2015-07-31

Planekonomi à la Morgan Johansson, Mehmet Kaplan och Nicolás Maduro

"Bostadsbristen har alltför länge varit ett stort problem i Sverige", skrev ministrarna Morgan Johansson (S) och Mehmet Kaplan (MP) tidigare i veckan i en debattartikel. Efter tre tämligen meningslösa stycken på detta tema övergick de emellertid till att tala om någonting helt annat.

"[H]yres­gästernas ställning [har] försvagats", skriver artikelförfattarna strax därefter och det är också detta som är debattartikelns budskap. Ett ännu mer angeläget problem än bostadsbristen är nämligen (får man förmoda) enligt artikelförfattarna "oseriösa hyres­värdar" (ett uttryck som återkommer fyra gånger i texten) och "[l]jusskygga lycksökare som bara är ute efter snabba klipp".

Det finns en väldigt intressant parallell till vad som har hänt på den svenska "marknaden" för bostäder, nämligen "marknaden" för dagligvaror i Venezuela. När landets socialistiska regering började reglera priset på till exempel mat och toalettpapper uppstod inte bara brist på dessa varor, det uppstod därtill en svart marknad. Regeringens svar på detta blev att införa ännu fler regleringar, trots att detta inte kommer förbättra situationen utan betydligt mer sannolikt försämra den ytterligare.

När svenska nyhetskonsumenter tar del av dessa nyheter skakar i regel samma nyhetskonsumenter oförstående på huvudet. Det rör sig emellertid inte om ett för Sverige okänt fenomen som bara utspelar sig i fjärran bananrepubliker. Tvärtom, vad som har hänt i Venezuela är exakt vad som har hänt på den svenska bostadsmarknaden. Lyfter man blicken en smula finner man därtill att detta är vad som har hänt varje gång en regering försökt reglera en marknad på detta sätt.

Det är den socialistiska bostadspolitiken som har lett till de fenomen Johansson och Kaplan beskriver i termer av "oseriösa hyres­värdar" och "[l]jusskygga lycksökare som bara är ute efter snabba klipp". Talande nog påminner dessa termer väldigt mycket om de termer som Venezuelas president använder då han försöker skylla de problem den egna politiken har orsakat på andra.

Ännu mer talande är dock kanske att regeringen, precis som sina kollegor i Venezuela, väljer att svara med begränsningar av äganderätten. Skrivningarna om att "se över reglerna för privatpersoners uthyrning av lägenheter" och "möjligheten att förhandspröva om en köpare av ett hyreshus är lämplig" är väldigt talande. De handlar båda om att försvaga människors och företags kontroll över de fastigheter och bostäder som de själva äger. Detsamma gäller den till planekonomi gränsande formuleringen om att "[m]ålet med att rusta upp ett hyreshus bör rimligen vara att de boende ska trivas bättre".

Det riktigt ironiska är att den hyresgäst som har ett förstahandskontrakt redan idag har en häpnadsväckande stark ställning gentemot sin hyresvärd. Det är redan idag ofta väldigt svårt för hyresvärdar att vräka störande och hotfulla hyresgäster. För att säga upp en hyresgäst, även en sådan som å det grövsta bryter mot hyreskontraktet, måste hyresvärden först vända sig till hyresnämnden eller domstol och invänta utslaget där.

Vad Kaplan och Johansson föreslår kommer inte att förbättra situationen på bostadsmarknaden. Det kommer att leda till att klyftan mellan insiders och outsiders vidgas. Det kommer att leda till mer av inlåsningseffekter, mer handel med svartkontrakt och till att färre nya bostäder byggs. Likt Venezuelas Nicolás Maduro vägrar de emellertid att ta in detta. Så länge verkligheten inte stämmer med den socialistiska kartan måste det, resonerar herrarna Maduro, Johansson och Kaplan, vara verkligheten det är fel på.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2

2015-07-30

Om reg(l)eringen Löfven och crowdfunding

De senaste åren har crowdfunding finansierat allt från böcker, spelfilmer och dokumentärer till forskning och nyhetsaggregatorer. Trots att gräsrotsfinansieringskampanjerna har varit beroende av såväl frivilliga donationer som förtroendekapital har fenomenet blivit en succé. Crowdfunding har inte bara täckt ett behov, det har också lockat fram det allra bästa i de människor som har deltagit.

Detta är någonting bra, enligt finansmarknadsminister Per Bolund (MP). I en artikel i Svenska Dagbladet kan man nämligen läsa att fenomenet enligt honom har fyllt ett behov "som inte har kunnat fyllas på den traditionella marknaden". (Detta är en korrekt analys om tonvikten i hans uttalande läggs på ordet "traditionella". Det ligger emellertid nära till hands att misstänka att det ord som Bolund istället lägger tonvikten på är "marknaden".)

I ljuset av detta blir Bolunds agerande väldigt märkligt. Artikelns huvudbudskap är nämligen inte att finansmarknadsministern prisar de positiva resultat som gräsrotsfinansiering har lett till. Tvärtom är artikelns huvudbudskap att Bolund arbetar för att få till en reglering av gräsrotsfinansieringsfenomenet. Detta för att regleringar, enligt Bolund, kommer säkerställa att "marknaden fortsätter att växa".

Vad Bolund säger är att de marknadskrafter som, uppbackade av den informationsfrihet Internet har inneburit, på alldeles egen hand har lyckats täcka ett behov, skulle bli ännu mer framgångsrika om de blev reglerade av en socialistisk regering. Vad Bolund säger är att crowdfundingkampanjerna skulle bli ännu bättre om en miljöpartist, likt en elefant i en porslinsaffär, började tvinga eldsjälar att söka tillstånd, fylla i blanketter och betala nya skatter.

Om Bolunds förslag blir verklighet kommer gräsrotsfinansieringen att minska. Om Bolunds förslag blir verklighet kommer eldsjälars skaparglädje att slockna. Om Bolunds förslag blir verklighet kommer färre nya företag se dagens ljus och fler innovationer att säljas till utländska intressen.

Per Bolunds ord om att hans förslag kommer säkerställa att "marknaden fortsätter att växa" är en absurt skämt, som taget ur en surrealistisk och svart komedi. Det är ett förslag som mycket illustrativt sätter fingret på såväl regeringens klåfingrighet som dess inkompetens och det är ett förslag som ännu en gång gör klart att regeringen tycks tro att det är möjligt att backa tiden. Det är, kort sagt, ett förslag som inte kommer att leda till någonting bra över huvud taget.

Läs även:
HAX
SvD1, NT1

2015-07-29

Om Skatteverket och Svenssons

'”Svenssons” göder den grova ekonomiska brottsligheten', är rubriken på en artikel i dagens DN. I denna kan man bland annat läsa följande:
"Det finns en naivitet, man tänker inte. Det känns bra att göra det korta klippet men i förlängningen slår man undan framtida arbetstillfällen genom att det ökar marknadsandelarna och lönsamheten för de kriminella men också osäkerheten och korruptionen i samhället."
Märkligt nog handlar citatet i fråga inte om den svenska politikerkåren. Det handlar inte om politiker som låtit skattepengar gå till IS-rekrytering eller terroristmoskéer. Det handlar inte om de slappa politiska regelverk som lett till att en tredjedel av de 27 miljarder kronor som varje år betalas ut i assistansersättning tros gå till bedragare.

Ej heller handlar citatet om hur den havererade bostadspolitiken göder handeln med svartkontrakt. Det handlar inte om hur den hårdreglerade svenska arbetsmarknaden skapar en stor efterfrågan på svart arbetskraft. Ej heller handlar det om den för skattebetalarna ytterst kostsamma svågerkapitalism som lagen om offentlig upphandling har gett upphov till.

"[A]nvänd ditt sunda förnuft, ställ mer frågor och sluta vara så naiv", låter Skatteverket meddela i artikeln, men det är inte de svenska politiker som gång på gång ursäktat sina praktmisslyckanden med den egna naiviteten som uppmaningen riktar sig till. De som Skatteverket ondgör sig över är det svenska folket.

De svenska skatterna är bland de absolut högsta i världen. Inte nog med att marginalskatterna är skyhöga, därtill kommer en dold skatt på arbete i form av arbetsgivaravgift och en dold skatt på konsumtion i form av moms. Att skattebetalarna i detta läge vänder sig till den svarta marknaden istället för att betala ytterligare skatter i form av höga punktskatter är inte bara naturligt, det är oundvikligt.

I artikeln påpekas att den organiserade brottsligheten ägnar sig åt handel med "illegal sprit, cigaretter och svart arbetskraft inom servicesektorn". Vad som däremot inte nämns är att skatterna på just dessa varor och tjänster är skyhöga i Sverige. Ej heller nämns att politikerna i årtionden har ignorerat de ekonomer som har påpekat konsekvenserna av detta.

Att Skatteverket i detta läge väljer att anklaga "Svenssons" (och inte till exempel "Anderssons" eller "Ullenhags") för att vara både naiva och att gynna den organiserade brottsligheten säger en hel del om vems intressen Skatteverket egentligen tjänar. Att Skatteverkets representant i artikeln därtill påpekar att de potentiella skattepengar som går förlorade på den svarta marknaden är "pengar som inte investeras i välfärd" (och inte till exempel "pengar som kunde användas för att sänka skatten på arbete") gör bara detta ännu mer uppenbart.
DN1, Av1, Av2, NT1, NT2, IDG1

2015-07-27

Om Sommar i P1 och Malin Krutmeijers närsynthet

När Sveriges Radio några få månader före förra årets val sände Sommar i P1 hade hela programserien en kraftig slagsida åt vänster. Vad mer är, i fallet med sommarpratarna Kakan Hermansson och Athena Farrokhzad rörde det sig om personer med direkt vänsterextremistiska åsikter. Debattörer av ett slag som aldrig skulle ha kommit på fråga för Sommar i P1, hade deras extremism befunnit sig på höger- istället för på vänsterkanten.

Att det råder dubbla måttstockar i sammanhanget är inget nytt. Det är, trots allt, förhållandevis socialt acceptabelt att hylla både Lenin, Stalin och Mao i Sverige, samtidigt som det är socialt oacceptabelt att hylla till exempel Pinochet. Detta trots att den senare är att betrakta som en duvunge i jämförelse med de tre förstnämnda.

För den svenska vänstern är detta någonting så självklart att man sällan tycks reflektera över den groteska asymmetri detta är ett uttryck för. Av denna anledning väckte Alice Teodorescus medverkan i Sommar i P1 idag stor indignation på Aftonbladets kultursida. Efter att Teodorescus program hade sänts valde denna vänsterdemagogins högborg att publicera en kort men svavelosande text om det förkastliga i Sveriges Radios beslut att låta Teodorescu prata.

Inte nog med, kan man läsa, att Teodorescu är en narcissistisk fullblodsegoist långt ut på högerkanten. Sveriges Radio har därtill i och med Teodorescus medverkan valt att politisera Sommar i P1.

Malin Krutmeijer som skrivit artikeln verkar omedveten om att Teodorescu bara är en bråkdel så "extrem" som Farrokhzad och Hermansson. Hon verkar omedveten om att de senare talade under ett valår och att Teodorescu talade på i sammanhanget största möjliga tidsmässiga avstånd till nästa ordinarie val.

För Krutmeijer tycks Sveriges Radio beslut att i år (gissningsvis delvis till följd av den hårda kritik som riktades mot dem förra året) presentera en något mer balanserad lista över sommarpratare förefalla helt obegripligt. Kort sagt, Malin Krutmeijer verkar totalt omedveten om hur absurt hennes ställningstagande är.

Det är i ljuset av detta man förmodligen skall förstå de uppenbara problemen att upprätthålla objektivitetskravet som public service dras med. Inom stora delar av journalistkåren tycks vänsteråsikter vara någonting så självklart att man helt enkelt tror att begreppet "objektivitet" betyder vänsteråsikter, om än måhända sådana aningen till höger om de egna.

Med denna felkalibrerade syn på objektivitetsbegreppet blir en massmördare som Che Guevara en legitim företrädare för vänsteråsikter, samtidigt som en debattör som Teodorescu blir en extremist. Det hela är förstås groteskt, men debattörer som Krutmeijer är så fast i sin bubbla att de helt enkelt inte tycks kapabla att se detta.


SvD1, Ab1, SR1

2015-07-26

Ygeman börjar påminna om en skrävlande Ullenhag

Inrikesminister Anders Ygeman kommenterade tidigare idag laglösheten i Malmö med följande ord:
"Vi har haft tio, femton år av stigande arbetslöshet, växande klyftor, sjunkande skolresultat – det är klart att det färgar av sig på samhällsutvecklingen och därmed även på brottsligheten. Där är också regeringen fast besluten om att vara med och hjälpa till för att minska klyftorna, pressa tillbaka arbetslösheten och vända utvecklingen i skolan."
Precis som när Ygeman tidigare i veckan uttalade sig om den våldsbejakande extremismen låter det bra. Borta är de skönmålningar som tidigare har utmärkt såväl Stefan Löfvens och Fredrik Reinfeldts som andra debattörers kommentarer till situationen i Malmö. Istället vill Ygeman, sin vana trogen, framställa sig som en handlingens man.

Vad Ygeman lovar är emellertid en variation på vad andra politiker före honom har lovat i årtionden, nämligen en radikal och nära förestående förbättring av integrationspolitiken. I bjärt kontrast till alla dessa löften står emellertid det faktum att Sverige utmärker sig som landet med västvärldens sämsta integrationsresultat. Detta i ett läge då asyltrycket på Sverige är mer än dubbelt så stort som på något annat land i EU eller EFTA.

Situationen i Malmö har sedan 90-talet försämrats drastiskt, just på grund av detta. Alliansregeringens arbetslinje lyckades inte vända denna utveckling och regeringen Löfvens bidragslinje lär inte göra det heller. Tvärtom, om inte något drastiskt och ytterst oväntat sker lär den rekordstora invandringen fortsätta samtidigt som integrationsresultaten förblir usla eller (mer sannolikt) försämras ytterligare.

Anders Ygemans vackra ord om att "pressa tillbaka arbetslösheten och vända utvecklingen i skolan" framstår därmed som rena baghdadboberier. Antingen är Ygeman så naiv att han själv tror på dem eller så målar han med berått mod upp en framtid som han själv mycket väl vet inte kommer att infria sig. Jag är osäker på vilket av alternativen som är det mest skrämmande.
DN1, DN2, DN3, DN4, Ex1, GP1, Ab1, Ab2, Ab3

2015-07-25

Om vapenbrott och nivån på den svenska politiken

Efter den senaste tidens "oro" (handgranatsexplosioner i tätbebyggelse) i Mamö gjorde Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens ordförande och finanskommunalråd, igår ett utspel om att vapenlagstiftningen bör skärpas.

Dylika krav har de senaste åren blivit väldigt vanliga när politiker yttrar sig om det grova våld och den grova kriminalitet som numera har blivit till vardagsmat i Sverige. Dessvärre är det en form av utspel som inte betyder någonting. Det är en floskel som politiker upprepar för att framstå som handlingskraftiga, ungefär som när de förklarar att de vill se "ett smalare men vassare EU" samtidigt som de kontinuerligt överlåter mer och mer makt till Bryssel.

I själva verket är utspel som Stjernfeldt Jammehs absurda. Vad de säger är redan grovt kriminella individer, villiga att avfyra vapen och detonera handgranater i tättbebyggt område, skall avskräckas från brott genom att man skärper straffen för ett av de mindre brotten de gör sig skyldiga till. Detta skulle emellertid sannolikt inte någon effekt alls, annat än att man möjligen försvårar tillvaron för landets jägare.

De lagändringar som däremot skulle kunna hjälpa, till exempel skärpta straff och tidiga och kraftfulla insatser mot unga på väg in på brottets bana, är man däremot helt ovilliga att genomdriva. Vad man istället gör är att vänta tills det är alldeles för sent. Först då väljer man att ingripa, och då med ett slag i luften.

Detta är typiskt för hur de svenska politikerna väljer att möta dagens "utmaningar". Först vägrar man att se verkligheten för vad den är, sen fortsätter man att vägra se verkligheten för vad den är, sen drabbas man av panik och låtsas vara handlingskraftig samtidigt som man i praktiken fortsätter att inte göra något åt problemet. När alla har genomskådat även detta gör man ett utspel på temat "vi har varit naiva" och genomdriver därefter en halvmesyr enligt devisen för lite, för sent.
DN1, DN2, SvD1, Ab1

2015-07-24

Anders Ygeman och naiviteten

"Sverige har varit naivt" i arbetet mot våldsbejakande extremism, hävdade igår inrikesminister Anders Ygeman i en intervju. Det är ett intressant uttalande, inte minst i ljuset av den ledare i vilken Expressens Ann-Charlotte Marteus tidigare i juli sågade svenska politiker för att gång på gång yttra precis de orden som Ygeman yttrade igår.

I det aktuella fallet finns det emellertid en subtil skillnad. När Ygeman säger att "Sverige" har varit naivt naivt menar han i själva verket att den förra regeringen var det. I sak har Ygeman helt rätt i detta, och Ygeman själv har själv gjort en stor sak av att verka handlingskraftig i frågan. Han har till och med tagit en pistollektion, något som av en händelse råkade ske när en pressfotograf var närvarande.

Att Ygeman till skillnad från de flesta andra svenska politiker relativt rakryggat går ut med att den våldsbejakande extremismen (och då inte bara i form av nazism) är både en avskyvärd företeelse och ett stort samhällsproblem hedrar honom. Hans användning av tempus lämnar emellertid väldigt mycket övrigt att önska.

Ygemans Hans Holmérinspirerade mediedramaturgi signalerar måhända att naivt är något Sverige "har varit". Vad Socialdemokraterna och regeringspartierna däremot gör visar emellertid att naivt är något som "Sverige" (det vill säga politikerkåren) fortfarande är.

Regeringen släpar benen efter sig när det kommer till att reformera terrorlagstiftningen. Regeringen bjuder in terrorismens apologeter till samkväm på kulturdepartementet. Regeringspartierna i Stockholms stad gör utspel om att belöna de terrorister som gjort sig skyldiga till massmord, etnisk rensning och våldtäkter med förtur i bostadskön. Regeringen fortsätter på den inslagna linjen att se radikala och islamistiska organisationer som goda företrädare för "det muslimska civilsamhället". Och så vidare.

Vad Ygeman igår signalerade var att svenska politiker har varit naiva tidigare, men att så inte längre är fallet. Det är precis samma sak som oräkneliga andra svenska politiker under många år har sagt före honom. Det var inte sant då, och det är inte sant den här gången heller.
DN1, DN2, DN3, LT1, LT2, LT3, LT4, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2, SR3

2015-07-23

Fiaskot

Så kom till slut det som alla en längre tid förstått skulle komma. I en rykande färskt opinionsundersökning seglade Sverigedemokraterna upp som det näst största partiet. Vad mer är, förutom att Moderaterna får nöja sig med tredjeplatsen är den socialdemokratiska ledningen reducerad till 0,8 procentenheter.

I det aktuella fallet rör det sig om en opinionsundersökning. Nästa undersökning kommer förmodligen att visa något annat, men en psykologiskt viktig gräns har passerats, trenden är tydlig och så småningom kommer säkert fler opinionsundersökningar att visa samma sak. Vad mer är, den påfallande lilla socialdemokratiska ledningen antyder därtill att en opinionsundersökning i vilken Sverigedemokraterna tar även förstaplatsen mycket väl kan komma inom bara några månader.

Det finns två väldigt tungt vägande faktorer till att det har blivit så här. Den ena är att regeringen Reinfeldt tillsammans med Miljöpartiet började driva en invandringspolitik som visat sig vara påfallande impopulär. I och med DÖ gjorde allianspartierna trots detta klart att denna invandringspolitik är något de prioriterar högre än allt från skattesänkningar till valfriheten, arbetslinjen och näringspolitiken. Allianspartierna har (även om de förmodligen inte riktigt förstått detta själva) i praktiken gjort den både impopulära och extrema invandringspolitiken till sin huvudfråga.

Den andra orsaken till det nymoderata fiaskot (för ett fiasko är precis vad dagens opinionsundersökning visar att det är) är att den svenska borgerligheten har triangulerat sig själv till oigenkännlighet. Vad man erbjuder väljarna idag är skattehöjningar, kvotering, identitetspolitik, fortsatt statligt alkoholmonopol och fortsatt icke-fungerande bostads- och arbetsmarknader. Allianspartierna erbjuder inte längre en borgerlig politik, vad de erbjuder väljarna är en socialdemokratisk politik med en gnutta borgerligt strössel på.

Om allianspartierna har den minsta ambition att återigen göra sig relevanta måste de lägga om sin politik illa kvickt. De måste våga utmana den socialdemokratiska bidragslinjen och de måste våga stå för skattesänkningar. De måste sluta säga "vi var naiva" och istället peka med hela handen när det kommer till grov kriminalitet, extremism och terror. De måste sluta att tillsammans med Socialdemokraterna låtsas som att problemen på bostads- och arbetsmarknaderna kommer att lösa sig själva om vi bara fortsätter som idag, och istället skapa konflikt kring dessa frågor.

Vad invandringspolitiken beträffar måste de, oavsett vilken linje de väljer att företräda, erkänna och förklara konsekvenserna av denna linje. Vill de driva en invandringspolitik som dagens måste de i så fall också göra klart att detta kräver kontroversiella reformer som liberaliseringar av arbetsmarknaden och ett kraftigt uppstramat bidragssystem.

Vill de däremot stå för en mindre extrem linje än idag har de i så fall den samlade nationalekonomin på sin sida. Vad mer är, om Socialdemokratin fortsätter förneka de ekonomiska konsekvenserna av dagens politik har allianspartierna i så fall guldläge att göra slarvsylta av sin gamla ärkefiende. Att däremot ignorera både forskningen och verkligheten och istället peka på påhittade glädjekalkyler som de Dagens Arena och Behrang Kianzad sprider är dock en ansvarslöshet som tangerar den deras kollegor i Grekland ägnar sig åt.

Oavsett vilket måste de komma ihåg att det är de potentiella borgerliga väljarna de behöver övertyga, inte de socialistiska demagoger, populister och skolgårdsmobbartyper som skriver på kultursidorna och ledarsidor som Aftonbladets. De senare kommer bemöta allianspartierna med invektiv, överord och smutskastning, alldeles oavsett vilken politik allianspartierna driver. Den förra mandatperioden gjorde detta väldigt tydligt.

Viktigast av allt är kanske dock att allianspartierna väljer att ignorera Sverigedemokraterna när de utformar sin politik, istället för att som nu neurotisk inte ha något annat än Sverigedemokraterna i åtanke när de ängsligt gör sina utspel. Om dagens opinionsundersökning säger något så är det hur katastrofalt illa den senare strategin egentligen har fungerat.

Läs även:
HAX, Den sjätte mannen, Jens Kittel, Motpol
SvD1, DN1, DN2, Ab1, GP1, GP2, Exp1, Jo1

2015-07-22

Liberaler för statliga monopol

"Håll Systembolaget öppet på söndagar och kvällar", skrev igår Folkpartiets Carl B Hamilton i en debattartikel. Budskapet verkar lovande, ända tills man faktiskt börjar läsa. Det är nämligen inte av liberala skäl Carl B Hamilton argumenterar som har gör. Tvärtom, orsaken till utspelet är att han vill behålla det statliga alkoholmonopolet.

Det dröjde inte länge innan Carl B Hamilton fick kritik för detta, men inte från någon politikerkollega utan från en av de ledarredaktioner som idag utgör den enda politiska oppositionen värd namnet i Sverige. "Skrota alkoholmonopolet helt och hållet", lyder titeln på Per Gudmundsons snabba replik i Svenska Dagbladet.

Ett efter ett punkterar Gudmundson kirurgiskt monopolvurmarnas argument. Där Carl B Hamilton har mage att (om än med vinkonnässörens lätta förakt) hylla mikrobryggerierna påpekar istället Gudmundson hur förödande det statliga alkoholmonopolet är för just dessa bryggerier. Gudmundson glömmer emellertid påpeka att ett av de oftast åberopade skälen till den nuvarande alkoholpolitiken (något som många av oss har fått lära sig i skolan och som också finns att läsa på Systembolagets hemsida) är en ren myt och efterhandskonstruktion.

Att alkoholmonopolet fortfarande finns kvar i Sverige beror på att Kristdemokraterna och det förment liberala Folkpartiet ser det som ett bra verktyg för att beskära människors frihet, och för att Socialdemokraterna av ren princip vurmar alla institutioner som påminner om tiden då Socialdemokraterna inte var ett parti utan Partiet.

Det är emellertid helt i demokratisk ordning att vissa partier yrkar på ett sådant monopol. Vad som är uppseendeväckande i sammanhanget är den uppenbara bristen på alternativ för de väljare som anser att svenskar, liksom den stora merparten andra nationaliteter i västvärlden, är fullt förmögna att handla sin alkohol i till exempel livsmedelsaffären.

Det lär finnas partier i Sverige som är motståndare till det statliga alkoholmonopolet, men trots att hela åtta partier idag återfinns i riksdagen finns det inte längre något som aktivt driver frågan. Ej heller finns det längre något parti som på allvar driver frågan om sänkta skatter. Vad mer är, när det kommer till för Sverige extremt brådskande reformer som avreglering av bostads- och arbetsmarknaderna är urvalet av partier också ytterst begränsat. I synnerhet om man varken vill få monopolvurmare eller en politik som i praktiken leder till ännu fler skattesänkningar på köpet.

Att Sverige idag i praktiken, trots åtta partier i riksdagen, inte har ett enda parti som står för en seriös högerpolitik är pinsamt. Alkoholmonopolet är bara toppen på isberget.
NSk1

2015-07-21

Pride Järva och provokationsaspekten

Det går att ha många synpunkter det Pridetåg som företrädare för bland annat Avpixlat planerar att arrangera på Järvafältet nästa vecka. Förutom att det utspel som Avpixlats chefredaktör Mats Degerlind i söndags gjorde på Twitter är som taget ur en surrealistisk fars, är det inte en särskilt långsökt tanke att misstänka att det i första hand inte är omsorg om sexuella minoriteter som driver en del av deltagarna. Det är emellertid också värt att notera att till exempel Alexander Bard stödjer arrangemanget.

Vad som är minst lika uppseendeväckande är emellertid reaktionerna på arrangemanget. En återkommande invändning mot arrangemanget har varit att dess enda syfte är att provocera. Det är en häpnadsväckande historielös invändning. Även om Pride idag (särskilt av de större städernas innerstadsbor) ofta ses som en folkfest har detta inte alltid varit fallet.

Tvärtom var just provokationsaspekten central när arrangemang som Pride tillkom. Prideparader är inga demonstrationståg av klassiskt snitt, de är istället utformade för att provocera homofober så mycket det bara går. Denna provokation har fungerat. Acceptansen för att vissa väljer att leva sina liv på ett annat sätt än majoriteten är idag större än någonsin.

Av just denna anledning är provokationsaspekten något som Pridevännerna aldrig tidigare har bett om ursäkt för. Vad mer är, de som haft invändningar mot arrangemanget har med åren funnit sig allt mer marginaliserade. De första åren hade de ofta såväl politiker som massmedier på sin sida, men med åren har de kommit att ses som allt mer inskränkta och fördomsfulla och kan inte längre räkna med något officiellt stöd att tala om.

Samma debattörer som öppet hånar de etniska svenskar som håller fast vid dylika värderingar oroas emellertid idag av att ett arrangemang som Pride Järva skall provocera muslimer. Det är ett slående exempel på dubbelmoral. När äldre svenskar för vilka homosexualitet kan vara något väldigt främmande hånas för sin inställnings skull, försvaras andras rätt att slippa bli utsatta för homosexuella uttryck på grundval av deras hudfärg, etnicitet och religion.

Vad man förespråkar är med andra ord ett samhälle där olika måttstockar skall tillämpas för olika människor. Ett samhälle där förmenta "antirasister" är de som mest högljutt förespråkar att människor skall bemötas olika beroende på hudfärg, etnicitet och religion. Det är denna de låga förväntningarnas rasism som idag allt oftare gömmer sig bakom floskeln om att stå upp för "alla människors lika värde".
DN1, SvD1, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5

2015-07-20

Jim (C)row


När Centerpartiet idag på Twitter meddelade att man utlyste en tjänst var etnisk bakgrund den enda kvalifikationen man valde att skriva ut. Läser man jobbannonsen i fråga anges förvisso i första hand andra kvalifikationer, men att annonsen återfinns på den så kallade Rättviseförmedlingens hemsida signalerar att etnicitetsaspekten väger tungt, om inte är avgörande, när tjänsten skall tillsättas.

Att ett riksdagsparti anger önskemål om etnicitet i samband med att man utlyser en tjänst är någonting som vore otänkbart för några år sedan. Det vansinne som just nu råder i Sverige är ingenting som kom över en natt, det har smugit sig på gradvis. Bit för bit har det sektliknande postmoderna tankegodset flyttat fram sina positioner. Resultatet har blivit att ett riksdagsparti som betraktar sig som både borgerligt och liberalt idag på Twitter valde att lyfta etnicitet som främsta kvalifikation i samband med att en tjänst skulle utlysas.

Vad dagens centerpartistiska utspel visar är inte bara att viljan att applicera den amerikanska akademiska kultur som har vuxit fram i spåren av medborgarrättsrörelsen på ett land där stora grupper aldrig har förvägrats rösträtt på grund av sin etnicitet, och där andelen slavättlingar i befolkningen är ytterst lågt, har börjat ta sig rent groteska proportioner. Det visar därtill att den svenska borgerligheten inte lärt sig läxan från sjuttiotalet. När en hätsk och närmast masshysterisk radikaliserad vänstervåg ännu en gång gör sig gällande på universiteten och kultursidorna förmår inte heller denna gång den svenska borgerligheten att stå upp för ens för sina mest grundläggande värderingar.

Bakom detta återfinns en ängslig men välmenande vilja att vara inkluderande. Resultatet har emellertid istället blivit att man explicit är exkluderande. Om Centerpartiet verkligen tror på det så ofta upprepade budskapet om "alla människors lika värde" är det i grund och botten ingen skillnad på deras budskap och det komplementära budskapet, det vill säga att den man söker "helst inte bör vara av annan etnisk bakgrund än svensk".

Vi kommer emellertid de närmsta dagarna med allra största sannolikhet få höra åtskilliga företrädare för både Centerpartiet och Rättviseförmedlingen med känslomässiga men ologiska argument indignerat förklara att ett sådant budskap vore en helt annan sak. Dessa förklaringar kommer emellertid bottna i identitetspolitik, marxistiska maktanalyser och annat som är fullständigt oförenligt med såväl principen om "alla människors lika värde" som liberalism.

Att Centerpartiet väljer att normalisera denna sorts antiliberala och kollektivistiska dynga är tragiskt.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, Ab1, Ab2, Exp1, GP1, SR1, Me1

2015-07-19

Kampen om språket

"Löntagarfondsstriden var en kamp om språket", är titeln på mycket intressant artikel i Svensk Tidskrift av Lars Anders Johansson. Det är en text som berör sjuttiotalets politiska debatt, men som också har många beröringspunkter med vår samtid.

Den politiska kampen förs nämligen även idag med språket som både slagfält och vapen. Ett klassiskt exempel är då Göran Persson i valrörelsen 2006 valde att beskriva jobbskatteavdraget i termer av att Alliansen ville införa en "pensionärsskatt". Det var ett fult knep, vars syfte mycket väl kan ha varit att göra ekonomiskt oinsatta pensionärer rädda. Sedan dess har användningen av dylika ord exploderat och begrepp som "strukturellt förtryck", "hen", "könsmaktsordning", "vita kränkta män", "rasifierad" och "papperslösa" är idag vardagsmat.

Såväl vänstern som högern och mitten använder sig idag på detta sätt av språket som vapen, men företeelsen i fråga är något som utmärker vänstern i allmänhet och nyvänstern i synnerhet. Detta hindrar emellertid inte vänsterdebattörer för att beskylla högern för exakt det som främst utmärker dem själva. Vad mer är väckte en TT-journalist nyligen viss uppmärksamhet då han förespråkade att journalister borde använda "neutrala begrepp" istället för ord som "flyttskatt". Samma journalist har emellertid själv använt sig av ordet "pensionärsskatt".

Tidigare idag såg jag hur journalisten Niklas Orrenius på Twitter kritiserade användningen av ordet "förort" och hävdade att begreppet blivit ett "kodord" för något annat. Orrenius har givetvis helt rätt i att ordet "förort" ofta används slarvigt. Det får ofta beteckna miljonprogramsområden, alldeles oavsett huruvida dessa är förorter eller inte, samtidigt som välbeställda villaförorter enligt samma logik inte avses.

Denna användning är med andra ord ett exempel på småslarvig språkhantering. Det förefaller emellertid osannolikt att detta leder till några större missförstånd och det är knappast heller mer nedsättande att säga "förort" än till exempel "miljonprogramsområde". Orrenius har emellertid själv vid ett flertal tillfällen använt sig av ordet "papperslös". Detta är enligt mig i sammanhanget ett betydligt mer problematiskt ord. Det bidrar nämligen till att vilseleda.

Jag har vid åtskilliga tillfällen stött på människor som tror att "papperslösa" betecknar människor som är statslösa eller på annat sätt hamnat mellan stolarna. Det gör det emellertid inte. De människor som kallas för "papperslösa" visats i Sverige illegalt, antingen för att de fått avslag på sina asylansökningar eller för att de inte brytt sig om att ens ansöka om uppehållstillstånd. Det rör sig med andra ord i regel om människor som saknar flyktingstatus.

När Orrenius därefter utvecklade sitt resonemang om förortsbegreppet med att han ville "uppmärksamma hur språket används, vad som döljer sig bakom kodord" frågade jag honom därför om detta även gällde ordet "papperslös". Han hänvisade då till hur Sydsvenskan motiverar sin användning av begreppet. Sydsvenskan motiverar begreppet med att det är "ett värdigt, medmänskligt sätt" att beskriva "en människa på flykt". Därefter tillägger skribenten i fråga:
'"Papperslös" är ordet som äntligen kan befria oss från "illegal". För hur kan man påstå att en människa är "illegal"? Det är skrämmande.'
Det är en väldigt svag motivering. För det första beskriver ordet "papperslös" i regel inte någon som är "på flykt", vilket texten emellertid hävdar. För det andra motiverar man begreppet med i stort sett samma budskap som organisationen "Ingen människa är illega" har gjort till sitt namn.

När begreppet "illegal invandrare" användes istället för begreppet "papperslös" var det emellertid knappast någon som missförstod detta som att det var invandraren i frågas existens som var illegal. Att det var formerna för hur invandringen som sådan hade skett som avsågs behövde ingen närmare förklaring. Plakatbudskap som "ingen människa är illega" är därför närmast att betrakta som halmdockeargumentation. Budskapet är i praktiken att någon inte är något som ingen heller hävdat att vederbörande är.

Det finns emellertid ingen anledning att in absurdum försvara begreppet "illegal invandrare" som sådant. Vad som däremot inte kan försvaras är att man istället börjat använda ett begrepp som "papperslös". Detta begrepp har skapat stor förvirring om vilka det egentligen är som avses och har därför säkerligen bidragit till att lagstiftning som skattefinansierad samhällsservice till den som vistas illegalt i Sverige idag är en realitet.

Begreppet "papperslös" är med andra ord i allra högsta grad politiserat. Vad mer är, dess genomslagskraft har visat sig vara långt mycket större än genomslagskraften för den slarviga användningen av ordet "förort" eller begrepp som "flyttskatt". Detta är knappast någon slump.

Vad min diskussion med Niklas Orrenius beträffar så kom vi egentligen inte så mycket längre. Han påpekade däremot i tråden att ordet "flykting" ofta används felaktigt och kritiserade indirekt bland annat sina kollegor för detta. Det förtjänar både ett omnämnande och en eloge.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, Ab1, Ab2, GP1

2015-07-18

En libertariansk invandringspolitik?

Två grundläggande libertarianska hjärtefrågor är lägre skatter och en mindre offentlig sektor. Ponera att svenska libertarianer fick som de ville i en av dessa frågor: Den offentliga sektorn minskades genom att den offentliga sjukvården avskaffades, men skattetrycket förblev detsamma.

Resultatet skulle bli att svenskarna tvingades betala samma höga skatter som tidigare och behövde teckna kostsamma privata sjukvårdsförsäkringar. Deras ekonomi skulle med andra ord högst påtagligt försämras. Skulle detta vara en libertariansk seger? Märkligt nog tycks många tongivande svenska libertarianer besvara denna fråga med ett ja.

Enligt flera tongivande svenska libertarianska debattörer är det nämligen närmast att betrakta som kätteri att kritisera den rådande svenska invandringspolitiken. Många av dem har satt sig på höga hästar och är snabba med att slå andra i huvudet med invektiv. Den egna linjen är den sanna libertarianska linjen, och den som avviker från denna är i bästa fall en antiliberal avfälling och i värsta fall rasist.

Det är, rent filosofiskt, en ganska märklig slutsats att dra. En sann libertariansk linje i invandringsfrågan är förvisso att invandringen skall vara fri, men också att ingen skall behöva betala skatt för att finansiera bidrag till den som använder sig av denna rättighet. Så ser emellertid inte den svenska invandringspolitiken ut.

När det kommer till invandringens storlek – eller "volymerna" om man så vill – ligger den svenska invandringspolitiken idag förhållandevis nära den libertarianska linjen. När det däremot kommer till kostnadsbiten går den svenska invandringspolitiken helt på tvärs med den libertarianska synen. Tvärtom kostar den förda politiken enligt de ekonomer som räknat på saken varje år skattebetalarna ett belopp motsvarande mellan 1,5 och två procent av BNP.

Den rådande invandringspolitiken ansluter med andra ord delvis till ett libertariansk synsätt, men går på andra sätt också i rakt motsatt riktning. Ovan nämnda tongivande libertarianska debattörer förespråkar förvisso i regel att politiken skall läggas om i de delar där den inte ansluter till den libertarianska linjen, men när det kommer till kritan tenderar de att ha stort överseende med att så inte är fallet. Det tonläge de använder när de förespråkar sänkta bidrag och flexiblare arbetsmarknad är inte i närheten av att vara lika högljutt som det de använder när de försvarar "öppenheten".

Att bilden av försvaret för den rådande politiken som den enda sanna libertarianska hållningen har fått stort genomslag är därför märkligt. En betydligt mer balanserad ståndpunkt vore att se detta som en libertariansk hållning i frågan, och då i synnerhet när resonemanget är akademiskt snarare än realpolitiskt. Att det skulle vara den enda sanna libertarianska hållningen i frågan är emellertid en absurd inställning, eftersom konsekvenserna av politiken (skattehöjningar och omfördelning) är avsevärt mer socialistiska än libertarianska.

Intressant nog finns idag en mekanism på plats som, när man väger samman ideologi och realpolitik, hamnar väldigt nära den hardcorelibertarianska hållningen jag skissade upp ovan, nämligen arbetskraftsinvandring. Sverige har sedan några år vad OECD har kallat "världens mest liberala" regelverk på området, vilket i praktiken betyder att den som både vill invandra till Sverige och har möjligheten att försörja sig själv kan göra detta, utan att asylsystemet kommer in i bilden. När det sedan kommer till mottagandet av asylsökande kan man givetvis inta många olika ståndpunkter, men när det kommer till försvaret för den extrema politik vi har idag har man strikt talat lämnat libertarianismen som sådan långt bakom sig.

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten
DN1, DN2, DN3, Ex1, GP1, Ab1, Ab2, Ab3

2015-07-14

Om svensk och finsk politik

Man får förutsätta att det finska folket är avundsjuka på oss

Marita Ulvskog är även känd för att ha liknat den borgerliga valsegern 1976 vid en "statskupp" och för att ha kallat Gunnar Hökmark "djävla skithög" i direktsändning.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2

2015-07-13

Fred i vår tid à la DN

Det finns i Sverige en spridd uppfattning att det är fel att ta ställning när två olika synsätt står mot varandra. En sorts tredje ståndpunktsfilosofi om man så vill, men en sådan som gäller betydligt mer än säkerhetspolitiken.

Dagens huvudledare i DN om hur Sverige skall hantera återvändande terrorister är ett bra exempel på detta. Den framför förvisso en del bra poänger om till exempel rättssäkerhet och beviskrav, men det är inte det som är dess huvudbudskap. Huvudbudskapet är istället att visst är terrorism dumt, men...

När flera andra länder skärper straffen och ändrar lagstiftningen för att kunna komma åt den bestialiska terror som just nu skapar oerhört stort lidande i världen, vill DN låta antyda att en sådan politik är populistisk. Den som kräver detta, låter DN påskina, sjunker närmast till samma förkastliga nivå som terroristerna själva. Istället är det enligt DN förslag som att ge mordiska våldtäktsmän till terrorister förtur i bostadskön som är "värda att uppmuntra och utveckla".

Förutom att resonemanget är både föraktfullt och elitistiskt är det också naivt. Denna moral är inte, till skillnad från vad dess förespråkare tror, särskilt högstående eller intellektuell. Tvärtom är den ett exempel på samma ihåliga och förnumstiga plattitydhumanism som dagisfröknar i alla tider gjort sig skyldiga till när de förklarat för förtvivlade barn som försöker undslippa sina plågoandar att det aldrig är ens fel att två träter.

Istället är resonemanget både naivt och farligt. Svårhanterliga hot av ett slag som säkerhetstjänster har inrättats för att bekämpa reduceras till enkla sociala problem i stil med ungdomar på glid. Fanatiska terrorister som inte drar sig för att halshugga, våldta och korsfästa skall behandlas som bråkiga skoltrötta ungdomar. Ungdomar som nog kommer skärpa till sig, bara de får en ny fritidsgård.

Det finns inget moraliskt högstående med en sådan naivitet. Tvärtom är en sådan inställning ett uppenbart exempel på feghet. En feghet som blev ökänd då europeiska ledare försökte göra upp i godo med Hitler. En feghet som i praktiken är den avgrundsdjupa ondskans tjänare.
DN1, DN2, SvD1, Ab1, Ab2, Ab3

2015-07-12

Socialdemokraterna, Stasi och skolan

I dagens DN återfinns en artikel om hur den östtyska säkerhetstjänsten Stasi försökte påverka den svenska skolan. Det är en ganska intressant text, men uppgifterna är inte nya. Tvärtom bygger de (även om DN undlåter att nämna detta) på Birgitta Almgrens idag flera år gamla forskning. DN:s reportage tillkom först flera år efter att tidskrifter som Pedagogiska magasinet, Skolvärden och Svensk Tidskrift hade publicerat liknande men betydligt mer djuplodande reportage.

I dessa reportage kan man till skillnad från i DN:s även läsa om hur samarbetet med Östtyskland influerade utformningen av läromedel. Ännu mer anmärkningsvärt är att en av de allra varmaste DDR-vännerna, nämligen socialdemokraten Stellan Arvidson, i egenskap av bland annat utredare gavs ett väldigt tungt inflytande över den svenska skolan som sådan.

Fredrik Antonsson skrev tidigare idag på sin blogg om sina erfarenheter från denna skola. Mina egna erfarenheter från 1980-talets svenska skola är följande: Jag "visste" att Olof Palme var världens bästa ledare. Jag "visste" att Socialdemokraterna hade gjort Sverige till världens rikaste land. Jag "visste" att Nato var en otäck och krigshetsande organisation. Jag "visste" att avsaknaden av allemansrätt gjorde det omöjligt att vistas i naturen utomlands.

Jag "visste" att kommunismen och kapitalismen var lika goda kålsupare, och att den svenska blandekonomin var överlägsen båda. Jag "visste" att barnen i Afrika svalt för att européer och amerikaner var rika. Jag "visste" att Sverige var de fattiga ländernas förkämpe och frälsare. Sist men inte minst "visste" jag att den svenska högern var en ond kraft som ville människor illa.

Jag insåg så småningom att detta var humbug, men än idag har benämningar som "kapitalism", "höger", "Nato" och "Moderaterna" en kvarvarande tendens att någonstans inom mig trigga negativa associationer. Negativa associationer som jag rent intellektuellt inte har några problem att bortse från, men som på en djupt liggande nivå någonstans finns kvar, närmast likt betingade reflexer.

Det är (förutom den usla politiken som sådan) i mångt och mycket detta som förklarar den djupa motvilja jag hyser inför allt vad socialism, socialdemokrati, "alliansfrihet" och begrepp som "den tredje ståndpunkten" heter. Jag kommer aldrig kunna respektera ett parti som, då jag bara var ett barn, med skolans, kulturens och public services hjälp försökte indoktrinera mig till att bli en lojal socialist. Vad mer är, samma socialisters tilltagande tendens att med allt smutsigare smutkastningsmetoder försöka framställa sig själva som moraliskt förmer än andra gör mig av just denna anledning heligt förbannad.

Det riktigt ironiska i sammanhanget är att samtidigt som jag i skolan fick lära mig om den svenska modellens överlägsenhet, hade den svenska ekonomin på grund av den socialdemokratiska politiken stagnerat. Det välstånd som jag i skolan fick lära mig berodde på den socialdemokratiska politiken berodde i själva verket på liberala reformer som genomfördes långt före det socialdemokratiska maktövertagandet.

Några år före jag började skolan hade emellertid de ständigt stigande skatterna och de för varje år tilltagande regleringarna till slut satt stopp för detta. Tillväxten upphörde, andra länder gick om Sverige och reallönerna sjönk. Vad jag fick lära mig i skolan var med andra ord inte bara partsinlagor, utan därtill flagranta lögner.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, SR1

2015-07-11

Socialdemokraterna och demokratisynen

"Vår demokrati måste utvecklas", skrev socialdemokraterna Carin Jämtin och Leif Jakobsson tidigare i veckan i en debattartikel . Det var av flera skäl en väldigt anmärkningsvärd text.

För det första låter artikelförfattarna antyda att Sverige fick allmän rösträtt 1921, vilket inte är sant. Män (men inte kvinnor) behövde i ytterligare ett antal ha fullgjort värnplikt för att få rösta. Därtill fick personer utan möjlighet att försörja sig själva inte rösträtt förrän 1945. Det kan tyckas som petitesser, men om alla som idag lever på socialbidrag skulle fråntas sin rösträtt skulle detta inte bara leda till ramaskri. Det skulle därtill med allra största sannolikhet beskrivas som rasistiskt (och eventuellt också i termer av apartheid), eftersom cirka 60 procent av socialbidragstagarna idag utgörs av invandrare.

För det andra gör artikelförfattarna en stor sak av att lyfta folkrörelsernas betydelse för att vitalisera den svenska demokratin. Det där resonemanget hade kunnat vara intressant om det istället för "folkrörelserna" hade stått "civilsamhället", men det gör det inte. Det är knappast någon slump.

Folkrörelserna har länge dominerats av Socialdemokraterna, men var en gång i tiden åtminstone folkligt förankrade. Så är emellertid inte längre fallet, tvärtom driver "folkrörelser" som Hyresgästföreningen och IOGT-NTO driver i regel frågor som saknar folklig förankring och har därför svårt att locka till sig nya medlemmar. "Folkrörelsernas" funktion är idag istället att vara det socialdemokratiska partiets tentakler in i civilsamhället.

Dessa tentakler ger Socialdemokraterna stora möjligheter att utöva makt, även när partiet befinner sig i opposition. Som extra bonus erbjuder de välfinansierade "folkrörelserna" dessutom såväl socialdemokratiska karriärister som avdankade socialdemokrater i behov av politisk slutförvaring många möjligheter till högavlönade jobb.

För det tredje tar artikelförfattarna upp värdet av demokratiforskning. Detta skulle förvisso kunna vara av intresse i en tid då tilltron till de politiska partierna är låg, då landets regering är helt beroende av DÖ, då klankulturen blivit en politisk kraft att räkna med i Sverige och då terrorhotet gör sig påmint. I de exempel artikelförfattarna tar upp nämns emellertid inget av detta.

Istället för lyfta det som Säpo anser vara det största hotet mot Sverige – det vill säga den våldsbejakande islamismen – lyfter man problemet med islamofobi. I en artikel som handlar om vikten av demokrati väljer man att lyfta problemet med att en del väljare röstar på partier som artikelförfattarna inte gillar. I en tid då acceptansen för såväl sexuella och etniska minoriteter som kvinnors rättigheter är större än någonsin i Sverige väljer man att framföra attityderna mot dessa grupper som ett stort och nytt problem.

"Vår demokrati måste utvecklas", skriver artikelförfattarna i sin text. I stort sett alltid de skriver tyder emellertid på motsatsen.

För övrigt hävdade artikelförfattaren Leif Jakobsson för två år sedan att de som då argumenterade mot de väldigt generösa politikerpensioner som bland annat han själv har möjlighet att ta ut var populister. Huruvida han då såg sin hållning som något som utvecklade demokratin förtäljer emellertid inte historien.
DN1, Ex1, SR1, Re1, Av1

2015-07-10

Lärdomarna från löntagarfondsstriden

Jag har de senaste dagarna läst Svensk Tidskrifts årsbok "Sista försöket att socialisera Sverige? – 30 år efter löntagarstriden". Boken är väldigt intressant läsning av flera skäl.

Den redogör ingående för hur stor acceptansen för löntagarfondskonceptet var inom även de borgerliga partierna, och då i synnerhet Folkpartiet. Folkpartiet hotade till och med att spräcka regeringen Fälldin I om inte denna fortsatte att utreda löntagarfrågan, och släppte endast motvilligt in en moderat represantant (Lars Tobisson) i utredningen.

Ännu mer uppseendeväckande (och helt nytt för mig) är emellertid vad boken redogör för om hur även starka krafter inom näringslivet länge var villiga att kompromissa med de löntagarfondssocialister som ville förstatliga de privata företagen. LO förefaller helt enkelt ha uppfattats som så starka att näringslivet inte ville ta en principiell strid om saken, utan istället försöka nå en kompromiss. Det säger en hel del om hur förrädiskt den radikala socialismen i Sverige gradvis hade flyttat fram sina positioner.

Vad jag själv finner mest slående är emellertid alla de uppenbara parallellerna till samtiden. En liten men högljudd minoritet lyckades med hjälp av universiteten och kultursidorna radikalisera politiken, utan att det fanns något egentligt folkligt stöd för detta. Lars Anders Johansson redogör i boken för hur den politiska striden under denna tid blev en strid om språket, precis som är fallet ("pensionärsskatt", "tvångssteriliseringar", "papperslösa", "könsmaktsordning", "hen"...) idag.

Samhällsdebatten blev hätsk och vänstern tog – återigen, precis som idag – till de lägsta av smutskastningsmetoder. Ett bra exempel på detta är hur Olof Palme bemötte Svenska Arbetsgivareföreningens kritik mot förslaget att gradvis förstatliga det privata näringslivet:
"Denna propaganda är ofta vulgär och förgrovad. Jag tror det efter dessa studier är korrekt att säga att arbetsgivarutredningens propagandister i mycket framstår som hatets och illviljans kolportörer."
Med andra ord, motståndarna till en vänsterradikal ideologi utmålades som de egentliga extremisterna. Opinionsbildning mot en extrem politisk linje utan folklig förankring benämndes som "propaganda". Den som hade mage att vara emot en linje vars syfte var att radikalt förändra Sverige i radikalsocialistisk riktning var både "vulgär" och driven av hat.

Parallellerna till samtiden är uppenbara. Det enda som egentligen saknas är ett klipp där Palme, efter att ha blivit kritiserad för sitt tal om "hatets och illviljans kolportörer", föraktfullt svarar att visst har de vulgära förespråkarna för privatägda företag rätt att säga vad de vill, men de måste räkna med att få mothugg.

Vad som emellertid är remarkabelt med boken är hur flera av skribenterna (dock inte alla) inte tycks se denna koppling. Detta blir ännu tydligare när ledarna för de borgerliga ungdomsförbunden intervjuas om sin syn på löntagarfondsfrågan i ett av bokens sista kapitel. En del av dem gör paralleller mellan löntagarfondsfrågan och samtidsfrågor. De samtidsfrågor de lyfter fram är emellertid ofta frågor som dels är förhållandevis perifera, dels deras egna hjärtefrågor.

När det däremot kommer till flera av de dagsaktuella frågor som (i politisk sprängkraft och folklig förankring mätt) påminner om löntagarfondsfrågan väljer de i intervjuerna istället att tiga ihjäl dessa, eller rentav att ställa sig på akademins och kultursidornas sida. i intervjuerna tas 1968 explicit upp, men deras egna svar tyder på att de över huvud taget inte förstått 1968-rörelsens mekanismer. Vi lever idag i en ny 1968-våg (en våg som måhända framöver kommer bli känd som 2010), men av deras svar att döma är detta inte något som ens för ett ögonblick har slagit dem.

Merparten av bokens texter finns för övrigt tillgängliga på nätet. Jag rekommenderar särskilt Lars Anders Johanssons text om kampen om språket och Lars Tobissons text om sina erfarenheter inifrån löntagarfondsutredningen.

Gästinlägg av Vladimir Oravsky: "Hitchcocks film 'Repet' visas på SVT2 i kväll"

Tom Kalins utmärkta film ”Swoon” är från 1992 och behandlar Leopold och Loeb-fallet, där två ”övermänniskor” tänker sig att begå ”det perfekta brottet”, genom att kidnappa och mörda den 14-årige miljonärssonen Robert Franks.

Även Richard Fleischers film ”Compulsion” (”Brottslig drift”), från år 1959, handlar om Leopold och Loebs världskända fall.

Och så är det Alfred Hitchcocks ”Rope” (”Repet”, manus: Arthur Laurentz, Hume Cronyn efter en pjäs av Patrick Hamilton) från år 1948, som också handlar om brottet begånget av Nathan Freudenthal Leopold, Jr. och Richard Albert Loeb.

Leopold och Loeb är det verkliga livets Raskolnikovs, som menar att de inte behöver underordna sig samma moraliska regler som ”vanliga människor”, för att kunna förverkliga sig själv och sina drömmar. Världen är full av Raskolnikovs, även om inte alla är mördare.

Filmen ”Rope” är dock intressant även som berättarteknisk produkt.

Den är nämligen ”berättad” i ”en enda” tagning och med ”en lång kamerarörelse”, som om kameran följde en lina eller ett rep utlagt mellan de två ”anhalterna” där ett mord med ett rep sker och där mördarna blir arresterade för att sluta sin livsbana dinglande i ett rep. Denna, kamerans, kontinuitet bryts bara en gång och brytningen sammanfaller med det brott som mördarna utför på sitt offer. Just då - filmens första 60 sekunder - befann sig kameran på en altan mitt emot mordplatsen men efter att offrets rop hörts, förflyttas den till mordstället via ett traditionellt klipp (montage). Musiken som Hitchcock och musikern Leo F. Forbstein valt till ”Rope” är av Francis Poulenc och bär den i sammanhanget betecknande benämningen ”Mouvements perpétuels no. 1”. ”Rope” är i flera avseenden en metafilm.

I Antonionis film ”Professione: Reporter” / ”The Passenger” (Yrke: Reporter, 1975, manus: Peter Wollen, Mark Peploe, Michelangelo Antonioni) övertar reportern David Locke (Jack Nicholson) en annan persons, en illegal vapenförsäljares, identitet. Men identitetsbytet är bara partiellt. Den ”gamla”, egna, identiteten är omöjlig att tränga bort. Även kameran beskriver denna klyvning: kamerainställningen antar vid upprepade tillfällen karaktär av ”subjektiv kamera” (Lockes point-of-view), för att sedan genom en panorering eller i en åkning inbegripa Locke, dvs den blir till en ”objektiv kamera”. Detta ”brott” mot en av filmens konventioner används med framgång bl. a. för att ”skrämma” publiken och ”tvinga den” till att aktivt försöka lokalisera faran som lurar på hjälten, liksom exempelvis i ”Solstik” (”Solsting”, 1981, manus och regi: Vladimir Oravsky. Filmens handling återberättas i Lars von Triers och Jacob Theusens film ”Erik Nietzsche - de unge år”, 2007 ). [“There are two important don'ts to be observed when filming point-of-view shots: Don't show a player looking off-screen, then cut to what he sees - and pan the camera around and end up on the player. This will jar the audience because a person cannot see himself as he looks about! ( ... ) Don't have a player point off-screen, to a wall dock for instance, and then walk out in the same direction. Always walk a player off-screen in a direction different than to which pointed, unless a direct relationship exist between player's movement and the object.” Joseph V. Mascelli: The Five C's Of Cinematography (1965, 1973 - femte upplagan)]. Rekvisita som metafor för ”dramaturgins verktyg”

Ett exempel är redan nämnt; repet i ”Rope”. I ”Saboteur” (”Sabotör”, 1942, regi: A. Hitchcock) hänger ”bovens” liv på en tråd, efter att denne avslöjad och förföljd av hjälten, söker skydd på Frihetsgudinnan. [I ”North by Northwest” (”I sista minuten”, 1959) är situationen omvänd och där får hjältarna en ”hjälpande hand” av nationens symboler (Mount Rushmore-monumentet). I ”Notorious” (”Notorious”, 1946, regi: A. Hitchcock) förbereds vi noggrant på en nyckelscen där spionen Alexander Sebastian (Claude Rains) aktivitet närmare skall preciseras: ett stort party i Sebastians hus - kameran sänker sig från denna totalbild förbi en kristallkrona som ”sprider ljus över aktionen” till en close-up på Alicia Huberman Sebastians (Ingrid Bergman) hand, i vilken hon håller nyckeln till den ”hemliga” vinkällaren, nyckeln till hemligheten.

Källarens dörr öppnas men den småväxte Alexander Sebastians hus förvandlas pga. detta till ett fängelse för Alicia. Att hon ändå räddas till friheten av sin förälskade medsvurne, regeringsagent Devlin (Cary Grant), som för henne ut ur huset, är på grund av att incidenten med nyckeln förseglat Sebastians mun och han kan inte längre handla inför sina spionkolleger.

I den österrikisk-amerikanske regissören Fred Zinnemanns ”bergsklättringsfilm” från år 1982 ”Five Days One Summer” (”Fem dagar en sommar”) är handlingen förlagd till åren då tyska ”bergsfilmer” rönte stor succé, närmare bestämt till år 1932. I en av de inledande scenerna i ”Five Days One Summer” möts en gift äldre läkare (Sean Connery) och den unga brorsdottern Kate (Betsy Brantley) i en kärleksfull omfamning. Deras kärleksmöte ”fullbordas” med att han sliter itu hennes pärlhalsband och pärlorna symboliskt sprids i rummet. Denna symbol fick sin premiär på bio just år 1932 i den skandalomsusade filmen ”Extasen” (”Extáza”) av den berömde instruktören Gustáv Machatý och med Hedwige Kiesler (senare ”omdöpt” till Hedy Lamarr) i huvudrollen.

Läkaren och Kate åker till schweiziska alperna där de hyr en guide. Kate och guiden förälskar sig i varandra och en konfrontation mellan doktorn och guiden är oundviklig. Den avslitna halsbandstråden dyker upp igen, nu i form av ett något för kort rep som de två ”duellanterna” befinner sig hängande i (the end of one's rope). De drar i repet som fastnat i en reva och utlöser ett ras av fallande stenar, som till skillnad från stenarna/pärlorna i filmens start som betydde liv åt ett kärleksförhållande nu betyder död för en av männen, upplösning på kärleksförhållandet samt filmens slut.

Dörrar och fönster som öppnas, klockor, ur och telefoner som ringer, draperier och gardiner som dras undan, allt detta brukar inleda en film som ett arv från den klassiska teaterföreställningen där tre ringningar eller tre slag mot tiljan samt ridån som går upp eller åt sidan klart markerar att det är dags att rikta all sin uppmärksamhet till scenen. Hitchcock och exempelvis Ingmar Bergman använde sig x-antal gånger av denna ”meta-rekvisita”, men exemplen härunder, är från TV- och biograffilmen ”The Executioner's Song” (”Bödelns sång”, 1982, regi: Lawrence Schiller) vars manuskript är skrivet av Norman Mailer och bygger på hans egen faktaroman (som belönades med Pulitzerpriset) om den herostratiskt ryktbare Gary Gilmores pyrrhusseger i kampen om ”rätten” att som dödsdömd bli avrättad.

En man, Gary Gilmore (Tommy Lee Jones), skall gå ut ur en flygterminal. Glasdörren till platsen utanför öppnas automatiskt - som en ridå - för honom. Filmen och ”skådespelet om Gary Gilmores liv” kan starta. Gary tar ett steg tillbaka - en ”flaggning” om att han åter hamnar på det ställe varifrån han just kommit - han förundras över dörren som liksom styrs av hans tankar. Onekligen måste han - tänker vi - ha varit borta från det ”normala” livet ett bra tag (i själva verket 12 år) om han inte känner till denna tekniska finess. Men vi får här även se en samlad bild på den händelse som fick till följd att Gary över huvud taget befinner sig här på stället: han har just släppts från ett fängelse och de portar som stängdes bakom honom för 12 år sedan, står nu öppna. Den ”osynliga” och ”opersonliga” makten som styrde hans liv och begränsade hans livsrum skänker här plötsligt gehör åt hans val. (För en vidare genomgång av scener i ”The Executioner's Song” se Oravský, Vlado: ”Man den der ville henrettes”, Sidegaden, november 1983.)

© vladimir oravsky

Om spelteori, ansvar och dansen runt Sverigedemokraterna

"Det är klart det är oroande", kommenterade Gustav Fridolin igår i Expressen Sverigedemokraternas stigande opinionssiffror. "Det är ett tecken på att vi har stora klyftor i Sverige med växande avstånd mellan människor", utvecklade han sitt resonemang.

Att Fridolin i intervjun ger uttryck för en nyfunnen insikt om att det inte är en konstruktiv strategi att från Miljöpartiets sida bidra till en hätsk polarisering av samhällsdebatten är såklart positivt. Att partiet först många år efter att den hätska polariseringen blivit till en av samhällsdebattens främsta kännetecken kommit till denna elementära insikt kan emellertid näppeligen anses vara något som förtjänar beröm.

Tvärtom är de "stora klyftor" och det "växande avstånd mellan människor" som Fridolin pekar på något som Miljöpartiet i allra högsta grad bidragit till. Att Miljöpartiets migrationspolitik i praktiken blev svensk migrationspolitik efter att partiet gjorde upp med alliansregeringen efter valet 2010 bidrog inte bara till de stora underskott i de offentliga finanserna vi ser idag.

Det bidrog också till det hätska debattklimatet. Det bidrog till fördjupade klyftor mellan stad och land. Det bidrog till klyftor mellan innerstadsbor och de som måste bo i den mångkultur som innerstadsborna säger sig älska men inte vill bo i. Sist men inte minst bidrog det i allra högsta grad till Sverigedemokraternas val- och opinionsframgångar.

"Miljöpartiet lever i ett parallellt universum där ekonomiska resurser är oändliga" skrev Jenny Sonesson häromdagen i Dagens Industri, och i intervjun gör Gustav Fridolin allt för att ge henne rätt. Samtidigt som den svenska integrationspolitiken utmärker sig som OECD-ländernas sämsta talar Fridolin om "en bra politik för att möta de människor som nu söker sig hit". Samtidigt som regeringen såväl försämrar möjligheterna för utlandsfödda att få jobb som stärker bidragslinjen talar han om att "det krävs tilltro till politiken".

Precis samma brist på probleminsikt visar utrikesminister Margot Wallström prov på i artikeln. "Vi måste visa att vi kan hantera de frågor som jag tror ligger till grund för att de går fram", kommenterar hon Sverigedemokraternas opinionsframgångar. Problemet för Fridolin och Wallström är bara att de varken har "en bra politik för att möta de människor som nu söker sig hit" eller kan "hantera de frågor" som ligger till grund för de sverigedemokratiska framgångarna. Tvärtom, regeringen har tydligt aviserat att den ämnar föra en politik som kommer att förvärra problemen.

Att det förhåller sig på det här sättet är "oerhört positivt", enligt Sverigedemokraternas Richard Jomshof, som nöjt konstaterar att "så länge de andra partierna spelar sina kort som de gör finns det stor chans att vi fortsätter att växa". Det är en väldigt märklig kommentar för någon som kallar sig "Sverigevän".

Vad Jomshof i praktiken säger är att han gärna ser att regeringen driver en för Sverige ytterst destruktiv politik om detta bara leder till ökat stöd för Sverigedemokraterna. Av åtta riksdagspartier ägnar sig med andra ord åtta partier åt spelteori och noll åt att ta ansvar.

Relaterat:
Anybody's Place
DN1, DN2, SvD1, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1

2015-07-09

Snyftreportage på absurda premisser

Igår berättade både Rapport och Aktuellt om en gravid tiggande ung kvinna från Rumänien som drabbades av ett "chockbesked" då hon besökte barnmorskan för första gången. Om hon valde att genomgå förlossningen i Sverige skulle detta nämligen kosta upp till 250 000 kronor.

Att det allt annat än neutrala ordet "chockbesked" användes var ingen slump. Reportagets vinkling var tydlig. Någon hade rätt till något men ett hjärtlöst landsting försökte smita från sitt ansvar, var budskapet. Berättarrösten lät därtill antyda att rättsläget var glasklart, trots att det var tämligen uppenbart att landstingen och Socialstyrelsen sinsemellan tolkade lagen väldigt annorlunda.

Reportaget var anmärkningsvärt av flera skäl. Dels för att det så uppenbart brast i objektivitet. Dels för att vad som togs upp var ett icke-problem. Allt den gravida kvinnan behövde göra för att få gratis förlossningsvård var att åka till sitt hemland. Istället framställdes det emellertid som en självklarhet att hon istället gratis borde få föda i ett land till vilket hon saknade anknytning och där hon varken hade jobb eller gick i skolan.

Därtill vilade hela reportagets argumentationen (alldeles oavsett rättsläget) på en absurd premiss, nämligen att kvinnan i egenskap av "papperslös" har rätt till subventionerad vård. "Papperslös" är emellertid bara en eufemism för att hon vistas i Sverige olagligt, vilket i det aktuella fallet betyder att hon stannat kvar i Sverige längre än de tre månader under vilka den fria rörligheten för EU-medborgare som inte kan försörja sig själva gäller.

Kvinnans status som "papperslös" är med andra ord en följd av att hon bryter mot lagen, någonting hon med andra ord enligt reportaget och Socialstyrelsen bör belönas för. Hade förlossningen däremot inträffat under de tre första månaderna av hennes vistelse i Sverige (det vill säga när hon befann sig här lagligt) hade hon enligt Socialstyrelsen inte haft rätt till subventionerad vård. Denna (eventuella) rättighet gäller i sammanhanget endast den som bryter mot lagen.

Reportaget fungerade med allra största sannolikhet som en vattendelare. Å ena sidan insåg (förmodligen) de flesta det absurda i SVT:s vinkling. Å andra sidan upplevde säkerligen en stor grupp tittare att skattebetalarna självfallet borde stå för notan. Till den senare gruppen hörde säkerligen många som helt enkelt förvirrades av ordet "papperslös".

Många tillhörde emellertid säkerligen samma grupp som, då tidningarna ensidigt återger en berättelse om någon som anser sig vara orättvis behandlad, automatiskt utgår från att det inte kan finnas någon annan bild av vad som har inträffat. Fenomen som mediala aprilskämt säger en hel del om hur okritiskt vi ofta förhåller oss till nyhetsförmedling.

Sist men inte minst är det värt att notera att man i textvarianten av reportaget kan läsa att kvinnan och hennes pojkväns tanke med att resa till Sverige var "att söka jobb och tjäna pengar", men att detta "som papperslös rom [...] inte varit lätt". De var emellertid inte "papperslösa" när de kom hit, "papperslösa" blev de först när de efter tre månader valde att stanna kvar i Sverige olagligt.

Därtill bör de (givet hur länge rumänska romer har rest till Sverige för att tigga) ha varit synnerligen medvetna om att deras chanser till att hitta jobb i Sverige inte bara var synnerligen minimala, utan därtill förmodligen också betydligt sämre än deras chanser att hitta jobb i Rumänien. Däremot är det högst sannolikt att de var väl införstådda med att svenskar var givmilda och att svenska myndigheter dåliga på att upprätthålla lagen. Att utan kommentar återge dylika uppgifter är därmed ett exempel på påfallande dålig journalistik.

Reportage som det vi kunde se igår är inte ovanliga, tvärtom har vi allt sedan rumänska tiggare blev ett stående inslag i den svenska stadsbilden kunnat ta del av oräkneliga sådana. De framstår för varje dag som mer och mer surrealistiska, de målar upp en bild av tiggarna som få känner igen sig i och de återspeglar en syn på frågan som inte delas av folkmajoriteten.

De följer emellertid den dramaturgi som de radikaliserade kultursidorna och twitterdreven kräver. Och vad dessa kultursidor och dessa twitterdrev kräver misstas allt oftare av ledande politiker för både folkviljan och den enda vägens politik.


DN1, Ex1, Ab1

2015-07-08

Om Ship to Gaza och "demoniseringen av Hamas"

Med traditionsenligt pompa, ståt, indignation och plakatbudskap blev det så härommånaden dags för vänsteraktivisternas egen julafton, det vill säga årets upplaga av Ship to Gaza. På många sätt var allt som vanligt. Båtarna bordades och aktivisterna omhändertogs av israeliska myndigheter för att sedan gråta ut i media, trots att det var precis detta som aktivisterna både visste och kallt räknade med skulle hända.

I andra avseenden var emellertid inte allt som vanligt. Tidigare år har aktivisterna gjort en stor sak av att syftet med aktionen är att transportera nödhjälp till Gazaremsan. Nödhjälp som förvisso inte behövts då Israel har sett till att gazaborna fått vad de behöver, inklusive vatten och elektricitet, trots att de politiker gazaborna har valt beskjuter Israel med raketer.

I år brydde sig emellertid de svenska Ship to Gaza-aktivisterna inte ens om att försöka upprätthålla illusionen att syftet med deras aktion var att transportera nödhjälp till Gaza. Ombord på deras båt Marianne av Göteborg fanns nämligen endast två kartonger. När fartygets befälhavare tillfrågades om detta blev hans svar att syftet med resan i första hand var politiskt. Det hade inte "haft någon betydelse om lastrummet var fullt eller inte", medgav han. Det handlade istället om "det symboliska".

Ungefär samtidigt lade man ut ett ett inlägg på sin hemsida som var ungefär lika nyanserat som de uttalanden stalinisterna i Kommunistiska Partiet – med kända under sitt tidigare namn KPML(r) – med jämna mellanrum brukar berika den svenska samhällsdebatten med. I detta inlägg beklagade man sig bland annat över "demoniseringen av Hamas", någonting som inte blir mindre uppseendeväckande i ljuset av att öppet antisemitiska organisationer har haft en central roll i hela Ship to Gaza-projektet.

Ship to Gaza är med andra ord ingenting annat än ett extremistiskt PR-jippo som rymmer såväl antisemitism som förståelse för en islamistisk terrororganisation. Hade krafter på högerkanten organiserat en aktion med samma dunkla drivkrafter och samarbetspartners hade denna, för att uttrycka det milt, knappast inkasserat några breda sympatier.

Eftersom åsiktskorridoren är allt annat än symmetriskt blir Ship to Gaza-aktivisterna emellertid istället främst hyllade. Att Gustav Fridolins och Mehmet Kaplans medverkan i ett projekt som arrangerades i nära samarbete med mäktiga antisemitiska organisationer inte utgjorde några som helst hinder för dem att bli ministrar säger rätt mycket om hur djupt denna dubbelmoral egentligen går.
DN1, AB1, SR1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4

2015-07-07

Om Anders Lindberg, dolda sjukdomar och skeva självbilder

"Högeråsikter kan vara dold sjukdom", skrev nyligen Anders Lindberg på ledarplats i Aftonbladet. Genom att peka på några amerikanska (Berkeley) experiment drog Lindberg (gissningsvis med avsikten att på en och samma gång försöka vara både lite rolig och ytterst allvarlig) slutsatsen att den som förespråkar skattesänkningar i Sverige lider av narcissistisk personlighetsstörning.

Vad som gör detta intressant är att det svenska skattetrycket är ett av de absolut högsta i hela världen. Vad Lindberg säger är med andra ord att så gott som alla i hela världen (gissningsvis inklusive de Berkeleyforskare han refererar till) utom svenska socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister är en sorts psykopater.

Exakt samma inskränkthet gjorde sig Lindberg skyldig till då han i Almedalen hävdade att det var "redovisning av fakta, ingenting annat" att Sverigedemokraternas politik som sådan är rasistisk. Alldeles oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna så är det, för att använda Lindbergs egna ord, en "redovisning av fakta, ingenting annat" att det är den nuvarande svenska invandringspolitiken som är extrem, inte den som Sverigedemokraterna förespråkar.

Den nuvarande svenska asylpolitiken visar sig nämligen i en internationell jämförelse vara i en klass helt för sig. Om däremot den invandringspolitik Sverigedemokraterna förespråkar skulle bli verklighet skulle det svenska asylmottagandet fortfarande utmärka sig som ett de mer "generösa" i EU och bara vara marginellt mindre "generöst" än det tyska.

Om Anders Lindberg verkligen står för "alla människors lika värde" (vilket han själv påstår) består med andra ord världen enligt honom av å enda sidan av personer som antingen är psykopater eller rasister (i normalfallet både och) och å den andra svenska socialister. Det är en slutsats som är svår att komma till om man inte på en och samma gång är både väldigt chauvinstisk och påfallande provinsiell.

I själva verket anser naturligtvis inte Anders Lindberg att det förhåller sig på det sättet. De Berkeleyforskare han refererar till ser han som själsfränder, trots att det skattetryck den svenska högern förespråkar vore fullständigt oacceptabelt för dem, deras förmodade smakfulla västkustliberalism till trots. När journalister i Lindbergs egen tidning utmålar det tyska asylmottagandet som genenröst protesterar inte Lindberg, utan hyllar istället de tyska politiker som bedriver en invandringspolitik som är praktiskt taget identisk med den som Sverigedemokraterna förespråkar.

Att det förhåller sig på det där sättet säger rätt mycket om den svenska samhällsdebatten. Den är närsynt, den förs till stora delar helt fristående från fakta och den genomsyras av den chauvinistiska uppfattningen att det är det svenska folkets roll att vara en förebild för barbarerna i utlandet. Det är en påfallande både inskränkt och högmodig attityd.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, NSk1, NSk2, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.