2017-02-26

Den stora skattebluffen

När skatter och välfärd diskuteras i Sverige lyser märkligt nog så gott som alltid en ytterst central punkt med sin frånvaro. Såväl skolan, polisen som sjukvården diskuteras förvisso ofta, och inte sällan sätts dessutom kvaliteten på dessa i relation till skattetrycket, men vad så gott som aldrig påpekas är det uppenbara.

Då de svenska skatterna hör till de högsta i världen, står och faller också själva legitimitet för dessa skatter med att kvaliteten på den svenska offentliga servicen ligger i den absoluta världstoppen. Betalar man bland de högsta skatterna i världen skall den så kallade vardagsbrottsligheten bekämpas stenhårt, det skall finnas ett BB i Sollefteå, skolan skall hålla en väldigt hög kvalitet och det skall det finnas ett försvar värt namnet. Et cetera.

Så är emellertid som bekant inte fallet. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna nöja sig med en medioker välfärd. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna nöja sig med en skola som blivit ett stående skämt. I gengäld för att de betalar bland de högsta skatterna i världen får svenskarna finna sig i att varje inbrott i deras hem avskrivs direkt av polisen.

Att denna gigantiska diskrepans mellan retorik och verklighet inte leder till att politiker ständigt pressas av granskande reportrar, vittnar om en journalistisk servilitet som torde vara nästan oöverträffad i världshistorien. Att politiker, trots detta uppenbara fiasko, kan vinna val på löften om att ytterligare skattehöjningar skall leda till förbättrad välfärd, vittnar om en naivitet utan motstycke.

Att denna aspekt så sällan diskuteras är direkt ofriskt. Att detta sakförhållande inte har lett till uppror i väljarkåren vittnar om en foglighet på gränsen till både självutlåning och hjärntvätt. Att så många låter sig luras av ett gäng taffliga maktspelare, trots att det enda som krävs för att genomskåda deras lögner är att höja blicken en smula, borde göra varje tänkande människa mörkrädd.
Exp1, Exp2, DN1, GP1

2017-02-23

Om Donald Trump och hotet mot den liberala demokratin


Det patetiska apspel som gör anspråk på att utgöra samhällsdebatten har sedan en tid tillbaka ännu en gång blivit fullständigt outhärdligt. Som om de senaste årens orgie i postmodernt vansinne och verklighetsresistens inte hade varit illa nog, har nu hela pajaseliten drabbats av Trump-psykos. En psykos man därtill inte förmår hålla för sig själv, utan tvärtom dag efter dag outtröttligt väljer att terrorisera allmänheten med.

Det finns mycket att säga om det ofriska i detta helvetiska kackel. Att postmodernister som gjort karriär på att ljuga och känna sig fram till sanningen nu går till storms mot "fake news", säger till exempel mycket om hur absurd situationen är. Detsamma gäller för det faktum att de präktiga socialliberaler som, trots att de inte sade flaska så länge det var institutionsmarschxisterna som stod för lögnerna, nu plötsligt börjat vurma för det exakta språkbruket med en närmast autistisk frenesi.

Vad som är mest slående är emellertid någonting annat, nämligen att den så kallade högerpopulismen påstås utgöra ett hot mot lagstyre, pressfrihet, tolerans, demokrati och så vidare. Vad man menar med detta är kort och gott att "högerpopulismen" hotar de värderingar och institutioner som utmärker den västerländska civilisationen, även om man i sin skitnödiga ängslighet noga undviker att uttrycka det på just det sättet.

Det finns givetvis exempel på att detta inte är fullständigt taget ur luften, men i själva verket förhåller det sig ironiskt nog i mångt och mycket precis tvärtom. En starkt bidragande orsak till uppsvinget för den så kallade högerpopulismen är att västerlänningar skattar sin civilisation med dess institutioner, värderingar och frihet väldigt högt, och nu på goda grunder anser den vara hotad.

Det går inte att komma ifrån att ett av dessa hot kommer från islamistiskt håll, och därmed är intimt förknippat med asylpolitiken. Den synnerligen icke-liberala islamismen är till skillnad från vad som ofta påstås väldigt utbredd i den islamska världen, och detta får obönhörligen konsekvenser när människor från denna region i stor omfattning bosätter sig i väst.

Ett annat och minst lika allvarligt hot kommer emellertid från socialismen, och i en vidare bemärkelse från den rationalistiska progressivism som idag återfinns på såväl vänster- som högerkanten. Den västerländska civilisationens rikedom, frihet och vetenskapliga framsteg kommer av att makten tog ett steg tillbaka och tillät samhället utvecklas organiskt och utan politisk detaljstyrning.

Resultatet blev en idéernas evolution, där de dåliga idéerna slogs ut och de bärkraftiga idéerna levde vidare. Fria från detaljreglering började västerlandets människor blomstra på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien. På några hundra år gick man från blodiglar och oxplogar till datorer, robotar och rymdfärder.

Det finns dock inget som provocerar progressiva och rationalister lika mycket som denna spontana och organiska utveckling. De är uppfyllda av övertygelsen om att de själva kan göra ett bättre jobb än "evolutionen", och vill därför återgå till den ordning som rådde på oxplogarnas, den geocentriska världsbildens och åderlåtningens tid.

Genom regleringar och micromanagement hoppas man påskynda utvecklingen. Genom att slå sönder den moral och de normer som utvecklats spontant, och genom att ersätta dessa med obeprövade och konstgjorda moralsystem, hoppas man genom att leka Gud kunna skapa ett bättre samhälle.

Resultatet blir inte bara ett syrefattigt, krystat och onaturligt samhälle, utan också något som går helt på tvärs med allt vad den västerländska civilisationen står för. Till råga på allt har politikerna visat sig oförmögna att upprätthålla rättsstaten, trots att denna är en förutsättning för den västerländska civilisationen. När det kommer till en annan av samma civilisations grundpelare, nämligen äganderätten, intar man också en alltmer bekymmerslös inställning. Och så vidare.

Att man i detta läge har mage att påstå att det är de som motsätter sig denna utveckling som hotar den västerländska civilisationen tyder i bästa fall på omfattande okunnighet, och i värsta fall på något betydligt värre.
DN1, Exp1

2017-02-06

(S)kamlös populism

Det hela är rätt enkelt. Det är under socialdemokratiska regeringar som Sverige blivit ett land med låg polistäthet. Det är under socialdemokratiska regeringar som kravlösheten blivit norm. Det är under socialdemokratiska regeringar som straffen för grova brott har sänkts. Det är under socialdemokratiska regeringar som allehanda former av straffrabatter har blivit en realitet. Det är under socialdemokratiska regeringar det blivit på modet att se brottslingar som offer.

Trots detta försöker idag den socialistiska regeringen ogenerat framställa sig själv som en garant för lag och ordning. Stefan Löfven försitter sällan ett tillfälle att med dåligt imiterad pondus i rösten tala om "ordning och reda" eller "hårdare tag". Det socialdemokratiska partiets spinndoktorer arbetar för högtryck med att framställa vänstersossen Anders "Wonderboy" Ygeman som serietidningshjälten som får buset i de mörka gränderna att darra av skräck. Och så vidare.

Verkligheten är emellertid att samtidigt som regeringen talar om ökad polistäthet, hårdare straff och krafttag så förändras väldigt lite, utöver att utredningar och samordnare tillsätts. Skottlossningarna i förorterna™ fortgår ostört, den organiserade brottsligheten sitter i bara i ohotat bo utan lever dessutom ofta gott på skattepengar, praktiskt taget alla utredningar om vardagsbrott läggs ned direkt och även synnerligen grova brott prioriteras ned av polisen.

Inte desto mindre lyste självkritiken med sin totala frånvaro när Löfven idag kommenterade det faktum att en bil, tillhörande en polischef med ansvar för en stor insats mot kriminella gäng, sprängdes inatt. Löfven berörde inte med ett ord den långa obrutna kedja av misstag och felbedömningar som möjliggjort dagens situation. I stället såg han en chans att såväl upprepa sina favoritfloskler som att försöka skapa legitimitet för den egna socialistpolitiken.

Den organiserade brottsligheten har ingen plats "det samhällsbygge som vi har påbörjat", menade Löfven, och passade därmed inte bara på att upprepa ett socialdemokratiskt kampanjbudskap utan försökte också förmedla en bild av regeringen som handlingskraftig. Regeringen har skärpt straffen, skröt också Löfven, men påpekade därefter att problemen inte är brottslingarnas fel egentligen:
"Det är därför människor ska i arbete, få utbildning och att det ska finnas bostad och social trygghet. Då minskar rekryteringen till den organiserade brottsligheten."
Det är med andra ord ännu mer sossepolitik, ännu högre bidrag och ännu högre skatter som krävs för att Sverige skall få bukt med brottsligheten, enligt statsministern. Att de svenska skatterna och bidragen redan tillhör de absolut högsta i världen, trots att åtskilliga länder har avsevärt mindre problem med grov brottslighet än Sverige, berörde dock av någon anledning inte charlatanen Löfven med ett enda ord.

Löfven drar sig med andra ord inte ett ögonblick för att använda ett grovt brott för att göra reklam för en politik som inte fungerar, men som däremot gör åtskilliga i den maktapparat han är en del av förmögna och inflytelserika. Detta trots att brottet i fråga är en följd av samma dysfunktionella politik. Kort sagt, Löfven har ännu en gång visat sig vara en populist utan ett uns av skam i kroppen.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2

2017-02-05

När varma thermidorvindar blåser in

Libertarianers rätt till yttrandefrihet får vänsteraktivist med professorsalibi att tappa det.

För en dryg vecka sedan hävdade jag i ett blogginlägg att vi vinner, med vilket jag menade att den progressivism som likt en ångvält de senaste åren kört över allt i sin väg nu tappar mark. Inlägget uppmärksammades glädjande nog i radio bubb.la, där Martin Eriksson dock luftade frågan hur långt jag tror att denna motrörelse har har möjlighet att nå.

Det kan därför vara på sin plats att påpeka att jag inte på något sätt tror att mitt idealsamhälle står för dörren. För det första är de skador ångvältsprogressivismen ställt till så omfattande och så djupgående att deras effekter kommer vara med oss länge än, även om så rörelsen så besegras i morgon. För det andra delar få av alla de gräsrötter som just nu befinner sig i öppet uppror mot progressivismen mitt eget slutmål.

Inte desto mindre skulle en avgörande seger över den fanatiska progressivismen innebära en väldigt viktig seger. Samhällsklimatet är idag så förpestat att bara en återgång till någon form av normalitet vore ett stort steg i rätt riktning. Av denna anledning är den utveckling vi på sistone har börjat kunna skönja ändå väldigt glädjande.

På senare tid har den ena etablerade debattören efter den andra börjar bryta mot de tabun som tidigare varit obrytbara. Agendajournalistiken hånas i breda lager. Åsikter som tidigare bara ventilerats bakom stängda dörrar framförs nu öppet. Partier lägger om sin politik. Den neurotiska beröringsskräcken som så länge har omgärdat SD är på väg att släppa, till stor förfäran för den vänster vars maktinnehav är beroende av att den upprätthålls. Och så vidare.

Detta har inte undgått de progressiva. Tvärtom, de är livrädda för utvecklingen och visar tilltagande tecken på avgrundsdjup desperation. De försöker för glatta livet hålla sig fast vid sina problemformuleringsprivilegier genom att alltmer högljutt och rabiat smutskasta, bespotta, förlöjliga och misstänkliggöra sina motståndare.

Magin är dock bruten. De dirty tricks som så länge tjänade dem så väl fungerar inte längre. I stället får allt fler upp ögonen för vilka charlataner de är, och deras auktoritet undergrävs därmed ytterligare. Detta gör dem både chockade och förvirrade, eftersom de sedan länge vant sig vid att ständigt komma undan med precis vad som helst. Detta får i sin tur dem att tappa det så fullständigt att de gör sig själva till åtlöje inför öppen ridå.

Detta innebär dock inte att vi nu kan kosta på oss att slappna av. Tvärtom är det av avgörande betydelse att vi fortsätter slå tillbaka. Vi bör givetvis hålla oss inom anständighetens gränser, men våra motståndare drar sig inte för att tillgripa de smutsigaste av vapen mot oss och vi har inte råd att vara sentimentala när vi bemöter detta.

Vi varken önskade eller startade denna Kulturkampf mot allt som är anständigt, men inte desto mindre är den en realitet. När nu en god möjlighet att faktiskt också vinna den har uppenbarat sig, vore det ett stort misstag att låta chansen gå oss förbi.


DN1, DN2, SvD1, Exp1

2017-02-01

Allmänna arvsfonden – när staten ägnar sig åt likplundring

Ännu en bidragsentreprenörsskandal utspelar sig just nu i Malmö. En förening vid namn Spiritus Mundi har tilldelats miljonbelopp för att arbeta mot våldsbejakande extremism, trots att det sedan länge är välkänt att föreningens värdegrund är ungefär den diametralt motsatta till den man angett då man sökt bidrag. Dessa bidrag har därefter föga överraskande gått till helt andra ändamål än de tilltänkta, inklusive väldigt suspekta löneutbetalningar.

Det finns mycket att säga om såväl den ökända myndigheten MUCF:s inblandning i projektet som om det kommunalråd som först tillät det hela pågå ostört, men nu "hotar" med något så självklart som att polisanmäla bedrägeriet. Vad jag själv finner intressant är emellertid någonting annat, nämligen att Allmänna arvsfonden gav projektet 2,9 miljoner kr bara under 2016.

Allmänna arvsfonden är på pappret en statlig välgörenhetsfond till vilken medel från dödsbon utan arvingar tillfaller. Detta kan måhända (bortsett från de uppenbara oegentligheterna) förefalla rimligt i princip, men i praktiken är det hela betydligt mer obehagligt. Arvsfonden nöjer sig nämligen inte med att överta tillgångarna från de dödsbon som saknar arvingar, utan har dessutom satt i system att stämma dödsbon, anhöriga och utpekade arvingar för att komma över ännu fler arv.

Vid en snabb googling erhålls otaliga exempel på hur Arvsfonden processar mot privatpersoner. Man drar sig inte för att stämma dödas barnbarn, man processar mot personer vilkas livskamrater har dött och så vidare. 2015 stämde man en utpekad arvinge för att komma över arvet efter en 71-årig kvinna, något som man då försökte rättfärdiga med att "[v]i kan inte vara säkra på att detta" (det vill säga att arvet gick till den person kvinnan själv hade angivit i sitt testamente) "var hennes sista vilja".

I ljuset av vad Allmänna arvsfonden använder de pengar man kommer över till blir påståendet fullständigt perverst. Arvsfonden låter nämligen inte bara pengarna regna över uppenbara bedragare, så som i fallet med Spiritus Mundi. Arvsfonden har även under lång tid låtit pengarna regna över islamister och antisemiter. Man ger sitt stöd till rabiata haverister som Tobias Hübinette. Man ger pengar till projekt för att experimentera med normkritik och intersektionalitet på dagisbarn. Et cetera.

Att den 71-åriga kvinnans sista vilja skulle ha varit att hennes arv gick till dylika projekt, snarare än till den person hon personligen hade pekat ut i sitt testamente, faller inte bara på sin egen orimlighet. Det är framför allt ett fullständigt hårresande påstående, yttrat av en organisation som bokstavligt talat inte drar sig för att gå över lik.

Allmänna arvsfonden har blivit ett sätt för de skrupellösa vänsteraktivister som marscherat genom institutionerna att finansiera de depraverade projekt som ligger dem själva varmt om hjärtat. För att åstadkomma detta ägnar man sig ogenerat, och med statens välsignelse, åt likplundring. Det är ett upplägg vidrigare än några ord i världen kan uttrycka.