2017-11-18

Om integration och assimilation

Frågan om huruvida integration eller assimilation av invandrare är att föredra är ett återkommande tema i debatten om hur Sverige på bästa sätt skall hantera de utmaningar landet idag står inför. Inom borgerligheten återfinns i regel förespråkarna för integration bland människor som själva kallar sig liberala, medan förespråkarna för assimilation återfinns bland konservativa.

Det finns mycket att säga om detta, inte minst vad gäller den uppenbara dubbelmoral integrationsförespråkarna gör sig skyldiga till då de så gott som alltid tycks vara avsevärt mer benägna att med högtravande frihetsargument försvara till exempel den salafistiske mannens rätt att hålla sig med hemmafru, än vad de är att försvara en kristet par i motsvarande situation. Vad som utmärker debatten är dock någonting annat, nämligen det faktum att såväl förespråkarna för integration som assimilation i regel har fel.

Att de konservativa så ofta har fel beror på att aktivt påtvingad assimilation är oförenligt med den västerländska civilisationens grundvalar. Det går, enkelt uttryckt, inte att tvinga en laglydig men kulturellt avvikande person till assimilation med mindre än att man först gör stora ingrepp i såväl individens frihet som äganderätten.

Precis lika fel har dock den som på liberal grund förordar en integrationspolitik som dagens. Förespråkarna för denna linje har förvisso helt rätt i att det är en grundläggande liberal (och negativ) rättighet att, så länge man håller sig inom lagens ramar, leva på ett sätt som kraftigt avviker från det omgivande samhället. Vad de dock missar är att föreställningen om att asocialt beteende bör vara gratis fullständigt saknar stöd i liberalismen.

Att den som väljer att inte anpassa sig till det omgivande samhället får betala ett pris för detta är inte bara sunt, det är också helt i linje med klassiskt liberala och frihetliga principer. Att någon på klassiskt liberal grund är motståndare till fylleriförbud innebär inte att vederbörande anser fylleri på offentlig plats vara ett acceptabelt beteende. Att liberaler anser klädsel vara en fråga för den enskilde innebär inte att de anser det vara ett lämpligt beteende att komma till en jobbintervju i trasiga och illaluktande kläder. Och så vidare.

Vad liberalismen har att säga om ett lagligt men avvikande beteende är att detta är den enskildes val. Den klassiska liberalismen säger dock ingenting om att detta val skall vara befriat från negativa konsekvenser. Vad mer är, den i socialliberala kretsar utbredda föreställningen att asocialt beteende är någonting man skall kunna ägna sig åt på skattebetalarnas bekostnad saknar inte bara stöd i liberalismen, den utgör själva antitesen till en liberal grundsyn.

Rent praktiskt innebär detta att Sverige inte har någon rätt att påtvinga utländska medborgare någon assimilation, men däremot att vi (åtminstone i denna bemärkelse) är i vår fulla rätt att neka den som förkastar svenska värderingar uppehållstillstånd. Det innebär att Sverige å ena sidan inte har rätt att påtvinga någon som fått uppehållstillstånd svenska värderingar, men däremot att vi är i vår fulla rätt att neka denne skattefinansierad specialkost, religionsutövning och kulturellt eller religiöst anpassad utbildning.

Kort sagt, det står den enskilde fritt att förkasta det omgivande samhällets normer och kultur, så länge vederbörande själv bekostar konsekvenserna av detta. Det står den enskilde fritt att vägra ta kvinnor i hand, leva i polygyna förhållanden, klä sig i burqa, isolera sig i enklaver, sätta sina barn i religiösa skolor och bada i könsseparerade bassänger, så länge detta finansieras med egna pengar. Det omgivande samhället har dock ingen som helst skyldighet att bekosta detta.

Att leva i kulturell isolering eller på annat sätt ägna sig åt asocialt beteende är en lyx, varken mer eller mindre. Lyx är en mänsklig rättighet så till vida att ingen äger rätten att hindra den som har råd med lyx från att hänge sig åt sådan. Att få sina luxuösa vanor betalda av andra är emellertid så långt från en liberal rättighet man kan komma.

2017-11-06

Mer om Allmänna arvsfondens likplundring

I ett av denna bloggs mest lästa, och i mitt eget tycke också mest angelägna inlägg, anklagar jag Allmänna arvsfonden för att ägna sig åt likplundring. Anledningen till detta är att man satt i system att stämma anhöriga till bortgångna människor för att komma över arv. De pengar man på detta sätt fått tillgång till har man därefter låtit gå till bland annat charlataner, islamister och vänsterextremister.

Detta agerande är så oetiskt, så moraliskt korrupt och så genuint motbjudande att en skandal som ledde till såväl politikeravgångar som Allmänna arvsfondens upplösande för länge sedan borde ha briserat. Inte desto mindre skulle man med visst fog kunna hävda att den "likplundring" jag i ovan nämnda inlägg talar om är symbolisk, snarare än handgriplig, emedan den trots allt pågår på behörigt avstånd från de döda människornas kroppar.

Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.

Till skillnad från Allmänna arvsfondens övriga likplundring berör denna verksamhet inte endast den som går bort utan bröstarvingar, utan alla som kremeras. Antalet människor som efter sin död ofrivilligt tvingas finansiera bedragares, salafisters och vänsterhaveristers verksamhet har därmed ökat drastiskt.

Detta helt i enlighet med ett parlamentariskt fattat beslut, i vilket man särskilt betonat det miljövänliga i förfarandet. Det hela är en nyttig påminnelse om hur Sveriges makthavare egentligen betraktar sina undersåtar.

Tidigare i ämnet:
Allmänna arvsfonden – när staten ägnar sig åt likplundring

2017-10-24

Flugornas herre-socialismen

Det krävdes ingen större fantasi för att misstänka att tidskriften Kvartals tämligen spektakulära rekrytering av Sveriges Radio-ankaret Jörgen Huitfeldt häromveckan skulle mötas att en uppsjö av fula antydningar och anklagelser från vänsterhåll. Dessa misstankar visade sig också snabbt vara välgrundade.

Bland de första på banan var en skribent på Aftonbladets ledarredaktion, där man uppenbarligen står fast vid sin syn på vuxenmobbning som legitimt verktyg för opinionsbildning, den praktskandal som i dagarna skakat samma redaktion till trots. Ledarskribenten i frågas utspel bestod i ett försök att förminska såväl Kvartal som Huitfeldt, genom att beskriva det hela som att den senare hade lämnat Sveriges Radio "för att blogga jättelångt ihop med Tomas [sic!] Gür".

För en serie utfall av ännu hätskare sort stod en namnkunnig, och inom mediesvängen hyllad, aktivist. I nämnda hätska utfall lät aktivisten i fråga antyda – om än utan att säga detta direkt – att Huitfeldt var rasist, och att detta hade märkts i hans reportage i Sveriges Radio.

En relativt prominent ståuppkomiker kallade Kvartal för "ett slags Avpixlat light", och sade sig vara besviken över "de som borde stå längst fram sjunker lägst ner". När en tölp spred såväl felaktig som grovt missvisande information om Kvartal gillades detta av ordföranden för Miljöpartiet i Uppsala kommun. Och så vidare.

Kort sagt, som vanligt visade sig stora delar av den salongsfähiga vänstern sig fullständigt sakna spärrar. Det hela hade måhända inte varit särskilt anmärkningsvärt om påhoppen hade framförts av okunniga privatpersoner, men det handlade i många fall om påfallande prominenta debattörer. Debattörer som både åtnjuter respekt och sitter på tunga positioner, och vilkas ställning inte lär påverkas av deras plumpa påhopp.

Att det förhåller sig så bottnar i att svensk samhällsdebatt urartat till någonting som bäst kan liknas vid handlingen i William Goldings Flugornas herre. En grupp illasinnade "barn" (det vill säga den svenska vänsterns mest samvetslösa debattörer) har i frånvaron av "vuxna" passerat den ena gränsen efter den andra, ända tills skräckväldet blivit det nya normala.

Det finns mycket att orda om detta, inte minst kring vad det säger oss om vänsterns rättrådighet och dess grandiosa anspråk på moralisk överlägsenhet. En kanske viktigare poäng i sammanhanget är dock att den frånvarande vuxenvärlden utgörs av den svenska högern. Det är högern som inte sagt ifrån, det är högern som inte satt ned foten och det är högern som valt att anpassa sig till den fullständigt skrupelfria vänsterns moraliskt depraverade metoder.

Så länge den svenska högern fortsätter att be om ursäkt för varje knytnävsslag vänstern utdelar i dess ansikte, kommer knytnävsslagen fortsätta att komma. När det kommer till kritan är det är inte svårare än så.

Den som uppskattar Kvartal och vill stödja deras arbete för en mer anständig samhällsdebatt kan göra det här.

2017-10-19

Ledarskribenten som blev hållen om ryggen

Det finns, alldeles oavsett hur genuint illa man råkar tycka om den anklagade, och alldeles oavsett hur skadeglad man på ett personligt plan råkar vara, goda skäl att inte automatiskt utgå från att någon har begått ett grovt brott bara för att någon annan hävdar det. När det kommer till den praktskandal som i dagarna har briserat på Aftonbladets ledarredaktion är det intressanta dock i första hand inte föremålet för anklagelserna, utan sammanhanget.

Två omständigheter är särskilt frapperande. Den första av dessa är det faktum att anklagelserna mot ledarskribenten länge varit en offentlig hemlighet. Det har sannolikt inte funnits en enda Stockholmsjournalist som inte känt till våldtäktsanklagelserna, och åtskilliga av dem bör dessutom känt till att det funnits ett flertal relaterade anklagelser i omlopp.

Med andra ord har ingenting väsentligt förändrats de senaste dagarna vad kunskapsläget beträffar, men inte desto mindre har ledarskribenten nu de facto fått avsluta sin tjänst. Att så blivit fallet kan inte tolkas på så många andra sätt än att man inom kultur- och journalistvärlden höll honom om ryggen så länge man kom undan med detta. Det var först när man fick en bred folkopinion emot sig som man hastigt och lustigt gav honom silkessnöret.

Detta är högst anmärkningsvärt, givet de skyhöga hästar man i denna krets annars älskar att sätta sig på. Detsamma kan sägas om den andra remarkabla omständigheten i sammanhanget, nämligen det faktum att så många inom vänstern före de nu aktuella anklagelserna framfördes tycks ha sett ledarskribenten i fråga som något slags helgon.

I bjärt kontrast till detta står det faktum att den nu fallne ledarskribenten sedan åtskilliga år tillbaka har varit en av Sveriges mest infama opinionsbildare. Han har på ledarsideplats i en av Sveriges största tidningar gjort allt för att ta heder och ära av anständiga människor. Han har framfört grova anklagelser och ägnat sig åt nedriga personpåhopp. Vad mer är, hans beteende på sociala medier har varit den klassiske skolgårdsmobbarens. Kort sagt, ledarskribenten har sedan lång tid tillbaka satt en ära i att bete sig som en riktig skitstövel i det offentliga rummet.

Kritiken mot detta har lyst med sin närmast totala frånvaro. Samma skribenter som gapat i falsett över Hanif Balis retorik på sociala medier har varit fullständigt överseende med ledarskribentens långt mycket värre övertramp. Samma opinionsbildare som ägnat spaltkilometer åt att peststämpla de i allra högsta grad både legitima och relevanta resonemang som till exempel Ivar Arpi har framfört, har ryggdunkat den nu anklagade ledarskribenten då denne ljugit, förtalat, smutskastat och på andra sätt betett sig fullständigt oacceptabelt.

Nu spelar de plötsligt förvånade över att någon som betett sig som en fähund i offentligheten även tycks vara en mindre sympatisk person i privata sammanhang. Det hela är ett förträffligt exempel på hur moraliskt bankrutt den högljudda svenska kulturvänstern egentligen är – dess bombastiska anspråk på moralisk överlägsenhet till trots.

2017-10-08

Jakten på den försvunna inflationen

"Var är inflationen?"

Denna fråga har förbryllade nationalekonomer, politiker och ekonomijournalister gång på gång ställt sig de senaste åren. Den inflation som enligt vedertagen visdom borde ha infunnit sig, har år efter år envist vägrat att göra detta. Detta trots att man – förvissade i tron att inflation någonting bra och önskvärt – desperat försökt frammana den med den ena penningpolitiska voodooritualen efter den andra.

Kort sagt, ekonomin har helt enkelt inte betett sig som (de keynesianska) läroböckerna stipulerat att den skall bete sig. När man nu sent omsider faktiskt ändå har lyckats framkalla den inflation som äter upp människors besparingar igen, har detta kunnat ske först efter att världens centralbanker stängt av alla de säkerhetsmekanismer som under tidigare årtionden installerats för att förhindra finansiell härdsmälta.

Varför uteblev då inflationen så länge? Det finns sannolikt flera orsaker till detta. En sådan är att ekonomin allt sedan (den i grund och botten olösta) finanskrisen befunnit sig på outforskat territorium. En annan är att priset på vissa varor (läs fastigheter och aktier) faktiskt har ökat dramatiskt, men att priset på dessa varor som av en händelse inte räknas in då man enligt vedertagna metoder beräknar inflationen.

Konsulterar man den österrikiska ekonomin finner man dock en annan, och förmodligen betydligt viktigare, orsak. Som till exempel Ludwig von Mises konstaterat är det naturliga i sammanhanget inte stigande priser, utan tvärtom sjunkande. Med en stabil valuta (till exempel en sådan uppbackad av guld) kommer de ständiga tekniska landvinningarna, och de effektiviseringar som dessa resulterar i, i längden ständigt göra det billigare att producera en given vara. Priserna kommer därför på lång sikt uppvisa en tydligt nedåtgående trend.

Denna effektiviseringsaspekt finns naturligtvis även i dagens ekonomi, men har för det mesta varit osynlig då de prisökningar den förda penningpolitiken orsakat varit betydligt högre. Staten har hela tiden kunnat trycka en viss mängd pengar utan att detta har orsakat någon inflation (mätt i KPI), eftersom den bakomliggande effektiviseringstrenden hela tiden har verkat i den motsatta riktningen. Staten har dock tryckt betydligt mer pengar än så, varför inflationen så gott som alltid legat en bra bit över nollstrecket.

De senaste åren har emellertid spelreglerna förändrats. Automatisering och globalisering har lett till att kostnaden för att producera åtskilliga viktiga varugrupper sjunkit drastiskt. Den effektiviseringsaspekt von Mises beskrev har därmed också sannolikt börjat ge betydligt större utslag i statistiken. Detta tycks ha fått till följd att KPI-inflationen, trots att centralbankerna allt sedan finanskrisen tryckt enorma mängder pengar, neutraliserats, och periodvis till och med blivit negativ.

Ökningen av penningmängden på politisk väg har därmed gått från att vara den dominerande kraften, till att bli jämstark med, och ibland till och med överskuggas av, den effektiviseringstrend von Mises beskrev. Rent konkret innebär detta att de effekter de senaste årens radikala penningpolitik medfört varit betydligt större än vad man trott. De prisökningar centralbankerna orsakat har i själva verket varit högst betydande, men har inte märkts av då de neutraliserats av en annan kraft om vilken kunskapen varit väldigt låg.

Hade vi behållit guldmyntfoten skulle vi idag därför ha en situation där de sparsamma belönades med stigande förmögenheter, och där incitamenten för att undvika hög skuldsättning varit högst påtagliga. I stället har vi en situation där politiker som leder extremt skuldsatta stater, och vilkas maktinnehav står och faller med att extremt skuldsatta väljare röstar på dem, gör allt för undvika detta.

2017-09-26

Huligansocialism

Man kan anklaga vänstern för mycket, men näppeligen för blygsamhet. Vänsterns spinndoktorer har sedan lång tid tillbaka skickligt utmålat sin ideologi som en kraft för godhet, anständighet och högstående moral. Detta är onekligen ganska kaxiga påståenden, givet att de framförs av en ideologi som inte bara orsakat svält, förtryck, fattigdom och hundratals miljoner människors död, utan därtill är härledd ur premissen att stöld av de pengar andra människor arbetat ihop är någonting bra och önskvärt.

För ett dagsfärskt exempel på vad för sorts depraverad kloakmoral vänstern egentligen håller sig med står Helle Klein, tidigare ledarskribent på Aftonbladet. I en tweet hyllar hon nämligen Henrik Arnstad – en "debattör" som, vore inte vår samtid så urspårad, alla skulle ta för den labile haverist han är – då denne hävdar att en moderat riksdagsledamot samarbetar med nazister för att tysta sina meningsmotståndare.

Det är en fullständigt hårresande anklagelse. Den är därtill avsevärt grövre, mer oanständig och mer hatisk än till exempel ett anonymt meddelande där någon kallas för könsord, och den är minst lika motbjudande omoralisk som att till exempel yttra ett grovt rasistiskt tillmäle.

Vad Klein och Arnstad ägnar sig åt är bortom all anständighet. Vad Klein och Arnstad ägnar sig åt borde vara lika stigmatiserande som att ropa "visa pattarna!" till en främmande kvinna på offentlig plats. Så är av någon fullständigt outgrundlig anledning emellertid inte fallet. Vänstern kommer inte bara undan med att bete sig som svin, den avkräver därtill högljutt mer anständighet från högerns sida.

"Kristersson måste stoppa extremisterna i M", utbrister den skenheliga huliganen Helle Klein indignerat i sin tweet. Om Ulf Kristersson har någon som helst självrespekt borde han i stället förklara för Helle Klein att hennes anklagelse är grotesk, och att det faktum att hon så ogenerat kastar ur sig den vittnar om en total brist på den anständighet hon och hennes lika genomfalska åsiktsfränder påstår sig vurma om.

Ulf Kristersson borde, kort sagt, på ett anständigt vis säga åt den fullständigt skrupelfria pissoardemagogen Helle Klein att hålla käft.

Läs även:
Fristad

2017-09-19

Manifest för en anständig höger

Då det är allmänt känt att kollektivism, tvång, inskränkt äganderätt och en planerad ekonomi är vad som erhålls om man utgår från en högerposition, och därefter fortsätter i tangentens riktning, är det av högsta betydelse att den anständiga högern alltid är på sin vakt mot den avgrundsdjupa nazistiska ondska som i varje givet ögonblick kan flamma upp i vilken moderat eller kristdemokrat som helst.

I dessa dagar, då såväl den intersektionella vetenskapens giltighet som mäns förmåga att amma ifrågasätts, är kunskapen om vad som utgör en anständig högerposition emellertid skrämmande låg, varför det är på sin plats att en gång för alla vill slå fast vad en anständig höger egentligen står för:
  • Den anständiga högern försvarar vänsterextremisters rätt att attackera och hota liberaler.
  • Den anständiga högern står upp för kriminellas rätt att trakassera sjukvårdspersonal och brandmän utan att detta resulterar i rättsliga följder, journalistisk granskning eller andra sorters reaktionär kritik.
  • Den anständiga högern brinner för ungdomsgängs ovillkorade rätt att vara högljudda, hotfulla, ägna sig åt skadegörelse och på annat sätt bete sig illa på bibliotek.
  • Den anständiga högern finner starka sympatier för kommunistiska massmördare med tiotals miljoner människoliv på sina samveten helt i sin ordning.
  • Den anständiga högern tar tydligt ställning för att terrorism bör relativiseras, och att terrorister bör ges förtur i bostadskön
  • Den anständiga högern står upp för män bosatta i miljonprogramsområdens rätt att behandla kvinnor som andra klassens människor.
  • Den anständiga högern finner skottlossningar på offentlig plats ett relativt oförargligt inslag i gatubilden, och avstår därför från att problematisera dessa.
  • Den anständiga högern avstår från att kritisera utvecklingen mot en europeisk superstat, styrd av högavlönade makthavare utan folkligt mandat.
  • Den anständiga högern står bakom tvångsfinansieringen av en statstelevision med tydlig vänsterprofil.
  • Den anständiga högern avstår från att rösta för sin egen politik i riksdagen.
Den höger som inte förmår leva upp till dessa självklara förhållningsregler för civiliserad mänsklig samvaro uppfyller inte grundläggande krav på anständighet, och bör därför inte heller släppas in i värmen.

2017-09-17

Gästinlägg: Henrik Sundström om kyrkovalet

Denna text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Den tilltagande vänstervridningen inom svenska kyrkan har inte undgått någon. Det har till och med skrivits doktorsavhandlingar om saken.

När jag gick ur kyrkan i anledning av detta förra året, så skrev jag en liten insändare om det i lokaltidningen. Jag har aldrig skrivit något någonsin, ens i riksmedia, som har givit ett sådant gensvar. Folk ringde, e-postade, skrev små fina kort med rosor på, och tackade för att jag hade tagit bladet från munnen. Uppenbart har folk i gemen retat sig storligen på att en överhetskyrka nu har ersatts av en annan.

Sådant är läget när Svenska kyrkan går in i valrörelse. Huvudfrågan har med lätthet gjorts till kyrkans vänstervridning. I ena ringhörnan finns en vänster, som huvudsakligen låter sig representeras av Socialdemokraterna.

Vänsterdebattörer av olika tyngd har haft som officiell inriktning att de har bejakat att kyrkan numera har en vänsterprofil. De har stått upp för att de tycker att detta är riktigt. Greider, naturligtvis, har till och med gått så långt som att mena att det kristna budskapet i sig är vänster och att urkyrkan var kommunistisk.

Socialdemokraterna som parti har dock inte vågat ta det språnget fullt ut. I en valrörelse som i mångt och mycket handlar om kyrkans själ, har man valt att kommunicera en helt annan fråga - avgiftsfrihet för kyrkans barnaktiviteter. Det är uppenbart att Socialdemokraterna är rädda för de djupa hugg in i SAP-leden som kyrkans vänstervidning kan leda till. De vill undvika en direkt konfliktlinje S-SD där S uppfattas företräda biskoparna.

I den andra ringhörnan finns en brokig skara. Till att börja med finns ett antal nomineringsgrupper, som är fristående från de politiska partierna. Gemensamt för dem är att de vill att de traditionella partierna ska lämna kyrkan i fred. Tyvärr förenas de också av en fullständig oförmåga till politisk kommunikation.

Den nomineringsgrupp som skulle ha kunnat tjäna mest på valrörelsens konfliktlinje är nog Frimodig kyrka, en milt reaktionär och mer bibeltrogen hop. Men för en vanlig Svensson är det omöjligt att veta vad som i praktiken skiljer Frimodig kyrka från någon av de andra grupperna utan koppling till partier, som Öppen kyrka eller POSK, eftersom grupperna inte företräds av några språkrör som folk känner till och att valmaterialet är skrivet på ett församlingsinternt kodspråk som ingen Svensson förstår.

De flesta borgerliga partier har valt att distansera sig från kyrkovalet, men har kvar partinära nomineringsgrupper. De kan säkert hämta röster från trogna partister, men distanseringen från moderpartierna innebär också här en förlust av möjlighet till effektiv politisk kommunikation. Någon kraft att räkna med kommer de inte att vara.

Kvar står SD. Jag själv hade för ett år sedan svårt att ens föreställa mig att de skulle dominera en valrörelse så totalt. De har inte bara haft tur, de har också haft en närmast brottslig brist på effektivt motstånd. Det mediala upplägget har varit ett marxistinfluerat biskopsetablissemang som har varit vant vid att kunna göra som de vill utan motstånd, mot en blond tjej som ser ut och uppträder som en konfirmandledare (Julia Kronlid i SVT Opinion).

Ingen debattör har heller på ett trovärdigt sätt kunnat ge biskopsmotståndarena fel i den grundläggande premissen. Kyrkan själv ägnar sig åt PR-arbete av den högsta klassen som pengar kan köpa. Till exempel köper man en opinionsundersökning som ska visa att mer än 98% av medlemstappet beror på vänstervridningen.

Vid midnatt inatt beräknas ett första resultat vara klart. Jag skulle inte äta upp min högra sko, men jag skulle bli synnerligen förvånad om SD kommer in under 30% av rösterna. Snälla, låt mig bli förvånad.

2017-09-14

Och värdegrunden skälvde

När Annie Lööf kallade Ayn Rand för "en av 1900-talets största tänkare" vållade detta ett smärre utbrott av panik i det socialistiska Sverige. Vad få vet är emellertid att Annie Lööfs bild av Ayn Rand inte är formad av de böcker vi vanligtvis förknippar med denna författare, utan av en samling verk som nådde vår värld via en portal till ett parallellt universum som kortvarigt öppnades av ett par kontroversiella Harvardforskare under 1970-talet.

Författaren till de verk Annie Lööf har tagit del av (i första hand Atlas Stood Absolutely Still, eller Och värdegrunden skälvde som boken kom att heta i svensk översättning) föddes 1905 som Alisa Zinovjevna Rosenbaum i den novgorodska huvudstaden Aleksandrograd. Hon var en hängiven kommunist och revolutionär, som gjorde spikrak karriär i den novgorodska rådsrepublikens underrättelsetjänst. 1925 skickades hon till Amerika för att sprida revolutionen, där hon under sitt nom de guerre Ayn Rand snabbt gjorde sig ett namn som författare och filosof.

Huvudpersonen i Och värdegrunden skälvde från 1957 är James Taggart, en respekterad politbyråmedlem som en dag av en slump får veta att hans syster Dagny gjort gemensam sak med reaktionärerna Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld. De tre kontrarevolutionärerna arbetar oförtrutet för att störta den socialistiska regeringen, och James Taggart gör det därför till sin livsuppgift att hindra dem från att åstadkomma det politiska kaos de hoppas uppnå.

Till en början synes uppgiften James Taggart övermänsklig. Den lömska trion har sina tentakler överallt, och alla James försök att stoppa dem går om intet. James slungas ned i avgrundsdjup förtvivlan. Precis när allt ser som mörkast ut finner han dock en allierad i John Galt.

I bokens första halva är Galt en mytologisk figur. I takt med att brödköerna, de inställda tågavgångar och den energibrist de tre antagonisternas härjningar åsamkar tilltar lavinartat, ökar också förekomsten av Galt-relaterad graffiti. Banderoller med budskap som "Ingen eldsvåda stoppar John Galt från att gå till arbetet!" pryder nedbrända propagandaministerier, arbetsregleringsinstitut och genusmyndigheter.

James Taggart tar för givet att denne John Galt är en fiktiv gestalt, en det socialistiska industrisamhällets Paul Bunyan. En natt då James, efter att han försökt dränka sina sorger, bokstavligt talat finner sig själv i rännstenen, kommer dock John Galt till hans räddning. I en legendarisk passage håller Galt ett passionerat tal, en händelse som återger James Taggart självförtroendet då han som mest behöver det.

Därefter är kontrarevolutionärernas öde beseglat. De trenne terroristernas subversiva verksamhet stoppas, och snart finner de sig också på flykt. James Taggart uppnår hjältestatus, och hans visioner vinner genklang i partiet. Samma dag som de tre terroristerna infångas blir det James som får äran att avisera ett omfattande reformprogram av skattehöjningar och nya regleringar.

Boken har, i det universum den skrevs, inspirerat oräkneliga progressiva politiker som brunnit för att ställa andras liv till rätta och att skydda de sittande maktetablissemangen. Att Annie Lööf låtit sig besjälas av dess budskap visar att framgången mycket väl kan komma att upprepas även här.
Exp1, Exp2, Exp3, SvD1, SvD2, DN1, DN2, SVT1

2017-08-30

Intervjuad i Radio Frihetligt

Någon gång i början av sommaren fick jag frågan av Simon Gustafsson om jag ville medverka i Radio Frihetligt. Eftersom Simon var listig nog att föreslå ett datum ganska långt fram i tiden tackade jag ja, och i helgen var det så dags för mig att hålla vad jag lovat. Det började med att teknikstrul så när satte stopp för det hela, men några improviserade kopplingar senare kunde till slut både jag och Simon höra varandra.

I det senaste avsnittet kan man höra mig ge min syn på allt från Moderaternas partiledarutmaningar och samhällsdebatten i största allmänhet, till betydligt mer intressanta spörsmål som skillnaden mellan empirism och rationalism, och varför negativa rättigheter alltid är att föredra framför positiva.

Om du gillar Frihetligt, och det faktum att eldsjälar på ideell basis tillhandahåller intressanta alternativ till samtidens vänsterradikaliserade medier, kan du alltid visa din uppskattning genom att swisha Simon en slant eller två på nummer 0723271989.

2017-08-27

Om libertarianer och libertiner

En utbredd uppfattning om libertarianismen, och som också återfinns bland många libertarianer själva, är att den som förespråkar frihetliga idéer också bör bejaka hedonismen och nihilismen. Denna uppfattning är, om inte fullständigt felaktig, så i bästa fall en väldigt grov förenkling.

Att libertarianismen kategoriskt motsätter sig alla former av förbud som inte syftar till att skydda utomståendes negativa rättigheter, innebär inte automatiskt att de handlingar som skulle omfattas av ett sådant förbud bör uppmuntras eller vara socialt accepterade. Den acceptans libertarianismen förespråkar är juridisk, snarare än social och kulturell.

Den som kanske bäst har utvecklat detta är Friedrich Hayek. I sin bok Frihetens grundvalar argumenterar han för att konservativa normer är någonting bra, och att det är helt i sin ordning att den som bryter mot dessa får betala ett socialt pris för detta. På så sätt undviker man att gamla och välbeprövade institutioner kastas över ända, samtidigt som möjligheten till förbättring ständigt står öppen för den som har funnit ett bättre sätt, och är beredd att bereda vägen.

På detta sätt, argumenterar Hayek, kommer gamla sätt att göra saker på konkurreras ut av nya och bättre sätt allt eftersom sådana uppstår. Detta kommer emellertid ske utan att man förkastar det gamla bara för att någonting nytt vid första anblick förefaller bättre. En sådan tröghet i systemet, menar Hayek, förhindrar att samhället blir föremål för storskaliga experiment, med de oförutsedda och förödande konsekvenser sådana kan medföra.

Den hedonistiska och nihilistiska syn på samhället och dess normer som många förknippar med libertarianismen är i själva verket motsatsen till detta. En sådan syn är libertinsk, snarare än libertariansk, och fokuserar i stället på kulturell och social frihet. Med denna syn på frihet blir det närmast ett självändamål att bryta mot normer, och enligt libertinen således också någonting som kulturellt och socialt bör uppmuntras.

Då både många libertarianer och libertiner faktiskt är omedvetna om denna avgörande skillnad mellan de bägge synsätten, blir missförstånden och konflikterna föga förvånande också legio. De båda grupperingarna, som i regel bägge anser sig vara renläriga libertarianer, förstår inte varandra, eller hur den andra sidan kan komma till slutsatser så främmande från deras egna.

Den libertinska synen är dock till sin natur progressiv, och det är inte heller någon slump att den i mångt och mycket ligger den postmoderna vänsterns syn på saken nära. Vilken av de bägge inriktningarna som utgör den sanna libertarianismen beror naturligtvis till syvende och sist på hur ordet definieras. Det är dock värt att notera att den libertinska falangens omfamnande av det normbrytande är svårförenlig med den spontana ordning som förespråkas av såväl den skotska upplysningens som den österrikiska skolans stora namn.

I grund och botten handlar det om två sinsemellan ganska oförenliga synsätt. Därför vore det kanske också bra för alla inblandade om man också en gång för alla gav upp försöken att rymmas under samma tak.

2017-08-26

Om Anna Kinberg Batra och det socialliberala hyckleriet

Det finns mycket att kritisera Anna Kinberg Batra för. Hon var Fredrik Reinfeldts lojala högra hand när denne helt lämnade jordytan mandatperioden 2010-2014. Hon var aldrig partiledarmaterial från första början. Hon har bytt fot i så många frågor att hon dragits med enorma trovärdighetsproblem. Och så vidare.

Som om inte detta var nog fick hon en mardrömsstart då hon utåt fick representera den djupt impopulära decemberöverenskommelse som den ännu inte avgångne Fredrik Reinfeldt först förhandlade fram, och därefter överlät åt Kinberg Batra att presentera och försvara. Hennes tid som partiledare kunde kanske därför bara sluta på ett sätt.

När hon igår tillkännagav sin avgång gjorde hon dock inte bara sorti med stil. Senare samma dag fick vi ett i allra högsta grad konkret bevis på att Kinberg Batras tid som partiledare inte var fullständigt bortkastad. När nyheten att två planerade skattehöjningar inte blir av släpptes, fick vi ett kvitto på att Kinberg Batras omläggning av Moderaternas politik faktiskt hade utmynnat i konkreta resultat.

När Anna Kinberg Batra tidigare i år meddelade att Moderaterna en gång för alla ville skrota Decemberöverenskommelsen fick hon enormt mycket kritik för detta. Hon brunsmetades, hon demoniserades på den ena socialliberala ledarsidan efter den andra, och till och med hennes allianskollegor kritiserade henne offentligt.

Efter Kinberg Batras besked tog det emellertid bara några veckor innan både Annie Lööf och Jan Björklund tvingades börja backa från sin tidigare kompromisslösa linje. Bägge partiledarna insåg snart att det inte längre var politiskt möjligt att låta en riksdagsminoritet genomdriva den ena skattehöjningen efter den andra mot majoritetens vilja.

Resultatet av detta blev det hot om misstroendeförklaring mot enskilda ministrar som till slut fick regeringen att ta tillbaka ovan nämnda skattehöjningar. Den socialistiska regeringen fann i slutändan situationen tillräckligt obehaglig för att kapitulera inför hotet. Alliansen hade därmed, tack vare att Anna Kinberg Batra stuckit ut hakan, vunnit en viktig seger.

Att det inte blev mer än så kan varken Kinberg Batra eller Moderaterna lastas för. Att det inte blev en renodlad alliansbudget i stället berodde på Jan Björklund och Annie Lööf. Hade dessa partiledare helt och fullt fått som de ville hade dock båda skattehöjningarna blivit av.

Av denna anledning är det ett monumentalt hyckleri som både Björklund och Lööf visar prov på när de nu skryter om vad Alliansen uppnått. Att de vunnit denna seger är en direkt följd av att Kinberg Batra gjorde precis det som Jan Björklund alltjämt kritiserar henne för, och denna seger hade definitivt inte blivit möjligt om det inte vore för Sverigedemokraternas stöd.

Anna Kinberg Batra vann, endast några timmar efter att hon meddelat sin avgång, en av sina största politiska segrar som partiledare. Den som både ogillar skatteökningar och överväger att rösta på något av allianspartierna, bör ha detta i åtanke när det är dags att gå och rösta 2018.
SvD1, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, SVT3

2017-07-29

Varför vi inte förstår varandra, del 3/3 – frihet och rättigheter

Så gott som alla ideologier påstår sig idag vara en kraft för frihet. Inte desto mindre skiljer sig de respektive ideologiernas syn på frihet så mycket åt, att den enas frihetsbegrepp inte sällan tjänar som ett paradexempel på ofrihet för den andra. Detta kan delvis förklaras med att "frihet" är ett positivt laddat ord, och att många därför vill åka snålskjuts på det.

En minst lika viktig orsak är emellertid att det finns två sinsemellan väldigt olika frihetsbegrepp, nämligen negativ frihet och positiv frihet. Då det sällan förklaras vilket av dessa frihetsbegrepp som avses när någon hänvisar till "frihet", och då de flesta inte ens är medvetna om skillnaden, är utrymmet för begreppsförvirring stort.

Med en negativ frihet avses frihet från någonting. Typiska exempel på detta är frihet från tvång och frihet från våld. Med en positiv frihet avses frihet att göra någonting, även då detta sker på någon annans bekostnad. Exempel på positiva friheter är att friheten att fördjupa sig i en hobby på skattebetalarnas bekostnad och friheten att röra sig och på någon annans mark utan markägarens tillstånd.

Många förespråkar på en och samma gång både positiva och negativa friheter. Problemet med detta är att de båda frihetsbegreppen är oförenliga med varandra. En del företeelser uppfyller naturligtvis samtidigt kriterierna för en negativ och en positiv frihet, men i det allmänna fallet måste negativa friheter offras för att möjliggöra de positiva. Friheten att röra sig på någon annans mark blir möjlig först då markägaren tvingas att gå med på detta. De friheter som möjliggörs av beskattning blir möjliga först då människor tvingas att betala skatt.

Exakt samma sak gäller för det närbesläktade rättighetsbegreppet. Med negativa rättigheter avses sådant du kan göra utan att detta drabbar någon annan. Med positiva rättigheter avses sådant du anser dig ha rätt att göra, även när detta går ut över någon annan. I förlängningen kan denna distinktion också utökas till företeelsen jämlikhet.

För den som förespråkar negativ frihet och negativa rättigheter innebär jämlikhet kort och gott likhet inför lagen och att ingen särbehandlas utifrån grupptillhörighet. För den som förespråkar positiv frihet och positiva rättigheter blir jämlikhetsbegreppet betydligt mer komplicerat. Stor vikt läggs då vanligen vid lika utfall, snarare än vid lika spelregler.

För att kunna börja närma sig ett sådant utfall måste man i praktiken tilldela olika grupper olika grader av frihet och rättigheter. De grupper man på ett eller annat sätt vill framhäva ges särskilda förmåner, och de grupper man vill hålla tillbaka får sina friheter och rättigheter kringskurna. Även i detta fall blir med andra ord de negativa och positiva perspektiven omöjliga att kombinera.

Denna begreppsförvirring leder både till missförstånd och att många håller sig med motsägelsefyllda ståndpunkter. Detta gäller idag företrädare för alla ideologier, men kanske särskilt liberalismen. Den klassiska liberalismen var den negativa frihetens och de negativa rättigheternas ideologi, och ända in i våra dagar har liberalismen varit starkt förknippad med just detta.

Sanningen är dock att liberalismen av idag domineras av en socialliberal strömning med fokus på positiv frihet och positiva rättigheter. Denna förvirring har inte sällan fått folk att gå med i ett parti som driver en linje diametralt motsatt till den de dessa unga liberaler själva hoppades kämpa för då de gick med.

Tidigare i ämnet:
Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar
Varför vi inte förstår varandra, del 2/3 – välstånd

2017-07-28

Stefan Löfven gömmer sig bakom Peter Hultqvist

Givet de många artiklar som de senaste dagarna skrivits om den misstroendeomröstning som hotar Peter Hultqvist och om statsministerns försvar av sin försvarsminister, är det högst anmärkningsvärt att resonemangen kring vad som i själva verket är det mest centrala i sammanhanget lyser med sin frånvaro.

Om de redogörelser för vad som har hänt som Stefan Löfven och Peter Hultqvist lämnat stämmer, underlät försvarsministern i närmare ett års tid att delge statsministern information rörande ett synnerligen påtagligt hot mot landets säkerhet. Frågan var av sådan magnitud att Hultqvist näppeligen kan ha förutsatt att statsministern redan hade blivit informerad av någon annan, sannolikheten för att han aldrig skulle funnit det aktuellt att diskutera saken med statsministern är nämligen så gott som obefintlig.

Att Stefan Löfven i detta läge, och efter att haveriet på Transportstyrelsen såväl kommit till allmänhetens kännedom som resulterat i både skandal och politisk kris, väljer att med näbbar och klor försvara Peter Hultqvist framstår därför som synnerligen märkligt. Den naturliga reaktionen från en regeringschef som värnar om landets bästa torde i stället ha varit att bli fly förbannad, och själv sparka den minister som hade undanhållit honom denna ytterst angelägna information.

Löfven gör i stället det diametralt motsatta, vilket är väldigt intressant då det i princip bara kan förklaras på tre olika sätt. Den första tänkbara förklaringen är att både Hultqvist och Löfven ljuger om vad som hänt. Den andra tänkbara förklaringen är att Löfven, trots att han säger något annat, anser att Transportstyrelsehaveriet är en bagatell. Den tredje tänkbara förklaringen är att Hultqvist avsiktligt valde att inte informera statsministern om vad som hade hänt i syfte att skydda denne, och att statsministern finner detta föredömligt då han sätter sin egen karriär och sitt eget partis intressen framför landets bästa.

Dessa tre förklaringar är samtliga ytterst graverande, inte i första hand för försvarsministern, utan för Stefan Löfven. Om någon av dem stämmer har han visat sig vara extremt olämplig som statsminister, och då det framstår som väldigt osannolikt att inte någon av dem skulle stämma, förefaller det också som högst osannolikt att Löfven inte har begått grova fel i samband med skandalen på Transportstyrelsen.

Just detta borde nu stå i fokus för den politiska debatten och nyhetsrapporteringen. Att så inte är fallet är ett fattigdomsbevis.

Läs även:
Sanna Rayman
DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, Exp3, GP1, SVT1

2017-07-27

Varför vi inte förstår varandra, del 2/3 – välstånd

I den förra texten i denna serie inlägg skrev jag om den begreppsförvirring som råder kring det ofta så mystifierade begreppet pengar. En delvis snarlik, men delvis också väldigt annorlunda, begreppsförvirring råder kring begreppet välstånd.

När man i ideologiska debatter hänvisar till begrepp som just välstånd, sker detta i regel utifrån det outtalade antagandet att alla inblandade menar samma sak med begreppet. Precis som i fallet med pengar är detta antagande dock felaktigt, varför man också snabbt tenderar att börja tala över huvudet på varandra. Dels tenderar man att inom olika ideologiska strömningar ha en sinsemellan väsensskild bild av välstånd, dels tenderar många att använda begreppet utan att själva ha en entydig bild av vad som avses med begreppet.

Ur ett idealiserat högerperspektiv är "välstånd" ingenting annat än ett samlingsbegrepp för de enskilda ekonomiska aktörernas prestationer. Välstånd skapas, kort sagt, av arbetare, ingenjörer, innovatörer och entreprenörer när de är yrkesmässigt verksamma. Med denna syn blir välstånd ett mått på ett samhälles grad av utveckling, mätt som summan av individuella prestationer.

För vänstern, däremot, är välstånd en egenskap hos samhället som som existerar tämligen oberoende av individen. Välståndet uppfattas, likt luften vi andas, som en kollektiv resurs, varför man också anlägger en väldigt instrumentell syn på det. Välståndet blir därför ett sätt att uppnå politiska mål, eller på annat sätt förverkliga sådant man finner angeläget. Därtill uppfattas en del av detta tänka gemensamma välstånd som en allmän rättighet, även för den som väljer att själv inte bidra till det.

Det instrumentella synsättet på välstånd kan tyckas rimligt, även för den som inte ser företeelsen i fråga som en kollektiv resurs. Denna syn på välstånd är emellertid i grund och botten oförenlig med välståndsgenerering. Samhälleligt välstånd är, enkelt uttryckt, en biprodukt av individer som agerar med sitt eget bästa för ögonen. Om alla ges lika rätt till detta välstånd försvinner också så gott som alla drivkrafter att bidra till det.

Ju mer av "samhällets" välstånd som politiker tar i anspråk för att uppnå politiska mål, desto mer kommer uppbyggandet av samma välstånd skadas. Huruvida man anser den instrumentella synen på välstånd är sympatisk eller ej är i sammanhanget irrelevant, resultatet blir detsamma alldeles oavsett. Tillåter man politiken att genomsyras av synen på välstånd som en gemensam resurs som bör användas för att uppnå ideologiska mål, kommer detta i bästa fall leda till att skapandet av välstånd bromsas in, och i värsta fall leda till att välståndet sjunker.

Att den instrumentella synen på välstånd trots detta åtnjuter starkt stöd, beror med allra största sannolikhet på att synen på välstånd som en kollektiv resurs ytterst sällan ifrågasätts. En starkt bidragande orsak till detta torde vara att få ens är på det klara med att så många av deras medmänniskor håller sig med denna syn på välstånd.

Tidigare i ämnet:
Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar

2017-07-21

Varför vi inte förstår varandra, del 1/3 – pengar

Vi förstår inte varandra. Detta alltför sällan uppmärksammade faktum är en kraftigt bidragande orsak till att vänstern och högern så ofta talar – eller rättare sagt, gapar – över huvudet på varandra.

Båda sidor tror sig visserligen vanligtvis förstå den andra, men sanningen är i regel en helt annan. Faktum är att man, när det kommer till kritan, påfallande ofta inte ens förstår den ideologiska grunden för den egna sidans ståndpunkt. Av denna anledning tänkte jag i en serie inlägg gå till botten med några begrepp, och först ut av dessa är pengar.

Pengar är något de allra flesta använder sig av dagligen, men detta i regel utan att närmare reflektera över vad det egentligen är man gör. När frågan om vad pengar är kommer på tal får många något plågat i blicken. Pengar är för de flesta, trots att just pengar är något man har stor egen erfarenhet av, i mångas ögon något esoteriskt och närmast metafysiskt.

Företeelsen pengar är dock inte det minsta metafysisk. Pengar är i grund och botten ingenting annat än en abstraktion av arbete. Vi tjänar pengar när vi själva arbetar, och vi köper andras arbete när vi förbrukar pengar. Pengar är således något vi använder för att byta en sorts arbete (det vi själva utför) mot en annan form av arbete (sådant vi vill få gjort, men ej själva kan eller vill utföra).

Detta för oss till det faktum att allt arbete inte värderas lika. En timme eller kilokalori av arbete X belönas sällan med precis samma lön som en timme eller kilokalori av arbete Y. Skillnaden kan ofta förefalla obefogad. Att ett väldigt slitsamt arbete kan värderas lägre än ett betydligt mindre slitsamt upplevs ofta som direkt orättvist, och är i vissa fall svårt att motivera.

Skillnaden i värdering av arbete X och Y är dock en funktion av hur omvärlden, det vill säga alla de människor som på något sätt interagerar ekonomiskt med de arbetare som utför X och Y, värderar deras tjänster. Om X värderas högre än Y beror detta till syvende och sist på att vi andra är villiga att betala mer (det vill säga arbeta mer) för att köpa en timme av arbete X än av arbete Y.

Så länge de inblandade aktörerna själva får bestämma är det med andra ord i exemplet ovan ett kollektivt beslut att X skall värderas högre än Y. Resultatet är ingenting annat än ett slags medelvärde av hur mycket av vårt eget arbete vi anser att arbetena X respektive Y egentligen är värda. Att X värderas högre än Y blir därför fullständigt naturligt, även om detta kanske inte är uppenbart då man endast jämför det slit eller den tankemöda som ligger bakom en timmes arbete på de båda arbetsplatserna med varandra.

Det är här höger-vänster-dimensionen kommer in i bilden. En idealiserad högerpolitik kan förenklat sägas utmärkas av ambitionen att inte ingripa i den värdering av X och Y som på detta sätt uppstår på naturlig väg. En progressiv vänsterpolitik, däremot, präglas av andra överväganden, som till exempel villkoren för de arbetare som utför X och Y, utbudet av X och Y och synpunkter på hur mycket av tjänsterna X och Y en genomsnittlig arbetare bör ha råd med.

Resultatet blir regleringar, skatter och subventioner som påverkar det relativa priset på såväl X och Y som på allt annat arbete. En del tjänster (t ex välfärd) blir helt kostnadsbefriade, och andra blir dyrare eller billigare än de annars blivit. En fullt möjlig följd av detta kan därför bli att X plötsligt blir billigare än Y, trots att de flesta arbetare själva fortfarande värderar X högre än Y.

Huruvida denna sorts störningar är ett pris värt att betala för de avvikelser som regleringar, skatter och subventioner orsakar från det naturliga jämviktsläget, är en ideologisk/filosofisk fråga som inte har något objektivt svar. Att dylika ingrepp kommer med ett sådant pris är emellertid inte en åsikt, utan ett objektivt faktum.

Ju mer man reglerar, ju mer man beskattar och ju mer man subventionerar, desto större kommer priserna på varor och tjänster avvika från vad de arbetare som producerar och konsumerar dem själva värderar dem till. Detta kommer ofrånkomligen leda till en sämre fungerande marknad.

Fler kommer tvingas avstå från sådant de vill köpa för att de inte längre har råd. Fler kommer tvingas lägga sina pengar på att delfinansiera andras köp av sådant de själva inte önskar. Fler kommer att få avstå från sådant som på politiskt väg gjorts billigt, då det låga priset gör att brister uppstår. Fler incitament att agera på ett sätt som är skadligt för andra kommer uppstå. Och så vidare.

I förlängningen innebär detta att delar av makten över varje arbetares liv förflyttas från arbetaren själv till samhällets makthavare. De enskilda arbetarna kommer inte längre kunna byta sina tjänster med varandra på det sätt de själva önskar, och politikernas möjligheter att styra över vilka produkter och tjänster som produceras och konsumeras ökar dramatiskt.

Kort sagt, människors möjligheter att samarbeta försämras, den kollektiva värderingen av olika sorters arbete rubbas och ett stort inslag av tvång och ofrihet införs. En starkt bidragande orsak till att inte fler finner detta problematiskt är med stor sannolikhet att många människor inte förstår vad pengar är.

2017-07-04

Höjdpunkter från årets Almedalsvecka

  • Förväntade framtida terrorattentat i Sverige
    Seminariet hålls i pittoresk miljö. Säpo bjuder på löjromssnittar och rosévin.
  • Så stoppar vi antisemitismen
    Debatt. Moderator är Ilmar Reepalu.
  • Hur motverkas segregation?
    Seminarium arrangerat av Feministiskt initiativ.
    OBS! Människor med vit hudfärg ej välkomna.
  • Kackerlacksmjöl och gräshoppsfiléer – nästa exportsuccé
    Seminarium arrangerat av Vinnova i samarbete med Grön Ungdom.
  • Så fixar vi integrationen
    Workshop om lönesubventioner och praktikplatser arrangerad av Arbetsförmedlingen.
  • Hur stoppar vi svältkatastrofen i Jemen?
    Lunchseminarium på Wisby hotell arrangerat av Stockholm International Famine Prevention and Relief Institute. Buffé med alla säsongens primörer serveras.
  • Fem procentenheter högre skatt nyckeln till att stoppa SD
    Seminarium med bland andra Anders Lindberg och Karl-Petter Thorwaldsson.
  • Allting blir bättre
    Seminarium med Johan Norberg.
  • Brexit och Trump riskerar utlösa nytt världskrig
    Seminarium med Johan Norberg.
  • Så får vi fler att välja bort flyget
    Miljöpartistisk workshop ledd av Gustav Fridolin.
    OBS! Framflyttat en timme till följd av problem med regeringsplanet.
  • Öppna gränser – en vinst för hela samhället
    Interaktiv workshop arrangerad av Almega asylboenden.
  • Hur min frisyr bidrar till att sänka koldioxidhalten i atmosfären
    Föredrag av Anders Wijkman från The Tällberg Foundation.
    OBS! Föredraget hålls på engelska.
  • Hur stoppar vi den politiska extremismen?
    Debatt. Moderator är Amelia Gudrunsdotter, författaren till boken Fidel Castro – frihetshjälten i våra hjärtan.
  • Hur förhindrar vi nepotism och kompistillsättningar?
    Debatt med bland andra Dan Eliasson och Mona Sahlin.
  • Dr. Strangemoney, eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska sedelpressen
    Föredrag av riksbankschefen Stefan Ingves.
  • Lafferkurvan, en rasistisk myt upprätthållen av alternativhögern
    Workshop arrangerad av tankesmedjan Arena.
  • Objektiviteten är public services viktigaste vapen
    Föredrag av Jan Helin, programdirektör på SVT.

2017-06-28

Om sverigedemokrater och välfärd

Alldeles oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna är det ett faktum att partiets linje i invandringsfrågan till stora delar har ett robust stöd i forskningen. Vad mer är, alldeles oavsett vad man tycker om partiets företrädare är det ett faktum att de flesta andra partier med tiden blivit så illa tvungna att närma sig deras linje.

Detta är viktigt av den enkla anledningen att Sverigedemokraterna, alldeles oavsett vad man råkar tycka om dem överlag, gång på gång faktiskt utmärkt sig genom seriösa utspel i migrationsdebatten. Detta samtidigt som övriga partier i denna fråga länge utmärkte sig genom lögner, vilseledande retorik, plattityder, känsloutbrott och regelrätta pajaskonster.

Det finns naturligtvis många utmärkta anledningar till att ändå vara skeptisk till Sverigedemokraterna. Inte desto mindre kommer man, så länge man inte förmår ta in detta uppenbara faktum, inte förstå varför partisympatierna fördelar sig som de gör idag. Övriga partiers både destruktiva och hysteriska agerande har helt enkelt gjort Sverigedemokraterna till ett i allra högsta grad rationellt val, trots partiets minst sagt tveksamma bakgrund.

Det är just i ljuset av detta det sverigedemokratiska vurmandet för välfärdsstaten blir så både djupt ironiskt och tragiskt. Det är nämligen just den välfärdsstat sverigedemokrater så ettrigt försvarar som orsakat den fullständigt ohållbara invandring partiet ser det som sin huvudfråga att stoppa.

Att så oproportionerligt många från tredje världen söker sig till just Sverige beror inte på klimatet, kulturen eller vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Att så oproportionerligt många från tredje världen söker sig till just Sverige beror på de generösa bidragsutbetalningar och den allmänna kravlöshet som är den socialdemokratiska välfärdsstatens signum.

Det är med andra ord just den välfärdsstat som sverigedemokrater vurmar för som utgör och utgjort den stora pull-faktorn i sammanhanget. Därmed löser den politik partiet förespråkar i förlängningen inte särskilt mycket. Med en bibehållen eller rentav utökad välfärdsstat kommer migrationstrycket på Sverige förbli högt.

Vad mer är, en stor välfärdsstat kommer alltid utgöra en oemotståndlig lockelse för allahanda progressiva aktivister som vill använda andras pengar till att påtvinga andra sin egen agenda. Att så är fallet visar oräkneliga exempel världen över. Inte bara Sverige, utan så gott som alla Europas länder, utgör idag tydliga exempel på detta. Inte ens den egensinniga och traditionellt så frihetliga anglosaxiska kulturen har visat sig immun.

Storbritannien stod i slutet av 70-talet efter årtionden av en expanderande välfärdsstat vid ruinens brant. De progressiva idealen vinner idag mark även i ett hårdhudat nybyggarland som Australien, och i ett av identitetspolitik och ökande offentliga utgifter allt mer präglat USA kom häromåret socialisten(!) Bernie Sanders nära att bli landets president.

En omfattande välfärdsstat kommer alltid innebära att just de krafter sverigedemokrater avskyr kan flytta fram sina positioner, understödda av skattebetalarnas pengar. Därför är den förkärlek för välfärdsstaten som frodas bland sverigedemokratiska väljare partiets akilleshäl. Så länge man klamrar sig fast vid välfärdsstaten är man i förlängningen dömda att förlora.

Men, undrar då kanske en och annan sverigedemokrat, vem skall då ta hand om de äldre? Att frågan över huvud taget ställs säger mycket om den socialdemokratiska propagandans effektivitet, för att svaret skulle vara "staten" är nämligen allt annat än självklart.

I Tyskland är äldrevården främst en angelägenhet för civilsamhället, vilket resulterar i ett avsevärt mer humant system än det svenska. Att bereda vägen för ett anständigt civilsamhälle av det slaget vore det perfekta skyltfönstret för den sunda nationalism sverigedemokrater påstår sig stå för.

2017-06-20

Om socialismens intåg i allmogens värld

"Sedan Karl Oskar kunde knäppa upp sina byxor själv när han behövde pissa, hade han aldrig bett sina föräldrar om råd eller hjälp."

Med dessa ord lät Vilhelm Moberg i sin roman Utvandrarna Nils i Korpamoen beskriva sin son Karl Oskar, och satte därmed fingret på något viktigt i den svenska allmogekulturen. Karl Oskar är självständig, vill under inga omständigheter ligga andra till last och ber inte andra om hjälp såvida det inte är absolut nödvändigt.

Hur kommer det sig då att den passiviserande socialismen, vars grundfilosofi så att säga är att det alltid är någon annan som skall knäppa upp Karl Oskars byxor, kunnat erövra en så stark ställning i dennes hemland? Hur kommer det sig att ättlingarna till samma dalkarlar som en gång gjorde uppror mot den ena kungen efter den andra, och som vägrade skifta sina gårdar när centralmakten krävde detta, idag så ivrigt röstar för samma socialdemokrater som utarmar deras hembygd och lär deras barn att de är värnlösa offer?

En starkt bidragande orsak till detta är att socialdemokratin tidigt lärde sig att bedrägligt men skickligt anamma allmogens språkbruk och symbolvärld. Den svenska socialismen sålde in sina kollektivistiska och passiviserande lösningar med individualistiska argument. Man utmålade sig själva och sin välsmorda maktapparat som en rebellisk upprorshär. Som en slutgiltig förolämpning tog man därefter åt sig äran för de framsteg det hårt arbetande folket hade åstadkommit.

Den centralisering och likriktning man påtvingade andra omnämndes i termer av frihetsreformer, och den starka tillit som utmärkte de mellanmänskliga förehavandena bland allmogen utnyttjades maximalt för att lura människor att lägga sina egna öden i staten händer. Kort sagt, när socialdemokratin gjorde sin entré i Allmogesverige var det under utstuderat falska förevändningar.

Den socialism som sålts in under namnet "den svenska modellen" är parasitär. Inte bara för att erbjuder såväl lata människor som svågerkapitalister enorma möjligheter att leva gott på andra människors bekostnad, utan därtill för att den lyckats bli en viktig maktfaktor genom att appellera till en allt annat än socialistisk folksjäl.

Att Socialdemokraterna lyckats sälja in sin omättliga hunger efter makt som en politik för Karl Oskar, när den i själva verket är en politik för alla som vill åka snålskjuts på honom, är en allmogens tragedi. Vad som gör det hela ännu mer tragiskt är det faktum att inte ens socialdemokraternas bittraste fiender i regel förstår detta. Ett parti som Sverigedemokraterna vänder sig förvisso mot den postmodernism som fått en stark ställning i den socialdemokratiska politiken av idag, men vad de önskar i stället är blott den socialdemokratiska politiken av igår.

Resultaten av detta har blivit förödande. De en gång så stolta dalkarlarna och de en gång så stolta hemmansägarna i Ljuders socken nedlåter sig idag allt oftare, trots att deras kultur i övrigt till stora delar har bevarats, att utan betänkligheter ropa på statens hjälp när det är dags att knäppa upp byxorna. Under sken av att kontinuitet har upprätthållits har de självständiga människor som inte ville ligga andra till lags omformats till stolta offer och rakryggade slavar.

Kan då den allmogekultur som av socialisterna till stora delar perverterats till någonting destruktivt, åter vändas till någonting gott? Allmogekulturen genomsyrar än idag Sverige, och manifesterar sig alltjämt i till exempel hög produktivitet, så svaret på frågan är ja – förutsatt att vi faktiskt vill. Detta kräver dock att vi slutar ropa på Någon Annan, och i stället visar prov på självrespekt nog att knäppa upp våra egna byxor.

Det kräver insikt om att välfärdssystem, alldeles oavsett vem som instiftar dem och varför, med tiden obönhörligen blir till verktyg för de många aktivister och paternalister vars agenda ej sammanfaller med vår egen. Det kräver också insikt om att tillit är en dyrbar gåva, och att den som visar sig oförtjänt av den då också förverkar sin rätt därtill.

Relaterat:
Projekt Allmogen, radio bubb.la 2017-06-18

2017-06-19

Anders Ygeman – anatomi av en socialdemokrat

Efter en trevande start blev den dessförinnan tämligen okände Anders Ygeman i mångas ögon regeringen Löfvens praktiskt taget enda klart lysande stjärna. Med trygg röst och förtroendeingivande uppsyn lät den nye inrikesministern förstå att han oförtrutet arbetade för att komma till rätta med de många graverande missförhållandet som utmärker den svenska statsapparaten. En taktik den tidigare så omstridde vänstersossen snart kunde omsätta i beröm, respekt och stigande förtroendesiffror.

Inrikesministerns många utspel har dock allt sedan starten haft väldigt lite med verkligheten att göra. Anders Ygeman har förvisso lovat ordning och reda i asylpolitiken, han har lovat en fungerande poliskår, han har lovat hårda tag mot brottsligheten och så vidare. Parallellt med detta har dock kravlösheten, godtycket, laglösheten och den allmänna oredan inom inrikesministerns ansvarsområden ökat, snarare än minskat.

När det nyligen uppmärksammades att Anders Ygeman, strax före sin tid som ordförande för SSU i Stockholm, vandaliserade ett hus han hyrde och därefter smet från hyran, med katastrofala konsekvenser för hyresvärdarna som följd, borde detta inte förvåna någon. Ej heller borde det förvåna någon att Ygeman vid samma tid förekom ett trettiotal gånger i Kronofogdens register.

Socialdemokraterna har förvisso skickligt utmålat sig själva som solidaritetens och anständighetens förkämpar i Sverige, men är i själva verket en hänsynslös maktapparat bestående av kallhamrade, narcissistiska och ytterst cyniska maktspelare. Man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välpolerade ygemanska ytan för att snabbt drabbas av misstanken att även inrikesministern och dennes politiska karriär är ett paradexempel på detta.

För att skapa en illusion av att man faktiskt gör något åt den både patetiska och katastrofala polissituationen och den laglöshet som följer av denna, ägnar sig Anders Ygeman och hans partikamrat Dan Eliasson nu åt pinnjakt, vilket förtjänar en särskild kommentar. Pinnjakt är nämligen inte bara ett sätt att försöka sminka grisen, utan något mycket mer utstuderat diaboliskt än så.

Vad som får polisen att över huvud taget ägna sig åt pinnjakt är det faktum att man å det grövsta misslyckats med sina arbetsuppgifter. Staten förmår helt enkelt inte, trots de gigantiska resurser som tack vare det drakoniska skattetrycket står till dess förfogande, att upprätthålla en kärnuppgift som lag och ordning. Detta är i sig ett svek av enorma proportioner, men när man genom att ägna sig åt pinnjakt försöker dölja detta blir en redan grotesk situation etter värre.

Att i detta läge ägna sig åt pinnjakt är nämligen den diametrala motsatsen till att börja ta det grundläggande ansvar varje person med självrespekt åtminstone skulle sträva efter i Ygemans och Eliassons kläder. Pinnjaktens själva idé är nämligen att, i stället för att göra något åt den grova kriminalitet man gett fritt spelrum, börja klämma åt företrädesvis hederliga personer.

Därmed gör man det enkelt för sig. Den skattebetalare som cyklar utan lyse, någon gång råkar köra mot rött ljus eller någon gång i månaden använder cannabis, är till skillnad från de förhärdade kriminella Ygeman och Eliasson gett fritt spelrum att utpressa, råna, stjäla och misshandla, väluppfostrade personer utan vare sig lust eller möjligheter att göra motstånd.

Metoden är med andra ord den typiske skolgårdsmobbarens. Vad som verkligen gör pinnjakten till den fullständigt skrupelfrie makthavarens verktyg är emellertid någonting annat, nämligen att de överlag laglydiga människorna drabbas dubbelt. Först drabbas de när makthavarna, de skyhöga skatterna till trots, inte förmår att upprätthålla något så grundläggande som lag och ordning, vilket gång på gång gör dem till brottsoffer.

Därefter drabbas de en gång till när makthavarna försöker skyla över sina egna misstag genom att, i stället för att ge sig på de förhärdade brottslingarna, fokuserar det statliga våldsmonopolets insatser på den företrädesvis hederliga allmänheten. Genom att släpa offren för gårdagens outredda brott inför skranket för bagateller, försöker man på statistisk väg dölja den monumentala inkompetens man själva visat prov på.

Att kalla detta för perverst kommer inte ens i närheten av att göra situationen rättvisa. Att Anders Ygeman däremot en gång i tiden fick överta Mona Sahlins riksdagsplats är i allra högsta grad talande.

Läs även:
Mats Skogkär

2017-06-17

Om progressivismen och den västerländska civilisationen

Parallellt med att den västerländska civilisationen demoniseras och attackeras, inte bara från postmodernistiskt och islamistiskt håll, utan därtill från stora delar av det politiska etablissemanget i största allmänhet, breder också uppfattningen att samma västerländska civilisation måste räddas ut sig.

Reaktionen är både sund och hoppingivande, men för att rädda den västerländska civilisationen behöver man också förstå vad för sorts civilisation västerlandet egentligen är. Ironiskt nog är kunskapen om detta idag skrämmande låg, även bland den västerländska civilisationens förkämpar.

Den västerländska civilisationen är inte, så som ofta påstås, Rousseaus och Voltaires civilisation, utan Adam Smiths. Den västerländska civilisationen är inte de vackra principernas eller de högstämda manifestens civilisation, utan den spontana ordningens.

Den västerländska civilisationens välstånd, innovationskraft och frihet blev möjlig först då västerlandets politiker och potentater tog ett antal steg tillbaka, och överlät åt medborgarna och civilsamhället att i betydligt större utsträckning själva forma sin framtid. Resultatet blev den industriella revolutionen, sensationella vetenskapliga landvinningar och en välståndsökning utan motstycke i historien.

En utbredd föreställning är att det varit en progressiv politik som möjliggjort den västerländska civilisationens framgångar. Varje form av progressiv politik utgör i själva verket dock, så gott som per definition, den direkta motsatsen till den frihetliga politik som gjorde västerlandet framgångsrikt.

Progressiv politik kokar så gott som alltid ned till att ge politiker och byråkrater mer makt, inte mindre. Förespråkarna av progressiva ideologier försöker i regel sälja in dessa som någonting som främjar både frihet, framsteg och rättvisa, men eftersom politiker och byråkrater endast kan öka sin makt på medborgarnas och civilsamhällets bekostnad, innebär en sådan politik att utrymmet för spontan ordning minskar.

Progressivismen är därför till sin själva natur antivästlig. De progressiva ideologiernas paroller är ofta slagkraftiga, och deras manifest ofta förrädiskt övertygande, men inte desto mindre är de progressiva idealens fundament vederlagda sedan länge. Progressivismen är i själva verket en ytterst reaktionär ideologi som, steg för steg, söker att vrida klockan tillbaka till tiden före den västerländska civilisationens uppgång.

Progressivismen innebär per definition en strävan efter att minska utrymmet för just den spontana ordning som under århundraden visat sig vara ett framgångsrecept utan motstycke. Progressivismen innebär per definition en strävan efter att ge samma centralplanering som, varje gång den tillämpats i stor skala visat sig resultera i katastrofala följder, betydligt större utrymme.

Vad de progressiva ideologierna kokar ned till är en strävan att belägga samhället och dess aktörer med tvångströja. För varje reglering, med varje centralisering, för varje lagändring som ger staten större makt på medborgarnas bekostnad, dras snaran åt ytterligare. För varje gång de progressiva idealen flyttar fram sina positioner blir samhället lite mer onaturligt och incitamentsstrukturerna lite mer skeva.

Resultatet av detta är blir ett successivt mindre mindre fritt samhälle. Resultatet av detta blir att utrymmet för innovation minskar. Resultatet av detta blir att samhället blir fattigare än vad det annars hade varit. Progressiva ideologier är kort sagt, namnet till trots, i bästa fall ett recept för minskat framåtskridande, och i värsta fall ett recept för regelrätt bakåtskridande.

Gästinlägg av Henrik Sundström: Radikalfeminism och demokrati

De mänskliga rättigheterna är ett knippe principer som mänskligheten tillsammans har funnit vara förnuftsmässigt giltiga, utan att dessa har stiftats som lag. De gäller omedelbart och överallt. Principerna gör anspråk på att vara objektiva och universella, det vill säga att de omfattar samtliga människor och gäller utan undantag. Den filosofiska grunden för de mänskliga rättigheterna är naturrättslig, eller metafysisk om man så vill. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samt Europakonventionen, är uttolkningar av dessa principer. En annan uttolkning återfinns också till exempel i den amerikanska oavhängighetsförklaringen.

Den västerländska liberala demokratin har två ben. Det ena benet är allmänna, fria och hemliga val. Det andra benet är de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Begreppet "rättsstat", på engelska Rule of law, betyder att även staten själv är bunden av reglerna i de mänskliga rättigheterna i sin maktanvändning. Denna bundenhet för staten säkerställs genom att de enskilda medborgarna kan få sin a fri- och rättigheter prövade av domstolar som är helt oberoende och fria från inblandning från andra statsmakter. Utan en sådan möjlighet blir ju varje rättighetskatalog i praktiken meningslös.

Utan rättsstat, ingen demokrati. FN:s generalsekreterare 2004, Kofi Annan, gick så långt som att uttala att det till och med var demokratin som var en del av rättsstaten, och inte tvärtom.

Det ligger i de flesta praktiserande juristers natur att hålla rättsstaten högt. Juristerna är i stor utsträckning kulturbärare av rättsstatens ideal. Det ingår till exempel i en advokats plikt att verka för att mänskliga rättigheter upprätthålls.

De mänskliga rättigheterna är således någonting som tillkommer den enskilda människan. De är absoluta, objektiva, universella och vilar på naturrättslig grund. Därför avfärdas dessa rättigheter av postmoderna filosofer i princip rakt av. Postmodernismen förkastar att det skulle finnas någon objektiv sanning, allra minst på någon förnuftsmässig eller naturrättslig grund, liksom marxismen är postmodernismen således värdenihilistisk.

Dagens radikala feminism och genusvetenskap vilar direkt på postmodern filosofi. Det märks inte minst på dess förhållande till de mänskliga rättigheterna. Exempelvis skrev Eva-Maria Svensson, idag professor i rättsfilosofi vid GU, följande 2001 i en skrift betitlad "Genusforskningen och juridiken", skriven på uppdrag av Högskoleverket:

"Genusforskningen inom juridiken ligger av naturliga skäl nära rättssociologin, men har även beröringspunkter med filosofin, och omformulerar således gränserna för själva juridiken. I stället för att utgå från rättssubjektet som könsneutral fri individ ser man henne i relation till andra människor. Rättssubjektet har alltid ett kön, en etnisk och social tillhörighet, en viss ålder osv. Rättssubjektet är heller aldrig fritt att hävda enbart sina egna intressen. Varje individs fri- och rättigheter begränsas av hänsyn till andra och är därmed att anse som avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter."

Om en rättighet upphör att vara överordnad norm, så är den inte längre en rättighet, utan en norm bland andra som kan ersättas genom lagstiftning.

Diana Mulinari, fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap, tar konsekvensen av en postmodern hållning ett steg ytterligare. Den intersektionella analysen handlar om att definiera grupper i samhället som står mot varandra och där strukturer av förtryck och underordning vidmakthålls. I en intervju på hemsidan för Nationella sekretariatet för genusforskning säger hon följande:

"Liberalerna ifrågasätter de sociala rörelsernas rätt att identifiera och namnge specifika förtryck. En intersektionell analys visar att den universalism som utgår från det mänskliga är europeisk, manligt kodad, och heteronormativ. Vilket ifrågasätter bilden av den universalism som grundat hela deras världsbild."

Hon menar då att de mänskliga rättigheterna, liksom rättsstaten som upprätthåller dessa, i sig är en del av den apparat som upprätthåller förtrycket. Tydligare kan det inte sägas.

En uppfattning som går ut på att samhället består av grupper som dolt och strukturellt utövar makt över andra grupper, är oförenlig med individuella mänskliga rättigheter och rättsstatens princip.

Mänskligheten har redan tidigare experimenterat med styrelseformer som baserats på andra principer än rättsstaten och den liberala demokratin. Kort sagt gick det inte bra. Ett sådant styrelseskick är nämligen per definition totalitärt och antidemokratiskt.

Radikala feministiska teorier ska således inte ha någon plats i styret av en liberal demokrati. De ska definitivt hållas borta från rättsstatens hjärta, de oberoende domstolarna.

2017-06-07

Om företagande och konkurrens i ett ofritt samhälle

I dagarna lanserades ett initiativ vid namn "Rättvis Konkurrens", med det uttalande syftet att på "ett noggrannt sätt kartlägga problemet med osund konkurrens, för att därmed synliggöra den samhällsekonomiska förlust som skapas". Detta har väckt ont blod i libertarianska kretsar, av det enkla skälet att personerna bakom kampanjen står den libertarianska rörelsen nära.

Vad "Rättvis Konkurrens" vänder sig mot är en ganska brokig blandning av affärsmetoder. Några exempel man ger på det man kallar orättvis konkurrens är när företag använder sig av lönesubventioner, utnyttjar kryphål i lagen och anställer illegala invandrare svart. Det är värt att notera att dessa metoder dels är sinsemellan väldigt olika, dels att olika grupper anlägger helt olika perspektiv på dem.

För en jurist är såväl lönesubventioner och utnyttjandet av kryphål i lagen lagliga och därmed okomplicerade metoder, medan svart arbetskraft är förkastligt då detta är illegalt. För en politiker är företag som använder sig av de lönesubventioner man på politisk väg beslutat om någonting positivt, medan utnyttjandet av såväl kryphål i lagen som svart arbetskraft är någonting förkastligt.

Det libertarianska perspektivet sammanfaller inte med något av dessa. För en libertarian innebär ett kryphål i lagen en strimma av hopp i en ofri värld. Vad lönesubventioner beträffar är sådana ur ett libertarianskt perspektiv i grund och botten ekvivalenta med smutsiga och av staten villkorade pengar, och därför inte någonting man vill befatta sig med.

Samtidigt är frågan inte riktigt så enkel. Det finns en viktig principiell skillnad mellan å ena sidan ett framgångsrikt företag som använder lönesubventioner som ett sätt att minska den egna skatten, och å andra sidan ett förlustdrabbat företag som använder lönesubventioner som ett sätt att tvinga andra att ofrivilligt subventionera de förluster man själv gör.

I och med detta närmar vi oss också pudelns kärna, nämligen att det som libertarian i praktiken är omöjligt att verka i ett samhälle som dagens utan att dagtinga med de egna principerna. Detta gäller i synnerhet företagande, eftersom praktiskt taget alla former av värdeskapande verksamhet i förlängningen bidrar till att staten gynnas. Detta även i de fall hela verksamheten bedrivs svart.

Det finns, kort sagt, inte alltid något självklart svar på vad som ur ett libertarianskt perspektiv är rätt att göra i ett icke-libertarianskt samhälle. När det kommer till frågan om svarta anställningar av invandrare och illegala invandrare ställs på många sätt denna problematik på sin spets.

När företag anställer invandrare svart skapar detta incitament till såväl illegal immigration som till att söka asyl på falska grunder. Att staten drabbas av detta är ur ett libertarianskt perspektiv i sig tämligen oproblematiskt, men i praktiken får detta också till följd att civilsamhället drabbas. Skatterna höjs, lag och ordning urholkas och den sociala oron tilltar.

I många fall kombineras svartarbetet med att man lyfter bidrag och/eller på annat sätt använder sig av de skattefinansierade tjänster staten erbjuder, vilket mycket väl kan varit den utlösande orsaken till att man fann det värt att migrera och ta jobbet över huvud taget. Kostnaden för detta är i många fall högre än den lön man tjänar, vilket innebär att den vinst företaget gör innebär en större förlust för samhället i stort.

Det bör här betonas att utan statens snedvridning av incitament och marknad hade situationen aldrig uppkommit över huvud taget. Som libertarian kan man därför på ganska goda grunder svära sig fri från ansvar och lägga skulden på staten. Inte desto mindre är det det egna lokalsamhället som påverkas. Det är den egna platsen på jorden, den plats där ens egna barn skall växa upp, som utvecklas i en riktning man kanske inte finner önskvärd.

Libertarianer (och för den delen människor med högeråsikter i största allmänhet) bör akta sig noga för att internalisera socialismens tankegods och dess premisser. Inte desto mindre kan den stora staten och den skada denna åsamkar inte utan vidare tänkas bort. I stället åligger det i synnerhet den människa som söker friheten att ha en strategi för hur hantera dilemman som dessa.

Några bra rättesnören i sammanhanget kan vara att inte i onödan försätta sig i situationer där man måste välja mellan två dåliga ting. Att inte ge sig i lag med utomstående i de fall detta kräver ständiga kompromisser som i längden äter upp en inifrån. Att inte utkämpa andras strider.

Det är socialdemokraters, moderaters och folkpartisters skyldighet att erbjuda genomtänkta svar på de frågeställningar "Rättvis Konkurrens" lyfter. Så länge vi inte bedriver företagsamhet under former där lönsamheten är beroende av att andra ofrivilligt tvingas finansiera vår verksamhet, har samma frågeställningar dock väldigt lite med oss att göra. Detta alldeles oavsett vad lagen råkar ha att säga om saken.

2017-06-04

De progressiva och terrorismen

Varför förmår inte socialister, socialliberaler, nyliberaler och andra progressiva att förhålla sig på ett anständigt sätt till terrorism? Varför slutar det alltid med att de, i hysteriska ordalag, utmålar de personer som blir förbannade som det egentliga problemet i sammanhanget? Hur kommer det sig att de alltid, i ett utslag av svårslagen logisk akrobatik, åberopar varje terrordåd som bevis för att de personer som pekat på farorna med islamism haft fel?

Frågeställningen ställs på sin spets om man jämför med ett hypotetiskt scenario där det i stället var så kallade högerextremister som låg bakom de senaste årens terrorvåg. I ett sådant scenario hade de progressiva knappast försökt tona ned problemet. De hade inte försökt relativisera sönder skuldfrågan, de hade inte betonat psykisk ohälsa, de hade inte hänvisat till förövarnas sociala bakgrund och de hade inte betonat att risken för att drabbas var låg.

Att deras reaktion blir en helt annan när förövarna är islamister beror på att illdåden är oförenliga med deras progressiva ideologi. Enligt den världsbild de med näbbar och klor håller sig fast vid, drivs alla människor världen över (möjligtvis med undantag för de personer som tillhör den för dem så förhatliga Högern™) av samma drivkrafter som de själva.

Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter är människors längtan efter sekularism, yttrandefrihet och demokrati universell. Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter är synen på religionens roll densamma över hela världen. Enligt den världsbild de inte för en sekund ifrågasätter skiljer sig olika kulturers syn på begrepp som frihet och rättvisa inte nämnvärt åt. Och så vidare.

Dessa personer har investerat hela sitt förtroendekapital i drömmen om det mångkulturella samhället. De ser Inatt jag drömde som en nära förestående framtidsvision, snarare än den i dubbel bemärkelse naivistiska sångtext det faktiskt rör sig om. De ser inte bara en världsregering som någonting såväl önskvärt som fullt realistiskt, utan därtill som någonting ofrånkomligt.

För dessa personer blir varje förortsupplopp, varje rapport om offentliga bidrag till islamister, varje ligistgäng som svinar på bibliotek och varje terrordåd en smärtsam påminnelse om hur orealistiska och naiva deras omhuldade ideologier och framtidsvisioner är. Vidden av deras felinvesteringar är emellertid så stora att de, i stället för att eftertänksamt idka en stunds självkritik, i ett skolboksexempel på psykologiska försvarsmekanismer, reagerar med tagarna utåt.

Verklighetens envisa vägran att ansluta sig till deras karta, hävdar de därför aggressivt, bevisar i själva verket hur rätt de har haft hela tiden. Problemen beror i själva verket, vrålar de indignerat ut, på strukturer, patriarkatet och rasism. De beter sig, kort sagt, påfallande mycket likt barn som i stället för att erkänna vad som hänt desperat snärjer sig själva i en härva av alltmer patetiska lögner.

I detta läge blir den arga meningsmotståndaren som inte utan vidare låter sig hunsas till någonting ytterst farligt. De arga meningsmotståndaren utgör ett hot, inte bara mot deras livslögn, utan mot den politiska makt de byggt med samma livslögn som plattform. De arga meningsmotståndaren kan när som helst påpeka att kejsaren är naken. De arga meningsmotståndaren hotar att avslöja dem som den bluff de är.

Det är därför de den arga meningsmotståndaren måste krossas. Det är därför den arga meningsmotståndaren måste misstänkliggöras, demoniseras och smutskastas. Om detta innebär att man också måste kasta förortens kvinnor eller bibliotekens personal och besökare till vargarna, eller om detta innebär att man också måste bagatellisera terrorismens offer, då är det också ett pris man är villig att betala.

2017-05-26

Att leva som en fri människa förpliktigar

Vårt samhälle är ruttet.

Terrorister och islamister får statliga bidrag, skattesystemet är organiserad stöld i massiv skala och omfördelningspolitiken är ett flagrant exempel på ogenerat röstköp för andras pengar. Skolsystemet används för politisk indoktrinering av barn, debatten om "näthat" är i mångt och mycket bara en ursäkt för att tysta kritiska röster och brottslingar tillåts allt oftare härja så gott som ostörda.

Rabiata vuxenmobbare hyllas unisont, såväl i media som av politiker. Pseudovetenskapen har fått en given plats på universiteten. Personer som ogenerat ljuger höjs till skyarna, samtidigt som den som talar sanning blir föremål för smutskastningskampanjer. Et cetera.

För en människa med både anständigheten och den intellektuellt hederligheten i behåll ligger det, i ett sådant samhälle, nära till hands att störta ned i avgrundsdjup förtvivlan. Denna förtvivlan bottnar dock vanligtvis i de lönlösa försöken att rädda människor som inte vill bli räddade, eller inte ens förstår att de är i behov av räddning.

Kampen mot den intellektuella rötan i samhället bör föras, men den som låter sig uppslukas av den är dömd att drabbas av Atlaskomplex. Den som vill leva som en fri människa kommer i längden inte orka med att försöka rädda andra, utan måste i första hand se om sitt eget hus i stället. Därigenom blir man också en förebild för andra.

Rent konkret görs detta genom att i möjligaste mån vända majoritetssamhället i allmänhet, och de moraliskt korrupta människorna i synnerhet, ryggen. Det finns ingen anledning för oss att besöka statens indoktrineringsinstitut till museer. Det finns ingen anledning för oss att ta del av statens ogenerat vänstervridna radio- och TV-kanaler.

Det finns ingen anledning att engagera oss i den breda samhällsdebatten, när detta sker på personer med förkastliga värderingars villkor. Det finns ingen anledning att engagera oss i de förment opolitiska "föreningar" inom "civilsamhället" som, i utbyte mot 30 av MUCF utbetalda silverpenningar, låtit sig rekryteras som soldater i de förkastliga ideologiernas tjänst.

I stället bör vi bygga våra egna gemenskaper och institutioner. I stället för att ta del av vänstervriden nyhetsrapportering bör vi söka oss till de alternativ som faktiskt finns. I stället för att vakna till de till gemyt förklädda indoktrineringskampanjer Gomorron Sverige och Nyhetsmorgon erbjuder, bör vi söka oss till de uppbyggliga alternativ som ideellt arbetande eldsjälar – eller för den delen, kommersiella aktörer – erbjuder oss.

Att staten stjäl våra pengar är både perverst och svårt att komma runt, men egentligen inte heller huvudproblemet. Huvudproblemet är att staten och dess svans av rationalistiska, socialistiska, marxistiska och progressiva fanatiker är ute efter våra själar. De vill omvända oss till sina egna förkastliga värderingar, och i denna smutsiga kamp skyr de inga medel.

Att man i denna kamp riktar sig direkt till våra barn när vi själva inte är närvarande är en diabolisk strategi som ställer oss inför svåra dilemman. I många andra fall är det dock påfallande enkelt att göra sig immun mot den postmarxistiska sirensången. Det enda vi behöver göra är att ställa oss vid sidan av.

När man väl har tagit detta steg öppnar sig också fler dörrar. För den som vill göra något åt den statligt sanktionerade laglösheten i sitt närområde finns bättre alternativ än att hoppas på att politikerna skall börja leva upp till de löften de ständigt och lättvindigt stör omkring sig, utan att för en sekund ha för avsikt att leva upp till dem.

För den som finner det perverst att statliga myndigheter låter skattepengar regna över islamister finns alternativet att stödja Sofie Löwenmarks crowdfundingkampanj, då hon som en av ytterst få krafter faktiskt uppnått konkreta resultat på området. Om du är trött på att bli spottad i ansiktet av ignoranta charlataner som Henrik Schyffert, ge någon av hans betydligt mer intressanta konkurrenter ditt aktiva stöd i stället.

För att bli en fri människa räcker det inte att klaga. Du måste också själv börja ta ansvar för dina egna handlingar och för det liv du väljer att leva. Att leva som en fri människa förpliktigar.

2017-05-23

En progressiv kakistokratis besvärjelser

22 människor, varav flera barn, mördades igår kväll i Manchester av en terrorist, och mediebruset fylls nu av de vanliga flosklerna och logiska kullerbyttorna.

Vi skall värna det öppna samhället. Islam är en fredens religion. Det stora problemet i sammanhanget är i själva verket den oförblommerade rasismen, inte minst med tanke på att just muslimer är en grupp som drabbas särskilt hårt av dåd som gårdagens. Den som blir upprörd över gårdagens illdåd är en dålig människa, och det enda anständiga förhållningssättet är nu att vända andra kinden till. Sist men inte minst visar massakern i Manchester på något sätt (exakt hur förklaras inte, men emfasen går inte att ta miste på) hur fullständigt fel multikulturalismens kritiker haft hela tiden.

Dessa floskler är i själva verket en progressiv kakistokratis besvärjelser. Det hela är ett exempel på hur fashionabelt det blivit att ta sin tillflykt till en fantasivärld varje gång verkligheten inte visar sig överensstämma med de anemiska, myopiska och akademiskt inavlade föreställningar som människor hyser om världen utanför den egna naveln. Det hela hade varit skrattretande, vore det inte så förbannat kusligt.

De politiker som med anklagande blick tittar ned på folket och hävdar att "vi" nu måste värna om det öppna samhället, är i själva verket samma politiker som medelst, för att uttrycka det milt, ogenomtänkt politik gjort samhället mindre öppet. Man har bekymmerslöst tagit stora risker å andras vägnar, och när konsekvenserna nu blir alltmer tydliga vill man låta påskina att skulden ligger hos det folk vilkets mandat för att göra detta man aldrig hade.

Den progressiva migrationspolitik Europas ledare över sina medborgares huvuden bestämt skall råda kommer med kostnader. Dessa kostnader är inte bara ekonomiska och sociala, utan måste också krasst uttryck flera gånger om året betalas i blod. Huruvida det ändå finns goda moraliska skäl för en sådan politik är i grund och botten en filosofisk fråga, men när åsikten att priset är för högt klassas som icke rumsren framstår en torpargrund som ett utrymme med närmast katedralisk takhöjd i jämförelse.

Slutligen bör någonting kanske sägas om den riktigt stora elefanten i rummet, nämligen islam. Det finns naturligtvis alldeles ypperliga muslimer, och kollektivt skuldbeläggande är i sig alltid av ondo. Inte desto mindre är det ett välbelagt faktum att åsikter ytterst svårförenliga med den västerländska civlisationens principer är kraftigt överrepresenterade bland just muslimer.

Huruvida dessa åsikter faktiskt är islam eller inte kan diskuteras, men klart är att de personer som hyser dem i regel själva anser detta och att de har åtskilliga skriftlärda på sin sida. Därmed blir i sin helhet islam – eller åtminstone något som kallas för islam av personer som själva ser sig som muslimer – ofta till en påtagligt negativ kraft i det västerländska samhället.

Den som förespråkar ett mångkulturellt samhälle måste inte bara inse och erkänna detta, utan är därtill skyldig sina medmänniskor ett svar om och en strategi för hur denna målkonflikt skall hanteras. Uppgiften är måhända inte särskilt tacksam, och det var måhända inte vad man drömde om då man exalterat läste de filosofer som formade ens världsbild, men förmår man inte leva upp till detta är man när det kommer till kritan blott en demagog och charlatan.
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.