2017-12-11

Om att vinna val medelst antisemitism

Oengagerat, mekaniskt, ljummet och med en fullständig avsaknad av konkreta förslag hur för den accelererande och av politiska beslut orsakade antisemitismen i Sverige skall bekämpas, har ministrarna i regeringen Löfven pliktskyldigt tagit avstånd från helgens attacker mot judar.

Det hela är en patetisk uppvisning. I synnerhet i ljuset av regeringens beslut om ökat bistånd till terrorister. I synnerhet i ljuset av Margot Wallströms tal om "utomrättsliga avrättningar" och om Donald Trumps påstådda "krigsförklaring". I synnerhet i ljuset av en socialdemokratisk riksdagsledamots medverkan på antisemitiska demonstrationer och hennes poserande med en karta på vilken Israel är utraderat.

"Vi accepterar varken sionism eller antisemitism". Med dessa ord sammanfattade den socialdemokratiske tungviktaren Ilmar Reepalu i en intervju sin syn på hur antisemitismen i Malmö (vilken han för övrigt i samma intervju främst beskyllde nazister för) skulle bekämpas. Därmed utmålade han också Israels existens som någonting lika orättfärdigt och oönskvärt som antisemitismen som sådan.

Att antisemitismen väcker oändligt mycket större avsky när den kommer från nazister än när den kommer från hatiska muslimer har två anledningar. Den första är att den svenska vänsterns syn på judar och Israel, allt sedan man under 60- och 70-talen lät sig radikaliseras till hatiska rödgardistlajvare, till stora delar sammanfaller med den syn på judar och Israel som är utbredd i den muslimska världen. Den andra är att antisemitiska muslimer är en viktig väljargrupp.

Det är därför ett gäng slödder som av misstag blivit inbjudna till Bokmässan kunde tillåtas dominera såväl ettor som kultursidor vecka efter vecka, samtidigt som flera nyhetskällor tonade ned lördagens molotovcocktailattack mot Göteborgs synagoga. Det är därför ett gäng marscherande nazistiska lågpannors egon kunde gödas med en aldrig sinande ström av krigsrubriker, samtidigt som det offentliga utropandet av en intifada mot Malmös judar inte rönte i närheten av lika stor uppmärksamhet.

Ironiskt nog röjer vänstern därmed också sin egentliga syn på nazismen i Sverige. Dess företrädare må älska att alarmistiskt påstå att denna nazism utgör ett akut hot mot samhället, men där det kommer till kritan är de helt på det klara med att den är en så marginell företeelse att det inte kostar något att stöta sig med dess företrädare.

Judehatarna med rötterna i Mellanöstern, däremot, är många. Därför anser man sig inom den cyniska, skrupelfria, makttörstande och moraliskt depraverade vänstern ha råd med att stöta sig med de förra, men inte med de senare. För detta är dessa antisemiters roll när det kommer till att säkra makten alldeles för viktig.

2017-12-10

Kristallnatt i den humanitära stormakten

"Det finns ingen plats för antisemitismen i vårt svenska samhälle", kommenterar Stefan Löfven helgens antisemitiska illdåd. Hans partiledarkollega Annie Lööf kommenterar samma händelser med att hon känner sig "beklämd och förbannad".

Ord är som bekant dock billiga. Vad som är avsevärt mer intressant i sammanhanget är handlingar, och när det kommer till sådana talar både Löfvens och Lööfs prioriteringar sitt tydliga språk. Det ökade hatet mot svenska judar är en direkt konsekvens av den förda politiken. Löfven och Lööf må påstå sig vara motståndare till att ställa grupper mot varandra, men vad de i handling klart och tydligt visat är att de anser judars ständigt minskande frihet vara ett pris värt att betala för att uppnå andra mål.

Alla vet varför hatet mot svenska judar ökar, och alla med grundläggande förmåga till extrapolering förstår att problemet med allra största sannolikhet bara kommer förvärras. Stefan Löfven och Annie Lööf har helt enkelt bestämt sig för att en extrem migrationspolitik är någonting man prioriterar högre, inte bara än arbetarklassens intressen respektive skattetrycket, äganderätten och näringsfriheten, utan också än judars möjligheter att utöva sin religion och livsstil i Sverige. Deras uttalanden blir därför till en monumental uppvisning i hyckleri och läpparnas bekännelse. I synnerhet som de på löpande band delar ut uppehållstillstånd även till personer som saknar asylskäl.

Som om detta inte vore illa nog är relativiseringen igång för fullt. I artiklarna om molotovcocktailattacken mot synagogan i Göteborg hänvisar till nazister. En omhuldad mediepersonlighet skyller på Ungerns premiärminister. En medialt omhuldad aktivist passar på att likna Israel vid IS. Journalister liknar muslimers situation vid judars, trots att det inte finns några svenska städer som töms på muslimer till följd av pogromliknande förföljelser. Och så vidare.

"Islamofobin är en av de starkaste krafterna i samhället just nu", skrev Dagens Nyheters Erik Helmerson för en tid sedan bekymrat i en artikel i vilken han han på klassiskt DN-manér försökte inta en balanserad, urvattnad och tämligen meningslös mittenposition. I stort sett varenda yrvaket debattinlägg om att göra något åt den islamism som frodas i Sverige kommer behäftad med en ängslig reservation av denna typ.

Den extremism som vi under helgen fått bevittna är dock ingen ytterlighetsrörelse bland muslimer, den är tvärtom synnerligen utbredd. Det innebär inte att den delas av alla muslimer, och inte heller att det på något sätt är acceptabelt att hålla hyggliga muslimer ansvariga för vad andra muslimer gör. Det innebär dock att islam av idag i sin helhet är en mer destruktiv än konstruktiv kraft i Sverige.

Detta legitimerar inte kollektivt skuldbeläggande. Det innebär emellertid att extremt motbjudande händelser som dem vi fått se i helgen blir en ofrånkomlig, och därtill ökande, konsekvens av stor asylinvandring från muslimska länder. I detta läge är det direkt ohederligt att framställa skepsis mot islam som någonting irrationellt och helt igenom ondskefullt, eftersom vi vet att islam korrelerar med allvarliga problem.

Vad det i själva verket handlar om är en målkonflikt, där viljan att bistå med asyl leder till negativa följder, och att en grupp som särskilt känner av dessa följder är Sveriges judar. Huruvida en upplevd plikt att hjälpa asylsökande är värd de problem en ökande muslimsk befolkning leder till är en moralisk bedömningsfråga, men att det leder till problem kräver en hög grad av faktaresistens för att bortse från.

Detta förändras inte av propaganda. Detta förändras inte av socialliberal floskelstapling. Detta förändras inte av indoktrineringskampanjer, inskränkt yttrandefrihet eller tankepoliser. De enda som kan förändra detta är muslimer själva.

Läs även:
Fristad

2017-12-03

Svågeridentitetspolitik

Här är en lycklig och modern familj. Mamma har precis bytt däck på bilen och pappa lagar mat. Sonen leker med sina dockor, och dottern bygger ett Lego-rymdskepp. Köp en TV!

Ungefär så ser det allt oftare ut när det dyker upp sponsrade inlägg i ditt Facebookflöde. Naturligtvis finns det familjer som den i det sponsrade inlägget, och naturligtvis är det alla såväl föräldrars som barns rätt att ägna sig åt precis det som beskrivs i filmen. Scenariot är dock allt annat än representativt, och dess syfte är inte att sprida tolerans, utan att köra ned ett stycke postmodern propaganda rakt i käften på dig.

Det finns två primära anledningar till detta. Den första är att reklambyråerna är fullproppade av surdegsaktivister hemmahörande på Södermalm, som ser det som sin livsuppgift att uppfostra neandertalmänniskorna utanför tullarna. Den andra är att deras kunder tror sig kunna tjäna pengar på detta. Genom att fylla sina reklamfilmer med postmoderna budskap hoppas de erhålla (positiv) medial uppmärksamhet, vilket är bra för affärerna.

Resultatet blir således att företag gör sig till ambassadörer för en djupt motbjudande vänsterideologi de i grund och botten inte har någonting till övers för. På detta sätt stärker en liten, rabiat och sektliknande klick av vänsteraktivister sin ställning ytterligare, trots att varken näringslivet eller medborgarna har efterfrågat deras postmarxistiska budskap.

Det finns mycket att säga om detta, men en viktig lärdom i sammanhanget är att strategin bara fungerar så länge Du ger Ditt passiva godkännande. Så länge Du har överseende med de företag som agerar på detta sätt, kommer strategin förbli framgångsrik. För att Du och Dina barn skall slippa bli måltavla för regelrätta indoktrineringskampanjer av det här slaget, krävs det att Du förändrar Ditt beteende.

En lämplig första åtgärd är helt sonika blockera alla avsändare till reklam av det här slaget. Företagens syfte med reklamen är nämligen inte att frälsa världen, utan att tjäna pengar. Om de potentiella kunderna i detta läge svarar med att göra sig onåbara för företagens sponsrade inlägg, kommer avsändarna följaktligen tvingas omvärdera sin strategi.

Försöken att tjäna pengar på identitetspolitik är dock inte begränsad till de företag som annonserar på Facebook. Facebook försöker själva, tillsammans med bland andra Google och Twitter, tjäna pengar på precis samma sak. Dessa i allra högsta grad kommersiella företag, som gör allt för att minimera sina skatter, flörtar idag ogenerat med de rabiata vänsteraktivister som vill strypa sina motståndares möjligheter att uttrycka sina åsikter.

Det bästa vore därför naturligtvis att helt sluta använda sig av dessa företags tjänster, men detta är som bekant lättare sagt än gjort. Inte desto mindre finns det ganska mycket du kan göra, som till exempel att surfa i inkognitoläge, använda dig av Adblock, sluta bjuda Facebook på din livshistoria och undvika att klicka på Facebookreklam. På detta sätt bidrar du till att minska dessa företags intäkter.

Sist men inte minst bör du börja tänka dig för i största allmänhet. Under en given dag bidrar du med allra största sannolikhet, helt i onödan, flera gånger till att underlätta för den identitetspolitiska sektens medlemmar, och det krig de för mot Dig och Dina kära. Därmed blir även Du en medlöpare.

2017-11-25

Makthavarna, #metoo och moralen

Den låga frekvensen av #metoo-relaterade inlägg på denna blogg beror till stor del på ett stort mått av skepsis från blogginnehavarens sida. Denna skepsis bottnar dels i att vad som ursprungligen var ett amerikanskt fenomen idag närmast har tagits över av Sverige, dels i en stark misstanke om att de siffror som rapporteras om antalet och andelen offer för sexuella trakasserier varit kraftigt uppblåsta.

Bortom de många tecknen på häxprocesser och masshysteri framträder inte desto mindre någonting viktigt, nämligen den förkrossande vänstermajoriteten bland de personer och institutioner som nu skakas av anklagelser om sexuella övergrepp. De personer som nu pekas ut har i regel inte bara förkunnat sin egen förträffliga moral, utan har också utmärkt sig genom sin fäbless för att under bombastiska former fördöma såväl sina ideologiska motståndare som mannen på gatan som personer med förkastlig moral.

Nu faller de plötsligt en efter en från sina höga hästar. Kvar blir institutioner fyllda av ideologiskt likasinnade, vilka nu har den pedagogiska utmaningen att förklara hur de å ena sidan kunnat anse sig vara särskilt lämpade att förfasa sig över folkets påstått dåliga moral, samtidigt som de å den andra själva inte lyft ett finger när deras egna kollegor och döttrar(!) drabbats av de personer de hållit om ryggen.

I viss mån blir ironiskt nog de radikala åsikter som genomsyrat nämnda institutioner begripliga i ljuset av detta. Måhända har de anställda på Aftonbladet faktiskt varit så närsynta att de trott att en arbetsplatskultur där en man kunnat fråga sin kvinnliga kollega om hon blivit "slapp i fittan" efter hon fött barn varit det normala. Det skulle i så fall onekligen förklara många annars tämligen obegripliga reportage från såväl denna som andra redaktioner genom åren.

Inte desto mindre är det anmärkningsvärt hur man i just de kretsar där man hållit de anklagade om ryggen nu åberopar vad som framkommit som bevis på att man haft rätt hela tiden. På de allra flesta arbetsplatser har medarbetarna nämligen inte ställt plumpa och vulgära frågor om sina kvinnliga kollegors underliv. På de allra flesta arbetsplatser har de anställda inte tagit beslut om att den som trakasserat ens egna döttrar skall belönas med bidrag och generösa förmåner.

Kort sagt, vad som nu framträder är inte något den vanlige medborgaren känner igen sig i. Vad som framträder är en de progressiva maktklickarnas subkultur, där helt andra regler har gällt. Detta hade måhända inte varit så remarkabelt om det hade varit de vanliga människorna som kritiserat makthavarnas värderingar, men så har inte varit fallet. Tvärtom har det perverst nog varit personer som Fredrik Virtanen, Roger Mogert och Lars Ohly som ständigt, grötmyndigt och grandiost förmanat mannen på gatan att göra något åt sina påstått dåliga värderingar.

När nu Roger Mogert och Lars Ohly avpolletteras hänvisar båda till att de är offer för strukturer, och försöker därmed antyda att vad som har hänt i själva verket bevisar att de haft rätt hela tiden. Detta är inte bara patetiskt, det är en regelrätt förolämpning.

Vad som har hänt bevisar inte att de haft rätt hela tiden. Vad som har hänt ger däremot en kraftig fingervisning om att de hela tiden tycks ha varit moraliskt underlägsna den stora merparten av de vanliga människor vilka de ständigt försökt utmåla sig själva som förmer än. Detta är något alla bör ha i åtanke varje gång dessa politikers ännu inte avpolletterade kollegor framöver uttalar sig om vad som utgör god moral.

2017-11-18

Om integration och assimilation

Frågan om huruvida integration eller assimilation av invandrare är att föredra är ett återkommande tema i debatten om hur Sverige på bästa sätt skall hantera de utmaningar landet idag står inför. Inom borgerligheten återfinns i regel förespråkarna för integration bland människor som själva kallar sig liberala, medan förespråkarna för assimilation återfinns bland konservativa.

Det finns mycket att säga om detta, inte minst vad gäller den uppenbara dubbelmoral integrationsförespråkarna gör sig skyldiga till då de så gott som alltid tycks vara avsevärt mer benägna att med högtravande frihetsargument försvara till exempel den salafistiske mannens rätt att hålla sig med hemmafru, än vad de är att försvara en kristet par i motsvarande situation. Vad som utmärker debatten är dock någonting annat, nämligen det faktum att såväl förespråkarna för integration som assimilation i regel har fel.

Att de konservativa så ofta har fel beror på att aktivt påtvingad assimilation är oförenligt med den västerländska civilisationens grundvalar. Det går, enkelt uttryckt, inte att tvinga en laglydig men kulturellt avvikande person till assimilation med mindre än att man först gör stora ingrepp i såväl individens frihet som äganderätten.

Precis lika fel har dock den som på liberal grund förordar en integrationspolitik som dagens. Förespråkarna för denna linje har förvisso helt rätt i att det är en grundläggande liberal (och negativ) rättighet att, så länge man håller sig inom lagens ramar, leva på ett sätt som kraftigt avviker från det omgivande samhället. Vad de dock missar är att föreställningen om att asocialt beteende bör vara gratis fullständigt saknar stöd i liberalismen.

Att den som väljer att inte anpassa sig till det omgivande samhället får betala ett pris för detta är inte bara sunt, det är också helt i linje med klassiskt liberala och frihetliga principer. Att någon på klassiskt liberal grund är motståndare till fylleriförbud innebär inte att vederbörande anser fylleri på offentlig plats vara ett acceptabelt beteende. Att liberaler anser klädsel vara en fråga för den enskilde innebär inte att de anser det vara ett lämpligt beteende att komma till en jobbintervju i trasiga och illaluktande kläder. Och så vidare.

Vad liberalismen har att säga om ett lagligt men avvikande beteende är att detta är den enskildes val. Den klassiska liberalismen säger dock ingenting om att detta val skall vara befriat från negativa konsekvenser. Vad mer är, den i socialliberala kretsar utbredda föreställningen att asocialt beteende är någonting man skall kunna ägna sig åt på skattebetalarnas bekostnad saknar inte bara stöd i liberalismen, den utgör själva antitesen till en liberal grundsyn.

Rent praktiskt innebär detta att Sverige inte har någon rätt att påtvinga utländska medborgare någon assimilation, men däremot att vi (åtminstone i denna bemärkelse) är i vår fulla rätt att neka den som förkastar svenska värderingar uppehållstillstånd. Det innebär att Sverige å ena sidan inte har rätt att påtvinga någon som fått uppehållstillstånd svenska värderingar, men däremot att vi är i vår fulla rätt att neka denne skattefinansierad specialkost, religionsutövning och kulturellt eller religiöst anpassad utbildning.

Kort sagt, det står den enskilde fritt att förkasta det omgivande samhällets normer och kultur, så länge vederbörande själv bekostar konsekvenserna av detta. Det står den enskilde fritt att vägra ta kvinnor i hand, leva i polygyna förhållanden, klä sig i burqa, isolera sig i enklaver, sätta sina barn i religiösa skolor och bada i könsseparerade bassänger, så länge detta finansieras med egna pengar. Det omgivande samhället har dock ingen som helst skyldighet att bekosta detta.

Att leva i kulturell isolering eller på annat sätt ägna sig åt asocialt beteende är en lyx, varken mer eller mindre. Lyx är en mänsklig rättighet så till vida att ingen äger rätten att hindra den som har råd med lyx från att hänge sig åt sådan. Att få sina luxuösa vanor betalda av andra är emellertid så långt från en liberal rättighet man kan komma.
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.