2015-02-28

Kåkstad eller tältläger?


Malmö, 2015 (bild via Sydsvenskan)

Sydsvenskan publicerade igår ett reportage om den kåkstad som har uppförts i Pildammsparken i centrala Malmö. Lokalpolitikerna vill å ena sidan inte att detta skall fortgå, men tycks å den andra vara ytterst ovilliga att ta tag i problemet. Istället för att upprätthålla lag och ordning talar de om alternativa lösningar på skattebetalarnas bekostnad. Istället för att bestraffa de personer som olovligen uppfört en kåkstad i Pildammsparken, vill man med andra ord belöna dem.

Vad som gör det hela än mer intressant är att kåkstaden bilden ovan föreställer i artikeln benämns som ett "tältläger". Med ett enda undantag är det emellertid inga tält som syns på bilden, utan skjul. Vad vi ser på bilden är med andra ord inget "tältläger", vad vi ser på bilden är en kåkstad. Ordet "tältläger" fungerar emellertid som en perceptionsbarriär, som ett sätt att värja sig mot det faktum att rumänska tiggare idag bygger kåkstäder i svenska städer.

Att artikeln genomgående använder två andra missvisande eufemismer – nämligen "EU-migranter" och "migranter" – för att beskriva kåkstadens invånare, är ett annat exempel på precis samma fenomen. När politikerna har misslyckats, när de folkvalda har visat sig oförmögna att hantera den verklighet vi faktiskt lever i, försöker vi istället uppnå samma syfte genom dubbeltänk och nyspråk.

Parallellt med att Malmöpolitikerna inte vågar göra sitt jobb hotar det lokala byggnadskontoret ett par i östgötska Skänninge med vitesförläggande, på grund av den färg husägarna använt för att måla sitt privata hus på sin privata mark. Att svenska politiker på en och samma gång bestraffar sina invånare för vad de gör på sin egen egendom och å den andra inte förmår bestraffa tillresta tiggare för de grova överträdelser de gör sig skyldiga till på andras egendom, är symptomatiskt för den kulturrelativism som idag genomsyrar Sverige.

Bakom talen om alla människors lika värde, bakom utläggningarna om internationella konventioner, bakom resonemangen om att vi måste ta hand om människor, gömmer sig en strukturell, undermedveten och högst påtaglig rasism. De tillresta tiggarna ses inte som människor kapabla att ta ansvar för sina egna handlingar, de tillresta tiggarna ses inte som människor på vilka man kan ställa samma krav som man ställer på etniska svenskar.

Istället ses de tillresta tiggare som i ett flagrant brott mot allt vad lagar och förordningar heter uppfört en kåkstad i Pildammsparken som barn, som förståndshandikappade, som boskap med rättigheter men inga skyldigheter. Det är här den "strukturella rasismen" är som tydligast i Sverige idag, det är här ett ord som "vithetsnorm" plötsligt får relevans i den svenska samhällsdebatten. Det är de politiker och debattörer som oftast talar om "alla människors lika värde" som själva är de starkaste förespråkarna av olikhet inför lagen.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, SR

2015-02-27

De vuxna har abdikerat från sitt ansvar

"I Sverige har flyktingar från Kosovo nu blivit den nästa största gruppen asylsökande", kan vi idag läsa i Svenska Dagbladet. "Allt fler ensamkommande marockanska barn söker asyl i Sverige", informerar idag Sveriges Radio.

I båda fallen handlar det så gott som uteslutande om personer utan asylskäl. De kosovoalbaner som blivit den näst största gruppen av asylsökande är med andra ord inte några "flyktingar", vilket Svenska Dagbladet påstår. Att ordet "flyktingbarn" förekommer i reportaget om de marockanerna är ett exempel på samma felaktiga och vilseledande språkbruk.

I båda fallen rör det sig om migrantgrupper som har kommit till Sverige i hopp om ett rikare liv. Att de gör detta är fullt förståeligt, vad som däremot inte är förståeligt är svenska myndigheters och politikers oförmåga att hantera detta. I Sveriges Radios reportage berättas om Samir från Marocko som nu beviljats uppehållstillstånd i Sverige. I Svenska Dagbladet kan man läsa att Migrationsverket fortfarande inte infört rutiner för att snabbehandla uppenbara fall av ogrundade asylansökningar, trots att människor från fredliga och fria länder i sydöstra Europa har missbrukat systemet i åratal.

Vad som gör det hela än mer anmärkningsvärt är att detta sker parallellt med att strömmen av asylsökande som söker sig till Sverige från faktiska konfliktområden är rekordstor. När kosovoalbaner utan asylskäl blivit den näst största gruppen av asylsökande kostar detta inte bara de svenska skattebetalarna väldigt mycket pengar, det går dessutom på ett högst konkret vis ut över de asylsökande som till skillnad från kosovoalbanerna flytt krig och förtryck. Systemet överbelastas, utredningar tar allt längre tid och det blir allt svårare att finna boende åt alla.

Som av en händelse publicerades dessa reportage samma dag som vi kunnat läsa om att bussockupationen i Grytan fått en uppföljare i värmländska Långserud. Inte heller denna gång har ordningsmakten velat gripa in mot vad som uppenbart är ett lagbrott, istället tycks Migrationsverket under farsartade former valt att agera curlingföräldrar ännu en gång.

Det officiella Sverige agerar som en välmenande men ytterst naiv och konflikträdd person. Det officiella Sverige agerar som en någon som inte förmår sätta gränser, som en förälder som inte förmår tillrättavisa sitt barn, som en välmenande men alldeles för mesig lärare som inte vågar höja rösten i ett stökigt klassrum. Sverige påminner allt oftare om den där personen som alla alltid ber att få låna pengar ("du får tillbaka dem nästa vecka"), eftersom de vet att personen i fråga är alldeles för dumsnäll för att såväl säga nej som kräva pengarna tillbaka.

De politiker som aspirerar på att leda ett land måste kunna fatta obekväma beslut och göra svåra avväganden. De politiker som aspirerar på att leda ett land måste vara kapabla att hushålla med begränsade resurser, någonting som per definition innebär att de måste ställa grupper mot varandra.

De politiker som aspirerar på att leda ett land måste vara beredd att ständigt göra realpolitiska avväganden, även när de helst hade velat slippa. De politiker som aspirerar på att leda ett land måste förstå att deras jobb inte går ut på att rädda världen utan på att hantera världen som den faktiskt ser ut, alldeles oavsett hur innerligt de rent personligen hade önskat att så inte var fallet.

De politiker som idag styr – och aspirerar på att styra – Sverige tycks sedan ett antal år tillbaka leva i fullständig förnekelse inför denna bistra verklighet. De vuxna tycks ha abdikerat från sitt ansvar, i deras ställe är det barnen som med utopismen som ledstjärna styr Sverige. Hur detta fungerar i praktiken ger ovan nämnda artiklar en såväl tydlig som kuslig fingervisning om.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, NSk1, NSk2, Dag1, Dag2, SMP1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, SR1, SR2

2015-02-26

En åsiktskorridor för smal för förintelseundervisning

Nyheten att en SFI-lärare på Komvux Kärnan i Helsingborg blev kritiserad av skolans samordnare efter att han markerat mot en förintelseförnekande elev, har fått stort genomslag under dagen. Att samordnaren hade fel tycks så gott som alla vara ense om. Vad som emellertid lyser med sin frånvaro är varje försök till analys av varför samordnaren valde att kritisera SFI-läraren.

Att samordnaren av rapporteringen att döma tyckte den underordnade SFI-eleven ostört skulle få ge uttryck för sin antisemitism, är ett ganska typiskt utslag av den unkna kulturrelativism som idag genomsyrar den svenska samhällsdebatten. Att samordnaren fann det kontroversiellt att SFI-läraren sade ifrån är ännu ett exempel på att åsiktskorridoren blivit till ett allt mer okontrollerbart monster, ett exempel på att åsiktskorridoren blivit så smal att inte ens kritik av nazisternas folkmord på judar längre nödvändigtvis får plats i den.

Tidning efter tidning har under dagen valt att hoppa på tåget, och de är rimligtvis rörande överens om att samordnarens idiotiska beteende är så anmärkningsvärt att berättelsen just därför har nyhetsvärde. Vad ingen av dem skriver är att samordnarens agerande inte utspelades i ett vakuum.

Samordnaren har varje dag de senaste åren fått höra politiker och journalister visa prov på exakt samma sorts kulturrelativistiska tankefigurer som samordnaren nu själv kritiseras för. Samordnaren har varje dag tvingats navigera ett minfält, smärtsamt medveten om vilka förödande mediala konsekvenser varje litet felsteg på jobbet riskerar att leda till för den som arbetar med invandrare.

Hade händelserna på Komvux Kärnan inträffat lite tidigare i tiden, hade det scoop journalisterna fick nys om härrört från elevens subjektiva upplevelser av händelseförloppet snarare än lärarens, hade den nyhet vi idag fått läsa istället mycket väl ha kunnat handla om hur en rasistisk SFI-lärare kränkte sina elever. Det är fullt möjligt att det var just rädslan för att något sådant skulle kunna hända som fick samordnaren att kalla läraren till ett möte.

Samordnarens handlande är en konsekvens av en åsiktskorridor så svårnavigerad att inte ens kritik av nazisternas folkmord på sex miljoner judar alltid längre ter sig okontroversiellt. Samordnarens handlande blev möjligt först efter att kulturrelativismen blivit så självklar i Sverige att inte ens domstolarna längre förespråkar likhet inför lagen.

Samordnarens beteende är en fullt naturlig konsekvens av det samhällsklimat vi har fått. Det är därför detta samhällsklimat vi idag i första hand måste rannsaka, inte en enskild tjänsteman som kanske helt enkelt bara var livrädd för att göra "fel".
DN1, DN2, DN3, SvD1, Sydsv1, HD1, Ex1, Ex2, Dag1, Dag2, Re1

2015-02-25

Åsiktskorridoren har muterat till ett okontrollerbart monster

"Sverige har, till skillnad från många obehagligare länder, inga hädelselagar och ska heller inte ha det", skrev Dagens Nyheters Erik Helmerson häromdagen i en mycket läsvärd ledare. Texten ifråga handlar om mannen i Nyköping som har åtalats för att ha liknat ett böneutrop vid ljudet av en åsna som har ont i magen.

Att detta åtal har väckts är konsekvensen att rasismbegreppet steg för steg har utökats, ända tills det till slut blivit så brett att det börjat omöjliggöra såväl normala samtal som en verklighetsförankrad samhällsdebatt. Att detta åtal har väckts är ett skolboksexempel på det sluttande planets logik, ett skolboksexempel på att man om – om än med de bästa av avsikter för ögonen – enligt devisen ändamålen helgar medlen börjar göra avkall på viktiga principer, också riskerar att sätta en väldigt svårkontrollerad boll i rullning.

Att detta åtal har väckts är ett bevis så gott som något på att Sverige har drabbats av fartblindhet. Ambitionen har varit att skapa ett mer tolerant och inkluderande samhälle, men vad Nyköpingsåtalet visar är inte bara att man samhället snarare blivit intolerant och exkluderande, utan också stundom direkt totalitärt.

Syftet med det åtal Nyköpingsåklagaren har väckt har säkert varit att markera mot rasismen, men det reella utfallet har blivit ett helt annat. Om den fartblinde åklagaren får som han vill kommer hans värv inte ha blivit antirasistens utan inkvisitorns. Om den fartblinde åklagaren får som han vill kommer Sverige i praktiken ånyo begåvats med en blasfemilagstiftning av ett slag som vi normalt finner djupt ovärdig sekulära demokratier.

Det slutar emellertid inte där, för åklagarens agerande präglas av två ytterligare väldigt otäcka tankefel. Det ena är att det står tämligen uppenbart att han aldrig skulle väckt åtal om den åtalade istället hade uttalat sig på motsvarande sätt om kristna ritualer. Detta är inte unikt för det här fallet, tvärtom är detta någonting som går igen i tillämpningen om hetslagstiftningen. Men andra ord råder inte längre likhet inför lagen, tvärtom har specifika handlingars eventuella brottslighet blivit en funktion av de inblandades hudfärg och religion.

Det tredje tankefelet åklagaren gör sig skyldig till är att han i åtalet ser det faktum att en uppretad folkmassa – av vilka vissa enligt polisens uppgifter var beväpnade med kniv – som en försvårande omständighet. Detta är inte bara ett exempel på kulturrelativism och skuldförskjutning, med denna markering tycks åklagaren också delvis vilja överlåta åt "brottsoffen" att avgöra "brottets" påföljd.

Med Nyköpingsåtalet har åsiktskorridoren flyttat ända in i rättssalen, och dit har den tagit sig tillsammans med kulturrelativismen, mobbmentaliteten och rättsrötan. Mannen kommer förmodligen att frikännas, men inte förrän han tvingats genomlida en ytterst obehaglig och förnedrande rättsprocess för en 100 procent icke-rasistisk Facebookkommentars skull.

Att detta har kunnat ske beror på att allt för få har tagit sig tid för eftertanke, att allt för få tagit sig ens en kort tankepaus för att fråga sig om den väg vi har slagit in på verkligen är den rätta. Konsekvensen har blivit att åsiktskorridoren är inte längre en regler informella regler som styr det offentliga samtalet, den har istället utvecklats till ett allt mer okontrollerbart monster.
SvD1, Exp1

2015-02-24

Den snuttefierade politiken

Igår föreslog Stockholmsmoderaternas Anna König Jerlmyr en lagändring, med syftet att ge myndigheterna de verktyg de behöver för att förhindra den nedskräpning och naturskövling som följer på att rumänska medborgare reser till Sverige för att tigga.

Vad König Jerlmyr föreslog var ingenting radikalt. Vad König Jerlmyr föreslog var i praktiken att den svenska lagen skall börja gälla även de utländska medborgare som kommer till Sverige för att tigga, att alla skall vara lika inför lagen oavsett etnisk tillhörighet. Föga förvånande dröjde det emellertid inte länge förrän hennes förslag om likhet inför lagen möttes av protester, och föga förvånande var det från miljöpartistiskt håll dessa protester kom.

Det vikarierande socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) vill inte det skall vara "bråttom, bråttom", utan vill arbeta med "uppsökare" som ger tiggarna kartor och informerar dem om vilka lagar och regler som gäller. Ingen olaglig bosättning skall rivas, ingen inofficiell soptipp skall fraktas bort, utan att tiggarna först erbjudits av skattebetalarna finansierade "alternativ".

"Moderaterna har helt tappat bort människorna" kommenterar Larsson gårdagens moderata utspel, men i själva verket är det Larsson som tappat bort människorna. De metoder Ewa Larsson förespråkar är inga metoder man normalt tillämpar på myndiga medmänniskor, det är metoder man tillämpar på barn, förståndshandikappade och husdjur. Vad Larsson förespråkar är inte att bemöta tiggarna som människor, vad hon förespråkar är att bemöta tiggarna som lägre stående varelser.

Att följa den svenska politiken påminner allt oftare om att lyssna på förnumstiga lågstadiebarn, snarare än på vuxna människor mogna nog att styra landet. Realismen trängs allt mer tillbaka av en snuttefierad omvärldsanalys paketerad i form av grötmyndiga Nalle Puh-visdomar. På förekommen anledning vill jag därför meddela de svenska politikerna följande:

Ert jobb går ut på att fatta obekväma beslut och göra svåra avväganden. Ert jobb går ut på att hushålla med begränsade resurser, någonting som per definition innebär att ni måste ställa grupper mot varandra. Ert jobb går ut på att ständigt göra realpolitiska avväganden, även när ni helst hade velat slippa. Ert jobb går inte ut på att rädda världen, ert jobb går ut på att hantera världen så som den ser ut, alldeles oavsett hur innerligt ni önskar att den såg ut på ett annat sätt.

Om ni inte förmår hantera dessa – ibland inte helt enkla – krav, har ni heller ingenting i politikerbranschen att göra.

Läs även:
Pophöger
Per Gudmundson
DN1, DN2, DN3, SvD1, Ex1, Ab1, Ab2

2015-02-23

Kaplan, Svantesson och kulturrelativismen

När Elisabeth Svantesson blev Sveriges arbetsmarknadsminister gjordes det en stor sak av hon tidigare varit medlem i frikyrkan Livets ord. "Det har hon lämnat", underströk Fredrik Reinfeldt på en presskonferens. "Jag är den jag är och jag skäms inte för det. Men jag inser också att det kan vara kontroversiellt", kände sig Svantesson själv manad att påpeka.

Om Svantesson istället hade varit medlem – eller rättare sagt, före detta medlem – i en muslimsk församling hade en liknande diskussion varit otänkbar. Detta även om den tilltänkta muslimska församlingen, likt de flesta muslimska församlingar, hade hållit könsuppdelade gudstjänster.

När Mehmet Kaplan något år senare blev minister föranledde hans bakgrund visserligen kritik i dagspressen, men denna var förhållandevis mild. Kritiken handlade då mest om att Kaplan några månader tidigare liknat jihadister med de frivilliga svenskar som stred i finska vinterkriget.

Denna kritik var välbefogad, men att Kaplan både var aktiv i kretsar som står Muslimska brödraskapet nära och hade samarbetat med antisemitiska organisationer nämndes då knappt med ett ord. Trots detta valde Grön Ungdom att kalla kritiken för såväl ett "drev" som ett utslag av rasism.

Det finns en uppenbar asymmetri här, och den blir än mer påtaglig när man väger in den uppenbara brist på respekt med vilka till exempel new age-troende bemöts. Jag vill hävda att detta beror på kritiken mot Svantesson bottnade i ett underförstått antagande, nämligen att hon som etniskt svensk förväntas veta bättre än Kaplan.

Att på detta sätt bedöma Kaplan och Svantesson efter olika måttstockar är någonting som många, närmast undermedvetet, gör med de bästa av avsikter. Bakom den till synes fördomsfria ambitionen gömmer sig emellertid en direkt fördomsfull grundsyn, nämligen att någon med turkisk och muslimsk bakgrund inte förmår leva upp till samma standarder som någon med en etniskt svensk och kristen sådan.

Det är inte okej att hålla alla muslimer kollektivt ansvariga för vad vissa muslimer gör. Kritiken bör gälla avarterna, inte religionen som sådan. Det är lätt att peka på synnerligen obehagliga suror i Koranen, men på samma sätt är det lätt att hitta liknande verser i Bibeln. Jag har hört många argument för att den ena är värre än den andra, och måhända ligger det också något i detta, men faktum kvarstår: Vill man legitimera en massaker eller ett folkmord kan man enkelt finna stöd för detta i båda böckerna.

Vad vi därför bör rikta in oss på är uttolkningarna, hur religionerna de facto praktiseras idag, och det är också här de relevanta skillnaderna finns. Kristendomen har visat sig fungera utmärkt tillsammans med den sekulära demokratin, den muslimska världen däremot är orolig, totalitär och högst påtagligt religiöst radikaliserad.

Huruvida detta beror på Koranen, historiska faktorer eller kulturen är i grund och botten irrelevant, åtminstone vad islambegreppet beträffar. Vad som däremot i allra högsta grad spelar roll är vad de som ser sig själva som muslimer faktiskt lägger i begreppet islam.

Här har islam ett problem, åtminstone sett från den sekulära demokratins horisont, något Pew Research Centers rapport om värderingarna i den muslimska världen med all tydlighet visar. Det finns åtskilliga exempel på muslimer vars tro fungerar utmärkt ihop med det västerländska samhället, men att påstå att islam som helhet gör det framstår i ljuset av Pewrapporten som ett synnerligen tvivelaktigt påstående.

Kulturrelativismen är ett spännande tankeexperiment, men när man börjar applicera den på verkligheten blir resultaten direkt skrämmande. Om man förespråkar det kulturrelativistiska perspektivet, bör man också vara på det klara med att vad man i praktiken förespråkar är en tillbakagång för de upplysningsideal på vilka den sekulära demokratin vilar.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, LT3, SydSv1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ab1

2015-02-22

Om Norbergsbornas öppnade hjärtan


I torsdags sände Studio Ett ett reportage från Norbergs kommun. Reportaget var en skrämmande inblick i den verklighet som döljer sig bakom rikspolitikernas vackra tal om öppna hjärtan och föraktfulla ord om djungeltrummor. Det socialdemokratiska kommunalrådet Åsa Eriksson börjar gråta då hon i reportaget beskriver den verklighet kommunen har att hantera. Den respons hon fått av rikspolitiker då hon bett om hjälp beskriver hon som goddag yxskaft-svar i stil med "ni skall vara solidariska och generösa, ställ upp nu".

Kommunen har på kort tid fått ta emot 737 asylsökande. Detta låter kanske inte som särskilt många, men då kommunen vid årsskiftet hade 5 719 invånare innebär detta att dess befolkning på kort tid ökade med närmare 15 %. De nya kommuninvånarna har samma rätt till samhällsservice som de gamla, men av de nya kommuninvånarna saknar så gott som samtliga jobb.

Kommunerna kompenseras i viss mån för detta av staten, men långtifrån fullt ut. Antalet skolelever ökade på kort tid med 25 % – varav inga kunde svenska – vilket har lett till att man tvingats undervisa eleverna skiftvis under halvdagar. Enligt kommunens barn- och utbildningschef har detta inneburit att "vi" (vilket troligtvis syftar på den egna nämnden) ser ut att gå mot ett jätteunderskott, vilket enligt reportaget uttryckligen innebär att kostnaderna för äldrevård och de asylsökandes behov ställs mot varandra.

Det är såhär verkligheten ser ut. Bortom rikspolitikens högtidliga floskler är det avfolkningskommuner som Norberg och Ljusnarsberg som får bära det ansvar som rika kommuner som Stockholm och Täby duckar från, trots att det är i de senare kommunerna de mest hårdföra försvararna av Sveriges i en internationell jämförelse direkt extrema asylpolitik tenderar att bo.

I en kommun som Norberg har det sociala kontraktet brutit samman. I en avfolkningskommun med en kommunalskatt på 33,54 % tvingas invånarna ta konsekvenserna av den NIMBY-mentalitet som döljer sig bakom rikspolitikernas förmenta solidaritet och öppna hjärtan. Kostnaden för de asylsökande som Stockholmspolitikerna vill slippa på sin egen bakgård går ut över äldrevården av Norbergsbor som bott och betalat skatt i kommunen i årtionden.

Det är en ofta upprepad klyscha att man inte skall ställa grupper mot varandra, men detta är exakt vad de svenska rikspolitikerna tvingar Norbergspolitikerna att göra. Resultatet blev att över 20 % av de röstberättigade i kommunen röstade på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2014. Röster som resterande partier i och med DÖ bestämde sig för att såväl tysta som sätta sig till doms över.

Talande nog tycks den uppoffring de redan högbeskattade Norbergsborna avkrävs av den allt mer verklighetsfrånvända rikspolitiken inte ha enbart med krig och förföljelse att göra. "We came here just to have a future" säger en eritrean i reportaget, och talar om sina landsmäns förhoppningar om utbildning och arbete. Om förföljelse och förtryck säger han däremot inte ett ord, vilket inte är särskilt förvånande.

Eritreaner som söker asyl i Sverige får automatiskt permanent uppehållstillstånd, alldeles oavsett om de personligen har asylskäl eller ej. Att en sådan ordning kommer utnyttjas av många som söker ett bättre liv, snarare än skydd från förföljelse, borde inte förvåna någon. Om svenska politiker verkligen månade om att ge personer på flykt från krig ett värdigt mottagande, skulle de inte låta dessa dela överfulla asylboenden med personer på jakt efter en högre levnadsstandard.

Relaterat:
Om asylmottagandet i Ljusnarsbergs kommun
Om asylmottagandet i Vindelns kommun
DN1, DN1, Sk1, Sk2, NSk1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3

2015-02-21

Stor i orden, liten på jorden

Bortsett från att våra politiker låtit skattemedel gå till att korsfästa barn och att bostadsministern – samtidigt som bostadsmarknaden går mot totalkollaps – planerar att börja låta kommunerna skatta skiten ur villaägarna, agerar de därtill nyttiga idioter åt Vladimir Putin och hans propagandakrig.


Denna politik finner uppenbarligen vår regering så lyckad att den nu aspirerar på en "ledarroll i världspolitiken". Dessbättre (för vår omvärld) upphör regeringens 38-procentiga mandat vid riksgränsen.
SvD1, DN1, DN2, DN3, Ab1

2015-02-20

Värdegrundsdemokrati vid vägs ände

Som svensk skattebetalare får man stå ut med ganska mycket. Av den skatt som tas ut på svenskars arbete varje månad går stora belopp till onödiga arenor, till att göra reklam för att söka bostadsbidrag, till att finansiera generösa bidragsutbetalningar till arbetsskygga och kverulanter, till havererade biståndsprojekt i korrupta bananrepubliker, till värdelösa postmoderna utbildningar på Södertörns högskola, för att genuspedagoger skall få lön för att byta kön på bestick, till att bekosta FN-diplomaters lyxliv, et cetera.

Som om inte detta vore nog meddelade en av revolutionsromantik berusad vänster – inom vilken därtill direkt antisemitiska strömningar inte sällan frodas – nyligen att Palestinabiståndet skulle höjas. Det talades om jämställdhetskampanjer och demokratiarbete, men bakom de naiva visionerna återfinns en helt annan verklighet. Det är vid det här laget välbelagt att samma bistånd bidrar till att finansiera Hamas terrortunnlar, antisemitisk indoktrinering av barn i UNRWA:s skolor, korruptionen inom den palestinska myndigheten och sist men inte minst löneutbetalningar till terrorister.

Idag fick vi veta att pengar som de svenska politikerna har konfiskerat från arbetande svenskar har gått till att finansiera rekrytering av terrorister. Svenskar har med andra ord tvingats betala skatt för att finansiera våldtäkter, mord, slaveri, folkfördrivningar och korsfästningar av barn. Det är svårt att tänka sig ett mer effektivt sätt att undergräva legitimiteten för Skatteverkets verksamhet.

Det sjukaste i sammanhanget är att de politiker som tvingat de svenska skattebetalarna att finansiera Daeshs och Hamas terror anser sig förmer än samma skattebetalare. De har ifrågasatt den människosyn de skattebetalare de tvingat att finansiera terror håller sig med. De har anklagat samma skattebetalare för rasism, sexism och strukturellt förtryck. De har upprättat handlingsplaner och värdegrunder för att uppfostra de människor vars pengar de konfiskerat – och använt till att finansiera halshuggningar, våldtäkter och korsfästelser – till bättre människor.

Ni kan ta era kryptototalitära värdegrundsdokument, era floskulösa handlingsplaner, er åsiktskorridor, er konsensuskultur, er vädjan om öppna hjärtan, er skenheliga attityd och inte minst er infantila naivitet och stoppa upp nånstans där solen aldrig skiner. Efter att ni tvingat mig att finansiera korsfästning av barn har ni också avsagt er all rätt att predika moral för mig.
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, LT4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5 Ab6, SR1

2015-02-19

Patetiskt, Löfven

"En till två promille av världens flyktingar söker asyl i Sverige", skriver idag regeringen i sin vid det här laget rätt skoningslöst sågade debattartikel om integrationspolitiken. Det är en praktisk siffra för en regering som vill smita från sitt ansvar, den sätter nämligen inte nämnda flyktingström i relation till den svenska befolkningens storlek. Hade regeringen istället gjort detta, hade den istället fått skriva att antalet nya asylsökande varje år uppgår till närmare en procent av den svenska befolkningen.

Bakom de vackra orden i debattartikeln döljs en besvärlig sanning, nämligen att regeringen inte förmår hantera detta. Den presenterar förvisso "ett etableringspaket med väl underbyggda reformer", men detta har även tidigare regeringar gjort utan att någonting förändrats i praktiken. Tvärtom har den förda politiken resulterat i att Sverige idag utmärker sig som både EU:s största asylland och landet med västvärldens sämsta integration av utlandsfödda.

Vad detta innebär rent praktiskt är att i takt med att andelen invandrare i Sverige blir större ökar andelen bidragsförsörjda. Ett högst konkret resultat av detta är att den offentliga sektorns finanser försämras både genom att utgifterna ökar och att inkomsterna minskar. Andra konsekvenser av den i en internationell jämförelse extremt stora asylinvandringen till Sverige är islamistisk radikalisering, sjukhusvåld och att skottlossning på öppen gata blivit någonting normalt.

Ingen av de luftiga visioner som presenteras i dagens debattartikel kommer vända denna utveckling. I texten talas om att "skapa fler jobb", en målsättning som blir direkt skrattretande då man betänker att politikerna inte ens har förmått genomdriva de reformer som krävs för att de nya bostäder som så desperat behövs skall kunna byggas.

Vi förundras idag över den grekiska krisen, hur folket lät sig luras av en korrupt politikerkår som ägnade sig åt dubbel bokföring. Med folkets goda minne sköt politikerna problemen på framtiden och köpte sig röster för lånade pengar. Att det hela skulle sluta med en rejäl dikeskörning var uppenbart för alla som skrapade lite på ytan, men såväl den grekiska väljarkåren som Eurozonens politiker föredrog skygglapparna.

Det finns en tydlig parallell till Sverige här. Om inte regeringen börjar ta ansvar, om den inte förmår ta de obekväma beslut som förr eller senare måste tas, är risken stor att historiens dom över politiker som Reinfeldt och Löfven kommer bli lika hård som dess dom över de politiker som körde Grekland i botten.

Vill de bli ihågkomna som politikerna som gjorde det svenska samhället amerikanskt? Vill de bli ihågkomna som politikerna vars politik resulterade i gated communities, ghetton, universitetsavgifter och privata sjukvårdsförsäkringar? Vill de bli ihågkomna som politikerna som ersatte den svenska modellen med ett klassamhälle? Eller går de helt enkelt mest omkring och hoppas att de mörka moln som hopar sig vid horisonten kommer att försvinna, bara de blundar tillräckligt hårt?


Mer om diagrammet kan läsas här

DN1, DN2, DN3, Sk1, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, Dag1, Dag2, Dag3, SMP1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2, SR3

2015-02-18

Sveriges Radios ursäkt klingar falskt

Igår frågade en medarbetare på Sveriges Radio den israeliska ambassadören om judarna själva hade något ansvar för den ökande antisemitismen. Det var ingen felsägning, när ambassadören med rätta markerade mot frågeställningen fick han flera följdfrågor på samma tema.

Sveriges Radio har bett om ursäkt för det inträffade, vilket är bra. Mindre bra är emellertid att de valde att inte lägga ut den aktuella sändningen online förrän den hade redigerats om, vilket mest framstår som ett valhänt försök att skydda sig själva.

Alla kan göra fel, även Sveriges Radios medarbetare. Denna incident var emellertid inte den första i sitt slag. Tvärtom, Sveriges Radio har vid åtminstone tre tillfällen i samband med rapporteringen om terrordåden i Paris och Köpenhamn gjort sig skyldiga till liknande uttalanden.

Efter terrordådet mot Charlie Hebdo sade Sveriges Radios utsända korrespondent om de mördade satirtecknarna att "det är ju inte oskyldiga personer i det här fallet". Efter att terroristen i Köpenhamn hade blivit skjuten till döds påstod en annan reporter att han hade blivit "mördad" av polisen. Efter dessa bägge incidenter fann så Studio Etts redaktion det en god idé att fråga Israels ambassadör vilket ansvar europeiska judar har för att islamister mördar dem.

Att det skulle handla om misstag och felsägningar framstår inte som särskilt trovärdigt, inte när Sveriges Radio på kort tid och vid åtminstone tre tillfällen yttrat sig på det här sättet i samband med islamistiska terrordåd. Det är tvärtom svårt att värja sig mot misstanken att nämnda uttalanden speglar en intern kultur. En kultur där man är så vad vid att se islamister som offer, så vad vid att se Muhammedbilder som ett utslag av rasism, så vad vid att se judar som förtryckande ockupanter, att en retorik av det här slaget förefaller både objektiv och självklar.

Att åsikter av det här slaget är vanliga inom den vänster som en förkrossande majoritet av public service-journalisterna tillhör är knappast någon slump. Den vänster som undrar om inte den ökande antisemitismen är judarnas fel, om inte kritik av islam borde undantas från yttrandefriheten, har erövrat det moraliska tolkningsföreträdet i Sverige. Det är upp till oss som står för en bättre människosyn än så att visa att vi inte accepterar detta.

Läs även:
Negar Josephi, Motpol, Toklandet


Hela undersökningen kan läsas här

DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, Sk9, Sk10, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, LT8, LT9, LT10, LT11, LT12, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5

2015-02-17

En dag i dårhuset #4

Ikväll, när ännu en dag i den svenska overkligheten går mot sitt slut, kan vi konstatera att den fars som den svenska samhällsdebatten blivit ännu en gång har levererat.

Utbildningsminister Gustav Fridolin har idag hunnit med att försvara den undfallenhet mot Vladimir Putin som UD och Margot Wallström gjorde sig skyldiga till tidigare i veckan. Ann Heberlein har i en debattartikel lagt ansvaret för helgens terrordåd på Lars Vilks, varpå Sveriges Radio valde att nyansera ansvarsbördan genom att fråga Israels ambassadör om inte även judarna hade del i skulden.

Som om inte detta räckte valde idag även Gudrun Schyman att kommentera helgens terrordåd. I spåren av en tragedi vars orsaker hennes parti systematiskt förnekat, valde Schyman att i en debattartikel cyniskt försöka använda det inträffade som argument för hennes egen fanatiska världsåskådnings förträfflighet.

Det hemska i sammanhanget är inte att det finns debattörer som ger uttryck för dylika åsikter. Det hemska i sammanhanget är att de kulturrelativister som beskyller konstnärer och judar för den terror islamister begår, de krafter som inte förmår stå upp mot den ryska fascismen, de krafter som beskyller vita medelålders män för all världens ondska, har tillåtits erövra det moraliska tolkningsföreträdet i Sverige.

Den svenska högern har kapitulerat, den har anpassat sig till den alltmer sekteristiska nyvänstern och förnedrar sig idag likt en dresserad hund för att vinna sina politiska meningsmotståndares godkännande. När utsikten till att bli belönad med en Hummerkniv hägrar, när chansen att få sin empati och humanism bekräftad av en stalinist som Sven Wollter eller en antisemitismanstruken vänsterdemagog som Åsa Linderborg uppenbarar sig, är svenska "borgerliga" opinionsbildare idag redo att ta avstånd såväl borgerlig ekonomisk politik som grundläggande demokratiska principer.

Det är pinsamt, det är ynkligt, det är djupt obehagligt, det är fullkomligt vansinnigt och det måste få ett slut.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, Sk9, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, LT8, LT9, LT10, LT11, LT12, LT13, LT14, LT15, LT16, SvD1, SvD2, Ex1

2015-02-16

Efter Köpenhamn: Aktuellt bjuder in en islamist

I kvällens Aktuellt medverkade Abd al Haqq Kielan, imam och ordförande för Svensk islamiska samfundet, i en debatt om antisemitism (cirka femton minuter in i sändningen). Medverkade gjorde även även Eli Göndör, som hävdade att den antisemitism svenska judar idag främst oroar sig för är den som muslimer i Sverige gör sig skyldiga till.

Abd al Haqq Kielan hävdade då att även muslimer nu har börjat utsättas för precis samma hat som svenska judar får utstå. Exakt var i Sverige muslimer inte kan visa sin tro öppet utan att bli trakasserade såsom judar blir i delar av Malmö framgick inte, men han konstaterade däremot att källan till det hat som enligt honom såväl drabbar judar som muslimer i Sverige idag är propaganda som går tillbaka till korstågen.

Abd al Haqq Kielan var med andra ord snabb att friskriva muslimer från ansvar. Nästan lika snabb var han också med att hålla kristendomen ansvarig för de trakasserier som idag drabbar svenska judar (och, enligt honom, i en liknande utsträckning även muslimer).

Han fortsatte därefter med att påpeka att det är "vissa extrema svenska partier" som utgör det största hotet mot såväl judar som muslimer. Efter en utläggning om islamofobi medgav han att det i just Malmö "verkar" vara människor med bakgrund i Mellanöstern som står för antisemitismen, men tillade att han "i princip" inte trodde att hotet kom därifrån.

Eli Göndör punkterade därefter inte bara Abd al Haqq Kielans argument, han gjorde dessutom klart att synen på muslimer som offer för omständigheterna och oförmögna att stå för sina egna handlingar, var ett uttryck för en rätt unken människosyn.

Att Abd al Haqq Kielan ostört fick basunera ut sin historierevisionism, utan att tittarna fick hans bakgrund klar för sig, är högst anmärkningsvärt. Abd al Haqq Kielan är ingen moderat muslim, Abd al Haqq Kielan är en islamist som står för en extrem linje. När mångfaldssatsningen Paraplyprojektet 2004 intervjuade honom gav han uttryck för följande åsikter:
  • "Om kvinnan vill besöka muslimska väninnor går det bra, men om mannen säger nej, så är det nej."
  • "Men jag förstår inte Sverige och dess lagar. Det är okej att homosexuella gifter sig men det inte är tillåtet att ha fyra fruar. Jag har synnerligen svårt att förstå homoäktenskap."
  • "Enligt Mose nedärvda lag är det [vid äktenskapsbrott] dödsstraff genom stening för båda könen men det ska vara fyra vittnen som har sett allt och då är det verkligen alla detaljer man menar. De hårda straffen visar hur allvarligt vi muslimer ser på detta, men det är som sagt svårt att bevisa något med de villkor som finns i lagen."
  • "Kvinnan ska sköta familjen på alla sätt utom när det gäller försörjningen. Den tar mannen hand om."
  • "Sverige är ett sekulärt land, det får vi acceptera."
  • "Jag har inget emot samhället men det försöker knäcka oss när vi försöker få rätt att utöva vår religion."
Vidare kan vi läsa att han vägrar skaka hand med den kvinnliga reportern, att han hade velat utse sina döttrars män och att han skulle bryta kontakten med samma döttrar om de också hade varit muslimer, men valt att gifta sig med icke-muslimska män. Allt detta fann emellertid Aktuellt överflödigt att nämna innan de överlät scenen åt Abd al Haqq Kielan och hans smaklösa försök att förringa den extremism som nu får allt fler judar att överväga att lämna vår världsdel.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, LT8, LT9, Dag1, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ab1, Ab2

Polisen och politiken

En poliskår är i grund och botten alltid i underläge. Antalet poliser kommer – även i en polisstat – alltid vara försvinnande litet jämfört med befolkningen i sin helhet. I det ögonblick en tillräckligt stor massa bestämmer sig för att polisen saknar legitimitet, upphör också polisväsendet att fungera.

Av just denna anledning måste en poliskår omgärdas av ett visst mått av magi. Att polisens uniformer för tankarna till militären är ingen slump. För att illusionen skall upprätthållas måste en poliskår injaga ett visst mått av fruktan i allmänheten, poliser måste utstråla auktoritet och makt. Det låter måhända krasst, det är kanske inte vackert, men det är inte desto mindre sant. Poliskåren är inte vilken myndighet som helst, den är den myndighet som upprätthåller gränsen mellan civilisation och anarki, mellan demokrati och den starkes rätt.

En poliskår skall givetvis bete sig anständigt. Men en poliskårs uppgift är inte att vara allmänhetens kompisar en stökig fredagskväll, ej heller att vara timid, undflyende eller artig mot de krafter som utmanar dess auktoritet.

Det pågår en våg av av våg av råa och organiserade åldringsrån i Stockholm. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har i dagarna skakats av bråk och våld, något som bland annat yttrat sig i trakasserier av den personal som försöker hjälpa, bota och rädda liv. Det är inte första gången detta händer, tvärtom har våld och uppgörelser blivit till något av en följetong på detta sjukhus.

Det slutar inte där. Ambulanspersonal utsätts skrämmande ofta för våld och hot, och att inte åka in i vissa områden utan poliseskort har blivit till rutin. Parallellt med detta lever konstnärer under dödshot och antisemitismen frodas. Judiska lärare trakasseras av sina elever och allt fler judar har börjat tala om att lämna Sverige.

Någonting har gått sönder i Sverige, men det är inte åtta år av borgerlig ekonomisk politik som är orsaken. Alla vet varför det har blivit så här, även om många under de senate åren inte vågat peka ut elefanten i rummet ens för familjemedlemmar och nära vänner. Vad mer är, våldet mot ambulanspersonalen har lyst med sin frånvaro i nyhetsrapporteringen, trots att denna både groteska och samhällsfarliga form av våld borde ha resulterat i krigsrubriker.

Bilden av det naiva svenska etablissemanget må vara en uttjatad klyscha, men dessvärre stämmer den skrämmande väl. Man har inte förmått lyfta ambulanspersonalens utsatta situation, samhället har till synes inte ingripit när föräldrar förbjudit en elev att vara närvarande på en judisk lärares lektioner, våldet på sjukhusen har fått fortgå och i TV har opinionsbildare i samband med ett terrordåd föreslagit att vi borde göra avkall på yttrandefriheten för att blidka islamismen.

Våra politiker tycks inte förstå hur destruktivt det samhällsklimat vi fått är för den svenska modellen och de värderingar vi håller för heliga. När personer som både getts uppehållstillstånd och offentlig försörjning gör sjukhus till brottsplatser, attackerar ambulanser och kräver blasfemilagar, bryter det sociala kontraktet samman.

När politiker ställer grupper som pensionärer och anhöriginvandrare utan asylskäl mot varandra, och när det inte sällan är pensionärerna som drar det kortaste strået, undermineras skattebetalarnas vilja att göra rätt för sig. Att samma pensionärer allt oftare blir offer för brott som polisen varken förmår lösa eller ens försöka utreda, bidrar givetvis inte till att minska den klyfta som uppstått.

Istället för att ge polisen de verktyg de behöver väljer politikerna i detta läge att bakbinda polisen med etikarbete, handlingsplaner och värdegrundsdokument. Vad värre är, ett förfluget skällsord riktat mot en ligist i stundens hetta kan resultera i alla de där krigsrubrikerna som våldet mot ambulanspersonal inte har resulterat i. Respekten för poliskåren undergrävs och dess förmåga att utföra sitt jobb avtar.

I spåren av detta, i spåren av all skenhelighet, all missriktad välvilja, all feghet, all valhänthet, all ofokuserad ambition att vara alla till lags, den borttappade insikten att det är de svenska medborgarnas intressen som svenska politiker i första hand är valda att representera, har vi också fått det råa, hätska och allt mer polariserade samhälle vi har fått. Ett samhälle där brinnande bilar och skottlossning på öppen gata blivit så vanligt att vi inte längre reagerar. Det är ett politiskt misslyckande av gigantiska proportioner.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, NSk9, SMP1, SMP2, SMP3, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, SvD1, Ex1, Ex2, Ab1

2015-02-15

En dryg månad var allt som krävdes för att glömma

Att gårdagens händelser i Köpenhamn inträffade just den här veckan är onekligen lite iögonfallande, åtminstone från den svenska ankdammens låga horisont sett.

Det hade inte gått särskilt många veckor sedan terrordådet mot Charlie Hebdo, men vi hade redan glömt alla de högtidliga ord vi uttalade då. "Je suis Charlie" sade Aftonbladet skenheligt då, bara för att i veckan medelst dataintrång inleda en klappjakt på oliktänkande.

Efter terrorn i Paris uppmärksammade vi den antisemitism som drabbar franska judar, vi skämdes över de siffror som visade att allt fler europeiska judar utvandrar till Israel för att de inte längre känner sig säkra i vår världsdel. Det tog oss emellertid inte särskilt lång tid att glömma vad Niklas Orrenius hade skrivit i sina båda kusliga reportage från Frankrike. I veckan valde vi istället att dreva mot Ebba Busch Thor för att hon hade visat den israeliska försvarsmakten sitt stöd.

Och då – Köpenhamn.

Under den dryga månad som hade gått sedan Paris hade vi hunnit glömma det högtidliga stöd vi då uttalade för yttrandefriheten. Under den dryga månad som hade gått sedan Paris hade vi hunnit glömma de europeiska judarnas belägenhet. Under den dryga månad som hade gått sedan Paris hade Alice Bah Kuhnke hunnit med att rulla ut röda mattan för Fatima Doubakil, en debattör som envist försvarat en av de terrorister som planerade en massaker på Jyllands-Postens redaktion som hämnd för de Muhammedkarikatyrer tidningen hade publicerat.

En dryg månad var allt som krävdes för att glömma.

En moderat riksdagsman antydde idag att den svenska regeringens reaktion på dåden i Köpenhamn hade varit mer rakryggad om det fortfarande varit Reinfeldt och Bildt som förde Sveriges talan. Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att finna svaret.

När Lars Vilks först tecknade sin rondellhund valde Fredrik Reinfeldt att bjuda in de diktaturer som krävde blasfemilagar i Sveriges ambassadörer till samtal. I riksdagen valde man därefter att fira "Arabförbundets dag", ett spektakel som innebar att man bjöd in samma diktaturens talesmän till Helgeandsholmen för att spy galla över den svenska grundlagen och kräva inskränkningar i yttrandefriheten. När Daesh därefter satte ett pris på Lars Vilks huvud avböjde både Reinfeldt och Bildt att kommentera. När en sverigedemokrat blev misshandlad var Reinfeldts kommentar att sverigedemokrater "inte ska bli förvånade om sådant händer".

Det svenska etablissemanget har inte förmått ta avstånd från annan extremism än den som kommit från höger. Så sent som idag antydde författaren Thomas Tidholm att det inträffade delvis var Lars Vilks eget fel. Glidningarna har pågått länge, det har hetat att yttrandefriheten skall användas med försiktighet, att vi skall undvika att provocera i onödan. Att terroristerna i såväl Paris som Köpenhamn inte bara valde att ge sig på yttrandefriheten, utan därtill också passade på att kallblodigt mörda judar, väljer man helt att bortse från.

Det svenska rapporteringen avslöjar den naivitet som fortfarande genomsyrar den svenska debatten. "Kommer det bli en ökad hotbild även mot Sverige?", frågade en programledare i Expressens TV-sändning en kommentator. Man vill inte ta till sig att det var en svensk som var den tilltänkta måltavlan, även om det var danskar som fick betala priset. Man tycks inte förstå att vad som hände igår var ett attentat riktat mot den svenska demokratin lika mycket som mot den danska.

Kommer även detta dåd vara bortglömt om en månad? Kommer regeringen snart fortsätta stryka islamister medhårs? Kommer kvällstidningarna snart återuppta sitt korståg mot yttrandefriheten? Förmodligen. Men kanske har någonting ändå förändrats. Den här gången tycks reaktionen utanför den bubbla i vilken regeringskansliet och tidningsredaktionerna verkar gå betydligt djupare. Kanske är åsiktskorridorens allt mer genomruttna väggar på väg att rämna av trycket.

Läs även:
Motpol
Anybody's Place
Den sjätte mannen
Bubbavel

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, LT8, LT9, SMP1, SMP2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, SR1

2015-02-14

Köpenhamn

Ett dominerande inslag på Twitter har ikväll varit ett idiotiskt inlägg om Lars Vilks. Det handlar måhända om en okänd privatperson, måhända om ett trollkonto, men oavsett vilket är det lite beklämmande att så många ikväll projicerat sin ilska på vad som till synes är vad en maktlös och okänd människa skriver.

Det är inte okända privatpersoner som behöver granskas en dag som denna. De som förtjänar att hudflängas är regeringen som rullat ut röda mattan för islamister som Fatima Doubakil. De som förtjänar att hudflängas är de som i ett utslag av missriktad välvilja låtit en person som Mehmet Kaplan bli minister i Sverige.

De som förtjänar att hudflängas är de politiker som utsett extremistorganisationer som Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, Islamiska förbundet och Sveriges Unga Muslimer till representanter för "det muslimska civilsamhället". De som förtjänar att hudflängas är Socialdemokraterna och Moderaterna som låtit tunga poster gå till medeltidsvurmare som Omar Mustafa och Abdirizak Waberi, som utsett en antisemit som Adrian Kaba till att leda arbetet mot antisemitism.

De som förtjänar att hudflängas är de som låtit identitetspolitiken bli en kraft att räkna med, som genom intersektionell tillämpning av hetslagstiftningen och hatbrottsparagrafen gjort personer av olika hudfärg och religion olika inför lagen. De som förtjänar att hudflängas är alla som internaliserat kulturrelativismen så till den grad att de hånat de kristna som ogillat Ecce Homo som mossiga och högerreaktionära, samtidigt som de visat förståelse för islamistiska krafters krav på förbud för Muhammedteckningar.

De som förtjänar att hudflängas är alla som varit tysta när vansinnet brett ut sig, alla som låtit sin avsky för rasismen övergå i förståelse för islamistisk och vänsterradikal extremism. Nu står vi inför ett vägskäl, och framtiden kommer att döma oss hårt om vi väljer fel väg.

Relaterat:
Charlie Hebdo och kulturrelativismen
Myten om islamismen som promillerörelse
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, Sk9, Sk10, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, SMP1, SvD1, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.