2014-09-02

Integrationspolitik och strutspolitik

Thomas Gür och Ann-Charlotte Marteus har i dagarna skrivit varsin väldigt läsvärd text om den svenska integrationspolitiken.

I Gürs text ligger tonvikten på det faktum att arbetslösheten bland kommunmottagna flyktingar efter sju år fortfarande uppgår till 50 %. Därefter avtar integrationstakten ytterligare, under de efterföljande åtta åren sjunker arbetslösheten i gruppen bara med ytterligare drygt tio procentenheter. I ett internationellt perspektiv betyder detta att "Sverige har det största sysselsättningsgapet i OECD mellan infödda och invandrare", eller annorlunda uttryckt, Sverige är sämst på integration av alla i-länder.

Marteus inleder sin text med att peka på tystnaden kring detta politiska fiasko. Marteus är såväl klarsynt som föredömligt självkritisk då hon spekulerar i vad detta beror på:
En förklaring till att ämnet inte avhandlas är säkert skotträdsla. Det har alltid varit lätt att få "Ni fiskar i grumliga vatten!" kastat på sig när integrationsfrågor tas upp. Jag har själv varit med och kastat, så jag vet. Sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har de potentiella vapnen blivit vassare: "Ni normaliserar SD!", "Ni normaliserar rasismen!"
Marteus fortsätter därefter med att gå in på orsakerna till den misslyckade integrationspolitiken. Hon hänvisar till de – i grund och botten väldigt naturliga – orsakssamband som bland annat nationalekonomen Andreas Berghs forskning kommit fram till:
Vilka faktorer främjar då invandrares intåg på arbetsmarknaden? Jo, mindre av kollektivavtal och större lönespridning. Samt mindre generösa "bidrag".
Den svenska jumboplaceringen framstår som föga gåtfull.
De orsaker Marteus pekar på blir särskilt intressanta då man betänker att syftet med samma bidragssystem och arbetsmarknadsreglering är att motverka sociala klyftor. Detta fungerar på kort sikt, men på lite längre sikt blir effekten den diametralt motsatta. Barn växer upp i familjer där föräldrarna inte jobbar, inte kan de sociala koderna, har begränsad möjlighet att hjälpa barnen med skolarbetet och inte sällan ej ens behärskar språket. Därmed bidrar regleringarna och bidragssystemen till att cementera det utanförskap deras syfte var att motverka.

Detta är såklart politiskt sprängstoff. Skulle vänstern ta konsekvenserna av detta skulle de behöva erkänna inför väljarna att den rekordstora invandringen gör den svenska modellen omöjlig att behålla i nuvarande tappning. Skulle högern ta konsekvenserna av detta skulle de, för att få bukt med problemet, behöva gå tillbaka till den högerpolitik som Fredrik Reinfeldts nya moderater gjort allt för att bevisa att man inte längre står för.

Därför råder det inte bara politisk förlamning kring integrationspolitiken, oförmågan att hantera Sveriges kanske viktigaste framtidsfråga har dessutom gjort politikerkåren stingslig. När någon väljer att lyfta den fråga som man från höger till vänster bara vill försöka tiga ihjäl, svarar därför också den frustrerade politikerkåren i detta läge allt oftare och allt mer aggressivt med att spela ut rasistkortet.

För varje gång man lyckats kväsa debatten, kan man också skjuta upp de obekväma besluten ännu en tid.

Lästips: Anybody's Place, Ilan Sadé
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Sk1, Sk2, LT1, Bar, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Dag7, Dag8, Dag9, Dag10, Dag11, Dag12, Dag13, Dag14, Re1, Re2, Re3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5