte av välmenande idealism, de drivs av precis samma sorts fanatism som genom historien har resulterat i terrorvälden, gulagarkipelager och folkmord. Det finns absolut ingenting charmigt över deras engagemang, tvärtom är den extremism de hänger sig åt direkt farlig.

Vad som gör situationen extra pervers är det faktum att de lyckats sälja in sig själva som den goda och oundvikliga samhällsutvecklingens avant-garde. Från höga hästar basunerar de gång på gång ut sin egen moraliska överlägsenhet, varpå samhällsinstitutioner och politiker skrämmande ofta låter dem få sin vilja fram.

Det hela rör sig emellertid om fanatisk demagogi, helt utan spår av grundläggande anständighet. Vi bör inte vika oss en tum för deras fanatiska ideologi. Tvärtom, vi behöver börja säga åt dem att hålla käften.

Läs även:
Motpol
GP1

2016-09-07

Om vikten av att inte följa spelets regler

Som tidigare påpekats är ett utmärkande drag för den svenska gap- och skrik-vänstern att den tillämpar en måttstock för sina motständare – och en helt annan för sig själva. Detta synsätt ger dem i praktiken frikort att bete sig som svin, samtidigt som varje liten "överträdelse" från motståndarnas sida utmynnar i hysteriska utbrott.

Naturligtvis borde ingen människa med ett minimum av självbevarelsedrift gå med på detta, men av olika anledningar är detta precis vad den svenska högern har gjort. Man backar och ber om ursäkt för sina åsikter, man fortsätter att spela med de märkta kort vänsterextremisterna delar ut och man hoppas, lite till mans, att den självspäkning man frivilligt ägnar sig åt skall belönas med en hummerkniv.

Ett återkommande tema på denna blogg har varit uppmaningen att vägra spela efter dessa spelregler. Att acceptera dessa perversa förutsättningar är inte att vara anständig. Det är i bästa fall att vara en nyttig idiot, i värsta fall att vara en ryggradslös kollaboratör.

Det finns emellertid goda skäl att inte begränsa resonemanget till de varbölder till frågor runt vilka åsiktskorridoren byggdes. Ett dagsaktuellt exempel på detta är debatten om den skattehöjning som socialistregeringen med magnifik fantasilöshet aviserade igår.

Skattehöjningen är motbjudande, orsakad av monumental inkompetens och omsorgsfullt utformad för att föra väljarna bakom ljuset. De senaste två budgetpropositionernas skattehöjningar innebär emellertid inte att ett skatteparadis nu går i graven. Tvärtom, skattetrycket var trots jobbskatteavdragen skyhögt även förra mandatperioden.

Regeringen Löfvens höjningar är naturligtvis motbjudande, men samtidigt också förhållandevis små i sammanhanget. Av allianspartiernas kritik att döma är alternativet en klassisk högerpolitik, men så är inte fallet. Den alliansbudget som under spektakulära former antogs av riksdagen i slutet av 2014 innebar höjda skatter, inte sänkta.

Bakom den högljudda kritiken döljer sig det faktum att den sakpolitiska klyftan mellan blocken är väldigt liten. Det ligger emellertid i båda sidors intresse att utmåla denna "klyfta" som större än den är. Därför gör man också allt för att blåsa upp den marginella oenigheten kring exakt hur hänsynslös beskattningen av löntagarna bör vara till en ödesfråga.

I detta har såväl allmänhet som opinionsbildare varit dem väldigt behjälpliga. Under dagen har åtskilliga artiklar och andra debattinlägg producerats i vilka politikernas tämligen förljugna bild har bekräftats. Detta utan att allianspolitikerna fått några kritiska frågor vare sig om skattehöjningarna 2015 eller hur mycket de ämnar justera det totala skatteuttaget om de vinner valet 2018.

Jag tillhör inte dem som av ideologiska eller principiella skäl vägrar att rösta. För mig innebär allmänna val en liten, liten möjlighet till skademinimering, och jag har inte för avsikt att avstå från denna. Jag tänker dock inte spela med i allianspolitikernas skattecharad. Den dag de börjar arbeta för att sänka skatteuttaget rejält finns det skäl att stämma in i kören. Inte förr.
DN1, SvD1, SvD2

2016-09-06

Migrationsskatt

Då Magdalena Andersson i slutet av augusti fick frågan om varför den för bostadsbristen så förödande reavinstbeskattningen (för övrigt en skatt på inflation och dålig bostadspolitik) inte avskaffades, svarade hon att intäkterna behövdes "för att vi ska kunna ha bra skolor, förskolor och äldreomsorg".

När den socialistiska regeringen idag föga förutsägbart aviserade nya skattehöjningar lät det ungefär likadant. De nya inkomsterna skall gå till att rädda miljön och att stärka välfärden. Regeringen, lyder budskapet, är inte bara ansvarstagande, utan därtill mån om att pengarna skall gå till ändamål som ligger i skattebetalarnas intresse.

Det hela är naturligtvis ingenting annat än apspel. Att regeringen väljer att höja de redan skyhöga skatterna beror inte på att man värnar om skattebetalarna, och det beror definitivt inte på att man är ansvarstagande. Att regeringen höjer de redan skyhöga skatterna beror på att de senaste årens hyperidealistiska migrationspolitik efterlämnat gigantiska hål i statens finanser.

De många skattehöjningar som införts sedan 2013 har i regel motiverats med omsorg om miljön, välfärdssystemen, svältande barn och haltande djur, med allt detta har varit svepskäl. Vad man i själva verket har infört är en migrationsskatt. Denna har man därefter successivt höjt i smyg, i förhoppningen att valboskapet inte skall märka något.

Att politikerna väljer att göra detta beror inte på att de är ansvarstagande, utan tvärtom på att notan för många år av en exempellös brist på politiskt ansvar skenar. Politikerna dumpar därför kostnaderna för sin egen spektakulära inkompetens på skattebetalarna, och ljuger därefter likt de demagoger och populister de är hämningslöst och ogenerat om orsakerna till detta.

Detta bedrägeri kommer, givet hur Sverige ser ut idag, fortsätta så länge den så kallade svenska modellen består. Omfördelningspolitiken är idag, alldeles oavsett vad man tycker om hur denna fungerat i det förgångna, en garanti för att arbetande svenskar förblir utsugna. Den som hoppas på förändring måste inse detta, snarare än att klamra sig fast vid den naiva förhoppningen att allt kan bli som förr.

Läs även:
Stig-Björn Ljunggren
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2016-09-05

Trollfabriken Aftonbladet

En starkt bidragande orsak till att det svenska sanningsbegreppet snart är lika urvattnat som den grekiska drachmern en gång var är Aftonbladets ledarredaktion. På denna reaktion ägnar man sig inte bara åt att slarva och skarva med sanningen, man ser lögnen som ett viktigt verktyg för att uppnå politiska mål.

Ett aktuellt exempel på detta är Fredrik Virtanens krönika "Föraktet för fakta är en global farsot". I denna förfasar sig den lågutbildade och Motalabördige vite mannen Fredrik Virtanen inte bara över det arbetarpatrask som lågutbildade vita män utgör. Under förevändningen att slå ett slag för sanningen basunerar han dessutom ut ett stort antal lögner om Magnus Ranstorp.

Skillnaden mellan denna metod, som såväl Virtanen som hans ledarredaktionskollegor ogenerat använder gång på gång, och den desinformationsspridning som ryska propagandaorgan som RT och Sputnik News ägnar sig åt, är hårfin, om ens det. Man använder sin plattform för att medvetet sprida lögner, väl medveten om att dessa kommer få mycket större genomslag än sanningen.

Att man trots detta påstår sig värna om sanningen är groteskt, men också en logisk fortsättning på strategin. När Anders Lindberg, en av Virtanens kollegor, häromdagen uttalade sig om dålig ton på nätet illustrerade han en annan aspekt av detta. Den närmast kroniskt otrevlige och dryge Lindberg hävdade då i en diskussion med Johan Ingerö att "ni" (det vill säga Högern™) borde ta diskussionen "på större allvar". Därefter klumpade han ihop "klimatet nu" med Putin, och hävdade att "det substantiellt nya är det helt sanningsfria och bubblorna".

Vad Lindberg gav uttryck för hade varit direkt komiskt, vore det inte för situationens allvar. Aftonbladet har ägnat åtskilliga år åt att piska upp hätska stämningar i Sverige med sin patenterade någonting har gått sönder-retorik. De har ljugit, förtalat och svartmålat, och i och med detta förpestat debattklimatet. De har gett blanka fan i både sanning och grundläggande anständighet, så länge detta främjat deras egen agenda.

Ännu mer komiskt blir det när Lindberg blandar in Putin. Den ryska propagandan är en faktor att räkna med idag, men Lindberg tycks helt missa det uppenbara. Genom att sprida lögner, förtala och svartmåla har hans egen redaktion bidragit till att urholka förtroendet för det skrivna ordet. Man har pumpat ut den ena lögnen efter den andra, vilket såväl devalverat sanningsbegreppet som fått folk att söka sig till andra kanaler.

Ryska propagandamakare lär knappast se Aftonbladet som en farlig motståndare. Tvärtom, i den mån de faktiskt bryr sig om tidningen gnuggar de med allra största sannolikhet sina händer över det arbete ledar- och kulturredaktionerna gör tillsammans med till exempel Politism. För dem är Virtanen, Lindberg et consortes nyttiga idioter som, i och med sitt oförtrutna arbete med att relativisera sanningsbegreppet sönder och samman, gör deras eget arbete oändligt mycket lättare.
Ab1

2016-09-04

Gästinlägg: Henrik Sundström om ålder på ensamkommande ungdomar

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Migrationsöverdomstolen klargjorde i en dom från 2014 (MIG 2014:1) att det är den som söker asyl som har den fulla bevisbördan för sin ålder. Det betyder något förenklat att den som inte kan bevisa sin ålder med ID-handlingar eller på annat sätt, kommer att beslutas vara vuxen om det råder tveksamhet.

Som en följd av detta slutade Migrationsverket att göra egna medicinska åldersbedömningar av asylsökande, för att istället informera den asylsökande om att det finns en möjlighet att själv göra en medicinsk åldersbedömning om vederbörande inte på annat sätt kan styrka sin ålder. Någon officiell statistik över hur många som skrivs upp i ålder av Migrationsverket finns inte, men mot bakgrund av hur få som kan styrka sin ålder torde det vara en relativt stor andel av de sökande.

Ett problem med ordningen efter 2014 är att Utlänningslagen inte är skriven med en tanke på att åldern skulle kunna vara en fråga. De åldersbeslut som fattas av Migrationsverket kan därför inte överklagas enligt Utlänningslagen. Justitieombudsmannen JO har därför kritiserat Migrationsverket, senast i april i fjol (JO 6942-2013) och uppmanat verket att godta den ålder som den asylsökande uppger vid ansökningstillfället samt utforma besluten så att de ska gå att överklaga, det vill säga att åldersbeslut fattas när verket fattar slutligt beslut i saken.

Detta leder till det läge som råder idag. Migrationsverket måste enligt JO som huvudregel ta för gott den uppgift som den asylsökande ger vid inskrivningen, fram till dess att verket fattar ett slutligt beslut i asylärendet. Med tanke på att den genomsnittliga handläggningstiden nu ligger på 15 månader och däröver är inte detta längre rimligt. Stora resurser binds i onödan som skulle kunna göra mycket större nytta på andra håll. Det leder också till att barn och vuxna blandas på boenden på ett sätt som innebär nackdelar för barnen.

Vidare innebär dagens ordning problem ur rättsäkerhetsperspektiv. Det är inte ovanligt att asylsökande får bifall till sin ansökan om uppehållstillstånd, samtidigt som Migrationsverket beslutar att skriva upp den sökande i ålder. I ett sådant läge kan ålderbeslutet överhuvudtaget inte överklagas, ens om sökanden lyckas få fram bevis om sin ålder.

Slutsatsen är att Migrationsverket måste hitta en annan process för hur och framför allt när verket fattar beslut om ålder. Beslutet måste komma så tidigt som möjligt, och dessutom vara rättssäkert och möjligt för den asylsökande att få överprövat. Läget har varit känt under åtminstone två år och det är förvånande att regeringen hittills inte har vidtagit en enda konkret åtgärd.

Den rimligaste lösningen vore att ändra Utlänningslagen så att åldersbeslut blir möjliga att överklaga och att verket omedelbart börjar fatta tidiga åldersbeslut. En lagändring tar dock tid. Det borde därför övervägas om inte verket redan idag skulle kunna fatta tidiga åldersbeslut som rena förvaltningsbeslut, vilket enligt en tydlig praxis från Högsta förvaltningsdomstolen skulle vara möjliga att överklaga enligt allmänna förvaltningsrättsliga regler. Det skulle till och med leda till en förbättrad rättssäkerhet för den grupp av asylsökande som idag inte har den möjligheten.

Omhändertagandet av ensamkommande ungdomar är idag ett ekonomiskt åtagande fullt i klass med till exempel försvarsbudgeten. Regeringen har uppvisat en sällsam oförmåga att hantera frågan, trots att läget har varit känt under flera år. Istället väljer regeringen att vältra över stora delar av kostnaden på landets kommuner från och med nästa år.