2016-12-14

Hyckleriet om propagandan


Journalistik som, enligt DN, inte är exempel på "fake news"

Svensk nyhetsrapportering har, åtminstone sedan Georgienkriget 2008, varit sprängfylld av återgiven Kremlpropaganda. Den ryska propagandan har letat sig in i form av notiser, i form av märkliga hänvisningar i nyhetsanalyser och i form av motbilder som infogats i större sammanhang i det ena valhänta försöket efter det andra att skapa balans i rapporteringen.

En del av detta kan förklaras med gammal hederlig naivitet, men inte allt. Det har länge varit tämligen uppenbart att Vladimir Putins de facto-fascistiska regim delvis fått ärva de utbredda sovjetsympatier som återfunnits i den svenska journalistkåren. Av denna anledning har Rysslands övergrepp på sina grannländer relativiserats, tonats ned och ursäktats, helt i enlighet med den av svenska socialister så omhuldade tredje ståndpunkten.

Bortsett från en och annan säkerhetsintresserad debattör var det länge få som brydde sig det minsta om detta. Tvärtom sågs det hela som någonting sunt. Det hela låg helt i linje med "sanningen" att det aldrig är ens fel att två träter, något som länge varit en grundpelare i den av Socialdemokraterna påbjudna värdegrunden.

På kort tid har dock allt detta förändrats, men inte för att de debattörer som nyligen gjorde allt för att relativisera sönder frågan om vem som egentligen mördade passagerarna ombord på flygplanet MH17 plötsligt kommit på nya tankar. Ej heller beror det på att alla som föredragit att ge Georgiens tidigare president Mikheil Saakasjvili skulden för en rysk invasion nu omvärderat sin hållning.

Att alla plötsligt blivit utom sig av oro över ryska propagandakanaler och påverkansoperationer beror på att man fått för sig att detta är ett bra sätt att smutskasta sina fiender på. Den som kritiserar EU, eller föredrar en republikansk presidentkandidat före en demokratisk, beskylls nu närmast regelmässigt för att gå Putins ärenden. Samma regering som när det kniper knappt ens förmår neka Ryssland att hyra gotländska hamnar, är snabba att spela ut Putin-kortet mot politiska motståndare. Och så vidare.

När sedan amerikanska journalister, stukade av ett presidentval som gick dem emot, på ganska lösa grunder lanserade fake news-narrativet och kopplade detta till Ryssland, var naturligtvis svenska journalister och makthavare, likt de notoriska efterapare de är, inte sena med att hoppa på tåget. Inte heller denna gång bekymrade man sig emellertid om några döda ukrainare.

Vad det i stället handlade om var att man såg en chans att utmåla makt- och etablissemangskritik som ett hot mot demokratin. Ironiskt nog blir resultatet av detta att det sanningsbegrepp man påstår sig värna om urholkas ytterligare. Förtroendet för nyheter och politiska utspel devalveras ytterligare, vilket i sin tur får den ryska propaganda man påstår sig vilja bekämpa att framstå som mer trovärdig än vad den annars hade gjort.

Detta bekommer emellertid inte de svenska makthavarna nämnvärt. Deras bombastiska varningar har, som sagt, när det kommer till kritan ändå inget med ryska propaganda att göra. Denna har bara varit ett praktiskt svepskäl.
Exp1, Exp2

2016-12-11

"Den liberala demokratin är hotad"

Den liberala demokratin är hotad. Ungefär så låter det gång på gång i den svenska samhällsdebatten, inte minst på socialliberala ledarsidor. Kritiken är stundom högst relevant, betydligt oftare hysterisk, men i så gott som samtliga fall ytterst selektiv.

Den som gör sig omaket att ta del av ett antal larm om hoten mot den liberala demokratin blir snabbt på det klara med att det i regel inte är den liberala demokratin som sådan som åsyftas i dessa. För det första är det som påstås vara hotat ofta till exempel positiva rättigheter, det vill säga "rättigheter" av ett slag som inte kan sägas ingå i begreppet liberal demokrati över huvud taget. För det andra är man i regel väldigt selektiv när det kommer till att identifiera hot.

De hot mot den liberala demokratin som människorna bakom brandtalen tycker sig se kommer nämligen så gott som aldrig från vänster. När Viktor Orbán kringskär den ungerska pressfriheten och politiserar landets kulturinstitutioner anses till exempel detta vara ett paradexempel på hot mot den liberala demokratin. När Alice Bah Kuhnke ägnar sig åt exakt samma sak på hemmaplan lyser däremot kritiken med sin frånvaro.

Vad man också tendera att ignorera är att äganderätten är en grundpelare i varje meningsfull definition av begreppet liberal demokrati. Äganderättens svaga ställning i Sverige är därmed ett stort avsteg från den liberala demokratins principer. Vad mer är, hade Socialdemokraternas och Folkpartiets experiment med löntagarfonder lyckats hade detta praktiskt taget inneburit den liberala demokratins avskaffande i Sverige.

På samma sätt innebär det starka statliga stödet för identitetspolitiskt tankegods ett abrupt avsteg från den liberala demokratins principer. Detsamma gäller förslagen om kvotering av bolagsstyrelser, politiseringen av utbildningsväsendet, de ständigt tilltagande marknadsregleringarna, regeringens försök att politisera de offentliga upphandlingarna, och så vidare.

En annan grundpelare i den liberala demokratin är företeelsen lagstyre, det vill säga principen att lagar skall gälla och skydda den enskilde från godtycklig makt- och myndighetsutövning. När aktivister anställda på Migrationsverket tidigare i år började pumpa ut permanenta uppehållstillstånd till asylsökande i syfte att förekomma en lagändring om skärpta regler, var detta således helt i strid med principen om just lagstyre.

Med andra ord valde ett stort antal handläggare på Migrationsverket att aktivt sätta en av den liberala demokratins mest fundamentala principer ur spel, helt enkelt för att de själva ansåg att ändamålen helgade medlen. Vad mer är, detta är någonting som Migrationsverkets ledning i dagarna har valt att både försvara och tona ned.

Trots detta har händelsen inte resulterat i några högtidliga texter om att den liberala demokratin är hotad. Faktum är att det hela, fram till för ett par dagar sedan, inte tycks ha blivit föremål för någon journalistisk granskning över huvud taget. Det var först när Svenska Dagbladets Per Gudmundson i dagarna på ledarplats gick till botten med det hela som det kom till allmänhetens kännedom.

Ironiskt nog har med andra ord de debattörer som i falsett och gång på gång hävdar att den liberala demokratin är hotad helt rätt i detta. Problemet är bara att samma debattörer inte finner dessa hot det minsta problematiska, så länge den politik de själva förespråkar inte ligger i riskzonen.
DN1, Exp1, Exp2

2016-12-03

Alice Bah Kuhnke och den svenska kulturrevolutionen

Hade Alice Bah Kuhnke varit till exempel sverigedemokrat hade svenska journalister och andra makthavare inte haft några problem att se henne för vad hon är, nämligen en väldigt farlig politiker. Tack vare sitt vänsteralibi, sin såväl spralliga som oskuldsfulla stil, sitt klingande skratt och sitt utseende har emellertid en antidemokrat av rang kunnat göra politisk kometkarriär i Sverige.

Under sin tid som högavlönad makthavare har Bah Kuhnke inte bara låtit skattepengar regna över diktaturförespråkade och terrorvänliga krafter. Hon har därtill arbetat hårt för att stärka den postmarxistiska identitetspolitikens ställning, och har under uppsluppna former bjudit in ökända islamister för att vara med och utforma regeringens politik.

Alice Bah Kuhnke har dock inte nöjt sig med detta. Alice Bah Kuhnke är i skrivande stund i full färd med att ombilda ett flertal svenska museer till postmoderna propagandacentraler. Som om inte detta vore illa nog jobbar Bah Kuhnkes departement dessutom för högtryck med att införa ett åsiktsvillkorat presstöd.

Om Alice Bah Kuhnke hade begått ett eller två misstag av den här typen hade detta måhända kunnat avfärdas som olycksfall i arbetet, men faktum är att dessa "misstag" går som en röd tråd genom hennes politiska gärning. I ett land där man ständigt mekaniskt hänvisar till floskler som "värdegrund", "alla människors lika värde" och "liberal demokrati", har Bah Kuhnke ostört kunna göra karriär genom att förespråka något som liknar särlagstiftning, genom att stärka extremister och genom att arbeta för en värdegrund värdig en totalitär och allt annat än liberal diktatur.

I veckan var det så dags igen. Efter att ha läst en anekdotisk och emotionell text, författad av en likaledes emotionell kändis, hotade Bah Kuhnke med att börja censurera Facebook. Detta för att försöka stoppa spridningen av "falska nyheter", då dessa enligt Bah Kuhnke och hennes medieexpert (det vill säga den emotionelle kändisen) var ett stort problem under det amerikanska presidentvalet.

Att falska nyhetsartiklar är en realitet, och att dessa ibland får stor spridning, är välbelagt. Referensen till det amerikanska presidentvalet är emellertid en fingervisning om att det inte är sanningshalten som sådan som är det upplevda problemet, utan det faktum att många av de artiklar som fick stor spridning var positiva till Donald Trump, och att många av dem tog upp den korruption som lyste med sin totala frånvaro i de etablerade mediernas rapportering om Hillary Clinton.

Vad mer är, om det faktiskt vore lögnerna Bah Kuhnke ville åt, och om den lagstiftning hon nu hotar med skulle ha införts redan 2010, skulle Facebook ha behövt förbjuda delning av åtskilliga av de artiklar som spridits av bland annat hennes emotionelle medieexpert de senaste åren, helt enkelt för att dessa utgjorts av rena lögner.

Gissningsvis skulle dock artiklar om asylinvandringens lönsamhet och Hillary Clintons snövita samvete inte omfattas av Bah Kuhnes nya censurlagar, även om dessa blev verklighet. Vad Bah Kuhnke vill åt är nämligen inte osanningar som sådana, utan de artiklar som inte är förenliga med den Kulturkampf hon själv ägnar sig åt. Huruvida artiklarna i fråga är sanna eller falska är i sammanhanget inte särskilt viktigt.

Sist men inte minst är det värt att notera hur de flesta som förfasas över den mediepolitiska utvecklingen i Ungern och Polen nu gäspar när i princip samma sak händer på hemmaplan. Det är en skrämmande men tydlig påminnelse om hur utbrett stödet för Alice Bah Kuhnkes kulturrevolutionära linje egentligen är.

Läs även:
Motpol
Exp1, Exp2

2016-11-26

Gästinlägg: Henrik Sundström om marxismens entreprenörer

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Den nymarxistiska vågen har sköljt över landet med tilltagande kraft under de senare åren. Huvudsakligen är det de yttersta kommandohöjderna i olika organisationer som har intagits. Liberala begrepp som jämställdhet och icke-diskriminering har utmönstrats, och istället ersatts av mer renlärigt marxistiska motsvarigheter, som maktordning och strukturell rasism.

I kölvattnet av denna omvälvning har en ny konsultmarknad uppstått. Den myndighetschef eller minister som känner sig vilse i den korrekta begreppsdjungeln behöver inte leta länge efter snabb hjälp. Marknaden för entreprenörer i marxism, som till exempel Make Equal eller Rättviseförmedlingen, är helt enkelt strålande.

Regeringen består numera av ett antal individer där flera tycks vara uttalade nymarxister, med t ex kulturminister Alice Bah Kuhnke som strålande exempel. Det påverkar. Sverige är litet, åtminstone på den nivå av människor som kan komma ifråga som förbundsordförande eller för ett generalsekretarskap. Konformismen är stark. Det är på något sätt viktigt att ha det rätta uttrycket. Ve den som kommer till skolan i fel kläder, ungefär.

De fackliga organisationerna är naturligtvis inte förskonade. Unionens kampanj "Mansplainingakuten", en telefonlinje dit medlemmar har kunnat ringa in och prata om problemet med män, är den senaste lyckade införsäljningen från dessa resande i modernt mode.

Måhända har den fackliga kampen lyckats så väl på tjänstemannaområdet, att fackförbunden numera letar med ljus och lykta efter nya arbetsuppgifter. Det är ju knappast så att medlemmarna har gått ut på gator och torg för att kräva sin rätt till gymnasiepubertala PR-kampanjer. Istället handlar det snarare om en ängslighet hos Unionens ledning. Det handlar mer om ett tafatt försök att göra sig relevant. Visa att man är med.

Istället slår det så fel. De som har ringt in är naturligtvis huvudsakligen inte kvinnor. Enligt TCO:s tidning Arbetsvärlden är de flesta som har ringt in män, som varit förbannade för att deras egna fackavgifter har fått bekosta ett PR-projekt som handlar om att män är dumma.

Fackliga organisationer har som ändamål att ta tillvara sina medlemmars intressen. Dit kan knappast anses höra att trycka dit sina egna medlemmar, sprida de senaste marxistiska modeteorierna från USA, eller utgöra kassako åt aldrig så driftiga konsulter i tyckande.

2016-11-21

Den stulna skogen


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

Äganderätten är på många sätt central i vår vardag. En typisk morgon vaknar vi upp i en säng vi äger, tar på oss kläder vi äger och äter en frukost tillredd av livsmedel vi äger. Frånvaron av äganderätt skulle för de allra flesta av oss innebära en såväl abrupt som drastiskt försämrad livskvalitet. Trots detta är fenomenet ägande för många ett påfallande abstrakt begrepp.

Ägande består dock inte i någon form av metafysiskt band mellan ägaren och föremålet för ägandet. Ej heller är de dokument som intygar att ett visst föremål ägs av en viss person särskilt centrala i sammanhanget. Vad ägandet handlar om är kontroll – om ägarens frihet att nyttja föremålet för ägandet så som vederbörande själv önskar.

Därmed inte sagt att ett intyg på att du är den rättmätiga ägaren till ett föremål är irrelevant. Tvärtom, ett sådant intyg kan i många sammanhang vara av yttersta vikt, men då endast som ett medel för att du skall kunna utöva ovan nämnda kontroll. Om du trots detta dokument inte tillåts utöva den kontroll intyget ger dig rätt till, fyller det inte längre någon som helst funktion.

Många skogsägare uppskattar de naturvärden som följer med marken, men dessa är i regel inte deras primära drivkraft till fortsatt ägande. Den som äger skog gör vanligtvis detta främst för att han eller hon förväntar sig en viss avkastning av marken. En förutsättning för denna avkastning är just kontroll.

När staten förbjuder en markägare från att avverka skog, förflyttas merparten av kontrollen över denna skog från den person som formellt äger marken till staten. Därmed har det formella ägande en lagfart innebär i praktiken blivit värdelöst. Eftersom det nu är staten som kontrollerar skogen, är det också staten som i praktiken äger skogen.

Att det rent formellt finns en lagfart som pekar ut någon annan som ägare spelar i sammanhanget väldigt liten roll. Den person som i lagfarten står som ägare till marken har fråntagits kontrollen, och därmed också möjligheten till avkastning. Den kontroll staten har utövat i samband med att avverkningsförbudet drivits igenom, är däremot i allra högsta grad påtaglig. I all praktisk bemärkelse har med andra ord staten konfiskerat skogen.

Detta hade kunnat vara en akademiskt utläggning, men dessvärre är det hela idag en högst kännbar realitet för landets skogsägare. Skog för 50 miljarder kronor har till exempel klassats som nyckelbiotop av statliga Skogsstyrelsen, vilket i praktiken omöjliggör både avkastning och försäljning. Rent juridiskt har dock de formella ägarna inte fråntagits någon mark, varför inte heller någon ersättning utgår.

Privat egendom för tiotals miljarder kronor har därmed i all praktisk bemärkelse konfiskerats, men utan att detta gjort särskilt mycket avtryck i nyhetsflödet. Det säger en hel del om hur svag äganderättens ställning i Sverige faktiskt är idag. Detta trots att äganderätten är en av grundpelarna i den liberala demokrati som politiker och andra makthavare ständigt påstår sig måna om.


Tycker du äganderätten är viktig? Följ gärna Egendomligt!

2016-11-20

Delmon Haffo och kulturkriget

Veckans stora händelse i den svenska politiken inträffade då Moderaten Delmon Haffo effektivt torpederade sin egen karriär genom att kalla Annika Strandhäll för något fult, då han trodde att kameran han talade till inte var påslagen.

Det finns ingen större anledning att försvara Haffo. Den skenhelighet det politiska etablissemanget gav uttryck för då de lät antyda att de själva minsann aldrig skulle använda sig av ett liknande språkbruk i privata sammanhang var förvisso ganska patetisk, men faktum kvarstår. Haffo hade visat prov på en så enastående dålig politisk fingertoppskänsla att partiledningen inte hade något annat val än att ge honom sparken.

Vad som gör historien intressant är dock vad som hände sedan. I en flodvåg av artiklar och reportage fick vi veta att vad som hänt var något av det mest fruktansvärda som någonsin hänt. Ja, det hela var så fruktansvärt att till och med de vanliga narrativen om den nära förestående trumpokalypsen under några dagar tillfälligt fick stryka på foten.

Förmenta "expertkommentatorer" gav begreppet Filterbubbla™ ett ansikte då de allvarsamt berättade den enorma skada partiet hade lidit. Journalister, understödda av en demagog till statsminister, förklarade att det hela var ett tecken på en osund moderat partikultur. SVT:s Margit Silberstein jämförde det hela med Sverigedemokraternas järnrörsskandal. DN ägnade en huvudledare åt att ingående berätta om de berg av luktsalt som nu krävdes för att hålla landets socialliberaler vid medvetande. Och så vidare.

Vad allt detta var uttryck för var en rädsla att förlora sina maktprivilegier. Skolgårdsmobbarmetoder och andra former av politisk huliganism är nämligen inte bara vänsterns främsta arbetsredskap, de är dessutom arbetsmetoder denna anser sig ha monopol på. Samtidigt som man själva frossat i svartmålning, personangrepp, härskarmetoder och smutskastningskampanjer har man krävt God Ton™ från sina politiska motståndares sida.

Detta har länge varit någonting som man inom högern av någon obegriplig anledning gått med på. Den senaste tiden har man dock inom Moderaterna kommit att omvärdera denna strategi, någonting som skapat oro bland socialister och deras socialliberala hangarounds. Den omättligt makthungriga vänsterns viktigaste verktyg riskerade att vridas ur deras händer.

När stolpskottet Delmon Haffo så gjorde bort sig kom detta som en skänk från ovan. Utåt flödade visserligen krokodiltårar i sådana mängder att låglänta delar av Sverige hotades av översvämning, men bakom stängda dörrar kände jublet inga gränser. Nu skulle Haffo-incidenten mjölkas maximalt. Vad som sedan hände var resultatet av detta.

Vänstern för idag sin Kulturkampf på åtskilliga fronter samtidigt. Den vill reglera ditt privatliv, den vill bestämma vad du läser, den vill göra näringslivet till regeringens förlängda arm och den vill skriva om historien. Den nöjer sig emellertid inte ens med detta.

Vad reaktionerna på Haffo-incidenten mer än något annat är ett uttryck för, är hur vänstern med näbbar och klor kämpar för att kontrollera samhällsdebatten som sådan. Vad vänstern ägnar sig åt är ett regelrätt kulturkrig. Den som gör misstaget att tro att det är något mindre allvarligt eller mer civiliserat än ett sådant har redan förlorat.
DN1, SvD1, SvD2, SvD3

2016-11-16

Partisekreteraren, statsministern och Oron™

Hans Li Engnell satte nyligen i en mycket läsvärd text fingret på något viktigt, nämligen att de hysteriska analyser vi numera dagligen får läsa i tidningarna, och att de valhänta politiska försöken att värja sig mot det uppror som sprider sig som en löpeld bland världens valboskap, bör förstås som ett utslag av etablissemangets rädsla för att förlora sina maktprivilegier.

Att denna rädsla kraftigt förstärkts sedan Donald Trump häromveckan valdes till världens mäktigaste blev idag väldigt tydligt i två inhemska politiska utspel. För det första av dessa stod Moderaternas Tomas Tobé, då han i en debattartikel gick till storms mot bland annat identitetspolitiken.

I sak har Tobé rätt i praktiskt taget allt han skriver. Vad mer är, i sitt tonfall och sina val av formuleringar är Tobés bitvis så fast and loose att det nästan framstår som att han låtit sig inspireras av en del av mina egna mer arga alster. Problemet är bara att han inte övertygar.

Tobé är nämligen inte en ideolog, utan en försäljare av politik. Han har vid det här laget hunnit med att vända kappan efter vinden i syfte att gynna sin egen klättring mot toppen så många gånger att hans utspel helt enkelt inte framstår som trovärdigt. Tvärtom, det framstår snarare som inställsamt och lismande.

Det är naturligtvis möjligt att samma moderater som för halvannat år sedan hyllade identitetspolitiken nu ännu en gång är på väg att lägga om sin politik radikalt, och att Tobés utspel är en första fingervisning om detta. Misstron bland väljarna går idag emellertid så djupt att partiet inte kommer övertyga särskilt många genom utspel som Tobés.

Vad Moderaterna i stället behöver göra är att lansera konkreta förslag, ge trovärdiga svar på hur de ämnar hantera Annie Lööfs pseudolibertarianska Centerparti och visa sig beredda att ta strid i åtminstone några av de ödesfrågor som ligger som en våt filt över Sverige. Så länge Moderaterna inte levererar på dessa områden kommer de väljare charlatanen Fredrik Reinfeldt stötte bort i bästa fall uppfatta utspel à la Tobés som tomma ord, och i värsta fall som direkta förolämpningar.

För det andra av dagens utspel från skitskraja politikers sida stod självaste direktören för den cirkus som idag är Sverige, nämligen Stefan Löfven. I en intervju med etablissemangsmediernas etablissemangsmedium, nämligen Dagens Nyheter, hävdar statsministern att det nu är viktigt att ta människors "oro" på allvar, något han likt en samtida Winston Churchill utvecklar med följande bevingade ord:
"Vi ska inte tala om folk eller till folk utan från folk, så som folk uppfattar det."
Med detta, förstår man ganska snart, menar Löfven inte att politikerna på ett spektakulärt vis misslyckats med att hantera de angelägna problem det är deras jobb att hantera. Nej, den "oro" Stefan Löfven påstår sig uppleva i valboskapet är, kan man mellan raderna läsa, irrationell och obefogad.

Löfven anser sig dock, får läsaren snart veta, ha en plan för hur nämnda "oro" skall fås att försvinna. Om bara politiken i det genomreglerade landet med världens högsta skatter blir ännu lite mer progressiv och socialistisk kommer, låter statsministern meddela, varje spår av "oro" att försvinna.

Att det är samma regleringar, att det är samma förmynderi, att det är samma övertro på progressivismens förmåga att skapa goda levnadsvillkor och att det är samma fäbless för grandiosa samhällsbyggen som Stefan Löfven nu sätter sitt hopp till, som har orsakat de spänningar och problem som politikerna visat sig fullständigt oförmögna att hantera, har han uppenbarligen inte för ett ögonblick reflekterat över.

I stället går statsministern som lovat EU:s lägsta arbetslöshet 2020, och vars regering ständigt hävdar att validering och snabbspår hastigt och lustigt skall trolla bort de ständigt eskalerande integrationsproblem som generationer av politiker misslyckats med att få bukt med, till storms mot populismen. Denna har nämligen, hävdar statsministern, till skillnad från hans egen regering "inget svar på frågorna".

Det är politisk inkompetens av det här slaget som fått Sverigedemokraterna att växa sig starka, det är politisk inkompetens av det här slaget som fick britterna att rösta för att lämna EU och det är politisk inkompetens av det här slaget som gjort Donald Trump till president. Vad mer är, och som Löfven själv med sitt svammel så tydligt illustrerar, lyser insikten om detta helt med sin frånvaro inom den politiska kasten.

Politikerna har därmed all anledning att fortsätta känna Oro™. Så länge de fortsätter som hittills kommer nämligen "populismen" fortsätta utgöra ett fullt rationellt alternativ till de pajaskonster de själva ägnar sig åt.

2016-11-15

Om Kakan och kulturkampen

Mitt första intryck av gårdagens upprörda protester mot Audis beslut att anlita Kakan Hermansson i sin marknadsföring var att dessa var överdrivna. De framstod för mig som en onödig distraktion, som en marginell företeelse som tilläts stjäla fokus från alla de oräkneliga betydligt mer angelägna missförhållanden som inte föranleder i närheten av lika passionerade protester.

I princip tycker jag fortfarande detta. Regeringens långt framskridna planer på att omstöpa museer till statliga propagandacentraler och att åsiktsvillkora presstödet är betydligt allvarligare. De skyhöga skatterna borde orsaka betydligt argare protester än vad någon bilreklam tillåts göra.

Att jag trots det nu skriver ett blogginlägg om saken beror på att det oväntade inträffade – Audi fick kalla fötter och avslutade abrupt sitt samarbete med Hermanson. När det kommer till kritan är nämligen inte frågan det viktiga här, utan att de som protesterade vann. Gap- och skrikvänstern led plötsligt och oväntat ett svidande nederlag i vad som länge varit dess paradgren, nämligen Kulturkampf.

Den postmarxistiska gap- och skrik-vänstern kunde länge inte bara grisa ostört, den blev dessutom belönad för det. I fallet Hermanson blev detta extra tydligt. Hade någon debattör på högerkanten ägnat sig åt samma osmakliga aktivism som Hermansom hängav sig åt, hade vederbörande kunnat se sig i stjärnorna efter fler högprofilerade mediala uppdrag. Hermanson, däremot, bjöds in att medverka i publice services flaggskepp Sommar i P1 och På spåret.

Detta bör förstås för vad det var, nämligen en maktdemonstration från den vänster som marscherat genom institutionernas sida. Vi bryr oss inte om era protester, löd budskapet. Vi skiter i era invändningar och vi koketterar gladeligen med våra dubbla måttstockar. Vi har vunnit kulturkriget, och vi kommer göra det väldigt klart för er att det är ni som har förlorat. In your face.

Man nöjde sig emellertid inte heller med detta. Efter man hade vunnit slaget om det offentliga rummet var det den privata sektorns tur. Genom att dreva och skrika högst skulle även företagen pressas att gå det vänsterradikala makt- och åsiktsetablissemangets ärenden. Vi fick ett mycket tydligt exempel på detta tidigare i månaden, då Grand Hôtel böjde sig för kraven på att vägra acceptera de personer som inte passerat gap- och skrik-vänsterns nålsöga som betalande kunder.

Kort sagt, postmarxismens fotsoldater framstod alltmer som en barbarhord vars plundingståg ingen kunde stoppa. Precis när ännu en stad såg ut att vara på väg att falla fick den dock plötsligt inte bara smaka på sin egen medicin, utan förlorade dessutom under förnedrande omständigheter hela slaget. Det är en mycket glädjande utveckling.

Vad detta visar är att vänsterns metoder kan användas mot den. Vad detta visar är att gap- och skrik-vänstern kan besegras. Vad detta visar är att våra pengar är (minst) lika viktiga för näringslivet som de pengar den parasitära vänstern tillskansat sig. Vad detta visar är att kulturvänsterns skräckvälde står och faller med att vi andra går med på att spela efter de regler den gjort upp i syfte att cementera sin egen ställning.

Det är en väldigt viktig lärdom, som ingen av oss bör dra sig för att omsätta i faktiskt motstånd.
DN1, SvD1, SvD2, Exp1, Ab1

2016-11-13

Sularpsfarmen och narrativet

Under de senaste åren har det gradvis gått upp för politiker, journalister och aktivister, men även för de grötmyndiga Facebookaktivister som likt brådmogna barn aldrig försitter en chans att läxa upp dig med sina förnumstigheter, att någonting är fel.

Sakta men säkert har det tvivel de hyst kring sanningshalten rörande "fakta" om samhällsvinster, kompetensregn, världens bästa integrationspolitik och ett stärkt pensionssystem växt sig starkare. Ju starkare detta tvivel har växt sig, desto mer aggressiva har de blivit i sin retorik. Alternativet, nämligen att erkänna att de haft fel, skulle nämligen vara alldeles för förnedrande.

För dessa människor har berättelsen (eller för att låna ett begrepp av den akademiska vänstern – narrativet) om Sularpsfarmen utanför Lund varit en oemotståndlig frestelse. Genom att framhålla ett (förvisso såväl enstaka som väldigt otypiskt) exempel på vad som till synes har varit lyckad integration, har man fått ännu ett halmstå att greppa efter i en verklighet bestående av målkonflikter, deprimerande statistik och skenande offentliga utgifter.

Plötsligt hade man ett nytt verktyg mot alla de smygrasistiska värdegrundssabotörer som envisades med att tala om integrationsmisslyckanden bidragsberoende, hedersförtryck och en rå organiserad brottslighet som flyttade fram sina positioner. Dessa kunde nu snäsas av, inte bara med det patenterade universalargumentet Zlatan, utan också med det nya massförstörelsevapnet Sularpsfarmen.

Sularpsfarmens ägare gjorde allt rätt. De var både karismatiska och uttryckte tacksamhet mot det land som givit dem fristad. Politiker stod på kö för att synas tillsammans med ägarna. Detta gav dem inte bara en chans att besvara obeghagliga frågor om bristen på framsteg i integrationsfrågan med att svara "Sularpsfarmen". Det gav dem därtill en möjlighet att skryta om sina invandrade vänner utan att de faktiskt behövde göra sig omaket att skaffa sig några sådana.

Problemet var bara att berättelsen inte riktigt stämde överens med verkligheten. När örtagården Sularpsfarmens bockar till grannar vittnade om oegentligheter passade detta inte alls in i narrativet. Grannarna avfärdades därför som rasister, och då Sularpsfarmens ägare visste direkt vilka knappar man skulle trycka på drog man sig inte för att hänga ut de rasistiska grannarna på Facebook, varpå tillvaron för dessa snabbt blev obehaglig.

När Kvällsposten till slut gick till botten med det hela sprack emellertid bubblan närmast direkt. När man skrapade lite på ytan fann man att vad Sularpsfarmens socialistiska tillskyndare med näbbar och klor hade försvarat var en kriminell och lätt maffialiknande verksamhet där djurplågeri, skattesbrott och grova hot hörde till vardagen. I samband med detta blev Kvällspostens journalister också själva föremål för hotfulla meddelanden.

Berättelsen om Sulapsfarmen är som ett koncentrat av de senaste sex årens samhällsdebatt. Den har allt – naivitet, missriktad välvilja, hyckleri, anekdotisk bevisföring, smutskastning och den gränslösa förmågan att bortse från information som inte passar in i narrativet. Berättelsen om Sulapsfarmen tjänar, kort sagt, som paradexempel på varför samhällsdebatten allt sedan valet 2010 så fullständigt kunnat köra i diket.

I landet där man ständigt hänvisar till alla människors lika värde kunde en kriminell verksamhet inte bara pågå ostört, utan blev dessutom hyllad, av den enkla anledningen att den förljugna så kallade värdegrunden påbjuder att utomeuropeiska invandrare bör behandlas som efterblivna barn som inte vet bättre. Vad alla människors lika värde i själva verket betyder att det är högst olämpligt att behandla alla människor lika.

Detta förklarar inte bara fenomenet Sularpsfarmen. Det förklarar gissningsvis också varför vissa människor ostört tillåts sälja droger i Röda korsets lokaler, samtidigt som andra blir avbrutna av poliser med dragna vapen när de spelar poker.
SVT1, Ab1, GP1

2016-11-10

Donald Trump – en frihetsikon?

Det blir onekligen stundom en smula komiskt när libertarianska ikoner som Peter Schiff så tydligt tar ställning för Donald Trump. När det kommer till sakpolitiken är den senare trots allt inte bara en politiker med protektionistiska böjelser, utan dessutom en sådan som gett den klassiska frågan om vem som ska bygga vägarna ett slutgiltigt svar – nämligen staten.

Det finns emellertid ingen anledning att bli hysterisk heller. Det är förvisso högsta mode dessa dagar att skämma ut sig medelst hysteriska överreaktioner, infantil alarmism och debila analyser av Donald Trump. Detta är dock något varje libertarian med självaktning med varm hand kan överlåta åt de socialister, lättskärrade folkpartister och andra rationalister som gjort detta till sin paradgren.

Detta väl sagt har alla frihetsvänner någonting att lära av Donald Trump. Fenomenet Trump har, trots allt, i första hand aldrig handlat om sakpolitik, utan om attityd. Donald Trump har varit fullständigt hänsynslös mot de krafter i samhället som arbetat för att påtvinga andra sina egna progressiva värderingar. Han har brutit mot alla tabun, han har avfyrat bredsida efter bredsida mot den politiska korrekthetens allra heligaste kor och han har häcklat alla som förfärats över hans respektlöshet.

Donald Trump hade inte blivit vald till amerikansk president om det inte vore för detta. Tack vare sitt ekonomiska oberoende har han kunnat ge den förljugna samtiden fingret – gång på gång på gång. Detta har gjort honom till en frihetsikon inom stora delar av den tysta minoritet som för varje dag mer och mer upplevt det som att de hukar under ett progressivt skräckvälde.

Det finns all anledning att granska och problematisera Donald Trumps hållning i frågor som migration, utrikespolitik, abort och frihandel, men alldeles oavsett vad man tycker om hans insatser på dessa områden går det inte att förneka att han har vunnit ett extremt viktigt slag i det kulturkrig de hyperradikala och moraliskt depraverade progressivisterna inlett mot den breda allmänheten.

De krafter som brinner för att styra över andra, som inget hellre vill än att lägga sig i hur andra lever sina liv och som inte respekterar sina medmänniskors personliga sfär har, kort sagt, lidit ett stort och förnedrande nederlag. Alldeles oavsett vad man tycker om Donald Trumps hållning i de sakpolitiska frågorna är detta någonting man inte kan ignorera.

Det råder delade meningar huruvida denna framgång är värd fyra år med Donald Trump i Vita huset, men som isolerad företeelse att döma bör denna hans seger glädja varje sann vän av frihet. Om vi någonsin skall ha en chans att besegra den korrupta progressivismen och dess totalitära ambitioner måste vi lära oss av vad han gjort, och därefter kompromisslöst omsätta dessa lärdomar i verklighet.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3

2016-11-09

Progressivism vid vägs ände

Jag tillhör inte skaran av Donald Trumps fanboys, av den enkla anledningen att hans politiska linje som sådan inte gör mig särskilt imponerad. Jag är dock inte särskilt orolig för att han kommer starta något kärnvapenkrig heller. Jag är tvärtom tämligen övertygad om att den skada han kan tänkas åsamka världen vida understiger den George W Bush ställde till med under sin tid i Vita huset.

När det kommer till kritan är det dessutom tveksamt om han kan sägas vara mer populistisk än Barack Obama, som på egen hand lyckats fördubblat den amerikanska statsskulden. Det är också tveksamt om han kan sägas vara mer populistisk än Stefan Löfven, som, för att ta ett exempel, ogenerat ljuger om att Sverige 2020 kommer ha EU:s lägsta arbetslöshet.

Jag sticker dock inte under stol med att jag finner det uppfriskande hur Donald Trump brukar våld på de moraliskt depraverade postmodernisternas och nymarxisternas alla heliga kor. Jag sticker inte heller under stol med att jag finner alla de hysteriska kommentarer och rituella avståndstaganden som nu dominerar nyhets- och Facebook-flödena fantastiskt underhållande.

Vad som går de flesta kommentatorer, analytiker och andra förståsigpåare helt förbi är att Donald Trump mer än någonting annat är ett symptom på hur progressivismen kommit till vägs ände. Detta efter att den progressiva föreställningen om att det goda och rationella samhället kan planeras, regleras och tvingas fram under de senaste hundra åren steg för steg flyttat fram sina positioner.

Så länge man inte inkräktade alltför mycket på människornas eller näringslivets frihet kunde man komma undan med detta, men så är inte länge fallet. Tillväxten har idag reglerats ihjäl, skuldsättningen har växt sig ohanterlig, lagstiftarnas artificiella incitament har lett till att svågerkapitalismen vuxit sig stark och det ständigt mer centraliserade och klåfingriga EU:s regleringsiver slingar sig sakta men säkert längre och längre in i medborgarnas personliga sfär.

Medborgarna betraktas som rebelliska barn som måste tuktas genom statliga indoktrineringskampanjer. Fanatiker har tillåtits marschera genom institutionerna. De progressiva försöken att bekämpa det fria ordet antar för varje dag alltmer groteska dimensioner. Människor lämnas aldrig i fred, traditionella värderingar demoniseras, och de medborgare som inte helhjärtat ställer sig bakom de nyuppfunna statligt sanktionerade värderingar som är tänkta att ersätta dessa utmålas som samhällets fiender.

Det är i ljuset av detta fenomen som Donald Trump, brexit och Sverigedemokraterna blir förklarliga. De erbjuder inte alla gånger relevanta svar på problemen, men de uppvisar åtminstone probleminsikt – vilket är betydligt mer än vad man kan säga om progressivismens överstepräster och den magnifika tondövhet dessa ständigt visar prov på. Vad mer är, givet den låga kvalitet de konkurrerande politiska krafterna håller utgör dessa nya alternativ i många fall ett i allra högst rimligt val.

2016 har i och med brexit och Donald Trumps valseger blivit ett progressivismens annus horribilis. Detta beror emellertid inte på att folket har radikaliserats, utan på att de progressiva fjärmat sig så mycket från folket att de förlorat sin legitimitet och trovärdighet. Så länge man inte förmår ta in det kommer den spricka som uppstått bara att fördjupas. Man har helt och hållet sig själva att skylla.

Läs även:
Motpol, I otakt
DN1, DN2, DN3, Exp1, SvD1, SvD2

2016-11-06

Att bemöta den moraliskt korrupta vänstern

Det påstås ofta grötmyndigt att drev likt det som i dagarna drabbat Grand Hôtel i Stockholm är exempel på konsumentmakt. Detta är i bästa fall en missuppfattning, och i värsta fall ett avsiktligt försök att missleda. Vad det hela i själva verket handlar om är att en liten men väldigt högljudd grupp radikaler (som i merparten av fallen dessutom aldrig anlitat hotellets tjänster) oförtrutet arbetar för att skrämma andra till lydnad.

Denna taktik har tjänat vänsterradikalerna och deras förment liberala progressiva själsfränder väl. Genom högljudda protester, och genom att göra anspråk på att företräda universella värden, har gap- och skrik-vänstern lyckats få sin vilja igenom på område efter område, trots att dessa förändringar saknat allmänhetens stöd. Man har, genom en kombination av indignerad skenhelighet och direkt antisocialt beteende, lyckats påtvinga andra sina egna värderingar.

Det svenska samhället i stort har inte förmått förhålla sig rationellt till detta. Många har låtit sig luras av det aggressiva men grandiost skenheliga tilltalet, och därför naivt utgått från att de moraliskt korrupta vänsterdemagogerna haft rätt. Andra har insett att aktivisterna faktiskt betett sig illa, men agerat som om man kunnat värja sig mot en hord plundrande barbarer genom att anmärka på deras ociviliserade bordsskick. Detta har, föga förvånande, inte fungerat.

Faktum är att den civiliserade delen av den svenska befolkningen faktiskt har något att lära av vänsterradikalerna, nämligen att intolerans är ett vinnande koncept. Det kan förefalla motbjudande att börja sänka sig till vänsteraktivisternas nivå, men givet våra skrupelfria motståndares totala brist på hämningar och grundläggande anständighet har vi inte längre något val.

Var precis lika omedgörliga gentemot gap och skrik-vänstern som de är mot er. Bojkotta deras arrangemang, medier och företag. Syna deras motbjudande hyckleri. Vägra spela efter deras spelregler. Respektera dem inte. Bryt kontakten med de människor i din närhet som aldrig försitter en chans att hävda att dina högeråsikter eller din medvetenhet om målkonflikter gör dig till en dålig människa.

Gör våld på deras heliga kor. Kokettera med hur mycket du älskar att göra allt det de vill förbjuda dig från att göra. Spotta dem i ansiktet varje gång de spottar dig i ansiktet. Påpeka om och om igen exakt hur motbjudande du faktiskt finner deras dubbla måttstockar, deras skenhelighet, deras paternalism, deras vägran att förhålla sig till grundläggande fakta och deras grandiosa anspråk på universalism.

Därtill är det värt att komma ihåg att den svenska högern i regel har bra mycket mer pengar till sitt förfogande än de bidragsmjölkare som utgör den svenska nyvänsterns fotsoldater. Principlösa företagare må tycka att det ligger i deras intresse att fjäska för postmarxister och andra moraliskt depraverade radikaler, men om den svenska högern bara skulle visa sig principfast nog att rösta med fötterna skulle nämnda företagare snabbt finna att det finns andra grupper det är betydligt mer kostsamt att göra sig till ovän med.

Sist men inte minst är det värt att komma ihåg att den svenska socialismens potentaters lyxliv inte bara bekostas med skattemedel, utan också genom företagande. Den som inte vill bekosta sina förtryckares jetsetliv bojkottar därför med fördel företag som Coop, Folksam, Swedbank, OKQ8, Aftonbladet med flera. Kort sagt, visa prov på lite grundläggande självaktning genom att sluta göra er till dessa genuint onda människors nyttiga idioter.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3

2016-10-30

Särlagstiftning – i alla människors lika värdes namn

Alla människors lika värde. Dessa ord upprepas sedan ett antal år båda ofta och av väldigt många, men i regel utan att frasen fylls med något konkret innehåll värt namnet. De används av människor som inte har något att tillföra, de används av människor som saknar argument och de används av människor som vill låta antyda att de står för en god värdegrund. Detta har också gjort frasen till ohotad etta på floskeltoppen.

Det finns mycket att säga om detta, och det mesta – att formuleringen är lökig, att det hela handlar om en felöversättning och att ingen vettig människa värderar en mördare lika högt som sitt eget barn – har redan sagts. Detta har emellertid kommit att överskugga något betydligt viktigare, närmare bestämt att det tankegods som omgärdar denna floskel i regel handlar om en människosyn som definitivt inte bottnar i alla människors lika värde.

De människor som oftast hänvisar till alla människors lika värde är nämligen, när det kommer till kritan, påfallande rörande eniga att människor skall behandlas olika beroende på bakgrund. Ett högaktuellt exempel på detta är den nyligen publicerade undersökning som visade att var tionde elev i Göteborgs förorter sympatiserar med religiösa extremister som IS.

Undersökningen fick ingen särskilt prominent plats i nyhetsflödet, den föranledde inga tunga politiska utspel och den var praktiskt taget bortglömd redan efter någon dag. Kort sagt, reaktionerna kom inte ens i närheten av det ramaskri en liknande undersökning hade föranlett om den hade visat att att var tionde elev i vissa områden hade sympatiserade med högerextrema rörelser med samma förkärlek för våld som IS.

Det finns åtskilliga andra exempel på detta fenomen. Respekterade debattörer hånar konstnärer som hotas till livet av islamistiska fundamentalister. Bilbrännare i förorterna både slipper straff och ursäktas av polisen, samtidigt som 67-åriga kvinnor döms till dagsböter (och, som en slutgiltig förolämpning, att betala pengar till Brottsofferfonden) för innehav av pepparspray.

Man låter ostört vissa skita ned skolgårdar, samtidigt som andra avkrävs dryga böter för att de inte installerat avloppsanläggningar de inte har råd med. Man hudflänger kristna kvinnoprästmotståndare, samtidigt som man inte har några som helst synpunkter på den förkrossande majoritet av landets imamer för vilka såväl kvinnliga kollegor som samkönade äktenskap över huvud taget inte finns på kartan. Et cetera, et cetera.

Det ligger med andra ord i den politiska mittfåran, de många hänvisningarna till alla människors lika värde till trots, att bedöma olika människor efter helt olika måttstockar. Det anses således inte bara legitimt, utan dessutom önskvärt och antirasistiskt, att bemöta människor på ett sätt som, hur man än vrider och vänder på det, bottnar i en övertygelse om människors olika värde.

Detta säger inte bara väldigt mycket om hur grund, ointellektuell och förljugen den svenska samhällsdebatten egentligen är. Det avslöjar dessutom vilken nedlåtande och rasistisk värdegrund de svenskar som ansluter sig till detta narrativ egentligen håller sig med.

De förutsätter i grund och botten att migranter som på olika sätt beter sig illa inte förstår bättre, men kräver samtidigt att infödda svenskar såväl skall följa lagar och förordningar som uppoffra sig. Det är en värdegrund värdig en kolonialadministratör från 1800-talet.
DN1, DN2, DN3, Exp1

2016-10-27

Hyresrätten behöver räddas från Hyresgästföreningen


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

#räddahyresrätten. Det låter kanske som en kampanj Hyresgästföreningen ligger bakom, men så är inte fallet. I stället utgör Hyresgästföreningen ironiskt nog ett av de största hoten mot hyresrättens framtid som boendeform.

Hyresgästföreningen har getts en näst intill absolut makt att bestämma nivån för den årliga hyresutvecklingen. En sådan makt ger till synes föreningen långtgående möjligheter att omsätta den egna devisen om "allas rätt till en god bostad till rimlig kostnad" i verklighet, men skenet bedrar.

De hyreshöjningar Hyresgästföreningen gått med på har nämligen varit så låga att de successivt gröpt ur fastighetsägarnas avkastning. För 2016 och 2017 väntas hyresökningarna understiga inflationen, vilket i praktiken innebär att organisationen använder sin makt för att genomdriva hyressänkningar.

Detta gröper ur fastighetsägarnas marginaler ännu mer, vilket gör det oattraktivt för dem att fortsätta förvalta och äga sina fastigheter. Samtidigt är fastighetspriserna rekordhöga, vilket gör ombildningar till bostadsrätter synnerligen attraktiva. Därmed blir den kraftiga minskningen av andelen hyresrätter också förståelig.

Hyresgästföreningen har lyckats med sitt mål att hålla hyrorna låga, men detta har skett till priset att hyresrätten idag är utrotningshotad. Det är djupt olyckligt, för hyresrätten behövs som bostadsform. Inte minst för alla som inte har råd med en bostadsrätt.

Läs även:
Fastighetsägarna

2016-10-25

Något om socialismens potentater och dess tjänstehjon

Att det frälse som tillförskaffat sig makten över Sverige är ett fullständigt skrupellöst släkte är inte direkt någon nyhet. Man berikar sig själva på skattebetalarnas bekostnad, man demoniserar den som protesterar och man använder sig ogenerat av utbildningsväsendet, museerna och de statliga etermedierna för att framtidssäkra det egna maktinnehavet.

Under gårdagen sammanföll tre händelser som tillsammans på ett väldigt pedagogiskt sätt tydliggjorde detta. Det första av dessa var ett utspel signerat infrastrukturminister Anna "Marie Antoinette" Johansson om att bensinen är alldeles för "billig" i Sverige. Med detta menade hon i klartext att bensinen är för lågt beskattad.

Den andra av dessa händelser inföll några timmar senare, då det kom ut att en viss Erik Bromander, SSU-broiler tillika Anna Johanssons statssekreterare, hade rest på förtäckta lyxsemesterresor för närmare en miljon kronor på de enligt infrastrukturministern underbeskattade skattebetalarnas bekostnad. Detta skulle Johansson i sann Göteborgsanda senare komma att kommentera med orden "Det är olyckligt att det här har kommit upp".

Den tredje av dessa händelser utspelade sig därefter på kvällen, som av en händelse bara några timmar innan det var dags för nämnda myndighet att ännu en gång beslagta närmare hälften av de pengar skatteboskapet hade arbetat ihop under månaden. Då lät nämligen Skatteverket inte bara vänsterextremisten Tomas "Genusfotografen" Gunnarsson (gissningsvis mot ersättning i form av utbetalda skattepengar) föreläsa för personalen, utan passade därtill på att okritiskt hylla och sprida hans postmarxistiska budskap.

Dessa tre händelser illustrerar tillsammans väldigt väl hur den politiska makten i Sverige egentligen ser på skatte- och valboskapet. Man tar inte bara ogenerat deras pengar för att köpa sig röster, berika sig själva och stödja tveksamma ändamål som salafism och folkmord. Man ägnar sig därtill också ohämmat åt att sprida vänsterextrem propaganda riktad mot samma skatteboskap som man ständigt rånar.

Vi nöjer oss inte med att bara ta dina pengar, lyder det underförstådda budskapet. Vi ger oss inte förrän vi dessutom äger din själ, och de indoktrineringsinsatser du och de andra kättarna tvingar oss att rikta mot er för att åstadkomma detta får ni själva bekosta, ert barbariska pack. Det hela är naturligtvis fullkomligt perverst, men fullständigt pervers är också precis vad den depraverade socialistiska ideologi som ligger bakom denna föraktfulla människosyn är.

Vad socialismen hoppas åstadkomma är ett land av drönare som villigt agerar tjänstehjon åt potentater som Erik Bromander. För att uppnå detta anlitar man horder av politiska kommissarier som "Genusfotografen" för att indoktrinera folket, inte minst i skolan då barn är extra mottagliga för propaganda.

Den som gillar den socialistiska högskattestaten är att likna vid ett djur som lärt sig älska den bur det hålls inspärrad i. Ha för Guds skull lite mer självrespekt än så. Vägra samarbeta med dessa moraliskt depraverade människor. Undergräv dem, häckla dem, bojkotta deras apkonster. Gör motstånd!

Tidigare i ämnet:
Något om det socialdemokratiska solidaritetsbegreppet
SR1, Exp1

2016-10-23

Propagandafiaskot i Sandviken

En sällan diskuterad effekt av den radikaliseringsvåg som sedan några år tillbaka förpestar atmosfären i det starkt centralstyrda och konsensuspräglade Sverige, är att man även på kommunal nivå i regel anstränger sig till det yttersta för att framstå som duktig i företrädare för den subkultur som frodas på Södermalms ögon.

Detta kan tyckas märkligt, givet att det är i kommunerna man får betala priset för de experiment de micromanagement-älskande progressivisterna ständigt utför med Sverige som laboratorium, men så är likväl fallet. Detta yttrar sig bland annat i att lokaltidningarna fylls av grötmyndiga och floskeldrypande imitationer av den kultur- och agendajournalistik som återfinns i rikstidningarna, trots att de därmed beskriver en verklighet som få kommuninvånare bortsett från lättskärrade folkpartistiska gymnasielektorer känner igen sig i.

I samma kommuner har politiker och tjänstemän idag händerna fulla med att hantera det faktum att man på riksnivå nu dumpar de problem som uppstått i samband med att man i ett utslag av storhetsvansinne lekt Humanitär Stormakt™ på just kommunerna. Dessa kommunala makthavare är således helt på det klara med vidden av de misstag som begåtts, men om detta talar de i ett utslag av missriktad lojalitet i regel väldigt tyst.

I stället arrangerar man diverse hallelujaarrangemang, till vilka man för skattemedel hyr in prominenta postmarxister för att berätta hur usla arbetar- och medelklassens värderingar är, och hur mycket bättre allt skulle bli om kommuninvånarna bara helhjärtat anammade det vänsterradikala tankegods som för närvarande är högsta mode bland Fi- och MP-väljare på Södermalm.

Ett sådant arrangemang skulle igår ha arrangerats i Sandviken, dit kommunen hade hyrt in barnrapparen och bibliotekscensorn Behrang Miri för att föreläsa för unga om "demokrati". Idag fick vi emellertid veta att arrangemanget blivit inställt – endast en åhörare behagade nämligen dyka upp.

Kanske berodde det på slumpen, kanske berodde det på att man i Sandviken till skillnad från på Södermalm faktiskt vet vad det innebär att öppna sina hjärtan, men oavsett vilket är det både glädjande och inspirerande att kommunpolitikernas försök att ställa sig in hos de progressiva ångvältarna i Stockholm slutade i ett praktfiasko.

Inom den postmarxistiska nyvänstern och bland deras nyttiga idioter i riksdagspartierna talar man ständigt om "solidaritet", "värdegrund" och "alla människors lika värde", men bakom dessa högtidliga ord döljer sig det faktum att man när det kommer till kritan är moraliskt korrupta.

Man sanktionerar vänsterextremisters våld. Man arbetar för att göra människor olika inför lagen. Man göder såväl den organiserade brottsligheten som terrorister med skattebetalarnas pengar. Man använder ogenerat utbildningsväsendet, museerna och de statliga etermedierna för att indoktrinera valboskapet. Vad de unga i Sandviken tycks ha gjort är att under förnedrande former ge företrädarna för denna perversa och förljugna vänsterideologi fingret.

För detta förtjänar de applåder. Betydligt fler borde, precis som de unga Sandvikenborna, undergräva postmarxisternas legitimitet genom att bojkotta, häckla eller på annat sätt sabotera deras Leni Riefenstahl-inspirerande indoktrineringstillställningar. I synnerhet när dessa arrangeras av kommunpolitiker för att fjäska för de ansvarslösa rikspolitiker som har orsakat de problem de nu desperat har att hantera.

2016-10-18

Om att gå genom samtiden med högburet huvud

För den frihetligt sinnade är tillvaron i Sverige inte sällan direkt tryckande. Skatterna är inte bara skyhöga, utan går dessutom påfallande ofta till direkt perversa ändamål. Paternalismen är långtgående, den så kallade värdegrunden är moraliskt bankrutt, staten ägnar sig åt regelrätta indoktrnineringskampanjer och svågerkapitalister kan ostört berika sig på din bekostnad. Et cetera.

Under dessa omständigheter är det lätt att bli uppgiven, bitter och förgrämd, men blir du det har du också på många sätt låtit dina motståndare knäcka dig. I stället bör du räta på ryggen, hålla stenhårt på din integritet och helt sonika vägra delta i apspelet. Några bra rättesnören i sammanhanget är följande principer:
  • Vägra spela efter dina meningsmotståndares spelregler. Dessa spelregler är i allmänhet omsorgsfullt framtagna för att du alltid skall förlora.
  • Utkämpa inte andras strider. Det finns oräkneliga krafter som påstår sig stå på din sida, men skrapar du lite på ytan finner du ofta att deras intressen inte sammanfaller särskilt väl med dina egna. Dessa krafter ser gärna att du blir en av alla deras obetalda nyttiga idioter, men du är förhoppningsvis smartare än så.
  • Vägra att välja mellan två dåliga ting om du faktiskt inte behöver göra det. Avskyr du till exempel såväl Donald Trump som Hillary Clinton finns inte heller någon anledning för dig att ta ställning mellan dem, såvida du inte mot förmodan är amerikansk medborgare. Överlåt därför denna motbjudande uppgift åt röstberättigade amerikaner, och tacka din lyckliga stjärna för att du själv slipper dagtinga med ditt samvete.
  • Villkora inte dina budskap med pliktskyldiga markeringar för att blidka dina meningsmotståndare. Förhåller sig något enligt dig på ett visst sätt, förhåller det sig också så utan att du neurotiskt förser ditt resonemang med diverse reservationer för att minimera risken att drabbas av medvetna missförstånd. Om du däremot vattnar ur dina resonemang med ängsliga "men..." och "visserligen...", kommer dina skamlösa meningsmotståndare bara se detta som inbjudningar till intellektuellt ohederliga påhopp.
  • Argumentera inte för alternativa sätt att uppnå dina meningsmotståndares mål om du ogillar samma meningsmotståndares medel. Är du till exempel av principiella skäl motståndare till alla former av kvotering, nöj dig med att villkorslöst ta avstånd från kvotering. Huruvida liknande eller rentav bättre resultat än de som dina meningsmotståndare hoppas uppnå kan åstadkommas genom andra metoder är i sammanhanget helt irrelevant. Kvotering är lika fel, oavsett vilket.
  • Bidra inte till att legitimera diverse institutionaliserade former av ondska bara för att de är institutionaliserade. Det må till exempel vara allmänt accepterat att arbetsskygga personer kan kunna leva gott genom att parasitera på det arbete du utför, men så länge du själv finner detta moraliskt förkastligt bör du också utan att darra på manschetten göra detta klart för andra. Så länge du inte markerar din avsky bidrar du bara till att normalisera ondskan.
  • Visa öppet ditt förakt för allt du anser vara ruttet i samhället, men glöm inte att samtidigt vara rolig. Så länge du är rolig kommer du alltid nå fram till betydligt fler än om du inte är det.
  • Kom ihåg att dina motståndares högljudda anspråk på att vara goda ofta fullständigt saknar täckning. Finner du själv deras moral förkastlig, påpeka också detta så fort tillfälle ges. Deras anspråk på moralisk överlägsenhet måste ständigt motarbetas.
  • Akta dig för att kompromissa mer än vad du absolut behöver. Dina meningsmotståndares starka ställning beror inte på att de är många (de är tvärtom ofta påfallande få till antalet), utan på att de är gapiga, skrikiga och framför allt intoleranta. I just detta avseende har vi, ironiskt nog, mycket att lära av dem.

2016-10-17

Gästinlägg: Henrik Sundström om marxismen och rättsstaten

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Marxismen och rättsstaten


Rättsstaten, eller på engelska rule of law, är en grundläggande juridisk princip som utgår ifrån att lagen ska styra ett samhälle. Dess motsats är styre genom godtyckliga beslut av den som innehar makten. Huvudsakligen handlar rättsstaten om vilket inflytande och vilken auktoritet lagen har som en ram för beslutsfattandet, särskilt när detta riktas från staten mot enskilda individer.

Begreppets tillämpning i modern tid kommer från anglosaxiskt statsrättsligt tänkande, men dess rötter kan spåras ända tillbaka till antikens Grekland. Idag är rättsstaten ett grundläggande fundament som förenar samtliga liberala demokratier i väst, och är också en del av internationell rätt. Att ett samhälle upprätthåller rättsstatliga principer är nämligen en förutsättning för att även andra mänskliga rättigheter i FN-systemet ska kunna upprätthållas.

Kofi Annan, då FN:s generalsekreterare, uttalade följande 2004 (min översättning):
"Rättsstaten är ett koncept som ligger i hjärtat av FN:s uppdrag. Det är en princip för styrelseskicket där alla individer, institutioner och sammanslutningar, publika och privata, inbegripet staten själv, ansvarar under lagar som är öppet stiftade, och som tillämpas jämlikt av oberoende domare, och som överensstämmer med de normer och standarder som finns i internationella mänskliga rättigheter. Det krävs också mekanismer som tillförsäkrar att principerna följs; att lagen är överordnad, att det finns jämlikhet under lagen, ansvarsutkrävande under lagen, rättvisa i rättstillämpningen, maktdelning mellan lagstiftande, exekutiva och dömande funktioner, allmänt deltagande i beslutsfattande, rättssäkerhet, undvikande av godtycke samt transparens i processer och lagstiftning."
Mänskliga rättigheter är med andra ord ett begrepp som på rättsliga grunder är sammanlänkat med FN:s definition av en demokratisk stat. Demokrati är mer än bara "folkstyre", det är också ett system för hur staten ska fungera för att skydda den enskilde från staten. Rättsstaten, och de individuella mänskliga rättigheterna, är därmed en integrerad del av den västerländska liberala demokratin.

Basen för mänskliga rättigheter är naturrättslig, det vill säga att det är omedelbart gällande rätt utan någon har stiftat den som lag. Det är ett fåtal grundläggande principer som mänskligheten har prövat att vara utan, men som historien alltför tydligt har visat nödvändigheten av.


Marxismen och lagen


De flesta är nog i någon form bekanta med marxismen och dess läror, i vart fall på det ekonomiska området. Färre är nog medvetna om att det också finns en marxistisk syn på rätten, hur lagarna och staten ska fungera. Detta system utvecklades framförallt i Sovjetunionen och dess satellitstater, men även inom marxistiskt skolade kretsar i väst. Efter Sovjetunionens sammanbrott finns fortfarande en marxistisk syn på rätten i till exempel Kina, men också inom många vänsterpartier i väst.

Den marxistiska rättsteorin baseras på doktrinerna om dialektisk och historisk materialism. Dessa doktriner, något förenklat, kommer ur det filosofiska axiomet att den enda realiteten i världen är det materiella, upptäckbar endast i objektivt förnimbara relationer och omständigheter. Motsatsvis, allt andligt, idealistiskt eller konceptuellt är bara spegelbilder av en viss materiell verklighet, som är dess förutsättning och som styr dess innehåll.

Marxismen tillämpar denna fundamentala princip om materialism på människans sociala liv. En given samhällsordning är enligt marxister inte grundlagd på idéer om hur samhället borde ordnas med grund i till exempel religion, metafysik eller rättvisa, utan istället är varje samhällsordning ett resultat av de rådande ekonomiska och sociala förhållandena i samhället.

Som en logisk konsekvens av denna syn utvecklades den marxistiska teorin om grund och överbyggnad. Enligt denna teori är varje social ordning baserad på dess ekonomiska grund, och strukturerad enligt den vid varje tidpunkt givna produktionsrelationen. Denna relation är i sin tur bestämd av det sätt produktionsmedlen (arbetskraft, jordbruksmark, råmaterial, maskiner osv) är organiserade och utnyttjande av de samhällsklasser som utövar kontrollen över dem.

På denna grund reser sig överbyggnaden, som utgörs av människors åsikter och idéer om religion, allmän moral, filosofi, konst och hela komplexet av politiska och rättsliga regler och institutioner som vi sammanfattningsvis kallar staten och lagen. Staten och rätten är med andra ord inte självständig, och systemet är definitivt inte baserat på någon naturlig, evig och oföränderlig idé om lag och rättvisa. Snarare är systemet bara en produkt av en överbyggnad som helt enkelt reflekterar de i grunden rådande produktionsförutsättningarna, och är bara ett verktyg för den härskande klassen för att bibehålla dess position i samhället.

Den marxistiska samhällsmodellen innehåller ett visst mått av dynamik, beroende på att den ekonomiska grunden förändras genom historien. När nya produktionsmedel blir tillgängliga, som till exempel ångmaskinen, uppstår spänningar mot de gamla ordningarna, till exempel ett feodalt jordbrukssamhälle, vilket till sist leder till en förändring i produktionsrelationen vilket i sin tur leder till en förändring i överbyggnaden.

För en marxist är således rättsutvecklingen vetenskapligt bunden av den historiska utvecklingen. Samhället startar vid en punkt där ingen lag behövs eftersom all egendom ägs gemensamt, och samhället utvecklas sedan genom slavsamhället över medeltidens feodalism till kapitalismen och vidare till socialismen. Efter socialismen kommer det återigen att uppstå ett klasslöst samhälle där ingen människa exploateras av någon annan. Staten och rättsordningen kommer då att vittra bort, obehövd. Enligt marxisterna är detta inte bara en utopisk idé om hur samhället fungerar. Marxisterna menar att det är en ostoppbar, vetenskapligt fastställd, utveckling.

Men intill dess att det klasslösa samhället har inträtt, så ankommer det enligt marxisterna på de styrande att använda lagen som ett socialt verktyg. Naturligtvis måste lagen vägas och utformas beroende på vilket stadium samhället befinner sig på den av vetenskapen förutstakade vägen mot kommunismen. Detta svåra uppdrag tillfaller Partiet, som ensamt har de insikter som krävs i de sociala framstegens utveckling och som uttolkare av marxismen kan och skall utforma lagens innehåll.

Ett viktigt drag hos den marxistiska rätten, är lagens utbildande funktion. Enligt marxistisk doktrin är en av politikens (och därmed lagens) huvuduppgifter att ändra medvetenheten hos individerna, att rena dem från spår av borgerlig moral, och uppfostra dem i socialistiska tankemönster och beteenden. I liberala demokratier är det i grunden tvärtom, lagen är där skapad i princip för att skapa en ordnad ram inom vilken människor kan leva i fred tillsammans, hängiven tanken att människor i frihet kommer att utveckla sig själva. I huvudsak används inte rätten för att reglera befolkningens moral och uppfattningar.

Med andra ord, för marxister är rätten en helt igenom politisk funktion. Marxismen förkastar tanken att lagen kan ta sikte på förverkligandet av andra oberoende värden, oavsett om det är en metafysisk naturrätt, eller en idé om rättvisa, eller juridiska traditioner i en viss kultur. Särskilt motsätter sig marxismen idén om att lagen skulle kunna sätta ramar för politiskt beslutsfattande genom att garantera enskilda individer fria sfärer utanför statens kontroll, när sådan kontroll ter sig befogad på grund av politiska och samhälleliga behov. Det finns således en inbyggd oförenlighet mellan rättsstaten och marxismen.

Med detta inte sagt att liberala rättsordningar skulle vara fria från sociala pekpinnar, tvärtom. Skillnaden ligger dock i att detta inte är den liberala rättsordningens enda roll. I den liberala rätten ligger också en grundläggande funktion att sätta upp gränserna för politiskt beslutsfattande, genom att erkänna sfärer fria från statens inflytande runt varje enskild individ. Detta framgår tydligast i oftast grundlagsfästa garantier om civila rättigheter, också inom processrätten, främst straffprocessen, samt slutligen i tanken om domstolar som oberoende från den exekutiva makten – allt det som karakteriserar en rättsstat av västerländsk modell.

Även om 1900-talets klassbaserade samhällsstruktur till stora delar har försvunnit, så finns dock marxisterna kvar. I takt med att motsättningen kapitalägare-arbetarklass har luckrats upp till den grad att det idag knappast finns någon arbetarklass att företräda, så har nya grupper fått tillkomma till marxismens teori om underordning och maktstrukturer. Idag talar marxistister mer om motsättningar och maktstrukturer mellan kvinnor och män, och mellan minoriteter och majoriteter, inte sällan på rasmässig grund enligt mönster från USA. Figurerna uppvisar drag av de principer om icke-diskriminering och likabehandling som återfinns i de rättsstatliga principerna, men med den viktiga skillnaden att marxisterna frånkänner den enskilda individen dessa rättigheter. Rättigheterna tillfaller istället kollektivet av till exempel kvinnor eller minoriteter, och då som ett skäl för att bryta ner den maktstruktur som ger upphov till underordningen.

Kritiken mot det västerländska rättsstatsidealet är ett överordnat mål för marxistiska rättsteoretiker, eftersom det huvudsakliga syftet med marxistiska rörelser är ett offensivt motstånd mot befintliga maktstrukturer i det moderna samhället. Uppfattningen om rätten fyller här en viktig funktion, i det att marxisterna försöker utmåla rättsstatliga principer som en del av den överbyggnad som är given dagens grund och produktionsrelation, för att på det sättet underminera den västerländska demokratin och lämna fältet fritt för en styrning av samhället på marxistisk grund. Genom att jämställa rättsstaten med en maktstruktur, och motarbeta de uppfattningar och värden som underhåller den, försöker marxisterna jämna vägen mot en omstörtande social transformation.


Marxismen i Sverige


Även om det svenska Vänsterpartiet till namnet har förkastat begreppet "kommunism", så lever marxismen i högsta grad kvar i partiet. Vänsterpartiets program, som reviderades så sent som 2012, bygger fortfarande helt och hållet på en marxistisk syn på rätten och samhällets utveckling. De rättsstatliga principerna om ett oberoende rättsväsende förkastas till exempel genom en förklaring om att domstolar inte får fatta "politiska" beslut.

Vänsterpartiet har också skickligt approprierat begreppet mänskliga rättigheter från den liberala demokratin, och har därmed lyckats skapa en miljö där begreppet nästan inte kan användas inom borgerligheten, trots att begreppet i sig är en integrerad del av den liberala demokratin och marxismens rättsliga motsats.

Även om Vänsterpartiet i sitt program ofta och gärna talar om "mänskliga rättigheter", så är det således inte rättsstatens principer som partiet menar. Istället är det skapandet av motsättningar på marxistisk grund, som dessa begrepp lånar sig till. Idéerna och talet om maktstrukturer, rasifiering, mångfald och feminism har alla uppenbara marxistiska konnotationer, där grupper definieras och används som ett politiskt vapen, till skillnad från motsvarande liberala begrepp, som är icke-diskriminering och likabehandling.

Syftet med vridningen från individuell diskriminering till strukturell rasism är uppenbart, att utgöra en hävstång för att rasera de strukturer som stöttar rättsstaten och den liberala demokratin, och jämna vägen för ett socialistiskt styrelseskick.

De marxistiska teorierna har visat sig ha en enorm sprängkraft, inte minst i det svenska samhället. Det beror till stor del på vår svenska 1900-talshistoria av rättspositivism, som har gjort samhället sårbart för politiska lösningar som bortser från individens rättmätiga ställning av att vara bärare av sina egna rättigheter. Vi har nedärvt i vår förvaltningstradition och i vår politiska kultur att individuella rättigheter är en ren metafysik, som inte hör hemma i ett seriöst samhällsbygge, annat än möjligen som en förgyllning av det som redan konsensus råder om.

Den svenska statsrättsliga modellen, utan av individen åberopbar grundlag och utan författningsdomstol och reell normprövningsrätt, bygger till stor del på tillit till att politiken och förvaltningen inte går andra ärenden än det allmännas bästa. Sverige har faktiskt fungerat någorlunda tack vare att vi under lång tid har haft ett ämbetsmannaideal som till stora delar faktiskt har värnat den enskilde. Men decennier av korporativism har skapat en samhällsmodell som blir extremt sårbar när ämbetsmannaidealet förfaller.

Det torde vara uppenbart för envar att ganska många människor med marxistiska övertygelser har erövrat ett stort antal domäner i samhället, inte minst media, men också statliga ämbetsverk, kommunala förvaltningar och fackföreningar. De använder sina positioner, medvetet eller omedvetet, för att sprida marxistisk social teori och därmed gradvis skapa en grund för mer omvälvande omdaningar av samhället och dess institutioner. Detta är idag det enskilt största hotet mot Sveriges framtid som fortsatt liberal demokrati.
DN1, Exp1, SR1

2016-10-16

Något om Marianne Ny och Donald Trump


För den som främst följer den amerikanska presidentvalskampanjen via till exempel Dagens Nyheters rapportering är det lätt att få intrycket att det är en ängel som är den minst sagt bufflige Donald Trumps motkandidat. För den som däremot även följer den inhemska amerikanska rapporteringen är bilden en annan.

Den bild som framförs i amerikanska vänstermedier är förvisso snarlik den bild som målas upp deras svenska motsvarigheter, men till skillnad från i Sverige finns i USA även tunga och etablerade nyhetsmedier som lutar åt höger. Även om man så bara tror på en bråkdel av vad som rapporteras i dessa, så inser man snart att Hillary Clinton är allt annat än den snövita idealist hon utmålas som i till exempel just Dagens Nyheter.

Just nu skakas det demokratiska partiet av en serie läckor. Det faktum att mycket tyder på rysk inblandning i dessa är naturligtvis både anmärkningsvärt och skrämmande. Läckorna har emellertid varit av en sådan art att de, alldeles oavsett avsändaren, i allra högsta grad varit skadliga för såväl den demokratiska presidentkandidaten som hennes parti. De har nämligen visat att det förment goda demokratiska partiets ledning består av personer som hycklar tämligen skamlöst.

I centrum för det hela befinner sig de e-postmeddelanden som läckt ut från Clintons kampanjchef John Podesta. Dessa e-postmeddelanden har publicerats via WikiLeaks, vilket som tweeten ovan visar fått Podesta att öppet håna Julian Assange. Detta är tämligen anmärkningsvärt ut svensk horisont. Det svenska rättsväsendets minst sagt iögonfallande hantering av fallet Assange tycks nämligen blivit en faktor i det amerikanska presidentvalet.

Man skall inte överdriva det hela, uppgifterna hade sannolikt läckt ut ändå. Julian Assanges paranoia hade emellertid sannolikt varit betydligt mindre om han inte sedan flera år befunnit sig på Ecuadors ambassad i London. Om det inte vore för det svenska rättsväsendets minst sagt bisarra hantering av honom hade han sannolikt varit betydligt mindre hämndgirig, och därmed mindre benägen att låna ut namnet WikiLeaks till vad som mycket väl kan tänkas vara mörka krafters agenda.

Åklagare Marianne Ny anade givetvis inte detta då hon 2010 utfärdade en europeisk arresteringsorder, men faktum är att detta beslut sex år senare skulle göra henne till en maktfaktor i det amerikanska presidentvalet. Om Donald Trump senare i år blir vald till Förenta staternas president, kommer åklagare Nys och det svenska rättsväsendets bisarra agerande i fallet Assange sannolikt i någon mån ha bidragit till utfallet.

Att det svenska rättsväsendet hanterat fallet Assange som det gjort är en direkt följd av den postmoderna radikaliseringsvåg som förpestat det svenska samhällsklimatet de senaste åren. Att en av denna radikaliseringsvågs effekter kan bli att det amerikanska folket väljer Donald Trump till president är onekligen en tanke som får tankarna att svindla.
DN1, DN2, SvD1, SvD2

2016-10-14

Gästinlägg: Henrik Sundström om utanförskap och utbildning

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Löfven, Löfven. Han får välförtjänt mycket kritik för sitt medvetna försök att förvränga verkligheten genom påståendet att det är "några" av alla som kommer hit som har lägre utbildning.

Utöver att det är fel, så missar det dessutom det nästan värre faktum att vi producerar ett stort utanförskap även direkt här i Sverige av människor som egentligen skulle ha haft förutsättningar att lyckas bättre.

Utbildning, utbildning. Så lyder mantrat. Men för att kunna gå en yrkesutbildning, till exempel till undersköterska, så behövs en godkänd kurs D på SFI. Den största gruppen inom SFI är de som har någon form av grundskola hemifrån. Andelen av dem som klarar av kurs D är 16 procent.

Långt över 80% av nyanlända kommer alltså aldrig längre än SFI, där de som det ser ut idag får puttra runt tills pensionsåldern eller annan insats vidtar. Härutöver har vi barnen. I Västra Götalandsregionen har vi gjort en fördjupad studie över vad det är som gör att allt fler inte klarar av grundskolan så att de får gymnasiebehörighet. Det som framträder är inget annat än en social katastrof.

Som framgår av bilden, om du kommer till Sverige som barn efter att du har fyllt åtta, så har du 36 procents sannolikhet att du inte klarar grundskolan – om dina föräldrar är högutbildade. För dem som kommer med lågutbildade föräldrar är sannolikheten 70 procent att du aldrig klarar grundskolan.

En miljon människor kommer att vara i utanförskap och bidragsförsörjning inom bara några år. Löfvens svar är 5 000 låtsasjobb i statliga bolag. Det räcker till fem promille av behovet. Handlingskraftigt, eller hur?

Rapporten återfinns här.

2016-10-13

Normkritik – när den auktoritäre låtsas vara rebellisk

Att den starka ställningen för de idéer som går under benämningen normkritik gjort att dessa fått en direkt normativ ställning i samhället har påpekats av väldigt många vid det här laget. Dessvärre tenderar diskussionerna om begreppet också vanligen att stanna vid detta idag närmast klichéartade konstaterande, varför ett flertal andra viktiga perspektiv på den så kallade normkritiken sällan lyfts fram.

Ironiskt nog är kritik av normer i grund och botten inte bara något bra, utan därtill en viktig drivkraft för en konträr motvallskärring som undertecknad. Att jag trots detta innerligt avskyr de idéer som gömmer sig bakom begreppet normkritik har flera anledningar, av vilka den så kallade normkritikens normativa ställning inte ens hör till de primära.

Som ofta påpekats innebär inte normkritik kritik av normer i största allmänhet, utan endast kritik av vissa normer. Dessa normer sammanfaller, som av en händelse, så gott som alltid med just de normer och föreställningar den postmoderna vänstern redan ogillar. Den som talar sig varm för "normkritik" ägnar sig med andra ord åt falsk marknadsföring redan då det förled som återfinns i ordets första stavelse åberopas.

När man sedan kommer till begreppets två sista stavelser blir detta problem snabbt betydligt värre. Den så kallade normkritiken går nämligen, namnet till trots, inte ut på att vissa normer skall kritiseras, utan på att dessa aktivt skall bekämpas. Något förenklat kan ordet "normkritik" med andra ord översättas till "det aktiva bekämpandet av borgerliga värderingar".

Detta bör det, märk väl, naturligtvis stå vänsteraktivister fritt fram att ägna sig åt, åtminstone så länge det hela sker utan att man hänger sig åt våld, trakasserier eller stöld. Problemet i sammanhanget är dock att det idag inte främst är oberoende vänsteraktivister som ägnar sig åt detta, utan staten.

I och med detta har de förment demokratiska politikerna inte bara tagit sig friheten att driva igenom en politik som i stort sett helt saknar folklig förankring. Vad man framför allt har gjort är att iscensätta en regelrätt kulturrevolution. Vad man har sjösatt är en indoktrineringskampanj så omfattande och drastisk att den i det närmaste saknar motstycke i modern historia.

Därmed börjar vi också närma oss pudelns kärna. Ordet "normkritik" är, liksom de flesta andra begrepp i den postmarxistiska ordboken, omsorgsfullt utvalt för att skapa en viss effekt. I fallet med ordet "normkritik" är den effekt man vill åt att ordet har en rebellisk touche. I bjärt kontrast till detta står emellertid det faktum att den så kallade normkritiken inte det minsta rebellisk.

Tvärtom, som vi nyss såg är företeelsen ett synnerligen effektivt verktyg för auktoritära politiker som vill öka sin makt över medborgarna. "Normkritik" må låta rebelliskt, men vad de statliga kampanjer som påstås grunda sig i detta egentligen innebär är att staten flyttar fram sina positioner på civilsamhällets bekostnad.

Vad den så kallade normkritiken i själva verket syftar till är kontroll. För varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner blir det därför lite lägre i tak. För varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner blir därför luften lite svårare att andas. Kort sagt, för varje gång företeelsen tillåts flytta fram sina positioner minskar din personliga frihet.
Exp1, Ab1

2016-10-09

C och FP är Stefan Löfvens kollaboratörer

"Sverige skulle ha en generösare flyktingpolitik med en alliansregering", hävdade häromveckan Annie Lööf. I och med detta lyckades hon allra största skrämma bort ett stort antal alliansväljare. Inte från sitt eget parti, men väl från de moderater som idag till synes faktiskt arbetar rätt hårt för att reparera något av den skada Fredrik Reinfeldt hann ställa till med under sina fyra sista år vid makten.

Den allians som förlorade valet 2014 på just den migrationspolitik som Annie Lööf prioriterar framför skattesänkningar, marknadshyror, arbetsmarknadsavregleringar och en mer näringslivsvänlig politik är splittrad. Annie Lööf och hennes folkpartistiske motsvarighet Jan Björklund prioriterar sina egna platser vid köttgrytorna framför möjligheten till regeringsskifte.

Stefan Löfven och hans väloljade socialistiska trollfabriker är inte sena med att utnyttja detta. Inte nog med att man utan att darra på manschetten utnyttjar det faktum att Alliansen ensidigt fortsätter hedra den formellt upprivna decemberöverenskommelsen, trots att Stefan Löfven själv inte för en sekund har för avsikt att hedra denna den dag de rödgröna blir det mindre blocket. Han gör dessutom allt för att kleta Sverigedemokraterna på Alliansen.

I detta läge borde Alliansen naturligtvis påpeka det uppenbara, nämligen att Stefan Löfvens regering är lika utlämnad till Sverigedemokraterna som en framtida Alliansregering vore, såvida inte Stefan Löfven tillser att någon sådan beroendeställning inte uppstår. Alliansen har med andra ord alla möjligheter i världen att ge igen med precis samma mynt.

Detta gör de emellertid inte. I stället väljer ledande företrädare för Centerpartiet och Folkpartiet, påhejade av sina Åsa Linderborg-certifierade hummerknivsliberala hejarklackar, rakt i den fälla Socialdemokraterna har gillrat åt dem. Resultatet blir att Stefan Löfvens möjligheter att sitta kvar i strid med folkets vilja ökar dramatiskt.

Att yrkespolitiker, vilkas praktiskt taget enda livserfarenhet i regel består i att de lyckats ta sig till toppen i en partipolitisk miljö där knivhugg i ryggen hör till vardagen, uppvisar ett sådant politiskt självskadebeteende är häpnadsväckande. De må vara såväl naiva som okunniga i de sakpolitiska frågor de har att hantera, men just det politiska fulspelet hör till de få områden där de faktiskt är experter.

Att de likväl med stormsteg ser ut att vara på väg att schabbla bort ännu en chans att göra slut på sossehegemonin kan därför bara förklaras på ett sätt, nämligen att de inte bryr sig. De bryr sig inte om de höga skatterna, om bostadsbristen, om regleringarna som stryper näringarna eller om den paternalism som förpestar vardagen för alla strävsamma och hederliga medborgare som bara vill bli lämnade i fred.

Ej heller bryr de sig om den utbredda laglösheten, förslumningen av det offentliga rummet eller det faktum att terrorism subventioneras med skattebetalarnas pengar. I stället bryr de sig om spelet. De bryr sig om titlar och karriärer. De bryr sig om medial exponering och ryggdunkar. De bryr sig om den uppmärksamhet de får av kaxiga utspel utan någon som helst koppling till verkligheten.

De bryr sig, kort sagt, om sina egon. Om priset för detta är socialism, arbetslöshet, identitetspolitik, indoktrinering och värdenihilism är detta ett pris de med glädje låter Någon Annan™ betala.

Läs även:
Pophöger
DN1, SR1, Exp1, SvD1