2018-04-18

Om fakta, åsikter och gamla hederliga lögner

Att fakta är fakta och åsikter är åsikter kan tyckas självklart. I praktiken avslöjar dock många deltagare i samhällsdebatten gång på gång sig själva som personer som har uppenbara svårigheter att förstå skillnaden mellan begreppen.

Ett orsakssamband av typen X leder till Y är (förutsatt att det stämmer) ett faktum. Huruvida Y är någonting bra och eftersträvansvärt, är däremot en åsikt. Detta gäller även i de fall då Y är en till synes uppenbart önskvärd konsekvens av typen tusentals människoliv räddas eller alla får 10 000 kronor mer i månaden.

I praktiken är det i regel något mer komplicerat. Sanningshalten i ett påstående som X leder till Y kan i princip bara fastslås entydigt inom ramen för formella system, såsom matematiken. I den värld vi möter i vår vardag är vi i stället utlämnade till empiriska bevis.

Att vi anser det vara "bevisat" att jordens dragningskraft alltid är riktad nedåt beror på att all vår erfarenhet visar detta. Vi har dock i strikt mening inga som helst bevis på att det förhåller sig på det sättet. Newtons och Einsteins gravitationslagar är i formell mening inte några lagar, utan modeller av verkligheten som har utformats av människor för att på ett meningsfullt sätt beskriva människors iakttagelser av verkligheten.

I nyhetsrapporteringen påstås påfallande ofta att "forskning visar" det ena eller det andra. Det är ett synnerligen förrädiskt uttryck, och då i synnerhet när den forskning som avses inte är naturvetenskaplig. Bakom formuleringen "forskning visar" gömmer sig i regel verkligheten att det allt annat än fullständigt entydiga resultatet av en studie tyder på att någonting förhåller sig på ett visst sätt. Vad som dessutom i regel utelämnas är att det ofta finns andra studier som visar på någonting helt annat.

Huruvida resultaten av politiken på ett visst område (till exempel jämställdhet) är någonting bra är alltid en åsikt, och aldrig fakta. Huruvida denna politik är ett effektivt sätt att uppnå de resultat som efterfrågas är däremot någonting som (åtminstone empiriskt) rent teoretiskt är möjligt att faktagranska.

Att mäta samhällsvetenskapliga variabler och samband är dock i regel avsevärt svårare än att mäta till exempel olika fysiska föremåls massa, och hur dessa påverkar varandra. Därtill är även frågan om huruvida de mål man hoppas uppnå med politiken är vällovliga någonting som endast kan besvaras på basis av åsikter. I praktiken blir det därför ofta påtagligt svårt att leda i bevis att en viss politik är evidens- eller faktabaserad.

Detta är av central betydelse i förståelsen av vår samtid. Såväl politiker som myndigheter påstår sig idag nämligen ofta arbeta evidensbaserat. I praktiken är man dock påfallande ofta ute på väldigt tunn is, och vet egentligen inte vad man gör eller vad som kan bli konsekvenserna. Så länge politiken eller myndighetsutövningen i fråga inte utmanar den rådande diskursen, blir dock sällan detta föremål för faktagranskning.

När någonting däremot utmanar den rådande diskursen upplevs idag behovet av faktagranskning som skriande, och föranleder därtill inte sällan alarmistiska uttalanden om "faktaresistens", "alternative facts" och "post-truth". Ett slående exempel på detta är den så kallade faktagranskningstjänst som Svenska Dagbladet lanserade för några år sedan.

Innan man på Svenska Dagbladet till synes lite diskret lät denna faktagranskningstjänst dö sotdöden, lät man nämligen medelst denna meddela att lögn var sanning och att sanning var lögn. Man slog inte bara fast att invandringen inte kostade tiotals miljarder kronor om året, utan konkluderade därtill att ingen skillnad i arbetslöshet gick att uppmäta mellan invandrare och etniska svenskar.

Sanningen förtjänar att uppgraderas. Att så många idag påstår sig arbeta för just detta borde vara en positiv nyhet, men det är det inte. Bakom de vackra orden om vikten av fakta döljer sig en verklighet där sanningen står lägre i kurs än på länge, och det är de etablerade aktörerna som är skyldiga till detta.

2018-04-15

March for Science – när de faktaresistenta ryggdunkar varandra

Igår hyllade Stockholms universitet initiativet March for Science, och passade samtidigt på att varna för "en utveckling där åsikter likställs med fakta". Detta var ett utslag av synnerligen anmärkningsvärd närsynthet, då hela institutioner på detta och de flesta andra svenska universitet står och faller med att just åsikter (närmare bestämt vänsterextrema sådana) likställs med fakta.

På Stockholms universitet anordnar man utbildningar i såväl "genusvetenskap" som "intersektionalitet", trots att dessa discipliner är lika ovetenskapliga som kreationism och lysenkoism. På universitetet är också politiska extremister som Paulina de los Reyes och Tiina Rosenberg anställda – inte trots den politiska fanatism de uppvisar som privatpersoner, utan för att just denna fanatism anses meriterande.

Skrapar man lite på ytan finner man emellertid att just detta synsätt genomsyrar March for Science från början till slut. Initiativet bottnar nämligen i motstånd mot Donald Trump, och hämtar näring ur narrativen om "falska nyheter" och "alternativa fakta". Att dessa narrativ som sådana uppvisar tydliga drag av postmodernt tänkande gör ironin svåröverträffad.

Såväl makthavares beredvillighet att bortse från vetenskapen som de många falska nyheterna i omlopp är naturligtvis ett stort problem. Detta är dock vare sig en ny företeelse eller någonting som utmärker Donald Trump. Tvärtom är den våg av missnöje som förde just Donald Trump till makten i mångt och mycket en motreaktion mot den orgie i institutionaliserade lögner den postmoderna irrlära som bland annat Stockholms universitet kallar för "vetenskap" i grund och botten är.

Inte desto mindre lär ytterst få av de svenskar som igår demonstrerade för vetenskapen och mot falska nyheter framföra någon kritik mot den institutionaliserade postmoderna kvasivetenskapen. Inte heller lär deras påstådda vurmande för sanningen ha yttrat sig i att de framfört några invändningar mot de flagranta lögner som de senaste åren förpackats som nyheter, och som bland annat handlat om att Sverige och Sandvikens kommun tjänat 900 miljarder respektive en halv miljard kronor på invandringen, och att denna därtill räddat Sveriges pensionärer.

De lär i bästa fall ytterst sällan ha bemött de åsikter som framförts om invandringens påstådda lönsamhet med den fakta som forskare och ämneskunniga som Jan Ekberg, Joakim Ruist och Tino Sanandaji haft att erbjuda. De lär ha hyllat, snarare än kritiserat, de nyhetsredaktioner som inte bara spridit lögner om saken, utan med ett oförblommerat orwellianskt språkbruk därtill benämnt detta för "faktakoll".

I förlängningen handlar det dock om betydligt mer än postmodernism och invandring. Att den svenska narkotikapolitiken är både kontraproduktiv och i allra högsta grad dödlig är sedan länge vetenskapligt fastställt, men de politiker som envist står bakom den beskylls ändå inte för "faktaresistens". På samma sätt är den vetenskapliga evidensen för att höga skatter och omfattande regleringar resulterar i minskat välstånd massiv, men inte desto mindre behöver socialister ytterst sällan stå till svars för att de baserar hela sin ideologi på "alternativa fakta".

Det vetenskapsförnekande post-truth-samhälle varje progressiv mainstreamdebattör med självaktning idag aldrig försitter en chans att varna för är inget hot, det är redan en realitet. Debattörerna i fråga är dock fullständigt blinda för detta, och vad mer är, många av dem har själva aktivt medverkat till att skapa detta monster.

Som människor har vi alla i varierande grad svårt för att ta till oss sanningar och fakta när dessa går stick i stäv med våra invanda föreställningar. Detta är någonting som sannolikt aldrig kommer att förändras, men som vi alla kan bli bättre på, och som vi alla bör vara medvetna om. March for Science är dock inte ett utslag av hur människor försöker bättra sig på denna punkt.

March for Science bör förstås som ett pep rally i vilket människor som vurmar för sanningen så länge denna sammanfaller med deras egen agenda, möts och ryggdunkar varandra. Att deras så kallande vurmande för sanningen så uppenbart är selektivt, gör dem dock lika "faktaresistenta" som de personer de kritiserar. Att de dessutom belönar varandra för denna hållning med ömsesidiga ryggdunkar, gör dock om möjligt just deras egen variant av faktaresistens ännu farligare.

2018-04-14

Om de moderata och socialdemokratiska migrationspolitiska utspelens brist på trovärdighet, och hur denna kan åtgärdas

Jörgen Huitfeldts dagsgamla intervju med Tobias Billström är en ganska intressant inblick i det politiska spel som fick den redan tidigare ansvarslösa svenska migrationspolitiken att haverera fullständigt.

Billströms egen roll i detta skeende är och förblir motsägelsefull. Å ena sidan var han ansvarigt statsråd, å den andra har han idag avsevärt mer heder i behåll än de flesta av sina politikerkollegor. Å ena sidan var en del av de åtgärder Billström föreslog i programmet nästan löjligt tandlösa. Å andra sidan hann han inte bara med att samtidigt föreslå radikala åtgärder, utan påpekade också att genomförandet av dessa brådskar.

Många av de åtgärder Billström efterlyste tillhör idag huvudnumren i den moderata valkampanjen. De kommer dock aldrig genomdrivas av en samlad allians, eftersom inget av de övriga så kallade borgerliga partierna kommer ställa sig bakom dem. De kommer heller aldrig genomföras av en regering som den Sverige har idag. Med knappt 29 procent av väljarna bakom sig, omöjliggör de fem småpartierna med samlade krafter effektivt varje försök att stoppa den svenska marschen rakt mot avgrunden.

Såvida inte denna blockering hävs, kommer dagens problem i snabb takt att växa sig större. Den grova kriminaliteten kommer att flytta fram sina positioner, även in i de välmående bostadsområden vilka än så länge varit relativt förskonade. Skatterna kommer att höjas samtidigt som kvaliteten på de skattefinansierade välfärdstjänsterna försämras. De redan otrygga skolorna kommer att bli ännu farligare platser för både barn och lärare att vistas på. Et cetera.

Detta är inte en utveckling folkmajoriteten vare sig efterlyser eller har efterlyst. Den extrema svenska migrationspolitiken har alltid saknat folkligt mandat, och i regel har inte ens de partier som mest högljutt förordat en gränslös migrationspolitik haft sina väljare med sig. Den extrema svenska migrationspolitiken har med andra ord inte bara varit ett ytterst riskabelt samhällsexperiment i jätteskala, utan också ett ytterst odemokratiskt sådant.

Idag försöker såväl Moderaterna som Socialdemokraterna övertyga väljarna om att man till slut slagit in på en annan väg, men givet småpartiernas kompromisslösa hållning borde ingen okritiskt låta sig övertygas av denna retorik. Om dessa bägge partier med någon som helst trovärdighet skall kunna hävda att den radikala politiska omläggning som är nödvändig för att undvika en direkt dystopisk utveckling står för dörren, och om de inte vill göra detta tillsammans med Sverigedemokraterna, måste de samarbeta med varandra.

Detta bör inte ske i form av någon storkoalition. Detta bör ske genom att de tillsammans gör upp om en ytterst strikt politik för asyl- och anhöriginvandring, och därefter ställer småpartierna inför fait accompli. "Vi samarbetar gärna med er i alla andra frågor", bör budskapet lyda, "men över migrationspolitiken har ni från och med nu ingenting att säga till om".

Så länge man inte antingen gör detta eller inleder ett samarbete med Sverigedemokraterna, bör samtliga dessa bägge partiers migrationspolitiska utspel tolkas som någonting man har för avsikt att glömma i samma sekund som valet är avklarat.

2018-04-11

SD är det givna valet för sossar

Socialdemokraterna går i år enligt egen utsago till val på att framstå som auktoritära. Det märks. Samma parti som 2014 vältrade sig i identitetspolitik och postmodernism går 2018 till val på svenska flaggor och utspel om hårdare tag, strängare straff, ordning och reda, fler poliser, minskad invandring, fler utvisningar och en kompromisslös linje mot extremismen.

Detta hade i grund och botten varit ganska goda nyheter, hade Socialdemokraterna bara menat allvar. Socialdemokraterna har dock inte för en sekund någon avsikt att börja föra en politik som i någon praktisk mening återspeglar denna retorik.

Man ämnar förvisso säkerligen nyanställa en och annan polis, för att förhindra att polistätheten per capita minskar lika mycket som den annars skulle göra. Man ämnar säkerligen också för syns skull rösta igenom en och annan symbolisk skärpning av någon av Sveriges många tandlösa lagar mot grov brottslighet.

I praktiken skulle dock inte politiken förändras nämnvärt, varför allt som är iögonfallande dåligt idag inte bara skulle bestå, utan dessutom successivt förvärras. Den infamösa gymnasielagen är ett närmast övertydligt talande bevis för detta, liksom det faktum att islamistapologeten Ulf Bjereld har en påfallande tung ställning i partiet.

Vad som är om möjligt är ännu mer talande är dock alla de förändringar som inte blivit av under innevarande mandatperiod. Polistätheten har minskat, laglösheten har ökat, straffen för grova brott har förblivit låga, ytterst få utvisningar verkställs och de statliga subventionerna av islamistisk extremism fortsätter.

Det vore lögn att påstå att svenska väljare har att välja och vraka mellan förtroendeingivande partier. Tvärtom är bristen på goda alternativ skriande, och det bästa den som ämnar nyttja sin röst kan göra är att rösta på det minst dåliga. Vi vet med all säkerhet att de problem som idag utmärker Sverige kommer fortsätta förvärras även efter valet, alldeles oavsett vad resultatet blir. Vi vet dessutom att såväl mängden skadliga regleringar som mängden inskränkningar av individens negativa friheter kommer fortsätta öka.

För väljare med traditionella socialdemokratiska värderingar är dock valet enkelt. De kan förvisso inte rösta på Socialdemokraterna, eftersom detta parti idag för en politik som går rakt emot partiets traditionella väljarbas intressen. Som i stort sett enda väljargrupp har de emellertid ett uppenbart alternativ. Jag talar givetvis om Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är förvisso ett parti med många och tämligen uppenbara brister, men när det kommer till kritan är de ett legitimt val. Deras problematiska företrädare och många skandaler till trots, har de visat sig ha rätt i den fråga hela valet i praktiken handlar om. Övriga stora partier har idag insett detta, och gör därför allt för att efterlikna dem. Att imitera sverigedemokrater är idag varje politiker med skamfilat förtroendes sätt att försöka framstå som seriös.

Sverigedemokraternas historia är problematisk, men givet övriga partiers minst sagt svaga prestationer det senaste årtiondet är de i sammanhanget inte desto mindre ett såväl seriöst som legitimt val. För egen del avhålls jag av deras utpräglade sossighet, men för den med socialdemokratiska värderingar borde detta av naturliga skäl inte utgöra något problem.

För den som både hyser klassiskt socialdemokratiska värderingar och önskar en smula grundläggande lag och ordning är valet således enkelt – rösta på Sverigedemokraterna. Av precis samma anledning bör dessa väljare under inga omständigheter rösta på Socialdemokraterna, då fortsatt sossestyre utgör en garanti för både laglöshet och försämrad välfärd.

2018-04-09

Om Viktor Orbán och Olof Palme

I statsradions Studio Ett sändes tidigare idag en debatt om det ungerska valet. Den underförstådda frågeställningen var i sedvanlig public service-anda huruvida valutgången var någonting dåligt (det vill säga vinkling medelst frågeställning), men överraskande nog fick samtidigt den debattör som tveklöst besvarade frågan med ett ja möta hela två debattörer som var av en annan åsikt.

En påfallande intressant aspekt av debatten var att den förstnämnda debattören var generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center. Debattören i fråga representerade med andra ord en organisation uppkallad efter en politiker som tystade ned journalistisk granskning av synnerligen grova skandaler och som demonstrerade tillsammans med företrädare för sällsynt grymma diktaturer. En politiker som satte en ära i att förlöjliga oppositioner, som arbetade målmedvetet för att politisera kulturlivet och som försökte införa planekonomi i Sverige.

De många hänvisningarna till att de ungerska institutionerna är politiserade är med andra ord inte det enda exemplet på att den kritik som framförs mot Ungern från svenskt håll genomsyras av dubbelmoral. Jämfört med Olof Palme framstår nämligen Viktor Orbán som relativt modest i sina maktanspråk. Att i stort sett ingen trots detta reagerar över det surrealistiska i att en företrädare för en organisation uppkallad efter Olof Palme varnar för utvecklingen i Ungern, är i grund och botten ganska hårresande.

Viktor Orbán är allt annat än en perfekt ledare, och hans politik är bitvis ganska obehaglig. Att han respekterar det ungerska folkets syn på invandring, i stället för att mot folkets vilja föra en både extrem och irreversibel politik som radikalt omstöper samhället i en riktning de flesta finner oönskad, gör dock honom till en betydligt större demokrat än sina svenska kollegor.

2018-04-08

Moderaterna står handfallna inför LO:s smutskastningskampanj


Samma socialdemokrati som ständigt gråter krokodiltårar över den hårda tonen på sociala medier, och som varje val påstår sig vara oroliga för att just denna valrörelse skall bli den smutsigaste någonsin, har i dagarna sjösatt en synnerligen vulgär smutskastningskampanj riktad mot Alliansen.

Det hela framstår som desperation över dåligt väljarstöd, snarare än som en skickligt genomförd vulgärpopulistisk kampanj. De många melodramatiska lögnerna blir sannolikt för mycket även för många lättskrämda väljare, och att den förljugna dramaturgin redan dissekeras i alternativa medier är inga särskilt goda nyheter för Socialdemokraterna.

Inte desto mindre är Alliansens uppenbara oförmåga att svara på smutskastningskampanjen slående. Fredrik Johansson gör förvisso tappra försök, men saknar den fingertoppskänsla som krävs för att nå ut. En och annan opinionsskribent lyfter frågan i etablerade medier, men lyckas mest framstå som indignerade elevrådsrepresentanter. Bilden som framträder är den av en borgerlighet som står fullständigt handfallen inför vad som pågår.

Att det förhåller sig på detta vis beror på att den av socialister fullständigt domesticerade svenska borgerligheten internaliserat de spelregler som vänstern slagit fast. Dessa går i korthet ut på att vänstern både kan ljuga hämningslöst och bete sig precis hur illa som helst, samtidigt som orkestrerad gråt och tandagnisslan är att vänta varje gång borgerligheten höjer rösten det minsta eller avviker med så lite som en bråkdel av en millimeter från sanningen. Att hålla sig till dessa spelregler är en värdelös strategi för den borgerlighet som hoppas vinna val, behöver knappast påpekas.

Ironiskt nog hade Moderaterna fram till nyligen en (1) representant som inte lät sig begränsas av dessa spelregler, och därför var mer än kapabel att förflytta spelet till motståndarnas planhalva. Att en moderat spelade samma spel som dem själva gjorde dock vänstern mäkta upprörd, varför en aldrig sinande ström av ogrundade anklagelser om näthat och grova överträdelser riktades mot honom. Till slut mäktade Moderaterna inte med längre, och belade därför sin enda anfallsspelare med munkavle.

Vad Hanif Bali gjorde var inte ett utslag av en unik kompetens. Åtskilliga moderater och alliansföreträdare skulle med lätthet kunna fylla hans skor, om de faktiskt bara ville. Det enda de behöver göra är osentimentalt syna motståndarnas lögner, och emellanåt svara på otrevligheter och smutskastning genom att vara lika oförskämda tillbaka. Att Moderaterna därtill anlitat fullblodsproffset Martin Borgs som digital valledare innebär att de med lätthet skulle kunna göra slarvsylta av den LO-ledda smutskastningskampanjen.

Problemet är att de inte vågar. Problemet är att de låtit sig kuvas av kallhamrade och totalt skrupelfria socialistiska maktspelare så länge att de inte ser att de gång på gång går rakt i fällan. Problemet är att de inte förstår att det spel de spelar är riggat av deras huvudmotståndare. Att Moderaterna inte förmår ta in detta börjar bli direkt obegriplig.

2018-04-07

Islamisterna i Ibn Rushd-sfärens ostörda framfart är ett tecken på att Sverige är ett väldigt ofriskt samhälle

Studieförbundet Ibn Rushd, och alla de organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 som står organisationen nära, är islamister och en gren av Muslimska brödraskapet.

Det är, om ni undrar, inte jag som påstår detta, utan bland annat Myndigheten för samhällsberedskap. De är inte ensamma. Dagens Nyheters Erik Helmerson varnar för dem, den för några veckor sedan så unisont hyllade Patrik Oksanen varnar för dem, terrorexperten Magnus Ranstorp varnar för dem, och så vidare.

Att Ibn Rushd-sfären och dess förgrundsfigurer Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Mattias Gardell har en ytterst sinister agenda är välbelagt. Organisationernas förehavanden och drivkrafter har vid det här laget blivit grundligt kartlagda i ett stort antal artiklar och böcker. Det råder, kort sagt, inte längre några som helst tvivel om att de är islamistiska extremister.

Likväl förbannat kommer Ibn Rushd-sfären undan med detta. För det första lyser den journalistiska granskningen av dem med sin närmast totala frånvaro (den stora merparten av ovan nämnda artiklar utgörs av opinionsmaterial), och för det andra fortsätter staten att gynna dem med bidrag. De islamistiska organisationernas gräddfil till skattebetalarnas pengar öppnade sig under Alice Bah Kuhnkes tid som generaldirektör för dåvarande ungdomsstyrelsen, och har fortsatt sedan dess.

Några månader efter att Alice Bah Kuhnke utsetts till kulturminister lät hon lägga ut en bild på Kulturdepartementets twitterkonto där hon poserade med Fatima Doubakil. När de många felstegen tvingade regeringen att tillsätta en utredning om bidragen till extremister, lät Bah Kuhnke uppdraget gå till Ulf Bjereld, en socialdemokrat med nära band till just islamistiska rörelser. Resultatet blev en fluffig utredning vars slutsatser Bjerelds och Bah Kuhnkes islamistiska vänner knappast har någon anledning att frukta.

När Bah Kuhnke ville ta fram en hemsida för att sprida information om så kallad islamofobi (för övrigt ett begrepp myntat av islamister) gick uppdraget även denna gång till Ibn Rushd. Föga förvånande blev också resultatet ännu ett fullständigt haveri, närmare bestämt i form av en extremistisk hemsida full av konspirationsteorier, och på vilken bland annat existensen av hedersvåld förnekades.

Trots detta utsåg Bah Kuhnke härom månaden en identitetspolitisk aktivist ur Ibn Rushd-sfären till ledamot av Nationalmuseums insynsråd. Trots detta fortsätter Folkbildningsrådet att varje år betala ut tiotals miljoner kronor till Ibn Rushds verksamhet. Trots detta fortsätter kommuner att finansiera Ibn Rushds aktiviteter. Trots detta fortsätter den ytterst påkallade journalistiska granskningen av en öppet extremistisk och islamistisk organisation med stora statsbidrag att lysa med sin frånvaro.

Vad som pågår är en väldigt tydlig indikation på att Sverige är ett ytterst ofriskt samhälle som präglas av kollektiv förnekelse och kollektiva lögner. Att det hela ostört kan pågå i ett land där bekymrade journalister och politiker ständigt talar om faran med ett post-truth-samhälle, är om något ett ett bevis för att Sverige redan är ett väldigt långt gånget sådant, och att medveten om detta är i stort sett obefintlig.

2018-04-05

Om ålderstesterna och den icke-existerande rättsskandalen

Under samlingsrubriken "SvD granskar åldersbedömningarna", återfinns på Svenska Dagbladet ett flertal artiklar om Rättsmedicinalverkets ålderstester av så kallade ensamkommande. Den gemensamma nämnaren för dessa texter är tesen om att ålderstesterna är otillförlitliga, och att vad som pågår därför är en skandal.

Vad som i stort sett aldrig framgår i sammanhanget är emellertid att de personer som riskerar utvisning till följd av eventuellt felaktiga ålderstester är personer som saknar asylskäl. Med andra ord skulle utvisningarna varken bryta mot internationella konventioner eller drabba personer med flyktingstatus även om så ålderstesternas felmarginal var 100 %.

Att ålderstester över huvud taget blivit aktuella är en konsekvens av att den som är omyndig och söker asyl i Sverige vanligtvis får sin ansökan beviljad, alldeles oavsett om vederbörande har giltiga asylskäl eller ej. Detta har skapat gigantiska incitament till fusk, och det är konsekvenserna av detta som man nu valhänt, yrvaket och halvhjärtat försöker komma till rätta med genom bland annat just ålderstester.

Om detta finns mycket att säga, men det centrala i sammanhanget är att vad Svenska Dagbladet beskriver inte på något sätt utgör ett hot mot asylrätten. Ironiskt nog är dock precis detta någonting som i stort sett aldrig påpekas, varför väldigt många sannolikt har en ytterst skev bild av vad ålderstesterna innebär för personer som faktiskt är flyktingar. För dessa betyder ålderstesternas felmarginal nämligen absolut ingenting.

Felaktiga ålderstester utgör med andra ord inte tillstymmelsen till något hot mot vare sig asylrätten eller FN:s flyktingkonvention. Vad som döljer sig bakom Svenska Dagbladets alarmistiska rubriker är således inte någon migrationspolitisk skandal. Att minderåriga utan asylskäl i stor utsträckning skulle beviljas uppehållstillstånd är däremot någonting som reglerats av utlänningslagen, varför tidningen skulle kunna hävda att det är en rättsskandal man är på spåren.

I praktiken faller dock även detta argument platt till marken av två skäl. För det första har de lagavsnitt som reglerat företeelsen i fråga varit undantagsbestämmelser i form av gummiparagrafer. De avgörande formuleringarna i dessa har handlat om "särskilt ömmande omständigheter" och "synnerligen ömmande omständigheter", och vad som stipulerats i lagen är att uppehållstillstånd "får" (inte skall) beviljas om det vid en "samlad bedömning" framkommer skäl för detta.

För det andra sägs ingenting i dessa bestämmelser om att bevisbördan i åldersfrågor skulle ligga på svenska myndigheter. Tvärtom är Migrationsverket i sin kommunikation väldigt tydliga med att det är "[d]et är [...] den sökande som har bevisbördan" och att "den asylsökande måste göra sin identitet sannolik". I bjärt kontrast till detta står de faktiska realiteterna bakom ålderstesterna, nämligen asylsökande som inte gjort sin identitet sannolik, och en bevisbörda som i praktiken förflyttats till Migrationsverket.

De asylsökandes rättigheter enligt såväl svensk lag som FN:s flyktingkonvention har kort sagt inte blivit åsidosatta. I den mån hanteringen röjer någon skandal, går denna i så fall ut på att svenska skattebetalare har tvingats betala för att ett väldigt stort antal uppehållstillstånd delats ut till personer som inte varit berättigade till dem.

2018-04-03

Journalistkåren jublar när yttrandefriheten sätts ur spel

Som en del av det till synes numera permanenta drev mot det fria ordet som Expressen bedriver under parollen "KRITIKEN MOT NÄTJÄTTARNA", publicerade tidningen idag en artikel om det samarbete Facebook ingått med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Ironiskt nog förtjänar nätjätten Facebooks agerande i detta sammanhang i allra högsta grad kritik, men med en skenande boskapshjords känsla för finess lyckas Expressen landa fel även i denna fråga. Artikeln är nämligen, parollen till trots, inte det minsta kritisk. Tvärtom är det underförstådda budskapet att Facebook i detta fall gör allting helt rätt.

I artikeln berättas att MSB fått en "gräddfil" till den avdelning på Facebook som stänger av "trollkonton" som sprider "falska nyheter". Detta för att förhindra "påverkanskampanjer" under årets valrörelse. I klartext betyder detta att staten fått stora möjligheter att förhindra spridning av fullt lagliga, men för staten oönskade, budskap.

Huruvida man anser syftet vara gott eller inte spelar i sammanhanget inte särskilt stor roll. Att Expressen i sin artikel pedagogiskt (och givetvis helt utan utstuderade baktankar) omsorgsfullt förklarar varför även Sverigedemokraterna gynnas av MSB:s agerande förändrar inte grundproblemet, nämligen att staten i och med samarbetet i all praktisk bemärkelse givits omfattande möjligheter att runda tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Detta utan någon insyn, utan något bakomliggande regelverk och utan några möjligheter att överklaga de beslut som fattas.

Det har sedan århundraden tillbaka rått stor samstämmighet kring att en sådan utveckling är någonting som till varje pris skall undvikas. Vad MSB nu ägnar sig åt var fram till för bara några år sedan stoff för dystopiska framtidsskildringar. Idag är det hela emellertid verklighet, och i den journalistkår inom vilken man å ena sidan berömmer sig för att både granska makten och värna det fria ordet, men å den andra plötsligt utsätts för stenhård konkurrens om marknadsandelar, annonsintäkter och möjligheterna att sätta agendan, hyllar man utvecklingen.

Parallellt med detta, och till synes helt utan att ens för ett ögonblick slås av det hyckleri man därmed uppvisar, angriper svenska journalister Indiens regering över ett misslyckat försök att kriminalisera just falska nyheter (eller "så kallade fejkade nyheter", som man plötsligt själva väljer att uttrycka det). Vad som är en önskvärd utveckling här, lyder det outtalade budskapet, utgör i Indien ett synnerligen allvarligt hot mot såväl demokratin som pressfriheten.

2018-03-31

Socialliberal peyotetripp i tre akter eller: Hur Per Svenssons klimatångest dog för våra synder och återuppstod på tredje dagen

Påskhelgen 2018 fattade en av existentiella grubblerier hårt ansatt Per Svensson sin penna för att i ett ledarstick kanalisera den socialliberala Weltschmerz han vid denna tid plågades av.

Vad som hade givit upphov till denna Weltschmerz är oklart, och hans dagboksanteckningar från denna tid ("Fredagen 30 mars, 2018: Hanif Bali – en lätt förklädd Abdul Alhazred?") väcker fler frågor än svar. Vad vi däremot vet är att han framgångsrikt tog sig ur denna episod (av litteraturvetarna ofta omnämnd som Den svenssonska Infernokrisen), och att resultatet av densamma blev en text som såväl i konstnärliga kvaliteter som terapeutisk funktion för tankarna till Goyas svarta målningar.

Svenssons katharsiska mästerverk tar avstamp i de utdöda arternas historia. Efter att i tre stycken ha återgivit denna, och efter att med poetisk precision konstaterat att människan har blivit till asteroider och flygplanen till vulkaner, kan Svensson inte hålla sig sig längre. Nu är det dags för de i varje konstiperad socialliberal skrift med självaktning så essentiella kulturella referenserna, och kulturella referenser är också någonting vi får med besked.

Vi får kursiverad tyska. Vi får Valhall och Wagner, vi får framtidschock och frakturskrift, vi får rhenguld och ragnarök och vi får Trump och trumpeter. Vi får, för att citera den ständigt tidlöse mästaren själv, "Pukslag och trumpeter. Lågorna slukar Valhall. Jerikos murar störtar samman. Facebook finns inte mer."

Detta väver Svensson därefter skickligt samman med klimatkrisen, som han med stor stilistisk precision och elegans förklarar har lika mycket med "Donald Trumps Twitter-utsläpp" som med koldioxid att göra. Men, utvecklar Svensson subtilt sambanden, apokalypsen inträffar också i det lilla. För varje hamburgerrestaurang som öppnar, för varje byggvaruhus som slår upp portarna, slocknar också en stjärna på firmamentet.

De slocknande stjärnorna är, visar det sig, i allra högsta grad signifikativa, för efter att ha tagit omvägen via T. S. Eliot och Macbeth landar den kosmologiskt bevandrande renässansmänniskan Svensson i universums värmedöd. Denna är, observerar Svensson, också identisk med universums tillkomst så som denna beskrivs i Första Mosebok, fast med skillnaden att den senare var gudomlig. Fiat flux, varde brus.

Mycket nöjd med sin upptäckt utser Svensson denna till "en perfekt dramaturgisk båge", och konstaterar sig därefter vara skapad till Guds avbild. Därefter följer en svindlande färd bortom den händelsehorisont som omgärdar det svarta hål som utgör den socialliberala naveln.

Här finner vi "sol och måne", "de fröbärande örterna " och "hela den myllrande och färgsprakande naturen". Här finner vi ett ymnighetshorn av glass, där den som blivit hungrig erbjuds både Magnum med mintsmak och Magnum intense dark. "Vi vandrar i Guds fotspår", konstaterar Svensson lakoniskt, "men åt motsatt håll".

Att det verkligen är åt motsatt håll vi vandrat, får vi det ultimata beviset på i sista stycket. I detta finner vi nämligen att vid resans slutmål väntar ett twittertroll, men inte vilket twittertroll som helst, utan ett twittertroll som slickar på en av de glassar som det ovan omnämnda ymnighetshornet så obetänksamt har tillhandahållit.

Genom att avsluta sin text med denna plot twist påminns vi inte bara ännu en gång om Per Svenssons stilistiska geni. Vi bevittnar därtill också den sannolikt första indikationen på att det var som en i grunden förändrad människa den socialliberale ledarskribenten tog sig ur den svenssonska Infernokrisen påskhelgen 2018.

Referenser:
Svensson, Per: Vi går mot värmedöden var vi går (Dagens Nyheter, 2018-03-31)

2018-03-30

Det var då själva fan, Hakelius!

Det saknas inte direkt oegentligheter att som svensk vara förbannad över.

Den svenska staten drar sörjande anhöriga inför domstol för att komma över deras döda anhörigas pengar. De svenska skatterna tillhör de högsta i världen, och används för att finansiera islamism, terrorism och FN-högdjurs jetset-liv. Staten ger charlataner skolade i pseudovetenskap i uppdrag att indoktrinera dagisbarn i vänsterextremistiskt tankegods. Et cetera.

Detta är såväl perversa som hårresande omständigheter som borde resultera i folkstormar så starka att politikerna tvingades backa direkt, men som dessvärre inte gör det. Av denna anledning ansåg jag själv gårdagens drev mot broschyren "Information till dig som är gift med ett barn" vara delvis missriktat.

Broschyren var förvisso både löjeväckande och ett symptom på den totala brist på verklighetskontakt som genomsyrar den svenska statsförvaltningen, men den påpekade till syvende och sist att sex med minderåriga var olagligt. Jämfört med den stora merparten av den svenska statens många övergrepp på allt som är anständigt, stod broschyrens med silkeslen och konflikträdd röst framhasplade förmaningar och lökiga illustrationer sig slätt.

Det arbete som hade lagts ned på broschyren var givetvis fullständigt bortkastat, men den åsamkade heller ingen skada. Av denna anlednings finns det skäl att problematisera skärtorsdagens drev. Vad som däremot inte finns anledning att problematisera, är motståndet mot barnäktenskap som sådana. Detta är dock precis vad Johan Hakelius nu lik förbannat ändå har gjort.

Det är värt att notera att Hakelius är en debattör som sätter en ära i att vara konträr, och att hans budskap sannolikt delvis skall tolkas som ett utslag av detta. Det bör i rättvisans namn också påpekas att Hakelius invändningar delvis sammanfaller med mina egna. Inte desto mindre slutar Hakelius text med att han dels landar i en kulturrelativistisk sörja till ståndpunkt, dels försöker hålla barnäktenskapens motståndare ansvariga för den situation naiva kulturrelativister har ställt till med.

Den i varje internationell jämförelse extrema svenska migrationspolitiken är någonting som politiker med megalomaniska ambitioner påtvingat svenskarna mot deras vilja. I detta har man haft stöd av en journalistkår, som systematiskt såväl mörkat migrationens kostnader som tonat ned dess omfattning.

Sverige har därför i snabb takt förändrats i en riktning de flesta finner icke-önskvärd. Konsekvenserna i form av grov kriminalitet, extremism, ökade statliga utgifter och försämrad samhällsservice uppfattas som försämringar av så gott som alla, inklusive miljö- och centerpartister. Att i detta läge börja relativisera barnäktenskap, och indirekt kräva att skattebetalarna såväl skall acceptera som subventionera myndiga mäns "rätt" att gifta sig med underåriga kvinnor, blir då att skicka in clownerna en gång för mycket.

"Vad vill ni upprörda göra åt det?", frågar Hakelius sina läsare. Frågan har ett tämligen uppenbart svar: Barnäktenskap ingångna utomlands skall inte erkännas i Sverige. Sådana "par" skall bemötas som två individer, helt utan koppling till varandra. Skulle därefter det icke-erkända äktenskapet resultera i till exempel graviditet, trots att den ena parten är under 15 år, skall åtal för våldtäkt av barn väckas. Om detta inte passar får paret (eller rättare sagt, mannen) i fråga söka sig någon annanstans.

Men, invänder då någon retoriskt, kan inte detta innebära att människor som faktiskt älskar varandra kommer i kläm? Den risken finns givetvis, men den skiljer sig inte från den risk att komma i kläm som svenska medborgare löper då genuin kärlek över femton- eller artonårsgränsen uppstår. Gränsdragningar av det här slaget är aldrig perfekta, men de finns där eftersom alternativet är värre.

Sveriges funktion är inte att vara en yta på vilken vilka sedvänjor som helst är tillåtna. Att en del bevisligen har svårt att acceptera detta är inte ett argument för särlagstiftning. Tvärtom, det är just när någon bryter mot förbudet mot barnäktenskap som det är viktigt att upprätthålla det.

2018-03-29

Att sila broschyrer och svälja barnäktenskap


När det under dagen blev allmänt känt att Socialstyrelsen och Migrationsverket producerat en broschyr med namnet "Information till dig som är gift med ett barn", gav detta upphov till en sällsynt stark våg av folklig vrede. Den skoningslösa kritiken, och all den giftiga satir denna gett upphov till, har varit uppfriskande att åse.

Inte desto mindre är det någonting som skaver. Att det var broschyren, snarare än den sedan länge välkända omständigheten att Sverige erkänner barnäktenskap, som gav upphov till en folkstorm är ett tydligt tecken på att något är fel. När det kom till kritan var det inte missförhållandena, utan de löjeväckande symptomen på dem, som fick folk att reagera.

Under dagen har Socialstyrelsen dragit tillbaka broschyren, och därtill har även bland annat regeringen hunnit med att ta avstånd från den. Därmed kommer sannolikt kritiken snabbt klinga av, samtidigt som barnäktenskapen förblir legala.

Detta är sorgligt av flera skäl, men inte minst för att det är en väldigt tydlig påminnelse om hur hårresande oegentligheter tenderar att flyga under radarn, samtidigt som det är petitesserna som ger upphov till folkstormar. Än sorgligare blir det paradoxalt nog av hur snabbt såväl regeringen som Socialstyrelsen lade sig platta för kritiken.

Skulle motståndet mot alla de oräkneliga olika former av vansinne som präglar det svenska 2010-talet ha varit mer fokuserad, skulle vi nämligen sannolikt också snabbt få se en förändring till det bättre. Att berörda makthavare så snabbt tvingades till reträtt är en väldigt viktig illustration av det faktum att vansinnet bara kan fortgå så länge de flesta till syvende och sist faktiskt accepterar det.

Sist men inte minst bör det påpekas att det är politikerna som tillåtit barnäktenskap. Alliansregeringen gjorde ingenting åt saken under sin tid vid makten, och att en förändring nu är på gång är en följd av att sittande regering har tvingats till det av oppositionen.

När nu allianspartiernas företrädare kritiserar Socialstyrelsen är detta med andra ord ett utslag av en tämligen ny insikt från deras sida. Att därtill ansvarig minister säger sig vara "bestört" över broschyrens innehåll är inte bara ett utslag av en ännu nyare insikt, utan därtill ett utslag av skamlös opportunism. Att Socialstyrelsen över huvud taget lät producera broschyren beror nämligen på att regeringen gav myndigheten i uppdrag att göra just detta.

"Information till dig som är gift med ett barn" bör med andra ord inte i första hand förstås som ett utslag av valhänthet från Socialstyrelsens sida. Broschyren bör förstås som en konsekvens av den politik och samhällsdebatt som har förts i Sverige under de senaste åren. Broschyren är en produkt av hur samma makthavare som nu står på kö för att fördöma den själva har agerat. Detta är en omständighet ingen borde glömma detta valår.

Läs även:
Fristad

2018-03-26

Peter Eriksson (MP) bedriver krig mot det fria ordet med den personliga integriteten som svepskäl

Ditt personnummer – som i sig i framstår som ett allvarligt integritetsövergrepp i de flesta internationella jämförelser – är en offentlig handling. Detsamma gäller bland annat din taxerade inkomst. För den som vill veta vad grannen tjänar, vad någon man förbereder ett identitetsbedrägeri mot har för personnummer, eller om någon är tillräckligt rik för att det skall vara värt besväret att begå ett inbrott hos vederbörande, är denna information som mest ett telefonsamtal till Skatteverket bort.

Kort sagt, för svenska staten är din personliga integritet inte vatten värd. Storebror inte bara ser dig, han är därtill mer än villig att låta andra veta vad han har sett. Om detta förekommer i stort sett ingen debatt, och inget parti har några som helst ambitioner att ändra på systemet. Av denna anledning bör du bli ytterst misstänksam när politiker plötsligt motiverar lagändringar med omsorg om din personliga integritet.

Miljöpartisten Peter Eriksson är allt sedan sin islamistiske företrädare Mehmet Kaplans avgång inte bara bostadsminister, utan därtill "digitaliseringsminister". Titeln är naturligtvis löjeväckande, eftersom såväl digitaliseringen som de flesta andra tekniska framsteg fortskrider trots politikernas ansträngningar, inte tack vare dem. Inte desto mindre bör man vara vaksam på vad Eriksson faktiskt gör av sitt digitaliseringsfögderi.

Den 13 mars (det vill säga före vågen av nyheter om Cambridge Analyticas förehavanden) kunde man på Miljöpartiets Facebookkonto läsa att Peter Eriksson var bekymrad över "trollkonton", och att han till synes ville förbjuda eller begränsa möjligheterna till anonymitet på nätet. När hans partikollega Åsa Romson för fyra år sedan föreslog någonting snarlikt blev kritiken så hård att hon snabbt tvingades backa, men den här gången har talande nog kritiken lyst med sin totala frånvaro i etablerade medier.

När så nyheten om Cambridge Analytica briserade såg Eriksson i denna en kris alldeles för god för att gå till spillo. Med den integritetsdebatt som följde på nyheten om den informationsinsamling det brittiska bolaget och Facebook hade ägnat sig åt som fond, och stärkt av det drev som Expressen sedan flera veckor tillbaka bedriver mot yttrandefriheten, såg den så kallade digitaliseringsministern ett gyllene tillfälle till ökad politisk repression öppna sig.

Genom att öppet hänvisa bland annat till just Cambridge Analytica och den integritetsdebatt som följt på denna nyhet, och genom att därefter cyniskt blanda bort korten, trots att sakerna över huvud taget inte har något med varandra att göra, väljer nu Eriksson att gå vidare med de tankar han ventilerade i det ytterst obehagliga Facebookinlägget.

Idag lät digitaliseringsministern nämligen meddela att regeringen överväger att lagstifta om såväl inskränkningar av yttrandefriheten som förbud mot nätanonymitet. För detta fick han av de journalister som högtidligt förklarat sig vara såväl maktens granskare som garanten för yttrandefrihet, inte en enda kritisk följdfråga.

Det hela är perverst, men det kanske mest perversa i sammanhanget är hur digitaliseringsministern försöker rättfärdiga sitt krig mot det fria ordet genom att åberopa den personliga integriteten. Som tidigare påpekats är svenskarnas rätt till personlig integritet ett skämt, men det är inte detta Eriksson vill göra någonting åt.

Vad Eriksson vill åstadkomma är att på en och samma gång tränga tillbaka yttrandefriheten och öka politikernas makt över internet. Den som tror att det är omsorg om den personliga integriteten som Eriksson gör detta är naiv, och den som bidrar till att främja samma falska integritetsnarrativ är en repressionens nyttiga idiot.

2018-03-25

Två veckor av oförblommerad agendajournalistik

Under föregående vecka avlöste de journalistiska haverierna varandra i snabb takt. Expressen drevade oförtrutet mot yttrandefriheten. Hanif Bali hölls ansvarig för en påhittad och av regeringsföreträdare planterad avlyssningsskandal. Sist men inte minst krävde därtill den veritabla häxjakten #metoo sitt första dödsoffer.

Under veckan som gått har man inom journalistkåren förvisso idkat en gnutta självkritik i just fallet Benny Fredriksson. Benägenheten till självrannsakan över att man under vecka efter vecka ägnade sig åt ohämmad agendajournalistik, och på lösa boliner hänsynslöst hängde ut den ena efter den andra, trots att de grova anklagelser som framfördes var minst sagt dåligt underbyggda, har dock lyst med sin totala frånvaro.

Vad som också lyst med sin totala frånvaro är de uppföljande reportagen om avlyssningen av UD. Givet den tvärsäkerhet med vilken man under förra veckan slog fast att sådan sannolikt ägt rum, och givet att ingen dementi har gått ut, är detta högst anmärkningsvärt. Hade man inom journalistkåren och på UD faktiskt trott på de uppgifter man då basunerade ut, hade också de fortsatta reportagen om saken helt dominerat nyhetsrapporteringen under veckan som gått.

I stället glömdes saken bort i samma ögonblick som Hanif Bali blev avpolleterad. Den oro för ryska påverkansoperationer som förra helgen höll svenska makthavare i ett järngrepp, visade sig med andra ord ha en livslängd på två dygn. Den uppstod i samma ögonblick den påstådda avlyssningen kopplades till en av vänstern avskydd riksdagsman, och upphörde i samma ögonblick riksdagsmannen i fråga övergavs av sin partiledning.

Vad som däremot inte lyst med sin frånvaro under veckan som gått är Expressens drev mot yttrandefriheten. Parollen "KRITIKEN MOT GOOGLE" har blivit "KRITIKEN MOT NÄTJÄTTARNA", och riktas nu, efter att man korsbefruktat sitt tidigare drev med den tämligen orelaterade och från utlandet importerade debatten om Cambridge Analytica, främst mot Facebook.

Ironiskt nog är både Google och Facebook tämligen motbjudande företag. Att vad man nu hudflänger Facebook för lovordades så länge detta bidrog säkra Barack Obama en plats i Vita huset, säger dock väldigt mycket om agendan bakom de krigsrubriker vi nu bevittnar. Vad som gör företagen motbjudande är nämligen inte vad Expressen anklagar dem för, utan tvärtom deras villighet att vara yttrandefrihetshatare och regleringsivrare till lags.

Högerdebattörer blir idag närmast på löpande band både avstängda från Facebook och får sina Youtubeklipp avmonetariserade. Detta eftersom företagen tack vare skrämselkampanjer som Expressens, och de hot om regleringar som är politikernas standardsvar på dessa, blivit mer än villiga att gå vänsterextremister som vill tysta sina meningsmotståndare till mötes.

Att Expressen idag opportunt (och först i vad som sannolikt är slutet av drevets livscykel) väljer att lyfta fram IS som exempel på vikten av ett censurerat internet är ett villospår, eftersom det i praktiken snarare är röster som Gad Saad och Jordan B Peterson som drabbas. Denna utveckling förvärras för varje drev som det Expressen nu ägnar sig åt, och för varje gång politikerna i ett utslag av frapperande populism okritiskt stämmer in i kören.

De senaste veckornas nyhetsrapportering har varit en väldigt viktig påminnelse om att media har en agenda, att vad journalister ägnar sig åt inte sällan är renodlad aktivism och att vad som står i tidningarna påfallande ofta är både vilseledande och osant. Den som inte drar någon lärdom av detta utgör en fara för både sig själv och andra.

2018-03-21

Något om en överraskande selektiv och kortvarig oro för ryska påverkansoperationer

I en krönika som omsorgsfullt utformats för att framstå som både eftertänksam och originell, men som i själva verket är resultatet av en synnerligen kluven upphovsmans vilja att både äta kakan och ha den kvar, går Aftonbladet kulturs Martin Aagård idag till frontalangrepp mot både Hanif Bali och journalistkåren.

Å ena sidan, får vi veta, är Hanif Bali ett "alt-högertroll" som vampyrerna på det moderata partihögkvarteret med berått mod skickat ut för att medelst mobbning och förtal tysta sina motståndare (för säkerhets skull nämns dessutom Donald Trump två gånger). Å andra sidan, fortsätter Aagård medelst en serie insinuationer, är talet om ett aggressivt Ryssland paranoid fiktion.

Ironiskt nog lyckas den av kognitiv dissonans så uppenbart hårt ansatte Aagård utifrån dessa förutsättningar skriva en överraskande bra krönika. Den som tror att kulturskribentens fräna kritik mot Dagens Nyheters agerande bottnar i mediekritiska ambitioner eller omsorg om sanningen, lär dock bedra sig.

Martin Aagårds så överraskande beska kritik mot det drev som utspelat sig är med allra största sannolikhet sprungen ur det faktum att Aagård tidigare själv fått motta kritik för de påfallande relativiserande skildringar han skrivit om bland annat Rysslands angrepp på Ukraina. Det är mot denna bakgrund det faktum att han nu skrivit vad som i praktiken är ett brinnande, om än lätt maskerat, försvarstal för Hanif Bali skall förstås.

Till skillnad från i fallet med anklagelserna mot Hanif Bali ligger det i Aagårds fall dock viss substans i kritiken. Till skillnad från Bali ber Aagård dessutom inte om ursäkt, och till skillnad från Bali är Aagård varken en uttalad förespråkare av Nato eller uttalad kritiker av den ryska regimen.

Därmed borde de personer som nu kritiserat Bali också vara betydligt mer kritiska till Aagård. En och annan av dem är också detta, men Aagård kan sova lugnt i förvissningen om att risken för att han blir måltavla för ett drev i stil med det som i dagarna drabbade den moderate riksdagsmannen är noll.

Drevet mot Hanif Bali handlade nämligen aldrig om Ryssland. Drevet mot Hanif Bali var följden av att ett stort antal personer avskyr honom av det enkla skälet att han synar deras fulspel. Deras oro för ryska påverkansoperationer uppstod i samma ögonblick som en chans att få in en riktig käftsmäll på den moderate riksdagsmannen uppenbarade sig, och upphörde i samma ögonblick som käftsmällen var utdelad.

2018-03-20

Den journalistiska metoden som alla glömde att problematisera

Fallet Hanif Bali har vid de här laget resulterar i gigantiska mängder kommentarer, och även om man inom journalistkåren mangrant slutit leden bakom Dagens Nyheters tämligen aparta narrativ, så har en överraskande stor andel av dessa kommentarer varit vettiga.

I sammanhanget finns dock en aspekt som så gott som alla har förbisett, nämligen den kritik mot journalistiska metoder som det hela startade med. När Hanif Bali kommenterade Patrik Oksanens artikel gick hans invändning varken ut på att texten skulle vara dålig eller att Oksanen skulle ha förmedlat en felaktig bild. Vad Bali påpekade var att Oksanens intervju var initierad av UD.

Detta är, har vi sedan dess fått veta, en väldigt vanlig företeelse. Den okunskap han därmed visade prov på har utgjort del i kritiken mot Bali, och när han därtill, som en central del av sin avbön, själv poängterade just det faktum att förfarandet är vanligt, var detta som exempel på varför han hade varit ute i ogjort ärende.

För den som bemödar sig att lyfta blicken en aning finns det dock ganska goda skäl att problematisera företeelsen, alldeles oavsett hur vanlig denna är. UD är nämligen ingen myndighet, utan en del av regeringen. I och med detta är departementet också ett verktyg för den sittande regeringens agenda.

Detta betyder på intet sätt att Oksanens artikel bör betraktas som suspekt. Det finns heller inte någon anledning att misstänka att Oksanen i och med sin artikel gjorde sig till språkrör för regeringen. Jag ser personligen över huvud taget inte heller någon anledning att kritisera vare sig UD eller Oksanens för deras agerande i den kommunikation som utmynnade i den aktuella intervjun och artikeln.

Vad som däremot är problematiskt är ironiskt nog just det faktum att företeelsen är vanlig. När regeringen väljer att bjuda in utvalda journalister för att möta utvalda gäster, eller delta vid utvalda aktiviteter, så påverkar man också nyhetsrapporteringen. Man får på detta sätt viss kontroll över både vad som skrivs, och vem som skriver det. Det borde vara varje journalists ryggmärgsreflex att se en sådan situation för vad den är, nämligen en uppenbar intressekonflikt.

I ljuset av detta är den så gott som totala enighet om att metoden är fullständigt okontroversiell vi fått se prov på de senaste dagarna, närmast att betraktas som kuslig. Att i en tid då varenda artikel förses med informationsrutor om redaktionens journalistiska bevekelsegrunder, och med pedagogiska förklaringar om skillnaden mellan opinions- och nyhetsmaterial, inte berätta att en artikel delvis tillkommit på regeringens initiativ, är att sila mygg och svälja kameler.

Att just Oksanens artikel var ett exempel på detta är som enskild företeelse sett en petitess. Att däremot ett stort antal artiklar tillkommer på detta vis, utan att läsaren informeras om detta, och utan att praktiskt taget någon invänder mot denna brist på transparens, är däremot högst remarkabelt.

2018-03-19

Om Hanif Bali och varför Sverige fick världens högsta skatter

Det moderata toppgarnityrets reaktion i fallet Hanif Bali kan bero på existensen av i sammanhanget högst relevanta, men ännu inte offentliggjorda, uppgifter. Detta skulle i så fall förklara vad som annars framstår som en drastisk överreaktion från deras sida. Ett sådant scenario skulle däremot inte förklara de hysteriska reaktioner som till exempel Dagens Nyheter och journalistkåren visat prov på.

Såvida man i dessa kretsar inte avsiktligt undanhåller allmänheten information, utan vilken såväl rapporteringen som brösttonerna blir fullständigt obegripliga, vet man i dessa kretsar inte mer än vad allmänheten gör. Därmed kvarstår en i sammanhanget ytterst central omständighet, även om central information ännu inte offentliggjorts, nämligen att vad man ägnat sig åt är ett drev bortom all rim och reson, och som inte kan tolkas som så mycket annat än en från deras sida högst personlig hämndaktion mot en politiker de sedan länge gjort klart att de avskyr.

Varför är då detta så viktigt att påpeka? I grund och botten handlar svaret ironiskt nog inte om Hanif Bali. Bali är, när det kommer till kritan, en lojal partist. I egenskap av sådan har han stått bakom partiledningen även då denna ägnat sig åt migrations- och decemberöverenskommelser, och i egenskap av sådan gör han även nu precis vad partiledningen säger åt honom att göra. Kort sagt, Balis agenda skiljer sig till syvende och sist med allra största sannolikhet ganska mycket från din.

Vad som gör det viktigt att bilda opinion mot det drev vi precis har sett, och vad som (åtminstone utifrån den information vi faktiskt har) gör den moderata partiledningens servilitet så klandervärd, är det faktum att det är denna hållning som tagit oss dit vi är idag.

Det är till följd av denna flathet från högerns sida Sverige blev vad som närmast påminner om en enpartistat. Det är till följd av denna flathet från högerns sida som Sverige blev med världens högsta skatter. Det är genom denna flathet från högerns sida som Sverige blivit ett halvtotalitärt land, där vanliga människor är livrädda för att säga vad de tycker.

Det är till följd av denna flathet från högerns sida som borgerligheten alltid hamnar i försvarsställning. Det är till följd av denna flathet från högerns sida man gång på gång tvingas på defensiven. Det är till följd av denna flathet från högerns sida som samma höger ständigt tvingas hålla sig till spelregler dikterade av socialister.

Moderaterna har måhända köpt sig lite kortsiktig arbetsro, men detta har i så fall skett till priset av år av minskat handlingsutrymme. Det är genom att gång på gång återfalla på denna strategi man tvingats retirera till den allt annat än gynnade position man befinner sig i idag. Strategin har med andra ord varit katastrofal, men av allt att döma har man fortfarande ännu inte förmått lära sig något av detta.

Läs även:
Fristad

2018-03-18

Det svenska agerandet spelar de ryska propagandamakarna rätt i händerna

Flera stora mediejättar, däribland Dagens Nyheter, har de senaste åren vid upprepade tillfällen oreflekterat återpublicerat uppenbar rysk propaganda som om denna vore nyhetsmaterial värt att ta på allvar. Jag har personligen flera gånger varit kritisk till den nu dagsaktuelle Patrik Oksanen, men det kan i sammanhanget inte nog poängteras hur han länge som en av ytterst få opinionsbildare gjorde en heroisk insats för att uppmärksamma detta.

Idag är den ryska propagandan inte längre ett underrapporterat ämne. Skiftet kom för några år sedan, och var tämligen abrupt. Sedan dess har EU-kritiker, Natomotståndare och sverigedemokrater slentrianmässigt utmålats som personer som går Putins ärenden. I ett inte obetydligt antal fall har anklagelserna varit befogade, men överlag har de beskyllningar som nu framförs varit tämligen urskillningslösa och i många fall ytterst ogrundade och orättvisa.

Bilden som framträder är den av ett narrativ™ där anklagelserna har väldigt lite med en vilja att bekämpa påverkansoperationer att göra. Snarare, tycks det, ses de slentrianmässiga beskyllningarna för att gå Putins ärenden som ett effektivt verktyg för att bekämpa och misstänkliggöra meningsmotståndare.

Som av en händelse spelar detta de ryska propagandamakarna rätt i händerna. De ogrundade, slentrianmässiga och svepande anklagelserna bidrar till att exakt den misstro och misstänksamhet skaparna av den ryska propagandan hoppas åstadkomma frodas. Fallet med den nu rikskända e-postkonversationen mellan UD och Patrik Oksanen tjänar som en utmärkt illustration av detta.

Det kan förvisso inte uteslutas att Ryssland faktiskt hade ett finger med i spelet. Det faktum att den främsta måltavlan för de anklagelser som nu framförs är den i sammanhanget så gott som garanterat oskyldige Hanif Bali, är dock ett närmast överdrivet pedagogiskt exempel på faran med att lättvindigt kasta denna sorts anklagelser omkring sig.

Det ansvarslösa agerande såväl media som politiker nu ägnar sig åt får inte bara misstänksamheten i samhället att breda ut sig epidemiskt. Det försvårar dessutom dramatiskt möjligheterna att framöver föra seriösa diskussion om just ryska påverkansoperationer. Ett i sammanhanget mer kontraproduktivt agerande är svårt att föreställa sig.

En annan, och minst lika ironisk, konsekvens av de många minst sagt dåligt underbyggda beskyllningarna, är att den faktiska propagandan tillåts flyga under radarn. På detta fick vi så sent som igår ett synnerligen pedagogiskt exempel, när flera etablerade nyhetskanaler (däribland talande nog Dagens Nyheter) belönade de ryska anklagelserna om att Sverige var källan till det nervgift som användes i engelska Salisbury med omfattande rapportering.

I stället för att antingen tiga ihjäl vad som uppenbart var en avledningsmanöver, eller direkt avslöja denna som just en sådan, gick nyhetsredaktionerna rakt i den fälla de ryska propagandamakarna hade gillrat för dem. Man belönade inte bara ett agerande ämnat att väcka uppmärksamhet med just stor uppmärksamhet. Man gick dessutom i svaromål, och bidrog på detta sätt till att ge det ryska fulspelet legitimitet.

Den ryska propagandans syfte är nämligen inte, som många naivt tycks tro, att framställa Ryssland som oskyldigt. Den ryska propagandans syfte är att pumpa ut ett flertal och sinsemellan helt oförenliga versioner av ett händelseförlopp, för att åstadkomma största möjliga förvirring.

Att rysk propaganda idag, till skillnad från för några år sedan, är ett allt annat än underrapporterat ämne, har inte gjort Sverige mindre mottagligt för den. Tvärtom, vårt i sammanhanget så monumentalt kontraproduktiva agerande har snarare om något sannolikt gjort oss mer sårbara. Det är, för att uttrycka det milt, något av ett underbetyg för nivån på den svenska samhällsdebatten.

2018-03-17

Drevet är en till journalistik förklädd personlig vendetta

Bakom det monumentala haveri som i skrivande stund utspelar sig i media, med UD, Nyheter Idag och Hanif Bali som protagonister, återfinns i grund och botten två i huvudsak skilda händelseförlopp. Då vad man kan läsa om saken i etablerade medier utgör den diametrala motsatsen till varje form av seriös rapportering, finns anledning att nagelfara dessa bägge händelseförlopp lite extra.

Det första händelseförloppet kokar ned till att Nyheter Idag (framgångsrikt) begärt ut den e-postkorrespondens man på UD haft med skribenten Patrik Oksanen, ungefär samtidigt som en sådan korrespondens pågick. Detta är anmärkningsvärt, och i allra högsta grad värd en journalistisk granskning.

Det hela är dock inte något bevis för att UD:s kommunikation blivit avlyssnad. Därtill tycks Nyheter Idags begäran om att få ta del av korrespondensen inte sammanfalla så anmärkningsvärt väl i tid med korrespondensen som sådan, som Dagens Nyheter ger sken av. Exakt vad som har hänt lär framkomma de närmaste dagarna, men det avlyssningsscenario man från UD:s sida uttryckligen framställer som det enda tänkbara, ter sig för att uttrycka det milt allt annat än hugget i sten.

Vad som gör det hela anmärkningsvärt på riktigt är emellertid ett helt annat händelseförlopp, nämligen det som inleddes då den moderate riksdagsmannen Hanif Bali en knapp månad senare på Twitter lade ut den information Nyheter Idag begärt ut. Detta i anslutning till att han kommenterade den artikel av Oksanen som korrespondensen med UD hade utmynnat i.

Kommentaren i fråga var förvisso milt kritisk, men definitivt inte över gränsen. Det enda särskilt anmärkningsvärda i sammanhanget var att Bali hade tillgång till korrespondensen. I sak var detta inget konstigt, då denna var en allmän handling som hade lämnats ut av UD. Efter att det hela under gårdagen blev en nyhet, rådde dock inledningsvis viss förvirring om huruvida Nyheter Idag först offentliggjort informationen, eller om Bali hade fått tillgång till den på annat sätt.

Att Bali till en början lämnade motsägelsefulla uppgifter om detta är någonting han som riksdagsman får tåla både kritik och granskning för. Sedan dess har han dock i detalj redogjort för hur informationen kommit honom till del (han blev kontaktad av Chang Frick), och det enda anmärkningsvärda som återstår är därmed de motsägelsefulla uppgifter han inledningsvis gav.

Skulle det faktiskt visa sig att Nyheter Idag blev varse om korrespondensen via ljusskygga kontakter vore detta förvisso sprängstoff, men ingenting som Hanif Bali i så fall kan lastas för. Det skulle måhända gå att argumentera för att Bali inte borde haft någon som helst kontakt med Chang Frick. I så fall skulle dock väldigt många politiker och journalister behöva ställa sig i skamvrån tillsammans med honom. Det är nämligen inte direkt någon hemlighet att Frick dagligen har gemytligt informationsutbyte med åtskilliga makthavare.

Såvida det i sammanhanget inte finns några graverande uppgifter som ännu inte offentliggjorts, saknar därmed kritiken mot Hanif Bali praktiskt taget helt substans. Detta har dock inte hindrat Dagens Nyheter från att utmåla det hela som en praktskandal. Det har inte heller hindrat andra andra medier från att med stor lust kasta sig in i drevet. Det har heller inte hindrat den till synes fullständigt ryggradslösa moderatledningen från att lägga sig platta för samma drev.

Det är i sammanhanget värt att notera att det nu aktuella drevet förefaller vara initierat av UD. Att Dagens Nyheters ursprungliga reportage om påstådda läckor från UD till största delen bygger på uppgifter anonyma källor på samma departement lämnat, är inte bara djupt ironiskt. Att källor på samma S-styrda UD som i närtid gjort sig ökänt för sina försök att obstruera granskningen av regeringens jakt på en plats i säkerhetsrådet, under ett valår plötsligt ses som sanningsvittnen i frågor som rör Moderaterna, är framför allt ett utslag av skandalöst dålig journalistik.

Strategin tycks dock ha fungerat. Efter att journalistkåren utan vidare köpt S-tjänstemännen vid UD:s bild av Balis påstått centrala roll i vad man hävdar är en avlyssningsaffär, använder nu flera tunga S-företrädare ogenerat det hela som ett politiskt slagträ i valrörelsen. Att det hela inte bara saknar varje spår av sans och balans, utan framför allt är ett utslag av oförblommerad vulgärpopulism, kan de lugnt räkna med att slippa bli granskade för. Den förment professionella och objektiva journalistkåren har redan med all önskvärd tydlighet visat att den helt och hållet står på deras sida.

Det besinningslösa drev som nu pågår handlar varken om Krim, UD, påverkansoperationer eller Patrik Oksanen. Drevet är en till journalistik förklädd personlig vendetta mot en högerpolitiker som haft den monumentala fräckheten att vägra dansa efter vänsterns pipa. Som sådant är det en väldigt kärnfull, om än också ytterst osmickrande, lägesbild av tillståndet i Sverige.

2018-03-15

Den svenska journalistkåren är patetisk


Google har, meddelade företagets chefsjurist David Price i tisdags, gjort det till en högprioriterad uppgift att "så snart som möjligt" driftsätta en särskild "svensk version" av sökmotorn. Detta skall, som man uttrycker det, leda till "mer kvalitativa resultat på sökningar som kan leda till tvivelaktigt innehåll".

Bakom de vackra orden om "mer kvalitativa resultat" döljer sig dock en betydligt mer sinister verklighet. Vad Price i själva verket säger är att de censuralgoritmer Google utvecklat för att kunna verka i diktaturer och länder med drakoniska blasfemilagar, nu kommer att börja användas i Sverige.

Det hysteriska och högst onyanserade drev Expressen och Dagens Nyheter (numera dessutom understödda av statstelevisionen) sedan en tid tillbaka bedrivit mot sökmotorn har därmed fått konkreta resultat – den svenska versionen av Google kommer beläggas med "barnfilter". Information som matchar vissa sökningar kommer försvinna ur sökresultaten, trots att Google känner till denna informations existens och vet att den kan vara av intresse för användaren.

När Google tidigare gjort samma sak i bland annat Kina och Pakistan har detta varit för att ländernas regimer krävt det. För detta har företaget kritiserats hårt, inte minst av svenska journalister. När samma sak nu händer i Sverige är det dock journalisterna själva som är den pådrivande kraften.

Detta tål att upprepas. Till följd av ett synnerligen onyanserat drev, genomsyrat av en moralpanik som för tankarna till såväl den ökända videovåldsdebatten som Siewert Öholms infamösa korståg mot hårdrock, är svenska journalister nu på god väg att försämra allmänhetens tillgång till information. Det hela är direkt perverst.

De journalister som kämpar för att begränsa tillgången till information förtjänar endast förakt. Sådana journalister har inte bara fullständigt övergivit principerna de påstår sig hålla för heliga, utan därtill aktivt börja bekämpa dessa. Sådana journalister hör hemma på ett Partikontrollerat propagandaorgan i en totalitär diktatur.

Den svenska journalistkåren är ett skämt. Den har systematiskt vilselett, ljugit och mörkat. De har utmålat sina konkurrenter som Djävulens hantlangare, när dessa informerat om sådant de själva försökt undanhålla allmänheten. När forna tiders förljugna narrativ inte längre är gångbara, uppfinner man inte bara nya. Den här gången kombinerar men dessutom sin aktivism med att helhjärtat gå in för att strypa allmänhetens tillgång till information.

Det är obeskrivligt patetiskt, men framför allt väldigt, väldigt farligt.

Tidigare i ämnet:
Journalister i kamp mot det fria ordet
Expressen har tappat det fullständigt

Tack till Anybody som uppmärksammade mig på detta.

2018-03-14

Expressen har tappat det fullständigt

Expressens sensationalistiska, onyanserade och i förlängningen också direkt kusliga drev mot Google har under dagen förflyttat sig ännu djupare in i skymningszonen.

Tidningens senaste upptäckt är att den nazityska filmen Den evige juden finns upplagd på Youtube, och därtill kan nås genom en sökning på de ord som ingår i dess titel. Att denna film kan ses på Youtube finner man på Expressen uppenbarligen så fruktansvärt att man inte ens bryr sig om att motivera varför den borde tas bort.

Expressens artikel insinuerar i stället tämligen oblygt att det endast är nazister som kan tänkas ha något intresse av att se filmen. Därmed bortser man fullständigt från alla historieintresserade, forskare och övertygade motståndare till antisemitism för vilka filmen är ett förvisso obehagligt, men också väldigt viktigt tidsdokument.

På Expressen förefaller man emellertid vara fullständigt oförmögna att se detta. Argumentationen påminner mest om den moralpanik som den idag ökända videovåldsdebatten en gång utmynnade i. När man beskriver Den evige juden är det nämligen inte bara det djupt motbjudande antisemitiska budskapet man nämner.

Lika stor vikt läggs vid att filmen "avslutas med tal av Adolf Hitler och marscherande nazityska soldater", ungefär som om detta vore något gemene man aldrig hade sett förut, och inte kunde ta del av utan att antingen traumatiseras eller ledas i fördärvet. Det underförstådda budskapet tycks vara att materialet är så farligt och förrädiskt att det bör undanhållas allmänheten, och endast göras tillgängligt för journalister och forskare.

Detta säger väldigt lite om Googles etik, men desto mer om den oförblommerade elitism man inom journalistkåren håller sig med, och som det synnerligen onyanserade och därtill tekniskt ignoranta drevet är ett direkt utslag av. Det samlade intrycket blir att Expressen har tappat det fullständigt.

I förlängningen bör man också fråga sig med vilken trovärdighet Expressen egentligen kan granska hat och extremism på nätet. Tidningen har till exempel under flera års tid slentrianmässigt benämnt Avpixlat/Samhällsnytt som en "hatsajt". Detta är inte bara oprofessionellt, det är direkt lögnaktigt.

Samhällsnytt står inte över granskning. Det finns tvärtom goda skäl att granska såväl deras artiklar som sidans medarbetare och finansiärer. Att kalla sidan för en "hatsajt" är dock inte seriös nyhetsrapportering, det är att ogenerat ägna sig åt agendajournalistik och aktivism. Det finns gott om sidor på nätet som förtjänar denna benämning, men alldeles oavsett vad man tycker om Samhällsnytt i är sidan inte en av dem. Att påstå detta är direkt oseriöst.

Att det är samma högst oprofessionella fäbless för aktivism medelst kraftigt vinklad nyhetsrapportering som ligger bakom det nu aktuella bisarra drevet mot Google är ingen särskilt långsökt gissning. Detta är illa nog i sig, men att det hela därtill i tiden så nära sammanfaller med en tilltänkt grundlagsändring som skall ge "seriösa" medier (läs: Expressen) ett informationsövertag över allmänheten borde ge gemene man kalla kårar.

Tidigare i ämnet:
Journalister i kamp mot det fria ordet

2018-03-13

Journalister i kamp mot det fria ordet

Under parollen "KRITIKEN MOT GOOGLE" drevar Expressen sedan en tid tillbaka mot den amerikanska sökmotorjätten. Kritiken (som för övrigt till allra största del är Expressenjournalisternas egen sådan) rörde inledningsvis främst Youtubekanalen "Granskning Sverige", men har sedan denna för några dagar sedan stängdes ned fokuserat på Googles sökresultat.

Den senare kritiken kokar ned till att Google speglar hur nätet faktiskt ser ut. Söker man på vissa begrepp och namn blir resultatet obehagliga sökträffar, av den enkla anledningen att de sökord man använt återfinns på dessa sidor. Expressens kritik riktar sig dock inte mot personerna bakom dessa sidor, och inte heller mot de webhotell som står värd för dem.

Expressens kritik riktar sig mot Google, och kokar ned till att sökmotorn i dessa fall borde returnera missvisande sökresultat. Denna kritik är minst sagt underlig av flera anledningar. Den kanske mest uppenbara invändningen är att det i praktiken är omöjligt att undvika att ett stort antal sökningar resulterar i djupt obehagliga sökträffar, eftersom mängden information på nätet är gigantisk och oöverblickbar.

Kritiken är dock huvudlös även av andra skäl. Om Google på detta sätt pressas att agera grindvakt, kommer företaget också ges väldigt stor makt över vilken information vi övriga kan ta del av. Utrymmet för godtycke blir enormt, och eftersom företaget lär vilja undvika ytterligare drev kommer man i så fall också sannolikt hellre fälla en fria.

Snart därefter lär betydligt mindre kontroversiell information än den Expressen nu riktar in sig på plötsligt också försvinna från sökträffarna. Vi vet detta, eftersom dylika incidenter redan sker dagligen. Detta som en direkt konsekvens av att de stora sociala medieföretagen försöker förekomma mediestormar, och de hot om regleringar som brukar vara opportunistiska, cyniska och vindkänsliga politikers första reaktion på sådana.

Att flera tunga politiker förutsägbart nog har redan reagerat på precis detta sätt borde få alla varningsklockor att ringa. Det hela kan i princip bara sluta på ett sätt, nämligen att vår tillgång till information försämras. Antingen som en följd av nya faktiska regleringar, eller som en följd av någonting Google gör "frivilligt" för att desarmera hotet om nya regleringar.

Att det är just journalister som på detta sätt går i bräschen för att strypa informationsfriheten kan tyckas ironiskt, åtminstone för den som köpt journalisternas bild av sig själva som det fria ordets fanbärare. I själva verket har dock denna idealistiska bild av journalistikens drivkrafter mycket litet med verkligheten att göra.

Idag präglas journalistkårens agenda inte endast av de vänsteråsikter som så länge har genomsyrat nyhetsrapporteringen. Internet har dessutom berövat journalisterna deras tidigare så privilegierade ställning som informationsflödets mästare. För bara ett par årtionden sedan var deras makt över vilken information som spreds enorm, men idag kan information nå viral spridning helt utan deras inblandning.

Detta förändrar samhällsdebatten, eftersom gemene man nu plötsligt får veta sådant som man inom journalistkåren tidigare såg till inte nådde allmän kännedom. Att de etablerade medierna därtill har uppenbara svårigheter att klara sig i konkurrensen, och att journalister därmed inte bara får se sin makt minska, utan dessutom får se den egna födkroken allt mer hotad, gör plötsligt de allt mer hätska och irrationella utspelen begripliga.

Journalisterna på Expressen intalar sannolikt sig själva att de slåss för det fria ordet, även när de slåss för att begränsa det. I själva verket agerar de precis som de ludditer som, i en fåfäng förhoppning om att stoppa en oundviklig utveckling, slog sönder varje mekanisk vävstol de kom över. I detta är journalisterna lika dömda att misslyckas som ludditerna, men sannolikt kan de ställa till med stor skada på vägen.

2018-03-12

Om libertarianism, böneutrop och kyrkklockor

Frågan om huruvida en moské i Växjö skall tillåtas börja med böneutrop har lett till en infekterad debatt, därtill sedan några dagar tillbaka en sådan begåvad med Dagens Nyheters ständigt så vilsna ledarredaktion som klassisk kontraindikator.

Ur ett libertarianskt/frihetligt/klassiskt liberalt perspektiv har den förment komplicerade frågan om böneutrop ett påfallande enkelt svar. Att tillåta böneutrop som tränger in på andras mark vore att bevilja någon en positiv rättighet som gick ut över andras negativa rättigheter. En sådan ordning skulle bryta mot en av libertarianismens viktigaste grundprinciper, varför en sådan ordning ur detta synsätt inte heller är önskvärd.

Naturligtvis vore detta inte någonting unikt. Antalet etablerade företeelser som inkräktar på andra människors negativa rättigheter är redan oräkneliga, med trafikbuller och beskattning som två belysande exempel. Trafikbuller utgör dock till skillnad från böneutrop baksidan av en företeelse som medför betydande samhällsnytta, och att vi tillhör världens högst beskattade folk utgör inget giltigt argument för att acceptera ytterligare inskränkningar av våra negativa rättigheter (om något snarare det diametralt motsatta).

Men, invänder då någon både grötmyndigt och deprimerande förutsägbart, kan inte exakt detsamma sägas om kyrkklockor? Egentligen borde man bara slå dövörat till, eftersom självutplånande och neurotiska argument som detta redan har normaliserats i en omfattning som är direkt osund. Argumentet åberopas dock så ofta, och därtill i regel så triumfatoriskt (alternativt ängsligt), att det ändå finns anledning att granska det närmare.

Kyrkklockor har i sammanhanget den ur frihetlig synvinkel mycket viktiga sedvanerätten på sin sida. Kyrkklockor accepteras av hävd, då dessa sedan århundraden och årtusenden utgör en integrerad del av det västerländska offentliga rummet. Att en stor majoritet därtill uppskattar kyrkklockornas klang, samtidigt som ytterst få faktiskt faktiskt stör sig på dem, gör därmed företeelsen tämligen oproblematisk ur en libertariansk eller klassiskt liberal synvinkel. För den fyrkantige utgör måhända dessa en inskränkning i den enskildes negativa rättigheter i samma omfattning som böneutrop skulle göra, men i praktiken uppfattar ytterst få det så.

Den klassiska liberalismen har nämligen inte några jakobinska samhällsomstörtande ambitioner, även om många felaktigt tror detta. Tvärtom, den klassiska liberalismen lägger stor vikt vid sedvanerätten och motsätter sig drastiska samhällsexperiment. Plötsliga, högst kontroversiella och politiskt orkestrerade förändringar av den offentliga ljudbilden strider därmed mot den den klassiska liberalismens principer.

I sammanhanget bör det också påpekas att de flesta människor som idag hör kyrkklockor i sin vardag, gör detta för att de antingen själva av egen fri flyttat till en sådan plats, eller för att deras förfäder gjort detta. Den landsbygdsbefolkning som låtit sig urbaniseras har inte behövt utsätta sig för ljudet av kyrkklockor, men ändå valt att göra det. Utrymmet för välgrundande klagomål krymper därmed drastiskt.

Med muslimska böneutrop förhåller det sig väldigt annorlunda. Dessa är inte av hävd en del av det svenska offentliga rummet, och de personer som är vana vid att i sin vardag höra sådana, men nu inte längre gör det, befinner sig i denna belägenhet för att de av egen fri vilja flyttat till ett land utan offentliga böneutrop. De har med andra ord inte sedvaneargumentet på sin sida, vilket den majoritet som vill slippa höra en för dem främmande religions böneutrop däremot har.

Skulle däremot svenska moskéer tillåtas börja med böneutrop, skulle sådana med tiden komma att få sedvanerätten på sin sida. Detta är om något ett argument mot att tillåta en sådan utveckling. Skulle detta nya (och för många högst oönskade) inslag i den offentliga ljudbilden tillåtas börja få sedvanerätten på sin sida, skulle förändringen med tiden också bli irreversibel.

Sist men inte minst finns också (som många andra påpekat före mig) en annan högst avgörande skillnad mellan kyrkklockor och böneutrop, nämligen vilken information som förmedlas. Kyrkklockors ringande är förvisso informationsbärande, men den information de förmedlar är antingen helt och hållet sekulär eller implicit.

Vid de flesta tillfällen kyrkklockor hörs ringa är den enda information som förmedlas nämligen klockslaget. Vid de totalt sett tämligen sällsynta tillfällen då de kallar till gudstjänst är denna information helt och hållet implicit, och omöjlig att förstå utan förkunskaper.

Med böneutrop förhåller det sig dock ännu en gång helt annorlunda. Böneutrop är aldrig sekulära, och den information de fem gånger om dagen förmedlar är i allra högsta grad explicit. Allah är den enda Guden, lyder det övergripande budskapet, och islam den enda sanna religionen. Att jämföra detta med ringande kyrkklockor är direkt ohederligt.