2018-03-31

Socialliberal peyotetripp i tre akter eller: Hur Per Svenssons klimatångest dog för våra synder och återuppstod på tredje dagen

Påskhelgen 2018 fattade en av existentiella grubblerier hårt ansatt Per Svensson sin penna för att i ett ledarstick kanalisera den socialliberala Weltschmerz han vid denna tid plågades av.

Vad som hade givit upphov till denna Weltschmerz är oklart, och hans dagboksanteckningar från denna tid ("Fredagen 30 mars, 2018: Hanif Bali – en lätt förklädd Abdul Alhazred?") väcker fler frågor än svar. Vad vi däremot vet är att han framgångsrikt tog sig ur denna episod (av litteraturvetarna ofta omnämnd som Den svenssonska Infernokrisen), och att resultatet av densamma blev en text som såväl i konstnärliga kvaliteter som terapeutisk funktion för tankarna till Goyas svarta målningar.

Svenssons katharsiska mästerverk tar avstamp i de utdöda arternas historia. Efter att i tre stycken ha återgivit denna, och efter att med poetisk precision konstaterat att människan har blivit till asteroider och flygplanen till vulkaner, kan Svensson inte hålla sig sig längre. Nu är det dags för de i varje konstiperad socialliberal skrift med självaktning så essentiella kulturella referenserna, och kulturella referenser är också någonting vi får med besked.

Vi får kursiverad tyska. Vi får Valhall och Wagner, vi får framtidschock och frakturskrift, vi får rhenguld och ragnarök och vi får Trump och trumpeter. Vi får, för att citera den ständigt tidlöse mästaren själv, "Pukslag och trumpeter. Lågorna slukar Valhall. Jerikos murar störtar samman. Facebook finns inte mer."

Detta väver Svensson därefter skickligt samman med klimatkrisen, som han med stor stilistisk precision och elegans förklarar har lika mycket med "Donald Trumps Twitter-utsläpp" som med koldioxid att göra. Men, utvecklar Svensson subtilt sambanden, apokalypsen inträffar också i det lilla. För varje hamburgerrestaurang som öppnar, för varje byggvaruhus som slår upp portarna, slocknar också en stjärna på firmamentet.

De slocknande stjärnorna är, visar det sig, i allra högsta grad signifikativa, för efter att ha tagit omvägen via T. S. Eliot och Macbeth landar den kosmologiskt bevandrande renässansmänniskan Svensson i universums värmedöd. Denna är, observerar Svensson, också identisk med universums tillkomst så som denna beskrivs i Första Mosebok, fast med skillnaden att den senare var gudomlig. Fiat flux, varde brus.

Mycket nöjd med sin upptäckt utser Svensson denna till "en perfekt dramaturgisk båge", och konstaterar sig därefter vara skapad till Guds avbild. Därefter följer en svindlande färd bortom den händelsehorisont som omgärdar det svarta hål som utgör den socialliberala naveln.

Här finner vi "sol och måne", "de fröbärande örterna " och "hela den myllrande och färgsprakande naturen". Här finner vi ett ymnighetshorn av glass, där den som blivit hungrig erbjuds både Magnum med mintsmak och Magnum intense dark. "Vi vandrar i Guds fotspår", konstaterar Svensson lakoniskt, "men åt motsatt håll".

Att det verkligen är åt motsatt håll vi vandrat, får vi det ultimata beviset på i sista stycket. I detta finner vi nämligen att vid resans slutmål väntar ett twittertroll, men inte vilket twittertroll som helst, utan ett twittertroll som slickar på en av de glassar som det ovan omnämnda ymnighetshornet så obetänksamt har tillhandahållit.

Genom att avsluta sin text med denna plot twist påminns vi inte bara ännu en gång om Per Svenssons stilistiska geni. Vi bevittnar därtill också den sannolikt första indikationen på att det var som en i grunden förändrad människa den socialliberale ledarskribenten tog sig ur den svenssonska Infernokrisen påskhelgen 2018.

Referenser:
Svensson, Per: Vi går mot värmedöden var vi går (Dagens Nyheter, 2018-03-31)