2017-06-20

Om socialismens intåg i allmogens värld

"Sedan Karl Oskar kunde knäppa upp sina byxor själv när han behövde pissa, hade han aldrig bett sina föräldrar om råd eller hjälp."

Med dessa ord lät Vilhelm Moberg i sin roman Utvandrarna Nils i Korpamoen beskriva sin son Karl Oskar, och satte därmed fingret på något viktigt i den svenska allmogekulturen. Karl Oskar är självständig, vill under inga omständigheter ligga andra till last och ber inte andra om hjälp såvida det inte är absolut nödvändigt.

Hur kommer det sig då att den passiviserande socialismen, vars grundfilosofi så att säga är att det alltid är någon annan som skall knäppa upp Karl Oskars byxor, kunnat erövra en så stark ställning i dennes hemland? Hur kommer det sig att ättlingarna till samma dalkarlar som en gång gjorde uppror mot den ena kungen efter den andra, och som vägrade skifta sina gårdar när centralmakten krävde detta, idag så ivrigt röstar för samma socialdemokrater som utarmar deras hembygd och lär deras barn att de är värnlösa offer?

En starkt bidragande orsak till detta är att socialdemokratin tidigt lärde sig att bedrägligt men skickligt anamma allmogens språkbruk och symbolvärld. Den svenska socialismen sålde in sina kollektivistiska och passiviserande lösningar med individualistiska argument. Man utmålade sig själva och sin välsmorda maktapparat som en rebellisk upprorshär. Som en slutgiltig förolämpning tog man därefter åt sig äran för de framsteg det hårt arbetande folket hade åstadkommit.

Den centralisering och likriktning man påtvingade andra omnämndes i termer av frihetsreformer, och den starka tillit som utmärkte de mellanmänskliga förehavandena bland allmogen utnyttjades maximalt för att lura människor att lägga sina egna öden i staten händer. Kort sagt, när socialdemokratin gjorde sin entré i Allmogesverige var det under utstuderat falska förevändningar.

Den socialism som sålts in under namnet "den svenska modellen" är parasitär. Inte bara för att erbjuder såväl lata människor som svågerkapitalister enorma möjligheter att leva gott på andra människors bekostnad, utan därtill för att den lyckats bli en viktig maktfaktor genom att appellera till en allt annat än socialistisk folksjäl.

Att Socialdemokraterna lyckats sälja in sin omättliga hunger efter makt som en politik för Karl Oskar, när den i själva verket är en politik för alla som vill åka snålskjuts på honom, är en allmogens tragedi. Vad som gör det hela ännu mer tragiskt är det faktum att inte ens socialdemokraternas bittraste fiender i regel förstår detta. Ett parti som Sverigedemokraterna vänder sig förvisso mot den postmodernism som fått en stark ställning i den socialdemokratiska politiken av idag, men vad de önskar i stället är blott den socialdemokratiska politiken av igår.

Resultaten av detta har blivit förödande. De en gång så stolta dalkarlarna och de en gång så stolta hemmansägarna i Ljuders socken nedlåter sig idag allt oftare, trots att deras kultur i övrigt till stora delar har bevarats, att utan betänkligheter ropa på statens hjälp när det är dags att knäppa upp byxorna. Under sken av att kontinuitet har upprätthållits har de självständiga människor som inte ville ligga andra till lags omformats till stolta offer och rakryggade slavar.

Kan då den allmogekultur som av socialisterna till stora delar perverterats till någonting destruktivt, åter vändas till någonting gott? Allmogekulturen genomsyrar än idag Sverige, och manifesterar sig alltjämt i till exempel hög produktivitet, så svaret på frågan är ja – förutsatt att vi faktiskt vill. Detta kräver dock att vi slutar ropa på Någon Annan, och i stället visar prov på självrespekt nog att knäppa upp våra egna byxor.

Det kräver insikt om att välfärdssystem, alldeles oavsett vem som instiftar dem och varför, med tiden obönhörligen blir till verktyg för de många aktivister och paternalister vars agenda ej sammanfaller med vår egen. Det kräver också insikt om att tillit är en dyrbar gåva, och att den som visar sig oförtjänt av den då också förverkar sin rätt därtill.

Relaterat:
Projekt Allmogen, radio bubb.la 2017-06-18

2017-06-19

Anders Ygeman – anatomi av en socialdemokrat

Efter en trevande start blev den dessförinnan tämligen okände Anders Ygeman i mångas ögon regeringen Löfvens praktiskt taget enda klart lysande stjärna. Med trygg röst och förtroendeingivande uppsyn lät den nye inrikesministern förstå att han oförtrutet arbetade för att komma till rätta med de många graverande missförhållandet som utmärker den svenska statsapparaten. En taktik den tidigare så omstridde vänstersossen snart kunde omsätta i beröm, respekt och stigande förtroendesiffror.

Inrikesministerns många utspel har dock allt sedan starten haft väldigt lite med verkligheten att göra. Anders Ygeman har förvisso lovat ordning och reda i asylpolitiken, han har lovat en fungerande poliskår, han har lovat hårda tag mot brottsligheten och så vidare. Parallellt med detta har dock kravlösheten, godtycket, laglösheten och den allmänna oredan inom inrikesministerns ansvarsområden ökat, snarare än minskat.

När det nyligen uppmärksammades att Anders Ygeman, strax före sin tid som ordförande för SSU i Stockholm, vandaliserade ett hus han hyrde och därefter smet från hyran, med katastrofala konsekvenser för hyresvärdarna som följd, borde detta inte förvåna någon. Ej heller borde det förvåna någon att Ygeman vid samma tid förekom ett trettiotal gånger i Kronofogdens register.

Socialdemokraterna har förvisso skickligt utmålat sig själva som solidaritetens och anständighetens förkämpar i Sverige, men är i själva verket en hänsynslös maktapparat bestående av kallhamrade, narcissistiska och ytterst cyniska maktspelare. Man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välpolerade ygemanska ytan för att snabbt drabbas av misstanken att även inrikesministern och dennes politiska karriär är ett paradexempel på detta.

För att skapa en illusion av att man faktiskt gör något åt den både patetiska och katastrofala polissituationen och den laglöshet som följer av denna, ägnar sig Anders Ygeman och hans partikamrat Dan Eliasson nu åt pinnjakt, vilket förtjänar en särskild kommentar. Pinnjakt är nämligen inte bara ett sätt att försöka sminka grisen, utan något mycket mer utstuderat diaboliskt än så.

Vad som får polisen att över huvud taget ägna sig åt pinnjakt är det faktum att man å det grövsta misslyckats med sina arbetsuppgifter. Staten förmår helt enkelt inte, trots de gigantiska resurser som tack vare det drakoniska skattetrycket står till dess förfogande, att upprätthålla en kärnuppgift som lag och ordning. Detta är i sig ett svek av enorma proportioner, men när man genom att ägna sig åt pinnjakt försöker dölja detta blir en redan grotesk situation etter värre.

Att i detta läge ägna sig åt pinnjakt är nämligen den diametrala motsatsen till att börja ta det grundläggande ansvar varje person med självrespekt åtminstone skulle sträva efter i Ygemans och Eliassons kläder. Pinnjaktens själva idé är nämligen att, i stället för att göra något åt den grova kriminalitet man gett fritt spelrum, börja klämma åt företrädesvis hederliga personer.

Därmed gör man det enkelt för sig. Den skattebetalare som cyklar utan lyse, någon gång råkar köra mot rött ljus eller någon gång i månaden använder cannabis, är till skillnad från de förhärdade kriminella Ygeman och Eliasson gett fritt spelrum att utpressa, råna, stjäla och misshandla, väluppfostrade personer utan vare sig lust eller möjligheter att göra motstånd.

Metoden är med andra ord den typiske skolgårdsmobbarens. Vad som verkligen gör pinnjakten till den fullständigt skrupelfrie makthavarens verktyg är emellertid någonting annat, nämligen att de överlag laglydiga människorna drabbas dubbelt. Först drabbas de när makthavarna, de skyhöga skatterna till trots, inte förmår att upprätthålla något så grundläggande som lag och ordning, vilket gång på gång gör dem till brottsoffer.

Därefter drabbas de en gång till när makthavarna försöker skyla över sina egna misstag genom att, i stället för att ge sig på de förhärdade brottslingarna, fokuserar det statliga våldsmonopolets insatser på den företrädesvis hederliga allmänheten. Genom att släpa offren för gårdagens outredda brott inför skranket för bagateller, försöker man på statistisk väg dölja den monumentala inkompetens man själva visat prov på.

Att kalla detta för perverst kommer inte ens i närheten av att göra situationen rättvisa. Att Anders Ygeman däremot en gång i tiden fick överta Mona Sahlins riksdagsplats är i allra högsta grad talande.

Läs även:
Mats Skogkär

2017-06-17

Om progressivismen och den västerländska civilisationen

Parallellt med att den västerländska civilisationen demoniseras och attackeras, inte bara från postmodernistiskt och islamistiskt håll, utan därtill från stora delar av det politiska etablissemanget i största allmänhet, breder också uppfattningen att samma västerländska civilisation måste räddas ut sig.

Reaktionen är både sund och hoppingivande, men för att rädda den västerländska civilisationen behöver man också förstå vad för sorts civilisation västerlandet egentligen är. Ironiskt nog är kunskapen om detta idag skrämmande låg, även bland den västerländska civilisationens förkämpar.

Den västerländska civilisationen är inte, så som ofta påstås, Rousseaus och Voltaires civilisation, utan Adam Smiths. Den västerländska civilisationen är inte de vackra principernas eller de högstämda manifestens civilisation, utan den spontana ordningens.

Den västerländska civilisationens välstånd, innovationskraft och frihet blev möjlig först då västerlandets politiker och potentater tog ett antal steg tillbaka, och överlät åt medborgarna och civilsamhället att i betydligt större utsträckning själva forma sin framtid. Resultatet blev den industriella revolutionen, sensationella vetenskapliga landvinningar och en välståndsökning utan motstycke i historien.

En utbredd föreställning är att det varit en progressiv politik som möjliggjort den västerländska civilisationens framgångar. Varje form av progressiv politik utgör i själva verket dock, så gott som per definition, den direkta motsatsen till den frihetliga politik som gjorde västerlandet framgångsrikt.

Progressiv politik kokar så gott som alltid ned till att ge politiker och byråkrater mer makt, inte mindre. Förespråkarna av progressiva ideologier försöker i regel sälja in dessa som någonting som främjar både frihet, framsteg och rättvisa, men eftersom politiker och byråkrater endast kan öka sin makt på medborgarnas och civilsamhällets bekostnad, innebär en sådan politik att utrymmet för spontan ordning minskar.

Progressivismen är därför till sin själva natur antivästlig. De progressiva ideologiernas paroller är ofta slagkraftiga, och deras manifest ofta förrädiskt övertygande, men inte desto mindre är de progressiva idealens fundament vederlagda sedan länge. Progressivismen är i själva verket en ytterst reaktionär ideologi som, steg för steg, söker att vrida klockan tillbaka till tiden före den västerländska civilisationens uppgång.

Progressivismen innebär per definition en strävan efter att minska utrymmet för just den spontana ordning som under århundraden visat sig vara ett framgångsrecept utan motstycke. Progressivismen innebär per definition en strävan efter att ge samma centralplanering som, varje gång den tillämpats i stor skala visat sig resultera i katastrofala följder, betydligt större utrymme.

Vad de progressiva ideologierna kokar ned till är en strävan att belägga samhället och dess aktörer med tvångströja. För varje reglering, med varje centralisering, för varje lagändring som ger staten större makt på medborgarnas bekostnad, dras snaran åt ytterligare. För varje gång de progressiva idealen flyttar fram sina positioner blir samhället lite mer onaturligt och incitamentsstrukturerna lite mer skeva.

Resultatet av detta är blir ett successivt mindre mindre fritt samhälle. Resultatet av detta blir att utrymmet för innovation minskar. Resultatet av detta blir att samhället blir fattigare än vad det annars hade varit. Progressiva ideologier är kort sagt, namnet till trots, i bästa fall ett recept för minskat framåtskridande, och i värsta fall ett recept för regelrätt bakåtskridande.

Gästinlägg av Henrik Sundström: Radikalfeminism och demokrati

De mänskliga rättigheterna är ett knippe principer som mänskligheten tillsammans har funnit vara förnuftsmässigt giltiga, utan att dessa har stiftats som lag. De gäller omedelbart och överallt. Principerna gör anspråk på att vara objektiva och universella, det vill säga att de omfattar samtliga människor och gäller utan undantag. Den filosofiska grunden för de mänskliga rättigheterna är naturrättslig, eller metafysisk om man så vill. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, samt Europakonventionen, är uttolkningar av dessa principer. En annan uttolkning återfinns också till exempel i den amerikanska oavhängighetsförklaringen.

Den västerländska liberala demokratin har två ben. Det ena benet är allmänna, fria och hemliga val. Det andra benet är de mänskliga rättigheterna och rättsstaten. Begreppet "rättsstat", på engelska Rule of law, betyder att även staten själv är bunden av reglerna i de mänskliga rättigheterna i sin maktanvändning. Denna bundenhet för staten säkerställs genom att de enskilda medborgarna kan få sin a fri- och rättigheter prövade av domstolar som är helt oberoende och fria från inblandning från andra statsmakter. Utan en sådan möjlighet blir ju varje rättighetskatalog i praktiken meningslös.

Utan rättsstat, ingen demokrati. FN:s generalsekreterare 2004, Kofi Annan, gick så långt som att uttala att det till och med var demokratin som var en del av rättsstaten, och inte tvärtom.

Det ligger i de flesta praktiserande juristers natur att hålla rättsstaten högt. Juristerna är i stor utsträckning kulturbärare av rättsstatens ideal. Det ingår till exempel i en advokats plikt att verka för att mänskliga rättigheter upprätthålls.

De mänskliga rättigheterna är således någonting som tillkommer den enskilda människan. De är absoluta, objektiva, universella och vilar på naturrättslig grund. Därför avfärdas dessa rättigheter av postmoderna filosofer i princip rakt av. Postmodernismen förkastar att det skulle finnas någon objektiv sanning, allra minst på någon förnuftsmässig eller naturrättslig grund, liksom marxismen är postmodernismen således värdenihilistisk.

Dagens radikala feminism och genusvetenskap vilar direkt på postmodern filosofi. Det märks inte minst på dess förhållande till de mänskliga rättigheterna. Exempelvis skrev Eva-Maria Svensson, idag professor i rättsfilosofi vid GU, följande 2001 i en skrift betitlad "Genusforskningen och juridiken", skriven på uppdrag av Högskoleverket:

"Genusforskningen inom juridiken ligger av naturliga skäl nära rättssociologin, men har även beröringspunkter med filosofin, och omformulerar således gränserna för själva juridiken. I stället för att utgå från rättssubjektet som könsneutral fri individ ser man henne i relation till andra människor. Rättssubjektet har alltid ett kön, en etnisk och social tillhörighet, en viss ålder osv. Rättssubjektet är heller aldrig fritt att hävda enbart sina egna intressen. Varje individs fri- och rättigheter begränsas av hänsyn till andra och är därmed att anse som avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter."

Om en rättighet upphör att vara överordnad norm, så är den inte längre en rättighet, utan en norm bland andra som kan ersättas genom lagstiftning.

Diana Mulinari, fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap, tar konsekvensen av en postmodern hållning ett steg ytterligare. Den intersektionella analysen handlar om att definiera grupper i samhället som står mot varandra och där strukturer av förtryck och underordning vidmakthålls. I en intervju på hemsidan för Nationella sekretariatet för genusforskning säger hon följande:

"Liberalerna ifrågasätter de sociala rörelsernas rätt att identifiera och namnge specifika förtryck. En intersektionell analys visar att den universalism som utgår från det mänskliga är europeisk, manligt kodad, och heteronormativ. Vilket ifrågasätter bilden av den universalism som grundat hela deras världsbild."

Hon menar då att de mänskliga rättigheterna, liksom rättsstaten som upprätthåller dessa, i sig är en del av den apparat som upprätthåller förtrycket. Tydligare kan det inte sägas.

En uppfattning som går ut på att samhället består av grupper som dolt och strukturellt utövar makt över andra grupper, är oförenlig med individuella mänskliga rättigheter och rättsstatens princip.

Mänskligheten har redan tidigare experimenterat med styrelseformer som baserats på andra principer än rättsstaten och den liberala demokratin. Kort sagt gick det inte bra. Ett sådant styrelseskick är nämligen per definition totalitärt och antidemokratiskt.

Radikala feministiska teorier ska således inte ha någon plats i styret av en liberal demokrati. De ska definitivt hållas borta från rättsstatens hjärta, de oberoende domstolarna.

2017-06-07

Om företagande och konkurrens i ett ofritt samhälle

I dagarna lanserades ett initiativ vid namn "Rättvis Konkurrens", med det uttalande syftet att på "ett noggrannt sätt kartlägga problemet med osund konkurrens, för att därmed synliggöra den samhällsekonomiska förlust som skapas". Detta har väckt ont blod i libertarianska kretsar, av det enkla skälet att personerna bakom kampanjen står den libertarianska rörelsen nära.

Vad "Rättvis Konkurrens" vänder sig mot är en ganska brokig blandning av affärsmetoder. Några exempel man ger på det man kallar orättvis konkurrens är när företag använder sig av lönesubventioner, utnyttjar kryphål i lagen och anställer illegala invandrare svart. Det är värt att notera att dessa metoder dels är sinsemellan väldigt olika, dels att olika grupper anlägger helt olika perspektiv på dem.

För en jurist är såväl lönesubventioner och utnyttjandet av kryphål i lagen lagliga och därmed okomplicerade metoder, medan svart arbetskraft är förkastligt då detta är illegalt. För en politiker är företag som använder sig av de lönesubventioner man på politisk väg beslutat om någonting positivt, medan utnyttjandet av såväl kryphål i lagen som svart arbetskraft är någonting förkastligt.

Det libertarianska perspektivet sammanfaller inte med något av dessa. För en libertarian innebär ett kryphål i lagen en strimma av hopp i en ofri värld. Vad lönesubventioner beträffar är sådana ur ett libertarianskt perspektiv i grund och botten ekvivalenta med smutsiga och av staten villkorade pengar, och därför inte någonting man vill befatta sig med.

Samtidigt är frågan inte riktigt så enkel. Det finns en viktig principiell skillnad mellan å ena sidan ett framgångsrikt företag som använder lönesubventioner som ett sätt att minska den egna skatten, och å andra sidan ett förlustdrabbat företag som använder lönesubventioner som ett sätt att tvinga andra att ofrivilligt subventionera de förluster man själv gör.

I och med detta närmar vi oss också pudelns kärna, nämligen att det som libertarian i praktiken är omöjligt att verka i ett samhälle som dagens utan att dagtinga med de egna principerna. Detta gäller i synnerhet företagande, eftersom praktiskt taget alla former av värdeskapande verksamhet i förlängningen bidrar till att staten gynnas. Detta även i de fall hela verksamheten bedrivs svart.

Det finns, kort sagt, inte alltid något självklart svar på vad som ur ett libertarianskt perspektiv är rätt att göra i ett icke-libertarianskt samhälle. När det kommer till frågan om svarta anställningar av invandrare och illegala invandrare ställs på många sätt denna problematik på sin spets.

När företag anställer invandrare svart skapar detta incitament till såväl illegal immigration som till att söka asyl på falska grunder. Att staten drabbas av detta är ur ett libertarianskt perspektiv i sig tämligen oproblematiskt, men i praktiken får detta också till följd att civilsamhället drabbas. Skatterna höjs, lag och ordning urholkas och den sociala oron tilltar.

I många fall kombineras svartarbetet med att man lyfter bidrag och/eller på annat sätt använder sig av de skattefinansierade tjänster staten erbjuder, vilket mycket väl kan varit den utlösande orsaken till att man fann det värt att migrera och ta jobbet över huvud taget. Kostnaden för detta är i många fall högre än den lön man tjänar, vilket innebär att den vinst företaget gör innebär en större förlust för samhället i stort.

Det bör här betonas att utan statens snedvridning av incitament och marknad hade situationen aldrig uppkommit över huvud taget. Som libertarian kan man därför på ganska goda grunder svära sig fri från ansvar och lägga skulden på staten. Inte desto mindre är det det egna lokalsamhället som påverkas. Det är den egna platsen på jorden, den plats där ens egna barn skall växa upp, som utvecklas i en riktning man kanske inte finner önskvärd.

Libertarianer (och för den delen människor med högeråsikter i största allmänhet) bör akta sig noga för att internalisera socialismens tankegods och dess premisser. Inte desto mindre kan den stora staten och den skada denna åsamkar inte utan vidare tänkas bort. I stället åligger det i synnerhet den människa som söker friheten att ha en strategi för hur hantera dilemman som dessa.

Några bra rättesnören i sammanhanget kan vara att inte i onödan försätta sig i situationer där man måste välja mellan två dåliga ting. Att inte ge sig i lag med utomstående i de fall detta kräver ständiga kompromisser som i längden äter upp en inifrån. Att inte utkämpa andras strider.

Det är socialdemokraters, moderaters och folkpartisters skyldighet att erbjuda genomtänkta svar på de frågeställningar "Rättvis Konkurrens" lyfter. Så länge vi inte bedriver företagsamhet under former där lönsamheten är beroende av att andra ofrivilligt tvingas finansiera vår verksamhet, har samma frågeställningar dock väldigt lite med oss att göra. Detta alldeles oavsett vad lagen råkar ha att säga om saken.
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.