2017-03-07

Om lundarektorn som missade tåget (en sedelärande berättelse om kappvänderi)

Häromdagen rörde en rektor i Lund upp en helig vrede i folkdjupet när han i en intervju med Sydsvenskan inte bara försvarade beslutet att låta två våldtäktsdömda elever gå kvar på skolan, samtidigt som deras offer undervisades på annat håll, utan dessutom gjorde detta med de mest häpnadsväckande av argument.

För det första kommenterade rektorn situationen med att "det är svårt att säga vad som är rätt och vad som är fel i det här läget". För det andra hävdade han att förövarna, precis som den flicka vars tillvaro de slagit i spillror, var offer i sammanhanget. Som om inte detta var nog försvarade han därefter skolans beslut att undanhålla skolelevernas föräldrar information om vad som hade hänt.

Det hann inte gå ens ett dygn efter publicering innan beslutet var upprivet. En flodvåg av högst befogad folklig vrede fick skolförvaltningen i Lund att på rekordtid omvärdera ett beslut man tidigare funnit okontroversiellt. Anständigheten hade därmed vunnit en liten seger över den avgrundsdjupa ondskan, men inte desto mindre är vad som hände efter Sydsvenskans publicering på intet sätt oproblematiskt.

För det första kommer nu, såvida inte någon speciallösning tillämpas, andra skolpliktiga elever tvingas gå i skola tillsammans med dömda våldtäktsmän, vilket ger en fingervisning om att saken är allt annat än utagerad. För det andra är det djupt oroande att det är krävs tidningsskriverier och en folkstorm för att ett så hårresande beslut skall rivas upp.

Det hela vittnar inte bara om frånvaron av den mest grundläggande av empati och moral, utan därtill om ett skrämmande förvaltningsgodtycke. Om det ursprungliga beslutet mot all förmodan faktiskt var fattat på betydligt godare grunder än rapporteringen gav sken av, borde man också stått fast vid det. I annat fall borde det aldrig ha fattats över huvud taget.

Detta väl sagt borde ingen vara förvånad över att kommunala tjänstemän är kapabla att fatta ett så perverst beslut som detta. Under hela min skolgång genomsyrades utbildningen jag tog del av av synen på förövare som just offer. Detta har varit den officiella synen på brottslingar och andra som beter sig illa allt sedan 1968, och den marsch genom institutionerna som rabiata vänsterextremister då inledde.

Synen på förövare som offer för strukturer och kapitalet är en av postmarxismens grundpelare. Denna syn på brottslighet och våld har inte bara tolererats i Sverige, den har varit både sanktionerad och påbjuden av makten. När rektorn beskrev två våldtäktsmän som offer hade han inga skäl att misstänka att en folkstorm skulle följa på detta. Han sade bara vad professorer, generaldirektörer, politiker och andra potentater sagt före honom.

Den här gången blev det dock annorlunda. När rektorn yttrade sina famösa ord gjorde han detta strax efter att oräkneliga svenska kappor plötsligt och abrupt hade vänts efter vinden. Hade året varit 2014 hade rektorn sluppit bli korsförhörd av någon journalist. I den mån sociala medier hade fyllts av kritiska kommentar, hade dessa avfärdats som högerextremism av många av de kända och respekterade namn som, allt sedan i går, stått på kö för att fördöma honom.

2017-03-06

Om libertarianism och migration (3/3)

Den uppmärksamma läsaren har måhända noterat att någonting lyser med sin frånvaro i såväl mina två föregående inlägg som i den krönika av Johan Norberg som föranledde dem, nämligen invandringsfrågan.

Det kändes påfallande befriande att för en gångs skull kunna bemöta en text som Norbergs utan att behöva dra in denna sorgligt infekterade fråga i resonemanget, men faktum är att det vore ohederligt att inte nämna någonting om saken. Även om invandringsfrågan inte nämns i Norbergs text bottnar nämligen de åsikter som framförs i hans krönika med stor sannolikhet i debatten om denna.

Norbergs inställning behöver förmodligen ingen närmare presentation, han förespråkar helt sonika att invandringen skall släppas fullständigt fri. Denna position försvarar han med klassiskt liberala/nyliberala/libertarianska argument, och tycks därmed anse saken vara utagerad en gång för alla. För den frihetlige finns endast en godtagbar position i frågan, tycks Norberg mena, och det är den han själv förfäktar.

Denna uppfattning har de senaste åren fått så stort genomslag att mången frihetlig debattör med avvikande åsikt i frågan hållit tyst, hellre än att riskera stämplas som kättare, men faktum är att den är falsk. Den skotska upplysningens klassiska liberaler sade till exempel inte särskilt mycket om saken, men då de till skillnad från dagens debattörer inte var rationalister utan empirister skulle de knappast, hade de ombetts kommentera dagens situation, intagit några kompromisslösa dogmatiska positioner i frågan.

Vad den nyliberala skolan beträffar var dennas kanske mest kända företrädare, nämligen Milton Friedman, glasklar. Fri invandring går inte, slog Friedman fast, att kombinera med en välfärdsstat. Det bör dessutom i sammanhanget noteras att den välfärdsstat Friedman menade var oförenlig med fri invandring var den amerikanska. Vad han skulle sagt om den svenska välfärdsstaten, med dess avsevärt mer långtgående åtaganden, torde vara enkelt även för den med väldigt dålig fantasi att lista ut.

Detta är naturligtvis inte samma sak som att Friedman var kategorisk motståndare till omfattande invandring. Vad Friedman menade var att man behövde välja mellan fri invandring och en välfärdsstat. Den logiska konsekvensen av detta är att den som vill släppa invandringen fri först måste avskaffa välfärdsstaten. Försöker man göra det i motsatt ordning, menade Friedman, kommer detta leda till omfattande omfördelning och att levnadsstandarden i landet i fråga därmed sjunker.

Norberg finner heller inte stöd för sin linje i den österrikiska skolan. Friedrich Hayek kom med tiden att motsätta sig omfattande invandring, och motiverade sin vana trogen detta på empiristisk grund. När Ludwig von Mises i sitt magnum opus Human Action till synes argumenterar för öppna gränser, är det uttryckligen fri rörlighet för arbetskraft han talar om.

Vad von Mises talar om är med andra ord en situation väsensskild från dagens svenska bidragsdrivna migrationspolitik. Det är därtill värt att notera att den öppenhet han förespråkar på intet sätt gäller alla folk. I slutet av boken (som publicerades några få år efter andra världskrigets slut), nämner han närmast i föregående att:
"As conditions are today, the Americas and Australia in admitting German, Italian, and Japanese immigrants would merely open their doors to the vanguards of hostile armies."
Kort sagt, tesen att fri invandring skulle vara någonting självklart ur ett frihetligt eller nyliberalt perspektiv saknar helt enkelt grund. Den är tvärtom snarare att betrakta som både rationalistisk och progressiv, och därmed ganska svårförenlig med såväl libertarianismens som den klassiska liberalismens principer.

Uppdatering
Denna serie inlägg blev den 7 mars föremål för ett längre inslag i radio bubb.la, i vilket även en del andra aspekter av frågan diskuterades. Om du fann dessa inlägg läsvärda vill jag passa på att varmt rekommendera en genomlyssning.


Tidigare i ämnet:
Något om Johan Norberg och konservatismen (1/3)
Om konservatismen och den progressiva påbudslibertarianismen (2/3)

2017-03-05

Om konservatismen och den progressiva påbudslibertarianismen (2/3)

Vad som kanske mer än något annat utmärker libertarianismen är att den är de negativa friheternas och rättigheternas ideologi. Enligt libertarianismen är du fri att göra precis vad du vill så länge detta inte skadar någon annan, men har i gengäld inte heller rätt till någonting på någon annans bekostnad.

Detta gör libertarianismen till socialismens och de andra progressiva ideologiernas motpol. Enligt dessa ideologier är det helt i sin ordning att den enskilde förbjuds att utföra åtskilliga handlingar, även när dessa inte skadar någon annan. Däremot betonar förespråkarna för dessa ideologier mer än gärna den enskildes rätt till omfattande förmåner på andras bekostnad.

Skillnaden mellan dessa bägge synsätt kokar ned till två helt olika sätt att betrakta individen. Enligt de progressiva ideologierna är individen närmast att betrakta som en byggsten i den sociala ingenjörskonstens samhällsbygge, och behöver därför styras och formas för att passa in. Enligt libertarianismen är däremot det enda krav det omgivande samhället har rätt att ställa på den enskilde att vederbörande ej inkräktar på sina medmänniskors (negativa) fri- och rättigheter.

Därmed finns det inte någon särskild libertarianskt livsstil. Så länge en libertarian respekterar andras fria val kan vederbörande vara såväl hedonist som asket, såväl puritan som frigjord, såväl djupt religiös som ateist och såväl cannabisbrukare som absolutist. Libertarianismen kan sägas vara den ideologiska motsvarigheten till sekularismen, nämligen ett system för den enskilde att fritt få utöva sin livsstil (religion) utan diktat ovanifrån.

Inte desto mindre försöker många kombinera libertarianismen med livsstilsnormer och positiva rättigheter. De fyller libertarianismbegreppet med progressiva idéer som inte har någonting där att göra. De kräver högljutt av sina medmänniskor att dessa utan vidare och i libertarianismens namn skall ställa sig bakom ungefär samma progressiva åskådningar som just nu är på modet i offentligheten i stort.

Detta är dock helt oförenligt med libertarianismens premisser. En libertarian blir inte en sämre libertarian av att vara vegan eller nykterist. Ej heller blir en libertarian en sämre libertarian av att vara familjekonservativ, gammaltestamentlig, heteronormativ eller ens fördomsfull eller kreationist. Så länge detta är åsikter man inte försöka påtvinga andra människor är de också till 100 procent förenliga med libertarianismen.

När det offentliga Sverige för några år sedan bestämde sig för att reprisera 1970-talets vänsterradikaliseringsvansinne drogs många libertarianer med. Det gjorde mig grymt besviken, och fick mig under flera år att vända libertarianismen ryggen. Jag hittade så småningom tillbaka, men på vägen dit blev jag varse om att det är bland högerkonservativa merparten av den klassiska liberalismens försvarare återfinns idag.

Fredagens inlägg var i mångt och mycket en produkt av detta. Libertiner finner måhända sina allierade bland socialister och den progressiva och rationalistiska libertarianismen finner måhända allierade bland centerpartister. Det är emellertid inte där den som tror på utveckling underifrån och på empirismens spontana ordning bör leta.

Tidigare i ämnet:
Något om Johan Norberg och konservatismen (1/3)

Uppföljning i ämnet:
Om libertarianism och migration (3/3)

2017-03-03

Något om Johan Norberg och konservatismen (1/3)

Jag har redan i ett tidigare inlägg egentligen redan sagt det mesta jag har att säga om den alltmer förvirrade diskussion som börjat föras om konservatismen versus liberalismen. Inte desto mindre fortsätter debatten att präglas av såväl felaktigheter som okunskap, och efter att Johan Norberg i dagarna skrivit en krönika i ämnet finns det goda anledningar att återkomma till saken.

Det skall först och främst påpekas att Johan Norbergs text har flera poänger. Han redogör till exempel utmärkt för hur konservatismen, liberalismen och socialismen har förhållit sig till varandra historiskt och hur allianserna har skiftat genom åren, och hans slutkläm om den relativa konservatismens självmotsägelser är ett viktigt påpekande.

Inte desto mindre landar texten i sin helhet inte bara fel, den är dessutom ohederlig. Norberg utnyttjar det faktum att begreppet konservatism (precis som begreppet liberalism) är dåligt definierat. Han likställer den historiska konservatismen med adelns kamp för sina privilegier, och den samtida med den vänsterinriktade socialkonservatismen.

På grundval av detta låter Norberg därefter påskina att den högerinriktade liberalkonservatismen är en sunkig och frihandelsfientlig ideologi. Han utelämnar dessutom helt det faktum att konservatismens rötter återfinns i försvaret av den skotska upplysningens och den klassiska liberalismens ideal, närmare bestämt mot de idéer som utmynnade i den franska revolutionens terrorvälde.

Precis som liberalism kan beteckna allt från Adam Smith till en folkpartists korståg mot gårdsförsäljning av vin, kan konservatism beteckna allt från Edmund Burke till en sverigedemokrats välfärdsvurmande. Det råder med andra ord stor förvirring kring båda begreppen (vilket är en av anledningarna till att jag inte använder något av dem för att beskriva mig själv), men det låtsas inte Norberg om. Därefter blandar han in socialismen i ekvationen, och det hela blir snabbt ännu mer rörigt.

Socialismen är, menar Norberg, praktiskt taget besegrad. Han ignorerar därmed helt det drakoniska skattetrycket, han ignorerar förmynderiet, han ignorerar den trängda äganderätten, han ignorerar de ständigt ökande regleringarna och han ignorerar den tilltagande politiska styrningen av människors privatliv. Nej, enligt Norberg är socialismen ute ur bilden, och det är därför inte bara dags för liberaler och konservativa att gå skilda vägar. Dessutom, menar Norberg, bör liberaler och socialister nu göra gemensam sak!

Norbergs försök till analys vittnar om en grundläggande oförmåga att se varifrån hoten kommer. Den allians mellan socialister och förmenta liberaler han efterlyser är redan ett faktum, och den resulterar ständigt i nya välfärdsåtaganden, nya förbud och mer förmynderi. Inom den högerkonservatism Norberg så föraktar återfinns däremot ett starkt motstånd till detta. Vad mer är, detta beror främst inte på att denna ständigt motsätter sig alla förändringar som inte ännu inträffat (vilket Norberg antyder) utan på att dess företrädare vill se en organisk utveckling av samhället, snarare än en som påtvingas människor av politiker.

De en gång så föredömliga nyliberaler och libertarianer som utgör "Generation Norberg" har, tycks det, blivit bekväma med socialismen. De har fått högavlönade jobb, berömmelse och blivit insläppta i etablissemangsvärmen, och i ett Sverige som blivit lite mindre grått och där krogarna har öppet litet längre, tycks detta vara gott nog för dem. Socialisterna har blivit deras vänner, och de människor som inte vill hunsas av socialister deras fiender.

Mer om saken:
Om konservatismen och den progressiva påbudslibertarianismen (2/3)
Om libertarianism och migration (3/3)

Relaterat:
Något om liberalismen, konservatismen och Hayek
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.