2018-02-17

Myten om näthatet utgör det egentliga hotet

I ett i Dagens Nyheter publicerat öppet brev, med så många undertecknare att det krävs en särskild sida för att lista dessas namn, avkrävde tidigare i veckan ett antal progressiva aktivister den nye rikspolischefen att börja prioritera vad man kallade för "hatbrott" lika högt som gängkriminalitet och våldtäkter.

Den som gjorde sig omaket att läsa den gymnasieuppsatsliknande texten, fann snabbt att vad som avsågs med "hatbrott" var så kallat näthat. Anledningen att man uppmanade Anders Thornberg att prioritera upp detta till ett hot i paritet med organiserad brottslighet och våldtäkt var, fick vi veta, att undertecknarna ville "försvara yttrandefriheten".

Den uppmärksamma läsaren insåg dock snabbt att vad man i själva verket hoppades uppnå var inskränkningar av yttrandefriheten. Den som inte befunnit sig under en sten de senaste åren fann därtill att flera av undertecknarna var ökända för sin kamp mot det fria ordet och för sina ambitioner att kriminalisera meningsmotståndares åsikter. Kort sagt, i undertecknarnas ögon rådde inga tvivel om att krig faktiskt var fred.

Naturligtvis existerar näthat. Hade jag varit lika melodramatiskt och narcissistiskt lagd som en del av undertecknarna skulle jag till och med på goda grunder kunna hävda att jag själv periodvis utsatts för detta. Det gängse narrativet om näthat, och som den ena namnkunniga debattören efter den andra gång på gång okritiskt hänvisar till, klingar emellertid lika falskt som Florence Foster Jenkins sångröst.

Påståendena om näthat tål nämligen sällan närmare granskning. Tvärtom, vid närmare granskning visar sig anklagelserna om näthat påfallande ofta vara regelrätta trollnarrativ som spricker i solsken. Det påstådda näthatet, visar det sig, består i regel främst av fakta och välformulerade motargument. I den mån överord har använts, har därtill den egna sidan många gånger varit minst lika välrepresenterad som de anklagades.

Inte desto mindre är det falska narrativet om näthat ett användbart verktyg. När påståendet om det exploderande näthatet upprepats tillräckligt många gånger blir det till sist också en "sanning". I egenskap av "sanning" blir frågan en angelägenhet för politiken, och när väl politikerna börjat intressera sig för frågan går det snabbt utför.

De senaste åren har ett stort antal debattörer blivit avstängda från sociala medier, fått sina Youtubeklipp avmonetariserade och blivit utslängda från blogg- och podcastplattformar. En del har varit högst kontroversiella, andra har varit helt oförargliga, men så gott som alla har varit motståndare till den progressiva vänstern.

Inom vänstern har man inte ens brytt sig om att försöka dölja sin skadeglädje. Personer som påstår sig brinna för yttrandefrihet och demokrati har funnit det hela helt i sin ordning, och anklagelser om censur har avfärdats av vänsterdebattörer med ett för dem synnerligen nyfunnet intresse för äganderätten. I dessa diskussioner har dock dock en ytterst central omständighet lyst med sin frånvaro.

Det är ingen hemlighet att Silicon Valleys jättar i regel kontrolleras av personer med progressiva nordkaliforniska värderingar, men sannolikt är det inte främst detta som gjort dem så benägna att tysta sina meningsmotståndare. Sociala medier var länge en yttrandefrihetens bastion, där företrädare för alla tänkbara ideologier kunde finna meningsfränder och sprida sina budskap.

Det var först när politikerna, uppeggade som de var av det falska narrativ om näthat som frodades i den progressiva samhällsdebattens mittfåra, gav sig in i spelet som detta började förändras. När hoten om regleringar och dryga böter började dugga allt tätare, drog man av förståeliga skäl också öronen åt sig i Silicon Valley.

Sedan dess har politikerna i många fall gjort allvar av sina hot. De sociala mediejättarna är idag på det klara att de kan tvingas betala dryga böter om någon av deras användare gör något politikerna inte gillar, och de är också väl medvetna om att ännu fler regleringar är att vänta om inte politikerna kan hållas lugna. Det är sannolikt precis därför de blivit så benägna att fälla hellre än fria, och att böja sig för varje från vänsterhåll orkestrerad massanmälningskampanj.

Narrativet om det tilltagande problemet med näthat har därmed blivit ett hot mot såväl äganderätten som yttrandefriheten. Detta narrativ är med andra ord inte bara falskt, utan därtill också direkt farligt. Det åligger därför alla som inser denna fara att inte bidra till att normalisera detta narrativ, utan tvärtom att med alla till buds stående medel bekämpa det.

2018-02-14

Schrödingers post-truth-samhälle

Begrepp som post truth, fake news och påverkansoperationer är på modet. Samhällsdebatten kryllar av beskyllningar om att den ena efter den andra går Putins ärenden, etablerade journalister frossar i apokalyptiska narrativ och den klassiska konspirationsteorin har med besked tagit steget in i de fina salongerna.

Denna nyfunna omsorg om sanningen borde naturligtvis vara sund. Att slå vakt om sanningen är viktigt. Propaganda är ett av totalitarismens viktigaste verktyg, ryktesspridning kan orsaka stor skada och historien kryllar av exempel på hur påverkansoperationer skickligt iscensatta av fientliga (och för den delen också allierade) länder fått stor effekt.

Dessvärre är utvecklingen direkt osund, av den enkla anledningen att den plötsliga omsorgen om sanningen är ytterst selektiv. De många högtidliga försvarstalen för sanningen förs nämligen mot en bakgrund av skattefinansierad pseudovetenskap, statliga indoktrineringskampanjer under falsk vetenskaplig flagg, patologiska pseudodebatter, agendajournalistik och till faktagranskning förklädd propaganda.

Det är emellertid i stort sett aldrig mot detta sanningens självutnämnda riddare vänder sig. Faktum är att de i regel inte ens vänder sig mot de många många kolportörer av lögner och konspirationsteorier som faktiskt orsakar skada. Vad man i ställer vänder sig emot är att folk tar del av information som, även om denna stundom är såväl taffligt presenterad som vulgärt kommenterad, till övervägande del är sann.

Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig nämligen inte någon rädsla för osanningar skall spridas. Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig framför allt en rädsla för att medborgarna skall få tillgång till korrekt information om förhållanden, skeenden och förehavanden som personer med medial och politisk makt skulle föredra att medborgarna förblev okunniga om. Denna rädsla förstärks därtill av att de nya informationskanalerna tar marknadsandelar från de egna arbetsgivarna, och därmed också hotar den egna privilegierade ställningen.

Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar den postmoderna våg av pseudovetenskap som håller universitetsvärlden i ett järngrepp. Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar osann och missvisande nyhetsrapportering. Det är därför sanningens självutnämnda riddare ställer sig på de bindgalnas sida när pseudodebatterna stormar.

I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att sanningens självutnämnda riddare inte bryr sig när en tvättäkta sanningssägare i universitetsvärlden straffas med akademisk utfrysning. Det blir också plötsligt begripligt varför sanningens självutnämnda riddare är mer intresserade av att upprätthålla det gällande intersektionella narrativet än att granska en minister som göder IS-sympatisörer med skattepengar.

En sådan förljugen miljö utgör naturligtvis inte bara bördig mylla för inhemska extremister. Ett samhälle där lögnerna på nyhetsplats är legio utgör dessutom bördig mylla för varje utländsk agent som ägnar sig åt påverkansoperationer. Ironiskt nog har sanningens självutnämnda riddare därför också helt rätt, när de hävdar att vi lever i ett post-truth-samhälle. De förstår bara inte att de själva är en central del av problemet.

2018-02-12

Om bilbränder, fake news och filterbubblor

Ni vet hur det är.

SVT:s utrikeskorrespondent i Frankrike intervjuas i de statliga nyheterna om Macrons senaste triumfer, med det romantiska Paris i bakgrunden. Ute råder ljuvlig vårkväll, stadslivet pågår för fullt, men så plötsligt – wham bam! – en glitch i The Matrix. Eiffeltornet försvinner i ett myller av kvadrater, och en grön bakgrund är det enda som blir kvar bakom den märkligt oberörda korrespondenten.

Att en förinspelad fond, komplett med ikoniska landmärken, visas bakom en utrikeskorrespondent filmad i studio framför en greenscreen är ingenting konstigt. Man vill göra tydligt för tittarna att korrespondenten befinner sig på en viss plats, men utan att riskera störningar i form av trafikbuller, dåligt väder eller överförfriskade lustigkurrar. Det är en pedagogisk illusion, åtminstone så länge tekniken inte plötsligt börjar krångla.

På precis samma sätt är det fullt naturligt att den som vill producera en så effektiv valfilm som möjligt anlitar sig av skådespelare med okänd politisk tillhörighet. På precis samma sätt är det också fullt naturligt att den som vill producera en så effektiv valfilm som möjligt ibland använder arkivbilder.

Detta gjorde nyligen ett produktionsteam då de tog fram en valfilm för Moderaterna i Göteborg. Ett sekvens med en brinnande bil i filmen föreställde nämligen inte någon av alla de hundratals bilar som varje år blir föremål för anlagda bränder i staden, utan utgjordes av arkivbilder från Kanada.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig varför. Då bilar brinner i Göteborg finns sällan någon med professionell filmutrusning i närheten, och att iscensätta en bilbrand bara för den goda sakens skull framstår lätt som en smula överdrivet. Att använda sig av arkivbilder blir därför fullt naturligt, men inte desto mindre valde statsradion idag att presentera nyheten om att bilen i klippet inte brann på plats i Göteborg som ett viktigt avslöjande.

Bakom en gigantisk bildsatt rubrik på Sveriges Radios förstasida återfinns i skrivande stund en artikel om saken, i vilken till och med kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande får uttala sig. Vad som hänt är enligt Ann-Sofie Hermansson (S), får vi veta, inte bara "anmärkningsvärt", utan ett utslag av man vill "anspela på människors rädsla".

Därefter var bollen i rullning. GT/Expressen följde snart efter med ett eget och ännu längre reportage. Aftonbladets vinkel blev en för tidningen otroligt subtil och originell crossover mellan Kanada-temat och anklagelser om sverigedemokratisk retorik. Statstelevisionen ville inte vara sämre, och följde därför upp med en artikel i vilken vi redan på rubrikplats får veta att den "kritiserade" filmen innehåller "falska bilder".

När upplägget så väckte kritik var man inom journalistkåren snabba med att sluta leden. TV4:s Ulf Kristofferson (som för övrigt mycket väl vet skillnaden mellan nyheter och valfilmer) förklarade grötmyndigt att hans egen arbetsgivare aldrig skulle göra något liknande, och att detta var vad som skilde "seriösa medier från propagandamaskiner".

TT:s Owe Nilsson ansåg å sin sida det hela vara "anmärkningsvärt", och bemötte därefter kritiken han fick för detta med en serie mer och mer melodramatiska utspel. "Man förstår att fake news är här för att stanna", menade Nilsson, och förutspådde resignerat en framtid där alla skulle "nyhetsonanera i sina egna bubblor".

Allt detta för att ett parti i en valfilm använt arkivbilder för att illustrera den högst reella företeelsen med återkommande anlagda bilbränder. Det hela är inte bara patetiskt, det är direkt ofriskt. Ironiskt nog har dock de traditionella medierna, genom dagens haveri, påskyndat den nödvändiga läkningsprocessen.

Man har idag nämligen bränt en så pass stor andel av sitt återstående förtroendekapital, att man också påtagligt påskyndat den ofrånkomliga och högst välbehövliga strukturomvandling som mediebranschen står inför. När denna är fullbordad kommer storskaliga pajaskonster av det slag vi sett idag inte längre vara möjliga.

Owe Nilsson må finna detta skrämmande, men i själva verket är den utveckling han oroar sig för endast sund. Vad han inte förstår är att alla fram till nyligen har tvingats tränga ihop sig i just den nyhetsbubbla där han själv råkar känna sig hemma. Vad han inte förmår ta in är att den ordning han med näbbar och klor försvarar, i stort sett är identisk med en ordning där Fox News har monopol på nyhetsförmedling.

2018-02-10

När professor Sarnecki blev tagen på sängen

"Läget är jävligt allvarligt", kommenterar Jerzy Sarnecki i ett rykande färskt reportage i Forskning & Framsteg den grova brottslighetens framfart i Sverige. "Detta har tagit oss och polisen med total överraskning", fortsätter kriminologiprofessorn yrvaket.

Detta är, för att låna ett kraftord från professorn själv, ett jävligt märkligt uttalande för att komma från just honom. Sarneckis roll i samhällsdebatten har nämligen under årtionden varit att ständigt påpeka att läget inte varit allvarligt. Tvärtom, han har i utspel efter utspel genom åren förklarat att allt är väl.

Det är anmälningsbenägenheten som har ökat, inte brottsligheten, har professorn slagit fast i den ena intervjun efter den andra. Sverigedemokraternas problemformulering har varit alltigenom falsk, migrationspolitiken har inte lett till någon ökad brottslighet, risken för att utsättas för våldsbrott har minskat och i den mån några oroväckande trender har kunnat skönjas har dessa varit kopplade till förändrade krog- och alkoholvanor.

Sedan en tid tillbaka är dock professorn orolig, för plötsligt har enligt honom något som ingen hade kunnat förutspå hänt. Analysen säger betydligt mer om Sarnecki än om samhällsutvecklingen.

Vad som överraskat Sarnecki är inte någon plötslig utveckling, utan en gradvis förändring som pågått under decennier. Det har successivt blivit värre och värre, ända tills situationen blivit vad den är idag. Under i stort sett hela denna period har dock Sarnecki hävdat att alla kurvor pekat i rätt riktning, och eftersom detta varit precis vad alla med politisk och medial makt velat höra har det också varit denna bild man förmedlat till folket.

"Många frågar sig hur det har kunnat gå så här långt", avslutas reportaget i Forskning & Framsteg. Det är en högst relevant fråga, som dock har ett påfallande enkelt svar. Den utveckling som åsyftas är helt naturlig, givet den politik som förts. Den utveckling som åsyftas har varit precis vad man kunnat vänta sig, när den som pekat på problemen demoniserats samtidigt som "ansvariga" politiker applåderats för sin vägran att ens erkänna problemet av de journalister vilkas jobb det varit att granska dem.

Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att man föredragit att lyssna på personer som Sarnecki. Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att samhället hållit sig med auktoriteter utan trovärdighet. Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att det offentliga Sverige föredragit livslögner och floskler som "alla människors lika värde" framför att se verkligheten för vad den är.

När det nu är dags att betala notan visar sig denna, precis som den plötsligt omvände professorn också själv konstaterar i reportaget, vara väldigt hög. Självkritiken lyser dock med sin totala frånvaro, och nästa gång man inom journalistkåren vill ha en kriminologs syn på samhällsutvecklingen blir det sannolikt också till Sarnecki man ännu en gång i första hand hör av sig.

2018-02-07

Om brottslighet, migration och "socioekonomiska faktorer"

Lika vingligt som när någon kraftigt berusad cyklar hem från krogen blir det, när Socialdemokraterna på en och samma gång försöker vinna röster från både Jimmie Åkesson och partierna på den yttersta vänsterkanten. Frågan om en eventuell ny kartläggning av brottslingars ursprung utgör ett dagsaktuellt exempel på detta. Ena dagen skall kriminellas bakgrund under inga som helst omständigheter kartläggas, andra dagen öppnar man för precis detta.

Att hela den socialdemokratiska valstrategin kokar ned till att framställa sig själva som sverigedemokrater när man talar till vissa väljare, och som Gudrun Schyman när man talar till andra, torde vid det här laget ha undgått få svenskar. Vad justitieminister Morgan Johansson säger under de dagar det är den senare gruppens röster man försöker vinna är dock värt att granska lite närmare.

Invandrare är förvisso överrepresenterade när det gäller kriminalitet, medgav häromdagen Johansson i Aktuellt, men påpekade därefter att "men rensar du för socioekonomiska faktorer och ålder förvinner nästan den överrepresentationen helt". Huruvida detta är korrekt i sak är inte helt oomstritt, men låt oss för enkelhet utgå från att vad justitieministern säger är sant. Den givna följdfrågan blir då:

Och?

Vad Johansson insinuerar är att nämnda överrepresentation i brottslighet är följden av socioekonomiska faktorer. Detta är dock allt annat än självklart. Att det finns en korrelation är med all säkerhet helt sant, men av detta inte följer att det finns ett kausalt samband. Det kan givetvis teoretiskt sett förhålla sig precis så som justitieministern låter antyda, men det kan lika väl förhålla sig precis tvärtom.

Den senare möjligheten framstår i själva verket som minst lika sannolik. Gängkriminella föredrar ofta att bosätta sig där gängens makt är stor. Kriminella har av naturliga skäl sällan någon särskilt hög taxerad inkomst eller något arbete i konventionell mening, varför de i statistiken framstår som fattiga och därför är berättigade till allehanda bidrag. Ej heller är skolarbete eller högre utbildning något som brukar prioriteras i gängkriminalitetens värld.

Ett högst sannolikt scenario är med andra ord att de kriminellas mätetal i socioekonomiska jämförelser ofta är en direkt följd av att de är – ja, just det – kriminella. Vad mer är, detta är en så uppenbar invändning mot resonemanget om socioekonomiska faktorer att frånvaron av kritik från vetenskapligt håll mot de namnkunniga professorer i kriminologi som gång på gång framför samma resonemang som justitieministern, är direkt frapperande.

Ännu mer remarkabelt är emellertid det faktum att tesen om socioekonomiska faktorer inte tillför någonting till diskussionen. Att en våldtäkt, en grov misshandel eller ett mord eventuellt kan förklaras med socioekonomiska faktorer utgör ingen som helst tröst för brottsoffret. Att en våldtäkt, en grov misshandel eller ett mord eventuellt kan förklaras med socioekonomiska faktorer gör inte att brottet i fråga inte är "på riktigt".

Vad Johansson i praktiken sade i Aktuellt var att om man på politisk väg skapar en stor grupp med låg socioekonomisk status, så får man också stora problem. Som av en händelse är framväxten av en sådan grupp också exakt vad den migrationspolitik Johansson med flera har fört har resulterat i. Därmed är vi tillbaka på ruta ett – det är migrationspolitiken som har skapat problemen.

Vad justitieministerns resonemang (i den mån detta mot förmodan är korrekt, det vill säga) kan tillföra är med andra ord insikter i varför den migrationspolitik han själv varit med om att föra skapar problem. Att den skapar stora problem motsägs dock inte av resonemanget, snarare tvärtom. Därför utgör resonemanget inte heller på något sätt ett relevant argument mot en ny kartläggning av brottslingars etniska ursprung.