2016-07-29

Sängkammarsocialismen


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

Landskapet Arkadien på Peleponnesos sägs för antikens greker ha utgjort själva sinnebilden av paradiset på jorden. Inte ens Arkadiens människor kom emellertid undan jordelivets förbannelse, nämligen åldrandet och döden. Detta gav med tiden upphov till uttrycket et in Arcadia ego, vilket på latin betyder att jag (det vill säga Döden) återfinns också i Arkadien.

På samma sätt som Döden återfinns även i Arkadien återfinns förbudsminister Gabriel Wikström numera även i sängkammaren. Inspirerad av en Twitterfråga utsåg sig själv Wikström nyligen till sexminister. Denna roll började han snabbt ta på så blodigt allvar att han häromdagen i en debattartikel lät meddela att en omfattande undersökning av svenskarnas sexvanor skall göras.

Det framstår onekligen som en smula fräckt att samma minister som oförtrutet arbetat för att begränsa svenskarnas tillgång till såväl vin som snus nu plötsligt tar sig friheten att oinbjuden kliva in i svenskarnas sovrum. Detta är emellertid precis vad samlagsminister Wikström vill göra. Nu när jag förbjudit dig från att köpa gårdsvin vill du kanske berätta för mig om din syn på oralsex?, lyder det underförstådda budskapet.

Detta finner Wikström uppenbarligen inte det minsta konstigt, då älskogsministern i sin debattartikel är mycket tydlig med att vad svenskarna gör i sina sängkammare är en fråga för regeringen. "Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet", slår den klåfingrige ministern utan vidare fast. Tvärtom är sex, hävdar han, "en politisk fråga".

Särskilt orolig är pipp- och gökministern över de tecken han tycker sig se på att svenskarnas sexuella aktivitet har minskat (du gissade rätt, det är "ett politiskt problem"), varför han öppnar för att politisk väg öka antalet samlag i Sverige. Till hans ambitioner hör också att på politisk väg "ge oss kunskapen för att kunna diskutera sex i ett politiskt perspektiv på ett mer positivt och otvunget sätt".

Vad som exakt avses med att "diskutera sex i ett politiskt perspektiv" förklaras inte, men frågan kittlar onekligen läsarens fantasi. Är det ungdomar som frigjort fäller uttalanden i stil med hans sexliv är i huvudsak typiskt socialdemokratiskt, men med vissa centerpartistiska inslag kopulationsministern tänker sig? Hoppas han att yttranden i stil med hennes avsky för ett socialförsäkringssystem av preussisk typ visade sig tydligt i hennes val av samlagsställningar framöver blir vanliga under nyårssupéer?

Som "ansvarig" minister har Gabriel Wikström bland annat att hantera ett sjukvårdssystem som står inför gigantiska så kallade utmaningar. Detta avskräcker emellertid bevisligen inte den grötmyndige förbudsivrande 31-åringen från att med buller och bång avisera att allmänhetens anarkistiska sexvanor nu har blivit en angelägenhet för den socialistiska regeringen.

I och med detta tar Wikström den motbjudande gamla socialistiska föreställningen att "det privata är politiskt" till helt nya höjder. Jag vill därför passa på att uppmana alla vilkas sexliv blir föremål för den socialistiska kartläggningen att trolla denna så mycket det bara går. När Wikström får resultaten av kartläggningen bör dessa vara av typen att svenskarnas tankar i orgasmögonblicket kretsar kring Thage G Petersons memoarer.

Läs även:
PJ Anders Linder, Motpol
DN1, Exp1, Exp2

2016-07-28

Anders Lindberg och äganderätten (del 2)


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

Då det välstånd västvärlden åtnjuter idag hade varit omöjligt utan äganderätten, finns det anledning att återkomma till Anders Lindbergs attack på denna i ännu ett inlägg. Bakom de dramatiska utläggningarna om Florens och samurajer döljer sig nämligen Lindbergs egentliga budskap. Detta budskap är en uppmaning till regeringen att i högre omfattning börja beskatta dödsfall och förmögenheter.

I sann vulgärpopulistisk anda motiverar Lindberg detta med att de rika äger "vräkiga lyxbåtar", att det på grund av de rika "byggs allt mer i strandskyddat område" och att allmänheten (i ett ytterst fåtal fall) "hindras från att röra sig fritt" (på andras egendom). Detta är, menar Lindberg, "mycket illa" och ett tecken på att en påstådd pendelrörelse mot starkare yttrandefrihet har "svängt för långt".

Vad som driver Lindberg är dock inte någon omsorg om de personer som anser sig ha rätt att plocka andras kantareller eller de människor som fylls av avund vid åsynen av andras båtar. Vad Lindberg är ute efter är att de skatter som redan hör till världens högsta skall kunna höjas ytterligare. Detta så att Socialdemokraterna skall kunna både fortsätta och utöka sitt ogenerade köp av röster medelst gigantiska bidragsutbetalningar.

Problemet med detta är att Lindberg liksom de flesta andra vänsterdemagoger tycks tro att de rika precis som Joakim von Anka samlar sina pengar på hög i enorma pengabingar. Så är emellertid inte fallet, i stället återinvesteras den stora merparten av dessa tillgångar. Dessa investeringar resulterar i de produktförbättringar som är själva förutsättningen för att svenska företag även fortsättningsvis skall kunna erbjuda ett stort antal personer välavlönade jobb.

Vad Anders Lindberg vill är med andra ord att pengar tänkta för investeringar i stället skall gå till bidragstagares konsumtion. Detta är fullt jämförbart med att äta upp utsädet. På kort sikt får man inte bara möjligheten att äta sig mätt, utan därtill att anordna den ena brakfesten efter den andra. Året efteråt kommer man dock vare sig kunna så eller skörda, vilket obönhörligen leder till svält.

Om kapitalägarnas möjligheter till återinvesteringar minskar kommer svenska företag att börja halka efter sina utländska konkurrenter. När utländska företag vidareutvecklar sina produkter, kommer deras svenska motsvarigheters möjligheter att göra samma sak begränsas. I förlängningen leder detta till att svenska företag såväl blir mindre lönsamma som tappar marknadsandelar. Detta innebär i sin tur ironiskt nog både ökad arbetslöshet och minskade statliga skatteintäkter.

Vad Lindberg föreslår kan med andra ord förefalla trevligt på kort sikt, men är på lite längre sikt dåligt för alla inblandade. Detta hindrar bevisligen ändå honom inte från att ändå föreslå just sådana åtgärder. Huruvida detta beror på okunskap, eller på att han cyniskt är villig att offra framtiden för en valseger 2018, är en öppen fråga.

Tidigare i ämnet:
Anders Lindberg och äganderätten

2016-07-24

Anders Lindberg och äganderätten


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

När Anders Lindberg igår ännu en gång begick ledarkrönika blev föremålet för dennes förutsägbart demagogiska tyckeri äganderätten. Äganderätten är synnerligen problematisk, lät Lindberg meddela. Så problematisk att den stärkta ställning äganderätten påstås ha fått på senare tid enligt Lindberg är "mycket illa".

Med falsk inställsamhet frågar sig Lindberg melodramatiskt om det inte borde "löna sig bättre att arbeta och utbilda sig än att ärva och äga". Detta inte bara trots att äganderätten är en förutsättning för att någonting skall kunna löna sig. Detta därtill trots att Lindberg vanligtvis ägnar en synnerligen stor del av sitt opinionsbildande åt att driva den socialistiska tesen att utbildning och arbete inte bör löna sig.

Nåväl, låt oss ta det från början. Äganderätten är en minst lika central förutsättning för den västerländska demokratin som till exempel pressfriheten. Utan äganderätt hade den rikedom vi idag åtnjuter inte varit möjlig. Utan en äganderätt som dagens hade världen aldrig lämnat medeltiden. Utan någon äganderätt över huvud taget hade Anders Lindberg bott i en grotta och ägnat sina dagar åt att jaga mammutar.

Den tes Anders Lindberg för fram är till sin natur marxistisk snarare än socialdemokratisk. Lindbergs krönika är trots detta intressant, för den sätter fingret på den föreställningsvärld som driver vänstern. Vänstern begränsar sig nämligen inte till ideologiska ståndpunkter, utan baserar dessutom stora delar av sin argumentation på lögner. Lögner som står i strid mot följande fakta:
  1. Talet om marknaden som en mystisk hotfull kraft bottnar i okunskap, och bortser helt från att konsumenterna är marknadens makthavare.
  2. Marknadsingripanden skadar alltid vad konsumenterna ser som sina intressen. Marknadsingripanden kan motiveras med till exempel miljöhänsyn, men aldrig på ren ekonomisk väg. Varje marknadsingripande innebär per definition att konsumenternas valfrihet begränsas.
  3. Planekonomi fungerar inte utan gudomligt ingripande.
  4. Om man eliminerar möjligheterna till vinst kommer detta ofrånkomligen leda till ökad fattigdom, en kraftig inbromsning av den tekniska utvecklingen och att utbudet av varor och tjänster såväl minskar som försämras.
  5. Omfattande regleringar minskar konkurrensen, vilket skyddar befintliga aktörer på marknaden. Detta bidrar i förlängningen till att förmögenheter kvarstannar i samma familj och att rikedom i ökad omfattning därmed blir en egenskap som ärvs.
  6. Prisregleringar leder ofrånkomligen till tomma butikshyllor och köer.
  7. Höga bidrag, LAS och kollektivavtal leder till högre arbetslöshet.
När jag skriver att ovanstående punkter är fakta menar jag just detta. Hade vänstern nöjt sig med att diskutera skattesatser och omfattningen av den offentliga sektorns åtaganden hade den ägnat sig åt ideologi. När den förnekar ovanstående punkter ägnar den sig emellertid åt lögn. Föreställningen om motsatsen är charlataners verk.

Marxismens existens står och faller med att tillräckligt många tror på lögner, och detsamma gäller stora delar av Socialdemokraternas tankegods. När Lindberg med bland annat sitt angrepp på äganderätten närmar sig marxismen pumpar också Aftonbladet ut lögner med rötterna i kvasiintellektuell preussisk 1800-talsmysticism.

Den samtida ideologiska diskursen vimlar av currylinjer, chemtrails, Bermudatrianglar och vattenvirvlare. I denna labyrint av humbug har Aftonbladet tagit på sig rollen som idédebattens motsvarighet till Homeopatiska riksförbundets medlemstidning.
DN1

2016-07-22

Marknaden, myterna och makten

Det finns gott om utrymme för åsikter i politiken. Det finns i objektiv mening inga rätta svar i frågor om beskattning eller huruvida samhället bör tillhandahålla kostnadsfri skolgång för alla barn. När dessa och andra frågor diskuteras sker emellertid detta påfallande utifrån premisser som i objektiv mening faktiskt är felaktiga.

När omfattningen av statens åtaganden och ingripanden diskuteras sker detta så gott som alltid mot bakgrund av ett mystifierat marknadsbegrepp. Trots att kapitalismen i grund och botten endast handlar om äganderätt och avtalsfrihet omtalas marknaden i regel som Marknaden™, en svårbegriplig, hänsynslös och sinister kraft.

Det faktum att marknaden endast är summan av alla enskilda individers ekonomiska beslut lyser med sin frånvaro i debatten, vilket även det faktum att konsumenterna är den oreglerade marknadens enda egentliga makthavare är. Detta kombineras med att den gång på gång motbevisade föreställningen att marknaden fungerar bättre av statliga ingrepp har anammats av så gott som alla politiska partier i västvärlden (om än i varierande grad).

Det finns mycket att säga om detta, men myten om det för allmänheten gynnsamma marknadsingripandet är av särskilt intresse. De argument som åberopas för statliga marknadsingripanden är många och ofta till synes genomtänkta, men vad de så gott som alltid har gemensamt är att de står och faller med marknadsbegreppets mystifiering.

Som tidigare nämnts är marknaden emellertid inte det minsta svårbegriplig, och i den mån den är oöverskådlig beror detta endast på att antalet ekonomiska aktörer – det vill säga människor – är stort. Marknaden är en arena där olika entreprenörer tävlar om att på bästa sätt uppfylla konsumenternas behov. De entreprenörer som inte står sig i konkurrensen (det vill säga levererar undermåliga eller dyra varor/tjänster) slås ut genom att konsumenterna väljer bort dem.

Statliga marknadsingripanden förändrar emellertid detta. Om en entreprenörs produkter förbjuds tvingas dennes kunder vända sig till en annan entreprenör vars produkter i lägre omfattning uppfyller deras behov. Om en entreprenörs produkter straffbeskattas tvingas konsumenterna att välja mellan höjda priser eller att vända sig till en entreprenör vars produkter inte straffbeskattas, men också sämre uppfyller deras önskemål.

Om staten däremot väljer att subventionera en entreprenör är detta visserligen bra för de konsumenter som ändå hade köpt denna entreprenörs produkter. Andra entreprenörer kommer emellertid ofrånkomligen att missgynnas, och alla konsumenter kommer via skattsedeln tvingas vara med och finansiera subventionen.

Resultatet blir dels att många ofrivilligt kommer tvingas finansiera andras konsumtion, dels att marknaden snedvrids. Det senare leder i förlängningen till att utbudet av varor och tjänster sämre kommer överensstämma med vad konsumenterna egentligen vill ha. Kort sagt, marknadsingripanden är per definition så gott som alltid till konsumenternas nackdel.

En annan diskussion som lyser med sin frånvaron är den om skattebetalarens makt över sina egna pengar. Ofta försvaras de höga skatterna med att dessa till stor del kommer skattebetalarna själva till del. Detta är rent pengaflödesmässigt riktigt, men vad så gott som aldrig nämns är att priset för denna form av "skatteåterbäring" är förlorad makt över pengarna.

Ett intressant exempel på detta är föräldraförsäkringen. Den lagstadgade kvoteringen av denna innebär att föräldrarna inte tillåts förfoga över denna som de önskar, trots att de (i genomsnittsfallet) själva finansierar denna via skattsedeln. Alternativet till föräldraförsäkring hade varit att skatterna var lägre, och att blivande föräldrarna själva hade fått lägga undan pengar till sin föräldraledighet.

Om så hade varit fallet hade föräldrarna därefter kunnat förfoga över dessa pengar helt efter eget huvud. Med en tvångsfinansierad och tvångskvoterad föräldraförsäkring tvingas i praktiken emellertid föräldrarna att disponera sin föräldraledighet så som staten vill. Om detta inte passar dem uteblir delar av ersättningen, trots att de betalat in "avgiften".

De så kallade socialförsäkringarna innebär med andra ord alltid att politikernas möjligheter att utöva makt över medborgarna ökar. Som debatten om föräldraförsäkringen därtill med all önskvärd tydlighet visat drar sig inte heller politikerna för att utnyttja dessa möjligheter till makt. Vad mer är, detta kombineras från politiskt håll med ogenerad arrogans.

I debatten om den tvångskvoterade föräldraförsäkringen har det ofta hetat att staten har rätt att ställa krav, eftersom pengarna betalas ut är statens. Pengarna är emellertid inte statens, föräldraförsäkringen finansieras precis som alla andra statliga utgifter med skattemedel.

Beskattning är till syvende och sist en fråga om makt. Det faktum att de svenska skatterna tillhör världens högsta innebär också att svenskarna är ovanligt maktlösa.
DN1

2016-07-20

Rationalismen och väljarupproret

Det fotfolksuppror som just nu skakar stora delar av västvärldens maktetablissemang är inte en kris för demokratin eller ett utslag av att populistiska stämningar breder ut sig, det är en kris för den rationalistiska idétradition som länge haft maktmonopol.

Rationalistiska true believers har utan att förstå detta själva spelat rysk roulette med samhällskontraktet. De har gett EU mer och mer makt, de har reglerat ekonomin hårdare och hårdare, de har undergrävt äganderätten bit för bit och de har tagit sig friheten att i högre och högre grad detaljstyra medborgarnas privatliv.

Som kronan på verket har de, i övertygelsen att kulturella skillnader endast är en rasbiologisk myt, alienerat breda folklager med en invandringspolitik som de flesta (öppet eller i hemlighet) finner problematisk. Allt detta i en blind tro på att de själva sitter på de rätta lösningarna och att de klenbegåvade medborgarna måste räddas från sig själva. Sina motståndare har de därtill inte sällan avfärdat som extremister.

Resultatet av detta syns idag överallt. Ekonomin går knackigt, den europeiska valutaunionen har blivit en katastrof, ännu en finansiell härdsmälta står för dörren och de sociala spänningarna i många av västvärldens länder är enorma. Att väljarna i detta läge gör uppror är inte bara fullt förståeligt, det är i grund och botten ett sundhetstecken.

Problemet med detta väljaruppror är att det är missriktat. Donald Trump, Front national, Syriza och Sverigedemokraterna med flera har skickligt fångat upp ett högst legitimt missnöje, men erbjuder sällan några bra lösningar. Tvärtom vill de oftast bara ersätta en sorts rationalistisk politik med en annan.

Rationalismens motsats är empirismen, en idétradition från den skotska upplysningen. Den empiristiska liberalismen var en starkt bidragande orsak till marknadsekonomins genombrott och har därmed varit central i att möjliggöra det välstånd vi åtnjuter idag.

Den skotska upplysningens framgångsrecept kan i korthet sammanfattas med: skydda äganderätten, upprätta stabila institutioner och att låta folk handla och sluta avtal i fred. Detta har historiskt visat sig fungera mycket väl. De rationalistiska ideologierna utmärker sig däremot för sin benhårda tro på att framsteg kan planeras fram.

Denna övertro på politikers förmåga att planera det perfekta samhället har gett oss såväl den franska som den ryska revolutionen och de skräckvälden som följt på dessa. Den har gett oss euron. Den har gett oss politiker som tror att floskler och statligt påbjuden mångkultur skall överbrygga kulturkrockar, lösa sociala spänningar och neutralisera målkonflikter när det kommer 10 000 asylsökande i veckan.

Den har gett oss keynesianism, och därmed också den ena kreditbubblan efter den andra, komplett med de svåra lågkonjunkturer som ofrånkomligen följer på dessa. Den har gett oss ett samhällsklimat där vi försöker åtgärda konkreta problem med ritualiserat apspel och plastarmband.

Kort sagt, den våg av misstro som drabbat det politiska etablissemanget är i allra högsta grad självförvållad, och att allt fler väljare överger de gamla partierna är därför fullständigt naturligt. Dessvärre lyser de empiristiska alternativen med sin frånvaro. Donald Trump har i och med sitt totala förakt för det sittande etablissemangets spelregler blivit en frihetssymbol, men den protektionism och de handelshinder han erbjuder väljarna kommer inte lösa några av USA:s problem.

På samma sätt är Sverigedemokraternas vurm för den socialistiska välfärdsstat som dels fråntar löntagarna makten över sina egna pengar, dels utgör en av de främsta anledningarna till att så många asylsökande söker sig till just Sverige, inte heller någon lösning.

Skillnaden mellan rationalism och empirism är central för att förstå vår samtid, men dessvärre är denna konfliktyta idag okänd för de allra flesta. Just därför har det i allra högsta grad legitima missnöjet med den rådande ordningen kunnat kapas av krafter som inte erbjuder några lösningar på de problem vi står inför.

Läs även:
Motpol

Mer om rationalism/empirism:
Något om liberalismen, konservatismen och Hayek
Mer om skotsk och fransk upplysning
Progressivism – med en ångvälts syn på avvikande åsikter
DN1, DN2, DN3, Exp1, Exp2, Syd1, GP1

2016-07-18

Om Nice och risken för tilltagande polarisering

Nice, juli 2016. Ännu ett namn och en tidpunkt har lagts till en lista som är fullständigt oacceptabel, men som vi samtidigt lite till mans blir mer och mer avtrubbade inför.

Det sägs ofta att terroristernas mål är att provocera fram ökat misstro och tilltagande hat mellan kristna och muslimer i Europa. Jag är personligen inte helt säker på att detta faktiskt är deras avsiktliga strategi, men sannolikheten för att en sådan utveckling blir verklighet är oavsett vilket hög, vilket naturligtvis är väldigt farligt.

Inte desto mindre är det något som skaver med varningarna för överreaktioner. Dessa varningars underförstådda budskap är nämligen inte sällan att det nu är upp till Europas inhemska befolkning att vända andra kinden till. Att invandrare och personer med invandrarbakgrund begår terrordåd är, lyder den outtalade implikationen, något vi får finna oss i.

Det finns dock ingen som helst anledning att finna sig i detta. Ingen kollektiv skuld bör givetvis utgå, men ansvaret för att undvika en eskalering ligger inte hos några kristna européer. Skulden ligger givetvis i första hand hos terroristerna själva, men i förlängningen återfinns den också bland alla de muslimer som underblåser deras världsbild.

Kollektiv skuld är en vedervärdig tankefigur, men bakom kollektiv återfinns individer. Individer som inte sällan ser en dotters intresse för pojkar som mycket mer problematiskt än en sons ständiga klammeri med polisen. Individer som, trots hög status i egenskap av äldre, ignorerar sina barn och barnbarns kriminella aktiviteter.

Bakom kollektiv återfinns individer som reproducerar konspirationsteorier om judars skuld, false flag-operationer och Mossads inblandning i allehanda händelser. Bakom kollektiv återfinns individer som i betydligt större omfattning än någon välartikulerad folkpartist i sin omsorgsfullt odlade bubbla av naivitet ens kan ana delar islamismens tankegods. Individer som skrämmande ofta upphöjer hatpredikanter till auktoriteter.

Om mer misstro, mer hat, mer polarisering och fler terrordåd skall kunna undvikas är det upp till det så kallade muslimska civilsamhällets auktoriteter att skärpa sig. Deras metoder har måhända tidigare fungerat i medeltida klansamhällen i och omkring ogästvänliga öknar, men i en europeisk kontext är deras tankegods inte sällan en direkt destruktiv kraft, både för deras egna och för alla andra.

Eftersom detta knappast är något de har för avsikt att göra på egen hand är det upp till samhället att sätta press på dem. De skall inte ursäktas utan granskas. Deras islamism och separatism skall inte gynnas med skattepengar, utan motarbetas så fort den inte håller sig innanför lagens ramar.

Vidare måste det bli betydligt svårare att isolera sig i etniska enklaver utan att själv bidra till sin försörjning. Samtidigt som frågan om medborgarlön diskuteras av svenska idealister är medborgarlön för asylinvandrare i praktiken redan en realitet sedan åtskilliga år tillbaka. Att arbeta – med allt vad detta innebär av möjligheter till integrering – är i utanförskapsområdena ofta en ren samvetsfråga.

Allt detta måste naturligtvis göras med finess. Samhället skall inte präglas av särlagstiftning. Inte heller skall någon självförsörjande människa tvingas på en livsstil av staten. När det kommer till kritan är det emellertid inte där skon klämmer.

Att Alice Bah Kuhnke stödjer islamism med skattemedel har ingenting med likhet inför lagen att göra. Tvärtom ger i själva verket de befintliga lagar vi idag av feghet ofta väljer att inte tillämpa lika för alla oss ganska stora möjligheter. När det kommer till människor som ber oss om pengar och/eller beskydd är vi dessutom i vår fulla rätt att ställa praktiskt taget vilka motkrav vi vill.

I stället har de moraliskt korrupta akademiker och vänsterdemagoger som ursäktat, bortförklarat och förminskat islamisternas illdåd inte bara tillåtits sätta tonen för både den svenska samhällsdebatten och myndigheternas insatser, utan dessutom givits en arena där de oemotsagda fått förtala sina kritiker.

Effekten har blivit att terrordåd som det i Nice har underlättats. Det är precis lika perverst som det låter.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Syd1

2016-07-05

Ritualiserat apspel

förekommen anledning skickade Livemusik Sverige i dagarna ut ett pressmeddelande om sexuella ofredanden på musikfestivaler. I detta dokument lyckas man på sex stycken imponerande kärnfullt exemplifiera åtskilliga av de neuroser och mycket av det dubbeltänk som utmärker samtidsdebatten.

I dokumentet påstås det att de många anmälningarna till stor del handlar om ökad anmälningsbenägenhet. I dokumentet påstås det att det inte på något sätt handlar om att "en viss typ av män som begår de här brotten". I dokumentet påstås det att problemet bottnar i att vi lever i "ett samhälle där vi lär våra barn att betrakta kvinnor som objekt som finns till för att tittas på, bedömas och sexualiseras, och där pojkar fostras in i en snäv machonorm".

Budskapet går inte att missförstå. Problemet är, får vi veta, att män i största allmänhet har en dålig kvinnosyn, och att det hela uppmärksammas just nu beror på att kvinnor blivit mer medvetna om sina rättigheter. "Därför", fortsätter man grötmyndigt, "vill vi uppmuntra män att prata med varandra om gränser, mansnormer och att bli bättre på att säga ifrån när någon beter sig illa."

Såväl avsändaren som mottagaren är naturligtvis helt på det klara med att detta är trams. Alla är idag på det klara med att den plötsliga ökningen inte har någonting med kvinnosynen i samhället i stort att göra. Inga samtal om "mansnormer" i medelklassfamiljer kommer sätta stopp för den nu aktuella företeelsen, och de personer man skulle behöva rikta sig till lär varken nås av eller bry sig om pressmeddelandets budskap i någon större omfattning.

Inte desto mindre har pressmeddelandet skickats ut. Detta är inte någon isolerad företeelse, utan tvärtom bara ett i raden av exempel på hur människor idag allt oftare för formens skull utbyter trams med varandra. Alla inblandande är helt på det klara med att det rör sig just om trams, och alla inblandade är också på det klara med att alla andra inblandade också är helt på det klara med detta.

Inte desto mindre spelar väldigt många med. Till spelets regler hör nämligen att nicka instämmande och låtsas som att det eviga tramsandet i själva verket är en seriös, angelägen och ändamålsenlig samhällsdebatt. Till spelets regler hör också att under inga omständigheter högt säga det som alla vet, nämligen att tramset är trams. Att göra det skulle nämligen skapa Dålig Stämning™.

Det hela handlar med andra ord om ritualiserat apspel. Att "vi" hellre ägnar oss åt detta än att faktiskt försöka göra något åt problemen säger rätt mycket om hur patetisk vår samtid egentligen är.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3

2016-07-03

Låt Anders vara arbetslös

"Sverige har inte knäckts" av fjolårets migrationsdébâcle, hävdade idag Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson på ett seminarium i Almedalen, varpå han tillade:
"Hur många av er har fått det sämre? Hand upp."
Utspelet är helt i linje med vad vi (inte minst efter förra årets famösa Låt Anders vara Anders-intervju) sedan tidigare lärt oss att förvänta av Migrationsverkets aristokratiske generaldirektör. Han har vid det här laget vid åtskilliga tillfällen visat att han inte drar sig för att kombinera sitt uppdrag som tjänsteman med den självpåtagna rollen som aktivist.

Detta är i allra högsta grad anmärkningsvärt. När en byråkrat helt utan folkligt mandat gång på gång utnyttjar sin position för att göra kontroversiella utspel i den svenska politikens i särklass mest infekterade fråga överträder vederbörande också sina befogenheter. Få andra generaldirektörer hade gissningsvis kunnat komma undan med detta.

Vad som dock gör Danielssons utspel minst lika intressant är hans fråga till publiken om de "fått det sämre" till följd av migrationspolitiken. Att frågan var retoriskt menad är uppenbart, och lika uppenbart är det att det svar Danielsson förväntade sig var nej. Detta var säkerligen också det svar publiken pliktskyldigt gav honom, men ett betydligt ärligare svar hade varit ja.

I valet 2014 gick praktiskt taget samtliga riksdagspartier till val på höjda skatter till följd av att kostnaderna för migrationspolitiken hade skenat, och liknande varningssignaler hörs nu från kommunerna i allmänhet och Malmö i synnerhet. Detta innebär inte bara att så gott som alla skattebetalare har "fått det sämre" till följd av migrationspolitiken, utan därtill att ytterligare försämringar är att vänta.

Ett annat exempel på hur många "fått det sämre" är bostadsfrågan. Migrationspolitiken har ökat efterfrågan på bostäder dramatiskt, samtidigt som tillgången till följd av den DDR-inspirerade bostadspolitiken förblivit väldigt låg. Detta har gjort det både svårare och betydligt dyrare att få en bostad, vilket måhända inte varit särskilt kännbart för de personer som lyssnade på Anders Danielsson, men i allra högsta grad är något som unga och mindre bemedlade har märkt av.

För vissa har det emellertid handlat om betydligt mer än pengar. De mer extrema exemplen på detta är att ett antal mord och våldtäkter har skett till följd av migrationspolitiken. Dessa fall har förvisso varit förhållandevis få, men för vissa av offren eller deras efterlevande kan Danielssons ord tänkas framstå som ganska magstarka.

När det kommer till de övergrepp som drabbat kvinnor i Östersund eller på konserter, festivaler och badhus är antalet människor som får sägas "fått det sämre" betydligt fler. Utöver offren själva väljer gissningsvis många nu (ibland dessutom på polisens inrådan) att i förebyggande syfte begränsa sina liv, till exempel genom att hålla sig inomhus på nätterna eller genom att avstå från besök på badhus och festivaler.

Det framstår måhända som småsint att påpeka allt detta, men det finns inte så många andra intellektuellt hederliga sätt att besvara Danielssons fråga på. Att han över huvud taget ställde den är i själva verket en påminnelse om i vilken bubbla han och hans tillskyndare lever.

Läs även:
Fredrik Antonsson
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3

2016-07-02

Om facket och dess bevekelsegrunder

Som en del i reportageserien Utanförskapet inifrån publicerade igår Expressen en artikel om de systematiska attackerna på ambulanspersonal och brandmän i vad som på samtidens fikonnyspråk kallas för "socioekonomiskt utsatta områden".

Som brukligt är då man tar del av dylika reportage infinner sig ett flertal frågor. Vad för skruvat land är det egentligen som accepterar detta? Hur kunde frågan så länge vara tabu? Varför tillåts dessa unga men grovt kriminella människor att gå fria? Hur resonerar deras patetiska ursäkter till föräldrar? Vilka tankeprocesser pågår egentligen inuti alla förment goda relativisters Bermudatrianglar till hjärnor?

Väldigt lite av det som skrivs om attackerna som sådana är emellertid särskilt nytt, tvärtom är fenomenet vid det här laget ganska väldokumenterat. Vad som gör reportaget intressant på riktigt är i stället vad som, nästan i förbigående, framkommer om fackets syn på de risker kriminella utsätter brandmän och ambulanspersonal för.

Facket gör i normalfallet allt för att framställa sina medlemmar som offer, även i de fall dessa grovt missbrukat sin arbetsgivares förtroende. När utryckningspersonal i sitt arbete gång gång på gång möts av stenkastning, knallskott, fyrverkerier och laserstrålar i ögonen är det emellertid annat ljud i skällan.

I artikeln väljer såväl Vårdförbundets förbundsombudsman David Liljequist som Kommunals huvudskyddsombud Per-Albin Halldin att tona ned problemen. Detta är inte bara anmärkningsvärt för att man därmed förminskar de allvarliga problem medlemmarnas dåliga arbetsmiljö innebär, utan ännu mer för att man därmed indirekt också ställer sig på arbetsgivarens sida.

I förlängningen är nämligen arbetsgivaren i det här fallet just de politiker som i en kombination av feghet och storhetsvansinne låtit situationen urarta till vad den är idag. Till dessa politiker har dessutom fackföreningarna ofta väldigt intima band, och att hålla sig på god kant med politikerna (det vill säga arbetsgivarsidan) i fråga är i fall som dessa därför också ofta av avgörande betydelse för den vidare karriären.

När det kommer till medlemmar som till skillnad från i många andra fall verkligen förtjänar uppbackning, väljer med andra ord fackpamparna att överge dessa för sin egen vinnings skull. Det är ett svek av gigantiska proportioner.
DN1, DN2, Syd1