2015-08-31

Pressombudsmannen och yttrandefriheten

För halvannan vecka sedan uttalade sig journalisten Ola Sigvardsson i sin roll som "Allmänhetens Pressombudsman" om yttrandefriheten. Sigvardssons titel är inte bara en smula grandios, den hävdar därtill explicit att den som innehar ämbetet i första hand tjänar allmänheten. Av denna anledning är vad Sigvardsson då faktiskt sade väldigt anmärkningsvärt:
"Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt."
För journalister i allmänhet, och för någon som kallar sig "Allmänhetens Pressombudsman" i synnerhet, borde det vara en ryggmärgsreflex att yttrande- och tryckfriheterna är grundläggande demokratiska rättigheter. Vad PO lät antyda var emellertid att dessa rättigheter är generösa gåvor som allmänheten har fått av politikerna och som, skulle politikerna ångra sig, när som helst kan dras tillbaka.

I ljuset av detta är det väldigt intressant att notera att Sigvardsson i sin ungdom inte bara var maoist, utan därtill en av medarbetarna på Rödluvan, dåvarande Sveriges Kommunistiska Partis ungdomsförbundstidning. Sigvardsson bekänner gissningsvis inte sig längre till maoismen, men hans uttalanden om just press- och yttrandefriheterna gör oavsett vilket detta hans tidigare engagemang anmärkningsvärt.

Sigvardssons uttalande om om vikten av att "trycka och yttra oss [...] på ett ansvarsfullt sätt" riktade sig mot alternativa medier. En del av dessa är genuint motbjudande publikationer, andra är otrevliga men oförtjänta av att slentrianmässigt stämplas som till exempel "hatsajter". Oavsett vilket hör det dock till ovanligheterna att dessa förespråkar massmord och totalitär diktatur.

Tidningen Rödluvan, däremot, ställde sig villigt på en ytterst grym och totalitär diktaturs sida. Bland denna totalitära diktaturs konsekvenser återfinns inte bara det faktum att en högst ansenlig andel av jordens befolkning levde i ofrihet till följd av denna. Bland konsekvenserna återfinns därtill det faktum att miljoner eller rentav tiotals miljoner människor dog i ofrihet, som en direkt följd av den politik som fördes.

Hur Sigvardsson ser på detta idag vet jag inte. Jag ställer mig emellertid högst tvivlande till att han idag anser att arbetet med Rödluvan var ett exempel på att på ett icke-ansvarsfullt sätt nyttja sig av press- och yttrandefriheterna. Vad mer är, en bakgrund som Sigvardssons ses i Sverige inte som problematisk. Hade någon vid samma tid däremot med samma frenesi engagerat sig för den avsevärt mindre blodiga diktaturen i Chile, skulle denna person aldrig ha blivit utsedd till pressombudsman.

Detta sätter fingret på något viktigt, nämligen att 68-vågen aldrig försvann. Den avtog i styrka, men dess konsekvenser i form av dubbla måttstockar och revolutionsromantik lever kvar. Det yttrar sig inte bara i vurmandet för Researchgruppen. Det yttrar sig inte heller bara i det faktum att det anses legitimt att hylla vissa massmördare men inte andra.

Vad det framför allt yttrar sig i är det faktum att vad "Allmänhetens Pressombudsman" kallar för "en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen och göra det så gott det går", i själva verket beskriver en journalistik med en kraftig slagsida åt vänster.

Läs även:
Thomas Gür
SvD1, SvD2, Ex1, SVT1, Sydsv1

2015-08-30

Om ett samtal med Niklas Orrenius

För ungefär ett år sedan läste jag en text av Niklas Orrenius som gjorde mig förbannad, varpå jag skrev en tweet vars arga och ganska plumpa budskap var att Orrenius var dålig för mitt blodtryck. Det är inget jag är stolt över, och ännu mindre stolt är jag över det faktum att jag då kom svindlande nära att krydda min tweet med ett regelrätt personangrepp, även om jag till syvende och sist aldrig gjorde det.

Det intressanta i sammanhanget är emellertid att någon därefter pingade in Niklas Orrenius under mitt inlägg. Orrenius valde då att svara på vad jag hade skrivit, och till skillnad från vad jag hade gjort höll han därtill en väldigt trevlig ton. Vi diskuterade därefter en stund, varpå han med argument och länkar till artiklar lyckades övertyga mig om att den bild jag dittills hade haft av honom till stora delar varit väldigt orättvis.

Tidigare idag skrev bloggkrönikören Julia Caesar ett inlägg i vilket hon berättar om hur hon fått hembesök av bland annat Orrenius, något som hon tagit väldigt illa vid sig av. I spåren av detta har en våg av hatiska inlägg drabbat de personer Caesar pekar ut, någonting som Orrenius ikväll valde att själv kommentera.

Det finns här all anledning att vara väldigt försiktig med med vilka slutsatser man drar av detta. Julia Caesar själv tycks tro att DN varit ute efter att hänga ut henne. Det är ingen obefogad oro, i synnerhet inte med tanke på att både Expressen och Aftonbladet har anlitat sig av Researchgruppen för att utdöma regelrätta skamstraff mot personer som likt Julia Caesar uttryckt en avvikande åsikt i invandringsfrågan.

Personligen finner jag det emellertid mer sannolikt att Orrenius varit ute efter att göra ett fördjupande reportage om debattörer som Julia Caesar. Ett fördjupande reportage i vilket Julia Caesars anonymitet respekteras och i vilket hon får berätta om varför hon skriver det hon skriver. Såväl Caesar som Orrenius kan med andra ord mycket väl haft hederligt uppsåt med sin krönika respektive sin journalistik. Att det trots detta slutade som det slutade säger i så fall mycket om den avgrundsdjupa misstänksamhet som blivit följden av den hätska polariseringen av samhällsklimatet.

Om det inte vore för det där samtalet med Niklas Orrenius förra året, hade kanske även jag varit en del av det drev som idag har drabbat honom. Det där samtalet fungerande emellertid som en ögonöppnare, en påminnelse om att man inte skall gräva ned sig alltför djupt i skyttegravarna. I en tid då det finns väldigt många debattörer som jag finner det fullständigt meningslöst att ens försöka föra en konstruktiv diskussion med, överraskade mig Orrenius genom att visa att han inte var en av dessa.

Sedan mitt samtal med Niklas Orrenius har han skrivit många nya artiklar. Jag har varit kritisk till många av dem, men andra har enligt mig också varit fullständigt lysande. Vad mer är, en del av dem har ironiskt nog förmodligen uppskattats långt mycket mer av sverigedemokrater än av Orrenius journalistkollegor.

Den som tycker att Niklas Orrenius har fel har givetvis all rätt i världen att kritisera honom. Det är emellertid stor skillnad på kritik och en hatkampanj som inte bara går ut över Orrenius, utan dessutom sannolikt drabbar hans familj. De som ägnar sig åt sådant har ingen som helst rätt att kritisera Orrenius metoder. De gör tvärtom själva sig skyldiga till precis det de anklagar Orrenius för.

DN1

2015-08-29

Gästinlägg av Vladimir Oravsky: “Gender balance”

Sajten genews.io redovisar ”Gender balance in the news today - Statistics based on 768 articles from digital editions of 16 Swedish newspapers”.
Jag är inte helt säker på att genews korrekt avspeglar “gender balance”.
Medieanalysföretaget Opoint visar ”att för varje omnämnande av en kvinna i medierna går det två omnämnanden av en man. De medier som använts som underlag för studien är: Aftonbladet, Expressen, Dagens Industri, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet med tillhörande webbupplagor.

Namnen som Opoint sökt efter är: Lars, Anders, Mikael, Johan, Karl, Per, Erik, Jan, Peter, Thomas, Daniel, Fredrik, Hans, Bengt, Andreas, Stefan, Mats, Bo, Marcus och Magnus samt Anna, Eva, Maria, Karin, Kristina, Lena, Kerstin, Sara, Emma, Ingrid, Marie, Malin, Birgitta, Jenny, Inger, Annika, Monica, Linda, Susanne och Ulla.”

Problemet är att medieanalysföretaget Opoint måste nästan medvetet, i syftet för att få det förväntade resultatet, bortse från att i mediaSverige finns det ganska så många kvinnonamn som inte återfinns i Opoints skräddarsydda urvalslista.  Sveriges kultur- och demokratiminister heter Alice Bah Kuhnke, namnet Alice söker medieanalysföretaget Opoint inte efter.

Åsa Romson är klimat- och miljöminister samt vice statsminister, Margot Wallström är utrikesminister, Magdalena Andersson är finansminister, Åsa Regnér är barn, äldre- och jämställdhetsminister, Ylva Johansson är arbetsmarknadsminister, Isabella Lövin är biståndsminister, Aida Hadžialić är gymnasie- och kunskapslyftsminister, Helene Hellmark Knutsson är högre utbildning- och forskningsminister, Carin Jämtin är socialdemokraternas partisekreterare… och man kan kanske anta att dessa kvinnor förekommer ganska så frekvent i svenska tidningar. Eller misstar jag mig?

Madeleine Harby Samuelsson, avdelningschef för partiledningens sekretariat (S), Lisa Hedin, kampanjchef, Internationell sekreterare: Andrine Winther, HR-chef: Helena Wiberg, S-kansliet: kansli- och presschef, Ann-Sofie Hermansson, organisationsombudsman, Lisbeth Kleczewski, ekonomiansvarig, Helena Luthi, besöksansvarig, Emilie Apell, politiskt sakkunnig, Frida Eriksson-Tall, politiskt sakkunnig, Blerta Hoti…
Socialdemokrater i Europaparlamentet: Marita Ulvskog, Jytte Guteland. Nya Moderaterna: Beatrice Ask, ordförande i justitieutskottet, Ulrika Karlsson, gruppledare i EU-nämnden…
Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor, partiledare, Acko Ankarberg Johansson partisekreterare…
Hanna Wagenius, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund…
Sabina Rasiwala (kommunikationsdirektör SVT), Helène Sahlin (HR-direktör SVT), Safa Safiyari (tf programdirektör allmän-tv), Ylva M Andersson är chef för SVT i Göteborg …

Cilla Benkö är vd för Sveriges Radio, Bibi Rödöö är programchef för SR:s ”flaggskepp” Sommar i P1, Ginna Lindberg, utrikeschef SR Ekot, Päivi Hjerp är kanalchef på P4 Dalarna, Gunilla Sax är SR:s områdeschef Väst… Cecilia Bodström är SR:s biträdande programdirektör, Nina Glans är utbudsansvarig för Sveriges Radios kanal P1…

Vd för Folkoperan heter Pia Kronqvist, Marit Strindlund är musikalisk ledare och chefdirigent på samma ställe och Mellika Melouani Melani är Folkoperans konstnärliga ledare. Farnaz Arbabi är konstnärlig ledare på Unga Klara och Mia Carlsson teaterchefar på Byteatern dvs Kalmar Läns Teater. Tilde Björfors är cirkusdirektör på Cirkus Cirkör. Dalateatern leds av Lisa Hugosson. Dansens Hus konstnärliga ledare och vd heter Annelie Gardell, Unga Dramatens konstnärliga ledare är Agneta Ehrensvärd. Estrad Norr, det vill säga f.d. Jämtlands Läns Teater har Åsa Ekberg som konstnärlig ledare för teater. Folkteatern i Göteborg har Frida Röhl som konstnärlig ledare. Ordförande på Göteborgs stadsteater är Hillewi Werring. Länsteatern i Örebro: vd Petra Weckström. Vd och teaterchef för Malmö stadsteater heter Petra Brylander. Mira Helenius Martinsson är danschef för Norrdans. Östgötateatern ung scen/öst, konstnärlig ledare AnnaLina Hertzberg, Norrlandsoperans danschef är Birgit Berndt. Danschef på Riksteatern är Mia Larsson. Konstnärlig ledare på Oktoberteatern är Ninne Olsson. Smålands Musik & Teaters musikchef är Helle Solberg och administrativ chef är Anne Lene J Henning. Dansensemblen Regionteater Västs konstnärlig ledare är Camilla Ekelöf, konstnärlig ledare för Tyst Teater är Josette Bushell-Mingo.

Södra Teaterns vd och konstnärlig ledare heter Ingmari Pagenkemper, Skånes Dansteaters vd och konstnärlig ledare heter Åsa Söderberg, Carolina Frände är chef på Skärholmen, teaterchef och vd på Västmanlands Teater heter Kajsa Giertz, Västerbottensteaterns vd och konstnärlig ledare heter Francesca Quartey. Konstnärlig ledare för Unga Teatern i Malmö är Ada Berger.
Teaterunionen: vice ordförande: Minna Krook, ledamöter: Åse Axberg, press-/infoansvarig, Judit Benedek, Isabella af Klintberg, verksamhetsledare vid Centrum för Dramatik, Margreth Elfström, verksamhetschef Danscentrum, Ann-Christine Danhammar, producent, Kungliga Operan/Kungliga Baletten.

Aija Sadurskis är utredare på UKÄ. GP:s chefredaktör heter Cecilia Krönlein, GP:s ledarsida leds av Alice Teodorescu. Amelia Adamo är vice vd för Bonniers Veckotidningar. Anette Novak är vd för Interactive Institute Swedish ICT, kulturchef på Sydsvenska Dagbladet heter Rakel Chukri, Heidi Avellan är Sydsvenskans politiska chefredaktör, Anja Gatu är sportchef och krönikör på samma tidning, kulturredaktör på Arbetet heter Jonna Sima, Negra Efendić är arbetsmarknadsreporter på SvD Näringsliv, Sakine Madon är politisk redaktör på Norran…

Stiftelsen Svenska Filminstitutets styrelse: Charlotta Denward, Maaret Koskinen, Katarina Krave. Elisabeth Bill är chefsbolagsjurist på Svenska Filminstitutet, Johanna Blückert, HR-chef på Svenska Filminstitutet, Rebecka Ioannidis Lindberg är kommunikations chef på Svenska Filminstitutet, Tove Torbiörnsson är chef f omvärlden, Svenska Filminstitutet.

Olivia Wigzell, generaldirektör för Socialstyrelsen; Sonat Burman-Olsson, Vice vd, ICA Group; Maya Strelar-Migotti, Vice vd, Ericsson; Krusbeth Kristensson, Vd, C&M projekt; Ammy Wehlin, Vd, Attendo; Azita Shariati, Sverigechef, Sodexo; Katalin Paldeak, Vd, Clarion Hotels; Marika Markovits, chef för Stockholms Stadsmission.

Kronprinsessan Victoria (Alice Désirée), Prinsessan Sofia, Minoo Akhtarzand är landshövding i Jönköpings län, Marit Paulsen är … Neneh Cherry, Saga Becker, Amanda Svensson, Clara Henry, Hédi Fried, Märta Tikkanen, Astrid (Anna Emilia) Lindgren, Kosovare Asllani, Therese Sjögran, Nilla Fischer, Marta Vieira da Silva, Abeba Aregawi, Shakhlo Altieva, Maxida Märak, Kajsa Bergqvist, Tinne Vilhelmson Silfvén, Jennie Stenerhag, Renata Chlumska, Aina Cederblom, Bea Åkerlund, Shima Niavarani, Seinabo Sey, Tehilla (Israelle Maja Chloe) Blad, Nathalia Edenmont, Dominika Peczynski, Rachel Bråthen, Belinda Olsson, Liria Ortiz, (Hilda) Noomi Rapace, Dilsa Demirbag-Sten, America Vera-Zavala, Rossana (Andrea) Dinamarca, Maud Olofsson, Mona Sahlin, Laila Bagge, prinsessan Estelle, Alexandra Pascalidou, Drottning Silvia, Malou von Sivers, Doreen (Dahab) Månsson, Denise Rudberg, Katrine (Linda Mathilda) Marçal, Martina Haag, Harriet Andersson, Pernilla August, Harriet Wallberg-Henriksson, Edda Magnason, Sissela Benn, Nyamko Sabuni, Patricia Hedelius, Viola Bao, Maya Abdullah, Cecilia Uddén, (Agda Britt-Inger) Bi Puranen, Nina (Karolina) Björk, (Gerd) Gudrun Schyman, Gry Forssell, (Sonja) Victoria Dyring, Renée Voltaire, Natalia Kazmierska, Lawen Mohtadi, Devrim Mavi, Nasim Aghili, Cleo (Nathalie) Missaoui, Sanna Nielsen, Loreen (Lorine Zineb Noka) Talhaoui, Peshi (Persia), Adele Kosman, Ji Nilsson, Kumba M'bye, Silvana Imam, Rawda Khadraoui, Sabina Ddumba, Aurelia Dey, Athena Farrokhzad, Gina Dirawi, Nour El Refai, Laleh Pourkarim…
Antje Jackelén är ärkebiskop…

Samtliga ovannämnda är svenskar, jobbar i Sverige och är kändisar i Sverige, det vill säga, de är inte så sällan omskrivna och avbildade i svensk press och andra svenska massmedier.
Verkar denna uppräkning vara ganska så rejäl? Faktum är, att jag fortfarande håller på att värma upp i denna övning av namnnämnande, men jag har en vag känsla av att poängen börjar bli någorlunda synlig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Kvinnonamn listar 855 kvinnonamn. Men för att presentera den orättvisa ”gender statistiken”, som nästan samtliga mediaredaktioner citerar och hänvisar till, nöjer man sig att ta ut och utgå ifrån ynka 20 kvinnonamn.

Angela (Dorothea) Merkel är som bekant inte svenska, men jag skulle gissa att hon förekommer även i svenska tidningar, om än inte oftare än en gång om dagen sedan år 2005, det vill säga sedan hon valdes till posten som Tysklands förbundskansler. Hillary Clinton är också ett namn som uppenbarar sig i svenska tidningar då och då, inte sant? Och Brasiliens president Dilma Rousseff kan knappast vara bortglömd under alla dessa år som Sverige försöker sälja flygplan till Brasilien. Om Kim Kardashian och hennes systrar skriver man närapå lika ofta som om vädret i svenska tidningar, inte minst på grund av att hon förekommer på tv varje dag.

Jag skulle gissa, att även namn som Christine Lagarde, Michelle Obama, Melinda Gates, Nancy Pelosi, Kathleen Sebelius, Janet Napolitano, Cristina Fernandez, Julia Gillard, Aung San Suu Kyi, Yingluck Shinawatra, Malala Yousafzai, Helle Thorning-Schmidt, Erna Solberg, Jóhanna Sigurðardóttir,  Betty Dodson, Britney (Jean) Spears och så lagom mycket vidare, skulle en mikroskopisk aning kunna påverka könsbalansstatistiken till kvinnornas fördel. 

I denna korta exposé förekommer bara ett enda manligt förnamn, nämligen mitt och det är således min förhoppning att den kommer att förbättra åtminstone någon  könsbalansstatistik.

Betraktelsen “Gender balance” ingår som del 6 av 53 i en serie artiklar betitlade “En feminists funderingar : mellan Katarina den Stora och Margot Wallström”, vilka jag tänker offentliggöra okronologiskt och med oförutsebar tidsmellanrum.
© vladimir oravsky

2015-08-28

Beskyddar(V)erk(S)amhet

58 000 fler svenskar skall nästa år tvingas betala statlig inkomstskatt, berättade den så kallade "oppositionspolitikern" Ulla Andersson i en intervju. Detta, förklarade hon, är "ett bra sätt att öka progressiviteten i skattesystemet". Att vänsterpartisten Andersson på detta sätt sjunger den progressiva beskattningens lov är emellertid, givet vad hon tidigare sagt i ämnet, ganska anmärkningsvärt.

När alliansregeringen kraftigt ökade progressiviteten i samma skattesystem genom att införa en serie jobbskatteavdrag, var Andersson nämligen negativ till detta. Hon inte bara kritiserade den ökade progressiviteten, hon gick därtill så långt att hon då på fullt allvar hävdade att den ökade progressiviteten i skattesystemet "bestjäl oss på ett anständigt liv".

Det anständiga liv Andersson vill återskapa är det liv en sönderstressad läkare efter årsskiftet kommer att leva då vederbörande, efter att ha tvingats till omfattande övertid, endast får behålla 40 procent av sin övertidsersättning. Det riktigt intressanta i sammanhanget är emellertid att även en högst genomsnittlig löntagare, då man räknar med dolda skatter, redan idag tvingas betala över 50 procent av sin lön i skatt.

Detta innebär att en typisk svensk löntagare i praktiken inte får en endaste krona i ersättning för det arbete han eller hon utför under förmiddagen. Dessa pengar går istället oavkortat till statsapparaten. Detta borde naturligtvis innebära att statsapparaten bokstavligt talar badar i pengar, men så är emellertid inte fallet. I stället går staten med underskott och förmår inte ens att hålla sina medborgare med vare sig ett försvar värt namnet eller ett fungerande polisväsende.

Att det ser ut så beror på att staten slösar. Den slösar bort de pengar som den, uppbackad av sitt våldsmonopol, beslagtagit från löntagarna på allt från FN-diplomaters jetsetliv till onödiga skrytbyggen, på allt mellan glasögonbidrag och havererade sjukhusprojekt, men framför allt slösar den bort skattebetalarnas pengar på allt mer kravlösa och allt mer världsomspännande bidragssystem.

Med dessa bidragssystem köper inte bara politikerna sig röster bland dessa bidragssystems klienter, de får därtill tillfälle att leva ut sitt humanitära storhetsvansinne på någon annans bekostnad. I takt med att dessa bidragssystem byggs ut blir det emellertid allt mer logiskt att välja att leva på just bidrag och allt mindre logiskt att välja att arbeta. De skyhöga och progressiva skatterna leder dessutom till att denna effekt blir dubbel.

De svenska politikerna i allmänhet och de svenska vänsterpolitikerna i synnerhet har emellertid väldigt svårt att ta till sig detta elementära faktum. Tvärtom upprepar de ständigt fraser i stil med att "alla vill göra rätt för sig". Det faktum att tidigare politiker själva i extremt stor omfattning väljer att mjölka de guldkantade politikerbidragssystem i stället för att arbeta, är emellertid ett väldigt talande bevis på hur naiv denna föreställning är.

Vad de skattehöjningar Ulla Andersson idag aviserade sätter fingret på är hur legitimiteten för den svenska modellen i snabb takt är på väg att eroderas. Systemet liknar allt mer organiserad brottslighet, där de ständigt ökande belopp maffiabossens torpeder utkräver för "beskydd" nu överstiger hälften av de "beskyddades" inkomst.

Detta räcker emellertid inte för maffiabossen. Han inte bara spelar bort pengar, han har dessutom precis köpt ett nytt hus med garageplats för åtskilliga lyxbilar. Därtill har han en stor familj med dyra vanor. Hans fru och svärmor förväntar sig en strid ström av dyra smycken och hans barns exklusiva privatskolor och kokainvanor måste finansieras. Därför har han precis kallat till sig sina torpeder och förklarat att priset för "beskydd" nu har gått upp.

Metaforen är emellertid inte perfekt. Där det "beskydd" maffiabossen erbjuder faktiskt är värt något, är det "beskydd" den svenska staten erbjuder för allt fler svenskar inte vatten värt. De tvingas därför teckna försäkringar, installera larm, montera säkerhetsdörrar och anlita väktare. Allt detta för de pengar som (i bästa fall) återstår när "beskyddaravgiften" är betald.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, Ex3

2015-08-26

"SVT är visst objektiva, du är lika galen som Yngve Holmberg"

Efter att Naomi Abramowicz igår i en ledare anklagade SVT för såväl dubbla måttstockar som bristande objektivitet, bjöds hon in idag in till Aktuellt för att debattera frågan med SVT:s programdirektör Robert Olsson.

Att Olsson inte höll med Abramowicz var i sig inte särskilt förvånande. Det är, trots allt, få av oss som tror att vi gör ett dåligt jobb. Det hade dock varit snyggt om Olsson hade kostat på sig lite ödmjukhet, och kanske också en gnutta självkritik. I stället slog han emellertid tämligen bryskt ifrån sig Abramowicz kritik.

Riktigt anmärkningsvärt blev det emellertid då en frustrerad Olsson avfärdade Abramowicz med orden "du låter som ett eko av Yngve Holmberg". Dessa ord var högst avslöjande. "Du låter som en gammal rabiat högerledare", var innebörden av Olssons ord, "vilket bevisar att talet om att vi skulle ha en slagsida åt vänster är trams".

Med dessa ord och med denna implikation försökte Olsson ta udden av Abramowicz kritik. Därmed råkade han också, men förmodligen utan att själv inse detta, avslöja ganska mycket om vidden av det problem han så ivrigt hävdade över huvud taget inte existerade.
Ex1

Mental härdsmälta i Stockholms stadshus

Politikerna i Stockholms stad ämnar, tillsammans med sina kollegor i Göteborg och Malmö, börja erbjuda tiggare sexualundervisning, berättas idag i en DN-artikel.

Detta är i sig på många sätt anmärkningsvärt. Vad som gör det hela riktigt iögonfallande, även med svenska mått mätt, är att det rödgrönrosa styret i Stockholms stadshus även överväger att ersätta de tiggare som deltar för förlorad inkomst. Förutom avgiftsfri hälsokontroll och undervisning, förutom gratis mat, preventivmedel samt hygien- och sanitets­artiklar, föreslås med andra ord tiggarna på skattebetalarnas bekostnad även erbjudas ersättning som kompensation för att de får saker gratis.

Förslaget är inte bara uppseendeväckande i egenskap av ännu ett sådant som går totalt på tvärs med såväl folkopinionen som sunt förnuft. Vad som gör förslaget ännu mer groteskt är att denna politik är tänkt att bedrivas i ett land där skattesatsen för lönearbete i praktiken som lägst är 50 %, och därefter stiger brant ju mer samma löntagare arbetar och betalar skatt.

Sverige har i praktiken blivit ett land med regelrätt särlagstiftning. Tiggande romer ges inte bara betald sexualundervisning, de tillåts därtill förhållandevis ostört ägna sig åt markockupationer och nedskräpning av ett slag som för hade försatt någon med ljusare hudfärg i allvarligt klammeri med rättvisan. Samtidigt som vanliga medborgare riskerar att bötfällas eller släpas inför domstol då de urinerar offentligt, ges andra frikort att utföra sina behov på offentlig plats. Om de därtill skulle ockupera en parklek gör myndigheterna snabbt klart att det är barnfamiljerna som måste flytta på sig.

Parallellt med detta åtalas rullstolsbundna i behov av smärtlindring för att ha använt cannabis, samtidigt som andra i praktiken fått samhällets välsignelse att ostört ägna sig åt öppen försäljning av droger. Ännu ett skrämmande exempel på hur särlagstiftningen breder ut sig är lagen om hets mot folkgrup. Hetslagstiftningen innebär inte bara per definition olikhet inför lagen, den har därtill i allt högre utsträckning kommit att tillämpas som en regelrätt (men ytterst selektiv) blasfemilagstiftning.

Det är inget fel med politiska skiljelinjer, tvärtom. Vad som skiljer de svenska politikerna från en bred majoritet av väljarna är emellertid inte längre normala åsiktsskillnader, det är en ständigt djupare avgrund. För en påfallande stor och växande andel av väljarna framstår politikerna i Stockholms stadshus inte längre som människor med en annan åsikt än den egna, de framstår som pårökta varelser från en annan planet.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, Exp1, Exp2, Exp3, Ab1, Ab2, SVT1, Me1

2015-08-25

Om de Nya Moderaternas brist på omdöme

I en mycket läsvärd ledare i Dagens Industri kritiserar Jenny Sonesson idag Anna Kinberg Batra för den senare nyligen bryskt avfärdade LO:s förslag om att Socialdemokraterna och Moderaterna bör göra upp om migrationspolitiken.

I sin text refererar Sonesson till en artikel i nyhetsmagasinet Fokus. I denna artikel framkommer ett antal väldigt intressanta uppgifter som emellertid är dåligt kända. Socialdemokraterna har, sedan de kom till makten, tagit fram förslag för såväl skärpt passhantering som snabbehandling av uppenbart ogrundade asylansökningar. Dessa förslag till åtgärder har emellertid stoppats av Miljöpartiet.

Att Miljöpartiet gärna ser att den svarta handeln med svenska pass fortsätter är på många sätt, ur miljöpartistisk synvinkel sett, logiskt. Vad som däremot inte är logiskt är att Miljöpartiet inte vill göra något åt de ogrundade asylansökningarna.

Dessa ogrundade ansökningar leder inte bara till förvärrad trängsel på de redan överfulla asylboendena, de leder också till att riktiga flyktingar med faktiska asylskäl får vänta mycket längre på besked. De ogrundade ansökningarna leder naturligtvis till höga och onödiga kostnader för de svenska skattebetalarna, men de som lider värst av dessa de facto-bedrägerier är de flyktingar det utopistiska Miljöpartiet tror sig måna om.

Miljöpartiet visar sig därmed ännu en gång inte vara regeringsmakten moget. Det faktum att Socialdemokraterna däremot tycks vilja göra något åt saken visar att det inom detta parti åtminstone råder viss probleminsikt. Eftersom även Moderaterna efter valet varit inne på en liknande linje vore därför en uppgörelse väldigt naturlig.

Som Jenny Sonesson påpekar är emellertid en sådan uppgörelse ingenting Moderaterna vill vara en del av. I stället förklarade Anna Kinberg Batra nyligen att för att en sådan skall kunna komma till stånd måste först regeringen komma överens internt. Kinberg Batra vet naturligtvis mycket väl att ett sådant samförstånd mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är extremt osannolikt. Därför kommer inte heller någon blocköverskridande överenskommelse se dagens ljus.

I och med detta visar Kinberg Batra klart och tydligt att hon sätter vad hon tror ligger i Moderaternas intresse före Sveriges väl. I och med detta visar Kinberg Batra klart och tydligt att hon gärna ser att bedrägerier och slöseri med skattebetalarnas pengar fortsätter – så länge inte hon är statsminister. För Kinberg Batra är människoöden, bedrägerier och skattebetalarnas pengar bara variabler i en spelteoretisk analys.

Vad som gör det hela etter värre är emellertid att Kinberg Batras analys är väldigt grund. Kinberg Batras agerande tyder på en bristande insikt om Sverigedemokraternas existens och hur det går för detta parti i opinionen. Med tre år kvar till valet flåsar Sverigedemokraterna redan både Moderaterna och Socialdemokraterna i nacken. Den parlamentariska situationen 2018 kan mycket väl, även vid en "valseger", visa sig bli en mardröm för Kinberg Batra.

Genom sitt agerande gör Moderaterna en röst på Sverigedemokraterna till ett logiskt val. Så enkelt är det. Om Moderaterna hade betett sig ansvarsfullt hade de också med trovärdigheten i behåll kunnat utmåla Sverigedemokraterna som ett ansvarslöst val. Moderaterna beter sig emellertid inte ansvarsfullt, tvärtom.

Många väljare är idag fullt medvetna om att Sverigedemokraterna bidrar till den politiska låsning som tycks omöjliggöra en ansvarsfull invandringspolitik. Genom att envist hålla sig fast vid en rigid spelteoretisk linje gör Kinberg Batra emellertid klart att precis detsamma kan sägas om Moderaterna. Överraskande nog är därför Socialdemokraterna det parti som kommer ut ur denna patetiska soppa med mest ära i behåll.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, Exp1, Ab1, Ab2, Me1, SVT1, SR1

2015-08-24

Apropå kvällens Aktuellt


OBS: Fejk!

Tondöva bubbelpolitiker


Regeringen lät idag (som av en händelse samtidigt som det rådde panik på världens börser) meddela att bränsleskatten skulle höjas ännu mer än tidigare aviserat. Efter detta besked var ett faktum försatte Grön Ungdom ingen tid när det kom till att gnugga in budskapet lite extra hos alla de landsbygdsbor vilkas skatt nu kommer att höjas, bland annat för att finansiera innerstadsbornas skenande ränteavdrag.

Att Miljöpartiet fick sin vilja fram var inte nog för Grön Ungdom. De behövde gotta sig i sin seger, trots att denna seger skapar högst reella problem för de människor som lever långt från välutbyggd kollektivtrafik, surdegshotell och skäggoljeboutiquer.

Grön Ungdom bidrog därmed, förmodligen utan att själva förstå det, till att vidga klyftorna mellan såväl stad och land som mellan politiker och väljare ytterligare. De bidrog därmed till att tonläget på debattforum och i alternativa medier nu blir ännu mer oförsonligt. De bidrog därmed till att göra den redan toxiska atmosfären i Sverige värre.

Samma tondöva bubbelmentalitet kunde vi se prov på i gårdagens Agenda. Till detta program hade Morgan Johansson bjudits in för att debattera invandringspolitiken med Sverigedemokraterna. Johansson tackade emellertid nej, varför Sverigedemokraternas Richard Jomshof istället fick möta Vänsterpartiets Christina Höj-Larsen.

Samtidigt som Höj-Larsen anklagade sin motdebattör för att vara en naiv drömmare gjorde hon aggressivt klart att hon själv minsann stod med båda fötterna på jorden. Medan den vänsterpartistiska bidragspolitiken skulle få invandrare i jobb, utvecklade Höj-Larsen överlägset sitt resonemang, var Sverigedemokraterna bara intresserade av att gynna Bert Karlssons affärsverksamhet.

Såväl Höj-Larsen som hennes partivänner ansåg säkerligen att hon vann debatten. Den genomsnittlige tittaren, däremot, såg inte helt osannolikt i Höj-Larsen en raljant och konfrontatorisk vänsterpartist vars argument mest bestod av nonsens. Vad mer är, påfallande många icke-sverigedemokratiska tittare såg gissningsvis också i hennes motdebattör en förhållandevis vältalig politiker vars resonemang överensstämde långt mycket bättre med deras egna erfarenheter.

Sannolikt jublade man inom Sverigedemokraterna när beskedet att det var Höj-Larsen och inte Johansson som Jomshof skulle möta kom. Höj-Larsen lyckades igår med allra största sannolikhet att genom sina icke-argument, och genom det känslostormande sätt hon presenterade dessa icke-argument på, få ännu ett antal svenskar att ta steget över till Sverigedemokraterna.

Inuti den vältempererade och ljudisolerade politikerbubblan är man emellertid inte längre kapabla att förstå varken detta eller hur många landsbygdsbor upplever utspel som Grön Ungdoms som en spottloska i ansiktet. Inuti denna bubbla har man dunkat varandras ryggar så ofta och länge att man inte längre förstår hur tondövt den egna retoriken klingar utanför.
DN1, DN2, DN3, DN4, Ex1, Ex2, Ex3, SvD1, Ab1, Ab2, Ab3

2015-08-22

Två partisekreterare, noll insikt

I dagens Svenska Dagbladet intervjuas partisekreterarna för de bägge partier som gör anspråk på att vara statsbärande om den senaste tidens opinionsframgångar för Sverigedemokraterna. Det är, på sitt sätt, fascinerande läsning.

Socialdemokraternas Carin Jämtin kommenterar läget med följande ord: "Vi är inte nöjda utan målet är att vi ska öka. Vi kommer prioritera fler jobb och en bättre skola eftersom det i grunden är de frågor som gör Sverige starkare. Samtidigt genomför vi också vår politik på fler politikområden eftersom vi är ett parti som tar oss an de utmaningar vi ser i verkligheten."

Vad Jämtin i praktiken säger är: "Vi skall fortsätta att stoppa våra huvuden i sanden och hoppas att problemen försvinner av sig själva, samtidigt som vi utmålar detta som en handlingskraftig linje. Vi kommer även fortsättningsvis undvika diskussion i den fråga saken gäller, och i stället sätta vårt hopp till en jobbpolitik som endast fem procent av svenskarna tror på samt till en utbildningsminister som endast sex procent av väljarna längre har förtroende för."

Moderaternas Tomas Tobé å sin sida talar om att Sverige "står inför stora utmaningar " och att detta "kräver ett ledarskap". Det "ledarskap" Tobé åsyftar är, får man förmoda, den svaga borgerliga minoritetsregering som han hoppas kommer kunna tillträda 2018 inom ramen för DÖ. Problemet med detta resonemang är att det "ledarskap" Tobé utlovar är av precis samma slag som det regeringen Löfven visar prov på idag, nämligen ett "ledarskap" som endast kan utövas två gånger om året och då endast genom att bruka våld på budgetordningen.

Mellan budgetpropositioner och tilläggsbudgetar kommer Sverige emellertid, precis som idag, driva vind för våg. Vad mer är, även vid dessa två tillfällen kommer den tilltänkta moderatledda regeringens möjligheter till ett "ledarskap" kapabelt att möta "stora utmaningar" kraftigt undergrävas av den hänsyn man måste visa de socialliberala virrpannorna i till exempel Folkpartiet.

"Vi är alltid beredda att samtala om viktiga samhällsutmaningar" kommenterar Tobé förslagen om en bred och blocköverskridande uppgörelse om migrationspolitiken, varpå han kritiserar regeringens brist på förslag i frågan och pekar på förslag Moderaterna själva har lagt. Inget av dessa försiktiga och urvattnade förslag lades emellertid när Moderaterna befann sig i regeringsställning.

Vad man gjorde då var i stället att i antingen panik eller affekt sluta en ytterst oansvarig uppgörelse med Miljöpartiet, lansera en etableringslotsreform som inte skapade några jobb med som gödde såväl terrorister som charlataner med skattemedel samt, i ett famöst utspel, uppmana svenskarna att öppna sina hjärtan.

Barn som har råkat förstöra något väljer inte sällan att inte säga något till sina föräldrar, i en naiv förhoppning om att dessa inte skall märka något. Vad såväl den socialdemokratiska som den moderate partisekreteraren säger i artikeln att denna hållning idag är upphöjd till de bägge partiernas uttalade politik.

Lästips:
Thomas Gür, Anna Dahlberg
Me1, DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

2015-08-20

Opinionsundersökningen och bunkergänget

2006 vann Alliansen riksdagsvalet. Den nya regeringen fick ned sjukskrivningarna, gjorde det mer lönsamt att arbeta och möjliggjorde med sina reformer skapandet av vad som med svenska mått mätt var ett imponerande stort antal nya jobb. Parallellt med detta lyckades Socialdemokraterna under Mona Sahlin och Håkan Juholt rasera ett förtroendekapital det hade tagit partiet årtionden att bygga upp.

Alliansen var där och då ytterst nära att både en gång för alla göra slut på den enpartistatsliknande socialdemokratiska dominansen och kunna skörda frukterna av detta. Man hade inte bara spelat sina kort skickligt, man hade också haft tur. Man hade till och med övertagit ledartröjan när det kom till vad som länge hade setts som en socialdemokratisk paradgren, nämligen regeringsdugligheten.

Valet 2010 tog emellertid Alliansen på sängen. Man behöll förvisso regeringsmakten, men förlorade i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen sin parlamentariska majoritet. Det var där och då som allt började gå fel.

Fredrik Reinfeldts svar på valresultatet var både irrationellt och emotionellt. En del har spekulerat i att han agerade i panik, andra har spekulerat i att det snarare var hämndvilja som drev honom. Resultatet blev hur som helst att regeringen, i stället för att genomdriva den invandringspolitik man själva hade arbetat fram före valet, slöt en radikal och ansvarslös uppgörelse med Miljöpartiet.

Initialt gick det hela förhållandevis obemärkt förbi. Konsekvenserna av uppgörelsen gjorde sig dock under åren som följde allt mer påminda, för att till slut utmynna i den situation vi har idag. Parallellt med detta blev Reinfeldts retorik gentemot väljarna allt mer hätsk, något som sammanföll med att stora delar av den svenska vänstern förföll till samma fanatism den hade hängett sig åt under 1970-talet.

Under mandatperioden ledde därtill reaktionerna på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen till att all vettig debatt om invandringspolitiken omöjliggjordes. Såväl politiker och andra debattörer som journalistkåren valde att mörka, skönmåla, vilseleda och från och till fara med regelrätt osanning om vad som pågick.

När det till slut, fyra år efter att Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen, ännu en gång var dags för allmänna val hade något hänt. Moderater och i viss mån socialdemokrater hade gjort påfallande många av sina egna kärnväljare så besvikna och förbannade att dessa deserterade en masse. Sverigedemokraterna mer än fördubblade sitt stöd och blev tredje största parti.

Inget av blocken ville i detta läge ha med Sverigedemokraterna att göra. Resultatet blev i praktiken att blockpolitiken blev omöjlig och att Sverige, vilket valårets budgetomröstning visade, blev omöjligt att styra.

I detta läge hade socialdemokrater och moderater en chans att vända utvecklingen. De hade kunnat inleda en storkoalition eller inleda ett brett riksdagssamarbete, vilket hade gett regeringen möjligheten att ta tag i de "utmaningar" landet stod inför utan att varje försök till realpolitik omöjliggjordes av utopistiska småpartier. De hade också lite diskret kunnat förändra invandringspolitiken en aning (något som ändå behövdes) i en annan riktning, vilket med stor sannolikhet hade möjliggjort Sverigedemokraternas passiva stöd.

De gjorde emellertid inget av detta. I stället tog den avgående moderatledaren Fredrik Reinfeldt (som hade varit närmast totalt osynlig allt sedan valet) över taktpinnen och upprepade därefter de misstag han hade begått efter valet 2010. Hans svar blev decemberöverenskommelsen, ett svar som många väljare hade svårt att tolka som något annat än ett uppsträckt långfinger.

Det är resultatet av detta som dagens opinionsundersökning är ett uttryck för. Invandringsfrågan har tillåtits förgifta politiken, förtroendet för de gamla partierna är kört i botten och hela det partipolitiska systemet är i gungning. Utsikterna till handlingskraftiga regeringar är minimala och klyftan mellan väljare och politiker är avgrundsdjup.

Det var inte bara en historisk chans som Alliansen klantade bort efter valet 2010. Vad värre är, efter att man begått ett inledande misstag fortsatte man begå misstag, inte sällan i allt mer krystade försök att reparera konsekvenserna av de tidigare misstagen. Resultatet har blivit att Sverigedemokraterna på mindre än fem år antingen blivit Sveriges största parti eller är på god väg att bli det.

Denna insikt tycks emellertid vägra att infinna sig i det nymoderata toppskiktet. I stället drivs man av förhoppningen att 2018 få bilda en regering lika svag och handlingsförlamad som den Stefan Löfven leder idag.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, SvD1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, Ab8, Ab9, SR1, SR2, SR3

2015-08-19

I skuggan av Göran

Jag kommer ofta att tänka på karaktären Göran från filmen Tillsammans när jag tar del av svenska inrikesnyheter. Göran som ständigt vill vara alla till lags. Göran som ber om ursäkt när andra använder honom som dörrmatta. Göran som inte kan säga nej.

Antalet ensamkommande unga som anländer till Malmö har under de senaste veckorna nått 40 personer om dagen, skriver idag kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh i en debattartikel. Om trenden i sig kommer detta på årsbasis innebära 14 600 personer, eller motsvarande 4,6 procent av hela Malmös befolkning.

Igår uttalade sig även Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson i ämnet. Enligt honom överstiger nu antalet ensamkommande unga som söker sig till Sverige 600 personer i veckan. Om även denna trend håller i sig innebär detta på årsbasis över 30 000 personer, det vill säga i storleksordningen en tredjedel eller mer av det totala antalet asylsökande.

Dessa skall enligt rådande regler placeras på HVB-hem, någonting som är väldigt dyrt. Av dessa är en allt annat än försumbar andel varken minderåriga eller personer med asylskäl. Efter att Alliansen gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken efter valet 2010 får i regel de allra flesta uppehållstillstånd ändå. Det är här Göran kommer in i bilden.

Göran vet att det ser ut på det här sättet. Göran inser att det hela är ohållbart. Göran förstår mycket väl att det hela kommer ta en ände med förskräckelse. Göran är emellertid alldeles för försynt och viljelös för att säga nej, varför Göran låter det hela fortsätta.

Därför ägnar Göran allt mer tid åt att lura sig själv. När varningsklockorna ringer allt högre svarar Göran med att hålla för öronen. Självbedrägeriet upptar allt mer av Görans allt mer neurotiska vakna tid, och vad hans nattsömn beträffar blir denna bara sämre och sämre för varje dag som går.

Göran återfinns överallt i Sverige. Han återfinns i regeringen, han återfinns i riksdagen, han återfinns i departement och på myndigheter, han återfinns på tidningsredaktioner och han återfinns förmodligen också på din arbetsplats och i din vänkrets. Den undergivne Göran är ett verktyg i händerna på rabiata idealister och fanatiska utopister. Göran är, sin underdånighet till trots, ironiskt nog farlig.

Läs även:
Anna Dahlberg, Håkan Boström, Jonas Andersson #1, Jonas Andersson #2
DN, SvD1, SvD2, Ab1, Ex1, Ex2, LT1, SMP1

2015-08-18

Ett nattsvart, haveristiskt, farligt och närmast patologiskt hat

Aftonbladets opinionssidor har under de senaste åren stått för många övertramp. Man har gapat, man har skrikit, man har smutskastat och förminskat. Inför detta ställer man sig emellertid helt oförstående när övertrampen i fråga påpekas av andra. Istället projicerar man närmast systematiskt samma tillkortakommanden på sina ideologiska motståndare. Förra veckan sattes emellertid ett nytt lågvattenmärke, även med Aftonbladetmått mätt.

I en kulturartikel valde Åsa Linderborg att offentligt ventilera det förakt hon hyser för Expressenjournalisten Niklas Svensson. Inte nog med att Svenssons utseende inte faller Linderborg i smaken. Han är därtill, kan man läsa, en dumdryg, okultiverad och klenbegåvad tölp som aldrig förmått tänka en enda originell tanke. Vad värre är, han gillar inte ens odemokratisk aktivism!

Svensson har, kan man läsa, inte bara fräckheten att gilla vad Johan Hakelius och Per Gudmundson (namn som, låter Linderborg antyda, osar av rasism och förtryck) skriver. Han har därtill gått i bräschen för att sänka hela den svenska politiska journalistiken. Som om inte detta vore nog har Svensson därtill mage att anse att Jason "Timbuktu" Diakité bör leva som han lär! Ja, så genomusel är Svensson att Linderborg tror sig veta att "man kan placera honom i n*"rbollshögern".

Som om inte denna utläggning vore nog passar Linderborg på att göra klart att vad försvaret förra hösten spanande efter i Stockholms skärgård var "fantasiubåtar". Vad mer är, Linderborg gör dessutom klart att vad som har "hänt" med Niklas Svensson "hänger ihop" med var som har "hänt" med den svenska borgerligheten. Niklas Svensson är kort och gott "borgarnas idealmänniska", konkluderar Linderborg. Efter en utläggning om de "blåbruna nätkrigarna" avslutar till sist Linderborg sin text med att konstatera att det var en medial högerkonspiration som "mosade" Mona Sahlin i samband med valet 2010.

Vad Linderborg ger uttryck för är inte, till skillnad från vad hon själv påstår, idealism, solidaritet eller kärlek. Ej heller handlar det om ett välmenande men förvirrat engagemang som gått över styr. Vad Linderborg ger uttryck för är hat. Ett nattsvart, haveristiskt, farligt och närmast patologiskt hat.

Att personer med en sådan inställning har en given plats i den svenska vänstern är inte ett uttryck för vare sig omtanke eller en vilja att förbättra samhället. Att personer med en sådan inställning har en given plats i den svenska vänstern visar att starka krafter inom samma vänster både hyllar det totalitära och har allvarliga problem med sin demokrati- och människosyn. Krafter som med en nihilists sentimentalitet anser att ändamålen helgar medlen. Krafter som själva tar sig friheter de aldrig någonsin skulle acceptera att någon annan tog sig. Krafter för vilka, skulle de plötsligt finna sig mitt i en revolution, steget till pöbelvåld är väldigt kort.

Mest skrämmande är kanske hur den svenska högern inte bara har överseende med detta, utan därtill anpassar sig till det. En höger som backar varje gång denna vänster hotfullt tar ett steg framåt. En höger som övertagit ett flertal av denna vänsters hjärtefrågor. En höger inom vilken man är livrädd för att få sin moral ifrågasatt av samma vänster. En höger inom vilken många anser att en av Åsa Linderborgs hummerknivar är det finaste betyg man kan få på sin liberala renlärighet.

I söndags talade Stefan Löfven i sitt sommartal bland annat om näthat, men att kulturchefen på Sveriges största tidning ägnar sig åt ohämmat näthat nämnde han inte med ett ord. Det är ingen slump. De dubbla måttstockarna är inte bara normaliserade i Sverige, de är institutionaliserade.
Ab1, SvD1

2015-08-17

Popgynekologi, gratisreklam och nyspråk

"Var femte kvinna har aldrig tittat på sin snippa", lyder rubriken på en ett par dagar gammal artikel i Dagens Nyheter. Artikelns innehåll utgörs av en rätt bisarr kombination av högst relevanta frågor, popgynekologi och gratisreklam för ett statligt företag som konkurrerar med privata aktörer.

Vad som gör artikeln intressant är emellertid inte innehållet som sådant, utan vad artikelförfattaren oavsiktligt lyckas förmedla. En av punkterna som tas upp i artikeln är nämligen att (det av postmoderna feminister lanserade) nyordet "snippa" enligt en undersökning "bara" användes av nio procent av de tillfrågade deltagarna. Detta "trots att ordet har förts fram som det vedertagna namnet på det kvinnliga könsorganet".

Svenska Akademiens ordlista över svenska språket definierar betydelsen av ordet "vedertagen" som "allmänt antagen, gängse". Som artikelförfattaren själv indirekt konstaterar är det tveksamt om ett ord som 91 procent inte använder sig av uppfyller denna definition. Vad som gör det hela pikant är emellertid påståendet att ordet har "förts fram" som vedertaget, det vill säga "förts fram" som allmänt vedertaget och gängse.

Ett konstruerat nyord kan per definition inte föras fram som vare sig vedertaget, allmänt antaget eller gängse, helt enkelt eftersom ordet är nytt och därmed (återigen per definition) före det förs fram inte har använts. Ett konstruerat nyord kan däremot bli allmänt vedertaget om människor i hög omfattning väljer att använda det. Detta är emellertid precis vad som, enligt artikeln, inte har skett.

Den svenska nyvänstern har de senaste åren lanserat nyord på löpande band. "Hen", "en" (i betydelsen "man"), "rasifierad", "könsmaktsordning" och "EU-migrant" hör till några av de vanligare. Ibland har användningen begränsat sig till en liten klick av likasinnade, men ofta har orden också fått stort medialt genomslag. Syftet med detta är i allra högsta grad politiskt. Man försöker, som alltid då språket politiseras, styra och forma andra människors tankemönster och bild av omvärlden.

Det är i ljuset av detta formuleringen "förts fram som det vedertagna" får sin förklaring. Synen på språket som ett politiskt verktyg har blivit så vanlig att vilka ord som är vedertagna och inte i allt högre utsträckning ses som något som skall regleras, snarare än något som bör växa fram organiskt i mötet mellan människor. Det är en rätt kuslig syn på språket. I synnerhet med tanke på vilken sorts ideologier som historiskt har utmärkt sig för en sådan syn.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, LT1, Dag1, SR1

2015-08-16

Stefan Löfven och ansvarsfrågan


I sitt sommartal idag upprepade Löfven de rituella ord som både han själv och andra politiker har uttalat många gånger tidigare, nämligen att andra länder måste ta sitt ansvar för de asylsökande som söker sig till Europa. Det är icke-förpliktigande ord, det är sönderupprepade ord och det är ord som blivit en verbal motsvarighet till att två sina händer. Det finns emellertid anledning att analysera dem lite närmare.

Vad Löfven i praktiken sade idag var att han vill att färre asylsökande skall söka sig till Sverige och att fler skall söka sig till andra länder. Hans ord går inte att tolka på något annat sätt. Vad han gav uttryck för var med andra ord något som i normalfallet brukar väcka ramaskri, men som av någon anledning inte gör det när det formuleras på det här sättet.

Vad Löfven i praktiken också sade var att detta bör uppnås genom att asylmottagandet i Sverige och Europas övriga länder blir mer likvärdigt. Av hans uttalande framgår emellertid att han inte har för avsikt att få en sådan harmonisering till stånd genom att förändra den svenska asylpolitiken. Istället hoppas han förmå andra länder att anpassa sin politik till Sveriges. Detta trots att regeringen har kontroll över den svenska asylpolitiken men saknar kontroll över andra länders. Detta trots att övriga europeiska länder har gjort klart att de inte har för avsikt att lägga om sin asylpolitik.

Sverige skall inte fly sitt ansvar, sade Löfven idag, men det är precis vad Sverige (eller rättare sagt regeringen) gör. Regeringen säger sig vilja se en förändring av situationen, men är inte beredd att göra någonting för att få en sådan förändring till stånd. I stället hoppas regeringen att andra länder skall ta ansvar för Sverige så att regeringen slipper ta ansvar för konsekvenserna av att Löfven och hans ministrar inte tar det ansvar det är deras skyldighet att ta.

Det hela är inte bara en uppvisning i dubbelmoral. Det är dessutom direkt ansvarslöst.
DN1, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3

Om "borgerliga ledarskribenter" och duktiga liberaler

Det har talats mycket om "borgerliga ledarskribenter" på sistone. Diskussionen har förvisso pågått rätt länge och har, enkelt uttryckt, handlat om huruvida nämnda "borgerliga ledarskribenter" med anständigheten i behåll har kunnat problematisera den i en internationell jämförelse direkt extrema migrationspolitiken eller ej. Från socialistiskt och socialliberalt håll har svaret varit ett rungande njet.

Under de senaste veckorna har emellertid någonting förändrats. De "borgerliga ledarskribenternas" hållning förklaras inte längre bara med samma "borgerliga ledarskribenters" påstått rasistiska åsikter. I stället förklaras den med att de "borgerliga ledarskribenternas" blivit "ängsliga", "konformistiska", "kollektiviserade", "måna om att vara varandras bekräftande terapeuter" och att de "vet innerst inne att de gör något de inte borde".

Kritiken är till sin natur direkt absurd. De "borgerliga ledarskribenter" som faktiskt står för någonting och, till skillnad från sina kollegor på mången socialliberal ledarsida, inte bara harvar runt i åsiktskorridorens mittfåra och sällan sticker ut hakan annat än för att slå in öppna dörrar, försvara socialdemokratiska hjärtefrågor eller kritisera Alice Teodorescu, utmålas som de ängsliga och konformistiska. Samtidigt får borgerliga ledarskribenter (utan citationstecken) långt ut på vänsterkanten som Svend Dahl och Alex Voronov en klapp på huvudet och vänsterns intyg på att de står för den äkta liberalismen.

På detta sätt förminskar man inte bara sina motståndare, man vänder dessutom på begreppen. Den som utmanar påstås vara "konformistisk", den som vågar stå för vad han eller hon tror på förklaras vara "ängslig", den som står för en (för att uttrycka det snällt) relativt urvattnad form av liberalism påstås stå för den egentliga liberalismen, och så vidare. Det är en väldigt ful teknik, men som av en händelse en teknik som Aftonbladets ledarredaktion under senare år närmast gjort till sitt signum.

De "borgerliga ledarskribenternas" kritiker har emellertid en poäng då de frågar sig varför kritiken kommer just nu, och inte till exempel före valet. Till stor del beror säkerligen detta på att det samtalsklimat som då rådde gjorde att många "borgerliga ledarskribenter" drog sig för att skriva vad de tyckte. (Med andra ord, på den tiden låg det till skillnad från idag ironiskt nog någonting i talet om ängslighet och konformism.)

En av de få som faktiskt valde att ta bladet från munnen vid denna tid var Expressens Anna Dahlberg. I dagens Expressen skriver hon att detta ledde till att hon "sov knappt en blund under en vecka av rädsla för de svallvågor som texten skulle ge upphov till". Det säger en del om det debattklimat som då rådde och vad Dahlberg skriver borde få väldigt många demokratiska varningsklockor att ringa.

Detta är emellertid inte den enda förklaringen. En annan är att den situation vi har idag i mångt och mycket är en följd av den migrationspolitiska överenskommelse regeringen Reinfeldt träffade med Miljöpartiet efter valet 2010. Detta innebar ett radikalt brott mot den linje som såväl Socialdemokraterna som Moderaterna tidigare hade stått för.

Denna nya linje tas idag av påfallande många för given, vilken är en väldigt märklig hållning. Den är inte bara en påfallande ny och radikal företeelse, den tillkom dessutom under abrupta former, saknar folkligt stöd och innebär i praktiken att man allt sedan dess låtit Miljöpartiet diktera den svenska politiken på området.

Att inte alla "borgerliga ledarskribenter" ställde sig helhjärtat bakom detta är ingen oäven gissning. Konsekvenserna i form av rekordstort asylmottagande, skenande kostnader, överfulla asylboenden och spänningar i samhället visade sig emellertid inte över en natt. Det är därför inte särskilt konstigt att de "borgerliga ledarskribenternas" kritik därför också lät vänta några år på sig.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ab1, Ab2

2015-08-15

Margot Wallström, plåstren och färgmaktsordningen

Tidigare i veckan ansågs en identitetspolitisk nyvänsterdebattörs åsikter om färgen på plåster ha ett så stort nyhetsvärde att bland annat objektiva Sveriges Radio rapporterade om saken. Detta fick i sin tur Danmarks utrikesminister Kristian Jensen, som kommer från ett land där det nyvänsterfanatiska vansinnet varken är normaliserat eller institutionaliserat, att skaka på huvudet och fälla en raljant kommentar om den humanitära stormakten i öster.

Detta ansågs i sin tur också ha nyhetsvärde och genererade därför nya artiklar. Sveriges Radio rapporterade bland annat att en dansk "statsvetarprofessor" ansåg att utrikesministern "spottar på hela svenska folket". Att en väldigt stor andel av det svenska folket delar den danske utrikesministerns okomplicerade syn på plåsters färg gjorde emellertid statsvetarprofessorns uttalande tveksamt, rent statsvetenskapligt. Att statsvetarprofessorn i fråga därtill är politiskt engagerad och gift med Per Gahrton glömde för övrigt Sveriges Radio att nämna i sin objektiva artikel.

Det riktigt intressanta i sammanhanget inträffade emellertid när Margot Wallström valde att ge sin in i debatten. "Jag tänker att han är ny på jobbet som utrikesminister", kommenterade hon sin danske kollegas uttalande. "Man får förlåta sådana där övertramp. Han lär sig säkert", tillade hon därefter ödmjukt.

Margot Wallströms uttalande bör gissningsvis tolkas som att hon själv ser sig som rutinerad. Hon har trots allt inte bara innehaft lättare ministerposter tidigare, hon har därtill tjänstgjort som EU:s badvattensrecensent samt därefter som EU-kommissionens vice ordförande.

På den senare posten fungerade hon i praktiken som EU-kommissionens Åsa Romson; hon var det näst högsta hönset på pappret men inte i praktiken. Likheterna med Romson blir därtill ännu större av det faktum att Wallström under denna tid, precis som vice statsminister Romson idag, gjorde sig skyldig till såväl bisarra mediala utspel som flagrant dubbelmoral.

Som utrikesminister är emellertid Wallström inte särskilt rutinerad. Hon har suttit mindre än ett år på posten och får därmed, precis som sin danske kollega, sägas vara relativt "ny på jobbet". Till skillnad från Jensen har emellertid Wallström under sin tid på posten hunnit med att ställa till med ett flertal diplomatiska kriser på riktigt.

Den dag Kristian Jensen precis som Wallström blir persona non grata i viktiga länder, den dag han tvingas att skicka kurirer med adliga efternamn utomlands för att framföra dronningens ursäkter för sitt eget ministerskap, den dagen kan också Wallström kosta på sig att börja uttala sig nedlåtande om honom. Så länge något sådant inte inträffar gör emellertid Wallström klokt i att ligga lågt.
DN1, SvD1, SvD2

2015-08-14

Nymoderata halmstrån

"Ny anställningsform gör det lättare att få första jobbet" är titeln på en debattartikel i gårdagens DN, signerad Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé. Budskapet i denna är att Nya Moderaterna vill genomdriva en "satsning" på tio miljarder kronor för att göra det billigare att anställa unga, bland annat genom något man kallar ett "förstajobbet-avdrag".

Kinberg Batra och Tobé är påfallande luddiga i sin förklaring av detta avdrag, men om jag förstår dem rätt är avsikten att den som för första gången börjar jobba skall ges ett skatteavdrag på tvåtusen kronor om året. Tanken med detta är att arbetsgivaren skall kunna sänka arbetstagarens nettolön med samma belopp. På detta sätt minskar arbetsgivarens lönekostnader, varför incitamenten att anställa unga och långtidsarbetslösa stärks.

Om detta låter bekant beror det på att vi har hört det flera gånger förut. Liknande (och betydligt mer extrema) reformer har klubbats tidigare. Resultatet har emellertid inte blivit fler jobb, utan att oseriösa arbetsgivare har satt i system att berika sig på skattebetalarnas pengar.

Om det nymoderata förslaget blir verkligen är detta med allra största sannolikhet vad som kommer att hända även denna gång. Resultatet kommer förvisso till skillnad från i fallet med lönesubventionerna inte bli att skattemedel förskingras, men väl att konkurrensen snedvrids och att skatteintäkterna minskar utan att det uppsatta målet uppfylls. Efter att fiaskot några år senare blivit pinsamt uppenbart kan vi därtill som en slutgiltig förolämpning räkna med nya rubriker på temat "vi har varit naiva".

Att det ser ut på det här sättet beror inte bara på att det svenska etablissemanget på många sätt liknar en flock skyddade tamdjur som plötsligt och lustigt blivit utsläppta bland rovdjur. Det beror också på att de söndertriangulerade nymoderaterna inte längre vågar ge sig på den av Socialdemokraterna stenhårt reglerade svenska arbetsmarknaden ens på marginalen.

Vad de nymoderata partistrategerna i stället gör är att gripa efter halmstrån. För varje nytt halmstrå de finner anlitar de en PR-byrå för att ge halmstrået ett klatschigt namn, varpå de gör ännu ett försök att med buller och bång sälja in halmstrået i fråga som den magiska reform som en gång för alla skall fixa problemen på den svenska arbetsmarknaden.

"I Sverige kan vi inte acceptera att människor hamnar utanför", skriver Kinberg Batra och Tobé i sin artikel. Att acceptera att människor hamnar utanför är emellertid precis vad de gör, och kring detta råder det bred konsensus i Sverige. En gång vad Moderaterna en motvikt till denna strutspolitik, men den tiden är sedan flera år förbi.

Läs även:
Motpol
DN1, Exp1

2015-08-13

Den råa brottsligheten har flyttat fram sina positioner

I tisdags publicerade Dagens Nyheter en artikel med rubriken "Trots allt – det dödliga våldet minskar". Detta har resulterat i en tämligen infekterad debatt med delvis partipolitiska förtecken. Absolut ingenting har gått sönder i Sverige över huvud taget, har man till exempel ironiskt nog kunnat höra från vänsterhåll.

Räknat i antal mord och dråp finns det ingenting att anmärka mot DN:s lägesbeskrivning. Detta säger emellertid inte nödvändigtvis något om de brottsliga gärningarna som sådana. Tvärtom påpekade till exempel rättsläkaren Jovan Rajs redan för tio år sedan att en bidragande förklaring till trenden var att sjukvården har blivit bättre.

Med andra ord, läkevetenskapen förhindrar retroaktivt många potentiella mord efter att den kriminella handlingen har begåtts. Att rubriceringen blir "grov misshandel" och inte "mord" eller "dråp" beror med andra ord på vårdpersonalen och forskningen, inte på gärningsmannen. Detta gör emellertid inte den kriminella handlingen som sådan mindre rå, våldsam eller hänsynslös. Att gängvåldet har lett till att svenska läkare idag åker till länder som Sydafrika för att ta del av den expertis på skottskador som finns där, ger en fingervisning om vad som pågår i samhället.

En annan aspekt på statistiken (vilket också påpekas i DN:s artikel) är att dödligt våld i samband med "spontanbråk och dispyter" har minskat kraftigt, närmare bestämt med närmare hälften. Detta borde ha lett till en kraftig nedgång i det totala antalet mord, men den totala nedgången har istället blivit förhållandevis liten eftersom andra sorters mord parallellt med detta blivit mycket vanligare.

Detta är intressant av flera skäl. I DN-artikel får "spritfester" som gått över styr illustrera kategorin "spontanbråk och dispyter". Det rör sig med andra ord om dråp snarare än mord och de inblandade agerar oöverlagt och är påverkade av alkohol. I fallet med det gängvåld som blivit vanligare samtidigt som antalet spritfester med dödlig utgång har blivit färre, handlar det emellertid om avsevärt mer kalkylerande och hänsynslösa gärningsmän. Det är därför också fullständigt naturligt att tycka att det senare våldet är betydligt mer skrämmande.

I förlängningen handlar det emellertid inte bara om antalet mord, det handlar också om att andra former av brottslighet har gått från att vara ovanliga eller väldigt ovanliga till att bli förhållandevis vanliga. Det handlar om mobiltelefonrån, det handlar om inbrott, det handlar om slagsmål på sjukhus, det handlar om våld mot ambulanspersonal och brandmän och det handlar om råa och hänsynslösa brott med pensionärer som offer. Utöver detta har den organiserade brottsligheten blivit en maktfaktor att räkna med och skottlossningar i stadsmiljö blivit till vardagsmat.

Våldet och den råa brottsligheten har helt enkelt flyttat fram sina positioner i samhället. Våldet och den råa brottsligheten har blivit till något som är närvarande i människors vardag på ett helt annat sätt än tidigare. Det är i ljuset av detta som ilskan över den ofta upprepade bilden av att alla kurvor pekar åt rätt håll bör förstås, även om jag vill betona att just DN:s artikel enligt mig är bättre än sitt rykte.

Slutligen är det värt att notera att debatten om brottslighetens utveckling under de senaste dagarna har kommit att tangera invandringsfrågan. Det beror inte sällan på plumpa rasistiska uttalanden, men det handlar också om mer än så. Efter att jag själv häromdagen (måhända något orättvist) raljerade på Twitter över DN:s artikel så antyddes det att jag hade sagt något rasistiskt, trots att jag varken hade skrivit eller ens tänkt någonting om invandring eller invandrare i sammanhanget.

Det finns emellertid en koppling mellan dessa bägge företeelser. I fallet med gängbrottsligheten är den tämligen uppenbar, men den går också längre än så. För tio år sedan släppte Brottsförebyggande rådet (Brå) rapporten "Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet". Denna visar att utrikes födda är kraftigt överrepresenterade i bland annat vålds- och sexualbrott (tabell 11, sid 41).

Om man kombinerar överrepresentationen i tabell 11 med utrikes föddas andel av befolkningen idag (cirka 17 %) finner man att utrikes födda (om Brås siffror fortfarande stämmer) utgör cirka 53 % av förövarna inom kategorin "Våldtäkt/försök till våldtäkt". För kategorierna "Dödligt våld och försök till mord och dråp" och "Misshandel, grov misshandel" hamnar motsvarande siffror på 43 % respektive 37 %.

Det går att ha synpunkter på vad Brå mäter (misstanke snarare än fällande domar) och det är inte säkert att överrepresentationen 2015 ser likadan ut som 2005 (det finns såvitt jag vet ingen nyare information tillgänglig i ämnet). Siffrorna ovan bör därför tas med en väldigt stor nypa salt. Detta väl sagt är procentsatserna man erhåller ur Brås data påtagligt höga. Det är måhända också därför frågan om huruvida brottsligheten ökar eller ej blivit så politiskt laddad.

Läs även:
Den sjätte mannen, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3, SR4

2015-08-12

Lynchjustis och straffetik

Det är något speciellt med den svenska straffetiken. Det är förvisso föredömligt att vilja fjärma sig från lynchjustis, hämndbestraffning och det gammaltestamentliga öga för öga. Som på så många andra områden väljer emellertid det extrema landet Sverige att gå till överdrift på andra sätt istället.

Vad som har hänt med den svenska straffetiken är att den har utvecklats till något som kan liknas vid en tillägnad smak. Det började när det svenska etablissemanget bestämde sig för att det var dags att lämna barndomens förkärlek för enkla smaker som socker och fett bakom sig, men det slutade inte där.

Man började fermentera, man använde för mycket ättika och man började lagra den nya och förbättrade produkten så länge att den fick en kraftigt härsken smak. När resultatet såväl fick ett oaptitligt utseende som började lukta illa hävdade någon att detta var ett tecken på kvalitet, och jämförde lyriskt med en vällagrad havarti eller gorgonzola. De övriga provsmakarna höll inte med, men eftersom de inte ville visa sig okunniga eller provinsiella valde de trots detta att nicka instämmande.

Någonstans gick det med andra ord troll i processen. Resultatet har blivit att ju mer icke-intuitiv och paradoxal svensk rättsskipning blir, ju mer den avviker från det allmänna rättsmedvetandet, desto mer upplyst och sofistikerad anses den inte sällan också vara.

Därför är det självklart viktigt att komma ihåg att grova våldsbrottslingar också är offer. Därför skall självklart dömda tjuvar få behålla sitt byte om man inte finner den rättmätiga ägaren. Därför är det självklart riktigt att några olämpliga ord på nätet ibland bestraffas mycket hårdare än ett fall av synnerligen hänsynslös misshandel. Därför är det självklart så att den som ockuperar andras egendom också har besittningsrätt.

Därför är det självklart också helt i sin ordning att Hagamannen släpps fri och att han både tillåts bosätta sig bland sina offer och får bidrag till körkort. Därför är det självklart helt i sin ordning att de som sätter upp en piratkopieringstjänst kan dömas till att betala astronomiskt mycket högre skadestånd än vad den som åsamkar en medmänniska men för livet kan dömas till att betala. Därför är det också självklart riktigt att terrorister skall erbjudas förtur i bostadskön, oavsett vad rättshaveristerna i sociala medier tycker.

Den som är av en annan åsikt får inte sällan höra att han eller hon är lite gammaltestamentlig av sig. De som retar sig på formerna för Hagamannens frigivning får av grötmyndiga krönikörer höra att de påminner om en lynchmobb. Den som anser att allmänhetens rätt till liv och hälsa väger tyngre än grova återfallsförbrytares rätt till frihet får inte sällan höra att Sverige som helhet har lämnat det grottstadium de blivit kvar på.

Denna inställning är emellertid varken sofistikerad eller upplyst. Den är däremot en mycket talande indikation på sakernas tillstånd.
SvD1, Ex1, DN1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.