2018-02-19

Om "Egor Putilov" och bjälken i det egna ögat

Under gårdagen publicerade Arbetaren och Dagens Nyheter varsin grävande artikel om den famöse "Egor Putilov". I artiklarna, som för övrigt båda överlag utmärkte sig för mycket god journalistik, avslöjades bland annat hur "Putilov" hade gått till väga för att ljuga sig till svenskt uppehållstillstånd och medborgarskap.

Man får ha grävt ned sig riktigt djupt i sin skyttegrav för att vägra medge att "Putilov" verkar vara minst sagt skum, och det finns ingenting att invända mot granskningen som sådan. Några aspekter av saken lyser dock med sin frånvaro i Arbetarens och Dagens Nyheters artiklar, varför deras texter tarvar några kommentarer.

Vad som kanske är mest anmärkningsvärt är vilket brott med den gängse journalistiska linjen det blir när båda tidningarna gör en stor sak av att "Putilov" genom att ljuga har lurat sig till uppehållstillstånd och medborgarskap. Det är nämligen sedan länge en offentlig hemlighet att just denna företeelse är utbredd. Det faktum att en överväldigande majoritet av de asylsökande "saknar" identitetshandlingar ger en ganska tydlig fingervisning om hur vanlig denna form av bedrägeri är.

Företeelsen kostar med andra ord sannolikt skattebetalarna tiotals miljarder kronor årligen, men inte desto mindre är intresset för företeelsen minst sagt ljumt inom journalistkåren. Att båda tidningarna plötsligt visar stort intresse för saken, och att åtskilliga namnkunniga debattörer som i vanliga fall bara har invektiv till övers för den som lyfter frågan nu på sociala medier ventilerar sin indignation över "Putilovs" lögner, utgör således ett tämligen flagrant exempel på dubbla måttstockar.

Vad som också lyser med sin frånvaro är en granskning av hur "Putilov" så länge kunde arbeta under falsk identitet för bland annat Aftonbladet. Om den famöse skribenten är vad Dagens Nyheter i sin artikel antyder att han är, är det högst anmärkningsvärt att så många etablerade medier hunnit anlita honom. Den kompakta tystnaden kring detta hedrar definitivt inte vissa av hans tidigare uppdragsgivare.

Också värt att notera hur hur det inte är "Putilovs" skribentgärning som granskas, utan hans person. Givet de många frågetecken som omgärdar såväl "Putilov" som hans nuvarande arbetsgivare Samhällsnytt är detta i sig inte konstigt, men hade Samhällsnytt varit den lögnaktiga megafon det vanligtvis insinueras att publikationen är, hade en stor del av granskningen också fokuserat på vad de faktiskt skriver.

I själva verket har dock såväl skribenten som publikationen hunnit med att producera ett antal högst relevanta artiklar. Hade man ägnat sig åt att publicera felaktigheter hade givetvis etablerade medier inte varit sena med att göra en stor sak av detta, men såvitt jag vet har inte sanningshalten i någon av Samhällsnytts texter ifrågasatts.

Vad detta innebär rent konkret är att "Putilov" och Samhällsnytt förmått leverera sakligt korrekt rapportering, som därtill många läsare funnit relevant. Inte sällan har man dessutom kunnat göra detta helt utan konkurrens från etablerade medier, då de senare varit ointresserade av att rapportera om de frågor Samhällsnytt tagit upp.

Så länge etablerade medier inte överger denna linje, kommer Samhällsnytt därför förbli en populär nyhetskanal. Detta i stort sett helt oavsett vilka skumma omständigheter som avslöjas om publikationens finansiering, agenda och medarbetare. Det är övriga aktörer i mediebranschen som genom sin fäbless för vinkling, selektiv tystnad och renodlad agendajournalistik gett Samhällsnytt legitimitet. Önskar man förändra detta, måste man också börja göra ett bättre jobb.

Sist men inte minst är det värt att notera att det faktiskt finns ett exempel på hur man (även om den anklagade själv nekar till detta) lyckats belägga "Putilov" med att sprida falsk information. Exemplet i fråga utgörs av den debattartikel i vilken en "Tobias Lagerfeldt" (det vill säga sannolikt en trollande "Putilov") krävde att asylsökande och så kallade papperslösa skulle ges rösträtt.

Denna falska debattartikel har tillmätts stor betydelse i sammanhanget. Det underförstådda budskapet har varit att "Putilov", genom att föreslå något helt befängt och "spektakulärt", försökt så split och polarisera samhällsdebatten. Detta är naturligtvis helt korrekt, så till vida att budskapet är helt uppåt väggarna. Problemet med resonemanget är bara att den svenska samhällsdebatten i sin helhet var uppåt väggarna när artikeln publicerades.

Att illegala invandrare skulle ges rösträtt var vid denna tidpunkt nämligen en åsikt helt i tiden. Precis detta hade föreslagits av Grön ungdom och Feministiskt initiativ, och också luftats på ledarplats i Dagens Nyheter. Den famösa artikeln utgjorde med andra ord ingen brandfackla i debatten, utan var bara ännu ett exempel i raden på den sorts idioti tidningarna, samhällsdebatten och politiken vid denna tid svämmade över av.

Det är sunt att "Putilov" granskas. Den betydelse han tillmäts är emellertid enormt överdriven. Att samhällsdebatten havererat beror inte på honom, utan på att man inom de politiska och mediala etablissemangen i Sverige någon gång runt 2010 lät sig ryckas med i en masspsykos. "Putilovs" eventuella bidrag till detta är försumbart, och i den händelse han faktiskt varit utländsk agent har hans arbete varit löjligt enkelt. Det enda han i så fall behövt göra är att sakligt rapportera om de pajaskonster som dominerat den svenska politikens och samhällsdebattens mittfåra.

2018-02-18

Mer om myten om näthatet


En Fi-politiker, tillika tilltänkt riksdagskandidat, skapade häromdagen stor uppmärksamhet då hon slängde ut ovanstående fråga på Facebook. I vilken mån de starka reaktionerna stod i proportion till klavertrampet i fråga kan diskuteras. Om att frågan i de flestas ögon framstår som ytterligt plump, historielös, okänslig och nedlåtande råder näppeligen några tvivel, men detta betyder inte att motivet bakom måste ha varit hänsynslöshet och illvilja.

Sannolikt har rätt många som besökt södra Polen genom åren passat på att besöka Auschwitz när de väl varit i krokarna, trots att vistelsens primära syfte varit ett annat. När det kommer till kritan finns inte särskilt mycket att invända mot detta. Alternativet, det vill säga att inte besöka Auschwitz över huvud taget, hade knappast gjort dem mer medvetna om nazismens, judehatets och folkmordets fasor.

Huruvida detta var fallet med Fi-politikern vet vi inte, men vad vi däremot vet är vad som hände sedan. Efter att den illa genomtänkta frågan gett upphov till en storm av kritik valde nämligen Dagens Nyheter att skriva om saken. Efter att man redogjort för vad som hänt, lät man politikern i fråga ge sin sida av saken. Vad som följde var en förklaring, ett medgivande om att det hela var illa formulerat – och därefter en gigantisk fokusförskjutning:
'Det är för att jag har fått en ”shitstorm” av hat från nazister och rasister. De som har reagerat på det här är samma människor som privat har skrivit ”hell seger” till mig. Det är alltså nazister som har valt att misstolka mitt inlägg, trots att jag har förklarat min intention och att det var klumpigt skrivet.'
Plötsligt handlade det hela inte längre om att politikern i fråga hade gjort bort sig. Plötsligt handlade det hela i stället om att hon själv var ett offer, närmare bestämt för nazism(!), rasism och näthat. Plötsligt handlade det om att kritiken utgjordes av avsiktliga missförstånd, framförda av människor med hatisk agenda. Detta uttalande fick också avsluta artikeln. Inga följdfrågor ansågs uppenbarligen vara nödvändiga av Dagens Nyheters reporter.

Agerandet är symptomatiskt. Myten om det tilltagande näthatet har idag upprepats så många gånger att få längre ifrågasätter den. Detta är också någonting man inom den postmoderna vänstern vet att utnyttja maximalt. Så fort det egna beteendet ifrågasätts, hänvisar man till näthat. Så fort man gjort bort sig, hänvisar man till näthat. Så fort man förlorat en debatt, hänvisar man till näthat. Så fort man blir anklagad för att själv ha betett sig illa, hänvisar man till näthat. Och så vidare.

Taktiken är ful, lömsk, genuint ohederlig och direkt farlig, men har visat sig kusligt effektiv. Den gängse bilden av ett näthat som antagit epidemiska proportioner ifrågasätts så gott som aldrig, utan påståenden som den nu aktuella politikerns tas i regel utan vidare för sanning. Detta trots att de ofta inte överlever en granskning.

Konsekvensen av detta är inte bara frånvaron av följdfrågor, utebliven granskning och att kallhamrade demagoger kommer undan med lögner. Konsekvensen av detta är dessutom en tämligen bred politisk och medial konsensus om att inskränkningar av yttrandefriheten blivit nödvändiga. Det hela är både skrämmande och ofriskt, men också en fullt naturlig konsekvens av att myten om det epidemiska näthatet upphöjts till norm.

Tidigare i ämnet:
Myten om näthatet utgör det egentliga hotet

Alice Bah Kuhnke, auktoritär kulturrevolutionär med immunitet

När det häromåret rapporterades att Alice Bah Kuhnke på sitt arbetsrum hade en bonad med texten "Visst behöver vi en kulturrevolution nu", väckte detta stor uppmärksamhet. Att kulturministern på detta sätt romantiserade en kommunistisk massaker som uppskattas kostat mellan en halv och två miljoner människor livet fyllde mången skeptiker till massmord med avsky. Betydligt färre tycks dock ha reflekterat över själva budskapet som sådant.

Hade Sverige haft en fungerande samhällsdebatt, och hade man i Sverige förmått fylla en floskel som alla människors lika värde med till exempel en ambition att döma alla efter samma måttstock, hade Alice Bah Kuhnke blivit granskad för vad hon är, nämligen en farlig extremist. Bakom den spralliga framtoningen, det sympatiska leendet och det klingande skrattet, återfinns en person som systematiskt arbetat för att tysta meningsmotståndare, öka statens makt över kulturen och att stärka extremisters ställning.

Alice Bah Kuhnke inledde sin karriär inom statsförvaltningen på dåvarande Ungdomsstyrelsen, varifrån hon började stödja antisemiter, islamister och terrorister med skattepengar. Som kulturminister valde hon sedan att låta samma ljusskygga krafter hon samarbetade med då utforma en statligt finansierad informationskampanj om så kallad islamofobi, som då den presenterades visade sig bestå av en uppsättning konspirationsteorier sammanställda av den svenska avdelningen av islamistiska Muslimska brödraskapet.

Alice Bah Kuhnke har dock inte på något sätt nöjt sig med detta. Under hennes ledning har ett stort arbete för att omstöpa anrika museer till postmoderna propagandainstitutioner inletts. Hon har därtill begått ministerstyre genom att, efter att ha läst en synnerligen subjektiv debattartikel av Jonas Gardell, hota Facebook med statlig censur för att förhindra spridning av så kallade falska nyheter. Och så vidare.

I dagarna har Ola Wong, som från sin kinesiska horisont tycks vara i stort sett den ende i Mediesverige som anser det vara värt att granska implikationerna av kulturministerns agerande, uppmärksammat ännu en av Bah Kuhnke blodisande kulturrevolutionära ambitioner. Den här gången är det politiskt styrning av vilken facklitteratur som ges ut som står i fokus.

I kölvattnet av den på lösa boliner kanoniserade hashtagskampanjen #metoo har kulturministern gett Kulturrådet i uppdrag att "betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut". I klartext betyder detta att de redan omfattande kraven på att böcker skall hålla en för staten önskad hållning i frågor om mångkulturalism och genus för att erhålla stöd, nu skärps ytterligare.

Det bör så klart påpekas att grundproblemet är att kulturstöd utgår över huvud taget. Att politiker och statliga tjänstemän selektivt använder skattebetalarnas pengar för att aktivt stödja litteratur som intar en för dem önskvärd hållning, gör dock det hela etter värre. Resultatet blir inte bara en snedvridning av utbudet, utan därtill att böcker helt orelaterade till ämnet pliktskyldigt kryddas med några "korrekta" ställningstaganden i till exempel frågan om sexuella trakasserier för att öka chansen till kulturstöd.

Hade det varit den polska regeringen som ägnade sig åt detta, hade reportagen och opinionstexterna om det fruktansvärda i vad som pågick varit legio. Nu sker det hela i stället rakt under våra egna näsor, och bortsett från några enstaka rösters protester passerar det hela i stort sett obemärkt.

Detta är talande, inte bara för den förljugna svenska samhällsdebatten i stort, utan också för den monumentala oförmågan att se kulturrevolutionären och islamistmecenaten Bah Kuhnke för vad hon faktiskt är.

2018-02-17

Myten om näthatet utgör det egentliga hotet

I ett i Dagens Nyheter publicerat öppet brev, med så många undertecknare att det krävs en särskild sida för att lista dessas namn, avkrävde tidigare i veckan ett antal progressiva aktivister den nye rikspolischefen att börja prioritera vad man kallade för "hatbrott" lika högt som gängkriminalitet och våldtäkter.

Den som gjorde sig omaket att läsa den gymnasieuppsatsliknande texten, fann snabbt att vad som avsågs med "hatbrott" var så kallat näthat. Anledningen att man uppmanade Anders Thornberg att prioritera upp detta till ett hot i paritet med organiserad brottslighet och våldtäkt var, fick vi veta, att undertecknarna ville "försvara yttrandefriheten".

Den uppmärksamma läsaren insåg dock snabbt att vad man i själva verket hoppades uppnå var inskränkningar av yttrandefriheten. Den som inte befunnit sig under en sten de senaste åren fann därtill att flera av undertecknarna var ökända för sin kamp mot det fria ordet och för sina ambitioner att kriminalisera meningsmotståndares åsikter. Kort sagt, i undertecknarnas ögon rådde inga tvivel om att krig faktiskt var fred.

Naturligtvis existerar näthat. Hade jag varit lika melodramatiskt och narcissistiskt lagd som en del av undertecknarna skulle jag till och med på goda grunder kunna hävda att jag själv periodvis utsatts för detta. Det gängse narrativet om näthat, och som den ena namnkunniga debattören efter den andra gång på gång okritiskt hänvisar till, klingar emellertid lika falskt som Florence Foster Jenkins sångröst.

Påståendena om näthat tål nämligen sällan närmare granskning. Tvärtom, vid närmare granskning visar sig anklagelserna om näthat påfallande ofta vara regelrätta trollnarrativ som spricker i solsken. Det påstådda näthatet, visar det sig, består i regel främst av fakta och välformulerade motargument. I den mån överord har använts, har därtill den egna sidan många gånger varit minst lika välrepresenterad som de anklagades.

Inte desto mindre är det falska narrativet om näthat ett användbart verktyg. När påståendet om det exploderande näthatet upprepats tillräckligt många gånger blir det till sist också en "sanning". I egenskap av "sanning" blir frågan en angelägenhet för politiken, och när väl politikerna börjat intressera sig för frågan går det snabbt utför.

De senaste åren har ett stort antal debattörer blivit avstängda från sociala medier, fått sina Youtubeklipp avmonetariserade och blivit utslängda från blogg- och podcastplattformar. En del har varit högst kontroversiella, andra har varit helt oförargliga, men så gott som alla har varit motståndare till den progressiva vänstern.

Inom vänstern har man inte ens brytt sig om att försöka dölja sin skadeglädje. Personer som påstår sig brinna för yttrandefrihet och demokrati har funnit det hela helt i sin ordning, och anklagelser om censur har avfärdats av vänsterdebattörer med ett för dem synnerligen nyfunnet intresse för äganderätten. I dessa diskussioner har dock dock en ytterst central omständighet lyst med sin frånvaro.

Det är ingen hemlighet att Silicon Valleys jättar i regel kontrolleras av personer med progressiva nordkaliforniska värderingar, men sannolikt är det inte främst detta som gjort dem så benägna att tysta sina meningsmotståndare. Sociala medier var länge en yttrandefrihetens bastion, där företrädare för alla tänkbara ideologier kunde finna meningsfränder och sprida sina budskap.

Det var först när politikerna, uppeggade som de var av det falska narrativ om näthat som frodades i den progressiva samhällsdebattens mittfåra, gav sig in i spelet som detta började förändras. När hoten om regleringar och dryga böter började dugga allt tätare, drog man av förståeliga skäl också öronen åt sig i Silicon Valley.

Sedan dess har politikerna i många fall gjort allvar av sina hot. De sociala mediejättarna är idag på det klara att de kan tvingas betala dryga böter om någon av deras användare gör något politikerna inte gillar, och de är också väl medvetna om att ännu fler regleringar är att vänta om inte politikerna kan hållas lugna. Det är sannolikt precis därför de blivit så benägna att fälla hellre än fria, och att böja sig för varje från vänsterhåll orkestrerad massanmälningskampanj.

Narrativet om det tilltagande problemet med näthat har därmed blivit ett hot mot såväl äganderätten som yttrandefriheten. Detta narrativ är med andra ord inte bara falskt, utan därtill också direkt farligt. Det åligger därför alla som inser denna fara att inte bidra till att normalisera detta narrativ, utan tvärtom att med alla till buds stående medel bekämpa det.

2018-02-14

Schrödingers post-truth-samhälle

Begrepp som post truth, fake news och påverkansoperationer är på modet. Samhällsdebatten kryllar av beskyllningar om att den ena efter den andra går Putins ärenden, etablerade journalister frossar i apokalyptiska narrativ och den klassiska konspirationsteorin har med besked tagit steget in i de fina salongerna.

Denna nyfunna omsorg om sanningen borde naturligtvis vara sund. Att slå vakt om sanningen är viktigt. Propaganda är ett av totalitarismens viktigaste verktyg, ryktesspridning kan orsaka stor skada och historien kryllar av exempel på hur påverkansoperationer skickligt iscensatta av fientliga (och för den delen också allierade) länder fått stor effekt.

Dessvärre är utvecklingen direkt osund, av den enkla anledningen att den plötsliga omsorgen om sanningen är ytterst selektiv. De många högtidliga försvarstalen för sanningen förs nämligen mot en bakgrund av skattefinansierad pseudovetenskap, statliga indoktrineringskampanjer under falsk vetenskaplig flagg, patologiska pseudodebatter, agendajournalistik och till faktagranskning förklädd propaganda.

Det är emellertid i stort sett aldrig mot detta sanningens självutnämnda riddare vänder sig. Faktum är att de i regel inte ens vänder sig mot de många många kolportörer av lögner och konspirationsteorier som faktiskt orsakar skada. Vad man i ställer vänder sig emot är att folk tar del av information som, även om denna stundom är såväl taffligt presenterad som vulgärt kommenterad, till övervägande del är sann.

Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig nämligen inte någon rädsla för osanningar skall spridas. Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig framför allt en rädsla för att medborgarna skall få tillgång till korrekt information om förhållanden, skeenden och förehavanden som personer med medial och politisk makt skulle föredra att medborgarna förblev okunniga om. Denna rädsla förstärks därtill av att de nya informationskanalerna tar marknadsandelar från de egna arbetsgivarna, och därmed också hotar den egna privilegierade ställningen.

Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar den postmoderna våg av pseudovetenskap som håller universitetsvärlden i ett järngrepp. Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar osann och missvisande nyhetsrapportering. Det är därför sanningens självutnämnda riddare ställer sig på de bindgalnas sida när pseudodebatterna stormar.

I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att sanningens självutnämnda riddare inte bryr sig när en tvättäkta sanningssägare i universitetsvärlden straffas med akademisk utfrysning. Det blir också plötsligt begripligt varför sanningens självutnämnda riddare är mer intresserade av att upprätthålla det gällande intersektionella narrativet än att granska en minister som göder IS-sympatisörer med skattepengar.

En sådan förljugen miljö utgör naturligtvis inte bara bördig mylla för inhemska extremister. Ett samhälle där lögnerna på nyhetsplats är legio utgör dessutom bördig mylla för varje utländsk agent som ägnar sig åt påverkansoperationer. Ironiskt nog har sanningens självutnämnda riddare därför också helt rätt, när de hävdar att vi lever i ett post-truth-samhälle. De förstår bara inte att de själva är en central del av problemet.

2018-02-12

Om bilbränder, fake news och filterbubblor

Ni vet hur det är.

SVT:s utrikeskorrespondent i Frankrike intervjuas i de statliga nyheterna om Macrons senaste triumfer, med det romantiska Paris i bakgrunden. Ute råder ljuvlig vårkväll, stadslivet pågår för fullt, men så plötsligt – wham bam! – en glitch i The Matrix. Eiffeltornet försvinner i ett myller av kvadrater, och en grön bakgrund är det enda som blir kvar bakom den märkligt oberörda korrespondenten.

Att en förinspelad fond, komplett med ikoniska landmärken, visas bakom en utrikeskorrespondent filmad i studio framför en greenscreen är ingenting konstigt. Man vill göra tydligt för tittarna att korrespondenten befinner sig på en viss plats, men utan att riskera störningar i form av trafikbuller, dåligt väder eller överförfriskade lustigkurrar. Det är en pedagogisk illusion, åtminstone så länge tekniken inte plötsligt börjar krångla.

På precis samma sätt är det fullt naturligt att den som vill producera en så effektiv valfilm som möjligt anlitar sig av skådespelare med okänd politisk tillhörighet. På precis samma sätt är det också fullt naturligt att den som vill producera en så effektiv valfilm som möjligt ibland använder arkivbilder.

Detta gjorde nyligen ett produktionsteam då de tog fram en valfilm för Moderaterna i Göteborg. Ett sekvens med en brinnande bil i filmen föreställde nämligen inte någon av alla de hundratals bilar som varje år blir föremål för anlagda bränder i staden, utan utgjordes av arkivbilder från Kanada.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig varför. Då bilar brinner i Göteborg finns sällan någon med professionell filmutrusning i närheten, och att iscensätta en bilbrand bara för den goda sakens skull framstår lätt som en smula överdrivet. Att använda sig av arkivbilder blir därför fullt naturligt, men inte desto mindre valde statsradion idag att presentera nyheten om att bilen i klippet inte brann på plats i Göteborg som ett viktigt avslöjande.

Bakom en gigantisk bildsatt rubrik på Sveriges Radios förstasida återfinns i skrivande stund en artikel om saken, i vilken till och med kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande får uttala sig. Vad som hänt är enligt Ann-Sofie Hermansson (S), får vi veta, inte bara "anmärkningsvärt", utan ett utslag av man vill "anspela på människors rädsla".

Därefter var bollen i rullning. GT/Expressen följde snart efter med ett eget och ännu längre reportage. Aftonbladets vinkel blev en för tidningen otroligt subtil och originell crossover mellan Kanada-temat och anklagelser om sverigedemokratisk retorik. Statstelevisionen ville inte vara sämre, och följde därför upp med en artikel i vilken vi redan på rubrikplats får veta att den "kritiserade" filmen innehåller "falska bilder".

När upplägget så väckte kritik var man inom journalistkåren snabba med att sluta leden. TV4:s Ulf Kristofferson (som för övrigt mycket väl vet skillnaden mellan nyheter och valfilmer) förklarade grötmyndigt att hans egen arbetsgivare aldrig skulle göra något liknande, och att detta var vad som skilde "seriösa medier från propagandamaskiner".

TT:s Owe Nilsson ansåg å sin sida det hela vara "anmärkningsvärt", och bemötte därefter kritiken han fick för detta med en serie mer och mer melodramatiska utspel. "Man förstår att fake news är här för att stanna", menade Nilsson, och förutspådde resignerat en framtid där alla skulle "nyhetsonanera i sina egna bubblor".

Allt detta för att ett parti i en valfilm använt arkivbilder för att illustrera den högst reella företeelsen med återkommande anlagda bilbränder. Det hela är inte bara patetiskt, det är direkt ofriskt. Ironiskt nog har dock de traditionella medierna, genom dagens haveri, påskyndat den nödvändiga läkningsprocessen.

Man har idag nämligen bränt en så pass stor andel av sitt återstående förtroendekapital, att man också påtagligt påskyndat den ofrånkomliga och högst välbehövliga strukturomvandling som mediebranschen står inför. När denna är fullbordad kommer storskaliga pajaskonster av det slag vi sett idag inte längre vara möjliga.

Owe Nilsson må finna detta skrämmande, men i själva verket är den utveckling han oroar sig för endast sund. Vad han inte förstår är att alla fram till nyligen har tvingats tränga ihop sig i just den nyhetsbubbla där han själv råkar känna sig hemma. Vad han inte förmår ta in är att den ordning han med näbbar och klor försvarar, i stort sett är identisk med en ordning där Fox News har monopol på nyhetsförmedling.

2018-02-10

När professor Sarnecki blev tagen på sängen

"Läget är jävligt allvarligt", kommenterar Jerzy Sarnecki i ett rykande färskt reportage i Forskning & Framsteg den grova brottslighetens framfart i Sverige. "Detta har tagit oss och polisen med total överraskning", fortsätter kriminologiprofessorn yrvaket.

Detta är, för att låna ett kraftord från professorn själv, ett jävligt märkligt uttalande för att komma från just honom. Sarneckis roll i samhällsdebatten har nämligen under årtionden varit att ständigt påpeka att läget inte varit allvarligt. Tvärtom, han har i utspel efter utspel genom åren förklarat att allt är väl.

Det är anmälningsbenägenheten som har ökat, inte brottsligheten, har professorn slagit fast i den ena intervjun efter den andra. Sverigedemokraternas problemformulering har varit alltigenom falsk, migrationspolitiken har inte lett till någon ökad brottslighet, risken för att utsättas för våldsbrott har minskat och i den mån några oroväckande trender har kunnat skönjas har dessa varit kopplade till förändrade krog- och alkoholvanor.

Sedan en tid tillbaka är dock professorn orolig, för plötsligt har enligt honom något som ingen hade kunnat förutspå hänt. Analysen säger betydligt mer om Sarnecki än om samhällsutvecklingen.

Vad som överraskat Sarnecki är inte någon plötslig utveckling, utan en gradvis förändring som pågått under decennier. Det har successivt blivit värre och värre, ända tills situationen blivit vad den är idag. Under i stort sett hela denna period har dock Sarnecki hävdat att alla kurvor pekat i rätt riktning, och eftersom detta varit precis vad alla med politisk och medial makt velat höra har det också varit denna bild man förmedlat till folket.

"Många frågar sig hur det har kunnat gå så här långt", avslutas reportaget i Forskning & Framsteg. Det är en högst relevant fråga, som dock har ett påfallande enkelt svar. Den utveckling som åsyftas är helt naturlig, givet den politik som förts. Den utveckling som åsyftas har varit precis vad man kunnat vänta sig, när den som pekat på problemen demoniserats samtidigt som "ansvariga" politiker applåderats för sin vägran att ens erkänna problemet av de journalister vilkas jobb det varit att granska dem.

Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att man föredragit att lyssna på personer som Sarnecki. Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att samhället hållit sig med auktoriteter utan trovärdighet. Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att det offentliga Sverige föredragit livslögner och floskler som "alla människors lika värde" framför att se verkligheten för vad den är.

När det nu är dags att betala notan visar sig denna, precis som den plötsligt omvände professorn också själv konstaterar i reportaget, vara väldigt hög. Självkritiken lyser dock med sin totala frånvaro, och nästa gång man inom journalistkåren vill ha en kriminologs syn på samhällsutvecklingen blir det sannolikt också till Sarnecki man ännu en gång i första hand hör av sig.

2018-02-07

Om brottslighet, migration och "socioekonomiska faktorer"

Lika vingligt som när någon kraftigt berusad cyklar hem från krogen blir det, när Socialdemokraterna på en och samma gång försöker vinna röster från både Jimmie Åkesson och partierna på den yttersta vänsterkanten. Frågan om en eventuell ny kartläggning av brottslingars ursprung utgör ett dagsaktuellt exempel på detta. Ena dagen skall kriminellas bakgrund under inga som helst omständigheter kartläggas, andra dagen öppnar man för precis detta.

Att hela den socialdemokratiska valstrategin kokar ned till att framställa sig själva som sverigedemokrater när man talar till vissa väljare, och som Gudrun Schyman när man talar till andra, torde vid det här laget ha undgått få svenskar. Vad justitieminister Morgan Johansson säger under de dagar det är den senare gruppens röster man försöker vinna är dock värt att granska lite närmare.

Invandrare är förvisso överrepresenterade när det gäller kriminalitet, medgav häromdagen Johansson i Aktuellt, men påpekade därefter att "men rensar du för socioekonomiska faktorer och ålder förvinner nästan den överrepresentationen helt". Huruvida detta är korrekt i sak är inte helt oomstritt, men låt oss för enkelhet utgå från att vad justitieministern säger är sant. Den givna följdfrågan blir då:

Och?

Vad Johansson insinuerar är att nämnda överrepresentation i brottslighet är följden av socioekonomiska faktorer. Detta är dock allt annat än självklart. Att det finns en korrelation är med all säkerhet helt sant, men av detta inte följer att det finns ett kausalt samband. Det kan givetvis teoretiskt sett förhålla sig precis så som justitieministern låter antyda, men det kan lika väl förhålla sig precis tvärtom.

Den senare möjligheten framstår i själva verket som minst lika sannolik. Gängkriminella föredrar ofta att bosätta sig där gängens makt är stor. Kriminella har av naturliga skäl sällan någon särskilt hög taxerad inkomst eller något arbete i konventionell mening, varför de i statistiken framstår som fattiga och därför är berättigade till allehanda bidrag. Ej heller är skolarbete eller högre utbildning något som brukar prioriteras i gängkriminalitetens värld.

Ett högst sannolikt scenario är med andra ord att de kriminellas mätetal i socioekonomiska jämförelser ofta är en direkt följd av att de är – ja, just det – kriminella. Vad mer är, detta är en så uppenbar invändning mot resonemanget om socioekonomiska faktorer att frånvaron av kritik från vetenskapligt håll mot de namnkunniga professorer i kriminologi som gång på gång framför samma resonemang som justitieministern, är direkt frapperande.

Ännu mer remarkabelt är emellertid det faktum att tesen om socioekonomiska faktorer inte tillför någonting till diskussionen. Att en våldtäkt, en grov misshandel eller ett mord eventuellt kan förklaras med socioekonomiska faktorer utgör ingen som helst tröst för brottsoffret. Att en våldtäkt, en grov misshandel eller ett mord eventuellt kan förklaras med socioekonomiska faktorer gör inte att brottet i fråga inte är "på riktigt".

Vad Johansson i praktiken sade i Aktuellt var att om man på politisk väg skapar en stor grupp med låg socioekonomisk status, så får man också stora problem. Som av en händelse är framväxten av en sådan grupp också exakt vad den migrationspolitik Johansson med flera har fört har resulterat i. Därmed är vi tillbaka på ruta ett – det är migrationspolitiken som har skapat problemen.

Vad justitieministerns resonemang (i den mån detta mot förmodan är korrekt, det vill säga) kan tillföra är med andra ord insikter i varför den migrationspolitik han själv varit med om att föra skapar problem. Att den skapar stora problem motsägs dock inte av resonemanget, snarare tvärtom. Därför utgör resonemanget inte heller på något sätt ett relevant argument mot en ny kartläggning av brottslingars etniska ursprung.

2018-02-06

Köp boken vänstern inte vill att dina barn skall läsa!


Tidigare idag blev satirtecknaren Martin Jacobsson informerad att Kickstarter hade stoppat hans insamling för att trycka Boken om den lilla röda hönan. Motiveringen som angavs var minst sagt underlig, men gav en tämligen tydlig fingervisning om att någon eller några av det fria ordets många fiender hade föresatt sig att kväva projektet i dess linda.

Kickstarter har sedan dess tvingats medge att de gjort fel, men för dem har tåget redan gått. Precis som i ett annat nyligen uppmärksammat fall har insamlingen nu flyttat till en annan plattform, och under tiden har Streisandeffekten lett till att insamlingen blivit en succé. Det finns tre uppenbara lärdomar att dra av detta.

Den första av dessa är att man bör tänka sig för både en och två gånger innan man anlitar Kickstarter. Den andra är att det fria ordets fiender är både mäktiga och välorganiserade. Den tredje är att det lönar sig att hänga ut företag som Kickstarter när de agerar på detta sätt.

Att Kickstarter stoppar kampanjer som Martins beror på att företaget tror sig kunna tjäna pengar genom att stryka gap- och skrik-vänstern medhårs. När agerandet i stället leder till uteblivna intäkter och dålig publicitet undergrävs driftkrafterna för att vidmakthålla denna policy.

Martins bok är dock angelägen som sådan, alldeles oavsett formerna för gräsrotsfinansieringen. Sagan om den lilla röda hönan (som sedan tidigare finns i animerad form) är en sedelärande berättelse som talar direkt till barns känsla för rättvisa. Detta är viktigt av den enkla anledningen att barns sinnen blivit till ett slagfält i den Kulturkampf den postmoderna vänstern bedriver mot oss.

Exemplen på dessa är oräkneliga, men ett särskild anmärkningsvärt sådant blev vi häromveckan varse om genom en ledare i Smålandsposten. I denna berättas om hur Skolinspektionen i en rapport oroas över att inte alla vaktmästare, städare och bespisningsanställda på landets förskolor aktivt deltar i det så kallade värdegrundsarbetet, och därför riskerar att utsätta barn för av den postmoderna vänstern oönskade normer.

Att dagisbarn skall skolas i postmodernt tankegods finns inskrivet i skollagen. Det är med andra ord ett synnerligen ogenerat indoktrineringsarbete som pågår, därtill ett sådant understött av statens våldsmonopol. En del finner måhända detta helt i sin ordning, men den som inte vill låta sina barns världsbild formas av vänsterextremister gör med fördel motstånd. Ett utmärkt första steg är att köpa Martins bok.

2018-02-05

Om den socialliberala megalomanin och myten om den reaktionära vågen

Liksom trotskister alltid kallar sig socialister, marxister eller kommunister, tenderar socialliberaler att alltid kalla sig för "liberaler".

I ett "liberalt" samhälle, menar socialliberalen, skall det självklart råda rökförbud på uteserveringar, statligt alkoholmonopol och kanske också cykelhjälmstvång. I ett "liberalt" samhälle, menar socialliberalen, skall givetvis äganderätten vara starkt villkorad, och där skall givetvis långtgående positiva rättigheter bekostade av skattebetalarna råda.

Socialliberaler fyller kort sagt liberalismbegreppet med stora mängder socialism, och lutar sig därefter bekvämt tillbaka i förvissningen att ingen har rätt att invända mot den ideologi man förfäktar, eftersom denna är just liberal. Det hela är naturligtvis såväl djupt ohederligt som pompöst och lätt fundamentalistiskt, men däri återfinns inte desto mindre socialliberalismens kärna.

Traditionellt har socialliberaler genom att vara nyfikna, artiga och belevade delvis kompenserat för dessa tillkortakommanden. Sedan ett antal år tillbaka har socialliberalismen emellertid gått in i full bunkermentalitet. Demokratin är hotad, ett totalitärt maktövertagande hägrar runt hörnet och inga fula knep är därför längre otillåtna.

Det finns ett närmast oändligt antal exempel på detta, men för det senaste står Erik Helmerson i form av en dagsfärsk ledare i Dagens Nyheter. Efter att grundligt ha attackerat en gigantisk Brendan O'Neill-formad halmdocka, och därefter med apokalyptiskt darr på rösten konstaterat att "The centre cannot hold", går Helmerson till attack mot socialliberalismens arvfiende – hööögern.

"Här definierar jag", skriver Helmerson efter att ha förklarat islamismen, identitetspolitiken och alternativhögern som lika farliga, "alternativhögern som en sfär som i Sverige rör sig från Moderaternas högerflank, via SD och bort till den rena nazismen. Den omfattar både benhårda demokrater och röster som inte skulle dra sig för att avskaffa demokratin med ett nackskott."

Nå, låt oss vara generösa. Erik Helmerson menar naturligtvis inte att "Moderaternas högerflank" (läs "Hanif Bali") och ISIS utgör lika stora hot. Han förtjänar också ett erkännande för att han som en av få socialliberala skribenter faktiskt kritiserar den identitetspolitiska extremismens framfart. Skrivningen om "Moderaternas högerflank" är dock i sammanhanget så hårresande att den måste kommenteras.

Vad det hela kokar ned till att socialliberaler som Helmerson (tillsammans med andra progressiva i allehanda läger) gör analysen att det motstånd progressivismen idag möter i frågor som migration och feminism är en följd av att en hyperreaktionär våg sköljer över västvärlden. Detta är emellertid ett fullständigt felaktigt antagande.

Den progressiva falang Helmerson tillhör har de senaste decennierna sett det som sitt kall att radikalt omstöpa västvärlden. Välfungerande nationalstater skall raseras och ersättas med mångkulturalistiska samhällen. Välbeprövade normer utvecklade över årtusenden skall krossas, och medelst statlig indoktrinering ersättas med det senaste inom otestade ångvältsprogressivistiska värderingar.

Man vill, kort sagt, använda civilisationen som experimentverkstad. Detta till synes helt omedvetna om vilken tunn fernissa samma civilisation är. Detta till synes helt omedvetna om vilken avgrund man riskerar att störta ned i i samma sekund denna fernissa krackelerar.

Motståndet mot den helmersonska falangen är ingen ny storhet. Den nya storheten är tvärtom det faktum att den helmersonska falangens börjat se det som sitt heliga kall att påtvinga alla övriga människor ett samhälle de inte önskar. I denna kamp har man inom den progressiva falangen ofta valt att liera sig med fanatiker under såväl islamistisk som identitetspolitisk flagg.

Den tredje gruppering som Helmerson föraktfullt uppkallar efter randfenomenet alternativhöger, utgörs dock främst av människor som bara vill bli lämnade i fred. En del är förvisso drägg, och förtjänar också att behandlas som sådana. Den stora merparten är dock människor som bara vill fortsätta leva som de gjorde innan den progressiva falangen bestämde sig för att de till varje pris måste kuvas, och världen till varje pris måste omstöpas.

Den verkliga fanatismen återfinns bland de krafter som vill förvägra dem detta.

2018-02-04

Mer om invandrares överrepresentation i brottslighet

Frågan om invandrares överrepresentation i brottslighet är infekterad, något som nyheten om att Ann Heberlein ämnar skriva en bok saken nyligen påmint om. "Argumenten" (det vill säga svepskälen) som framförs mot att ta fram sådan statistik varierar. Ibland hävdas att det centrala är brottslingarnas kön, andra gånger poängteras att vi redan vet hur det befinner sig.

Med det senare argumentet åsyftas ofta Brå-rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet från 2005. I denna redogörs för i vilken omfattning inrikes födda med inrikes födda föräldrar, utrikes födda samt inrikes födda med en eller två utrikesfödda föräldrar har varit misstänkta för diverse brott.

Huruvida den tretton år gamla rapporten fortfarande ger en bra bild av läget vet vi inte. Det är dessutom värt att poängtera att vad som redovisas i denna är misstanke om brott, inte fällande domar. Då politikerna kommit fram till att medborgarna ej behöver någon bättre eller uppdaterad statistik på området, är det dock intressant att se vilket resultat som erhålls under förutsättningen att den överrepresentation i brottslighet bland utrikes födda samt barn till utrikes födda som redovisas i rapporten stämmer.

I december 2016¹ utgjordes Sveriges befolkning av 9 995 153 personer, av vilka 1 784 497 var födda utomlands och varav 1 275 618 tillhörde den kategori som i Brå-rapporten kallas "invandrares barn" (svenskfödda med en eller två utrikes födda föräldrar). Om ingen av dessa grupper hade varit överrepresenterad i brottslighet skulle utrikes födda respektive "invandrares barn" således stå för 17,9 respektive 12,8 procent av brotten.

På sidan 41 i rapporten återfinns en tabell, i vilken andelen misstänkta för diverse brott redovisas för grupperna "födda i Sverige med svenska föräldrar", "invandrares barn" samt "utrikes födda". Om dessa siffror ger en rättvisande bild av i vilken omfattning grupperna gör sig skyldiga till brott idag, kan siffrorna kombineras med Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik för att erhålla hur stor procentandel av de olika brottstyperna som begås av de olika grupperna.

Resultatet redovisas i tabellen nedan. I kolumnen "Sv" redogörs för andelen brott (mätt i procent) som enligt detta sätt att räkna begås av inrikes födda med inrikes födda föräldrar. I kolumnerna "Inv", "Inv:s barn" och "Inv/Inv:s barn" återfinns motsvarande siffror för grupperna "utrikes födda", "invandrares barn" samt summan av de två senare grupperna. I de fall överrepresentationen motsvarar en majoritet av de begångna brotten är siffran markerad med rött.

Brottstyp Sv Inv Inv:s barn Inv/
Inv:s barn
Samtliga brott52331548
Brott mot liv och hälsa (3 kap. BrB)48361652
* Dödligt våld och försök till mord och dråp42411758
* Misshandel, grov misshandel48361552
Brott mot frihet och frid (4 kap. BrB)47381553
* Hemfridsbrott, olaga intrång54281846
* Olaga hot42421658
* Ofredande49351551
Sexualbrott (6 kap. BrB)47401353
* Våldtäkt/försök till våldtäkt36511364
Stöld, rån och andra tillgreppsbrott, 8 kap. BrB48351752
* Rån39392261
* Tillgrepp av bil56212244
* Inbrott i bostad56232144
* Stöld i butik, varuhus43431557
Bedrägeri: Bedrägeri, förskingring, trolöshet etc. 9-11 kap. BrB51331649
Skadegörelsebrott, 12 kap. BrB57241943
Förfalskningsbrott, 14 kap. BrB51321749
Brott mot allmän verksamhet (17 kap. BrB) t.ex. våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd47361853
Brott mot vapenlagen51272249
Brott mot lagen om förbud betr. knivar m.m.51272249
Trafikbrottslagen utom rattfylleri49341751
Rattfylleri (Rattfylleri, grov rattfylleri/inkl under påverkan av narkotika)61221739
Brott mot narkotikastrafflagen52272148

Det är i sammanhanget värt att påpeka att av de utrikes födda är en tredjedel födda i EU eller Norden. Dessa är sannolikt inte särskilt överrepresenterade i brottslighet, varför överrepresentationen bland asylinvandrare torde vara betydligt högre än vad Brå-rapporten antyder².


¹ SCB har ännu inte släppt motsvarande siffror för år 2017.

² En annan fingervisning om att överrepresentationen är större än vad tabellen ovan ger vid handen fås av det faktum att 53 procent av de grova brottslingarna på svenska fängelser år 2010 var födda utomlands.

2018-02-03

Om Ann Heberlein, brottsligheten och statistiken

Ann Heberlein slog i dagarna sannolikt svenskt insamlingsrekord, då hon trots att Kickstarter skamligt nog stoppade den ursprungliga kampanjen lyckades samla ihop över en miljon kronor för att finansiera sin kommande bok om asylinvandrares överrepresentation vid sexualbrott.

Det hela var en civilsamhällets triumf över de politiker, myndigheter och journalister som länge sett det som sitt uppdrag att undanhålla allmänheten information i frågan. Det hela var därtill en gräsrötternas triumf över de rabiata extremister som försökte stoppa boken genom att hindra andra från att av egen fri vilja vara med och finansiera den.

Huruvida boken faktiskt blir ett bra, informativt och relevant inlägg i debatten återstår naturligtvis att se, men då Heberlein ämnar ta hjälp av en statistiker, en jurist och en kriminolog torde utsikterna till ett lyckat resultat vara väldigt goda. I väntan på boken (som sannolikt kommer få väldigt stort genomslag) finns dock anledning att nämna något om vad vi faktiskt redan vet.

Standardverket på området är Brå-rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet från 2005. I denna redogörs för i vilken omfattning inrikes födda med inrikes födda föräldrar, utrikes födda samt inrikes födda med en eller två utrikesfödda föräldrar har varit misstänkta för några vanliga former av brott.

En av dessa brottstyper är "Våldtäkt/försök till våldtäkt". Av de redovisade siffrorna (sid 41) framgår att prevalensen bland utrikes födda är 5,5 gånger så hög som bland inrikes födda med inrikes födda föräldrar. Motsvarande siffra för kategorin "invandrares barn" (inrikes födda med en eller två utrikesfödda föräldrar) är 2,0.

Enligt justitieminister Morgan Johansson är studier som den Heberlein nu på privat initiativ ämnar genomföra onödiga, då man tack vare bland annat den tretton år gamla Brå-rapporten redan vet hur det förhåller sig. Vad Johansson emellertid inte säger någonting om är vilka resultat som erhålls då man tillämpar Brå-rapportens siffror på dagens Sverige.

Den sista december 2016 utgjordes Sveriges befolkning av 9 995 153 personer, av vilka 1 784 497 var födda utomlands. Förutsatt att överrepresentation från 2005 består, och förutsatt att vi bortser från kategorin "invandrares barn", innebär då detta att invandrare ensamma står för över 54 procent av våldtäkterna och våldtäktsförsöken (uppdatering: för en beräkning som även inkluderar kategorin "invandrares barn", se detta inlägg). Givet den överrepresentation som även redovisas för kategorin "invandrares barn" blir (förutsatt att man räknar även dessa som invandrare) den faktiska andelen ännu högre.

I Brå-rapporten påpekas att "[d]et finns skäl att här lyfta fram att andelen av de utrikes födda, som är misstänkta för [...] försök till våldtäkt är mindre än 0,3 procent" (sid 42). Det är ett perspektiv, och inte ett oväsentligt sådant. Ett annat och högst relevant perspektiv är dock att över hälften av alla kvinnor som blir offer för våldtäkt till synes blir detta till följd av invandringen till Sverige.

Kan vi då förutsätta att siffrorna i den tretton år gamla Brå-rapporten stämmer? Det är inte säkert. Invandringen har delvis ändrat karaktär sedan dess, andelen västerlänningar i kategorin "utrikes födda" har sannolikt förändrats och överrepresentationen kan såväl ha ökat som minskat. Just därför är det utmärkt att någon också går till botten med frågan. Endast den som räds information och kunskap kan ha något att invända mot detta.