2015-01-17

Moskén och den rasistiska antirasismen

Igår publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel av islamologen och religionsforskaren Sameh Egyptson. I denna ger Egyptson ett flertal exempel på hur Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa och Hassan Moussa, generalsekreterare för Svenska Islamiska Stiftelsen, ordförande i det svenska imam-rådet och verksam vid Stockholms moské (vilken Islamiska Förbundet driver) uttalar sig helt annorlunda i arabiska medier än vad de gör i svenska.

Detta är högst anmärkningsvärt då Islamiska Förbundet och Stockholms moské, tillsammans med bland annat Sveriges muslimska förbund (SMF), har blivit de främsta företrädarna för vad som brukar kallas det muslimska civilsamhället i Sverige. Stockholms moské har en prestigefull ställning, förbundets representanter får ofta tala för Sveriges muslimer i TV, flera av dess lokalföreningar uppbär statsbidrag och Islamiska Förbundets ordförande Omar Mustafa blev för en tid till och med invald i Socialdemokraternas partistyrelse.

Vad debattartikeln beskriver är dock bara det senaste exemplet på ett mönster som går många år tillbaka i tiden. Man vill gärna framstå som respektabla och moderata utåt, men skrapar man lite på ytan finner man en helt annan verklighet. Detta är välbelagt, men trots detta har såväl politiker som journalister fortsatt att behandla Islamiska Förbundet och moskén som seriösa aktörer.

När Stockholms moské invigdes var Mona Sahlin och Lena Hjelm-Wallén på plats. Sahlin och Hjelm-Wallén valde då inte bara att bära slöja, de uppträdde dessutom tillsammans med SMF:s ordförande Mahmoud Aldebe. Några år senare krävde Aldebe särlagar för svenska muslimer, vilket emellertid inte hindrade Centerpartiet från att nominera honom till riksdagsledamot. Enligt Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund har SMF fått statsbidrag både före och efter Aldebes krav på särlagar för muslimer.

Sedan Stockholms moské invigdes har incidenterna varit många. Moskéns bokhandel har sålt grovt antisemitiskt material. Moskéns familjerådgivare har hävdat att en kvinna inte får neka sin man sex, även om han både misshandlar henne och är bigamist. En tidigare imam på moskén har smugglat vapen till Syrien. Hassan Moussa har själv, då han hållit fredagsbön, uttryckt sig väldigt aggressivt mot britter och amerikaner och kallat deras soldater i Irak för "barnbarn till Hitler". När moskéns tolk därefter "översatte" hans ord till svenska hade budskapet blivit ett helt annat.

Det finns en tydlig parallell mellan Moussas dubbla budskap då och det dubbla budskap Egyptson i sin debattartikel kritiserar honom för idag. I en intervju med Al Jazeera har han påstått att vad som sker idag är inledningen på ett folkmord på muslimer ("islamocaust") i Sverige. Egyptson tar också upp en annan intervju med Al Jazeera, i vilken Moussa presenterar en antisemitisk konspirationsteori om att "islamofobin i Sverige ingår i ett sionistiskt propagandaupplägg".

Islamiska Förbundet är därtill medarrangör av "Muslimska familjedagarna". Till detta evenemang har bland annat antisemiter, homofober och förespråkare av kvinnomisshandel bjudits in som talare. Det rör sig med andra ord inte om enskilda händelser, det finns ett tydligt mönster som består över tid. Egyptsons artikel har sedan den publicerades väckt ganska stor uppståndelse, men det borde den inte.

Vad som beskrivs i artikel lär inte förvåna någon som är insatt i vad som händer på Stockholms moské eller som följt turerna kring Islamiska Förbundet. Det djupt oroväckande är att dessa organisationer kommer undan med sin extremism, att varje grovt övertramp betraktas som en enstaka händelse, att politiker fortsätter se förbundet – som är en del av Muslimska Brödraskapet – som en god representant för svenska muslimer och att socialdemokrater som Peter Weiderud hävdar att Omar Mustafa utsattes för diskriminering då han petades från den socialdemokratiska partistyrelsen.

"Omar Mustafa bedöms med annan måttstock än vi andra" hävdade Weiderud då. I detta hade Weiderud ironiskt nog helt rätt, men inte för Mustafa – vilket Weiderud ville ha sagt – skulle ha bedömts hårdare än andra. Vad som borde vara uppenbart för varje tänkande människa som satt sig in i saken är att det förhåller sig precis tvärtom, att personer som Mustafa och Mehmet Kaplan av välmenande kulturrelativister kommer undan med grova övertramp som aldrig hade accepterats från icke-muslimskt håll.

Dessa välmenande kulturrelativister befinner sig i åsiktskorridorens mittfåra och känner säkert sig själva som goda människor, men i själva verket är de rasister. De anser nämligen inte att muslimer kan hållas till samma standarder som vi håller oss själva till. Örebropolitikernas beslut att ge Daeshterrorister jobb är ett annat skrämmande exempel på detta.

Av källan i Egyptsons debattartikel framgår att detta var en lögn.

Relaterat:
Därför är Mehmet Kaplan islamist
Myten om islamismen som promillerörelse
Charlie Hebdo och kulturrelativismen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, Sk1, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, Re1, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Dag1, Dag2, Dag3, Ex1, Ex2, Ab1