2017-11-18

Om integration och assimilation

Frågan om huruvida integration eller assimilation av invandrare är att föredra är ett återkommande tema i debatten om hur Sverige på bästa sätt skall hantera de utmaningar landet idag står inför. Inom borgerligheten återfinns i regel förespråkarna för integration bland människor som själva kallar sig liberala, medan förespråkarna för assimilation återfinns bland konservativa.

Det finns mycket att säga om detta, inte minst vad gäller den uppenbara dubbelmoral integrationsförespråkarna gör sig skyldiga till då de så gott som alltid tycks vara avsevärt mer benägna att med högtravande frihetsargument försvara till exempel den salafistiske mannens rätt att hålla sig med hemmafru, än vad de är att försvara en kristet par i motsvarande situation. Vad som utmärker debatten är dock någonting annat, nämligen det faktum att såväl förespråkarna för integration som assimilation i regel har fel.

Att de konservativa så ofta har fel beror på att aktivt påtvingad assimilation är oförenligt med den västerländska civilisationens grundvalar. Det går, enkelt uttryckt, inte att tvinga en laglydig men kulturellt avvikande person till assimilation med mindre än att man först gör stora ingrepp i såväl individens frihet som äganderätten.

Precis lika fel har dock den som på liberal grund förordar en integrationspolitik som dagens. Förespråkarna för denna linje har förvisso helt rätt i att det är en grundläggande liberal (och negativ) rättighet att, så länge man håller sig inom lagens ramar, leva på ett sätt som kraftigt avviker från det omgivande samhället. Vad de dock missar är att föreställningen om att asocialt beteende bör vara gratis fullständigt saknar stöd i liberalismen.

Att den som väljer att inte anpassa sig till det omgivande samhället får betala ett pris för detta är inte bara sunt, det är också helt i linje med klassiskt liberala och frihetliga principer. Att någon på klassiskt liberal grund är motståndare till fylleriförbud innebär inte att vederbörande anser fylleri på offentlig plats vara ett acceptabelt beteende. Att liberaler anser klädsel vara en fråga för den enskilde innebär inte att de anser det vara ett lämpligt beteende att komma till en jobbintervju i trasiga och illaluktande kläder. Och så vidare.

Vad liberalismen har att säga om ett lagligt men avvikande beteende är att detta är den enskildes val. Den klassiska liberalismen säger dock ingenting om att detta val skall vara befriat från negativa konsekvenser. Vad mer är, den i socialliberala kretsar utbredda föreställningen att asocialt beteende är någonting man skall kunna ägna sig åt på skattebetalarnas bekostnad saknar inte bara stöd i liberalismen, den utgör själva antitesen till en liberal grundsyn.

Rent praktiskt innebär detta att Sverige inte har någon rätt att påtvinga utländska medborgare någon assimilation, men däremot att vi (åtminstone i denna bemärkelse) är i vår fulla rätt att neka den som förkastar svenska värderingar uppehållstillstånd. Det innebär att Sverige å ena sidan inte har rätt att påtvinga någon som fått uppehållstillstånd svenska värderingar, men däremot att vi är i vår fulla rätt att neka denne skattefinansierad specialkost, religionsutövning och kulturellt eller religiöst anpassad utbildning.

Kort sagt, det står den enskilde fritt att förkasta det omgivande samhällets normer och kultur, så länge vederbörande själv bekostar konsekvenserna av detta. Det står den enskilde fritt att vägra ta kvinnor i hand, leva i polygyna förhållanden, klä sig i burqa, isolera sig i enklaver, sätta sina barn i religiösa skolor och bada i könsseparerade bassänger, så länge detta finansieras med egna pengar. Det omgivande samhället har dock ingen som helst skyldighet att bekosta detta.

Att leva i kulturell isolering eller på annat sätt ägna sig åt asocialt beteende är en lyx, varken mer eller mindre. Lyx är en mänsklig rättighet så till vida att ingen äger rätten att hindra den som har råd med lyx från att hänge sig åt sådan. Att få sina luxuösa vanor betalda av andra är emellertid så långt från en liberal rättighet man kan komma.