2016-11-26

Gästinlägg: Henrik Sundström om marxismens entreprenörer

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Den nymarxistiska vågen har sköljt över landet med tilltagande kraft under de senare åren. Huvudsakligen är det de yttersta kommandohöjderna i olika organisationer som har intagits. Liberala begrepp som jämställdhet och icke-diskriminering har utmönstrats, och istället ersatts av mer renlärigt marxistiska motsvarigheter, som maktordning och strukturell rasism.

I kölvattnet av denna omvälvning har en ny konsultmarknad uppstått. Den myndighetschef eller minister som känner sig vilse i den korrekta begreppsdjungeln behöver inte leta länge efter snabb hjälp. Marknaden för entreprenörer i marxism, som till exempel Make Equal eller Rättviseförmedlingen, är helt enkelt strålande.

Regeringen består numera av ett antal individer där flera tycks vara uttalade nymarxister, med t ex kulturminister Alice Bah Kuhnke som strålande exempel. Det påverkar. Sverige är litet, åtminstone på den nivå av människor som kan komma ifråga som förbundsordförande eller för ett generalsekretarskap. Konformismen är stark. Det är på något sätt viktigt att ha det rätta uttrycket. Ve den som kommer till skolan i fel kläder, ungefär.

De fackliga organisationerna är naturligtvis inte förskonade. Unionens kampanj "Mansplainingakuten", en telefonlinje dit medlemmar har kunnat ringa in och prata om problemet med män, är den senaste lyckade införsäljningen från dessa resande i modernt mode.

Måhända har den fackliga kampen lyckats så väl på tjänstemannaområdet, att fackförbunden numera letar med ljus och lykta efter nya arbetsuppgifter. Det är ju knappast så att medlemmarna har gått ut på gator och torg för att kräva sin rätt till gymnasiepubertala PR-kampanjer. Istället handlar det snarare om en ängslighet hos Unionens ledning. Det handlar mer om ett tafatt försök att göra sig relevant. Visa att man är med.

Istället slår det så fel. De som har ringt in är naturligtvis huvudsakligen inte kvinnor. Enligt TCO:s tidning Arbetsvärlden är de flesta som har ringt in män, som varit förbannade för att deras egna fackavgifter har fått bekosta ett PR-projekt som handlar om att män är dumma.

Fackliga organisationer har som ändamål att ta tillvara sina medlemmars intressen. Dit kan knappast anses höra att trycka dit sina egna medlemmar, sprida de senaste marxistiska modeteorierna från USA, eller utgöra kassako åt aldrig så driftiga konsulter i tyckande.

2016-11-21

Den stulna skogen


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

Äganderätten är på många sätt central i vår vardag. En typisk morgon vaknar vi upp i en säng vi äger, tar på oss kläder vi äger och äter en frukost tillredd av livsmedel vi äger. Frånvaron av äganderätt skulle för de allra flesta av oss innebära en såväl abrupt som drastiskt försämrad livskvalitet. Trots detta är fenomenet ägande för många ett påfallande abstrakt begrepp.

Ägande består dock inte i någon form av metafysiskt band mellan ägaren och föremålet för ägandet. Ej heller är de dokument som intygar att ett visst föremål ägs av en viss person särskilt centrala i sammanhanget. Vad ägandet handlar om är kontroll – om ägarens frihet att nyttja föremålet för ägandet så som vederbörande själv önskar.

Därmed inte sagt att ett intyg på att du är den rättmätiga ägaren till ett föremål är irrelevant. Tvärtom, ett sådant intyg kan i många sammanhang vara av yttersta vikt, men då endast som ett medel för att du skall kunna utöva ovan nämnda kontroll. Om du trots detta dokument inte tillåts utöva den kontroll intyget ger dig rätt till, fyller det inte längre någon som helst funktion.

Många skogsägare uppskattar de naturvärden som följer med marken, men dessa är i regel inte deras primära drivkraft till fortsatt ägande. Den som äger skog gör vanligtvis detta främst för att han eller hon förväntar sig en viss avkastning av marken. En förutsättning för denna avkastning är just kontroll.

När staten förbjuder en markägare från att avverka skog, förflyttas merparten av kontrollen över denna skog från den person som formellt äger marken till staten. Därmed har det formella ägande en lagfart innebär i praktiken blivit värdelöst. Eftersom det nu är staten som kontrollerar skogen, är det också staten som i praktiken äger skogen.

Att det rent formellt finns en lagfart som pekar ut någon annan som ägare spelar i sammanhanget väldigt liten roll. Den person som i lagfarten står som ägare till marken har fråntagits kontrollen, och därmed också möjligheten till avkastning. Den kontroll staten har utövat i samband med att avverkningsförbudet drivits igenom, är däremot i allra högsta grad påtaglig. I all praktisk bemärkelse har med andra ord staten konfiskerat skogen.

Detta hade kunnat vara en akademiskt utläggning, men dessvärre är det hela idag en högst kännbar realitet för landets skogsägare. Skog för 50 miljarder kronor har till exempel klassats som nyckelbiotop av statliga Skogsstyrelsen, vilket i praktiken omöjliggör både avkastning och försäljning. Rent juridiskt har dock de formella ägarna inte fråntagits någon mark, varför inte heller någon ersättning utgår.

Privat egendom för tiotals miljarder kronor har därmed i all praktisk bemärkelse konfiskerats, men utan att detta gjort särskilt mycket avtryck i nyhetsflödet. Det säger en hel del om hur svag äganderättens ställning i Sverige faktiskt är idag. Detta trots att äganderätten är en av grundpelarna i den liberala demokrati som politiker och andra makthavare ständigt påstår sig måna om.


Tycker du äganderätten är viktig? Följ gärna Egendomligt!

2016-11-20

Delmon Haffo och kulturkriget

Veckans stora händelse i den svenska politiken inträffade då Moderaten Delmon Haffo effektivt torpederade sin egen karriär genom att kalla Annika Strandhäll för något fult, då han trodde att kameran han talade till inte var påslagen.

Det finns ingen större anledning att försvara Haffo. Den skenhelighet det politiska etablissemanget gav uttryck för då de lät antyda att de själva minsann aldrig skulle använda sig av ett liknande språkbruk i privata sammanhang var förvisso ganska patetisk, men faktum kvarstår. Haffo hade visat prov på en så enastående dålig politisk fingertoppskänsla att partiledningen inte hade något annat val än att ge honom sparken.

Vad som gör historien intressant är dock vad som hände sedan. I en flodvåg av artiklar och reportage fick vi veta att vad som hänt var något av det mest fruktansvärda som någonsin hänt. Ja, det hela var så fruktansvärt att till och med de vanliga narrativen om den nära förestående trumpokalypsen under några dagar tillfälligt fick stryka på foten.

Förmenta "expertkommentatorer" gav begreppet Filterbubbla™ ett ansikte då de allvarsamt berättade den enorma skada partiet hade lidit. Journalister, understödda av en demagog till statsminister, förklarade att det hela var ett tecken på en osund moderat partikultur. SVT:s Margit Silberstein jämförde det hela med Sverigedemokraternas järnrörsskandal. DN ägnade en huvudledare åt att ingående berätta om de berg av luktsalt som nu krävdes för att hålla landets socialliberaler vid medvetande. Och så vidare.

Vad allt detta var uttryck för var en rädsla att förlora sina maktprivilegier. Skolgårdsmobbarmetoder och andra former av politisk huliganism är nämligen inte bara vänsterns främsta arbetsredskap, de är dessutom arbetsmetoder denna anser sig ha monopol på. Samtidigt som man själva frossat i svartmålning, personangrepp, härskarmetoder och smutskastningskampanjer har man krävt God Ton™ från sina politiska motståndares sida.

Detta har länge varit någonting som man inom högern av någon obegriplig anledning gått med på. Den senaste tiden har man dock inom Moderaterna kommit att omvärdera denna strategi, någonting som skapat oro bland socialister och deras socialliberala hangarounds. Den omättligt makthungriga vänsterns viktigaste verktyg riskerade att vridas ur deras händer.

När stolpskottet Delmon Haffo så gjorde bort sig kom detta som en skänk från ovan. Utåt flödade visserligen krokodiltårar i sådana mängder att låglänta delar av Sverige hotades av översvämning, men bakom stängda dörrar kände jublet inga gränser. Nu skulle Haffo-incidenten mjölkas maximalt. Vad som sedan hände var resultatet av detta.

Vänstern för idag sin Kulturkampf på åtskilliga fronter samtidigt. Den vill reglera ditt privatliv, den vill bestämma vad du läser, den vill göra näringslivet till regeringens förlängda arm och den vill skriva om historien. Den nöjer sig emellertid inte ens med detta.

Vad reaktionerna på Haffo-incidenten mer än något annat är ett uttryck för, är hur vänstern med näbbar och klor kämpar för att kontrollera samhällsdebatten som sådan. Vad vänstern ägnar sig åt är ett regelrätt kulturkrig. Den som gör misstaget att tro att det är något mindre allvarligt eller mer civiliserat än ett sådant har redan förlorat.
DN1, SvD1, SvD2, SvD3

2016-11-16

Partisekreteraren, statsministern och Oron™

Hans Li Engnell satte nyligen i en mycket läsvärd text fingret på något viktigt, nämligen att de hysteriska analyser vi numera dagligen får läsa i tidningarna, och att de valhänta politiska försöken att värja sig mot det uppror som sprider sig som en löpeld bland världens valboskap, bör förstås som ett utslag av etablissemangets rädsla för att förlora sina maktprivilegier.

Att denna rädsla kraftigt förstärkts sedan Donald Trump häromveckan valdes till världens mäktigaste blev idag väldigt tydligt i två inhemska politiska utspel. För det första av dessa stod Moderaternas Tomas Tobé, då han i en debattartikel gick till storms mot bland annat identitetspolitiken.

I sak har Tobé rätt i praktiskt taget allt han skriver. Vad mer är, i sitt tonfall och sina val av formuleringar är Tobés bitvis så fast and loose att det nästan framstår som att han låtit sig inspireras av en del av mina egna mer arga alster. Problemet är bara att han inte övertygar.

Tobé är nämligen inte en ideolog, utan en försäljare av politik. Han har vid det här laget hunnit med att vända kappan efter vinden i syfte att gynna sin egen klättring mot toppen så många gånger att hans utspel helt enkelt inte framstår som trovärdigt. Tvärtom, det framstår snarare som inställsamt och lismande.

Det är naturligtvis möjligt att samma moderater som för halvannat år sedan hyllade identitetspolitiken nu ännu en gång är på väg att lägga om sin politik radikalt, och att Tobés utspel är en första fingervisning om detta. Misstron bland väljarna går idag emellertid så djupt att partiet inte kommer övertyga särskilt många genom utspel som Tobés.

Vad Moderaterna i stället behöver göra är att lansera konkreta förslag, ge trovärdiga svar på hur de ämnar hantera Annie Lööfs pseudolibertarianska Centerparti och visa sig beredda att ta strid i åtminstone några av de ödesfrågor som ligger som en våt filt över Sverige. Så länge Moderaterna inte levererar på dessa områden kommer de väljare charlatanen Fredrik Reinfeldt stötte bort i bästa fall uppfatta utspel à la Tobés som tomma ord, och i värsta fall som direkta förolämpningar.

För det andra av dagens utspel från skitskraja politikers sida stod självaste direktören för den cirkus som idag är Sverige, nämligen Stefan Löfven. I en intervju med etablissemangsmediernas etablissemangsmedium, nämligen Dagens Nyheter, hävdar statsministern att det nu är viktigt att ta människors "oro" på allvar, något han likt en samtida Winston Churchill utvecklar med följande bevingade ord:
"Vi ska inte tala om folk eller till folk utan från folk, så som folk uppfattar det."
Med detta, förstår man ganska snart, menar Löfven inte att politikerna på ett spektakulärt vis misslyckats med att hantera de angelägna problem det är deras jobb att hantera. Nej, den "oro" Stefan Löfven påstår sig uppleva i valboskapet är, kan man mellan raderna läsa, irrationell och obefogad.

Löfven anser sig dock, får läsaren snart veta, ha en plan för hur nämnda "oro" skall fås att försvinna. Om bara politiken i det genomreglerade landet med världens högsta skatter blir ännu lite mer progressiv och socialistisk kommer, låter statsministern meddela, varje spår av "oro" att försvinna.

Att det är samma regleringar, att det är samma förmynderi, att det är samma övertro på progressivismens förmåga att skapa goda levnadsvillkor och att det är samma fäbless för grandiosa samhällsbyggen som Stefan Löfven nu sätter sitt hopp till, som har orsakat de spänningar och problem som politikerna visat sig fullständigt oförmögna att hantera, har han uppenbarligen inte för ett ögonblick reflekterat över.

I stället går statsministern som lovat EU:s lägsta arbetslöshet 2020, och vars regering ständigt hävdar att validering och snabbspår hastigt och lustigt skall trolla bort de ständigt eskalerande integrationsproblem som generationer av politiker misslyckats med att få bukt med, till storms mot populismen. Denna har nämligen, hävdar statsministern, till skillnad från hans egen regering "inget svar på frågorna".

Det är politisk inkompetens av det här slaget som fått Sverigedemokraterna att växa sig starka, det är politisk inkompetens av det här slaget som fick britterna att rösta för att lämna EU och det är politisk inkompetens av det här slaget som gjort Donald Trump till president. Vad mer är, och som Löfven själv med sitt svammel så tydligt illustrerar, lyser insikten om detta helt med sin frånvaro inom den politiska kasten.

Politikerna har därmed all anledning att fortsätta känna Oro™. Så länge de fortsätter som hittills kommer nämligen "populismen" fortsätta utgöra ett fullt rationellt alternativ till de pajaskonster de själva ägnar sig åt.

2016-11-15

Om Kakan och kulturkampen

Mitt första intryck av gårdagens upprörda protester mot Audis beslut att anlita Kakan Hermansson i sin marknadsföring var att dessa var överdrivna. De framstod för mig som en onödig distraktion, som en marginell företeelse som tilläts stjäla fokus från alla de oräkneliga betydligt mer angelägna missförhållanden som inte föranleder i närheten av lika passionerade protester.

I princip tycker jag fortfarande detta. Regeringens långt framskridna planer på att omstöpa museer till statliga propagandacentraler och att åsiktsvillkora presstödet är betydligt allvarligare. De skyhöga skatterna borde orsaka betydligt argare protester än vad någon bilreklam tillåts göra.

Att jag trots det nu skriver ett blogginlägg om saken beror på att det oväntade inträffade – Audi fick kalla fötter och avslutade abrupt sitt samarbete med Hermanson. När det kommer till kritan är nämligen inte frågan det viktiga här, utan att de som protesterade vann. Gap- och skrikvänstern led plötsligt och oväntat ett svidande nederlag i vad som länge varit dess paradgren, nämligen Kulturkampf.

Den postmarxistiska gap- och skrik-vänstern kunde länge inte bara grisa ostört, den blev dessutom belönad för det. I fallet Hermanson blev detta extra tydligt. Hade någon debattör på högerkanten ägnat sig åt samma osmakliga aktivism som Hermansom hängav sig åt, hade vederbörande kunnat se sig i stjärnorna efter fler högprofilerade mediala uppdrag. Hermanson, däremot, bjöds in att medverka i publice services flaggskepp Sommar i P1 och På spåret.

Detta bör förstås för vad det var, nämligen en maktdemonstration från den vänster som marscherat genom institutionernas sida. Vi bryr oss inte om era protester, löd budskapet. Vi skiter i era invändningar och vi koketterar gladeligen med våra dubbla måttstockar. Vi har vunnit kulturkriget, och vi kommer göra det väldigt klart för er att det är ni som har förlorat. In your face.

Man nöjde sig emellertid inte heller med detta. Efter man hade vunnit slaget om det offentliga rummet var det den privata sektorns tur. Genom att dreva och skrika högst skulle även företagen pressas att gå det vänsterradikala makt- och åsiktsetablissemangets ärenden. Vi fick ett mycket tydligt exempel på detta tidigare i månaden, då Grand Hôtel böjde sig för kraven på att vägra acceptera de personer som inte passerat gap- och skrik-vänsterns nålsöga som betalande kunder.

Kort sagt, postmarxismens fotsoldater framstod alltmer som en barbarhord vars plundingståg ingen kunde stoppa. Precis när ännu en stad såg ut att vara på väg att falla fick den dock plötsligt inte bara smaka på sin egen medicin, utan förlorade dessutom under förnedrande omständigheter hela slaget. Det är en mycket glädjande utveckling.

Vad detta visar är att vänsterns metoder kan användas mot den. Vad detta visar är att gap- och skrik-vänstern kan besegras. Vad detta visar är att våra pengar är (minst) lika viktiga för näringslivet som de pengar den parasitära vänstern tillskansat sig. Vad detta visar är att kulturvänsterns skräckvälde står och faller med att vi andra går med på att spela efter de regler den gjort upp i syfte att cementera sin egen ställning.

Det är en väldigt viktig lärdom, som ingen av oss bör dra sig för att omsätta i faktiskt motstånd.
DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Ab1

2016-11-13

Sularpsfarmen och narrativet

Under de senaste åren har det gradvis gått upp för politiker, journalister och aktivister, men även för de grötmyndiga Facebookaktivister som likt brådmogna barn aldrig försitter en chans att läxa upp dig med sina förnumstigheter, att någonting är fel.

Sakta men säkert har det tvivel de hyst kring sanningshalten rörande "fakta" om samhällsvinster, kompetensregn, världens bästa integrationspolitik och ett stärkt pensionssystem växt sig starkare. Ju starkare detta tvivel har växt sig, desto mer aggressiva har de blivit i sin retorik. Alternativet, nämligen att erkänna att de haft fel, skulle nämligen vara alldeles för förnedrande.

För dessa människor har berättelsen (eller för att låna ett begrepp av den akademiska vänstern – narrativet) om Sularpsfarmen utanför Lund varit en oemotståndlig frestelse. Genom att framhålla ett (förvisso såväl enstaka som väldigt otypiskt) exempel på vad som till synes har varit lyckad integration, har man fått ännu ett halmstå att greppa efter i en verklighet bestående av målkonflikter, deprimerande statistik och skenande offentliga utgifter.

Plötsligt hade man ett nytt verktyg mot alla de smygrasistiska värdegrundssabotörer som envisades med att tala om integrationsmisslyckanden bidragsberoende, hedersförtryck och en rå organiserad brottslighet som flyttade fram sina positioner. Dessa kunde nu snäsas av, inte bara med det patenterade universalargumentet Zlatan, utan också med det nya massförstörelsevapnet Sularpsfarmen.

Sularpsfarmens ägare gjorde allt rätt. De var både karismatiska och uttryckte tacksamhet mot det land som givit dem fristad. Politiker stod på kö för att synas tillsammans med ägarna. Detta gav dem inte bara en chans att besvara obeghagliga frågor om bristen på framsteg i integrationsfrågan med att svara "Sularpsfarmen". Det gav dem därtill en möjlighet att skryta om sina invandrade vänner utan att de faktiskt behövde göra sig omaket att skaffa sig några sådana.

Problemet var bara att berättelsen inte riktigt stämde överens med verkligheten. När örtagården Sularpsfarmens bockar till grannar vittnade om oegentligheter passade detta inte alls in i narrativet. Grannarna avfärdades därför som rasister, och då Sularpsfarmens ägare visste direkt vilka knappar man skulle trycka på drog man sig inte för att hänga ut de rasistiska grannarna på Facebook, varpå tillvaron för dessa snabbt blev obehaglig.

När Kvällsposten till slut gick till botten med det hela sprack emellertid bubblan närmast direkt. När man skrapade lite på ytan fann man att vad Sularpsfarmens socialistiska tillskyndare med näbbar och klor hade försvarat var en kriminell och lätt maffialiknande verksamhet där djurplågeri, skattesbrott och grova hot hörde till vardagen. I samband med detta blev Kvällspostens journalister också själva föremål för hotfulla meddelanden.

Berättelsen om Sulapsfarmen är som ett koncentrat av de senaste sex årens samhällsdebatt. Den har allt – naivitet, missriktad välvilja, hyckleri, anekdotisk bevisföring, smutskastning och den gränslösa förmågan att bortse från information som inte passar in i narrativet. Berättelsen om Sulapsfarmen tjänar, kort sagt, som paradexempel på varför samhällsdebatten allt sedan valet 2010 så fullständigt kunnat köra i diket.

I landet där man ständigt hänvisar till alla människors lika värde kunde en kriminell verksamhet inte bara pågå ostört, utan blev dessutom hyllad, av den enkla anledningen att den förljugna så kallade värdegrunden påbjuder att utomeuropeiska invandrare bör behandlas som efterblivna barn som inte vet bättre. Vad alla människors lika värde i själva verket betyder att det är högst olämpligt att behandla alla människor lika.

Detta förklarar inte bara fenomenet Sularpsfarmen. Det förklarar gissningsvis också varför vissa människor ostört tillåts sälja droger i Röda korsets lokaler, samtidigt som andra blir avbrutna av poliser med dragna vapen när de spelar poker.
SVT1, Ab1, GP1

2016-11-10

Donald Trump – en frihetsikon?

Det blir onekligen stundom en smula komiskt när libertarianska ikoner som Peter Schiff så tydligt tar ställning för Donald Trump. När det kommer till sakpolitiken är den senare trots allt inte bara en politiker med protektionistiska böjelser, utan dessutom en sådan som gett den klassiska frågan om vem som ska bygga vägarna ett slutgiltigt svar – nämligen staten.

Det finns emellertid ingen anledning att bli hysterisk heller. Det är förvisso högsta mode dessa dagar att skämma ut sig medelst hysteriska överreaktioner, infantil alarmism och debila analyser av Donald Trump. Detta är dock något varje libertarian med självaktning med varm hand kan överlåta åt de socialister, lättskärrade folkpartister och andra rationalister som gjort detta till sin paradgren.

Detta väl sagt har alla frihetsvänner någonting att lära av Donald Trump. Fenomenet Trump har, trots allt, i första hand aldrig handlat om sakpolitik, utan om attityd. Donald Trump har varit fullständigt hänsynslös mot de krafter i samhället som arbetat för att påtvinga andra sina egna progressiva värderingar. Han har brutit mot alla tabun, han har avfyrat bredsida efter bredsida mot den politiska korrekthetens allra heligaste kor och han har häcklat alla som förfärats över hans respektlöshet.

Donald Trump hade inte blivit vald till amerikansk president om det inte vore för detta. Tack vare sitt ekonomiska oberoende har han kunnat ge den förljugna samtiden fingret – gång på gång på gång. Detta har gjort honom till en frihetsikon inom stora delar av den tysta minoritet som för varje dag mer och mer upplevt det som att de hukar under ett progressivt skräckvälde.

Det finns all anledning att granska och problematisera Donald Trumps hållning i frågor som migration, utrikespolitik, abort och frihandel, men alldeles oavsett vad man tycker om hans insatser på dessa områden går det inte att förneka att han har vunnit ett extremt viktigt slag i det kulturkrig de hyperradikala och moraliskt depraverade progressivisterna inlett mot den breda allmänheten.

De krafter som brinner för att styra över andra, som inget hellre vill än att lägga sig i hur andra lever sina liv och som inte respekterar sina medmänniskors personliga sfär har, kort sagt, lidit ett stort och förnedrande nederlag. Alldeles oavsett vad man tycker om Donald Trumps hållning i de sakpolitiska frågorna är detta någonting man inte kan ignorera.

Det råder delade meningar huruvida denna framgång är värd fyra år med Donald Trump i Vita huset, men som isolerad företeelse att döma bör denna hans seger glädja varje sann vän av frihet. Om vi någonsin skall ha en chans att besegra den korrupta progressivismen och dess totalitära ambitioner måste vi lära oss av vad han gjort, och därefter kompromisslöst omsätta dessa lärdomar i verklighet.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

2016-11-09

Progressivism vid vägs ände

Jag tillhör inte skaran av Donald Trumps fanboys, av den enkla anledningen att hans politiska linje som sådan inte gör mig särskilt imponerad. Jag är dock inte särskilt orolig för att han kommer starta något kärnvapenkrig heller. Jag är tvärtom tämligen övertygad om att den skada han kan tänkas åsamka världen vida understiger den George W Bush ställde till med under sin tid i Vita huset.

När det kommer till kritan är det dessutom tveksamt om han kan sägas vara mer populistisk än Barack Obama, som på egen hand lyckats fördubblat den amerikanska statsskulden. Det är också tveksamt om han kan sägas vara mer populistisk än Stefan Löfven, som, för att ta ett exempel, ogenerat ljuger om att Sverige 2020 kommer ha EU:s lägsta arbetslöshet.

Jag sticker dock inte under stol med att jag finner det uppfriskande hur Donald Trump brukar våld på de moraliskt depraverade postmodernisternas och nymarxisternas alla heliga kor. Jag sticker inte heller under stol med att jag finner alla de hysteriska kommentarer och rituella avståndstaganden som nu dominerar nyhets- och Facebook-flödena fantastiskt underhållande.

Vad som går de flesta kommentatorer, analytiker och andra förståsigpåare helt förbi är att Donald Trump mer än någonting annat är ett symptom på hur progressivismen kommit till vägs ände. Detta efter att den progressiva föreställningen om att det goda och rationella samhället kan planeras, regleras och tvingas fram under de senaste hundra åren steg för steg flyttat fram sina positioner.

Så länge man inte inkräktade alltför mycket på människornas eller näringslivets frihet kunde man komma undan med detta, men så är inte länge fallet. Tillväxten har idag reglerats ihjäl, skuldsättningen har växt sig ohanterlig, lagstiftarnas artificiella incitament har lett till att svågerkapitalismen vuxit sig stark och det ständigt mer centraliserade och klåfingriga EU:s regleringsiver slingar sig sakta men säkert längre och längre in i medborgarnas personliga sfär.

Medborgarna betraktas som rebelliska barn som måste tuktas genom statliga indoktrineringskampanjer. Fanatiker har tillåtits marschera genom institutionerna. De progressiva försöken att bekämpa det fria ordet antar för varje dag alltmer groteska dimensioner. Människor lämnas aldrig i fred, traditionella värderingar demoniseras, och de medborgare som inte helhjärtat ställer sig bakom de nyuppfunna statligt sanktionerade värderingar som är tänkta att ersätta dessa utmålas som samhällets fiender.

Det är i ljuset av detta fenomen som Donald Trump, brexit och Sverigedemokraterna blir förklarliga. De erbjuder inte alla gånger relevanta svar på problemen, men de uppvisar åtminstone probleminsikt – vilket är betydligt mer än vad man kan säga om progressivismens överstepräster och den magnifika tondövhet dessa ständigt visar prov på. Vad mer är, givet den låga kvalitet de konkurrerande politiska krafterna håller utgör dessa nya alternativ i många fall ett i allra högst rimligt val.

2016 har i och med brexit och Donald Trumps valseger blivit ett progressivismens annus horribilis. Detta beror emellertid inte på att folket har radikaliserats, utan på att de progressiva fjärmat sig så mycket från folket att de förlorat sin legitimitet och trovärdighet. Så länge man inte förmår ta in det kommer den spricka som uppstått bara att fördjupas. Man har helt och hållet sig själva att skylla.

Läs även:
Motpol, I otakt
DN1, DN2, DN3, Exp1, SvD1, SvD2

2016-11-06

Att bemöta den moraliskt korrupta vänstern

Det påstås ofta grötmyndigt att drev likt det som i dagarna drabbat Grand Hôtel i Stockholm är exempel på konsumentmakt. Detta är i bästa fall en missuppfattning, och i värsta fall ett avsiktligt försök att missleda. Vad det hela i själva verket handlar om är att en liten men väldigt högljudd grupp radikaler (som i merparten av fallen dessutom aldrig anlitat hotellets tjänster) oförtrutet arbetar för att skrämma andra till lydnad.

Denna taktik har tjänat vänsterradikalerna och deras förment liberala progressiva själsfränder väl. Genom högljudda protester, och genom att göra anspråk på att företräda universella värden, har gap- och skrik-vänstern lyckats få sin vilja igenom på område efter område, trots att dessa förändringar saknat allmänhetens stöd. Man har, genom en kombination av indignerad skenhelighet och direkt antisocialt beteende, lyckats påtvinga andra sina egna värderingar.

Det svenska samhället i stort har inte förmått förhålla sig rationellt till detta. Många har låtit sig luras av det aggressiva men grandiost skenheliga tilltalet, och därför naivt utgått från att de moraliskt korrupta vänsterdemagogerna haft rätt. Andra har insett att aktivisterna faktiskt betett sig illa, men agerat som om man kunnat värja sig mot en hord plundrande barbarer genom att anmärka på deras ociviliserade bordsskick. Detta har, föga förvånande, inte fungerat.

Faktum är att den civiliserade delen av den svenska befolkningen faktiskt har något att lära av vänsterradikalerna, nämligen att intolerans är ett vinnande koncept. Det kan förefalla motbjudande att börja sänka sig till vänsteraktivisternas nivå, men givet våra skrupelfria motståndares totala brist på hämningar och grundläggande anständighet har vi inte längre något val.

Var precis lika omedgörliga gentemot gap och skrik-vänstern som de är mot er. Bojkotta deras arrangemang, medier och företag. Syna deras motbjudande hyckleri. Vägra spela efter deras spelregler. Respektera dem inte. Bryt kontakten med de människor i din närhet som aldrig försitter en chans att hävda att dina högeråsikter eller din medvetenhet om målkonflikter gör dig till en dålig människa.

Gör våld på deras heliga kor. Kokettera med hur mycket du älskar att göra allt det de vill förbjuda dig från att göra. Spotta dem i ansiktet varje gång de spottar dig i ansiktet. Påpeka om och om igen exakt hur motbjudande du faktiskt finner deras dubbla måttstockar, deras skenhelighet, deras paternalism, deras vägran att förhålla sig till grundläggande fakta och deras grandiosa anspråk på universalism.

Därtill är det värt att komma ihåg att den svenska högern i regel har bra mycket mer pengar till sitt förfogande än de bidragsmjölkare som utgör den svenska nyvänsterns fotsoldater. Principlösa företagare må tycka att det ligger i deras intresse att fjäska för postmarxister och andra moraliskt depraverade radikaler, men om den svenska högern bara skulle visa sig principfast nog att rösta med fötterna skulle nämnda företagare snabbt finna att det finns andra grupper det är betydligt mer kostsamt att göra sig till ovän med.

Sist men inte minst är det värt att komma ihåg att den svenska socialismens potentaters lyxliv inte bara bekostas med skattemedel, utan också genom företagande. Den som inte vill bekosta sina förtryckares jetsetliv bojkottar därför med fördel företag som Coop, Folksam, Swedbank, OKQ8, Aftonbladet med flera. Kort sagt, visa prov på lite grundläggande självaktning genom att sluta göra er till dessa genuint onda människors nyttiga idioter.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.