2014-11-30

Nattvandrarstaten är ett hån mot skattebetalarna

I veckan uppmanade polisen de boende i Östberga att börja "vandra i stadsdelen". Detta efter en tids "oroligheter" under vilka bilar brunnit och en nyrenoverad förskola blivit totalförstörd i en brand som misstänks vara anlagd.

För två veckor sedan rapporterade Helsingborgs Dagblad och Dagens Nyheter om hur de boende i skånska Kågeröd hade bildat ett "medborgargarde". Den lokala livsmedelsaffären som nyligen varit nedläggningshotad hotades nu igen, denna gång av rånare. DN valde att publicera nyheter under avdelningen "Goda Nyheter".

Det finns emellertid ingenting gott med en nyhet som denna. Inte för att Kågerödsborna gör någonting fel, men för att vi har fått ett samhälle där polisen inte förmår garantera en affärs överlevnad då den hotas av kriminella, ett samhälle där polisen uppmanar lokalbefolkningen att ta över delar av polisens arbetsuppgifter.

I en träffsäker men skrämmande text redogjorde Per Gudmundson tidigare i år för den här utvecklingen. Han skrev då att Sverige hade utvecklats till en "nattvandrarstat", det vill säga den så kallade nattväktarstatens totala motsats:
"I Sverige har vi tagit staten till en ny, tidigare okänd nivå. Här sköter det offentliga allt det som medborgarna kan göra själva. Allt från barnpassning och badhus till ölbryggning och alternativ teater är styrt och reglerat från ovan. Kärnuppgifterna, däremot, har överlåtits till frivilligarbetare."
Det är de boende i Kågeröd som utgör dessa frivilligarbetare. Inte för att de inte har bättre saker för sig på kvällarna än att sitta utanför affären och hålla utsikt efter kriminella, men för att de inte har något annat val om de vill ha kvar sin livsmedelsaffär. I Östberga uppmanar polisen de boende att följa i Kågerödsbornas fotspår, åtminstone om de vill slippa få sina bilar och förskolor nedbrända.

Att medborgarna på detta sätt tvingas ta lagen i egna händer är en naturlig utveckling i fattiga och korrupta länder, men det är ovärdigt ett land som Sverige. Här anses vi oss inte bara ha råd att betala bostadsbidrag, vi avsätter dessutom skattepengar för att att köpa reklamtid för att uppmana fler att söka bostadsbidrag. När socialen betalar ut bidrag skall dessa inte bara täcka mat och husrum, i begreppet "skälig levnadsnivå" ingår nu dessutom datorer.

Utöver detta har vi råd att lägga hundratals miljoner kronor på att skjuta upp förbifarten, den offentliga sektorn lägger offantliga summor på arenor och idrottslag som inte på något sätt tillhör kärnverksamheten. Skattepengar bidrar till att finansiera allt från medelhavsinstitut, opera och film till radikalfeministisk hatteater.

Samtidigt som skattepengarna räcker till allt detta saknas emellertid resurser för att upprätthålla grundläggande lag och ordning på platser som Kågeröd, Östberga och Husby. Ej heller finns längre resurser avsatta för ett försvar värt namnet. Detta är ett hån mot ett folk som tillhör de hårdast beskattade i världen.
DN1, DN2, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5 Sk6, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, SvD1

2014-11-29

Nej, Tyskland är inte någon "humanitär stormakt"

"Sverige och Tyskland tar emot hälften av alla syriska flyktingar i Europa", skrev Svenska Dagbladet i torsdags. "Det är onormalt att två länder tar så stort ansvar", kommenterade UNHCR:s Europachef Vincent Cochetel situationen.

Det är vanligt att just Sverige och Tyskland pekas ut som stora mottagarländer, även Tobias Billström påpekade till exempel detta. Det stämmer, om man räknar i absoluta tal. Förra året gav Sverige och Tyskland 26 395 respektive 26 080 positiva asylbesked, vilket gjorde oss till EU:s största respektive näst största asylland.

Av detta kan man emellertid inte dra slutsatsen att Sverige och Tyskland är ungefär lika generösa. Den tyska befolkningen (80 716 000) är nämligen över åtta gånger så stor som den svenska (9 716 962), varför asylmottagandet räknat per capita ser helt annorlunda ut.

Skulle tyskarna, räknat per capita, öppna sina hjärtan lika mycket som svenskarna, skulle Tyskland som helhet gett närmare 220 000 positiva asylbesked under 2013. Skulle tvärtom svenskarna, räknat per capita, varit lika restriktiva som tyskarna, skulle Migrationsverket samma år inte ens ha beviljat 3 200 personer asyl.

Att Sverige och Tyskland trots detta gång på gång presenteras som jämnbördiga i sammanhanget tyder antingen på en grundläggande oförståelse för matematik eller, om man är konspiratoriskt lagd av sig, ett avsiktligt försök att vilseleda. Det "ansvar" Tyskland tar är inte i närheten av det svenska.

Tittar man lite närmare på siffrorna finner men emellertid någonting intressant, nämligen att den tyska asylpolitiken bara är marginellt mer generös än det asylmottagande som Sverigedemokraterna förespråkar. Om den sverigedemokratiska asylpolitiken är rasistisk borde således detta gälla även för den tyska. Höjer man blicken lite finner man nämligen att det är den svenska asylpolitiken som är extrem, inte den sverigedemokratiska.


För källor och kommentarer, se detta inlägg

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sk1, Sk2, NSk1, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, SMP1, SMP2, Re1, Re2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SR1, SR2, SR3

2014-11-28

En desperat och förödmjukad regering

"Vi förhåller oss inte till Sverigedemokraterna", kommenterade Magdalena Andersson häromdagen Mattias Karlssons öppna brev till Stefan Löfven om hur man skulle kunna enas om budgeten. Anderssons svar var så klart väntat, problemet med hennes ordval är bara att Socialdemokraterna har haft fullt upp med att förhålla sig till Sverigedemokraterna de senaste dagarna.

I förrgår förklarade Tomas Eneroth att det låg i Sverigedemokraternas intresse att låta regeringens budget gå igenom, eftersom man delade syn på bland annat pensionerna och äldreomsorgen. En dag senare lämnade Stefan Löfven ett så snarlikt budskap att det hela framstår som en högst medveten strategi. Tidigare under dagen hade man dessutom krävt att få besked av Sverigedemokraterna i budgetfrågan.

Socialdemokraterna vägrar att förhandla med Sverigedemokraterna och söker isolera dem från politiskt inflytande. Detta står det givetvis Socialdemokraterna fritt att göra, men av precis samma anledning står det också Sverigedemokraterna fritt att hålla Socialdemokraterna på halster och, om de så önskar, bidra till att fälla regeringens budget. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar.

I sitt öppna brev förklarade Mattias Karlsson klart och tydligt att han var villig att kompromissa. Magdalena Andersson förklarade därefter lika klart och tydligt att Socialdemokraterna inte var intresserade. Det spelar i sammanhanget ingen roll om man hyser en genuin avsky för Sverigedemokraterna eller ej, faktum kvarstår att de förklarade sig villiga att förhandla. I samma stund som Socialdemokraterna avfärdade inviten, var bollen också tillbaka på den socialdemokratiska planhalvan.

Genom att hålla de övriga sju partierna på halster, vad deras tvenne budgetförslag beträffar, demonstrerar Sverigedemokraterna att de har makt, trots försöken att göra dem maktlösa. Genom sitt agerande tydliggör Sverigedemokraterna för de övriga sju partierna att det inte är gratis att isolera 12,9 % av väljarna från politiskt inflytande. Det finns ingenting oansvarigt med detta, vad som däremot vore oansvarigt vore att inte tillvarata sina väljares intressen.

Genom att demonstrera på vilken ostadig grund regeringen står har Sverigedemokraterna vunnit en viktig seger, alldeles oavsett utfallet av nästa veckas budgetomröstning. Om budgetpropositionen faller blir detta ett förödande nederlag för regeringen. Om den däremot skulle gå igenom väntar tre ytterligare budgetpropositioner, fyra vårpropositioner och ett stort antal andra riksdagsvoteringar under återstoden av mandatperioden. Regeringen kommer tvingas leva med nerverna utanpå kroppen så länge den sitter kvar.

Sist men inte minst är det värt att notera att Sverigedemokraterna under Mattias Karlssons och Oscar Sjöstedts ledning sedan valet framstått som mer seriöst än någon gång tidigare. Detta samtidigt som den rödgröna regeringens framfart allt mer blivit till en uppvisning i lyteskomik.

I detta läge väljer Tomas Eneroth inte bara att påstå att det ligger ett "löjets skimmer" över de borgerliga partierna. Han väljer dessutom att ge Sverigedemokraterna råd om hur de borde agera för att framstå som ett "seriöst parti", vilket som av en händelse går ut på att stödja den rödgröna budgetpropositionen. Det framstår inte som seriöst alls.

Läs också: Den sjätte mannen, Per Gudmundson
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, Sk1, Sk2, NSk1, LT1, LT2, SMP1, SMP2, SMP3, Av1, Av2, Av3, Ex1, Ab1

2014-11-27

Där låg ett löjets skimmer över Stefans dagar

I Stefan Löfvens regering började man för en tid sedan kalla sig själva för "samarbetsregeringen". Det kunde under andra omständigheter ha varit en lyckad formulering, men som landet ligger är det gissningsvis rätt få svenskar som kan höra någon referera till regeringen på detta vis utan att hånflina, himla med ögonen eller sträcka sig efter en skämskudde att gömma sig bakom.

Problemet med benämningen är att för att kalla sig för en "samarbetsregering" måste man också vara en sådan, och det är inte Stefan Löfvens regering. Tvärtom har regeringen genom sitt sätt att hantera skattepolitiken, utrikespolitiken, vårdvalet, förbifarten, Slussen och Bromma flygplats på rekordkort tid lyckats att alienera riksdagsmajoriteten å det grövsta.

Idag, med bara dagar kvar till den för regeringen så avgörande budgetomröstningen, lyckades man dessutom med konststycket att bränna ytterligare några broar. Genom att ensidigt ta beslut om att bjuda in Miljöpartiet till pensionsgruppen lyckades man inte bara reta gallfeber på de borgerliga partierna, man valde därtill att äventyra den pensionsuppgörelse som sedan 20 år varit av avgörande betydelse för den ekonomiska stabiliteten.

Man blir inte en "samarbetesregering" bara för att man kallar sig en, i synnerhet inte då man går fram som en ångvält och gör allt för att alienera sina potentiella samarbetspartners. Av precis samma anledning klingar det ständiga talet om "en utsträckt hand" falskt. Där Löfven ser en utsträckt hand ser den riksdagsmajoritet vars hjärtefrågor han trampar på två uppsträckta långfingrar.

Ännu mer ironiskt blir det av Löfvens allt mer desperata vädjanden till den icke-socialistiska majoriteten att hjälpa honom få igenom den budget han utformat tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Som Anybody noterar konstaterade Magdalena Andersson så sent som för ett år sedan syrligt att det "tyvärr inte [är] oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar". När rollerna idag är omvända, är det emellertid plötsligt enligt Socialdemokraterna oppositionens "ansvar" att stödja en budget som innebär skattehöjningar, minskad valfrihet och en urholkad arbetslinje.

I ett utslag av total brist på självinsikt hävdade Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Tomas Eneroth, igår att det vilade ett "löjets skimmer" över de borgerliga partiernas kritik av regeringen. Man kan bara anta att de ständiga motgångarna och den i grund och botten omöjliga uppgiften att agera regering med en riksdagsmajoritet emot sig, har resulterat i en sådan total närsynthet att man inom partiet inte längre förmår se sig själva utifrån.

Naturligtvis är det över regeringen, inte allianspartierna, som det vilar ett löjets skimmer. "Samarbetsregeringen" har blivit till en uppvisning i lyteskomik.

Relaterat:
Anybody's Place, Den hälsosamme ekonomisten, Motpol, Dick Erixon
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, BT1, BT2, BT3, Re1, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2014-11-26

Statsministern som kastade sten i glashus

"Det är en väldigt speciell situation", summerar Stefan Löfven idag det parlamentariska läget i en intervju med DN. Sverigedemokraterna "visar en exempellös ansvarslöshet", utvecklar partiledaren som teg sig igenom en hel valrörelse sitt resonemang. "Dom gör det här nu till ett spel bara för dom själva", fortsätter ledaren för en regering som stöds av 39,5 % av riksdagens ledmöter.

"Nu är det ett innehåll vi pratar om", förklarar partiledaren som före valet vägrade förklara vilka han ville regera med eller vilka uppgörelser han var villig att träffa. Att ett parti som ingen vill ta i ens med tång ännu inte har gett besked om vilken budget det kommer att stödja, kommenterar samma statsminister som spelade sifferbingo i EU-nämnden med följande ord:
"Det här är bara deras egen lektuga [sic!] som dom, som dom praktiserar nu."
Därför, menar Löfven, vilar nu ett tungt ansvar på de borgerliga partierna:
"Om nu dom fyra borgerliga menar allvar, vilket jag tror jag att dom gör, att dom vill inte regera med Sverigedemokraternas stöd, så har vi alla, eh, en ansvar nu att fundera på hur vi undviker situationen."
På frågan om han med detta menar att de borgerliga partierna borde lägga ned sina röster svarar emellertid Löfven med emfas att "nä, det sa jag inte". Han preciserar därefter vad han egentligen sade genom att påpeka att "jag sa att alla får fundera på det".

Statsministern som har avsatt en kvarts miljard kronor av skattebetalarnas pengar till miljöpartistiskt sorgearbete upprepar därefter anklagelsen att Sverigedemokraterna har förvandlat riksdagen till en lekstuga. "Då har vi andra, eh, partier som har ansvar, eh, då har vi faktiskt en uppgift här att se till att fundera på hur man kan undvika en sån situation", fortsätter Löfven.

Det mest uppseendeväckande i intervjun är emellertid att Stefan Löfven påpekar att vad Sverigedemokraterna hotar med att göra skulle bryta mot riksdagens praxis. För ganska exakt ett år sedan valde emellertid partiet Löfven leder att – genom att först omtolka budgetreglerna och därefter låta köra över riksdagens jurister – fälla delar av alliansregeringens höstbudget. I ljuset av detta blir Löfvens försök att sätta sig på höga hästar i praxisfrågan direkt löjeväckande.

Löfven har emellertid rätt i att situationen är väldigt speciell. Det väldigt speciella består i att Sverige har en icke-socialistisk riksdagsmajoritet, men en socialistisk regering. Ansvaret för detta vilar emellertid inte främst på Löfven, utan på den icke-socialistiska majoritet som vägrar att förstå att den har vunnit det tredje valet i rad.

Relaterat: Anybody's Place
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Re1, SMP1, Sk1, NSk1, NSk2, LT1, LT2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Dag1

2014-11-25

Den asymmetriska åsiktskorridoren

Under dagen har Dagens Nyheters läsare kunnat läsa om en händelse som inträffade i Västerviks kommunfullmäktige. Vad som började som en notis har nu blivit ett större reportage, komplett med rörliga bilder. Tidigare i eftermiddags var det inträffade till och med huvudnyhet.

"Flera i församlingen chockades", kan man läsa i reportaget. En folkpartist i kommunfullmäktige säger sig "aldrig förr upplevt ett så plumpt och grovt övergrepp". Vad var det då som föranledde detta?

Under en debatt i fullmäktige hade en vänsterpartist sagt att "det går fyra tjäderhonor på en tupp". Sverigedemokraten Per-Olof Henningson kommenterade då att tuppen i fråga måste ha varit muslim. Ett "rasistiskt skämt", enligt Dagens Nyheter. En "rasistisk liknelse", enligt Svenska Dagbladet

Genom sin kommentar, och sitt sätt att framföra den, förkroppsligade Henningson nidbilden av en sverigedemokratisk kommunpolitiker. Valet av forum visar därtill på en synnerligen dålig fingertoppskänsla. Kort sagt, Henningson framstår inte direkt som någon tillgång för partiet. Men att två ledande tidningar så lättvindigt – och utan att egentligen motivera detta – kallar det inträffade för rasism, borde få ganska många varningsklockor att ringa.

Det är inte exakt någon statshemlighet att Sverigedemokraternas företrädare ofta inte tillhör de skarpaste knivarna i lådan. Jag har ibland försvarat deras klavertramp när jag inte borde ha gjort det, vilket idag får mig att skämmas över en del gamla inlägg. Men den journalistik som DN och SvD här visar prov på är direkt oseriös.

Vad Henningsons dåliga buskisskämt beträffar, så är nämligen ett dåligt buskisskämt precis vad det var. Eftersom polygami är tillåtet enligt islam (åtminstone för män), finns det ingenting i hans kommentar som sprider eller cementerar en felaktig bild av islam. Hans kommentar var på många sätt olämplig, men att kalla den för "rasistisk" visar bara hur vårdslöst detta ord idag används.

Vad mer är, hade Henningson istället sagt något om katolska präster och korgossar hade det inträffade varken genererat några anklagelser om rasism eller blivit till en stor nyhet i tidningar som annars är fullständigt ointresserade av vad som händer i Västervik. Detta trots att pedofili inte är sanktionerat av Vatikanen, vilket därmed gör ett uttalande av den typen betydligt mer plumpt och orättvist än Henningsons taffliga försök till att dra en fräckis.

Att man trots detta utan vidare kallar det inträffade för "rasistiskt" säger betydligt mer om de dubbla måttstockar som genomsyrar debattklimatet, än vad det gör om Henningson. Det är okej att skämta om vissa religioner, men inte om andra. I vissa fall är raljanta kommentarer om religioner raljanta kommentarer om en världsåskådning, i andra fall är de att betrakta som nedsättande kommentarer om andras hudfärg.

Åsiktskorridoren är egentligen inte smal, den är snarare asymmetrisk. Den som öppet idoliserar en politiker som Mao Zedong, det vill säga en despot med tiotals miljoner människoliv på sitt samvete, får utan vidare plats innanför dess väggar. Den som däremot skämtar om en etablerad muslimsk sedvänja, genererar krigsrubriker.

Sist men inte minst vill jag kommentera uppgiften om att "[f]lera i församlingen chockades". Vi är idag så vana vid att läsa dylika kommentarer att vi sällan ser dem för vad de är. Funderar man närmare över saken framstår påståendet emellertid bara som löjeväckande.

Det är fullt möjligt att flera av de närvarande skruvade besvärat på sig, hoppade till, himlade med ögonen eller kände vad som på finlandssvenska kallas för medskam. Jag har emellertid svårt att tro att någon som gjort sig omaket att fundera lite på saken, för ett ögonblick tror på att de verkligen skulle ha blivit chockade.

Påståendet att flera av de närvarande var sådana nervklena nypuritaner att de faktiskt "chockades" av Henningsons ord framstår som direkt surrealistiskt. Precis som med påståendet om att det inträffade skulle ha någonting med rasism att göra, är det emellertid ett slående exempel på ett språkbruk som gång på gång upprepas under närmast rituella former.

Detta får naturligtvis konsekvenser. Efter några upprepningar blir effekten att läsaren blir avtrubbad. Efter ännu fler upprepningar slutar läsaren att höja på ögonbrynen. Efter tillräckligt många upprepningar börjar läsaren ta det upprepade för sanning.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, SMP1, SMP2, SMP3, Av1, SvD1, SvD2, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1

2014-11-24

Rasism, robotar och Mary Whitehouse

"Rasistisk parad genom Stockholm stoppas", kan man idag läsa i Dagens Nyheter. Det handlar inte om en nynazistisk demonstration, om någon till äventyrs trodde detta, utan om en holländsk jultradition. Inte en "kontroversiell" eller "ifrågasatt" jultradition, om man får tro DN, utan en "rasistisk" sådan. Det finns uppenbarligen inget som helst utrymme för nyanser eller tolkningar i sammanhanget.

Som av en händelse kan man idag – alltså samma dag som DN ännu en gång väljer att se världen i svart, vitt och ingenting däremellan – emellertid läsa en riktig pärla på Svenska Dagbladets ledarblogg. I en text som i sin tur är väldigt läsvärd, och som får åtminstone mig att undra om Sverige egentligen förtjänar en så duktig opinionsbildare, tipsar Sanna Rayman om en helt lysande krönika av Brendan O'Neill i The Spectator.

"Have you met the Stepford students?" inleder O'Neill, och gör därmed redan i textens första mening klart att han finner beteendet robotlikt. "They’re everywhere", fortsätter han. "On campuses across the land. Sitting stony-eyed in lecture halls or surreptitiously policing beer-fuelled banter in the uni bar. They look like students, dress like students, smell like students. But their student brains have been replaced by brains bereft of critical faculties and programmed to conform."

Medelst konkreta exempel klär O'Neill därefter brutalt av den postmoderna nyvänstern och den identitetspolitik man inom denna upphöjt till dogm. Bakom talet om "normkritik" återfinns blott oflexibla normer. Bakom talet om "tolerans" återfinns enbart intolerans och en vilja att tysta andra. Bakom de vackra orden om "respekt" finns endast förakt och en total avsaknad av förståelse för alla som inte delar de egna åsikterna.

Det kanske mest intressanta i texten är när O'Neill återger en diskussion med några av hans Stepfordstudenter som han själv deltog i. I en kuslig parallell med vår egen debatt om "samtyckeskrav" – det vill säga sänkta beviskrav i samband med våldtäkter – börjar en av studenterna tala om "pre-rapists". O'Neill frågar dem då om de är bekanta med Philip K. Dicks dystopiska berättelse om en polismyndighet som bekämpar "pre-crime", det vill säga brott som ännu inte har begåtts. Det visar sig att ingen av dem är det.

O'Neill berättar därefter om sin egen studenttid, och om all den tid han då ägnade åt att argumentera mot idéer om att förbjuda och censurera allt från filmer till musik, eftersom dessa påstods fördärva ungdomen. Men på den tiden, berättar O'Neill för sina Stepfordstudenter, var det inte unga personer som stod för dessa idéer. På den tiden var de äldre konservativa moraltanter, påpekar han för dem.
"A moment’s silence. Then one of the Stepfords piped up. ‘Maybe those people were right,’ he said. My mind filled with a vision of Mary Whitehouse cackling to herself in some corner of the cosmos."

DN1, DN2, DN3, Sk1, Sk2, Sk3, NSk1, LT1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, SMP1, SMP2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, SR1, SR2, SR3, SR4, SR5, SR6

2014-11-23

Istället för kommunfullmäktige: Bert Karlsson

Tidigare i veckan rapporterade Västerbottensnytt att Bert Karlsson planerar att öppna ett asylboende med plats för 500 personer i det lilla samhället Hällnäs, med 250 invånare.

I reportaget görs en stor sak av att befolkningen i Hällnäs därmed kommer att tredubblas. Detta är naturligtvis av intresse för Hällnäsborna, men vad som är betydligt mer intressant är att se vad en sådan befolkningsökning innebär för kommunen i sin helhet. Hade Hällnäs legat i Stockholms kommun hade 500 asylsökande inte inneburit någon större påverkan. Hällnäs ligger emellertid inte i Stockholms kommun, utan i Vindelns kommun i Västerbotten. Här bodde vid årsskiftet 5 344 personer.

Befolkningen i kommunen kommer därmed att öka med över nio procent. Detta kommer såklart få dramatiska effekter på kommunens verksamhet. Trycket på till exempel sjukvården, tandvården och skolorna kommer att öka dramatiskt, vilket kommer att få högst konkreta konsekvenser för invånarna.

I Hultsfreds kommun ledde till exempel en liknande utveckling till att folktandvården tvingades skjuta upp tandvård för skattebetalande kommuninnevånare till förmån för nyanlända asylsökande. Detta är inte på något sätt någonting unikt idag, tvärtom uppgår andelen asylsökande idag i många kommuner till flera procent av den totala befolkningen.

Det riktigt intressanta i sammanhanget är att detta inte sker till följd av demokratiskt fattade beslut. Att Vindelns kommun tvingas hantera detta beror på att en privatperson, nämligen Bert Karlsson, har fattat beslut om saken. För Bert Karlsson är kommungränserna irrelevanta, asylboendet hade lika väl kunnat hamna i en betydligt större kommun som Umeå.

Nu beslöt sig emellertid Karlsson för Vindelns kommun istället, och därför blir det de drygt 5 000 Vindelnbornas sak att ta konsekvenserna av Bert Karlssons beslut. De kommande åren torde således Karlssons inflytande över kommunen vara betydligt större än de folkvalda kommunpolitikernas.

"Åtvidaberg är främlingsfientligt", sade Bert Karlsson tidigare i år när hans agerande ledde till protester i en annan kommun. "De beter sig som Sverigedemokrater allihopa", sade den tidigare Ny demokrati-politikern då om de kommunpolitiker som hade mage att protestera mot att Karlsson ställde dem inför fullbordat faktum.

Det ger naturligtvis många pluspoäng när man som Fredrik Reinfeldt, Anna Kinberg Batra och nye MUF-ordföranden Rasmus Törnblom talar om vikten av öppenhet och öppna hjärtan. Faktum är dock att om man i Stockholms kommun per capita skulle öppna sina hjärtan lika mycket som i Vindelns kommun, skulle detta resultera i att man i kommunen tog emot närmare 84 000 asylsökande.

Den verkliga siffran är emellertid bara en bråkdel av detta antal. Någonting som är värt att ha i åtanke nästa gång en partiledare talar om öppna hjärtan, eller en chefredaktör börjar tala om att gilla olika.

Relaterat: NIMBY i rött, grönt och rosa
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, LT3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3

2014-11-22

Intersektionalitetsbingo










DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, NSk1, NSk2, NSk3, LT1, LT2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, SMP1, SMP2, Av1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2

Vilse i liberalismens labyrint

Efter att flera borgerliga ledarskribenter nyligen tog bladet från munnen och började tala allvar om den havererade invandringspolitiken, gick Liberala Nyhetsbyråns chef Svend Dahl till frontalangrepp på samma ledarskribenter. I en egen ledartext med rubriken "Muren och dess försvarare", liknade Dahl kritiken mot invandringspolitiken vid försvar av Berlinmuren.

Igår lät Sundsvalls Tidning publicera en annan ledare av Svend Dahl, den här gången under rubriken "En liberalism att älska". I texten redogör Dahl för sin syn på liberalismen och kommer med förslag på hur Folkpartiet bör agera för att öka sitt sviktande väljarstöd. Som så många andra svenskar som kallar sig för "liberaler", visar sig Dahl emellertid ha en väldigt underlig syn på vad liberalism egentligen innebär.

Det är ett problem, menar Dahl, att så många liberaler idag väljer att kritisera vålds- och vuvuzelavänstern. Istället borde liberaler enligt honom göra gemensam sak med dessa. Vidare är det, enligt Dahl, ett problem att liberaler inte ser det som sitt naturliga kall att förespråka en socialdemokratisk omfördelningspolitik. Det är emellertid i det sista stycket den mest uppseendeväckande formuleringen återfinns:
"I FP:s eftervalsarbete har det talats om att partiets politik måste bli mer relevant i människors vardag. Det låter som, och kan eventuellt vara, en önskan om att bli ännu ett ideologiskt urvattnat parti till höger om mitten. Men det skulle lika gärna kunna handla om viljan att ständigt ifrågasätta privilegier och maktstrukturer som inskränker människors självbestämmande."
Folkpartiet borde med andra ord, enligt Dahl, plagiera stora och centrala delar av Feministiskt initiativs partiprogram. Det är i marxistisk maktanalys liberalismens frälsning återfinns, om man får tro chefen för den så kallade Liberala Nyhetsbyrån. Det framstår som ett skämt, med Dahl är på intet sätt unik.

Ledande folkpartister som Maria Arnholm och Birgitta Ohlsson kommer till i princip samma slutsatser som Dahl. Ej heller är det förment liberala Folkpartiets vurmande för socialistiskt tankegods någon ny företeelse. I början av 70-talet ställde sig partiet till exempel bakom tanken på löntagarfonder, det vill säga en socialisering av stora delar av näringslivet. Vid ungefär samma tid var det talande nog också Per Gahrton – som senare skulle komma att bli ett tungt namn i Miljöpartiet – som var ordförande för Liberala Ungdomsförbundet.

I Sverige förundras vi ofta över hur amerikaner använder ordet "liberal", men vår egen syn på liberalismen är minst lika konstig. I Dahls ögon tycks liberalismen vara en vänsterideologi, men inom vänstern tycks man inte sällan i liberalismen se en extrem och närmast fascistisk ideologi. Ordet "liberal" saknar därför idag mening i det svenska språket, det kan betyda precis vad som helst och betyder därför ingenting alls.

Det riktigt ironiska i sammanhanget är hur den svenska borgerligheten blivit vilsen och ängslig när den borde vara stolt. Tre val i rad har resulterat i en icke-socialistisk riksdagsmajoritet. Socialdemokraterna är marginaliserade och vänsterns tidigare trumfkort, regeringsdugligheten, är idag ett minne blott. Den svenska borgerligheten har i grund och botten slagit en påle genom hjärtat på den socialdemokratiska enpartistaten, men eftersom man är fullt upptagna med att lyssna på krafter som Dahl så förstår man inte detta själva.

Lästips: Sakine Madon
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, Sk1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, Av1, BT1, BT2, SvD1, SvD2, SvD3, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2

2014-11-20

Identitetspolitik och curlingföräldrar

"Hur barnen tog makten" är namnet på en bok av psykiatern David Eberhard. Den handlar om uppfostran och curlingföräldrar, men bokens namn skulle också passa utmärkt som titel på en bok om den svenska samtiden.

Intressant nog så finns det tydliga paralleller mellan vad Eberhard skriver och den svenska samhällsdebatten. I en intervju med Eberhard i DN kan man läsa a följande:
"David Eberhard menar att föräldrar gör sina barn en björntjänst genom att ständigt skydda dem. Skillnaden mellan högt uppskruvade förväntningar och krav på ett sorgfritt liv och hur verkligheten ser ut är stor. De unga får orealistiska förväntningar på tillvaron."
Kanske förtjänar Eberhards tes att extrapoleras bortom föräldraansvaret. Vad Eberhard skriver om föräldrar och barn låter nämligen påfallande likt de resonemang som idag förs om samhället och individer. Bakom alla utläggningar om rättigheter, solidaritet, hetslagstiftning, skälig levnadsstandard och nånannanism återfinns nämligen precis samma curlingmentalitet som Eberhard beskriver.

Ingenting skall ta emot, alla är vinnare, medborgaren skall skyddas från allt från obehag till att behöva ta konsekvenserna av sina egna misstag. Kort sagt, curlandet upphör inte då barnet blir myndigt, vad som istället sker är att föräldrarna överlåter curlandet till staten.

"Swedish parenting has created nation of brats", löd rubriken på brittiska The Daily Telegraphs artikel om Eberhards bok. Det är en utmärkt sammanfattning av läget, och formuleringen kan med fördel användas för att beskriva resultatet av såväl föräldrarnas som statens "fostran" av yngre generationer av svenskar.

Det är också i ljuset av The Daily Telegraphs rubrik man bör förstå den debattartikel av Judith Kiros som DN Kultur lät publicera idag. Där The Daily Telegraphs rubrik är klockren, är rubriken på Kiros text – "Identitetspolitik handlar om att överleva" – så löjeväckande och bombastisk att den hade passat betydligt bättre som satir.

Själva texten är, precis som rubriken antyder, en passionerad hyllning till den postmoderna identitetspolitiken. Föga oväntat är den också precis så förutsägbar som texter av det här slaget brukar vara. Den intersektionella Södertörnsvänsterns besatthet av ordet "kropp" gör att detta ord förekommer inte mindre än tre gånger i texten, som till exempel i formuleringen "förhindra statligt våld mot transpersoners kroppar".Observera att Kiros här sätter lite extra krydda på sitt nyspråk genom att likställa en frivillig och för skattebetalarna väldigt kostsam medicinsk behandling med "våld", eftersom den tidigare inte var ovillkorad.

Kiros relativt korta text hinner med att behandla allt ifrån "kolonialism", "funkofobi", "queer", "cis", "hetero", "patriarkat" och "vithet" till – som tidigare nämnts – "kroppar", vilket således gör den till tacksam läsning för alla som spelar intersektionalitetsbingo. Hur urspårad Kiros världsbild egentligen är finner man dock först när man sorterat bort det akademiska – eller rättare sagt kvasiakademiska – lullull som utgör merparten av texten, och betraktar vad som blir kvar.

I formuleringen "rasismen, funkofobin, hbtq-förtrycket [och] patriarkatet [...] är sammanvävda med och till en viss del institutionaliserade genom det kapitalistiska samhället" finner vi nämligen vad Kiros världsbild kokar ned till. Rasism kan visserligen förekomma även utan kapitalism, skriver Kiros, men för att avskaffa rasismen är det först nödvändigt att avskaffa kapitalismen.

Judith Kiros är 25 år gammal och förespråkare av en konspirationsteori om att kapitalismen har institutionaliserat rasismen. Därtill är hon medgrundare av ett nätforum dit endast icke-vita är välkomna, eftersom man inte vill att "vita kroppars förståelse ska hamna i centrum". Att Kiros trots detta behandlas som en seriös debattör av såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet, för oss tillbaka till The Daily Telegraphs rubrik.

När ingen säger ifrån när barnen beter sig illa, när otacksamhet, raseriutbrott och egocentriskt beteende istället uppmuntras och belönas, då får man också ett samhälle som det vi har fått. I detta samhälle kör personer som Kiros omkring på motorvägens vänstra körbana, och förbannar utan en tillstymmelse till tvivel eller sjävkritik alla andra trafikanter för att de kör åt fel håll.
DN1, DN2, DN3, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, Dag6, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3 Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1

2014-11-19

Det postmoderna rasismreportaget

Det blev en stor nyhet när skolpjäsen Marken brinner om Husbykravallerna häromveckan ställdes in, efter vad som då påstods vara rasism och trakasserier.

Denna berättelse passade så klart vår samtid som hand i handske. En berättelse om hat, hot, tilltagande främlingsfientlighet och normaliserad rasism bekräftar en bild som kommit att bli tongivande i debatten. Vad mer är, i den inledande rapporteringen presenterades som brukligt är bara en sida av saken.

Den här gången fick anklagelsen för ovanlighetens skull emellertid inte stå oemotsagd. De elever som hade varit närvarande visade sig ha en väldigt annorlunda syn på vad som inträffat och enligt skolans rektor upplevde lärarna pjäsens budskap som "ensidigt, provokativt och antipolisiärt". Enligt kommunens stadsdelsutvecklare bidrog pjäsen till att bygga "en barriär mellan ungdomar och myndigheterna", och själv blev han så provocerad att han lämnade lokalen efter en halvtimme.

Detta innebar emellertid inte att saken var över eller att det hela kunde avfärdas som en nyhetsanka eller ännu ett utslag av oseriös och hårdvinklad agendajournalistik. Idag lät nämligen Dagens Arena publicera en debattartikel, i vilken skådespelarna och dramatikerna bakom pjäsen ännu en gång fick ge sin syn på saken.

Debattartikeln präglas, liksom vad som verkar vara fallet med pjäsen som sådan, av en extremt svartvit världsbild och en närmast total avsaknad av nyanser. I artikeln talas om "rasstrukturer" och "normalisering av rasism". Här anklagas media för att okritiskt ha förmedlat polisens utsagor i samband med Husbykravallerna, trots att det snarare förhöll sig precis tvärtom. Här dras paralleller med apartheid, och här berättas om "den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker som genom sina beslut utsätter unga för fattigdom, utsatthet och våld".

Kort sagt, dramatikerna bakom pjäsen framstår som direkt fanatiska. Om pjäsens budskap liknar debattartikelns, är det mest uppseendeväckande i sammanhanget att teatertruppen blev insläppt i skolans värld från första början. Det ligger nära till hands att misstänka att det är pjäsens regissör, Nasim Aghili, som står bakom texten. Av hennes Facebooksida att döma är hon vän med Sara Abdollahi och flera prominenta medlemmar av Feministiskt initiativ, vilket är ganska talande i sammanhanget. Nasim Aghili verkar dela partiets intersektionella världsåskådning.

I en intervju med SVT upprepar hon debattartikelns budskap att rasismen just nu normaliseras i samhället, vilket är en omhuldad "sanning" i de kretsar i som Aghili tycks röra sig i. Påståendet har emellertid ingenting med verkligheten att göra, tvärtom så minskar rasismen i Sverige. Det fanns en tid då rasismen var normaliserad, men sedan mer än hundra har utvecklingen gått i den rakt motsatta riktningen. Den som påstår att normalisering av rasism är någonting som pågår idag avslöjar sig därmed som direkt okunnig. Normalisering av postmodern idioti, däremot, är någonting som vi har stora problem med idag.

Mer i ämnet:
Mats Skogkär, Sanna Rayman, Bubbavel

Relaterat:
Det postmoderna asylreportaget
DN1, DN2, DN3, NSk1, NSk2, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, Dag5, SMP1, SMP2, Re1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, SVT1, SR1, SR2, SR3, SR4

2014-11-18

Miljöpartiets biståndshyckleri

För ett år sedan gick Miljöpartiet till hårt angrepp mot den borgerliga regeringen. Anledningen var att regeringen började använda en större andel av biståndet för att bekosta det svenska asylmottagandet. Det skulle senare visa sig att Sverige under året hade blivit EU:s största asylland i absoluta mått mätt, varför en sådan avräkning var rimlig. Miljöpartiet ansåg emellertid att de svenska skattebetalarna borde betala för både och.

Det var inte enda gången Miljöpartiet gick till frontalangrepp mot regeringen i biståndsfrågan. Miljöpartiet hade också kritiserat regeringen för att den lät biståndspengar gå till att bistå fattiga länder med deras klimatomställningar. Miljöpartiet hade inte något emot detta miljöprojekt som sådant, men menade att det urholkade enprocentsmålet när kostnaden räknades in i biståndet, och KU-anmälde därför Fredrik Reinfeldt. De svenska skattebetalarna borde ännu en gång betala för både och, menade Miljöpartiet.

Idag är Miljöpartiet ett regeringsparti, och plötsligt är det helt annat ljud i skällan. I den rödgröna budgeten har andelen av biståndet som används till asylmottagning ökat från 13 till 21 procent. Samtidigt meddelar Sveriges nya biståndsminister, miljöpartisten Isabella Lövin, att biståndet skall minskas med 1,3 miljarder kronor. Som exempel på vad som får stryka på foten anger Lövin bland annat stödet till FN:s vaccinprogram, vilket hon motiverar med följande ord:
"Förra regeringen ökade anslaget till vaccinering väldigt mycket. Man kan fråga sig hur relevant det är att Sverige ska vara så enormt stor givare i olika sammanhang."
Sist men inte minst är det värt att titta lite närmare på vad det så kallade enprocentsmålet – vilket Miljöpartiet enligt egen utsago står bakom – egentligen innebär. Rent konkret innebär detta en målsättning om att biståndet skall uppgå till en procent av den så kallade bruttonationalinkomsten.

Eftersom bruttonationalinkomsten uppgår till 3 904 miljarder kronor, bör således biståndet enligt enprocentsmålet uppgå till 39 miljarder kronor. Om den rödgröna regeringen lyckas driva igenom en sänkning med 1,3 miljarder kronor kommer biståndet med andra ord att sänkas med över tre procent.

Miljöpartiet visar sig därmed vara första klassens hycklare i biståndsfrågan. Personligen ser jag dock gärna att regeringens nya biståndspolitik blir verklighet. Enprocentsmålet innebär i praktiken att det är svårt att hitta vettiga biståndsprojekt för alla miljarder, varför Utrikesdepartementet i slutet av varje år – med Jenny Nordbergs ord – "panikskickar miljarderna som blivit över i biståndsbudgeten" till FN. Nordberg beskriver därefter målande hur dessa pengar sedan används:
"FN har mer än åttio tusen anställda, och alla jag någonsin träffat tycker att de vunnit högsta vinsten. Tre fjärdedelar av många FN-organs grundbudget går nämligen till löner och förmåner. En tjänsteman på mellannivå har skattefri miljonlön, subventionerat lyxboende för hela familjen, tillgång till de dyraste privatläkarna, gratis privatskolor och Ivy League-universitet för alla barn. De flyger helst bara första klass."
Ridå.

Lästips: Sanna Rayman, Motpol, Ivar Arpi
DN1, DN2, DN3, DN4, Sk1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SMP2, SMP3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Re1, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SR1

2014-11-17

Kaplan, bostadspolitiken och islamismen

På regeringskansliets hemsida lades idag ut ett pressmeddelande, i vilket man kan läsa följande:
"Bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan reser till Ankara och Istanbul den 17-20 november. Ett flertal besök på såväl bostad- stadsutveckling, - som it-sidan står på programmet."
Vad kan då bostads- och stadsutvecklingsminister Kaplan tänkas lära av denna resa? Ptja, I Istanbul så kan han lära sig om undermålig stadsplanering, uppemot två tredjedelar av stadens fastigheter saknar nämligen bygglov. Därtill kan han lära sig om riskerna med att kombinera en undermålig stadsplanering med att anlägga en storstad i en jordbävningszon. Landets jordbävningsinstitut uppskattar nämligen att 25 000 Istanbulbor riskerar att dö i händelse av en större jordbävning.

I Ankara och Istanbul kan Kaplan också lära sig mer om det turkiska regeringspartiet AKP:s syn på stadsplanering. I Istanbul ämnar myndigheterna att skövla ett av stadens få grönområden, Geziparken, och anlägga en shoppinggalleria på platsen. När detta ledde till omfattande protester valde dåvarande premiärministern – numera presidenten – Recep Tayyip Erdoğan att under brutala former skingra demonstrationen med tårgas och vattenkanoner.

I Ankara valde Erdoğan att skövla ett annat grönområde, för att istället anlägga ett presidentpalats för 2,5 miljarder kronor på platsen. Erdoğans hantering av dessa båda ärenden har resulterat i massiv kritik, och lett till att han beskrivits som maktfullkomlig och autokratisk.

I ljuset av detta framstår Mehmet Kaplans studiebesök i Turkiet som direkt bisarrt. Vad som däremot är väldigt intressant i sammanhanget är att Kaplan enligt Nalin Pekgul står AKP väldigt nära. AKP brukar beskrivas som "milt islamistiskt", vilket som av en händelse är en beskrivning som passar väldigt bra in på Mehmet Kaplans egen politiska gärning.

Det finns ett ganska tydligt mönster här. När Kaplan 2010 seglade med Ship to Gaza var en av huvudarrangörerna en organisation vid namn IHH, som inte bara är antisemitisk utan dessutom har nära band till just AKP. I en intervju med en turkisk tidning fällde Kaplan nyligen dessutom en serie väldigt underliga uttalanden om Palestina och om hur islamofobi får europeiska muslimer att ansluta sig till Daesh. Det ligger därför nära till hands att misstänka att Kaplans besök i Turkiet inte främst handlar om bostadsfrågor, utan om att han vill odla sina relationer med AKP.
DN1, Dag1, Dag2, Dag3, Dag4, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, NT1

2014-11-16

NIMBY i rött, grönt och rosa

I Ljusnarsbergs kommun bor det cirka femtusen personer. Av dessa var den första oktober 708 asylsökande, en siffra som inom kort väntas öka till tusen. 20 procent av kommunens befolkning kommer då att utgöras av asylsökande.

Ljusnarsbergs kommun är inte ensam, vilket framgår väldigt tydligt av denna karta (i de mörkgröna kommunerna överstiger antalet asylsökande fem procent av befolkningen). Hultsfreds kommun med cirka 14 000 invånare hade förra året cirka 700 asylsökande. I Svalövs kommun med färre än 14 000 invånare finns den lilla kyrkbyn Röstånga med cirka 800 invånare. Här ligger idag hela tre stycken asylboenden, med sammanlagt cirka 300 asylsökande.

Hur ser då situationen ut i landets största stad? Sedan årsskiftet har Stockholm tagit emot 1 432 asylsökande, varav merparten har tagit sig dit på eget bevåg och nu är bosatta hos släktingar och vänner. Enligt ett förslag till uppgörelse skall staden under året erbjuda ett organiserat mottagande för 134 personer, en siffra som nästa år väntas öka till 1 000. Med andra ord kommer antalet platser då ha blivit jämförbart med vad Ljusnarsbergs kommun erbjuder idag, trots att Stockholms kommun har närmare 200 gånger fler invånare.

I Södermalmsnytt kunde vi för en tid sedan hörda flera kända svenska debattörer uttala sig om sin stadsdel och dess rykte. Henrik Arnstad sade då följande:
"Tvärtom tycker jag att vi ska vara ytterst stolta över den hatbild som tecknats av Södermalm. Vi har blivit kontroversiella och suspekta för att vi står upp för antirasism, medmänsklighet och demokrati."
DN:s Johan Croneman höll inte särskilt oväntat med, och tillade:
"Det är viktigt mitt i baktalandet att understryka att Söder är en stadsdel i innerstan där det är högt i tak och där vi tar ett betydligt större socialt ansvar för utsatta än andra stadsdelar i Stockholm. Jag är jävligt glad att SD bara får fyra procent av rösterna här."
Ett resonemang liknande Cronemans kunde vi också ta del av i Expressen, då tidningen efter EU-valet begav sig ut i verkligheten – det vill säga Tantolunden – för att tala med rödgrönrosa väljare som njöt av solskenet och medhavt rosévin. "Fördomar byggs upp hos folk på landet som inte har kontakt med invandrare", förklarade då baristan Sofia grötmyndigt för Expressens reporter.

Till saken hör dock att Södermalm har cirka 100 000 invånare. Om stadsdelen hade fått uppleva samma utveckling som Ljusnarsbergs kommun skulle till dessa fogas mellan 20 000 och 25 000 asylsökande, med kaos i surdegsidyllen som följd. Johan Croneman hade därefter näppeligen kunnat stoltsera med att endast fyra procent röstade på Sverigedemokraterna, och vilka fördomar som skulle byggas upp bland baristor är en öppen fråga.

Men, invänder då någon, ett kraftigt utökat mottagande i Stockholms stad är orealistiskt. Det saknas boenden, det vore inte kostnadseffektivt, det skulle hota naturvärden, et cetera. Nonsens, Stockholms ambition är att bygga 140 000 bostäder på 20 år, vilket innebär 7 000 om året. Det finns med andra ord goda möjligheter att inhysa ett stort antal asylsökande, inte minst med tanke på att man kan ställa tre våningssängar i varje sovrum, precis som man redan gör i Röstånga.

Kostnaden för asylboendet skulle naturligtvis bli något högre i Stockholm. För människor som har öppnat sina hjärtan torde denna invändning vara irrelevant, men även för den som till äventyrs har ett hjärta av sten finns det goda skäl att acceptera denna initiala merkostnad.

På Stockholms dynamiska arbetsmarknad skulle nämligen de asylsökandes chanser att finna ett jobb förbättras avsevärt, jämfört med i till exempel Ljusnarsberg eller Röstånga. Den ökade lokalkostnaden skulle därför med allra största sannolikhet vara en samhällsekonomiskt lönsam investering.

Den styrande rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stadshus har nu därför alla möjligheter att visa att man menar allvar med sina fina ord om solidaritet, antirasism och normkritik. Kom igen, vad väntar ni på?

Relaterat: Anybody's Place, Dick Erixon
DN1, Sk1, NSk1, LT1, Dag1, Dag2, SMP1, SMP2, SMP3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, SR1
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.