2017-05-26

Att leva som en fri människa förpliktigar

Vårt samhälle är ruttet.

Terrorister och islamister får statliga bidrag, skattesystemet är organiserad stöld i massiv skala och omfördelningspolitiken är ett flagrant exempel på ogenerat röstköp för andras pengar. Skolsystemet används för politisk indoktrinering av barn, debatten om "näthat" är i mångt och mycket bara en ursäkt för att tysta kritiska röster och brottslingar tillåts allt oftare härja så gott som ostörda.

Rabiata vuxenmobbare hyllas unisont, såväl i media som av politiker. Pseudovetenskapen har fått en given plats på universiteten. Personer som ogenerat ljuger höjs till skyarna, samtidigt som den som talar sanning blir föremål för smutskastningskampanjer. Et cetera.

För en människa med både anständigheten och den intellektuellt hederligheten i behåll ligger det, i ett sådant samhälle, nära till hands att störta ned i avgrundsdjup förtvivlan. Denna förtvivlan bottnar dock vanligtvis i de lönlösa försöken att rädda människor som inte vill bli räddade, eller inte ens förstår att de är i behov av räddning.

Kampen mot den intellektuella rötan i samhället bör föras, men den som låter sig uppslukas av den är dömd att drabbas av Atlaskomplex. Den som vill leva som en fri människa kommer i längden inte orka med att försöka rädda andra, utan måste i första hand se om sitt eget hus i stället. Därigenom blir man också en förebild för andra.

Rent konkret görs detta genom att i möjligaste mån vända majoritetssamhället i allmänhet, och de moraliskt korrupta människorna i synnerhet, ryggen. Det finns ingen anledning för oss att besöka statens indoktrineringsinstitut till museer. Det finns ingen anledning för oss att ta del av statens ogenerat vänstervridna radio- och TV-kanaler.

Det finns ingen anledning att engagera oss i den breda samhällsdebatten, när detta sker på personer med förkastliga värderingars villkor. Det finns ingen anledning att engagera oss i de förment opolitiska "föreningar" inom "civilsamhället" som, i utbyte mot 30 av MUCF utbetalda silverpenningar, låtit sig rekryteras som soldater i de förkastliga ideologiernas tjänst.

I stället bör vi bygga våra egna gemenskaper och institutioner. I stället för att ta del av vänstervriden nyhetsrapportering bör vi söka oss till de alternativ som faktiskt finns. I stället för att vakna till de till gemyt förklädda indoktrineringskampanjer Gomorron Sverige och Nyhetsmorgon erbjuder, bör vi söka oss till de uppbyggliga alternativ som ideellt arbetande eldsjälar – eller för den delen, kommersiella aktörer – erbjuder oss.

Att staten stjäl våra pengar är både perverst och svårt att komma runt, men egentligen inte heller huvudproblemet. Huvudproblemet är att staten och dess svans av rationalistiska, socialistiska, marxistiska och progressiva fanatiker är ute efter våra själar. De vill omvända oss till sina egna förkastliga värderingar, och i denna smutsiga kamp skyr de inga medel.

Att man i denna kamp riktar sig direkt till våra barn när vi själva inte är närvarande är en diabolisk strategi som ställer oss inför svåra dilemman. I många andra fall är det dock påfallande enkelt att göra sig immun mot den postmarxistiska sirensången. Det enda vi behöver göra är att ställa oss vid sidan av.

När man väl har tagit detta steg öppnar sig också fler dörrar. För den som vill göra något åt den statligt sanktionerade laglösheten i sitt närområde finns bättre alternativ än att hoppas på att politikerna skall börja leva upp till de löften de ständigt och lättvindigt stör omkring sig, utan att för en sekund ha för avsikt att leva upp till dem.

För den som finner det perverst att statliga myndigheter låter skattepengar regna över islamister finns alternativet att stödja Sofie Löwenmarks crowdfundingkampanj, då hon som en av ytterst få krafter faktiskt uppnått konkreta resultat på området. Om du är trött på att bli spottad i ansiktet av ignoranta charlataner som Henrik Schyffert, ge någon av hans betydligt mer intressanta konkurrenter ditt aktiva stöd i stället.

För att bli en fri människa räcker det inte att klaga. Du måste också själv börja ta ansvar för dina egna handlingar och för det liv du väljer att leva. Att leva som en fri människa förpliktigar.

2017-05-23

En progressiv kakistokratis besvärjelser

22 människor, varav flera barn, mördades igår kväll i Manchester av en terrorist, och mediebruset fylls nu av de vanliga flosklerna och logiska kullerbyttorna.

Vi skall värna det öppna samhället. Islam är en fredens religion. Det stora problemet i sammanhanget är i själva verket den oförblommerade rasismen, inte minst med tanke på att just muslimer är en grupp som drabbas särskilt hårt av dåd som gårdagens. Den som blir upprörd över gårdagens illdåd är en dålig människa, och det enda anständiga förhållningssättet är nu att vända andra kinden till. Sist men inte minst visar massakern i Manchester på något sätt (exakt hur förklaras inte, men emfasen går inte att ta miste på) hur fullständigt fel multikulturalismens kritiker haft hela tiden.

Dessa floskler är i själva verket en progressiv kakistokratis besvärjelser. Det hela är ett exempel på hur fashionabelt det blivit att ta sin tillflykt till en fantasivärld varje gång verkligheten inte visar sig överensstämma med de anemiska, myopiska och akademiskt inavlade föreställningar som människor hyser om världen utanför den egna naveln. Det hela hade varit skrattretande, vore det inte så förbannat kusligt.

De politiker som med anklagande blick tittar ned på folket och hävdar att "vi" nu måste värna om det öppna samhället, är i själva verket samma politiker som medelst, för att uttrycka det milt, ogenomtänkt politik gjort samhället mindre öppet. Man har bekymmerslöst tagit stora risker å andras vägnar, och när konsekvenserna nu blir alltmer tydliga vill man låta påskina att skulden ligger hos det folk vilkets mandat för att göra detta man aldrig hade.

Den progressiva migrationspolitik Europas ledare över sina medborgares huvuden bestämt skall råda kommer med kostnader. Dessa kostnader är inte bara ekonomiska och sociala, utan måste också krasst uttryck flera gånger om året betalas i blod. Huruvida det ändå finns goda moraliska skäl för en sådan politik är i grund och botten en filosofisk fråga, men när åsikten att priset är för högt klassas som icke rumsren framstår en torpargrund som ett utrymme med närmast katedralisk takhöjd i jämförelse.

Slutligen bör någonting kanske sägas om den riktigt stora elefanten i rummet, nämligen islam. Det finns naturligtvis alldeles ypperliga muslimer, och kollektivt skuldbeläggande är i sig alltid av ondo. Inte desto mindre är det ett välbelagt faktum att åsikter ytterst svårförenliga med den västerländska civlisationens principer är kraftigt överrepresenterade bland just muslimer.

Huruvida dessa åsikter faktiskt är islam eller inte kan diskuteras, men klart är att de personer som hyser dem i regel själva anser detta och att de har åtskilliga skriftlärda på sin sida. Därmed blir i sin helhet islam – eller åtminstone något som kallas för islam av personer som själva ser sig som muslimer – ofta till en påtagligt negativ kraft i det västerländska samhället.

Den som förespråkar ett mångkulturellt samhälle måste inte bara inse och erkänna detta, utan är därtill skyldig sina medmänniskor ett svar om och en strategi för hur denna målkonflikt skall hanteras. Uppgiften är måhända inte särskilt tacksam, och det var måhända inte vad man drömde om då man exalterat läste de filosofer som formade ens världsbild, men förmår man inte leva upp till detta är man när det kommer till kritan blott en demagog och charlatan.

2017-05-21

Media jublar när pressfriheten trängs tillbaka

Det råder ikväll, allt sedan det för någon timme sedan blev känt att Mats Qviberg säljer Metro för en krona, med allra största sannolikhet partystämning i journalistkåren. Den nyblivne tidningsägaren Qvibergs frispråkighet och uttalade förakt för postmoderna narrativ hade dessförinnan under några dagar sänt chockvågor genom det förljugna Sverige, och motoffensiven lät inte vänta på sig.

Först utmålades Qviberg som ondskan reinkarnerad i största allmänhet. När han därtill lät sig bli intervjuad i Nyheter Idag – en publikation som, trots att ingen någonsin har bemödat sig att ens försöka belägga detta, slentrianmässigt klassas som "högerextrem" av de intellektuella giganter som utgör den svenska intelligentsian – tog det hus i helvete på riktigt.

För det kusligaste utspelet stod, inte helt oväntat, Miljöpartiet. Politikerna i Stockholms läns landsting borde, menade MP-potentaten Tomas Eriksson, utnyttja SL:s monopolställning för att stoppa distributionen av Metro. Det hårresande utspelet fick därefter snabbt stöd av bland annat flera andra partier.

Därefter blev snabbt situationen ohållbar för Qviberg, och idag kom så beskedet att han säljer tidningen för 70 miljoner kronor mindre än vad han köpte den för. Budskapet kunde inte vara mer tydligt – tidningsägare som inte låter en nyhetsredaktion vara en fristad för postmarxistisk aktivism tolereras inte i Sverige, och om smutskastningskampanjer och konkurrenternas hot om bojkotter inte räcker är politiker mer än villiga att utdela nådastöten.

Vad journalistkåren idag jublar över är att stort nederlag för pressfriheten. Vad journalister idag jublar över är ett politiskt övergrepp på yttrandefriheten långt mycket allvarligare än såväl Donald Trumps utfall mot medierna som Sverigedemokraternas beslut att porta Expressen från sin valvaka. Det hela är både skrämmande och surrealistiskt, men just därför också en utmärkt indikation på hur urspårad vår patetiska samtid egentligen är.

2017-05-17

Kulturkrig för nybörjare

Blotta ordet "kulturkrig" gör med allra största sannolikhet inte bara mången socialliberal illa till mods. Ställda inför detta uttryck kommer gissningsvis en icke oansenlig andel av dem därtill att skärrat befara att en bock med dunkel agenda har letat sig in i deras annars så kalvinistiskt välordnade små örtagårdar.

Fenomenet kulturkrig är dock inte något av alternativhögerns hjärnspöken, utan tvärtom någonting i allra högsta grad reellt och påtagligt. Att bedriva kulturkrig är idag ett av vänsterns allra viktigaste verktyg i kampen om makten, och därtill ett sådant man inte för ett ögonblick drar sig för att utnyttja med maximal hänsynslöshet. Den som intalar sig själv att kulturkriget är en konspirationsteori är naiv.

Ett av de mer påtagliga exemplen på detta är den ständiga vänstervridningen i public service. Ett annat, och i allra högsta grad aktuellt exempel, är det idoga arbete kulturminister Alice Bah Kuhnke lägger på att omstöpa statens museer till postmoderna propagandainstitut. För ett tredje, om än dessbättre också spektakulärt misslyckat, exempel på hur vänsterkrafter för skattebetalarnas pengar bedriver kulturkrig mot medborgarna, stod i dagarna Svenska institutet med sitt nu infamösa åsiktsregister.

För ett fjärde exempel stod så sent som idag Stefan Löfven och hans sidekick Isabella "Robin" Löwin. I en intervju passar båda på att hämningslöst, men utan minsta spår av vare sig anständighet eller intellektuell hederlighet, utnyttja riksdagsmannen Patrick Reslows avhopp för att å det grövsta smutskasta det parti han nu lämnat.

Sett som isolerad företeelse hade det hela måhända kunnat tas för en bagatell, men det rörde sig dock inte om någon isolerad företeelse. För det första samarbetar man i regeringen själva mer än gärna med Sverigedemokraterna då detta passar ens egna syften. För det andra framstår demagogiska utspel av det här slaget alltmer som de krympande Socialdemokraternas främsta vapen i kampen om regeringsmakten.

För ett femte, och synnerligen skrämmande, exempel står Miljöpartiet i Stockholms län. Nämnda miljöpartister gjorde i dagarna en stor sak av att de anser att landstingets avtal med Metro bör sägas upp, och detta som en uttrycklig hämnd för att tidningens nye ägare Mats Qviberg dels har högeråsikter, dels haft fräckheten att besvara kulturkrigarnas attacker. Man propagerar därmed öppet för att politiker bör utnyttja sin kontroll över de offentliga monopolen för att kväsa oppositionella röster.

Den svenska högerns svar på detta är så gott som alltid att försöka bemöta skolgårdsmobbarna med artighet. Att påstå att detta inte har fungerat vore närmast en underdrift. Skolgårdsmobbarvänstern har gjort slarvsylta av dem, och då metoden visat sig fungera så väl har skolgårdsmobbarvänstern inga som helst planer på att sluta.

Så länge den svenska högern anser sig för fin för att bedriva kulturkrig kommer den kämpa med bakbundna händer. Så länge den svenska högern fortsätter att ängsligt anpassa sig till alla de agendajournalister som ogenerat bedriver kulturkamp på nyhetsplats kommer den att förlora. När spelets regler är konstruerade för att vänstern skall vinna, är den enda vägen framåt att sluta spela det spel vänstern vill att man skall spela.
DN1

2017-05-16

Hög tid att avskriva liberalismbegreppet

Jag har länge varit emot att använde ordet "liberal" som skällsord av två anledningar. För det första är libertarianismen en gren av den skotska upplysningens klassiska liberalism, varför detta har framstått som historielöst. För det andra är en påfallande stor andel av liberalismbegreppets belackare frihetshatande välfärds- och regleringsvurmare, och således inga människor man okritiskt bör göra gemensam sak med.

Någon gång måste man acceptera att en strid är förlorad, och förlorad är precis vad kampen om liberalismbegreppet också är. Sedan lång tid tillbaka står den stora majoriteten av de strömningar som gör anspråk på liberalismbegreppet inte bara för någonting destruktivt, utan därtill för någonting i klassisk bemärkelse synnerligen illiberalt.

Under det liberala baneret bedrivs kamp för förbud och paternalism. Under det liberala baneret ryms kvoteringsivrare som inte drar sig för att göra våld på äganderätten. Under det liberala baneret trängs progressiva som brinner för att staten skall ta en mycket större plats i människors privatliv. Under det liberala baneret ryms rationalister som drivs av en önskan om att omstöpa samhället och kulturen på politisk väg.

Bland de människor som gör anspråk på liberalismen återfinns personer besjälade av att stärka just de positiva så kallade rättigheter som utgör hela den klassiska liberalismens antites. Bland de människor som gör anspråk på liberalismen återfinns debattörer för vilka en stalinists intyg på att deras värderingar är goda utgör en källa till stolthet.

Bland de förmenta liberalerna återfinns politiker som med näbbar och klor kämpat för ett förstatligande av det privata näringslivet. Bland de förmenta liberalerna återfinns de stora tänkare som döpte om "Liberal Debatt" till "Frihetlig Socialistisk Tidsskrift". Bland de förmenta liberalerna återfinns debattörer som i den ena debattartikeln efter den andra sprider regelrätta lögner.

Liberalismen av idag har blivit liktydig med navelskådande viktigpettrars outhärdliga mästrande. Liberalismen av idag har blivit liktydig med att hugga sina vänner i ryggen. Liberalismen av idag har blivit liktydig med det frossande i konspirationsteorier och neurotiska föraningar om att ett nytt tusenårigt rike står för dörren personer som själva tror sig vara de mest sansade av sansade hänger sig åt.

Liberalismen låter sig inte avfärdas utan vidare. Den klassiska liberalismen har varit helt avgörande för den västerländska civilisationens enastående framgång, och den som låter sitt förakt för den samtida liberalismen slå över i regleringsiver och försvar av den stora staten skjuter sig själv i foten. Inte desto mindre är det hög tid att inse att liberalismbegreppet av idag stjälper mer än det hjälper.

Folkpartiet utgör ett utmärkt exempel på varför det samtida liberalismbegreppet är så förrädiskt. Folkpartiets förmenta liberalism får unga som drivs av liberal övertygelse i klassisk mening att söka sig till partiet. Väl där bryts de snabbt ned till paternalistiska statskramare som, efter att den av partiet fastslagna kvoten av grötmyndiga debattartiklar om cykelhjälmstvång och annat otyg väl har fyllts, ges reell politisk makt.

Förvirringen kring liberalismbegreppet lurar gång på gång i klassisk mening äkta liberaler att liera sig med precis de personer som gjort det till sin livsuppgift att bekämpa allting de tror på. Det är därför inte heller någon slump att det i första hand är bland debattörer som kallar sig för konservativa, och som därtill inte sällan själva använder ordet "liberal" som ett skällsord, man idag finner merparten av försvaret för den klassiska liberalismens principer i den breda samhällsdebatten.

Liberalismbegreppet har, kort sagt, blivit ett högst påtagligt problem, varför det är hög tid för alla som bottnar i den klassiska liberalismen att också en gång för alla avskriva det.

2017-05-15

Hatets och illviljans kollaboratörer

I Karlstad har sedan en tid tillbaka ett tilltänkt moskébygge vållat stor uppmärksamhet. Den som hoppas på ett tillrättalagt och tabloidvänligt narrativ om rasistiska huliganer som trakasserar fromma troende har dock inte särskilt mycket att hämta i historien. Tvärtom är det överraskande nog en tidning som står i centrum för dramat.

Till skillnad från vad som annars är brukligt i ängsliga lokaltidningssammahang har man på Nya Wermlands-Tidningen (NWT) nämligen inte sett det som sin primära uppgift att visa sig dygdig i Södermalmskollegornas ögon. I stället har man ägnat sig åt något för en svensk tidning så revolutionerande som en seriös och förutsättningslös satsning på granskande journalistik.

Vad NWT har funnit är minst sagt anmärkningsvärt. De krafter som ligger bakom den tilltänkta moskén är inte bara salafistister med usel kvinnosyn. De är antisemiter, homofober och öppet föraktfulla mot bland andra shiamuslimer. De står med andra ord för precis den sorts ideologi och människosyn som annars gör människor till paria i Sverige.

Karlstadspolitikerna ställer sig emellertid inte bakom "alla människors lika värde", utan anser tvärtom att människor bör dömas med helt olika måttstockar beroende på hudfärg, bakgrund och religion. Därför, menar den folkpartistiske lokalpolitikern Niklas Wikström, är en antisemitisk och homofob salafistisk församling någonting önskvärt som kommer att bidra positivt till integrationen.

Ännu mer anmärkningsvärt är socialdemokraten Christian Norlins utspel. Till skillnad från sin folkpartistiske kollega nöjer sig Norlin nämligen inte med att gödsla politikerföraktet genom att rapa hjärndöda floskler. I stället går Norlin likt en Donald Trump på speed till frontalangrepp mot den fria pressen.

NWT bedriver, menar Norlin, en "jävla kampanj som hetsar upp känslorna". Den salafistiska föreningens ställningstaganden för antisemitism och homofobi bör, utvecklar Norlin, inte granskas av NWT eftersom "vi har religionsfrihet i vårt land".

Som horder av åsiktskorridorsgrindvakter vid det här laget med grötmyndig stämma deklamerat innebär dock en grundlagsstadgad frihet som religionsfriheten inte någon rättighet att slippa kritik. Vad mer är, frågan har hela tiden handlat om betydligt mer än bara religionsfrihet av den enkla anledningen att moskébygget krävt kommunfullmäktiges godkännande.

Inte desto mindre har Norlin inte bara helhjärtat ställt sig bakom den islamistiska föreningen, utan därtill valt att med kraftord försöka misstänkliggöra kritiken av dess antisemitiska och homofoba verksamhet. Givet rådande grad av politisk idioti i Sverige är detta förvisso inte någonting ovanligt, men inte desto mindre högst intressant. Norlins moraliskt depraverade ställningstagande kan nämligen bara förklaras på något av tre sätt.

Den första förklaringsmöjligheten kokar ned till är att han faktiskt ser antisemitism, dålig kvinnosyn och homofobi som föredömliga ställningstaganden. Det andra tänkbara förklaringen är att han är såväl synnerligen naiv som fåvitsk. Den tredje möjliga förklaringen är att han mycket väl inser vad det är för krafter han har att göra med, men låtsas som om det regnar i förhoppningen att sälja in en genomfalsk berättelse om mångkultur och tolerans.

I slutändan är alla tre förklaringsmodeller ungefär lika skrämmande. Alldeles oavsett vilken av dem som råkar stämma bäst överens med sanningen bidrar nämligen Norlin aktivt till att legitimera och stärka synnerligen motbjudande krafter.

Uppdatering 2017-05-18:
Även P4 Värmland har varit drivande i granskningen, och tycks ha varit den redaktion som främst stått för avslöjandena i fråga. Detta förtjänar naturligtvis ett särskilt påpekande, inte minst med tanke på hur kritiskt jag vanligtvis skriver om public service.

Läs även:
Ivar Arpi

2017-05-08

Socialdemokraterna hör hemma på historiens sophög

I utspel efter utspel har Stefan Löfven med emfas förklarat att Sverige inte skall tillbaka till 2015 års migrationspolitik. Strax efter att han ogenerat inledde denna offensiv för att locka över sverigedemokratiska väljare till sitt parti valde han dock, och detta utan någon översyn av till exempel de kravlösa bidragsutbetalningarna, att avskaffa id-kontrollerna, vilket redan resulterat i att påfrestningarna på det historiskt ansträngda asylsystemet nu ökar kraftigt.

Det hela är ett mycket talande exempel på den totala brist på moral som mer än genom något annat utmärker det socialdemokratiska partiet. Man skattar inte bara skiten ur hårt arbetande människor för att köpa andra människors röster. Man bränner inte bara skattebetalarnas pengar på huvudlösa projekt som hämtade från surrealistiska farser. Man använder dessutom systematiskt de verktyg statsapparaten erbjuder för att dölja hur omfattande denna parasitism egentligen är.

Därtill berikar socialdemokrater sig själva på skattemedel. De använder sina kontaktnät för att tjäna pengarexakt samma sorts verksamhet de gjort karriärer på att fördöma. De hyllar öppet terrorister. De röstar igenom protektionistiska åtgärder efter att i praktiken ha förhandlat med samma sverigedemokrater som man ständigt upprepar att inga andra får samarbeta med. Och så vidare.

Att det råder en uppenbar brist på hederlighet och kompetens i den svenska politiken borde inte komma som en överraskning för någon, men inte desto mindre utmärker sig just socialdemokrater. Vänster-, miljö- och centerpartister har förvisso sedan lång tid tillbaka lämnat jordytan för stratosfärens berusande syrebrist, men de tror åtminstone på något. Socialdemokrater, däremot, tror över huvud taget inte på någonting, annat än på sig själva som en naturlig härskarklass.

Socialdemokrater stjäl, ljuger, vilseleder och mobbar, och försöker därefter marknadsföra detta som en överlägsen form av moral. Socialdemokrater besjälas av de möjligheter politiken erbjuder att lägga sig i hur andra människor lever sina liv och sköter sina privata förehavanden.

Socialdemokrater är ett fullständigt amoraliskt släkte, som med glädje skulle sälja sina egna mödrars själar till Djävulen om de trodde detta skulle hjälpa dem att vinna nästa val. Den som faktiskt tror på en socialdemokrats löften om lag och ordning eller hårda tag är, för att uttrycka det milt, en idiot. Ju förr detta parti förpassas till historiens sophög, precis som dess motsvarigheter i fler och fler länder nu blir, desto bättre.
GP1, Exp1, SVT1

2017-05-04

Om islamister och deras nyttiga idioter

Efter de senaste dagarnas skriverier om den påstådda diskrimineringen av Aye Alhassani, och efter att narrativet i fråga nådde sin kulmen då en viss Jasmin Nur, utrustad med megafon, störde Stefan Löfvens första maj-tal, står det alltmer klart att det hela var ett stycke väldigt omsorgsfullt regisserad aktivism.

Under tiden har i vanlig ordning åtskilliga svenskar med certifierad värdegrund hunnit göra sig till islamisters nyttiga idioter. Ett stort antal tidningar upplät villigt spaltutrymme åt en islamistisk påverkansoperation. Stefan Löfven valde att närmast lägga sig platt då han utsattes för sabotage när han, enligt den socialdemokratiska partilogiken, höll det viktigaste talet på årets viktigaste dag.

SVT lät publicera ett närmast panegyriskt reportage i vilket Alhassani inte bara oemotsagd fick berätta sin historia, utan där kritiken dessutom misstänkliggjordes. En tabloidkrönikör med ytterst begränsat sinne för relevanta jämförelser utnämnde Jasmin Nur till "hjälte". Och så vidare.

Gemensamt för alla dessa nyttiga idioter är att de därmed ännu en gång bidrog till att stärka islamismens ställning i Sverige. När flera vänsterpartister var snabba att helhjärtat ställa sig bakom Nurs aktion var detta också ett tydligt ställningstagande för ett patriarkat som, till skillnad från vad som är fallet med flera "ledande" så kallade genusforskares fantasifoster, är en högst reell företeelse.

Man behöver inte gräva särskilt djupt för att finna att det är hos just islamister Jasmin Nurs sympatier ligger. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att islamister är väldigt skickliga på att maskera sin kamp mot den västerländska civilisationen som vänsteraktivism, men faktum är de i sina försök att göra detta påminner betydligt mer om kommissarie Clouseau än om Kim Philby.

Att de trots detta lyckas så väl i sin kamp beror på att deras nyttiga idioter är just idioter. De vägrar, marinerade som de är i postkolonialism, intersektionalitet, strukturteori och annat pseudovetenskapligt postmodernt humbug, att se vad befinner sig framför näsan på dem. Det gör dem ytterst farliga.

2017-05-03

Om progressivismen och GAL-TAN-dimensionen

Det har de senaste åren sagt och skrivits mycket om politikens så kallade GAL-TAN-dimension. Det är i sammanhanget värt att notera att de senaste årens många politiska kapp- och kovändningar gjort begreppet betydligt mindre fashionabelt än det en gång var, men då det likväl fortsätter att figurera i politiska analyser är det värt att en gång för alla gå till botten med varför begreppet leder fel.

För det första bör det poängteras att politiken är flerdimensionell. Ett av de mer uppenbara exemplen på varför en höger-vänster-skala är otillräcklig för att kategorisera ideologier är motsättningen mellan empirism och rationalism. GAL-TAN-dimensionen fångar oavsiktligt in delar av av denna aspekt, men bidrar också till att röra ihop begreppen ytterligare. För det andra bör det poängteras att GAL-TAN-skalan, även om den har utländskt ursprung, är praktiskt taget okänd utanför Sverige.

GAL och TAN står för Green-Alternative-Libertarian respektive Traditional-Authoritarian-Nationalist. Det krävs ingen större fantasi varför en sådan uppdelning fått genomslag i den svenska debatten. GAL blir nämligen i denna kontext (med undantag för L, vilket jag lovar att återkomma till) en synonym för GOD, medan TAN lika väl hade kunnat skrivas OND.

GAL är emellertid ett allt annat än givet eller entydigt bokstavskluster. Gröna miljöpartister har ytterst lite gemensamt med libertarianer, och alternativ kan man utan svårighet vara även på TAN-halvan. Om man analyserar de politiska åsikter som vanligtvis anses representera GAL finner man dock snabbt att det inte är någon slump att det är G som kommer först i denna ansamling av bokstäver.

De åsikter som anses vara typiska för GAL utmärker sig nämligen för att vara progressiva. Man vill förändra, omstöpa och omstörta. Därtill bejakar man nihilismen och hedonismen, man förkastar de värden som visat sig bestå tidens tand och man använder mer än gärna statens institutioner för att utmåla de egna åsikterna som självklarheter och ovedersäglig sanning.

Vad den avslutande bokstaven L beträffar är det knappast någon slump att den kommer sist, och vad mer är, denna bör snarare utläsas som nyliberal än som libertarian. Skillnaden mellan dessa begrepp kan för merparten måhända förefalla akademisk, men faktum är att den finns där. Vad som kanske mer än något skiljer nyliberalismen från libertarianismen är att den tidigare tenderar att visa prov på just den progressivism och nihilism som också utmärker GAL i sin helhet.

Vad TAN beträffar är dessa bokstäver omsorgsfullt valda för att representera allt GAL-sidan avskyr. Inte desto mindre är dikotomin falsk Feministiskt initiativ anses till exempel ofta utgöra själva sinnebilden för GAL-begreppet, men är inte desto mindre ett i allra högsta grad auktoritärt parti med extrema och långtgående paternalistiska uppfostringsambitioner.

Vad GAL-sidans förmenta antitraditionalism beträffar är detta ingenting man låter sig hindras av då man gång på gång lierar sig med stockkonservativa islamistiska krafter. Inte heller är antinationalism någonting man står fast vid, tvärtom är man i regel varma förespråkare av palestinska och västsahariska nationalstater. Traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar tycks i mångt och mycket främst bli automatiskt förkastliga då de kan förknippas med västerlandet.

Den klassiska liberalismen utgör ett slående exempel på varför GAL-TAN-skalan är ett ytterst dåligt verktyg för att kategorisera ideologier. Den skotska upplysningens liberaler visade i regel prov på såväl T, A och N, men kämpade inte desto mindre med näbbar och klor för andras frihet. Det var inte deras ateism som fick dem att kämpa för sekularism, utan tvärtom det faktum att de var djupt religiösa. Sekularismen var för dem ett sätt att slippa bli påtvingade andra människors världsåskådning.

Vad GAL-sidan står för idag är det diametralt motsatta. För denna är den egna hållningens riktighet och allmängiltighet någonting så självklart att man ser det som ett kall att påtvinga alla den egna livsåskådningen. Med värdegrundsdokument, fostrande TV-program, tillrättalagd journalistik och omsorgsfullt utformade läroplaner skall varenda människa skolas i Den Rätta Läran. De enskilda "församlingens" möjligheter att gå en annan väg skall till varje pris minimeras, och de själar som ändå inte rättar in sig i ledet skall brännmärkas som kättare.

Sist men inte minst bör det påpekas att många av de ideologier som utmålas som typexempel på TAN också är i allra högsta grad progressiva. Skillnaden utgörs främst av det faktum att de senare inte är moderiktigt progressiva, utan tvärtom representerar någon av alla de riktningar framåt som progressivismen på sin irrfärd mot framtiden har intagit tidigare, men just nu förkastar.