2018-03-31

Socialliberal peyotetripp i tre akter eller: Hur Per Svenssons klimatångest dog för våra synder och återuppstod på tredje dagen

Påskhelgen 2018 fattade en av existentiella grubblerier hårt ansatt Per Svensson sin penna för att i ett ledarstick kanalisera den socialliberala Weltschmerz han vid denna tid plågades av.

Vad som hade givit upphov till denna Weltschmerz är oklart, och hans dagboksanteckningar från denna tid ("Fredagen 30 mars, 2018: Hanif Bali – en lätt förklädd Abdul Alhazred?") väcker fler frågor än svar. Vad vi däremot vet är att han framgångsrikt tog sig ur denna episod (av litteraturvetarna ofta omnämnd som Den svenssonska Infernokrisen), och att resultatet av densamma blev en text som såväl i konstnärliga kvaliteter som terapeutisk funktion för tankarna till Goyas svarta målningar.

Svenssons katharsiska mästerverk tar avstamp i de utdöda arternas historia. Efter att i tre stycken ha återgivit denna, och efter att med poetisk precision konstaterat att människan har blivit till asteroider och flygplanen till vulkaner, kan Svensson inte hålla sig sig längre. Nu är det dags för de i varje konstiperad socialliberal skrift med självaktning så essentiella kulturella referenserna, och kulturella referenser är också någonting vi får med besked.

Vi får kursiverad tyska. Vi får Valhall och Wagner, vi får framtidschock och frakturskrift, vi får rhenguld och ragnarök och vi får Trump och trumpeter. Vi får, för att citera den ständigt tidlöse mästaren själv, "Pukslag och trumpeter. Lågorna slukar Valhall. Jerikos murar störtar samman. Facebook finns inte mer."

Detta väver Svensson därefter skickligt samman med klimatkrisen, som han med stor stilistisk precision och elegans förklarar har lika mycket med "Donald Trumps Twitter-utsläpp" som med koldioxid att göra. Men, utvecklar Svensson subtilt sambanden, apokalypsen inträffar också i det lilla. För varje hamburgerrestaurang som öppnar, för varje byggvaruhus som slår upp portarna, slocknar också en stjärna på firmamentet.

De slocknande stjärnorna är, visar det sig, i allra högsta grad signifikativa, för efter att ha tagit omvägen via T. S. Eliot och Macbeth landar den kosmologiskt bevandrande renässansmänniskan Svensson i universums värmedöd. Denna är, observerar Svensson, också identisk med universums tillkomst så som denna beskrivs i Första Mosebok, fast med skillnaden att den senare var gudomlig. Fiat flux, varde brus.

Mycket nöjd med sin upptäckt utser Svensson denna till "en perfekt dramaturgisk båge", och konstaterar sig därefter vara skapad till Guds avbild. Därefter följer en svindlande färd bortom den händelsehorisont som omgärdar det svarta hål som utgör den socialliberala naveln.

Här finner vi "sol och måne", "de fröbärande örterna " och "hela den myllrande och färgsprakande naturen". Här finner vi ett ymnighetshorn av glass, där den som blivit hungrig erbjuds både Magnum med mintsmak och Magnum intense dark. "Vi vandrar i Guds fotspår", konstaterar Svensson lakoniskt, "men åt motsatt håll".

Att det verkligen är åt motsatt håll vi vandrat, får vi det ultimata beviset på i sista stycket. I detta finner vi nämligen att vid resans slutmål väntar ett twittertroll, men inte vilket twittertroll som helst, utan ett twittertroll som slickar på en av de glassar som det ovan omnämnda ymnighetshornet så obetänksamt har tillhandahållit.

Genom att avsluta sin text med denna plot twist påminns vi inte bara ännu en gång om Per Svenssons stilistiska geni. Vi bevittnar därtill också den sannolikt första indikationen på att det var som en i grunden förändrad människa den socialliberale ledarskribenten tog sig ur den svenssonska Infernokrisen påskhelgen 2018.

Referenser:
Svensson, Per: Vi går mot värmedöden var vi går (Dagens Nyheter, 2018-03-31)

2018-03-30

Det var då själva fan, Hakelius!

Det saknas inte direkt oegentligheter att som svensk vara förbannad över.

Den svenska staten drar sörjande anhöriga inför domstol för att komma över deras döda anhörigas pengar. De svenska skatterna tillhör de högsta i världen, och används för att finansiera islamism, terrorism och FN-högdjurs jetset-liv. Staten ger charlataner skolade i pseudovetenskap i uppdrag att indoktrinera dagisbarn i vänsterextremistiskt tankegods. Et cetera.

Detta är såväl perversa som hårresande omständigheter som borde resultera i folkstormar så starka att politikerna tvingades backa direkt, men som dessvärre inte gör det. Av denna anledning ansåg jag själv gårdagens drev mot broschyren "Information till dig som är gift med ett barn" vara delvis missriktat.

Broschyren var förvisso både löjeväckande och ett symptom på den totala brist på verklighetskontakt som genomsyrar den svenska statsförvaltningen, men den påpekade till syvende och sist att sex med minderåriga var olagligt. Jämfört med den stora merparten av den svenska statens många övergrepp på allt som är anständigt, stod broschyrens med silkeslen och konflikträdd röst framhasplade förmaningar och lökiga illustrationer sig slätt.

Det arbete som hade lagts ned på broschyren var givetvis fullständigt bortkastat, men den åsamkade heller ingen skada. Av denna anlednings finns det skäl att problematisera skärtorsdagens drev. Vad som däremot inte finns anledning att problematisera, är motståndet mot barnäktenskap som sådana. Detta är dock precis vad Johan Hakelius nu lik förbannat ändå har gjort.

Det är värt att notera att Hakelius är en debattör som sätter en ära i att vara konträr, och att hans budskap sannolikt delvis skall tolkas som ett utslag av detta. Det bör i rättvisans namn också påpekas att Hakelius invändningar delvis sammanfaller med mina egna. Inte desto mindre slutar Hakelius text med att han dels landar i en kulturrelativistisk sörja till ståndpunkt, dels försöker hålla barnäktenskapens motståndare ansvariga för den situation naiva kulturrelativister har ställt till med.

Den i varje internationell jämförelse extrema svenska migrationspolitiken är någonting som politiker med megalomaniska ambitioner påtvingat svenskarna mot deras vilja. I detta har man haft stöd av en journalistkår, som systematiskt såväl mörkat migrationens kostnader som tonat ned dess omfattning.

Sverige har därför i snabb takt förändrats i en riktning de flesta finner icke-önskvärd. Konsekvenserna i form av grov kriminalitet, extremism, ökade statliga utgifter och försämrad samhällsservice uppfattas som försämringar av så gott som alla, inklusive miljö- och centerpartister. Att i detta läge börja relativisera barnäktenskap, och indirekt kräva att skattebetalarna såväl skall acceptera som subventionera myndiga mäns "rätt" att gifta sig med underåriga kvinnor, blir då att skicka in clownerna en gång för mycket.

"Vad vill ni upprörda göra åt det?", frågar Hakelius sina läsare. Frågan har ett tämligen uppenbart svar: Barnäktenskap ingångna utomlands skall inte erkännas i Sverige. Sådana "par" skall bemötas som två individer, helt utan koppling till varandra. Skulle därefter det icke-erkända äktenskapet resultera i till exempel graviditet, trots att den ena parten är under 15 år, skall åtal för våldtäkt av barn väckas. Om detta inte passar får paret (eller rättare sagt, mannen) i fråga söka sig någon annanstans.

Men, invänder då någon retoriskt, kan inte detta innebära att människor som faktiskt älskar varandra kommer i kläm? Den risken finns givetvis, men den skiljer sig inte från den risk att komma i kläm som svenska medborgare löper då genuin kärlek över femton- eller artonårsgränsen uppstår. Gränsdragningar av det här slaget är aldrig perfekta, men de finns där eftersom alternativet är värre.

Sveriges funktion är inte att vara en yta på vilken vilka sedvänjor som helst är tillåtna. Att en del bevisligen har svårt att acceptera detta är inte ett argument för särlagstiftning. Tvärtom, det är just när någon bryter mot förbudet mot barnäktenskap som det är viktigt att upprätthålla det.

2018-03-29

Att sila broschyrer och svälja barnäktenskap


När det under dagen blev allmänt känt att Socialstyrelsen och Migrationsverket producerat en broschyr med namnet "Information till dig som är gift med ett barn", gav detta upphov till en sällsynt stark våg av folklig vrede. Den skoningslösa kritiken, och all den giftiga satir denna gett upphov till, har varit uppfriskande att åse.

Inte desto mindre är det någonting som skaver. Att det var broschyren, snarare än den sedan länge välkända omständigheten att Sverige erkänner barnäktenskap, som gav upphov till en folkstorm är ett tydligt tecken på att något är fel. När det kom till kritan var det inte missförhållandena, utan de löjeväckande symptomen på dem, som fick folk att reagera.

Under dagen har Socialstyrelsen dragit tillbaka broschyren, och därtill har även bland annat regeringen hunnit med att ta avstånd från den. Därmed kommer sannolikt kritiken snabbt klinga av, samtidigt som barnäktenskapen förblir legala.

Detta är sorgligt av flera skäl, men inte minst för att det är en väldigt tydlig påminnelse om hur hårresande oegentligheter tenderar att flyga under radarn, samtidigt som det är petitesserna som ger upphov till folkstormar. Än sorgligare blir det paradoxalt nog av hur snabbt såväl regeringen som Socialstyrelsen lade sig platta för kritiken.

Skulle motståndet mot alla de oräkneliga olika former av vansinne som präglar det svenska 2010-talet ha varit mer fokuserad, skulle vi nämligen sannolikt också snabbt få se en förändring till det bättre. Att berörda makthavare så snabbt tvingades till reträtt är en väldigt viktig illustration av det faktum att vansinnet bara kan fortgå så länge de flesta till syvende och sist faktiskt accepterar det.

Sist men inte minst bör det påpekas att det är politikerna som tillåtit barnäktenskap. Alliansregeringen gjorde ingenting åt saken under sin tid vid makten, och att en förändring nu är på gång är en följd av att sittande regering har tvingats till det av oppositionen.

När nu allianspartiernas företrädare kritiserar Socialstyrelsen är detta med andra ord ett utslag av en tämligen ny insikt från deras sida. Att därtill ansvarig minister säger sig vara "bestört" över broschyrens innehåll är inte bara ett utslag av en ännu nyare insikt, utan därtill ett utslag av skamlös opportunism. Att Socialstyrelsen över huvud taget lät producera broschyren beror nämligen på att regeringen gav myndigheten i uppdrag att göra just detta.

"Information till dig som är gift med ett barn" bör med andra ord inte i första hand förstås som ett utslag av valhänthet från Socialstyrelsens sida. Broschyren bör förstås som en konsekvens av den politik och samhällsdebatt som har förts i Sverige under de senaste åren. Broschyren är en produkt av hur samma makthavare som nu står på kö för att fördöma den själva har agerat. Detta är en omständighet ingen borde glömma detta valår.

Läs även:
Fristad

2018-03-26

Peter Eriksson (MP) bedriver krig mot det fria ordet med den personliga integriteten som svepskäl

Ditt personnummer – som i sig i framstår som ett allvarligt integritetsövergrepp i de flesta internationella jämförelser – är en offentlig handling. Detsamma gäller bland annat din taxerade inkomst. För den som vill veta vad grannen tjänar, vad någon man förbereder ett identitetsbedrägeri mot har för personnummer, eller om någon är tillräckligt rik för att det skall vara värt besväret att begå ett inbrott hos vederbörande, är denna information som mest ett telefonsamtal till Skatteverket bort.

Kort sagt, för svenska staten är din personliga integritet inte vatten värd. Storebror inte bara ser dig, han är därtill mer än villig att låta andra veta vad han har sett. Om detta förekommer i stort sett ingen debatt, och inget parti har några som helst ambitioner att ändra på systemet. Av denna anledning bör du bli ytterst misstänksam när politiker plötsligt motiverar lagändringar med omsorg om din personliga integritet.

Miljöpartisten Peter Eriksson är allt sedan sin islamistiske företrädare Mehmet Kaplans avgång inte bara bostadsminister, utan därtill "digitaliseringsminister". Titeln är naturligtvis löjeväckande, eftersom såväl digitaliseringen som de flesta andra tekniska framsteg fortskrider trots politikernas ansträngningar, inte tack vare dem. Inte desto mindre bör man vara vaksam på vad Eriksson faktiskt gör av sitt digitaliseringsfögderi.

Den 13 mars (det vill säga före vågen av nyheter om Cambridge Analyticas förehavanden) kunde man på Miljöpartiets Facebookkonto läsa att Peter Eriksson var bekymrad över "trollkonton", och att han till synes ville förbjuda eller begränsa möjligheterna till anonymitet på nätet. När hans partikollega Åsa Romson för fyra år sedan föreslog någonting snarlikt blev kritiken så hård att hon snabbt tvingades backa, men den här gången har talande nog kritiken lyst med sin totala frånvaro i etablerade medier.

När så nyheten om Cambridge Analytica briserade såg Eriksson i denna en kris alldeles för god för att gå till spillo. Med den integritetsdebatt som följde på nyheten om den informationsinsamling det brittiska bolaget och Facebook hade ägnat sig åt som fond, och stärkt av det drev som Expressen sedan flera veckor tillbaka bedriver mot yttrandefriheten, såg den så kallade digitaliseringsministern ett gyllene tillfälle till ökad politisk repression öppna sig.

Genom att öppet hänvisa bland annat till just Cambridge Analytica och den integritetsdebatt som följt på denna nyhet, och genom att därefter cyniskt blanda bort korten, trots att sakerna över huvud taget inte har något med varandra att göra, väljer nu Eriksson att gå vidare med de tankar han ventilerade i det ytterst obehagliga Facebookinlägget.

Idag lät digitaliseringsministern nämligen meddela att regeringen överväger att lagstifta om såväl inskränkningar av yttrandefriheten som förbud mot nätanonymitet. För detta fick han av de journalister som högtidligt förklarat sig vara såväl maktens granskare som garanten för yttrandefrihet, inte en enda kritisk följdfråga.

Det hela är perverst, men det kanske mest perversa i sammanhanget är hur digitaliseringsministern försöker rättfärdiga sitt krig mot det fria ordet genom att åberopa den personliga integriteten. Som tidigare påpekats är svenskarnas rätt till personlig integritet ett skämt, men det är inte detta Eriksson vill göra någonting åt.

Vad Eriksson vill åstadkomma är att på en och samma gång tränga tillbaka yttrandefriheten och öka politikernas makt över internet. Den som tror att det är omsorg om den personliga integriteten som Eriksson gör detta är naiv, och den som bidrar till att främja samma falska integritetsnarrativ är en repressionens nyttiga idiot.

2018-03-25

Två veckor av oförblommerad agendajournalistik

Under föregående vecka avlöste de journalistiska haverierna varandra i snabb takt. Expressen drevade oförtrutet mot yttrandefriheten. Hanif Bali hölls ansvarig för en påhittad och av regeringsföreträdare planterad avlyssningsskandal. Sist men inte minst krävde därtill den veritabla häxjakten #metoo sitt första dödsoffer.

Under veckan som gått har man inom journalistkåren förvisso idkat en gnutta självkritik i just fallet Benny Fredriksson. Benägenheten till självrannsakan över att man under vecka efter vecka ägnade sig åt ohämmad agendajournalistik, och på lösa boliner hänsynslöst hängde ut den ena efter den andra, trots att de grova anklagelser som framfördes var minst sagt dåligt underbyggda, har dock lyst med sin totala frånvaro.

Vad som också lyst med sin totala frånvaro är de uppföljande reportagen om avlyssningen av UD. Givet den tvärsäkerhet med vilken man under förra veckan slog fast att sådan sannolikt ägt rum, och givet att ingen dementi har gått ut, är detta högst anmärkningsvärt. Hade man inom journalistkåren och på UD faktiskt trott på de uppgifter man då basunerade ut, hade också de fortsatta reportagen om saken helt dominerat nyhetsrapporteringen under veckan som gått.

I stället glömdes saken bort i samma ögonblick som Hanif Bali blev avpolleterad. Den oro för ryska påverkansoperationer som förra helgen höll svenska makthavare i ett järngrepp, visade sig med andra ord ha en livslängd på två dygn. Den uppstod i samma ögonblick den påstådda avlyssningen kopplades till en av vänstern avskydd riksdagsman, och upphörde i samma ögonblick riksdagsmannen i fråga övergavs av sin partiledning.

Vad som däremot inte lyst med sin frånvaro under veckan som gått är Expressens drev mot yttrandefriheten. Parollen "KRITIKEN MOT GOOGLE" har blivit "KRITIKEN MOT NÄTJÄTTARNA", och riktas nu, efter att man korsbefruktat sitt tidigare drev med den tämligen orelaterade och från utlandet importerade debatten om Cambridge Analytica, främst mot Facebook.

Ironiskt nog är både Google och Facebook tämligen motbjudande företag. Att vad man nu hudflänger Facebook för lovordades så länge detta bidrog säkra Barack Obama en plats i Vita huset, säger dock väldigt mycket om agendan bakom de krigsrubriker vi nu bevittnar. Vad som gör företagen motbjudande är nämligen inte vad Expressen anklagar dem för, utan tvärtom deras villighet att vara yttrandefrihetshatare och regleringsivrare till lags.

Högerdebattörer blir idag närmast på löpande band både avstängda från Facebook och får sina Youtubeklipp avmonetariserade. Detta eftersom företagen tack vare skrämselkampanjer som Expressens, och de hot om regleringar som är politikernas standardsvar på dessa, blivit mer än villiga att gå vänsterextremister som vill tysta sina meningsmotståndare till mötes.

Att Expressen idag opportunt (och först i vad som sannolikt är slutet av drevets livscykel) väljer att lyfta fram IS som exempel på vikten av ett censurerat internet är ett villospår, eftersom det i praktiken snarare är röster som Gad Saad och Jordan B Peterson som drabbas. Denna utveckling förvärras för varje drev som det Expressen nu ägnar sig åt, och för varje gång politikerna i ett utslag av frapperande populism okritiskt stämmer in i kören.

De senaste veckornas nyhetsrapportering har varit en väldigt viktig påminnelse om att media har en agenda, att vad journalister ägnar sig åt inte sällan är renodlad aktivism och att vad som står i tidningarna påfallande ofta är både vilseledande och osant. Den som inte drar någon lärdom av detta utgör en fara för både sig själv och andra.

2018-03-21

Något om en överraskande selektiv och kortvarig oro för ryska påverkansoperationer

I en krönika som omsorgsfullt utformats för att framstå som både eftertänksam och originell, men som i själva verket är resultatet av en synnerligen kluven upphovsmans vilja att både äta kakan och ha den kvar, går Aftonbladet kulturs Martin Aagård idag till frontalangrepp mot både Hanif Bali och journalistkåren.

Å ena sidan, får vi veta, är Hanif Bali ett "alt-högertroll" som vampyrerna på det moderata partihögkvarteret med berått mod skickat ut för att medelst mobbning och förtal tysta sina motståndare (för säkerhets skull nämns dessutom Donald Trump två gånger). Å andra sidan, fortsätter Aagård medelst en serie insinuationer, är talet om ett aggressivt Ryssland paranoid fiktion.

Ironiskt nog lyckas den av kognitiv dissonans så uppenbart hårt ansatte Aagård utifrån dessa förutsättningar skriva en överraskande bra krönika. Den som tror att kulturskribentens fräna kritik mot Dagens Nyheters agerande bottnar i mediekritiska ambitioner eller omsorg om sanningen, lär dock bedra sig.

Martin Aagårds så överraskande beska kritik mot det drev som utspelat sig är med allra största sannolikhet sprungen ur det faktum att Aagård tidigare själv fått motta kritik för de påfallande relativiserande skildringar han skrivit om bland annat Rysslands angrepp på Ukraina. Det är mot denna bakgrund det faktum att han nu skrivit vad som i praktiken är ett brinnande, om än lätt maskerat, försvarstal för Hanif Bali skall förstås.

Till skillnad från i fallet med anklagelserna mot Hanif Bali ligger det i Aagårds fall dock viss substans i kritiken. Till skillnad från Bali ber Aagård dessutom inte om ursäkt, och till skillnad från Bali är Aagård varken en uttalad förespråkare av Nato eller uttalad kritiker av den ryska regimen.

Därmed borde de personer som nu kritiserat Bali också vara betydligt mer kritiska till Aagård. En och annan av dem är också detta, men Aagård kan sova lugnt i förvissningen om att risken för att han blir måltavla för ett drev i stil med det som i dagarna drabbade den moderate riksdagsmannen är noll.

Drevet mot Hanif Bali handlade nämligen aldrig om Ryssland. Drevet mot Hanif Bali var följden av att ett stort antal personer avskyr honom av det enkla skälet att han synar deras fulspel. Deras oro för ryska påverkansoperationer uppstod i samma ögonblick som en chans att få in en riktig käftsmäll på den moderate riksdagsmannen uppenbarade sig, och upphörde i samma ögonblick som käftsmällen var utdelad.

2018-03-20

Den journalistiska metoden som alla glömde att problematisera

Fallet Hanif Bali har vid de här laget resulterar i gigantiska mängder kommentarer, och även om man inom journalistkåren mangrant slutit leden bakom Dagens Nyheters tämligen aparta narrativ, så har en överraskande stor andel av dessa kommentarer varit vettiga.

I sammanhanget finns dock en aspekt som så gott som alla har förbisett, nämligen den kritik mot journalistiska metoder som det hela startade med. När Hanif Bali kommenterade Patrik Oksanens artikel gick hans invändning varken ut på att texten skulle vara dålig eller att Oksanen skulle ha förmedlat en felaktig bild. Vad Bali påpekade var att Oksanens intervju var initierad av UD.

Detta är, har vi sedan dess fått veta, en väldigt vanlig företeelse. Den okunskap han därmed visade prov på har utgjort del i kritiken mot Bali, och när han därtill, som en central del av sin avbön, själv poängterade just det faktum att förfarandet är vanligt, var detta som exempel på varför han hade varit ute i ogjort ärende.

För den som bemödar sig att lyfta blicken en aning finns det dock ganska goda skäl att problematisera företeelsen, alldeles oavsett hur vanlig denna är. UD är nämligen ingen myndighet, utan en del av regeringen. I och med detta är departementet också ett verktyg för den sittande regeringens agenda.

Detta betyder på intet sätt att Oksanens artikel bör betraktas som suspekt. Det finns heller inte någon anledning att misstänka att Oksanen i och med sin artikel gjorde sig till språkrör för regeringen. Jag ser personligen över huvud taget inte heller någon anledning att kritisera vare sig UD eller Oksanens för deras agerande i den kommunikation som utmynnade i den aktuella intervjun och artikeln.

Vad som däremot är problematiskt är ironiskt nog just det faktum att företeelsen är vanlig. När regeringen väljer att bjuda in utvalda journalister för att möta utvalda gäster, eller delta vid utvalda aktiviteter, så påverkar man också nyhetsrapporteringen. Man får på detta sätt viss kontroll över både vad som skrivs, och vem som skriver det. Det borde vara varje journalists ryggmärgsreflex att se en sådan situation för vad den är, nämligen en uppenbar intressekonflikt.

I ljuset av detta är den så gott som totala enighet om att metoden är fullständigt okontroversiell vi fått se prov på de senaste dagarna, närmast att betraktas som kuslig. Att i en tid då varenda artikel förses med informationsrutor om redaktionens journalistiska bevekelsegrunder, och med pedagogiska förklaringar om skillnaden mellan opinions- och nyhetsmaterial, inte berätta att en artikel delvis tillkommit på regeringens initiativ, är att sila mygg och svälja kameler.

Att just Oksanens artikel var ett exempel på detta är som enskild företeelse sett en petitess. Att däremot ett stort antal artiklar tillkommer på detta vis, utan att läsaren informeras om detta, och utan att praktiskt taget någon invänder mot denna brist på transparens, är däremot högst remarkabelt.

2018-03-19

Om Hanif Bali och varför Sverige fick världens högsta skatter

Det moderata toppgarnityrets reaktion i fallet Hanif Bali kan bero på existensen av i sammanhanget högst relevanta, men ännu inte offentliggjorda, uppgifter. Detta skulle i så fall förklara vad som annars framstår som en drastisk överreaktion från deras sida. Ett sådant scenario skulle däremot inte förklara de hysteriska reaktioner som till exempel Dagens Nyheter och journalistkåren visat prov på.

Såvida man i dessa kretsar inte avsiktligt undanhåller allmänheten information, utan vilken såväl rapporteringen som brösttonerna blir fullständigt obegripliga, vet man i dessa kretsar inte mer än vad allmänheten gör. Därmed kvarstår en i sammanhanget ytterst central omständighet, även om central information ännu inte offentliggjorts, nämligen att vad man ägnat sig åt är ett drev bortom all rim och reson, och som inte kan tolkas som så mycket annat än en från deras sida högst personlig hämndaktion mot en politiker de sedan länge gjort klart att de avskyr.

Varför är då detta så viktigt att påpeka? I grund och botten handlar svaret ironiskt nog inte om Hanif Bali. Bali är, när det kommer till kritan, en lojal partist. I egenskap av sådan har han stått bakom partiledningen även då denna ägnat sig åt migrations- och decemberöverenskommelser, och i egenskap av sådan gör han även nu precis vad partiledningen säger åt honom att göra. Kort sagt, Balis agenda skiljer sig till syvende och sist med allra största sannolikhet ganska mycket från din.

Vad som gör det viktigt att bilda opinion mot det drev vi precis har sett, och vad som (åtminstone utifrån den information vi faktiskt har) gör den moderata partiledningens servilitet så klandervärd, är det faktum att det är denna hållning som tagit oss dit vi är idag.

Det är till följd av denna flathet från högerns sida Sverige blev vad som närmast påminner om en enpartistat. Det är till följd av denna flathet från högerns sida som Sverige blev med världens högsta skatter. Det är genom denna flathet från högerns sida som Sverige blivit ett halvtotalitärt land, där vanliga människor är livrädda för att säga vad de tycker.

Det är till följd av denna flathet från högerns sida som borgerligheten alltid hamnar i försvarsställning. Det är till följd av denna flathet från högerns sida man gång på gång tvingas på defensiven. Det är till följd av denna flathet från högerns sida som samma höger ständigt tvingas hålla sig till spelregler dikterade av socialister.

Moderaterna har måhända köpt sig lite kortsiktig arbetsro, men detta har i så fall skett till priset av år av minskat handlingsutrymme. Det är genom att gång på gång återfalla på denna strategi man tvingats retirera till den allt annat än gynnade position man befinner sig i idag. Strategin har med andra ord varit katastrofal, men av allt att döma har man fortfarande ännu inte förmått lära sig något av detta.

Läs även:
Fristad

2018-03-18

Det svenska agerandet spelar de ryska propagandamakarna rätt i händerna

Flera stora mediejättar, däribland Dagens Nyheter, har de senaste åren vid upprepade tillfällen oreflekterat återpublicerat uppenbar rysk propaganda som om denna vore nyhetsmaterial värt att ta på allvar. Jag har personligen flera gånger varit kritisk till den nu dagsaktuelle Patrik Oksanen, men det kan i sammanhanget inte nog poängteras hur han länge som en av ytterst få opinionsbildare gjorde en heroisk insats för att uppmärksamma detta.

Idag är den ryska propagandan inte längre ett underrapporterat ämne. Skiftet kom för några år sedan, och var tämligen abrupt. Sedan dess har EU-kritiker, Natomotståndare och sverigedemokrater slentrianmässigt utmålats som personer som går Putins ärenden. I ett inte obetydligt antal fall har anklagelserna varit befogade, men överlag har de beskyllningar som nu framförs varit tämligen urskillningslösa och i många fall ytterst ogrundade och orättvisa.

Bilden som framträder är den av ett narrativ™ där anklagelserna har väldigt lite med en vilja att bekämpa påverkansoperationer att göra. Snarare, tycks det, ses de slentrianmässiga beskyllningarna för att gå Putins ärenden som ett effektivt verktyg för att bekämpa och misstänkliggöra meningsmotståndare.

Som av en händelse spelar detta de ryska propagandamakarna rätt i händerna. De ogrundade, slentrianmässiga och svepande anklagelserna bidrar till att exakt den misstro och misstänksamhet skaparna av den ryska propagandan hoppas åstadkomma frodas. Fallet med den nu rikskända e-postkonversationen mellan UD och Patrik Oksanen tjänar som en utmärkt illustration av detta.

Det kan förvisso inte uteslutas att Ryssland faktiskt hade ett finger med i spelet. Det faktum att den främsta måltavlan för de anklagelser som nu framförs är den i sammanhanget så gott som garanterat oskyldige Hanif Bali, är dock ett närmast överdrivet pedagogiskt exempel på faran med att lättvindigt kasta denna sorts anklagelser omkring sig.

Det ansvarslösa agerande såväl media som politiker nu ägnar sig åt får inte bara misstänksamheten i samhället att breda ut sig epidemiskt. Det försvårar dessutom dramatiskt möjligheterna att framöver föra seriösa diskussion om just ryska påverkansoperationer. Ett i sammanhanget mer kontraproduktivt agerande är svårt att föreställa sig.

En annan, och minst lika ironisk, konsekvens av de många minst sagt dåligt underbyggda beskyllningarna, är att den faktiska propagandan tillåts flyga under radarn. På detta fick vi så sent som igår ett synnerligen pedagogiskt exempel, när flera etablerade nyhetskanaler (däribland talande nog Dagens Nyheter) belönade de ryska anklagelserna om att Sverige var källan till det nervgift som användes i engelska Salisbury med omfattande rapportering.

I stället för att antingen tiga ihjäl vad som uppenbart var en avledningsmanöver, eller direkt avslöja denna som just en sådan, gick nyhetsredaktionerna rakt i den fälla de ryska propagandamakarna hade gillrat för dem. Man belönade inte bara ett agerande ämnat att väcka uppmärksamhet med just stor uppmärksamhet. Man gick dessutom i svaromål, och bidrog på detta sätt till att ge det ryska fulspelet legitimitet.

Den ryska propagandans syfte är nämligen inte, som många naivt tycks tro, att framställa Ryssland som oskyldigt. Den ryska propagandans syfte är att pumpa ut ett flertal och sinsemellan helt oförenliga versioner av ett händelseförlopp, för att åstadkomma största möjliga förvirring.

Att rysk propaganda idag, till skillnad från för några år sedan, är ett allt annat än underrapporterat ämne, har inte gjort Sverige mindre mottagligt för den. Tvärtom, vårt i sammanhanget så monumentalt kontraproduktiva agerande har snarare om något sannolikt gjort oss mer sårbara. Det är, för att uttrycka det milt, något av ett underbetyg för nivån på den svenska samhällsdebatten.

2018-03-17

Drevet är en till journalistik förklädd personlig vendetta

Bakom det monumentala haveri som i skrivande stund utspelar sig i media, med UD, Nyheter Idag och Hanif Bali som protagonister, återfinns i grund och botten två i huvudsak skilda händelseförlopp. Då vad man kan läsa om saken i etablerade medier utgör den diametrala motsatsen till varje form av seriös rapportering, finns anledning att nagelfara dessa bägge händelseförlopp lite extra.

Det första händelseförloppet kokar ned till att Nyheter Idag (framgångsrikt) begärt ut den e-postkorrespondens man på UD haft med skribenten Patrik Oksanen, ungefär samtidigt som en sådan korrespondens pågick. Detta är anmärkningsvärt, och i allra högsta grad värd en journalistisk granskning.

Det hela är dock inte något bevis för att UD:s kommunikation blivit avlyssnad. Därtill tycks Nyheter Idags begäran om att få ta del av korrespondensen inte sammanfalla så anmärkningsvärt väl i tid med korrespondensen som sådan, som Dagens Nyheter ger sken av. Exakt vad som har hänt lär framkomma de närmaste dagarna, men det avlyssningsscenario man från UD:s sida uttryckligen framställer som det enda tänkbara, ter sig för att uttrycka det milt allt annat än hugget i sten.

Vad som gör det hela anmärkningsvärt på riktigt är emellertid ett helt annat händelseförlopp, nämligen det som inleddes då den moderate riksdagsmannen Hanif Bali en knapp månad senare på Twitter lade ut den information Nyheter Idag begärt ut. Detta i anslutning till att han kommenterade den artikel av Oksanen som korrespondensen med UD hade utmynnat i.

Kommentaren i fråga var förvisso milt kritisk, men definitivt inte över gränsen. Det enda särskilt anmärkningsvärda i sammanhanget var att Bali hade tillgång till korrespondensen. I sak var detta inget konstigt, då denna var en allmän handling som hade lämnats ut av UD. Efter att det hela under gårdagen blev en nyhet, rådde dock inledningsvis viss förvirring om huruvida Nyheter Idag först offentliggjort informationen, eller om Bali hade fått tillgång till den på annat sätt.

Att Bali till en början lämnade motsägelsefulla uppgifter om detta är någonting han som riksdagsman får tåla både kritik och granskning för. Sedan dess har han dock i detalj redogjort för hur informationen kommit honom till del (han blev kontaktad av Chang Frick), och det enda anmärkningsvärda som återstår är därmed de motsägelsefulla uppgifter han inledningsvis gav.

Skulle det faktiskt visa sig att Nyheter Idag blev varse om korrespondensen via ljusskygga kontakter vore detta förvisso sprängstoff, men ingenting som Hanif Bali i så fall kan lastas för. Det skulle måhända gå att argumentera för att Bali inte borde haft någon som helst kontakt med Chang Frick. I så fall skulle dock väldigt många politiker och journalister behöva ställa sig i skamvrån tillsammans med honom. Det är nämligen inte direkt någon hemlighet att Frick dagligen har gemytligt informationsutbyte med åtskilliga makthavare.

Såvida det i sammanhanget inte finns några graverande uppgifter som ännu inte offentliggjorts, saknar därmed kritiken mot Hanif Bali praktiskt taget helt substans. Detta har dock inte hindrat Dagens Nyheter från att utmåla det hela som en praktskandal. Det har inte heller hindrat andra andra medier från att med stor lust kasta sig in i drevet. Det har heller inte hindrat den till synes fullständigt ryggradslösa moderatledningen från att lägga sig platta för samma drev.

Det är i sammanhanget värt att notera att det nu aktuella drevet förefaller vara initierat av UD. Att Dagens Nyheters ursprungliga reportage om påstådda läckor från UD till största delen bygger på uppgifter anonyma källor på samma departement lämnat, är inte bara djupt ironiskt. Att källor på samma S-styrda UD som i närtid gjort sig ökänt för sina försök att obstruera granskningen av regeringens jakt på en plats i säkerhetsrådet, under ett valår plötsligt ses som sanningsvittnen i frågor som rör Moderaterna, är framför allt ett utslag av skandalöst dålig journalistik.

Strategin tycks dock ha fungerat. Efter att journalistkåren utan vidare köpt S-tjänstemännen vid UD:s bild av Balis påstått centrala roll i vad man hävdar är en avlyssningsaffär, använder nu flera tunga S-företrädare ogenerat det hela som ett politiskt slagträ i valrörelsen. Att det hela inte bara saknar varje spår av sans och balans, utan framför allt är ett utslag av oförblommerad vulgärpopulism, kan de lugnt räkna med att slippa bli granskade för. Den förment professionella och objektiva journalistkåren har redan med all önskvärd tydlighet visat att den helt och hållet står på deras sida.

Det besinningslösa drev som nu pågår handlar varken om Krim, UD, påverkansoperationer eller Patrik Oksanen. Drevet är en till journalistik förklädd personlig vendetta mot en högerpolitiker som haft den monumentala fräckheten att vägra dansa efter vänsterns pipa. Som sådant är det en väldigt kärnfull, om än också ytterst osmickrande, lägesbild av tillståndet i Sverige.

2018-03-15

Den svenska journalistkåren är patetisk


Google har, meddelade företagets chefsjurist David Price i tisdags, gjort det till en högprioriterad uppgift att "så snart som möjligt" driftsätta en särskild "svensk version" av sökmotorn. Detta skall, som man uttrycker det, leda till "mer kvalitativa resultat på sökningar som kan leda till tvivelaktigt innehåll".

Bakom de vackra orden om "mer kvalitativa resultat" döljer sig dock en betydligt mer sinister verklighet. Vad Price i själva verket säger är att de censuralgoritmer Google utvecklat för att kunna verka i diktaturer och länder med drakoniska blasfemilagar, nu kommer att börja användas i Sverige.

Det hysteriska och högst onyanserade drev Expressen och Dagens Nyheter (numera dessutom understödda av statstelevisionen) sedan en tid tillbaka bedrivit mot sökmotorn har därmed fått konkreta resultat – den svenska versionen av Google kommer beläggas med "barnfilter". Information som matchar vissa sökningar kommer försvinna ur sökresultaten, trots att Google känner till denna informations existens och vet att den kan vara av intresse för användaren.

När Google tidigare gjort samma sak i bland annat Kina och Pakistan har detta varit för att ländernas regimer krävt det. För detta har företaget kritiserats hårt, inte minst av svenska journalister. När samma sak nu händer i Sverige är det dock journalisterna själva som är den pådrivande kraften.

Detta tål att upprepas. Till följd av ett synnerligen onyanserat drev, genomsyrat av en moralpanik som för tankarna till såväl den ökända videovåldsdebatten som Siewert Öholms infamösa korståg mot hårdrock, är svenska journalister nu på god väg att försämra allmänhetens tillgång till information. Det hela är direkt perverst.

De journalister som kämpar för att begränsa tillgången till information förtjänar endast förakt. Sådana journalister har inte bara fullständigt övergivit principerna de påstår sig hålla för heliga, utan därtill aktivt börja bekämpa dessa. Sådana journalister hör hemma på ett Partikontrollerat propagandaorgan i en totalitär diktatur.

Den svenska journalistkåren är ett skämt. Den har systematiskt vilselett, ljugit och mörkat. De har utmålat sina konkurrenter som Djävulens hantlangare, när dessa informerat om sådant de själva försökt undanhålla allmänheten. När forna tiders förljugna narrativ inte längre är gångbara, uppfinner man inte bara nya. Den här gången kombinerar men dessutom sin aktivism med att helhjärtat gå in för att strypa allmänhetens tillgång till information.

Det är obeskrivligt patetiskt, men framför allt väldigt, väldigt farligt.

Tidigare i ämnet:
Journalister i kamp mot det fria ordet
Expressen har tappat det fullständigt

Tack till Anybody som uppmärksammade mig på detta.

2018-03-14

Expressen har tappat det fullständigt

Expressens sensationalistiska, onyanserade och i förlängningen också direkt kusliga drev mot Google har under dagen förflyttat sig ännu djupare in i skymningszonen.

Tidningens senaste upptäckt är att den nazityska filmen Den evige juden finns upplagd på Youtube, och därtill kan nås genom en sökning på de ord som ingår i dess titel. Att denna film kan ses på Youtube finner man på Expressen uppenbarligen så fruktansvärt att man inte ens bryr sig om att motivera varför den borde tas bort.

Expressens artikel insinuerar i stället tämligen oblygt att det endast är nazister som kan tänkas ha något intresse av att se filmen. Därmed bortser man fullständigt från alla historieintresserade, forskare och övertygade motståndare till antisemitism för vilka filmen är ett förvisso obehagligt, men också väldigt viktigt tidsdokument.

På Expressen förefaller man emellertid vara fullständigt oförmögna att se detta. Argumentationen påminner mest om den moralpanik som den idag ökända videovåldsdebatten en gång utmynnade i. När man beskriver Den evige juden är det nämligen inte bara det djupt motbjudande antisemitiska budskapet man nämner.

Lika stor vikt läggs vid att filmen "avslutas med tal av Adolf Hitler och marscherande nazityska soldater", ungefär som om detta vore något gemene man aldrig hade sett förut, och inte kunde ta del av utan att antingen traumatiseras eller ledas i fördärvet. Det underförstådda budskapet tycks vara att materialet är så farligt och förrädiskt att det bör undanhållas allmänheten, och endast göras tillgängligt för journalister och forskare.

Detta säger väldigt lite om Googles etik, men desto mer om den oförblommerade elitism man inom journalistkåren håller sig med, och som det synnerligen onyanserade och därtill tekniskt ignoranta drevet är ett direkt utslag av. Det samlade intrycket blir att Expressen har tappat det fullständigt.

I förlängningen bör man också fråga sig med vilken trovärdighet Expressen egentligen kan granska hat och extremism på nätet. Tidningen har till exempel under flera års tid slentrianmässigt benämnt Avpixlat/Samhällsnytt som en "hatsajt". Detta är inte bara oprofessionellt, det är direkt lögnaktigt.

Samhällsnytt står inte över granskning. Det finns tvärtom goda skäl att granska såväl deras artiklar som sidans medarbetare och finansiärer. Att kalla sidan för en "hatsajt" är dock inte seriös nyhetsrapportering, det är att ogenerat ägna sig åt agendajournalistik och aktivism. Det finns gott om sidor på nätet som förtjänar denna benämning, men alldeles oavsett vad man tycker om Samhällsnytt i är sidan inte en av dem. Att påstå detta är direkt oseriöst.

Att det är samma högst oprofessionella fäbless för aktivism medelst kraftigt vinklad nyhetsrapportering som ligger bakom det nu aktuella bisarra drevet mot Google är ingen särskilt långsökt gissning. Detta är illa nog i sig, men att det hela därtill i tiden så nära sammanfaller med en tilltänkt grundlagsändring som skall ge "seriösa" medier (läs: Expressen) ett informationsövertag över allmänheten borde ge gemene man kalla kårar.

Tidigare i ämnet:
Journalister i kamp mot det fria ordet

2018-03-13

Journalister i kamp mot det fria ordet

Under parollen "KRITIKEN MOT GOOGLE" drevar Expressen sedan en tid tillbaka mot den amerikanska sökmotorjätten. Kritiken (som för övrigt till allra största del är Expressenjournalisternas egen sådan) rörde inledningsvis främst Youtubekanalen "Granskning Sverige", men har sedan denna för några dagar sedan stängdes ned fokuserat på Googles sökresultat.

Den senare kritiken kokar ned till att Google speglar hur nätet faktiskt ser ut. Söker man på vissa begrepp och namn blir resultatet obehagliga sökträffar, av den enkla anledningen att de sökord man använt återfinns på dessa sidor. Expressens kritik riktar sig dock inte mot personerna bakom dessa sidor, och inte heller mot de webhotell som står värd för dem.

Expressens kritik riktar sig mot Google, och kokar ned till att sökmotorn i dessa fall borde returnera missvisande sökresultat. Denna kritik är minst sagt underlig av flera anledningar. Den kanske mest uppenbara invändningen är att det i praktiken är omöjligt att undvika att ett stort antal sökningar resulterar i djupt obehagliga sökträffar, eftersom mängden information på nätet är gigantisk och oöverblickbar.

Kritiken är dock huvudlös även av andra skäl. Om Google på detta sätt pressas att agera grindvakt, kommer företaget också ges väldigt stor makt över vilken information vi övriga kan ta del av. Utrymmet för godtycke blir enormt, och eftersom företaget lär vilja undvika ytterligare drev kommer man i så fall också sannolikt hellre fälla en fria.

Snart därefter lär betydligt mindre kontroversiell information än den Expressen nu riktar in sig på plötsligt också försvinna från sökträffarna. Vi vet detta, eftersom dylika incidenter redan sker dagligen. Detta som en direkt konsekvens av att de stora sociala medieföretagen försöker förekomma mediestormar, och de hot om regleringar som brukar vara opportunistiska, cyniska och vindkänsliga politikers första reaktion på sådana.

Att flera tunga politiker förutsägbart nog har redan reagerat på precis detta sätt borde få alla varningsklockor att ringa. Det hela kan i princip bara sluta på ett sätt, nämligen att vår tillgång till information försämras. Antingen som en följd av nya faktiska regleringar, eller som en följd av någonting Google gör "frivilligt" för att desarmera hotet om nya regleringar.

Att det är just journalister som på detta sätt går i bräschen för att strypa informationsfriheten kan tyckas ironiskt, åtminstone för den som köpt journalisternas bild av sig själva som det fria ordets fanbärare. I själva verket har dock denna idealistiska bild av journalistikens drivkrafter mycket litet med verkligheten att göra.

Idag präglas journalistkårens agenda inte endast av de vänsteråsikter som så länge har genomsyrat nyhetsrapporteringen. Internet har dessutom berövat journalisterna deras tidigare så privilegierade ställning som informationsflödets mästare. För bara ett par årtionden sedan var deras makt över vilken information som spreds enorm, men idag kan information nå viral spridning helt utan deras inblandning.

Detta förändrar samhällsdebatten, eftersom gemene man nu plötsligt får veta sådant som man inom journalistkåren tidigare såg till inte nådde allmän kännedom. Att de etablerade medierna därtill har uppenbara svårigheter att klara sig i konkurrensen, och att journalister därmed inte bara får se sin makt minska, utan dessutom får se den egna födkroken allt mer hotad, gör plötsligt de allt mer hätska och irrationella utspelen begripliga.

Journalisterna på Expressen intalar sannolikt sig själva att de slåss för det fria ordet, även när de slåss för att begränsa det. I själva verket agerar de precis som de ludditer som, i en fåfäng förhoppning om att stoppa en oundviklig utveckling, slog sönder varje mekanisk vävstol de kom över. I detta är journalisterna lika dömda att misslyckas som ludditerna, men sannolikt kan de ställa till med stor skada på vägen.

2018-03-12

Om libertarianism, böneutrop och kyrkklockor

Frågan om huruvida en moské i Växjö skall tillåtas börja med böneutrop har lett till en infekterad debatt, därtill sedan några dagar tillbaka en sådan begåvad med Dagens Nyheters ständigt så vilsna ledarredaktion som klassisk kontraindikator.

Ur ett libertarianskt/frihetligt/klassiskt liberalt perspektiv har den förment komplicerade frågan om böneutrop ett påfallande enkelt svar. Att tillåta böneutrop som tränger in på andras mark vore att bevilja någon en positiv rättighet som gick ut över andras negativa rättigheter. En sådan ordning skulle bryta mot en av libertarianismens viktigaste grundprinciper, varför en sådan ordning ur detta synsätt inte heller är önskvärd.

Naturligtvis vore detta inte någonting unikt. Antalet etablerade företeelser som inkräktar på andra människors negativa rättigheter är redan oräkneliga, med trafikbuller och beskattning som två belysande exempel. Trafikbuller utgör dock till skillnad från böneutrop baksidan av en företeelse som medför betydande samhällsnytta, och att vi tillhör världens högst beskattade folk utgör inget giltigt argument för att acceptera ytterligare inskränkningar av våra negativa rättigheter (om något snarare det diametralt motsatta).

Men, invänder då någon både grötmyndigt och deprimerande förutsägbart, kan inte exakt detsamma sägas om kyrkklockor? Egentligen borde man bara slå dövörat till, eftersom självutplånande och neurotiska argument som detta redan har normaliserats i en omfattning som är direkt osund. Argumentet åberopas dock så ofta, och därtill i regel så triumfatoriskt (alternativt ängsligt), att det ändå finns anledning att granska det närmare.

Kyrkklockor har i sammanhanget den ur frihetlig synvinkel mycket viktiga sedvanerätten på sin sida. Kyrkklockor accepteras av hävd, då dessa sedan århundraden och årtusenden utgör en integrerad del av det västerländska offentliga rummet. Att en stor majoritet därtill uppskattar kyrkklockornas klang, samtidigt som ytterst få faktiskt faktiskt stör sig på dem, gör därmed företeelsen tämligen oproblematisk ur en libertariansk eller klassiskt liberal synvinkel. För den fyrkantige utgör måhända dessa en inskränkning i den enskildes negativa rättigheter i samma omfattning som böneutrop skulle göra, men i praktiken uppfattar ytterst få det så.

Den klassiska liberalismen har nämligen inte några jakobinska samhällsomstörtande ambitioner, även om många felaktigt tror detta. Tvärtom, den klassiska liberalismen lägger stor vikt vid sedvanerätten och motsätter sig drastiska samhällsexperiment. Plötsliga, högst kontroversiella och politiskt orkestrerade förändringar av den offentliga ljudbilden strider därmed mot den den klassiska liberalismens principer.

I sammanhanget bör det också påpekas att de flesta människor som idag hör kyrkklockor i sin vardag, gör detta för att de antingen själva av egen fri flyttat till en sådan plats, eller för att deras förfäder gjort detta. Den landsbygdsbefolkning som låtit sig urbaniseras har inte behövt utsätta sig för ljudet av kyrkklockor, men ändå valt att göra det. Utrymmet för välgrundande klagomål krymper därmed drastiskt.

Med muslimska böneutrop förhåller det sig väldigt annorlunda. Dessa är inte av hävd en del av det svenska offentliga rummet, och de personer som är vana vid att i sin vardag höra sådana, men nu inte längre gör det, befinner sig i denna belägenhet för att de av egen fri vilja flyttat till ett land utan offentliga böneutrop. De har med andra ord inte sedvaneargumentet på sin sida, vilket den majoritet som vill slippa höra en för dem främmande religions böneutrop däremot har.

Skulle däremot svenska moskéer tillåtas börja med böneutrop, skulle sådana med tiden komma att få sedvanerätten på sin sida. Detta är om något ett argument mot att tillåta en sådan utveckling. Skulle detta nya (och för många högst oönskade) inslag i den offentliga ljudbilden tillåtas börja få sedvanerätten på sin sida, skulle förändringen med tiden också bli irreversibel.

Sist men inte minst finns också (som många andra påpekat före mig) en annan högst avgörande skillnad mellan kyrkklockor och böneutrop, nämligen vilken information som förmedlas. Kyrkklockors ringande är förvisso informationsbärande, men den information de förmedlar är antingen helt och hållet sekulär eller implicit.

Vid de flesta tillfällen kyrkklockor hörs ringa är den enda information som förmedlas nämligen klockslaget. Vid de totalt sett tämligen sällsynta tillfällen då de kallar till gudstjänst är denna information helt och hållet implicit, och omöjlig att förstå utan förkunskaper.

Med böneutrop förhåller det sig dock ännu en gång helt annorlunda. Böneutrop är aldrig sekulära, och den information de fem gånger om dagen förmedlar är i allra högsta grad explicit. Allah är den enda Guden, lyder det övergripande budskapet, och islam den enda sanna religionen. Att jämföra detta med ringande kyrkklockor är direkt ohederligt.

2018-03-11

Om kritiken mot Jordan B Peterson, och vad denna säger om hans kritiker

Bakom clickbait-rubriken "Därför dras unga till en guru som föraktar svaghet", kunde man i gårdagens Svenska Dagbladet ta del av ett påhopp på Jordan B Peterson signerat Carl Cederström. Peterson, kunde vi läsa, tycker mobbning är bra, hatar svaga människor och gillas av vita män som står Anders Behring Breivik nära.

Det finns ingen som helst anledning att bemöta det Partiorgansliknande utspelet i sak, då detta fullständigt saknar substans och inte förtjänar den legitimitet ett sakligt bemötande skulle skänka det. Vad som ändå gör Cederströms skummande fradga värd ett omnämnande är de strömningar denna är ett utlopp för.

Cederströms hatdrypande text är ett utlopp för den intolerans för oliktänkande som utmärker den lilla klick progressiva som förvisso dominerar samhällsdebatten, men vilkas folkliga förankring är så gott som obefintlig. Den är därtill ett symptom på den ohederlighet, den skamlöshet och den blinda tro på att ändamålen helgar medlen som frodas i dessa kretsar.

Cederströms rabiata försök till karaktärsmord är en konsekvens av det grupptänkande som odlas i den filterbubblornas filterbubbla som som utgör den sfär där de progressiva verkar och trivs i, och där de ömsesidiga ryggdunkningar vilkas syfte är att hålla det ständigt gnagande tvivlet på de egna trossatsernas ofelbarhet på behörigt avstånd utgör hårdvaluta.

Cederströms och hans gelikars vrede är sprungen ur den kollektiva desperation det faktum att man inte längre äger samhällsdebatten har skapat i dessa kretsar. Man har tagit sin kontroll över informationsflödet för given. Man har sett det som sin självklara rättighet att få avgöra vilka idéer som skall få spridning, och vilka som skall kvävas i sin linda.

När så plötsligt teknikutvecklingen berövar dem denna privilegierade ställning blir därför chocken total. De svavelosande utfallen bör i första hand inte tolkas som ett utslag av ilska, utan av att man är traumatiserade. Cederström och hans ryggdunkande vänner finner plötsligt hur den arvedel de utlovades glider dem ur händerna, och man har ännu inte förmått acceptera detta.

Jordan B Peterson beskrivs ofta som "kontroversiell". Detta avslöjar kanske mer än något annat agendan hos de krafter han utmanar. Ytterst få människor skulle nämligen finna vad Peterson har att säga kontroversiellt. En del skulle naturligtvis dra andra slutsatser än Peterson, andra skulle finna budskapet för krävande för att orka lyssna, men i stort sett ingen med båda fötterna på jorden skulle komma till slutsatsen att vad Peterson säger är kränkande, ondskefullt eller kontroversiellt.

Att Peterson ändå gång på gång inte bara beskrivs som just detta, utan därtill blir måltavla för infantila tirader som Cederströms, säger därför väldigt mycket om hur totalt man inom den progressiva "eliten" har tappat fotfästet. När Peterson uppmanar unga att ta ansvar för sina egna liv blir man mäkta upprörda över fräckheten i detta, då detta så flagrant utmanar den föreställning om att samhället bör vara ett kuddrum befolkat av viljelösa offer och mähän man själva förfäktar.

Denna hysteriska reaktion säger väldigt lite om Peterson, men desto mer om hans kritiker. De senare tror sig förvisso vara det sunda förnuftet, anständighetens samt sansen och balansens förkämpar, men vad de i själva verket har blivit är en sekt. En sekt av förgrämda kverulanter och ytterst mediokra tänkare, vilka aldrig förmår sluta älta förlusten av den privilegierade ställning de ansåg vara sin födslorätt.

2018-03-10

Dystopin

Ni lever i ett land där politiker som hävdar att det enda sättet för staten att uppnå en genomsnittlig nivå på de tjänster den tillhandahåller är att öka det skatteuttag som redan tillhör de högsta i världen, kallt kan räkna med att detta uppenbart orimliga påstående ej föranleder några kritiska följdfrågor från journalister.

Ni lever i ett land där universitetsväsendet och det så kallade "Vetenskapsrådet" storsatsar på pseudovetenskap. Ett land där staten avsätter skattepengar för att finansiera islamister. Ett land där staten stämmer människor i sorg för att komma över de arv deras anhöriga har lämnat efter sig.

Ni lever i ett land där kravet på att barn skall indoktrineras i vänsterextremt tankegods står inskrivet i skollagen. Ett land där statsradions programledare presenterar den aktivism de själva deltar i som angelägna nyheter. Ett land där journalister högljutt avkräver Google att börja manipulera samma sökresultat som är förutsättningen för en kritisk journalistisk granskning av vissa extremisters förehavanden.

Ni lever i ett land där nyhetshusens "faktagranskningstjänster" används för att vilseleda och sprida lögner. Ett land där någon som brinner för att polisanmäla rädda kvinnliga pensionärer över deras ordval utmålas som en hjälte, och därefter blir hållen om ryggen av journalistkåren då han visar sig vara en djurplågare som undanhåller sig delgivning.

Ni lever i ett land där politiker gör sina partier till plattformar för islamister, och därefter raljant avfärdar all den kritik detta föranleder ända tills islamisterna i fråga börjar använda rättsväsendet för att skipa "rättvisa" enligt klanväldes- och shariaprinciper. Ett land där socialister och progressiva med näbbar och klor kämpar för att unga utlänningar ostörda skall tillåtas framleva sina dagar som hemlösa kriminella narkomaner, med motiveringen att detta skulle vara det mest humana.

Ni lever i ett land där många inte vågar uttrycka sina åsikter offentligt. Ni lever i ett land där de flesta knappt ens reagerar över det ofriska i allt ovanstående. Ni lever i ett land som allt mer framstår som en dystopi. Ni lever i ett land som med stormsteg närmar sig det samhälle Aldous Huxley, George Orwell och Karin Boye varnade er för.

Om skog, äganderätt och nyckelbiotoper


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

Till de viktigaste faktorerna bakom västvärldens ekonomiska framgång hör äganderätten. Huruvida en stark äganderätt är någonting önskvärt eller inte är i strikt teoretisk bemärkelse en metafysisk fråga. I praktiken är det hela dock betydligt mindre komplicerat.

De senaste århundradenas drastiska välståndsökning och enorma vetenskapliga landvinningar hade inte kunnat ske utan en stark äganderätt. Eftersom så gott som alla finner denna utveckling önskvärd, är därför det framtida välstånd alla ideologier utlovar också beroende av en fortsatt stark äganderätt.

I sak är ideologi och vetenskap två helt olika saker, men att välstånd är beroende av en stark äganderätt är empiriskt säkerställt många gånger om. De ideologier som utlovar både fortsatt välstånd och avskaffad eller urholkad äganderätt bygger med andra ord på lögner.

Vad innebär då egentligen äganderätt? Frågan kan tyckas självklar, men den som försöker förklara ägande utan att hänvisa till possessiva pronomen som mitt och ditt finner sannolikt detta betydligt svårare än vad det ursprungligen framstod som. Ägandebegreppet är nämligen betydligt mer abstrakt än vad människor vanligen reflekterar över.

När det kommer till kritan handlar ägande om kontroll. För att du i en meningsfull betydelse av ordet skall kunna sägas äga något, krävs också att du kontrollerar det. Utöver detta krävs även ett mått av social acceptans för denna kontroll. Utan sådan acceptans skulle varenda tjuv kunnat hävda sig vara den legitima ägaren av stöldgods.

När staten tar sig rätten att inskränka din rätt att efter eget huvud förfoga över sådant du i formell mening äger, innebär därför varje sådan inskränkning också en inskränkning av äganderätten. Sådana inskränkningar av äganderätten är idag dessvärre legio, men ett område där utvecklingen på senare tid varit särskilt anmärkningsvärd är skogsbruket.

Idag – inte minst sedan Karolina Skog (MP) blev miljöminister – är skogsägarens rätt att efter eget huvud förvalta in mark kraftigt begränsad. Med luddiga argument om miljöhänsyn beläggs den ena skogsägaren efter den andra med vad som de facto är brukandeförbud.

Genom att registrera ett område som "nyckelbiotop" gör statliga Skogsstyrelsen det i praktiken omöjligt att sälja virke därifrån, varpå marken blir värdelös. Detta utan att någon ersättning till markägaren utgår. Rent juridiskt påverkas inte ägandeförhållandet, men i all praktisk bemärkelse har dock äganderätten satts ut spel.

Hur har det då kunnat bli så här? Att Skogsstyrelsen kryllar av regelrätta aktivister är naturligtvis en central faktor i sammanhanget, men inte den enda. Del låga graden av förståelse för vad ägande faktiskt är är sannolikt precis lika viktig, liksom den låga förståelsen för hur viktig äganderätten är för det i grund och botten ganska osannolika välstånd de flesta människor tenderar att ta för givet.

Att den skogsmark som politikerna konfiskerar ligger långt från Söders lattebarer, och ägs av människor som inte tillhör samtidspolitikens fokusgrupper, bidrar naturligtvis också. Därtill har allemansrätten säkerligen spelat stor roll. Denna har gått från att vara en oskriven och frivillig överenskommelse landsbygsbor emellan till att bli en politiskt omhuldad positiv rättighet, sedan 1994 därtill inskriven i grundlagen. I takt med denna begreppsförskjutning har en föreställning om att skogsmark utgör offentlig egendom odlats.

Sist men inte minst har regeringens målmedvetna arbete för att undergräva äganderätten underlättats av den kompakta tystnaden från Svenskt näringsliv. Inom denna branschorganisation drar man sig visserligen inte för att kritisera makten, men sedan några år tillbaka har denna kritik varit helt fokuserat på försvaret av svågerkapitalister som Jan Emanuel Johanssons rätt att göra sig en förmögenhet på skattebetalarnas bekostnad inom välfärdssektorn.

Det som idag sker i skogen har uppenbara paralleller med den tilltänkta masskonfiskeringen av privat egendom som gömde sig bakom begreppet "löntagarfonder". Om Svenskt näringsliv har lärt sig någonting av historien borde de därför också ge frågan betydligt större uppmärksamhet.

Ett lämpligt första (och inte särskilt radikalt) steg från deras sida vore därför att göra klart för regeringen att om missbruket av nyckelbiotoper inte upphör, kommer man också skyndsamt uppmana sina sina medlemsföretag att ignorera den formellt sett frivilliga FSC-certifieringen. Denna stipulerar att virke från nyckelbiotoper inte får användas, och respekten för denna är det enda som hindrar ägarna av sådan mark från att ägna sig åt normalt kommersiellt skogsbruk.

2018-03-06

Om när Jimmie Åkesson stod upp för alla människors lika värde, och indignationen detta fick er att känna

Den nionde mars 2011 möttes Jimmie Åkesson och Centerpartiets dåvarande partiledare Maud Olofsson i en debatt i SVT:s Gomorron Sverige. Föremålet för denna debatt var en av Åkesson signerad debattartikel, som vid denna tidpunkt hade väckt stor uppmärksamhet.

Debatten är intressant ur många perspektiv, inte minst när man tittar på den så här sju år senare. Maud Olofsson hävdar vid upprepade tillfällen att Jimmie Åkesson i sin debattartikel hade dragit alla muslimer över en kam, vilket han oavsett om man håller med honom i sak eller ej faktiskt inte hade gjort. Programledaren Marianne Rundström tar därtill inte bara tydligt Olofssons sida, utan antyder dessutom att invandrares överrepresentation i brottslighet skulle vara en myt. Och så vidare.

Vad som idag återigen gör denna nästan sju år gamla debatt dagsaktuell är dock någonting helt annat, nämligen det faktum att den nu infamösa centerpartistiska nämndemannen Ebtisam Aldebes man Mahmoud Aldebe diskuterades. Aldebe var då liksom nu nämligen inte bara en högljudd förespråkare för särlagstiftning (läs sharia), utan hade därtill bara något år tidigare varit centerpartistisk riksdagskandidat. Detta trots att hans islamistiska åsikter länge hade varit välkända.

När Åkesson påtalade detta synnerligen anmärkningsvärda sakförhållande, viftade samma Olofsson som några år tidigare hade försvarat Aldebes hustru då denna kritiserades för att företräda exakt samma linje som sin make, nonchalant bort saken. Därefter övergick Olofsson till att hävda att Åkesson inte stod upp för "alla människors lika värde".

Det finns anledning att gräva djupare i detta. "Alla människors lika värde" torde visserligen vara en av de mest sönderanvända flosklerna i den svenska samhällsdebattens historia, men bortom de oreflekterade och lätt maniska ständiga upprepningarna av denna fras återfinns någonting viktigt. Frasen "alla människors lika värde" är nämligen i grund och botten den förenklade, lätt förvanskade och lökigt paketerade formen av en central västlig idétradition, nämligen principen om likhet inför lagen.

Fenomenet särlagstiftning är inte bara oförenligt med likhet inför lagen. Vad mer är, särlagstiftning utgör i det närmaste själva antitesen till denna princip. Vad Olofsson gjorde sig skyldig till var med andra ord inte att haspla ur sig floskler, utan att påstå att någonting var ett exempel på sin absoluta motsats.

Det krävs ingen större filosofisk bildning för att inse detta tämligen elementära sakförhållande, men inte desto mindre lär det ha varit ytterst få som 2011 vare sig kritiserade eller reflekterade över detta. Tvärtom, vi kan med till visshet gränsande sannolikhet utgå från att Maud Olofsson fick mycket beröm för sin insats, och att man inom det svenska etablissemanget närmast mangrant tyckte att hon med stor slagkraftighet hade satt Jimmie Åkesson på plats.

Idag är emellertid precis samma personer som 2011 satt och nickade förnumstigt åt Olofssons kontradiktioner mäkta upprörda över den nu riksökända Solna-domen. Det borde de inte vara. Solnadomen är en fullt naturlig konsekvens av att de själva så länge var mer än villiga att ställa sig bakom makarna Aldebes särlagstiftningsambitioner, så länge bara Jimmie Åkesson motsatte sig detta.

De idag så upprörda har själva krattat manegen för paret Aldebes särlagstiftningsagenda. De borde rannsaka sig själva, i stället för att offentligt posera med den avsky för domen de nu påstår att de känner.

2018-03-05

Ansvaret för Solna-domen vilar tungt på era axlar

För tolv år sedan krävde Sveriges muslimska förbund, anförda av sin ordförande Mahmoud Aldebe, särlagstiftning för muslimer i Sverige. Dessa åsikter delades av förbundsordförandens fru, Ebtisam Aldebe, som vid denna tid var centerpartistisk riksdagskandidat. När denna kandidatur kritiserades uttalade centerledaren Maud Olofsson sitt stöd för Aldebe.

Tre år senare var det Mahmoud Aldebes tur att bli nominerad till riksdagskandidat av Stockholmscentern. Han hade då inte bara trappat upp sin kamp för sharialagar, utan arbetade också för att de bägge män som hade hedersmördat Pela Atroshi skulle beviljas resning , då dessa enligt Aldebe blivit offer för politiska, polisiära och massmediala konspirationer. Aldebe kvarstod trots detta som riksdagskandidat, ända tills han drog tillbaka sin kandidatur självmant.

Hans hustru Ebtisam Aldebe blev till skillnad från sin make kvar i partiet. För Centerpartiet var hennes öppna och väldokumenterade islamism uppenbarligen inget hinder för en politisk karriär, varför hon fick representera partiet i Solna stads socialnämnd, Solna tingsrätt och Stockholms förvaltningsrätt. I egenskap av nämndeman i Stockholms förvaltningsrätt var hon med om att fälla avgörandet i ett 40-tal ärenden i Migrationsöverdomstolen.

I slutet av förra veckan kom det så till allmänhetens kännedom att Ebtisam Aldebe och en centerpartistisk kollega i minst ett fall använt det svenska domstolsväsendet för att skipa "rättvisa" enligt regelrätta sharia- och klanprinciper. Skandalen var ett faktum, och frågan alla nu tycks ställa sig är: Hur kunde detta hända?

Frågan har emellertid ett mycket enkelt svar. Detta kunde hända eftersom ingen brydde sig om de många debattörer som gång på gång lade fram bevis för att makarna Aldebe var islamister. Detta kunde hända eftersom Maud Olofsson gav Ebtisam Aldebe sitt stöd. Detta kunde hända för att man var så besatt av identitetspolitiskt tankegods, att man mer än gärna lät sig representeras av extremister, bara dessa hade rätt bakgrund och hudfärg.

Detta kunde hända för att man ansåg sig fördomsfri då man utgick från att man inte kunde ställa samma krav på invandrare som på svenskar. Detta kunde hända för att man i den svenska offentligheten var så upptagen med att bedyra hur mycket man stod upp för "allas lika värde", att man glömde att stå upp för ens grundläggande likhet inför lagen.

"Dessa värderingar har ingen plats i vårt parti", hävdar idag Annie Lööf. Det är en tämligen skamlös lögn. Värderingar som Aldebes har tvärtom en påtagligt stor plats i Centerpartiet, och detta av den enkla anledningen att Annie Lööf, Maud Olofsson med flera har gett dem en sådan.

Centerpartiet är dock inte ensamma om detta. Skulden delas av flera andra partier som gjort precis samma sak. Skulden delas av journalistkåren, som trots ett och annat kritiskt reportage överlag behandlat dessa extremister och de krafter som krattat manegen för dem med silkesvantar. Skulden delas av alla som slentrianmässigt slagit ifrån sig kritiken som rasistisk.

Att en medeltida shariadom har kunnat utdömas i Solna tingsrätt beror på att ni lät detta ske. Att en medeltida shariadom har kunnat utdömas i Solna tingsrätt beror på att ni ignorerade alla varningssignaler. Att en medeltida shariadom har kunnat utdömas i Solna tingsrätt beror på att ni har hållit er med en unken människosyn.

Kort sagt, att en medeltida shariadom har kunnat utdömas i Solna tingsrätt beror på att ni har haft era huvuden så djupt uppkörda i arslet att ni inte sett vad som pågått rakt under näsan på er.

2018-03-04

The socialliberalt ledarkåseri to end all socialliberala ledarkåserier

Den tredje mars 2018 publicerades i Dagens Nyheter ett ledarstick av Per Svensson som, när de förbluffade antropologerna under århundradena som följde försökte bringa klarhet i mysteriet med den hermetiskt tillslutna socialliberala filterbubblans uppgång och fall, skulle komma att ge upphov till det idag klassiska epitetet The socialliberalt ledarkåseri to end all socialliberala ledarkåserier.

Texten hade allt. De ritualistiska och indignationsdrypande upprepningarna av ordet "högern", som om vore detta namnet på hemvisten för självaste mörkrets furste. Det obligatoriska fjäskandet för de något aparta vänsterextremister varje socialliberal med självaktning vid denna tid brann för att få en klapp på huvudet av. Den för socialliberaler så typiska oförmågan att komma till saken. Och så vidare.

Detta kombinerade Svensson inte bara med en generös portion orddiarré. Nej, texten var därtill tvångsmässigt och till bristningsgränsen fylld med de för den självgode socialliberalen så karaktäristiska högkulturella referenserna. Syftet med dessa var, har antropologerna funnit, att stärka vi-känslan i den klick självutnämnda elitsocialliberaler inom vilken man förvisso visste allt om smaken av madeleinekakor, men också var så valhänta att man inte utan hjälp förmådde utföra ens ett så enkelt handgrepp som att byta en glödlampa.

Intressant nog vinnlade sig Svensson samtidigt i texten om att inte framstå som en mossig medelålders socialliberal. Texten är kryddad med populärkulturella referenser, vilka har infogats i texten för att klart och tydligt markera att Svensson behärskade vad man vid denna tid benämnde kidsens språk. Referenserna till företeelser som "kuken", "South Park" och "4chan" är därför legio.

Efter en lång odyssé – givetvis komplett med allt från cykloper till sirener – genom det rika landskap som utgör socialliberalens inre föreställningsvärld, anländer läsaren slutligen till Per Svenssons Ithaka. Där, visar det sig i eposets sista skälvande strofer, återfinns något ännu farligare än vad läsaren hittills mött på sin färd.

Vid Penelopes dörr, får vi veta, väntar Hanif Bali. Hur kom han dit? Han, förklarar Svensson, "gick väl vilse på stäppen och fångades av en stormvind". Dessa mästerligt nedpräntade ord skulle inte bara komma att säkra Per Svensson en plats i historien. De skulle därtill bli ihågkomna som socialliberalismens "finest hour".

2018-03-03

Miljöpartiet, tiggarna och narcissismen

När finansminister Magdalena Andersson nyligen påstod att den som ger pengar till tiggare bidrar till människohandel, lyckades hon såväl skapa dålig stämning i regeringen som reta upp Miljöpartiet rejält.

Att finansministern samtidigt lät meddela att hon motsatte sig ett förbud av det tiggeri som enligt henne själv leder till människohandel, gör naturligt utspelet som sådant lika motsägelsefullt som alla andra regeringsutspel i de infekterade samtidsfrågor där man inom Socialdemokraterna både vill äta kakan och ha den kvar. Inte desto mindre står det numera tämligen klart att hon har rätt i sak.

Att svenska politikers och myndigheters hållning i tiggerifrågan skapar stora incitament för människohandel är idag, trots att gigantiska mängder förtroendekapital genom åren investerats i motsatsen, ett etablerat faktum. Tiggeriet är med andra ord inte bara en företeelse de svenskar vilkas land alltmer ter sig som ett global socialkontor stör sig på, utan även något som i många fall är genuint destruktivt för tiggarna själva.

I ljuset av detta blir den miljöpartistiska hållningen påtagligt anmärkningsvärd. Miljöpartister har tillgång till samma information om tiggeriets konsekvenser som alla andra, men låter sig likväl provoceras något oerhört av Anderssons utspel. Att regeringens passivitet leder till människohandel är för dem helt enkelt inte ett relevant argument.

Det finns naturligtvis många relevanta argument mot ett nationellt tiggeriförbud. Ett sådant är att staten inte bör reglera frivilliga transaktioner vuxna människor emellan. Ett annat är att frågan om ett eventuellt tiggeriförbud bör vara en angelägenhet för markägaren, och inte för staten.

Miljöpartiet åberopar dock inte något sådant argument. Tvärtom, inom Miljöpartiet tilldömer man dylika argument väldigt liten tyngd; partiets företrädare förespråkar både ofta och gärna såväl paternalism som inskränkt äganderätt. Vad som fick partiet att se rött var någonting helt annat.

Inom Miljöpartiet är frågan om huruvida tiggeri leder till människohandel helt enkelt irrelevant. Man gör ingen konsekvensanalys, man väger inte fördelar och nackdelar mot varandra och man låter inte frågan om vad som faktiskt är bäst för tiggarna själva vara det avgörande. Vad man i stället gör är att känna.

Vad som är avgörande för Miljöpartiet är huruvida vad som känns bra, vad som verkar snällt och vad som låter humant. Frågan om huruvida politiken skapar starka incitament för människohandel är i bästa fall sekundär. Det primära är magkänslan och vad som låter bra här och nu.

Analysen är ett barns. Vad mer är, inställningen i fråga är inte begränsad till Miljöpartiet, utan har helt dominerat den svenska samhällsdebatten under innevarande årtionde. Ett synnerligen talande exempel fick vi 2015, då bilderna på ett drunknat barn under några febriga månader före den så kallade "tvärvändningen" fick debatten att haverera fullständigt.

Bilderna på den döde Alan Kurdî togs i breda kretsar till intäkt för att Sverige och Europa behövde bli mer välkomnande gentemot asylsökande. Därmed ökande man incitamenten för människor att riskera sina egna och sina barns liv på Medelhavet, vilket sannolikt ledde till att antalet människor som drunknade ökade.

Alan Kurdîs död var inte resultatet av en strikt asylpolitik. Hans död var tvärtom konsekvensen av en migrationspolitik där den som riskerade sina barns liv genom att båtvägen försöka ta sig till Europa i regel blev rikligt belönad för detta. Huruvida den europeiska eller australiska asylpolitiken är att föredra är en värderingsfråga, men är det drunkningsolyckor man vill undvika är en politik som den australiska fullständigt överlägsen.

2015 spelade fakta dock en fullständigt underordnad roll. Alan Kurdî var död, och det officiella Sverige reagerade genom att känna sig fram till hur man skulle förhålla sig till detta. Svaret blev en politik som ledde till fler drunkningsfall, och för detta slog man sig för bröstet.

När det kommer till kritan handlar det hela nämligen inte om människohandel eller drunkningsolyckor. Man tar inget ansvar, man bryr sig inte om konsekvenserna och man försöker inte ens framföra några koherenta argument för sin linje. Man avskräcks inte ens av resultat diametralt motsatta till dem man vill åstadkomma.

Vad som i stället driver de mest högljudda är, tycks det, de egna känslorna, de egna anspråken på hjältestatus och det egna varumärket. Dekonstrueras motiven bara tillräckligt långt återstår till slut, tycks det, påfallande ofta endast den rena narcissismen.