2015-06-30

En game changer? Kanske!

Reaktionerna på Ebba Busch Thors almedalstal lät inte vänta på sig. Skolgårdsmobbarvänstern upprepade sina vanliga epitet och invektiv, kränkta av att högerdebattörer förespråkar högerpolitik samtidigt som de själva inte förmår ta avstånd ens från politiskt våld. Borgerliga debattörer som PJ Anders Linder, PM Nilsson, Adam Cwejman och Tove Lifvendahl hyllade Busch Thors insats. "En stjärna är född", utbrast Dagens Industri.

Min egen reaktion var något annorlunda. När jag följde Busch Thors tal tyckte jag det kändes en smula utstuderat och plastigt. Efter att ha funderat lite mer på saken slog det mig att denna reaktion förmodligen bottnade i en overklighetskänsla. Att höra en högerpolitiker förespråka en rakryggad högerpolitik som faktiskt tar strid med de vänsterradikala strömningar som förgiftat det svenska debattklimatet är helt enkelt något vi har blivit väldigt ovana vid att höra.

När det kommer till jihadismen var Ebba Busch Thor glasklar. Hon satte inte bara ord på den avsky de allra flesta känner, hon undvek därtill att fastna i den postmoderna kulturrelativism som i stort sett samtliga andra partier gått ned sig i. Hon varken bortförklarade, relativiserade eller bagatelliserade den islamistiska terrorn. Ej heller föreslog hon någon av de vanliga infantila åtgärderna som förtur till bostäder. Terrorismen skall bekämpas och bestraffas, var Ebba Busch Thors reservationslösa besked.

Lika glasklar var Busch Thor när hon pratade om identitetspolitik och kvotering. Resonemangen om å ena sidan, å andra sidan lyste med sin frånvaro. Busch Thor markerade inte bara sitt villkorslösa avståndstagande till dessa bägge fenomen, hon gav dessutom utmärkta exempel på varför de leder fel. Busch Thor påpekade därtill att de avregleringar av arbetsmarknaden (som, enligt en önskedrömmande Stefan Löfven, inte är nödvändiga) är nödvändiga för att fler skall komma i arbete.

När det kommer till invandringspolitiken var Busch Thor inte lika klar. Hon valde sina ord med omsorg och intygade att hon stod bakom en invandringspolitik liknande dagens. Hennes hållning i frågan kunde därför uppfattas som platt, men det var det inte. Busch Thor förespråkade nämligen en omläggning av politiken som, enligt henne själv, kan leda till att färre asylsökande söker sig till Sverige. Busch Thor valde därmed att utmana den svenska samhällsdebattens kanske mest infekterade tabu.

Det är inte säkert att Busch Thors nya linje räcker. Det är inte ens säkert att Kristdemokraterna förmår hålla fast vid denna linje. Det är emellertid fullt möjligt att Johan Westerhom har helt rätt när han kallade Busch Thors tal för en game changer. Den svenska politiken blev definitivt en smula mer intressant ikväll.

Läs även:
Motpol, Dick Erixon, Johan Westerholm
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6, SR7, SR8

Löfven lallar vidare om arbetslöshetsmålet

Igår stod Stefan Löfven på scenen i Almedalen och lovade sänkt arbetslöshet och minskad fattigdom, utan att presentera något som ens liknade ett förslag på hur detta skall åstadskommas. När en annan partiledare idag så presenterade ett konkret förslag på hur man kan komma lite närmare detta ambitiösa mål var Stefan Löfvens reaktion talande.

"Det är högervridningen som verkar vara deras modell" avfärdar Löfven idag bryskt det kristdemokratiska förslaget om förändrade turordningsregler, till synes förvånad över att ett borgerligt parti inte till fullo skriver under på den egna socialistiska ideologin. "Jag noterar att de borgerliga partierna tar sin väg mot höger", utvecklar Stefan Löfven för säkerhets skull analytiskt sitt tautologiska resonemang.

"Jag vet inte hur många skattesänkarförslag man är upp i" fortsätter därefter Stefan Löfven med en non sequitur sin analys, förbryllad över hur någon kan vara av åsikten att ett av världens i särklass högsta skattetryck borde sänkas. "Nu visar KD att man tror att om man försämras anställningstryggheten så blir det fler jobb", fortsätter Löfven, och återgår därmed till ämnet lika fort som han avvek från det.

Att en mer flexibel arbetsmarknad är någonting som leder till mer jobb är emellertid inte någonting som Kristdemokraterna tror, det är nationalekonomisk baskunskap. Detta hindrar emellertid inte Stefan Löfven. "Det är inte det som är lösningen" fortsätter han, trygg i förvissningen om att han vet bättre än alla "förståsigpåare" till forskare. Därefter övergår han till att säga emot sig själv.

"Vi har en flexibel arbetsmarknad och ska ha det", fortsätter nämligen strax därefter Löfven. Med detta syftar han gissningsvis bland annat på de undantag från turordningsreglerna som redan finns. Att dessa undantag finns, och att Löfven inte har för avsikt att avskaffa dem, beror på att Socialdemokraterna mycket väl vet att lagen om anställningsskydd (LAS) annars skulle få förödande följder.

Löfvens löfte att den svenska arbetslösheten 2020 skall vara EU:s lägsta vore svårt att uppfylla, även om reformviljan faktiskt fanns. Det faktum att regeringen saknar varje spår av reformvilja gör emellertid löftet totalt orealistiskt. Att Löfven hoppas lösa dagens problem med gårdagens lösningar och att den regering han "leder" tycks tro sig kapabel att lyckas med vad alla som tidigare försökt har misslyckas med, visar att han över huvud taget inte förstått ens vad problemet är.

Läs även:
Anybody's Place
DN1, SvD1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6

2015-06-29

"Populismen och kortsiktigheten"

Bakom en skylt med den för socialistisk politik sällsynt illa valda parollen "gör din plikt - kräv din rätt", höll Stefan Löfven idag tal i Almedalen. Rent dramaturgisk var det ett förhållandevis bra tal. Innehållsmässigt var det emellertid lika tomt på substans som parollen på skylten var missvisande.

Löfven introducerade den nya floskeln "utvecklingsmoral", men utan att specificera denna närmare än som någonting bra i största allmänhet. Lisbet Palme inte bara satt i publiken, utan fick därtill ett hedersomnämnande, någonting som väl illustrerar hur svensk socialdemokrati idag i första hand inte är en ideologi utan en dröm om en förfluten storhetstid.

Löfven visade med talet om en "aktiv närings- och innovationspolitik" ännu en gång att man inom Socialdemokraterna tror att det är statlig styrning, inte marknadskrafter, som möjliggör innovation och exportframgångar. Att Löfven förstår vikten av ett starkt näringsliv är förvisso bra, men det faktum att han tror att näringslivet stärks med något som mest påminner om sovjetiska femårsplaner gör det fullt naturligt att näringslivets missnöje med regeringen är kompakt.

Löfven gick i sitt tal till attack mot "populismen och kortsiktigheten", till synes helt omedveten om ironin i detta. Några timmar innan Löfven gick till attack mot populismen hade han upprepat det totalt orealistiska – men i allra högsta grad populistiska – löftet att Sverige med regeringens politik kommer bli landet med EU:s lägsta arbetslöshet.

Den icke-populistiske Löfven lovade därtill att med regeringens politik kommer den skola som i årtionden förfallit att bli mycket bättre. Den icke-populistiske Löfven lovade att med regeringens politik kommer integrationsproblemen att lösas med hjälp av gammal skåpmat som utbildningsinsatser. Detta trots att andra politiker har lovat samma sak i årtionden, utan att detta har blivit verklighet. Detta trots att det är den av Socialdemokraterna sönderreglerade arbetsmarknaden som är orsaken till att de svenska integrationsresultaten utmärker sig som västvärldens sämsta.

När Löfven mot slutet av sitt tal talade om den islamistiska terrorismens ondska var hans ord föredömligt raka, men stod dessvärre i bjärt kontrast till vad Socialdemokraterna och regeringen faktiskt gör. När Löfven avslutade sitt tal med att, efter en tonartshöjning, betona att bland annat pensionsutbetalningarna är beroende av att fler arbetar, försökte han inte bara sälja in den egna bidragslinjen som en arbetslinje. Hans resonemang motsades därtill av det faktum att det enda konkreta i jobbväg han har att komma med är statliga infrastruktursatsningar. De jobb som skapas i och med dessa kommer försämra, inte förbättra, statens finanser.

Löfvens tal var en bra illustration av att Socialdemokraternas politik fullständigt saknar lösningar på de "utmaningar" Sverige står inför. När konsekvenserna av integrationsmisslyckandet i takt med den rekordstora invandringen förvärras är Löfvens lösning att lova magisk integrationspolitik. När allt fler jobb försvinner på grund av globalisering av automatisering är Löfvens lösning att lova magisk näringslivspolitik.

När statsfinanserna försämras och arbetslöshen är hög är Löfvens lösning offentligt subventionerade jobb. Att Löfven inte nämnde bostadspolitiken med ett ord är en påminnelse om att Löfvens lösning på det faktum att bostadsmarknaden går mot sin oundvikliga krasch är att hålla fast vid ränteavdrag och hyresreglering med näbbar och klor.

Stefan Löfven må vara en hygglig prick som ikväll höll ett dramaturgiskt hyfsat tal. Hans populism och hans kortsiktighet lär emellertid kosta Sverige dyrt.

Läs även:
Den sjätte mannen, Motpol, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3

2015-06-28

Kort om Annie Lööfs almedalstal

Jag har aldrig röstat på Centerpartiet och har också svårt att tänka mig att jag kommer att göra det framöver. Att Centerpartiet ofta förespråkar en mer frihetlig politik är utmärkt. I praktiken har emellertid deras inställning lett till låsningar vilka därefter har lösts med kompromisser som har lett till att fler fastnat i bidragsberoende. Resultatet av detta blev bland annat att Alliansen förra året gick till val på skattehöjningar.

Detta väl sagt så var det bitvis befriande att lyssna på Annie Lööfs almedalstal idag. Borta var de trötta flosklerna och den urvattnade ideologin från alliansregeringens andra mandatperiod. Istället var Annie Lööf inte bara självkritisk, utan tog dessutom klart och tydligt ställning för både lägre skatt och de strukturreformer Sverige enligt all vedertagen nationalekonomisk visdom är i skriande behov av.

Många besvikna borgerliga väljare ville säkerligen höra precis detta. Genom sitt tal idag visade Annie Lööf att Centerpartiet har potentialen att vara en positiv kraft för borgerlig förnyelse.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3

Gästinlägg av Vladimir Oravsky: "Ett stort grattis Hans från en av Valfrid Lindemans söner"

Hans Folke ”Hasse” Alfredson är född 28 juni 1931 och fyller därmed åttiofyra i dag. Stort grattis Hans.

Hasse Alfredsson brukar karakteriseras som svensk komiker, filmskapare, författare och skådespelare. Han är dock så mycket mer. Exempelvis invandrarnas språklärare: Några månader efter att jag flyttade till Sverige, inhandlade jag en rad LP:er med utdrag ur Hasse och Tages revyer, allt ifrån ”Gröna Hund på Gröna Lund” från år 1962, genom ”Hålligång”, ”Gula Hund”, ”Lådan”, ”Spader Madame”, ”88 Öres-Revyn”, ”Glaset i örat”, ”Svea Hund på Göta Lejon” till ”Under Dubbelgöken” från år 1979, samt alla Lindeman-dialoger. Det är Hasse och Tage med vännerna Gösta Ekman, Lena Nyman, Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Martin Ljung som lärde mig mitt nya landsmål.

Det var mycket roliga och samhällsrelevanta undervisningstimmar.

När jag exempelvis diskade – det svenskaste av alla invandrarjobb – lyssnade jag alltid på Hasse och Tage och anammade inte bara språket utan kulturen, sättet att tänka. (Hasse och Tage var naturligtvis inte de enda som lärde mig svenska - Strindberg, Bergman, Martinson, Rasmusson, Granath, Sandström har jag också mycket att tacka för, men Hasse och Tages texter kunde jag utantill.)

Det skulle inte förvåna mig alls om utfödingarna Özz Nûjen, Soran Ismail, Josef Fares, Zinat Pirzadeh, Athena Farrokhzad och Sean Banan berättade att de också är påverkade av Hasse och Tage, även om de dessa språkets kvicka mästare är yngre än jag och kanske inte ens var födda under Hasse och Tages storhetstid.

Hasse och Tages texter skulle med fördel kunna användas i svenskundervisningen. Både för infödingar och utfödingar.

Det är många år sedan som jag lyssnade på Hasse och Tage, dessa den meningsfulla humorns mästare, men jag är övertygad om, att dessa trettio, fyrtio, ja, till och med femtio år gamla texter fortfarande håller. Eftersom – och det är den sanna konstens paradox – även det tidsbundet politiska, håller tvärs över alla decennier. Liksom exempelvis Francisco de Goyas ”Exekutionen den tredje maj 1808”, Eugène Delacroixs ”Friheten på barrikaderna” och ”Blodbadet på Chios”, Georges Rouaults ”Vår Jeanne d’Arc”, Honoré Daumiers ”’Ni har ordet, min herre!’”, är tidlösa inte bara på grund av det mästerskap som är gjutet i dessa verk, utan i lika stor grad på grund av att dessa verk fortfarande strävar efter att förändra världen till det bättre.

Hans Alfredson fick Tage Danielsson-priset redan år 1987. Men även Tage Danielsson borde få Stiftelsen Linköpings kommuns pris till Tage Danielssons minne. Jag har för Jönköpings länsteaters räkning sammanställt ett minnesprogram med Tage Danielssons texter och jag vet att varje tanke som han skrivit eller framfört, är värt Tage Danielssons pris. Jag är övertygad om att Hasse håller med mig.

Än en gång grattis på födelsedagen Hans.

Vladimir Oravsky

2015-06-27

När grundlagar blir till gummiparagrafer

Nyheten att USA:s högsta domstol igår förkunnade att ingen delstat har rätt att förbjuda samkönade äktenskap har fått många att jubla. Att fler människor nu får rätten att gifta sig med vem de vill är naturligtvis någonting bra, men formerna för hur detta gick till borde göra betydligt fler människor oroliga.

Barack Obama lät efter högsta domstolens utslag lysa upp Vita huset i regnsbågsfärger, men Obama hade ingenting med beslutet att göra. Beslutet togs av en samling icke-folkvalda domare med livstidsanställningar. De folkvalda politikerna var över huvud taget inte inblandade i beslutet.

På många sätt är detta naturligt, eftersom beslutet officiellt inte hade någonting med politik att göra utan handlade om att tolka grundlagen. Att de amerikanska grundlagsfäderna när de i slutet av 1700-talet skrev den amerikanska konstitutionen skulle ha haft för avsikt att tillåta samkönade äktenskap är emellertid en absurd tanke. Högsta domstolens roll är att tolka den amerikanska grundlagen, men i det aktuella fallet är det tämligen uppenbart att den tolkat grundlagsfädernas ord på ett sätt som inte var avsikten.

Beslutet var med andra ord till sin natur politiskt, snarare än juridiskt. Därmed faller också argumentet att det är förenligt med den demokratiska ordningen att en domstol fick avgöra frågan. Vad som istället borde ha skett är att konstitutionen ändrades (eller för att vara exakt, att man gjorde ett tillägg till konstitutionen) för att på så sätt legalisera samkönade äktenskap.

Att det istället var en domstol som, påverkad av tidsandan, tog beslutet är på många sätt skrämmande. Idag är tidsandan i denna fråga liberal, men så har inte alltid varit fallet och så behöver inte heller alltid vara fallet. Att högsta domstolen tar sig rätten att tolka konstitutionen på ett sätt som med allra största sannolikhet går emot vad grundlagsfäderna hade för avsikt med den urholkar grundlagens funktion och betydelse.

Om inte domstolarna förmår stå emot tidsandan blir alla lagar till rena gummiparagrafer. I det aktuella fallet upplever väldigt många resultatet som positivt, men vad domar som gårdagens visar är att även en grundlag kan tolkas lite hur som helst. Hade tidsandan istället präglats av utbredd krisstämning och rop på hårdare tag hade gårdagens utslag istället lika väl kunnat vara att högsta domstolen gav politikerna rätt att åsidosätta grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter.

Att lagar tolkas på ett sätt som inte var avsikten av jurister som låter sig påverkas av samtidsdebatten är inget unikt för USA. I Sverige har det till exempel gått så mycket inflation i vad som anses omfattas av lagen om hets mot folkgrupp att denna lag, om en åklagare i Nyköping får som han vill, även kommer att fungera som blasfemilagstiftning, trots att detta knappast lär ha varit den tilltänkta avsikten. Det är en ytterst skrämmande utveckling.


Även radio bubb.la behandlar ämnet

DN1, DN2, Ex1, Ab1

2015-06-26

Wallström hycklar om terrorismen


"We must and will continue to fight terrorism", skrev Margot Wallström tidigare idag på Twitter. Det är en intressant formulering. När Wallström skriver att vi måste fortsätta bekämpa terrorismen implicerar hon också att "vi" redan gör det. Hur ser det då egentligen ut med den saken?

I ljuset av detta framstår Wallströms uttalande idag som, för att uttrycka det milt, magstarkt.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1, SR2, SR3

2015-06-25

Om Stefan Löfven, snömos och floskler

I Expressen publicerades under eftermiddagen en intervju med Stefan Löfven, som just nu är i Bryssel för att medverka på ett toppmöte där migration är en av huvudpunkterna. De svar Löfven ger i intervjun är en skrämmande påminnelse om vidden av regeringens inkompetens.

Den skenande asylinvandringen till Sverige är något regeringen enligt Löfven inte kan göra något åt, eftersom "vi är bundna av internationella konventioner". För det första är detta inte sant, för det andra blir detta uttalande väldigt märkligt i ljuset av vad Löfven säger i övrigt. I intervjun upprepar Löfven nämligen också besvärjelsen att "alla medlemsstater ska ta sitt ansvar".

Poängen med internationella konventioner är att de är just internationella. Om övriga EU-länder inte tar "sitt ansvar" betyder detta i praktiken att de inte heller följer de internationella konventioner som de är lika bundna av som Sverige. Vad Löfven antyder är således att övriga EU-länder bryter mot de internationella konventioner som vi är bundna av. Om så är fallet är vi emellertid bevisligen inte "bundna" av dem, helt enkelt eftersom övriga länder visar att det går alldeles utmärkt att bryta mot dem.

Därtill är det såklart realpolitiskt omöjligt att som enda land upprätthålla en "internationell" konvention som alla andra bryter mot. De "internationella" konventioner Stefan Löfven hänvisar till är i realiteten nationella. När han säger att "alla medlemsstater ska ta sitt ansvar" menar han i själva verket att resten av EU borde harmonisera sina respektive lagstiftningar och tillämpningen av dessa med den svenska.

Eftersom svenska politiker är oförmögna att stifta lagar utomlands, men däremot fullt förmögna att göra samma sak på hemmaplan, är deras ovilja att förändra invandringspolitiken obegriplig. Genom att lägga om den svenska invandringspolitiken skulle de uppnå samma resultat som om resten av Europas länder lade om sin politik. Av någon anledning insisterar de emellertid på att gå över ån efter vatten.

Att "alla medlemsstater ska ta sitt ansvar" är en ofta upprepad floskel i svensk politik, men den saknar i själva verket all mening. Det spelar ingen roll hur många gånger svenska politiker upprepar detta mantra, ingenting kommer att förändras för det. Att svenska politiker upprepar dessa ord är bara för att ge skenet av att de tar ett ansvar som de i själva verket har kapitulerat inför. Istället för att säga "alla medlemsstater ska ta sitt ansvar" hade Löfven lika väl kunnat sjunga Inatt jag drömde eller We Shall Overcome.

Därefter blir det märkligare och märkligare. Löfven gör i intervjun en stor sak av att den stora invandringen till Sverige enligt honom är någonting väldigt bra. Detta gör talet om att "alla medlemsstater ska ta sitt ansvar" obegripligt. Om den extremt stora invandringen är en sådan tillgång, och om övriga länder är ointresserade av att ta del av denna tillgång, blir talet om att "alla medlemsstater ska ta sitt ansvar" en självmotsägelse. I så fall bör Löfven i Bryssel även driva frågan att alla länder måste "ta sitt ansvar" för att bidra till en rättvis fördelning av till exempel den svenska skogsnäringens intäkter.

Genom en bättre integrationspolitik skall problemen lösas, lovar Löfven. Det är precis samma sak som andra politiker före honom har lovat i årtionden, men dessvärre har dessa löften aldrig infriats. Tvärtom, den svenska integrationspolitiken är (åtminstone om vad man mäter är sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda, snarare än "ambitionsnivån" och anhöriginvandringens storlek) sämst i hela OECD. Att Löfven med sin bidragslinje skulle lyckas med vad alliansregeringen trots sin arbetslinje inte lyckades med finns inte på kartan.

Som slutkläm börjar Löfven tala om de "läkare, specialistläkare, sjuksköterskor, ingenjörer" som nu kommer till Sverige. Även detta är ett återkommande retoriskt knep, problemet är bara att det har väldigt lite med verkligheten att göra. Att han därtill talar om vikten av att fylla hundratusentals vakanser som framöver kommer uppstå i den offentliga sektorn (samtidigt som sysselsättningsgraden med allra högsta sannolikhet kommer vara lägre än idag) tyder därtill på att han inte är förmögen ens till en grundläggande nationalekonomisk analys.

Stefan Löfven har ingen plan för den uppkomna situationen. Han har ingen aning om vad han skall göra och han har ingen politik för att möta de "utmaningar" som Sverige står inför. Vad Stefan Löfven däremot har är snömos och floskler. Dessvärre är det pengar, inte snömos och floskler, som krävs för att betala löner, välfärd och räntorna på statsskulden. Stefan Löfvens oförmåga att ta ens grundläggande ansvar kommer därför istället få betalas med skattehöjningar och lån.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1, SR2, SR3

2015-06-24

Vår fäbless för floskler skördar offer

Den svenska debatten genomsyras av floskler i stil med "ingen människa är illegal". De betyder i regel ingenting och de bidrar i regel inte heller med någon ökad förståelse för de samhällsfenomen som diskuteras. Tvärtom bidrar floskler som "papperslösa" (personer som vistas illegalt i Sverige) och "individualiserad föräldraförsäkring" (statlig reglering av föräldraledigheten) inte sällan till att skapa en direkt missvisande bild.

I tiggerifrågan fylls motsvarande funktion av floskeln (upprepad av till exempel Stefan Löfven) "det går inte att förbjuda fattigdom". Dessa sex ord är varken ett försök till juridisk eller social analys, de är ett tomt mantra. Ett tomt mantra som används av den rådville och handlingsförlamande för att framställa status quo som någonting humant och empatiskt.

I en ledare i Svenska Dagbladet påpekade Per Gudmundson tidigare i veckan att den politik som ytligt sett framstår som human och empatisk inte sällan kan få en rakt motsatt effekt. Gudmundson argumenterade logiskt för sitt sak, vilket som vanligt ledde till kortslutning i postmoderna nyvänsterhjärnor. Resultatet blev att skolgårdsmobbarvänstern ännu en gång hjältemodigt satte in det tunga artilleriet mot en armé av halmdockor.

I tre orter i Rumänien har under våren sammanlagt cirka 100 barn tagits ur skolan för att deras föräldrar valt att åka till Sverige för att tigga, kan man idag läsa i en debattartikel i DN. Familjerna får det därmed måhända lite bättra ställt för stunden, men i gengäld minskar deras barns möjligheter till en bra framtid drastiskt.

När handlingsförlamade svenska politiker inte vågar göra någonting åt detta undergräver de inte bara andra länders lagar och utbildningssystem. De bidrar också till att cementera en situation där utanförskap gå i arv. Därtill visar de under ganska uppseendeväckande former prov på såväl kulturrelativism som de låga förväntningarnas rasism. Hade dessa "EU-migranter" istället varit till exempel danskar hade samhället gissningsvis ingripit för länge sedan.

Vad som gör debattartikeln extra intressant är att artikelförfattarna väljer att sätta det faktum att barn tas ur skolan i relation till FN:s barnkonvention. Barnkonventionen är ett ofta åberopat argument i den svenska debatten och är ofta närmast att betrakta som grötmyndiga debattörers nuclear option. När barnkonventionen åberopas är emellertid poängen så gott som alltid att politikerna bör ställa lägre krav och vara mer generösa med skattebetalarnas pengar.

När barnkonventionen emellertid kräver impopulära beslut, när barnkonventionen inte är identisk med minsta motståndets lag och när barnkonventionen krockar med andra föreställningar om humanism, empati och solidaritet, då är det emellertid knäpptyst. Avsikterna med detta må vara goda, men resultatet är emellertid att hundratalet barn (endast i de tre orter där man närmare undersökt saken) nu inte får gå i skolan.

Vi må kalla oss för en "humanitär stormakt" och vi må intala oss själva att vi är ett moraliskt föredöme för resten av världen, men faktum kvastår. De förenklade analyserna, den trånga åsiktskorridoren, vår oförmåga till krass realism och vår fäbless för floskler skördar offer.

Läs även:
Motpol, Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, Ab7, Ab8, Ab9, Ab10, Ab11, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5

2015-06-23

bubb.la fyller ett år

Den frihetliga nyhetsaggregatorn bubb.la fyller ett år idag. Det är värt att uppmärksamma av flera skäl.

I en urspårad tid (som för en framtida bedömare lär te sig minst lika urspårad som 70-talet ter sig idag) är bubb.la en fristad. När den svenska debatten präglas av identitetspolitik, valrörelser i vilka alla partier utlovar höjd skatt och "liberaler" som vill begränsa medborgarnas frihet, är bubb.la en av de få röster som går mot strömmen.

bubb.la erbjuder idag en tämligen heltäckande nyhetstjänst där det vansinne som genomsyrar samhällsdebatten i stort antingen lyser med sin frånvaro eller häcklas på det sätt det förtjänar. Att höra Boris Benulic hånskratta uppgivet i radio bubb.la åt förvirrade socialister som tror sig vara liberaler är en befriande kontrast till den aldrig sinande ström av vänstervinklade nyhetsreportage och haveristiska kultur- och debattartiklar som präglar de flesta andra nyhetskällor.

Att bubb.la bygger på crowdfundning och att redaktörerna både frivilligt och gratis bidrar med sin tid förtjänar ett särskilt omnämnande, inte minst i ett land där staten är så allomfattande att till och med nyhetsförmedling i regel kräver statligt stöd. Vad jag själv finner mest uppseendeväckande med bubb.la är emellertid bredden.

bubb.la är å ena sidan en hardcorefrihetlig tjänst men bjuder å den andra på bredd. bubb.las inställning till frihet är anarkistisk snarare än dogmatisk, varför redaktörerna tenderar att rösta fram vitt skilda artiklar (inklusive sådana som har en sinsemellan oförenlig syn) så länge dessa artiklars ansats är just frihetlig. I en tid då vem som säger något och hur ofta är viktigare än vad som sägs, är bubb.las respektlöshet befriande.

Det är förmodligen få som gillar allt som bubb.la länkar till, helt enkelt eftersom det finns en del bubb.la-redaktörer som förmodligen är oense med en del andra redaktörer om så gott som allt. När det kommer till kritan är detta emellertid inte något problem. Dels fungerar bubb.la alldeles utmärkt ändå, dels är det just på grund av detta som bubb.la har den intressanta bredd det har.

Denna bredd är på många sätt bubb.las mest sympatiska egenskap. Den omfattar förvisso inte socialism, identitetspolitik och kvasiliberalism, men i en urspårad samtid där till och med "borgerliga" politiker går till val på skattehöjningar och identitetspolitik borde denna bredd ha potentialen att attrahera de flesta som är urless på nyvänstern och som istället önskar lägre skatter, mindre moralism och mer frihet från klåfingriga politiker och myndigheter. Om ett år är förhoppningsvis bubb.la därför i ännu högre grad en kraft att räkna med.

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, HAX, Motpol

2015-06-22

Om statssocialliberalism, social ingenjörskonst och mänskliga "byggstenar"

"Folkpartiet ska bli ett feministiskt alternativ" är titeln på en dagsfärsk debattartikel, författad av tre höga företrädare för Folkpartiets ungdomsförbund. Debattartikelns budskap är att föräldraförsäkringen borde kvoteras, en formulering man emellertid noga undviker att använda. Istället anammar man ogenerat vänsterns nyspråk och kallar därför vad man vill åstadkomma för "individualiserad föräldraförsäkring".

"Vissa pratar om tvång och kvotering", tillstår därefter artikelförfattarna i förebyggande syfte. Detta är emellertid felaktigt, menar samma artikelförfattare, då föräldraförsäkringen enligt dem är "ett privilegium från staten". Att föräldraförsäkringen finansieras med skattepengar som staten (uppbackad av det statliga våldsmonopolet) med tvång har tagit från skattebetalarnas inkomster väljer de att helt bortse från.

Artikeln hinner med att såväl återge felaktiga uppgifter som att utmåla konsekvenserna av högst medvetna beslut som resultatet av strukturellt förtryck. Detta hindrar dock inte att artikelförfattarna har en poäng när de påpekar att även kvinnor som inte skaffar barn (och kvinnor som delar föräldraledigheten lika med sin partner) drabbas av att genomsnittskvinnan tar ut fler föräldradagar än genomsnittsmannen.

Artikelförfattarnas slutsats hade därför i någon mån kunnat vara förståelig om den hade bottnat i ett resonemang om att ändamålen helgar medlen. Det gör den emellertid inte, tvärtom. Inte nog med att man i artikeln återger det direkt socialistiska resonemanget om att föräldraförsäkringen skulle vara "ett privilegium från staten". Vad som mer än något annat röjer artikelförfattarnas människosyn är följande mening:
"Som liberaler ser vi människan som den enskilda byggstenen, inte kollektiv så som familj."
För det första är synen på människan som en "byggsten" (i samhällsbygget) något som utmärker totalitära rörelser. Det är en människosyn som Stalin, Mussolini och Hitler till fullo instämde i. Det är emellertid en människosyn som liberalismen under sin historia närmast sett som sin raison d'être att bekämpa. Det är en människosyn som skulle tjäna som definition på liberalismens antites.

För det andra är synen på ett parförhållande (det är de vuxna familjemedlemmarna som avses) som ett "kollektiv" bisarr. Om man med "kollektiv" menar att två eller fler personer samarbetar uppfyller såklart ett parförhållande kravet, men med minsta möjliga marginal. Det rör sig om en synnerligen frivillig gemenskap mellan två myndiga individer, och har därmed väldigt lite med vad man vanligen avser med ordet "kollektiv" att göra. Vad som däremot är ett utmärkt exempel på kollektivism är en statsapparat som genom att reglera familjers vardag bedriver social ingenjörskonst.

I de förment liberala artikelförfattarnas värld har tvång blivit till "individualisering", ingrepp i den personliga friheten till "liberalism" och höga skatter till "ett privilegium från staten". Det hela vore komiskt, om det inte vore för att vad som föreslås är en stor frihetsinskränkning och om det inte vore för att det hela är så symptomatiskt för den svenska politikens sorgliga tillstånd i största allmänhet.

Läs även:
Thomas Gür
DN1, HD1

2015-06-21

En lång serie av enstaka misstag eller ett mönster?

Gefle Dagblad har under kvällen publicerat en artikel om att den islamistiske imamen Said Rageah förra månaden predikade i stadens moské. Vad som kanske är mest intressant med detta avslöjande är hur företrädarna för moskén kommenterar det hela. Imamen har "tagit avstånd från sina tidigare radikala åsikter" säger en. "När vi bokade in honom var inte det här något vi visste om", säger en annan.

Vi har hört det förut. Det är ett standardförsvar som gång på gång dyker upp i sammanhang som detta, Vi hörde det så sent som i måndags, efter att Studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges Unga Muslimer hade bjudit in en annan islamist att tala. Detta försvar brukar inte hålla för närmare granskning och det håller inte för närmare granskning den här gången heller, helt enkelt för att Said Rageahs åsikter är alldeles för välkända.

Någon gång måste polletten trilla ned. Att såväl de moskéer som de organisationer som politiker och journalister ser som företrädare för "det muslimska cilvilsamhället" gång på gång blir påkomna med att bedriva islamistisk verksamhet handlar inte om en lång serie av enstaka misstag. Man måste närmast vara blind för att inte se det mönster som framträder.

Det är – givet den långa och ständigt växande listan över "incidenter" – tämligen uppenbart att det islamistiska tankegodset har en långt framskjuten position i dessa organisationer och moskéer. Att så många inte vill se detta, att varje "incident" rapporteras som en enskild händelse och att politiker väljer att blunda för de många välbelagda kopplingarna till till exempel Muslimska brödraskapet är inte bara skrämmande. Det är såväl ett utslag av kulturrelativism som ett skolboksexempel på de låga förväntningarnas rasism.

Även Gefle Dagblads reportage är på många sätt ett exempel på detta. I reportaget nämns nämligen att Abo Raad är imam i moskén och därtill intervjuas hans son. Vad som däremot inte nämns är att Abo Raad har samarbetat med den ökända salafistiska Bellevuemoskén i Göteborg. Ej heller nämns att Abo Raad har kopplingar till en av de män som för några veckor sedan greps för IS-rekrytering, eller att hans son har försvarat denne. Därtill nämns inte att han påstås ha samlat in pengar till självmordsbombares barn eller att hans namn förekommit i en fällande dom för terrorfinansiering.

Att det förhåller sig på det här sättet är inte särskilt förvånande, helt enkelt för att stödet för såväl islamism som jihadism är påfallande utbrett i den muslimska världen. Vad som däremot är förvånande är det svenska samhällets oförmåga att ta detta på allvar. Det finns endast två krafter som tjänar på denna missriktade välvilja, nämligen islamismen och främlingsfientligheten. Den förstnämnda för att att politikerna genom att stryka den medhårs också legitimerar den, den sistnämnda för att politikernas ryggradslöshet riskerar att få den att framstå som logisk.
GP1, GP2, Ex1, DN1, DN2

Gästinlägg av Vladimir Oravsky: "Josef Topol är död"

Den 24 juni kommer Prag niga sista farväl till Josef Topol, som den här gången oåterkalleligt lämnat scenen, 80 år gammal. Under dessa år har Josef Topol varit med om mycket. Liksom ett flertal andra ”tjeckoslovakiska” kulturarbetare som vågade att skriva om den politiska regimen som miljömässigt och ekonomiskt förstörde ett välmående land och korrumperade dess befolkning. Josef Topol har varit med om en levnadsberg-och-dalbana som föste honom mellan att vara den bespottade och utstötte till den uppburne och hedrade, både en och två gånger. Josef Topols pjäser spelades inte i Sverige, däremot desto mer på andra håll i Europa. En av hans söner, han som fortfarande lever, Jáchym Topols böcker, är dock översatta till svenska och utgivna i Sverige.

Både fadern Josef Topol och sonen Jáchym Topol skrev under dokumentet Charta 77, en riskfull gärning som bekräftade ordspråket sådan far, sådan son.

Fast förlita dig inte blint på att äpplet inte faller långt från trädet:

Som du kanske minns, var Pavlik Morozov en sovjetisk socialistisk hjälte som alla barn i den rättrogna, av kapitalismen inte fördärvade delen av världen, lärde sig att dyrka. Han var för det oförstörda socialistiska barnet samma självklara förebild som den nästan osannolikt produktive Robert A. Heinlein var för science fiction-författarna Isaac Asimov, James Blish, Lester del Rey och Theodore Sturgeon, som Edmund Hillary och Tenzing Norgay är för alla ambitiösa bergsklättrare och som feminismen är för Konungariket Sveriges regeringschef, socialdemokraten Stefan Löfven.

Pavlik Morozovs förebildliga gärning bestod i att han, enligt dogmen, angav sin kulak till fader för sovjetmakten, med påföljd att fadern utsattes för prövningar som till och med envetna masochister odiskutabelt bannlyser från sina kompromisslösa kommandoöversikter.

Den rättrogne Pavlik Morozov blev rituellt mördad av de av sina släktingar som vid den tiden ännu inte hade hunnit hamna i de kraftfulla käftar och klor med vilka den effektiva sovjet-socialistiska korrektionsfinkan lyckades övertrumfa till och med storinkvisitorn Tomás de Torquemada medeltidseffektiva bikt- och bekännelsemetoder.

"There's nothing you can do that can't be done
Nothing you can sing that can't be sung
Nothing you can say but you can learn how to play the game
It's easy
There's nothing you can make that can't be made
No one you can save that can't be saved
Nothing you can do but you can learn to be you in time"


It's easy…” är textraderna från ”All You Need Is Love © Lennon/McCartney.

“All You Need Is Love” är tillskriven duon Lennon/McCartney, kompositionen är dock uteslutande John Lennons, med undantag för de samplade citaten från Claude Joseph Rouget de Lisles “Marseljäsen”, Lennon/McCartneys “She Loves You” och Wingy Manone, Joe Garland, Andy Razaf och Glenn Millers “In the Mood” som Lennon använder sig av för att förstärka sitt budskap. Världspremiären för ”All You Need Is Love” inföll på den 25 June 1967 i världens första direktsända internationella satellitöverförda program, ”Our World”. Det sändes i 31 länder och man uppskattar att det sågs mellan 400 000 – 700 000 åskådare. Jag var en av dem, då jag hade tur att få se det på Österrikisk tv, efter att Tjeckoslovakien hoppade av sändningsöverenskommelsen bara några dagar innan sändningen. Detta i protest mot det Israel som vann det Sexdagarskrig som Egypten, Jordanien, Syrien, Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet startade. ”Early Bird”, Intelsat II och ATS-1 var de tre satelliter som förde ut evenemanget över världen.
© vladimir oravsky

2015-06-20

Om "trigger warnings" och indoktrinering av gymnasieungdomar

Svenska Dagbladets ledarsida har idag publicerat ett läsarbrev apropå begreppet "trigger warning". Det är fascinerande – och ganska skrämmande – läsning.

Artikelförfattaren (en legitimerad gymnasielärare) berättar om hur han nyligen var på anställningsintervju på ett gymnasium (det tycks, något förvånande, inte ha rört sig om Södra Latin) i centrala Stockholm. Rektorn och en lärare på skolan ställde under denna en serie bisarra frågor till den sökande läraren.

Från skolans håll markerade man tydligt att man tog stor hänsyn till de elever som hade radikala politiska åsikter, och att skolan valt att ge dessa elever inflytande över bland annat tillsättningar av lediga tjänster. Läraren (som sökte ett vikariat i svenska och franska) fick svara på frågor om sitt miljöengagemang, om trigger warnings och om hur han ställde sig till elever som inte ville läsa texter med orden "hon" och "han" ("då eleven i fråga tog illa vid sig av texter som delar upp människor efter kön").

Texten ger förvisso bara lärarens sida av saken och det är fullt möjligt att rektorn har en väldigt annorlunda bild av vad som skedde under intervjun. Det räcker emellertid med att en bråkdel av vad läraren beskriver är sant för att det inträffade skall vara väldigt anmärkningsvärt.

Vad läraren i praktiken säger är att skolans ledning tydligt tar ställning för nyvänsterns postmoderna tankegods. Vad läraren i praktiken säger är att skolan tydligt tar ställning för den politiska ideologi som bland annat Feministiskt initiativ står för. Vad läraren i praktiken säger är att skolans ledning ogenerat bryter mot skollagen. Vad läraren i praktiken säger är att skattepengar går till vänsterradikal indoktrinering av ungdomar.

Om vad läraren skriver stämmer är detta inte främst "något man kan ha invändningar mot". Om vad läraren beskriver stämmer är detta en praktskandal som borde få alla varningsklockor att ringa. Att så ändå inte lär bli fallet säger väldigt mycket om vår samtid.

Begrepp som trigger warning må vara högsta mode inom en liten Södermalmscentrerad klick med stort medialt genomslag. Utanför denna krets lär de flesta emellertid tycka att om någonting verkligen förtjänar en trigger warning, så är det begrepp som "trigger warning" och all annan liknande idioti som vi ständigt får nedkört i halsen.
SvD1, SvD2

2015-06-18

Skolgårdsmobbarvänstern (del 2)

Idag publicerade Expressen en debattartikel med titeln "DÖ är en skam för demokratin", skriven av miljöpartisten Josefin Utas.

Detta valde Vänsterpartiets Ali Esbati under förmiddagen att kommentera med orden "FLASH: Miljöpartist som gillar Avpixlat gillar inte Decemberöverenskommelsen". Vad Esbati avsåg med "gillar Avpixlat" var att Utas i december kritiserade att Politism (under rubriken "Rasistiska sajter du inte vill dela på sociala medier") i ett uppmärksammat utspel klumpade ihop bland annat Nyheter Idag med bland annat nazistiska Realisten.

Alla som talat med Josefin Utas vet att hon är en genuint hygglig människa. Detsamma kan näppeligen sägas om Esbati. Inte nog med att han, den egna skenheliga vänsterretoriken till trots, i regel framstår som själva sinnebilden av en dryg och dominant översittare till mansgris. Han han därtill samlat in pengar åt den palestinska terrororganisationen PFLP och liknat denna organisations verksamhet vid vad de danska och norska motståndsrörelserna gjorde under andra världskriget.

Han har försvarat en organisation som samlade in pengar åt terrororganisationen FARC. Han har, med en artikel av antisemiten Johannes Wahlström som förlaga, misstänkliggjort den orange revolutionen i Ukraina. Han har hunnit med att hylla både Hugo Chávez och Fidel Castro. För detta brinnande engagemang för terrorism och diktatur har han därtill av Vänsterpartiet belönats med en plats i riksdagen.

Hade det funnits någon form av symmetri i den offentliga debatten hade Esbatis extremistiska ställningstaganden gjort varje tanke på en riksdagsplats omöjlig. Vänsterextremism har emellertid en given plats i den annars så trånga åsiktskorridoren, varför Esbati också har frikort. Därför kan han, från sin plats i riksdagen, kosta på sig att med ett överlägset flin på läpparna vältra sig i sin egen inbillade moraliska överlägsenhet, samtidigt som han kastar dynga i ansiktet på Josefin Utas. Esbati är inte bara en del av skolgårdsmobbarvänstern, han är en av dess pionjärer.

Under tiden rusar Sverigedemokraterna i opinionen och samlar i en dagsfärsk opinionsundersökning 22,1 procent(!) av väljarna. Detta är mindre än två procentenheter efter såväl Moderaterna som Socialdemokraterna, vilket gör det fullt möjligt att opinionsundersökningar som visar att Sverigedemokraterna är näst största eller största parti nu kan komma när som helst.

Vad detta visar är att varken Moderaterna, Socialdemokraterna, Esbati eller Aftonbladets allt mer rabiata ledarredaktion har någon plan. De väljer istället att blunda för de politiska realiteterna och tycks hoppas på att alla problem, lagom till nästa val, kommer att ha försvunnit av sig själva. Det är en idiotisk förhoppning.

2018 kommer bostadsbubblan antingen ha spruckit eller vara ännu mer uppblåst än idag. Statens underskott kommer att ha växt kraftigt, arbetslösheten kommer att vara högre än idag, segregationen kommer att ha förvärrats, bostadsbristen kommer att vara enorm, kostnaderna för sjukfrånvaro kommer ha grävt djupa hål i statsbudgeten och situationen i såväl utanförskapsområdena som "no go-zonerna" kommer att ha förvärrats. Om inte antingen DÖ eller blockpolitiken bryts kommer den regering som då kommer till makten vara ännu mer maktlös att vända denna utveckling än vad till och med den nuvarande är.

De svenska politikerna borde med andra ord lyssna på Josefin Utas. Att de inte gör det visar att de saknar probleminsikt och inte är mogna sitt uppdrag. Att vissa därtill väljer att kasta skit på henne visar att en del av dem dessutom är riktiga praktarslen.

Relaterat:
Skolgårdsmobbarvänstern
DN1, DN2, DN3, NSk1, SvD1, SvD2, Ex1

2015-06-17

Från Sverige 2008 till Sverige 2015

På väg till jobbet idag mindes jag plötsligt 2008. Det rådde finanskris, men personligen märkte jag väldigt lite av den. Sverige hade fått en ny regering som sänkte skatterna samtidigt som min lön ökade kraftigt. Regeringen lät som en högerregering borde göra, den ekonomiska politiken var sund, ett avskaffande av apoteksmonopolet stod för dörren och man hade börjat rensa upp i den vildvuxna floran av klåfingriga myndigheter.

Mellan valen 2006 och 2010 gick Sverige åt helt rätt håll. Politiken var ett tydligt brott med den socialistiska omhändertagandepolitiken och luften i Sverige blev lättare att andas. Vad luttrade svenska högerväljare praktiskt taget hade slutat att hoppas på blev plötsligt en realitet. Sedan kom valet 2010.

Först märktes inte så mycket. Regeringen satt kvar och Socialdemokraternas kris förvärrades. Mona Sahlin tvingades avgå, ersattes av Håkan Juholt och den svenska politiken fick plötsligt (åtminstone från den högra planhalvan betraktat) ett sällan skådat underhållningsvärde. Samtidigt som den politiska nyhetsrapporteringen dominerades av den ständigt pågående Juholtkrisen förändrades emellertid regeringspolitiken, utan att detta fick den uppmärksamhet det förtjänade.

Reformpolitiken avstannade eftersom regeringen (som nu var en minoritetsregering) var rädd att åka på bakslag i riksdagen. Regeringen slöt en uppgörelse med Miljöpartiet om en radikalt förändrad migrationspolitik, precis innan inbördeskriget i Syrien bröt ut. Den radikala nyvänstervågen fick starkt medialt genomslag och samma regering som några år tidigare hade avskaffat monopol och lagt ned flummiga myndigheter började nu missta strömningar på kultursidorna för strömningar i väljarkåren.

Därefter gick det snabbt utför. Regeringen valde att bemöta det växande stödet för Sverigedemokraterna med att föra en tvärtompolitik, även när denna inte alls var förenlig med den egna politiska ideologin. Regeringen började flörta med identitetspolitiken och samma regering som hade blivit vald bland annat på motstånd till kvotering började nu förespråka kvotering själv.

I spåren av det växande stödet för Sverigedemokraterna havererade också det svenska debattklimatet fullständigt. Överorden och de grova anklagelserna haglade, polariseringen tilltog, vänner sade upp bekantskapen med varandra och den politiska retoriken blev allt mer föraktfull och hatisk. Parallellt med detta såg Aftonbladet sin chans att få till ett regeringsskifte, varför man på ledarplats inledde en extremt tendentiös smutskastningskampanj mot sina politiska motståndare.

Resultatet av allt detta blev att Sverigedemokraterna gjorde ett rekordval 2014 och att regeringen fick avgå. En ny och rekordsvag regering, oförmögen att ens baxa sin egen budgetproposition genom riksdagen, tillträdde i dess ställe. När situationen strax därefter blev ohållbar blev det politiska etablissemangets svar DÖ, en överenskommelse som vidgade klyftan mellan allianspartierna och deras väljare ytterligare.

Resultatet har inte bara blivit att Sverige är mer polariserat än någonsin. Resultatet har också blivit att politikerföraktet ökat lavinartat och att de gamla partierna blöder både väljare och förtroendekapital. Samtidigt som många av de röster som bidrog till att piska upp den polarisering som råder närmast har valt att göra avbön, är sannolikheten att Sverige inom överskådlig tid skall få en handlingskraftig regering nu minimal.

Detta samtidigt som bostadsmarknaden går mot en kollaps. Detta samtidigt som integrationsmisslyckandet är på väg att bli ett gigantiskt problem för Sverige. Detta samtidigt som behovet av impopulära strukturreformer är skriande. Detta samtidigt som andelen asylsökande i många kommuner uppgår till eller överskrider fem procent av befolkningen.

Idag – dagen efter att en icke-socialistisk minoritet med "borgerligt" stöd klubbade igenom en socialistisk budget – kom jag att tänka på 2008. Då hade luften i Sverige blivit avsevärt lättare att andas, idag är den samma luft mer kvav än på väldigt, väldigt länge.

Är ni nöjda med det, politiker och opinionsbildare? Var det verkligen detta ni ville åstadkomma? Tycker ni att det var värt priset?
DN1, DN2, DN3, DN4, SMP1, SMP2, Re1, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2

2015-06-16

Folkpartiets löntagarfonder går igen

På sjuttiotalet motionerade Folkpartiet om löntagarfonder. Ett parti som såg sig som både liberalt och borgerligt arbetade med andra ord aktivt för ett förstatligande av det privata näringslivet. Det säger en hel del om hur extremt radikaliserat samhällsklimatet under denna tid egentligen var.

Den här perioden framstår idag som bisarr. Excesserna är så skruvade att de framstår som parodier på sig själva, kulturyttringarna har med tiden blivit ökända och många av periodens politiska diskussioner framstår idag som direkt sektliknande. Vad många idag emellertid inte ser är att vår samtid har blivit så skruvad att en framtida betraktare lär finna denna minst lika skruvad som vi själva finner åren efter 1968.

Detta har inte bara tagit sig uttryck i företeelser som Feministiskt initiativ eller Åsa Romsons ökända almedalstal. Det har också (ännu en gång) tagit sig uttryck i folkpartistiska utspel om till exempel om tvångskvotering av både bolagsstyrelser och föräldraförsäkringen. Den stannar emellertid inte där. Den radikaliserade postmoderna nyvänsterns tankegods har även gjort avtryck även bland svenska libertarianer.

Det har tagit sig uttryck i att svenska libertarianer har försökt omtolka nyvänsterns galenskaper som liberala idéer. Det har tagit sig uttryck i att svenska libertarianer har tagit efter den radikaliserade nyvänsterns nyspråk. Det har också tagit sig uttryck i den infekterade invandringsdiskussionen.

Många svenska libertarianer argumenterar för fri invandring. Det är en åsikt som ligger helt i linje med den libertarianska filosofin. Problemet med denna hållning är emellertid att Sverige inte är ett libertarianskt land. Tvärtom, Sverige är ett land präglat av en stark statsmakt, höga skatter, höga bidrag samt hårdreglerade bostads- och arbetsmarknader.

Invandringen till Sverige är idag förvisso inte fri, men den är trots detta i en internationell jämförelse extremt stor. När denna påfallande libertarianska invandringspolitik möter den allt annat än libertarianska svenska ekonomiska politiken blir resultatet arbetslöshet och bidragsberoende. Detta har inte bara lett till att båda blocken i förra årets val gick till val på höjda skatter, utan därtill till att skattebetalarna får sämre valuta för dessa skattepengar.

Ett flertal namnkunniga svenska libertarianer applåderar denna utveckling. De föreslår förvisso utöver fri invandring även avregleringar och att både skatter och bidrag skall sänkas. De är emellertid fullt medvetna om att libertarianska reformer på den ekonomiska politikens område i nuläget är högst osannolika. När det kommer till deras krav på ytterligare liberaliseringar av invandringspolitiken har de emellertid ogenerat anslutit sig till den radikaliserade vänsterns linje.

Resultatet har blivit att dessa libertarianers opinionsarbete får politiskt genomslag. Den libertarianska invandringspolitiken har emellertid inte kompletterats med någon libertariansk ekonomisk politik, någonting som inte heller lär bli fallet inom överskådlig tid. Vad detta rent konkret innebär är att dessa libertarianska opinionsbildare har bidragit till bland annat höjda skatter, mer av socialistisk omfördelningspolitik och att bostadsbubblan förvärrats.

När samma libertarianska debattörer därefter har fått kritik för detta har de ibland ogenerat bemött denna kritik med halvsanningar, lögner och rasismanklagelser. En argumentation som hade varit omöjlig, om det inte vore för att existensen av en allt annat än frihetlig åsiktskorridor låtit dem komma undan med det.

Jag älskar libertarianismen. Jag anser förvisso att den måste kompletteras med en rejäl dos krass realism för att inte bli utopistisk, men när det kommer till kritan har den varit en fantastisk kraft i samhällsdebatten och jag vill definitivt se samhället förändras i libertariansk riktning.

Vad jag däremot har svårt för är en libertarianism som försöker rida på nyvänsterns mediala framgångar. En libertarianism som försöker utnyttja en extremt icke-libertariansk åsiktskorridor för att tysta sina motståndare. En libertarianism vars argument bottnar i förvanskning av forskningsresultat. En libertarianism vars opinionsarbete både leder till att skatter höjs och till att skattebetalarna får sämre valuta för dessa skattepengar. En sådan libertarianism är ingenting annat än en repris på Folkpartiets löntagarfonder.
DN1, DN2, Dag1, Dag2, SMP1, SMP2, Re1, SvD1, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2, Ab3, SR1, SR2

2015-06-15

Om Kamal El Mekki och varför den politiska ryggradslösheten gör islamofobin logisk

Att den islamistiske hatpredikanten Kamal El Mekki skulle tala på Folkets hus i Rinkeby är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt, eftersom ett stort antal organisationer med vitt skilda agendor arrangerar aktiviteter där. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att planen var att han också skulle ha hållit föredrag i Stockholms moské, ett evenemang arrangerat av bland annat Studieförbundet Ibn Rushd och Stockholms Unga Muslimer (en del av Sveriges Unga Muslimer).

Det är inte första gången något sådant händer. Just Stockholms moské och ovan nämnda föreningar har gång på gång blivit påkomna med att ägna sig åt radikal islamistisk verksamhet. Både Stockholms moské och Sveriges Unga Muslimer har därtill nära band till Muslimska brödraskapet. För detta har man inte bara blivit belönad med bidrag. Därtill har Sveriges Unga Muslimers tidigare ordförande Mehmet Kaplan med denna verksamhet som plattform kunnat göra politisk karriär ända in i regeringen.

Kritik mot dessa organisationer är emellertid påfallande sällsynt. När kritik ändå framförs begränsar sig denna kritik i regel till enskilda evenemang, trots att det närmast krävs skygglappar för att inte se det högst obehagligt mönster som framträder. Därtill har dessa organisationer satt i system att avfärda all kritik, oavsett hur välgrundad denna är, som utslag av "islamofobi". Detta är i regel tillräckligt för att ängsliga journalister och politiker skall låta saken bero, även när det är uppenbart att kritiken i allra högsta grad är välmotiverad.

Att det förhåller sig på det sättet borde göra alla som oroar sig över islamofobi ytterst bekymrade. Att öppet islamistisk verksamhet inte kritiseras, utan istället får bidrag och politiskt stöd, leder inte bara till att människor blir lidande när extremismen bred ut sig. Att det förhåller sig på det sättet lär dessutom leda till att islamofobin ökar, helt enkelt för att islamofobin därmed framstår som logisk.

Om politiker och journalister signalerar att det är okej att muslimer håller sig med dålig kvinnosyn, att det är okej att moskéer predikar både islamistiska, jihadistiska och antisemitiska budskap, då signalerar samma politiker och journalister också att detta är vad islam innebär. Vad de emellertid inte tycks förstå är att om detta är vad islam innebär, då är det också i allra högsta grad legitimt att tycka genuint illa om religionen i fråga.

Läs även:
Per Gudmundson
DN1, DN2, DN3, SvD1, Ex1, Ex2, GP1

2015-06-14

En verkningslös jobbpolitik

I en ledartext av Barometerns Daniel Braw beskrivs regeringens så kallade jobbpolitik som en "[j]obbpolitik för dem som ändå inte är arbetslösa". Daniel Braw illustrerar detta genom att titta närmare på Löfvens visioner för näringslivet

Dessa visioner tycks inte bara vara grundade i en föreställning om att svenska företag är underställda näringsdepartementet. De tycks också bottna i en föreställning om att den rödgröna regeringen och dess stödparti Vänsterpartiet är bättre på att driva företag än företagarna själva. En industrikansler skall trolla fram innovationer, arbeten och nya företag ur en cylinderhatt. Sveriges IT-företag skall av regeringen övertalas att satsa på "stordata", eftersom branschanalytikern Löfven anser detta vara framtiden.

Braw pekar i sin text på det uppenbara, nämligen att ingen av dessa åtgärder (förutsatt att de mot förmodan ens får något större genomslag) lär hjälpa några långtidsarbetslösa. De kan säkert förbättra jobbmarknaden för ingenjörer och tekniker, men att de skulle leda till läget förbättrades för dem som står långt från arbetsmarknaden är osannolikt.

Vad Braw inte tar upp är att Löfven också anser sig ha Keynes på sin sida. Genom stora och dyra infrastrukturprojekt (finansierade med lån och pensionsmedel) hoppas Löfven kunna pressa arbetslösheten nedåt. Att dessa jobb är tillfälliga tycks Löfven inte bekymra sig över. Ej heller tycks det bekomma honom att dessa jobb kommer att försämra statens finanser, snarare än att leda till de nya inkomster som vanligen används som argument då man diskuterar vikten av att få fler i arbete.

Vad Löfven missar är emellertid att de keynesianska metoderna blir mindre och mindre relevanta ju mer arbetslivet automatiseras. Ju mer till exempel ett järnvägsbygge kan automatiseras, desto färre jobb kommer samma järnvägsbygge skapa. Detta leder i sin tur att kostnaden för att skapa ett "keynesianskt jobb" ständigt stiger. Vad mer är, utbildningskraven på de jobb som ändå skapas (det vill säga de jobb maskiner inte kan utföra) blir parallellt med detta högre och högre.

Vad detta innebär är inte bara att regeringens jobbpolitik är ineffektiv och dyr. Därtill är regeringens jobbpolitik även i detta fall i huvudsak en "[j]obbpolitik för dem som ändå inte är arbetslösa". De jobb som kommer att skapas kommer att gå till anläggningsarbetare med en för arbetsmarknaden relevant kompetens.

Att långtidsarbetslösa förortsbor med låg utbildning och dåliga kunskaper i svenska skulle bli hjälpta av dessa åtgärder är således osannolikt. Det är emellertid främst bland dessa arbetslösheten är ett problem. Arbetslösheten bland etniska svenskar är däremot inte bara (vilket till och med Fredrik Reinfeldt konstaterade för några år sedan) förhållandevis låg. Den är därtill enligt Arbetsförmedlingen sjunkande.

Vad detta visar är inte bara att regeringen försöker åtgärda dagens problem med gårdagens lösningar. Vad detta visar är inte bara att regeringen griper efter halmstrån, istället för att bita i det sura äpplet och genomdriva de strukturreformer som Sverige desperat behöver. Vad detta framför allt visar är att regeringen inte har en aning om vad den gör.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, SVT1, Ex, GP1

2015-06-13

Postmodern faktagransning

"Grovt fel i SD-artikel från ex-direktörerna", kunde man igår läsa på DN:s förstasida. Länken gick till en artikel med en snarlik rubrik, men där formuleringen "SD-artikel" då (om jag inte missminner mig) istället var ersatt med "DÖ-artikel". Artikeln i fråga har sedan dess fått den nya rubriken "Grovt fel i ex-direktörers debattartikel".

Vad som i första hand gör detta intressant är det faktum att DN väljer att (med förtydligandet "DN granskar") väljer att granska en debattartikel. I tidningarna förekommer en riklig mängd av debattartiklar som knappast skulle överleva en granskning, något som DN:s egen debattsida är ett bra exempel på. Där kunde man nämligen i veckan, i en artikel signerad Stefan Löfven och Magdalena Andersson, läsa att alliansregeringen hade fokuserat på nedskärningar och att dess skattesänkningar hade lett till försämrade skolresultat. I artikeln kunde man även läsa att den rödgröna regeringens politik "tar Sverige mot EU:s lägsta arbetslöshet".

Detta är påståenden som inte skulle överleva särskilt många sekunder av nationalekonomisk granskning. DN valde emellertid att inte granska denna artikel, precis som DN och andra tidningar sällan väljer att granska debattartiklar. Det är ingenting särskilt konstigt med detta, opinionstexter är nämligen just opinionstexter och inte nyhetsförmedling. I fallet med den artikel som DN valde att kalla för en "SD-artikel" valde emellertid DN att gå en helt annan väg.

Vad DN kallar för ett "[g]rovt fel" är ett mindre fel som avser en källa i ett kort stycke om att Sverige tappar i konkurrenskraft. Detta fel påverkar inte på något sätt artikelns huvudtes. Felet påverkar det stycke i vilket källan i fråga tas upp, men faktum är att felet inte är av avgörande betydelse ens i detta stycke. Styckets budskap är att Sveriges konkurrenskraft faller, någonting såväl forskare som Socialdemokraterna också har uppmärksammat.

DN:s granskning är med andra ord både ytterst selektiv och direkt tendentiös. Att DN valde att granska saken lär inte ha ett dugg med Sveriges konkurrenskraft att göra, utan att debattartikeln i fråga förespråkade att Alliansen borde ompröva sin inställning till Sverigedemokraterna. Därtill har det säkert inverkat att den källa som DN väljer att beskriva i termer av ett "[g]rovt fel" tidigare har uppmärksammats av just sverigedemokrater. Detta sätter fingret på tre saker.

För det första visar DN:s agerande på hur man inom de politiska och mediala etablissemangen fortsätter att inbilla sig att det egna förhållningssättet till Sverigedemokraterna är konstruktivt. Att detta förhållningssätt får väljarna att strömma till Sverigedemokraterna är något man helt enkelt inte tycks vara kapabla att ta in. Vad värre är gör den nuvarande politiska låsningen att Sverige, trots DÖ, bara går att regera vid två tillfällen om året. Detta samtidigt som de mörka molnen tornar upp sig vid horisonten.

För det andra visar DN:s agerande på hur den mediala faktagranskningen under de senaste åren blivit till en högst postmodern företeelse. DN:s tendentiösa granskning av ex-direktörernas debattartikel är bara det senaste exemplet på hur faktagranskningar allt oftare kommit att bli högst tendentiösa. Ibland har till och med faktagranskning använts (vilket detta exempel är ett otäckt exempel på) som ett verktyg för att utmåla sanningar som lögner och vice versa.

För det tredje visar DN:s agerande på hur högst selektivt granskningsverktyget används. På gruppbloggen Det goda samhället har idag Mohamed Omar skrivit en skrämmande sammanfattning över bostadsminister Mehmet Kaplans många kopplingar till islamistisk extremism. Detta har emellertid inte föranlett någon seriös granskning i tidningar som DN. Vad man istället har kunnat läsa är antydningar om att kritiken mot Kaplan skulle vara rasistiskt motiverad.

När även den journalistiska granskningen förvandlas till agendajournalistik rasar inte bara förtroendet för journalistkåren ytterligare. Det gör också Sverige till bördig jordmån för till exempel rysk propaganda.
DN1, DN2, DN3, DN4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4

2015-06-11

(S)katt som självändamål

I Dagens Nyheter återfinns idag en debattartikel författad av (eller rättare sagt, signerad) Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Artikeln inleds med en demagogisk utläggning om den förra regeringens "fullständiga fokus på skattesänkningar och nedskärningar" och hur detta enligt Löfven och Andersson ledde till "högre arbetslöshet", "lägre skolresultat" och "revor i välfärden".

Efter ännu en i sammanhanget irrelevant utläggning, nämligen om det guld och de gröna skogar som regeringens 70-talsdoftande politik inom kort kommer resultera i, lyckas Sveriges stats- och finansministrar till slut komma till saken. De vill sänka skatten för pensionärer, eller som de själva uttrycker det, "skapa ett mer rättvist skatte­system" genom att sänka vad de kallar för "pensionärsskatten".

Så långt, så väl. Det finns förvisso många fyrtiotalister i Sverige som har direkt oförskämt höga pensioner, men det finns också ett stort antal garantipensionärer vilkas ekonomiska marginaler idag är väldigt små. Det är också framför allt de senare som kommer omfattas av skattesänkningen regeringen nu utlovar. (Förutsatt, det vill säga, att regeringen för ovanlighetens skull denna gång håller sitt löfte.)

Riktigt intressant blev det emellertid då Magdalena Andersson några timmar efter att debattartikeln hade publicerats intervjuades av Dagens Industri. Andersson gjorde då klart att hon fann skattesänkningen moraliskt problematisk. Hon poängterade i intervjun nämligen att "det är klart att det aldrig är roligt att sänka skatten".

Det där uttalandet säger väldigt mycket om den socialdemokratiska ideologin. Skatter tycks för socialdemokraten inte bara vara ett medel för att förverkliga socialdemokratisk politik. Vad Andersson dessutom indirekt sade var att skatter för henne är ett självändamål. Ju mindre pengar folk får behålla, desto roligare tycker Andersson uppenbarligen också att det är.

Intressant nog berättar Andersson också att skattesänkningen i fråga kommer kompenseras av en skattehöjning på höga inkomster. Detta innebär inte bara att skatten på lönearbete i och med denna skatteväxling kommer att öka, utan också att skatten på bidrag (vilket "socialförsäkringar" som pensioner de facto är, alldeles oavsett hur mycket man kallar dem för något annat) kommer att minska.

Med andra ord innebär reformen i praktiken inte att någon skatt sänks över huvud taget, utan tvärtom att skatten höjs för att finansiera höjda bidrag. Detta är klassisk socialdemokratisk politik och borde således i allra högsta grad vara någonting som Magdalena Andersson fann roligt.

Ironiskt nog tycks hon, genom att sälja in det som en skattesänkning (istället för som den skattehöjning det i praktiken är), gå i sin egen fälla. Så fort orden "sänka skatten" nämns blir den socialdemokratiska ryggmärgsreflexen att konstatera att detta inte är "roligt". Denna ryggmärgsreflex är så stark att den aktiveras även i de fall talet om att "sänka skatten" i själva verket döljer en skattehöjning.
DN1, DN2, DN3, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ab1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.