2018-04-18

Om fakta, åsikter och gamla hederliga lögner

Att fakta är fakta och åsikter är åsikter kan tyckas självklart. I praktiken avslöjar dock många deltagare i samhällsdebatten gång på gång sig själva som personer som har uppenbara svårigheter att förstå skillnaden mellan begreppen.

Ett orsakssamband av typen X leder till Y är (förutsatt att det stämmer) ett faktum. Huruvida Y är någonting bra och eftersträvansvärt, är däremot en åsikt. Detta gäller även i de fall då Y är en till synes uppenbart önskvärd konsekvens av typen tusentals människoliv räddas eller alla får 10 000 kronor mer i månaden.

I praktiken är det i regel något mer komplicerat. Sanningshalten i ett påstående som X leder till Y kan i princip bara fastslås entydigt inom ramen för formella system, såsom matematiken. I den värld vi möter i vår vardag är vi i stället utlämnade till empiriska bevis.

Att vi anser det vara "bevisat" att jordens dragningskraft alltid är riktad nedåt beror på att all vår erfarenhet visar detta. Vi har dock i strikt mening inga som helst bevis på att det förhåller sig på det sättet. Newtons och Einsteins gravitationslagar är i formell mening inte några lagar, utan modeller av verkligheten som har utformats av människor för att på ett meningsfullt sätt beskriva människors iakttagelser av verkligheten.

I nyhetsrapporteringen påstås påfallande ofta att "forskning visar" det ena eller det andra. Det är ett synnerligen förrädiskt uttryck, och då i synnerhet när den forskning som avses inte är naturvetenskaplig. Bakom formuleringen "forskning visar" gömmer sig i regel verkligheten att det allt annat än fullständigt entydiga resultatet av en studie tyder på att någonting förhåller sig på ett visst sätt. Vad som dessutom i regel utelämnas är att det ofta finns andra studier som visar på någonting helt annat.

Huruvida resultaten av politiken på ett visst område (till exempel jämställdhet) är någonting bra är alltid en åsikt, och aldrig fakta. Huruvida denna politik är ett effektivt sätt att uppnå de resultat som efterfrågas är däremot någonting som (åtminstone empiriskt) rent teoretiskt är möjligt att faktagranska.

Att mäta samhällsvetenskapliga variabler och samband är dock i regel avsevärt svårare än att mäta till exempel olika fysiska föremåls massa, och hur dessa påverkar varandra. Därtill är även frågan om huruvida de mål man hoppas uppnå med politiken är vällovliga någonting som endast kan besvaras på basis av åsikter. I praktiken blir det därför ofta påtagligt svårt att leda i bevis att en viss politik är evidens- eller faktabaserad.

Detta är av central betydelse i förståelsen av vår samtid. Såväl politiker som myndigheter påstår sig idag nämligen ofta arbeta evidensbaserat. I praktiken är man dock påfallande ofta ute på väldigt tunn is, och vet egentligen inte vad man gör eller vad som kan bli konsekvenserna. Så länge politiken eller myndighetsutövningen i fråga inte utmanar den rådande diskursen, blir dock sällan detta föremål för faktagranskning.

När någonting däremot utmanar den rådande diskursen upplevs idag behovet av faktagranskning som skriande, och föranleder därtill inte sällan alarmistiska uttalanden om "faktaresistens", "alternative facts" och "post-truth". Ett slående exempel på detta är den så kallade faktagranskningstjänst som Svenska Dagbladet lanserade för några år sedan.

Innan man på Svenska Dagbladet till synes lite diskret lät denna faktagranskningstjänst dö sotdöden, lät man nämligen medelst denna meddela att lögn var sanning och att sanning var lögn. Man slog inte bara fast att invandringen inte kostade tiotals miljarder kronor om året, utan konkluderade därtill att ingen skillnad i arbetslöshet gick att uppmäta mellan invandrare och etniska svenskar.

Sanningen förtjänar att uppgraderas. Att så många idag påstår sig arbeta för just detta borde vara en positiv nyhet, men det är det inte. Bakom de vackra orden om vikten av fakta döljer sig en verklighet där sanningen står lägre i kurs än på länge, och det är de etablerade aktörerna som är skyldiga till detta.

2018-04-15

March for Science – när de faktaresistenta ryggdunkar varandra

Igår hyllade Stockholms universitet initiativet March for Science, och passade samtidigt på att varna för "en utveckling där åsikter likställs med fakta". Detta var ett utslag av synnerligen anmärkningsvärd närsynthet, då hela institutioner på detta och de flesta andra svenska universitet står och faller med att just åsikter (närmare bestämt vänsterextrema sådana) likställs med fakta.

På Stockholms universitet anordnar man utbildningar i såväl "genusvetenskap" som "intersektionalitet", trots att dessa discipliner är lika ovetenskapliga som kreationism och lysenkoism. På universitetet är också politiska extremister som Paulina de los Reyes och Tiina Rosenberg anställda – inte trots den politiska fanatism de uppvisar som privatpersoner, utan för att just denna fanatism anses meriterande.

Skrapar man lite på ytan finner man emellertid att just detta synsätt genomsyrar March for Science från början till slut. Initiativet bottnar nämligen i motstånd mot Donald Trump, och hämtar näring ur narrativen om "falska nyheter" och "alternativa fakta". Att dessa narrativ som sådana uppvisar tydliga drag av postmodernt tänkande gör ironin svåröverträffad.

Såväl makthavares beredvillighet att bortse från vetenskapen som de många falska nyheterna i omlopp är naturligtvis ett stort problem. Detta är dock vare sig en ny företeelse eller någonting som utmärker Donald Trump. Tvärtom är den våg av missnöje som förde just Donald Trump till makten i mångt och mycket en motreaktion mot den orgie i institutionaliserade lögner den postmoderna irrlära som bland annat Stockholms universitet kallar för "vetenskap" i grund och botten är.

Inte desto mindre lär ytterst få av de svenskar som igår demonstrerade för vetenskapen och mot falska nyheter framföra någon kritik mot den institutionaliserade postmoderna kvasivetenskapen. Inte heller lär deras påstådda vurmande för sanningen ha yttrat sig i att de framfört några invändningar mot de flagranta lögner som de senaste åren förpackats som nyheter, och som bland annat handlat om att Sverige och Sandvikens kommun tjänat 900 miljarder respektive en halv miljard kronor på invandringen, och att denna därtill räddat Sveriges pensionärer.

De lär i bästa fall ytterst sällan ha bemött de åsikter som framförts om invandringens påstådda lönsamhet med den fakta som forskare och ämneskunniga som Jan Ekberg, Joakim Ruist och Tino Sanandaji haft att erbjuda. De lär ha hyllat, snarare än kritiserat, de nyhetsredaktioner som inte bara spridit lögner om saken, utan med ett oförblommerat orwellianskt språkbruk därtill benämnt detta för "faktakoll".

I förlängningen handlar det dock om betydligt mer än postmodernism och invandring. Att den svenska narkotikapolitiken är både kontraproduktiv och i allra högsta grad dödlig är sedan länge vetenskapligt fastställt, men de politiker som envist står bakom den beskylls ändå inte för "faktaresistens". På samma sätt är den vetenskapliga evidensen för att höga skatter och omfattande regleringar resulterar i minskat välstånd massiv, men inte desto mindre behöver socialister ytterst sällan stå till svars för att de baserar hela sin ideologi på "alternativa fakta".

Det vetenskapsförnekande post-truth-samhälle varje progressiv mainstreamdebattör med självaktning idag aldrig försitter en chans att varna för är inget hot, det är redan en realitet. Debattörerna i fråga är dock fullständigt blinda för detta, och vad mer är, många av dem har själva aktivt medverkat till att skapa detta monster.

Som människor har vi alla i varierande grad svårt för att ta till oss sanningar och fakta när dessa går stick i stäv med våra invanda föreställningar. Detta är någonting som sannolikt aldrig kommer att förändras, men som vi alla kan bli bättre på, och som vi alla bör vara medvetna om. March for Science är dock inte ett utslag av hur människor försöker bättra sig på denna punkt.

March for Science bör förstås som ett pep rally i vilket människor som vurmar för sanningen så länge denna sammanfaller med deras egen agenda, möts och ryggdunkar varandra. Att deras så kallande vurmande för sanningen så uppenbart är selektivt, gör dem dock lika "faktaresistenta" som de personer de kritiserar. Att de dessutom belönar varandra för denna hållning med ömsesidiga ryggdunkar, gör dock om möjligt just deras egen variant av faktaresistens ännu farligare.

2018-04-14

Om de moderata och socialdemokratiska migrationspolitiska utspelens brist på trovärdighet, och hur denna kan åtgärdas

Jörgen Huitfeldts dagsgamla intervju med Tobias Billström är en ganska intressant inblick i det politiska spel som fick den redan tidigare ansvarslösa svenska migrationspolitiken att haverera fullständigt.

Billströms egen roll i detta skeende är och förblir motsägelsefull. Å ena sidan var han ansvarigt statsråd, å den andra har han idag avsevärt mer heder i behåll än de flesta av sina politikerkollegor. Å ena sidan var en del av de åtgärder Billström föreslog i programmet nästan löjligt tandlösa. Å andra sidan hann han inte bara med att samtidigt föreslå radikala åtgärder, utan påpekade också att genomförandet av dessa brådskar.

Många av de åtgärder Billström efterlyste tillhör idag huvudnumren i den moderata valkampanjen. De kommer dock aldrig genomdrivas av en samlad allians, eftersom inget av de övriga så kallade borgerliga partierna kommer ställa sig bakom dem. De kommer heller aldrig genomföras av en regering som den Sverige har idag. Med knappt 29 procent av väljarna bakom sig, omöjliggör de fem småpartierna med samlade krafter effektivt varje försök att stoppa den svenska marschen rakt mot avgrunden.

Såvida inte denna blockering hävs, kommer dagens problem i snabb takt att växa sig större. Den grova kriminaliteten kommer att flytta fram sina positioner, även in i de välmående bostadsområden vilka än så länge varit relativt förskonade. Skatterna kommer att höjas samtidigt som kvaliteten på de skattefinansierade välfärdstjänsterna försämras. De redan otrygga skolorna kommer att bli ännu farligare platser för både barn och lärare att vistas på. Et cetera.

Detta är inte en utveckling folkmajoriteten vare sig efterlyser eller har efterlyst. Den extrema svenska migrationspolitiken har alltid saknat folkligt mandat, och i regel har inte ens de partier som mest högljutt förordat en gränslös migrationspolitik haft sina väljare med sig. Den extrema svenska migrationspolitiken har med andra ord inte bara varit ett ytterst riskabelt samhällsexperiment i jätteskala, utan också ett ytterst odemokratiskt sådant.

Idag försöker såväl Moderaterna som Socialdemokraterna övertyga väljarna om att man till slut slagit in på en annan väg, men givet småpartiernas kompromisslösa hållning borde ingen okritiskt låta sig övertygas av denna retorik. Om dessa bägge partier med någon som helst trovärdighet skall kunna hävda att den radikala politiska omläggning som är nödvändig för att undvika en direkt dystopisk utveckling står för dörren, och om de inte vill göra detta tillsammans med Sverigedemokraterna, måste de samarbeta med varandra.

Detta bör inte ske i form av någon storkoalition. Detta bör ske genom att de tillsammans gör upp om en ytterst strikt politik för asyl- och anhöriginvandring, och därefter ställer småpartierna inför fait accompli. "Vi samarbetar gärna med er i alla andra frågor", bör budskapet lyda, "men över migrationspolitiken har ni från och med nu ingenting att säga till om".

Så länge man inte antingen gör detta eller inleder ett samarbete med Sverigedemokraterna, bör samtliga dessa bägge partiers migrationspolitiska utspel tolkas som någonting man har för avsikt att glömma i samma sekund som valet är avklarat.

2018-04-11

SD är det givna valet för sossar

Socialdemokraterna går i år enligt egen utsago till val på att framstå som auktoritära. Det märks. Samma parti som 2014 vältrade sig i identitetspolitik och postmodernism går 2018 till val på svenska flaggor och utspel om hårdare tag, strängare straff, ordning och reda, fler poliser, minskad invandring, fler utvisningar och en kompromisslös linje mot extremismen.

Detta hade i grund och botten varit ganska goda nyheter, hade Socialdemokraterna bara menat allvar. Socialdemokraterna har dock inte för en sekund någon avsikt att börja föra en politik som i någon praktisk mening återspeglar denna retorik.

Man ämnar förvisso säkerligen nyanställa en och annan polis, för att förhindra att polistätheten per capita minskar lika mycket som den annars skulle göra. Man ämnar säkerligen också för syns skull rösta igenom en och annan symbolisk skärpning av någon av Sveriges många tandlösa lagar mot grov brottslighet.

I praktiken skulle dock inte politiken förändras nämnvärt, varför allt som är iögonfallande dåligt idag inte bara skulle bestå, utan dessutom successivt förvärras. Den infamösa gymnasielagen är ett närmast övertydligt talande bevis för detta, liksom det faktum att islamistapologeten Ulf Bjereld har en påfallande tung ställning i partiet.

Vad som är om möjligt är ännu mer talande är dock alla de förändringar som inte blivit av under innevarande mandatperiod. Polistätheten har minskat, laglösheten har ökat, straffen för grova brott har förblivit låga, ytterst få utvisningar verkställs och de statliga subventionerna av islamistisk extremism fortsätter.

Det vore lögn att påstå att svenska väljare har att välja och vraka mellan förtroendeingivande partier. Tvärtom är bristen på goda alternativ skriande, och det bästa den som ämnar nyttja sin röst kan göra är att rösta på det minst dåliga. Vi vet med all säkerhet att de problem som idag utmärker Sverige kommer fortsätta förvärras även efter valet, alldeles oavsett vad resultatet blir. Vi vet dessutom att såväl mängden skadliga regleringar som mängden inskränkningar av individens negativa friheter kommer fortsätta öka.

För väljare med traditionella socialdemokratiska värderingar är dock valet enkelt. De kan förvisso inte rösta på Socialdemokraterna, eftersom detta parti idag för en politik som går rakt emot partiets traditionella väljarbas intressen. Som i stort sett enda väljargrupp har de emellertid ett uppenbart alternativ. Jag talar givetvis om Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är förvisso ett parti med många och tämligen uppenbara brister, men när det kommer till kritan är de ett legitimt val. Deras problematiska företrädare och många skandaler till trots, har de visat sig ha rätt i den fråga hela valet i praktiken handlar om. Övriga stora partier har idag insett detta, och gör därför allt för att efterlikna dem. Att imitera sverigedemokrater är idag varje politiker med skamfilat förtroendes sätt att försöka framstå som seriös.

Sverigedemokraternas historia är problematisk, men givet övriga partiers minst sagt svaga prestationer det senaste årtiondet är de i sammanhanget inte desto mindre ett såväl seriöst som legitimt val. För egen del avhålls jag av deras utpräglade sossighet, men för den med socialdemokratiska värderingar borde detta av naturliga skäl inte utgöra något problem.

För den som både hyser klassiskt socialdemokratiska värderingar och önskar en smula grundläggande lag och ordning är valet således enkelt – rösta på Sverigedemokraterna. Av precis samma anledning bör dessa väljare under inga omständigheter rösta på Socialdemokraterna, då fortsatt sossestyre utgör en garanti för både laglöshet och försämrad välfärd.

2018-04-09

Om Viktor Orbán och Olof Palme

I statsradions Studio Ett sändes tidigare idag en debatt om det ungerska valet. Den underförstådda frågeställningen var i sedvanlig public service-anda huruvida valutgången var någonting dåligt (det vill säga vinkling medelst frågeställning), men överraskande nog fick samtidigt den debattör som tveklöst besvarade frågan med ett ja möta hela två debattörer som var av en annan åsikt.

En påfallande intressant aspekt av debatten var att den förstnämnda debattören var generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center. Debattören i fråga representerade med andra ord en organisation uppkallad efter en politiker som tystade ned journalistisk granskning av synnerligen grova skandaler och som demonstrerade tillsammans med företrädare för sällsynt grymma diktaturer. En politiker som satte en ära i att förlöjliga oppositioner, som arbetade målmedvetet för att politisera kulturlivet och som försökte införa planekonomi i Sverige.

De många hänvisningarna till att de ungerska institutionerna är politiserade är med andra ord inte det enda exemplet på att den kritik som framförs mot Ungern från svenskt håll genomsyras av dubbelmoral. Jämfört med Olof Palme framstår nämligen Viktor Orbán som relativt modest i sina maktanspråk. Att i stort sett ingen trots detta reagerar över det surrealistiska i att en företrädare för en organisation uppkallad efter Olof Palme varnar för utvecklingen i Ungern, är i grund och botten ganska hårresande.

Viktor Orbán är allt annat än en perfekt ledare, och hans politik är bitvis ganska obehaglig. Att han respekterar det ungerska folkets syn på invandring, i stället för att mot folkets vilja föra en både extrem och irreversibel politik som radikalt omstöper samhället i en riktning de flesta finner oönskad, gör dock honom till en betydligt större demokrat än sina svenska kollegor.