2015-11-30

Volymer då och nu

Antalet asylsökande har under de senaste veckorna minskat. De senaste sju dagarna har 6 134 personer sökt asyl i Sverige, vilket är en förhållandevis kraftig nedgång jämfört med tidigare veckors över 10 000.

Ett asyltryck på 6 134 personer i veckan motsvarar emellertid på årbasis nästan 320 000 personer. Detta är nästan fyra gånger så många som sökte asyl i Sverige under 2014. Fredrik Reinfeldt bedömde då trycket på Sverige som så stort, att han i en valrörelse förklarade att det inte skulle finnas något reformutrymme under den kommande mandatperioden över huvud taget.

Det är detta regeringen nu har att förhålla sig till. För att komma tillbaka till 2014 års volymer (volymer som i sig var ohållbara) måste antalet asylsökande per vecka ned till under 1 600. Väldigt lite talar emellertid för att den åtstramning av asylpolitiken regeringen tillkännagav förra veckan kommer att resultera i en så kraftig minskning.

Även om så skulle bli fallet kommer emellertid regeringen inte, om man får tro Fredrik Reinfeldt, ha råd med några andra satsningar. Vad mer är, efter årets anstormning har vi inte längre några reserver kvar. Underskotten är nu väldigt stora och vad mer är, om vi nu inte börjar bygga bostäder i samma takt som det kommer nya asylsökande kommer antalet människor som måste bo i tält och gymnastiksalar hela tiden öka.

Kort sagt, Sverige har inte längre några möjligheter att ta emot nya asylsökande ens på motsvarande 2014 års nivå. Om inte antalet asylsökande snart minskar drastiskt kommer ekvationen inte gå ihop med mindre att regeringen kraftigt höjer skatterna, minskar utgifterna och börjar konfiskera privat egendom.

Gustav Fridolin talade igår om att omläggningen av migrationspolitiken endast är tillfällig, och att denna omläggning framför allt syftar till att Sverige nu skall förberedas för att på sikt permanentera höstens ohållbara volymer. Vad Fridolin gav uttryck för var emellertid rena önskedrömmar.

Den socialistiska omfördelningspolitik Miljöpartiet förespråkar är fullständigt omöjlig att kombinera med den asylpolitik som partiet i flera år kämpat med näbbar och klor för. Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna vet om detta, men har länge valt att låtsas som att så ej är fallet. Hösten 2015 blev verkligheten emellertid en så stark kraft att räkna med, att man inom dessa två partier inte längre kunde fortsätta leva i förnekelse.

Nu är anden ute ur flaskan, broarna brända och alla tabun brutna. Det kommer förmodligen krävas en regeringsombildning, en regeringskris eller ett nyval för att få kontroll över situationen, men när detta väl har skett kommer den omläggning av politiken som då är ett faktum att bestå så länge den svenska välfärdsstaten inte bantas kraftigt.

I slutändan kommer det kanske något bra ur allt detta. En vänsterextrem radikaliseringsvåg som annars hade kunnat bestå i många år till, kommer måhända nu att på detta sätt ta död på sig själv. Kanske kommer nu acceptansen för de skyhöga skatter svenska löntagare tvingas betala till slut eroderas. Kanske kommer då de förvuxna curlingbarn som under flera år tillåtits sätta tonen för den politiska debatten tvingas börja förhålla sig till verkligheten.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SVT1

2015-11-29

Nationalism och messiaskomplex

I kvällens Agenda medverkade Gustav Fridolin. Eftersom man i programmet sedan en tid tillbaka ställer kritiska frågor även till Miljöpartiet, utvecklades inslaget till en påfallande intressant intervju.

Fridolin gjorde i programmet ännu en gång klart att hans parti är såväl ett aktivistparti som ett parti i vilket man inte låter det faktum att man ingår i regeringen hindra en från att agera opposition mot samma regering. Den politik som man kommit överens med Socialdemokraterna om, underströk därför Fridolin, är usel.

Att regeringen nu försöker bromsa den fullständigt ohållbara inströmningen av asylsökande (motsvarande ungefär en halv miljon människor på årsbasis) är endast tillfälligt, betonade idealisten och extremisten Fridolin. Nu skall Sverige ställas om, förklarade han, så att vi om några år kan fortsätta upprätthålla ett asylmottagande som höstens även på lång sikt.

Att detta inte är en vision som delas av Socialdemokraterna är ingen långsökt gissning. Tvärtom, vad Fridolin utan att förstå det själv gav uttryck för var att den nuvarande regeringskoalitionen är ett dödfött projekt. Den avgrund som skiljer Socialdemokraterna och Miljöpartiet åt är så djup att den inte kan överbryggas. Miljöpartiet är, kort sagt, inte ett parti moget att sitta i en regering.

Det kanske mest intressanta Fridolin gav uttryck för emellertid någonting helt annat, nämligen hans syn på Sverige och Sveriges roll i världen. Att genomföra Moderaternas förslag vore enligt Fridolin att "leka med elden". Om "inte ens Sverige" lever upp till Fridolins tolkning av de internationella förpliktelserna, skulle detta nämligen leda till en dominoeffekt, förklarade han melodramatiskt. "Då tror jag inte vi har nån asylrätt i världen längre".

Nyckelorden i sammanhanget är "inte ens Sverige". Dessa ord rymmer det underförstådda antagandet att Sverige är världens mest civiliserade land, och att det är vår roll att visa våra mindre moraliskt utvecklade kusiner utomlands vägen framåt. Vad mer är, hans resonemang röjer uppfattningen att asylrätten i världen står och faller med Sveriges insats. Därför är det det svenska folkets plikt att fortsätta på den inslagna världen, oavsett hur höga kostnaderna än blir.

Detta understryker ännu en gång hur Miljöpartiet är en samling fanatiker med messiaskomplex, och att de således under inga omständigheter har något i en regering att göra. Det röjer emellertid också en annan strömning som är väldigt utbredd i Sverige, även utanför miljöpartistiska kretsar, nämligen nationalismen.

Det är i grund och botten inget större fel på företeelsen nationalism. Den är väldigt utbredd i de flesta fredliga och demokratiska länder i världen, och uppfattas i normalfallet som någonting helt okontroversiellt. Problemet med den svenska nationalismen är emellertid inte bara att den är närmast megalomanisk, utan därtill att de allra flesta svenskar är fullständigt omedvetna om den.

Nationalism betraktas i Sverige inte bara som någonting suspekt och unket, utan också som någonting vi framtidsinriktade svenskar till skillnad från de flesta utlänningar har vuxit ifrån. Utan att reflektera närmare över saken vet vi emellertid att vårt land är mer rättvist än andra, att vår välfärdsstat är den bästa i världen och att vår lagstiftning och vår kriminalvård är överlägsna andra länders.

Vi är, kort sagt, övertygade om att vårt land utgör civilisationens spjutspets, att övriga länder inte kommit ikapp oss än men att det är i vår riktning de ofrånkomligen kommer att gå. Vi tillhör, kort sagt, de mest vulgärnationalistiska länderna i världen.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SVT1, SVT2, Ab1

2015-11-28

Nej, vänsteråsikter är inte universella

"Få har lyckats reta upp så många på så kort tid". Med dessa ord inleds en en intervju med Alice Teodorescu i Dagens Nyheter.

Dessa elva och till synes oskyldiga ord avslöjar väldigt mycket om den svenska medielogiken. Det finns gott om debattörer som retar upp allmänheten långt mycket mer än vad Alice Teodorescu gör, till exempel Lina Thomsgård och Behrang Miri. Att en journalist på någon av de stora tidningarna skulle introducera någon av dem med samma ord som DN använder för att beskriva Alice Teodorescu förefaller emellertid osannolikt.

När DN:s reporter talar om att Teodorescu likt få andra har lyckats reta upp "många" syftar inte detta på de känslor hon väcker bland allmänheten, det syftar på hur många hon har retat upp i de kretsar vilka DN-journalister rör sig i. Värderingarna i dessa kretsar är allt annat än representativa för Sverige i stort, men dessvärre tycks förmågan att ta till sig detta vara ytterst begränsad i den egna kåren.

Den svenska politiken och den svenska samhällsdebatten genomgår just nu en vänsterradikaliseringsvåg, väldigt lik den som utspelade sig under 1970-talet. I spåren av denna radikaliseringsvåg har klyftan mellan de åsikter som svensken i gemen bekänner sig till, och de åsikter som förs fram i den offentliga debatten, högst påtagligt vidgats.

Rent konkret har detta inneburit att de ofta påfallande extrema vänsteråsikter som gömmer sig under benämningar som "intersektionalitet", "genusvetenskap" och "normkritik" har utmålats som neutrala värden. Dessa vänsteråsikter har därefter förklarat vara hela samhällets "värdegrund". Vad mer är, eftersom denna "värdegrund" anses vara universell, är den också något som skall genomsyra allt.

Det är i ljuset av detta hetsen mot Alice Teodorescu får sin förklaring. Teodorescu vägrar helt enkelt erkänna de vänsteråsikter som ryms under benämningen "värdegrund" som universella. Såväl folkpartister som moderater må ha böjt sig inför radikaliseringsvågen, men Teodorescu fortsätter rakryggat att stå för sina åsikter. Åsikter som i grund och botten inte är någonting mer kontroversiellt än tämligen klassiska högeråsikter.

Denna principfasthet provocerar den lilla klick av vänsteraktivister som ser de egna vänsteråsikterna som universella något enormt. Detta säger emellertid betydligt mer om dem själva och om vår samtid, än vad det säger om Teodorescu.

Dessa vänsteraktivister tolererar inte längre något motstånd. De tolererar varken Teodorescu eller att religiösa (med vissa kulturrelativistiska undantag) tror på en gud som inte är underordnad värdegrunden. De kräver att varje församling, att varje värmländsk by, att varje familj, att varje rollspelsförening och att varje lekande dagisbarn anpassar sig till de värderingar som råder bland radikaliserade vänsterväljare på Södermalm.

Att det finns gott om på en och samma gång såväl hyggliga som välutbildade och välinformerade människor, som inte delar denna syn på sakernas ordning, ryms inte i deras föreställningsvärld. Den som inte håller med, menar de, är antingen ond, dum eller lider av falskt medvetande.

Detta säger egentligen det mesta om den radikala vänstervågens tillskyndare. De har, kort sagt, väldigt mycket gemensamt med de flesta andra fanatiker genom historien.

Lästips:
Niklas Orrenius om Lars Vilks
Expressen om kravlöshetens konsekvenser
Exp1, Exp2, SVT1, GP1

2015-11-26

Upp till bevis, moderater!

Kristdemokraterna var det första partiet att utmana de tabun som så länge förlamat den svenska migrationspolitiken. Partiet var länge tämligen ensamt om detta, men så småningom började fler partier göra liknande utspel. Det var emellertid först när Moderaterna för två och en halv vecka sedan tillkännagav en radikal omläggning av sin politik, som något svenskt parti visade att man hade landat med båda fötterna på jorden.

I och med sitt utspel tog Moderaterna initiativet i frågan. Detta utspel var nämligen betydligt mer än ett oppositionspartis sedvanliga men tämligen tandlösa invändningar mot den förda politiken. Genom att så totalt och irreversibelt bryta mot alla de tabun som i flera år förlamat den svenska politiken, släppte man också anden ur flaskan. De tvingade i praktiken regeringen att agera, något som regeringen tidigare i veckan också gjorde.

Vi är många som de senaste åren varit djupt besvikna på Moderaterna. Att man nu försöker reparera något av den skada man åstadkommit innebär inte att allt är glömt och förlåtet. Hur arg och bitter man är må vara kvarstår emellertid faktum, det var Moderaterna och inget annat parti som till slut gjorde vad Moderaterna faktiskt gjorde.

I förrgår kom så till slut regeringens svar. Detta var mer kraftfullt än vad åtminstone jag hade räknat med, men det var ändå otillräckligt. Regeringsläckor talar om att Socialdemokraterna försökte få till stånd ett totalt asylstopp, men att Miljöpartiet stoppade detta. Socialdemokraterna tycks med andra ord vara villiga att gå betydligt längre än vad regeringen tillkännagav i veckan, men hindras därtill av Miljöpartiet.

Vad regeringen presenterade i förrgår kommer nu att bli föremål för förhandlingar med allianspartierna. Moderaterna har inför dessa förhandlingar gjort klart att man kräver betydligt mer långtgående åtgärder. Om Socialdemokraterna går med på dessa kommer Miljöpartiet emellertid enligt egen utsago lämna regeringen.

Därmed är det bara att konstatera att Socialdemokraterna nu tycks villiga att göra vad som krävs. Vad mer är, Socialdemokraterna och Moderaterna tycks nu vara tämligen överens om vad detta är. Eftersom dessa partier tillsammans med god marginal har en majoritet av riksdagsledamöterna bakom sig, föreligger därmed inga principiella hinder för en överenskommelse.

Om förhandlingarna mellan regeringen och allianspartierna utmynnar i otillräckliga åtgärder, kommer anledningen till detta således vara att Moderaterna och/eller Socialdemokraterna låtit parti- och blocktaktiska hänsyn väga tyngre än omsorgen om Sverige. Moderaterna måste nu, åtminstone tillfälligt, släppa den DÖ-logik enligt vilken Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet måste vara överens om politiken. I stället bör de förklara att man nu i det allvarliga läge som råder är beredda att göra upp med Socialdemokraterna, inte bara om migrationspolitiken utan även i andra frågor.

Moderaterna förtjänar respekt för den insats partiet har gjort för att bryta handlingsförlamningen i migrationsfrågan. Genom sitt utspel den 9 november tvingade man regeringen att agera, men nu är bollen tillbaka på Moderaternas egen planhalva. Det är nu i mångt och mycket upp till dem att få en konstruktiv uppgörelse till stånd. Nu är definitivt inte rätt tid att ägna sig åt partitaktik.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1

2015-11-25

Miljöpartiet och tillvänjningspolitiken


Bild lånad av "I fablernas land" (Twitter, Facebook)

Gårdagens migrationsutspel är inte tillräckligt, menar nationalekonomen Joakim Ruist. Enligt Ruist var gårdagens besked det senaste steget i en "tillvänjningspolitik", det vill säga en politik som är tänkt att gradvis förbereda väljarna på det asylstopp som komma skall.

Jag delar Ruists syn på gårdagens åtgärdspaket som otillräckligt, men inte hans syn på tillvänjningspolitiken. Ordet "tillvänjningspolitik" är förvisso en träffande beskrivning, men det är inte i första hand svenska folket som nu är i behov av tillvänjning. Det är politikerna själva.

Detta gäller inte minst Miljöpartiet. Åsa Romson kallade igår de beslut man fattat för "fruktansvärda", och sade rakt ut att man gått med på dem endast för att undvika att andra partier fattar "ännu mer fruktansvärda" beslut. Gustav Fridolin beskrev idag å sin sida det åtgärdsprogram han som regeringsmedlem själv ställt sig bakom med orden att det "går inte att försvara".

Enligt Expressens och Aftonbladets källor har regeringen den senaste tiden varit nära att spricka, och enligt Dagens Industri var det bara med ett nödrop som partiledningen lyckades övertala resten av partiet att stödja åtgärderna. Enligt Åsa Romson är det nu uteslutet att Miljöpartiet kommer gå med på några ytterligare åtstramningar av asylpolitiken.

Kort sagt, i och med gårdagens beslut tog Socialdemokraterna tillvänjningspolitiken precis så långt som det för tillfället var möjligt. Eftersom de förändringar som nu aviserats med största sannolikhet är helt otillräckliga, kommer emellertid ytterligare upptrappningar av tillvänjningspolitiken inom kort att krävas.

Om man får tro Miljöpartiet (vilket man förvisso skall akta sig för att göra, då de vid de här laget tydligt visat att de sätter makten före sina principer) kommer emellertid inga fler steg vara möjliga. Det innebär i så fall att regeringen Löfven faller, åtminstone i sin nuvarande form.

Min gissning är att det moderata förslaget om ett de facto-asylstopp inom en eller två månader kommer att bli verklighet, med eller utan Miljöpartiets hjälp. Det kommer i så fall vara en ytterst destruktiv politisk era som då går i graven. De enorma integrationsproblem som ett Sverige med i-ländernas största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda har att hantera, kommer emellertid att finnas kvar.

Den mest sannolika konsekvensen av detta blir att skatterna under de närmaste åren höjs, samtidigt som den vård, den skola, den äldreomsorg och det rättsväsende samma skatter är tänkta att bekosta försämras ytterligare. Om hösten har visat något är det emellertid att korthus kan rasa snabbare än någon hade trott. Kanske kommer i stället något gott komma ur alla de gigantiska misstag som de svenska politikerna har gjort sig skyldiga till de senaste åren.

Kanske kommer politikerna inte längre ha något annat val än att slakta den ena heliga kon efter den andra. Kanske inser politikerna till slut att bostadsmarknaden måste avregleras, att den akut överviktiga staten måste bantas, att bidragen måste skäras ned kraftigt och att arbete och utbildning måste löna sig mycket bättre.

Om så inte blir fallet har emellertid de förment liberala krafter som oförtrutet arbetat för att släppa invandringen fri, innan skatterna och bidragen har sänkts, lyckats åstadkomma den mest abrupta helomvändningen i antiliberal riktning i svensk politiks historia.

Läs även:
Motpol, Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Ab1

2015-11-24

Ett makthungrigt miljöparti säljer sin själ


På frågan om när de lagändringar Stefan Löfven och en gråtmild Åsa Romson med buller och brak presenterade idag skall börja gälla, angav Sveriges statsminister ett datum mer än fem månader in i framtiden.

Det skulle med andra ord potentiellt kunna dröja ganska länge innan dagens utspel fick någon effekt om det inte vore för en sak, nämligen beskedet om att id-kontroller nu införs även på transporter över Öresundsbron. Detta bör få en tämligen omedelbar effekt, och kan dessutom mycket väl leda till att även Danmark inför gränskontroller. Den här gången ser det med andra ord ut som att omläggningen av politiken faktiskt kan ge effekt.

Det är långtifrån säkert att detta kommer att vara tillräckligt. Min skadeglädje över att det fanatiska Miljöpartiets maktbegär nu har tvingat partiet att sälja sin själ känner emellertid inga gränser.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1

2015-11-23

Trots fullskalig panik, regeringen vägrar kasta skygglapparna

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson kommenterade idag Moderaternas krav på en ny migrationsuppgörelse med följande ord:
"Läget är mycket ansträngt och vi kommer att behöva vidta nya åtgärder. Då vill vi ha en så bred uppgörelse som möjligt med de partier som ingick den förra migrationsöverenskommelsen".
Det hade måhända låtit lovande, om det inte vore för orden "en så bred uppgörelse som möjligt". Det var nämligen med precis denna målsättning man härom månaden träffade den förra migrationsuppgörelsen. Av precis denna anledning blev överenskommelsen i fråga också totalt meningslös.

Vad Sverige behöver är inte en bred överenskommelse där alla partiernas olika blinda fläckar och käpphästar skall jämkas samman till en urvattnad och meningslös helhet. Vad Sverige desperat behöver är en så smal överenskommelse som möjligt. En överenskommelse i vilket inte ett enda parti ingår, utöver vad som krävs för att samla en riksdagsmajoritet bakom förslaget.

Detta innebär i praktiken att Socialdemokraterna och Moderaterna måste komma överens. Eftersom regeringspartierna sedan tidigare signalerat att man sätter den egna koalitionens väl och ve framför Sveriges, finns det emellertid en pervers logik i att (om inte annat så rent formellt) låta det fundamentalistiska Miljöpartiet ingå i uppgörelsen. Åtminstone förutsatt att detta mot förmodan inte innebär att resultatet urholkas alltför mycket.

Det finns emellertid ingen anledning att låta de de postmoderna låtsasnyliberalerna i Centerpartiet eller de mästrande von oben-paternalisterna i Folkpartiet ingå i en uppgörelse. Dessa partiers röster är helt onödiga för att få en parlamentarisk majoritet till stånd. Däremot kommer de, om de tillåts medverka, precis som förra gången göra allt för att uppgörelsen skall bli så tandlös som möjligt. Priset för detta kommer svenska folket få betala i form av högre skatter, sämre välfärd och ökad otrygghet.

Är regeringen trots detta säger sig hoppas på en "en så bred uppgörelse som möjligt" är därför högst anmärkningsvärt. Samtidigt som den inrikes signalpolitik socialdemokratiska ministrar ägnat sig åt på sistone vittnar om fullskalig panik, saknas uppenbarligen helt insikt om vad som nu måste göras.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Exp1, Exp2, Exp3

2015-11-22

"Liberalerna" - om vilseledande marknadsföring

På 20-talet var Folkpartiet en stark röst för alkoholförbud i Sverige. På 1960-talet lyckades Folkpartiet stoppa ett socialdemokratiskt(!) förslag om att avskaffa hyresregleringen. På 1970-talet inte bara motionerade Folkpartiet om löntagarfonder, man hotade därtill med att fälla regeringen Fälldin om inte den av Socialdemokraterna tillsatta utredningen om löntagarfonderna fick fortsätta ostört.

2012 öppnade Folkpartiets dåvarande rättspolitiske talesperson för att förbjuda krypteringstjänster. Sedan dess har man gjort utspel om att att inskränka äganderätten genom lagstadgad kvotering av bolagsstyrelser, och man har tillsammans med regeringen röstat igenom att föräldrars rätt att själva disponera över sin föräldraledighet kraftigt skall inskränkas. Som grädde på moset är partiet därtill för såväl statligt alkoholmonopol som en "restriktiv och solidarisk alkoholpolitik".

Idag bytte Folkpartiet namn till "Liberalerna", någonting som partiledaren Jan Björklund motiverar med att "vi ska heta det vi är" och att partiet enligt honom har de liberala idéerna i sitt DNA. Just när man inte trodde att den svenska politiken kunde bli mer surrealistisk, tog den med andra ord ännu ett jättekliv in i skymningszonen.


Ur "Sista försöket att socialisera Sverige?" (sid 32-33)

DN1, SvD1, Ex1, Ex2, Ab1, Ab2

2015-11-21

"Konkreta förslag"

Ekonyheterna rapporterade tidigare idag att regeringen nu diskuterar "en rad konkreta förslag som kraftigt skall minska antalet asylsökande till Sverige". Till dessa hör att ändra utlänningslagen så att gruppen "övriga skyddsbehövande" inte längre skall ha rätt till uppehållstillstånd.

Detta förslag låter måhända "konkret", men den som konsulterar statistiken finner emellertid att denna grupp förra året endast omfattade 122 personer. Vad regeringen planerar tycks med andra ord vara ännu ett slag i luften.

I Ekot (till vilka regeringen uppenbarligen har "läckt" dessa uppgifter) poängteras att rubriceringen "övriga skyddsbehövande" är ett inhemskt påfund, och därmed inte omfattas av några internationella konventioner™. Vad som däremot inte påpekas är att detsamma är sant för rubriceringen "särskilt ömmande omständigheter". Detta är intressant eftersom denna rubricering omfattar nästan 14 gånger fler personer än rubriceringen "övriga skyddsbehövande".

Övriga inhemska påfund som inte har något med internationella konventioner™ att göra är generositeten med med permanenta uppehållstillstånd, de facto-avsaknad av försörjningskrav vid anhöriginvandring samt frånvaron av ålderstester av påstått minderåriga. Med andra ord, även om regeringen känner sig bunden av de internationella konventioner™ som så gott som samtliga alla EU-länder gladeligen ignorerar, finns trots detta gott om lågt hängande frukt som bara väntar på att bli plockad. Om Miljöpartiet blockerar detta får Socialdemokraterna helt sonika göra upp med något annat parti.

Exakt hur out of touch med verkligheten utanför Stockholms innerstad regeringen egentligen är, är det emellertid någonting helt annat som avslöjar. Regeringen har nämligen, berättar Ekot, nu vänt sig till LRF med en förfrågan om hjälp. De få lantbrukare som återstår efter att regeringen i sin iver att beskatta och reglera allt som rör sig närmast slagit ut hela branschen skall nu, hoppas regeringen, ställa upp med boende- och praktikplatser.

Jag hoppas att Sveriges hårt prövade lantbrukare besvarar denna förfrågan med det uppräckta långfinger den förtjänar att besvaras med.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2015-11-20

Den dyraste utbildningsinsatsen i världshistorien

Under fredagseftermiddagen intervjuades Stefan Löfven av Aftonbladet. Resultatet blev ungefär vad man kunde ha väntat sig. Löfven talade inte bara på klassiskt Löfvenmanér om "den globala globaliseringen som vi lever i", han återupprepade dessutom sitt påstående att "Sverige" hade varit naivt. Det senare påståendet motiverade han med att de "flesta" svenskar inte inte vill tro på att personer bosatta i Sverige ansluter sig till Daesh.

Att detta är allmänt känt, och att irritationen över politikernas slapphänta hantering av frågan är utbredd, undvek Löfven emellertid att ta upp. Vad som var mest oroväckande var emellertid varken Löfvens taffliga formuleringsförmåga eller det faktum att han återigen valde att tillskriva hela Sverige den absurda naivitet som genomsyrar politikerkåren. Det mest oroväckande var att Löfven kommenterade den ohållbara asylsituationen med följande ord:
"Problemet är ju detta, som jag har hävdat hela tiden, att i Europeiska unionen så är det i praktiken tre länder som tar ett ansvar för det här, och det är Sverige, det är Tyskland och Österrike. Och... Utav 28! Och därför måste det här vara ett EU-perspektiv på det här, på denna utmaning. Och nu gäller det att se till att människor finns... söker sig också till... till andra länder för vi kommer inte att klara det här och det är därför vi behöver gå ned, i antal asylsökande som kommer till Sverige."
Löfven är på sitt sätt faktiskt för ovanlighetens skull ganska tydlig. Han konstaterar att situationen är ohållbar och han medger att det enda alternativet till asyl i Sverige inte är att ett liv i ett krigsområde. Därtill säger han rakt ut att volymerna™ av asylsökande som söker sig till Sverige måste minska.

I detta läge är det Löfvens jobb att ta ansvar och det är hans skyldighet att värna svenska intressen. Denna logiska slutsats visar sig Löfven emellertid oförmögen att dra. Tvärtom sätter han sitt hopp till att regeringschefer i andra länder skall göra något som, krasst talat, inte ligger i deras eget intresse. Detta för att underlätta för en Löfven som envist vägrar att göra sitt jobb.

Vidare röjer Löfvens uttalande en fullständig brist på förståelse för varför trycket på Sverige är så mycket högre än på andra länder. Att migranter söker sig till Grekland och Italien beror på att dessa länder ligger där de ligger. Att så oproportionerligt många människor väljer att söka asyl i det nordliga Sverige beror däremot på att samma Sverige för en helt annan politik än övriga länder i Europa.

Migranterna söker sig inte till Sverige för att det är lätt för dem att ta sig hit. De söker sig hit för att en stor chans till permanent uppehållstillstånd i ett land med omfattande bidragssystem, är avsevärt mer attraktivt än en sämre chans till tidsbegränsat uppehållstillstånd i ett land med avsevärt mindre långtgående förmåner för icke-medborgare. För att en omfördelningsmekanism i detta läge skall fungera krävs extremt långtgående tvångs- och kontrollåtgärder.

Om Löfven däremot skulle genomdriva det moderata förslaget om ett de facto-asylstopp, skulle emellertid sannolikheten för att den omfördelning han ständigt åberopar blir verklighet öka högst avsevärt. Förr eller senare kommer också Löfven tvingas genomdriva något snarlikt, men för varje dag han vägrar att inse detta blöder den svenska staten pengar. Detta leder till inte bara till att statsskulden ökar, det leder också till att att den påfallande mediokra välfärd som världens högsta (och stigande) skatter är tänkta att bekosta försämras ytterligare.

Kort sagt, Löfven genomgår just nu en kurs i realpolitik. Detta kunskapslyft kan, räknat i kostnad per deltagare, mycket väl visa sig bli den dyraste utbildningsinsatsen i världshistorien. Som alltid när socialister är i farten är det emellertid inte Löfven själv, utan Någon Annan™, som betalar.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, Exp3

2015-11-19

Om att projicera sin naivitet på andra

"Jag måste tyvärr ändå säga, att Sverige nog har varit naiva i det här avseendet". Så kommenterade Stefan Löfven idag, på en presskonferens om terrorhotet mot Sverige, det faktum att svenska politiker å det grövsta har misskött sitt jobb.

Det finns få saker som provocerar mig lika mycket som de återkommande uttalandena från höga politiker politiker om att "vi" (eller "Sverige") har varit naiva. Dessa politiker har inte bara tillgång till den bästa informationen, dessutom står oräkneliga rådgivare, experter och utredare till deras förfogande. Trots detta misslyckas de emellertid gång på gång med att se vad som är uppenbart för de flesta med basal sakkunskap.

"Vi" har inte varit naiva, svenskarna har inte varit naiva och jag har definitivt inte varit naiv. De personer som haft som jobb att leda landet har däremot varit naiva. Detta gäller därtill även den stora merparten av de journalister som haft till uppgift att informera allmänheten och att granska nämnda politiker. Båda dessa yrkeskårer har helt enkelt å det grövsta misskött sina jobb.

Vad som också är talande i sammanhanget är att naiviteten aldrig förekommer i presens, utan i preteritum eller perfekt. Varje hänvisning till att "vi har varit naiva" följs emellertid ständigt av fler. "Naiva" med andra ord inte någonting svenska politiker har varit. Naiva är någonting som svenska politiker är.

När Löfven (om än inlindat, passiv-aggressivt och mestadels indirekt) anklagade den förra regeringen för att ha misskött terrorfrågan, hade han i sak helt rätt. Regeringen Reinfeldt ignorerade helt de hundratusentals "borttappade" passen, den ignorerade radikaliseringen och förtrycket i förorterna, den ignorerade den våldsbejakande islamismen, och så vidare.

När Löfven låter antyda att hans egen regering arbetat målmedvetet med frågan från dag ett, är detta emellertid hyckleri av sällan skådat slag. Regeringen Löfven har stått lika handfallen inför problemet som regeringen Reinfeldt. Han må ha talat om vikten av att straffa återvändande Daeshterrorister för sina brott idag, men något sådant har han aldrig sagt tidigare.

Tvärtom, den nuvarande regeringen har precis som den förra behandlat frågan i snigeltakt. I bjärt kontrast till Stefan Löfvens dagsfärska uttalande om återvändande Daeshterrorister, står det faktum att hans partikamrater i Stockholms stad i veckan har beslutat att dessa skall belönas med bland annat förtur i bostadskön.

I den regering Stefan Löfven leder sitter dessutom Mehmet Kaplan och Margot Wallström, ministrar vilkas syn på islamism och terrorism lämnar extremt mycket övrigt att önska. Att det råkade bli just Stefan Löfven som (åtminstone retoriskt) lyfte frågan beror på att de yttre omständigheterna tvingade honom till det, inget annat. Att Löfven därtill började tala om biometrisk avläsning av pass, när problemet snarare är att folk tar sig in i Europa utan att visa pass över huvud taget, förebådar dessutom att att denna plötsliga omvändelse blir lika meningslös som migrationsöverenskommelsen.

Mest motbjudande av allt är emellertid hur de debattörer som inte delat politikernas aningslöshet, före de återkommande avbönerna från denna naivitet, gång på gång har utmålats som extremister med dålig människosyn. När politiker framöver inser sina brister vore det klädsamt om de, i stället för fördela ansvaret för sin egen naivitet på ett vagt definierat "vi", helt enkelt passade på att be om ursäkt för den inkompetens och den bunkermentalitet de visat prov på.

Och för övrigt, om någon toppolitiker i en inte alltför avlägsen framtid kommenterar ett radikalt avsteg från den hittillsvarande migrationspolitiska linjen med orden "vi har varit naiva", bli inte förvånad.

Läs även: Den sjätte mannen, Motpol, Ann-Charlotte Marteus
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Exp1, GP1

2015-11-18

Migrationsöverenskommelsen är ett fiasko


Den 23 oktober tillkännagav sex partier att man slutit en blocköverskridande överenskommelse om migrationspolitiken. Syftet med denna uppgörelse var uppenbar, man ville minska volymerna™ av asylsökande som söker sig till Sverige.

Från och med den 24 oktober (dagen efter att migrationsöverenskommelsen presenterades) till och med igår har ungefär ungefär 33 000* personer sökt asyl i Sverige. Sverige tog, endast under dessa 25 dagar, emot fler asylsökande är vad vi gjorde under något enskilt år mellan 1994 och 2006.

Under dessa 25 dagar har antalet nyanlända asylsökande i snitt uppgått till 1 320 personer per dag, vilket på årsbasis motsvarar över 480 000 personer. Trenden har därtill, vilket kan skönjas i diagrammet ovan, varit ökande. Mellan den 4 och 17 november låg antalet asylsökande per dag snarare på närmare 1 450 personer (motsvarande nästan 530 000 på årsbasis).

Med andra ord, migrationsöverenskommelsen har visat sig vara ett totalt fiasko. Situationen är fullständigt ohållbar och de svenska politikerna måste nu börja göra sitt jobb, i stället för att fortsätta svamla om "ordning och reda" och "reglerad invandring" när verkligheten är en helt annan. Det går inte att hänvisa till att "fler länder måste ta sitt ansvar" när man så uppenbart inte förmår att ta något som helst ansvar själv.

Om politikerna börjar ta ett sådant ansvar kan detta mycket väl visa sig leda till att såväl den rödgröna regeringen som Alliansen spricker. Den politiker som i detta läge prioriterar omsorgen om det egna partiet framför omsorgen om landet, har emellertid ingenting i politiken att göra. Ironiskt nog skadar ett sådant beteende inte bara Sverige. Ett sådant beteende lär också i förlängningen vara förödande för de partier vars intressen man idag i ett utslag av ohämmad egoism väljer att sätta framför landets.

Vad som pågår nu är ingen lek, det är blodigt allvar. Vad som ligger i vågskålen är inte risken för några uteblivna ryggdunkningar, det är Sveriges framtid. Att svensk politik blivit så infantil att politikerna trots detta stoppar sina huvuden i sanden är pinsamt, patetiskt och djupt skrämmande.

* Siffran är ungefärlig eftersom Migrationsverkets statistik för vissa dagar (till exempel 8 november) är inkonsistent.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, Exp6

2015-11-17

Valter Mutt och de internationella konventionerna

"Vi är bundna av internationella konventioner". Så låter det gång på gång, när företrädare för svenska partier väljer att bryskt avfärda all kritik mot att Sverige på flera områden för en politik som varje internationell jämförelse avslöjar som direkt extrem.

Skrapar man lite på ytan (vilket svenska journalister av någon anledning ytterst sällan väljer att göra) finner man emellertid att detta inte stämmer. Såväl den nuvarande som den förra regeringens politik går på område efter område långt mycket längre än vad någon internationell konvention kräver. Vad mer är, Sveriges statsminister drar sig inte en sekund för att ena dagen anklaga Danmark för att inte följa internationella konventioner, och dagen efter flagrant bryta mot samma internationella konventioner själv.

Miljöpartiets Valter Mutt (en man vars "experimentella" insändare för övrigt blivit en riktig följetong på tidningarnas debattsidor), har flera gånger åberopat internationella konventioner till stöd för sin sak. Idag gjorde emellertid Mutt klart att han, precis som många andra svenska politiker, enbart tycker internationella konventioner är relevanta så länge de råka sammanfalla med hans egna åsikter.

Frankrike har idag formellt begärt militär hjälp av övriga EU-länder enligt Lissabonfördragets artikel 42.7, någonting som EU också har lovat. Den svenska regeringen är därmed bunden av just en internationell konvention att bistå Frankrike. I detta läge väljer Mutt att göra sig till talesperson för såväl Miljöpartiet som regeringen, och förklarar att detta är uteslutet. Vi skall inte bekämpa Daesh, förklarar Mutt, eftersom vi då själva kan bli måltavla för terrorism.

Därmed gör sig Mutt inte bara till talesperson för en chamberlainesk eftergiftspolitik. Han gör därtill klart att internationella konventioner, enligt honom, bara är någonting man behöver bry sig om så länge man har lust.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7

2015-11-16

Margot Wallström - en naiv revolutionsromantiker

Mindre än ett dygn efter att över hundra personer hade massakrerats av terrorister, kommenterade utrikesminister Margot Wallström vad som hade hänt i Paris med följande ord:
"Man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss. Vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld."
Detta uttalande säger väldigt mycket om hur vänsterpolitiker som Wallström egentligen ser på Mellanöstern och världen. I den region Margot Wallström talar om återfinns länder som Syrien, Irak, Libyen och Jemen, i vilka situationen är långt mycket värre än vad den är i de palestinska områdena. Margot Wallström är emellertid snabb med att påpeka att "inte minst palestinierna" är drabbade.

För 1968-generationen har Palestina blivit symbolfrågan framför alla andra. Det har förvisso inte saknats skäl att kritisera Israel, men vänsterns fullständiga besatthet av den palestinska frågan har omöjliggjort all nyanserad debatt. Terrorister har utmålats som hjältar, antisemitismen har såväl tonats ned som blivit rumsren och bestialiska konflikter som skördat långt många fler liv än den palestinska har hamnat i totalt medieskugga.

Efter att ett antal barbarer (flera av dem uppvuxna i Europa, men av vad som framgått så här långt helt utan palestinsk koppling) valde att massakrera över hundra helgfirande parisbor, kunde därför inte Margot Wallström hejda sig. Hon hade kunnat tala om vikten av att stå enade mot terrorn, hon hade kunnat tala om att vi nu måste sluta normalisera terroristernas tankegods, hon hade kunnat tala om den sjuka världsbild Daesh står för och hon hade kunnat tala om det perversa i att människor i Sverige väljer att ansluta sig till denna.

Margot Wallström gjorde emellertid inget av detta. Vad hon i stället gjorde var att börja tala om Palestina, och därtill antyda att det delvis är i denna konflikt som förklaringen till Daeshs bestialiska illdåd återfinns. Att hon därefter utmålade det som något fullständigt naturligt för palestinier att bli terrorister, vittnar därtill om att hon, liksom åtskilliga andra vänsterdebattörer, hyser långtgående förståelse för terroristernas sätt att försöka legitimera sina brott.

Margot Wallströms uttalande vittnar emellertid inte bara om förståelse för illdåd som fredagens. Det vittnar om en ytterst grund omvärldsanalys, ovärdig någon som kallar sig utrikesminister. Det vittnar om en oförmåga att skaka av sig en ytlig och ytterst naiv ungdomlig revolutionsromantik. Det vittnar därtill om en kolonial människosyn, enligt vilken man inte kan ställa samma krav på grundläggande anständighet på personer med bakgrund i Mellanöstern som på andra.

Det är denna grunda omvärldsanalys som får Margot Wallström att omfamna ett parti som sprider sjuka konspirationsteorier om Israel och judar. Det är denna naivitet och koloniala människosyn som får Wallström att kraftigt utöka biståndet till en regim som hyllar, hedrar och avlönar terrorister. Det är denna revolutionsromantik som får Wallström att, som sin praktiskt taget första åtgärd, erkänna Palestina som stat.

Den utrikespolitik som regeringen och Margot Wallström bedriver vittnar inte bara om politisk omognad. Den är därtill kontraproduktiv, skadar Sveriges intressen och skämmer ut Sverige i omvärlden. Israels regering gör helt rätt när den ytterst kraftfullt markerar mot utrikesministerns idiotiska uttalande.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9

2015-11-15

Men Trollhättan då?

Efter fredagens bestialiska illdåd i Paris har jag hört svenska debattörer dra paralleller till såväl Utøya som Trollhättan. När det kommer till det faktiska utfallet är högerextrem terror naturligtvis lika vedervärdig som dess jihadistiska motsvarighet. Att klumpa ihop dessa former av terror är emellertid inte bara att förenkla, utan därtill att vilseleda.

Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson fann inte stöd för sina illdåd i skriftlärdas ord. De utlovades ingen plats i paradiset. Inga auktoriteter i samhället uppmanade dem att göra vad de gjorde. Deras illdåd försvarades inte under några gudstjänster, efter att de hade begått sina bestialiska brott. Kort sagt, avståndstagandet var totalt. Ingen auktoritet i samhället delade deras världsbild eller sympatiserade med vad de hade gjort.

När det kommer till jihadistisk terror är emellertid situationen väldigt annorlunda. Många religiösa auktoriteter har tagit ställning för såväl terrorism som Daesh, även i svenska moskéer. Den palestinska myndigheten (som är en stor mottagare av svenskt bistånd) avlönar, hyllar och döper gator efter terrorister. Vidare sprider auktoriteter och presidenter i den muslimska världen konspirationsteorier om att det i själva verket är israeliska och västerländska säkerhetstjänster som ligger bakom Daesh. Konspirationsteorier som i Mellanöstern fått stor spridning, även bland allmänheten.

Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson fann på sin höjd stöd för sin världsbild bland ett fåtal radikaliserade individer på diverse nätforum. Jihadister, däremot, har många tunga auktoriteter på sin sida, och när Köpenhamnsterroristen Abdel Hamid El-Hussein begravdes närvarade över 500 personer. Vad mer är, det finns inga bostadsområden i Sverige där folk är rädda för att ta avstånd från högerextrem terror. Vad som däremot finns är bostadsområden där folk är rädda för att uttala sig kritiskt om Daesh eller att bära en T-shirt med Peshmergamotiv.

Att så är fallet är ingen slump, utan bottnar i det faktum att den europeiska synen på terrorism är allt annat än global. Enligt en undersökning utförd av Pew Research Center uppgår stödet bland muslimer i Afghanistan för självmordsbombningar (riktade mot civila) till islams försvar ("in defense of Islam") till 39 procent. Motsvarande siffra bland palestinier, egyptier respektive bangladeshier är 40, 29 respektive 26 procent.

Vad som förenar högerextrem och jihadistisk terror är den avgrundsdjupa ondska som gärningsmännen visar prov på. När det kommer till de bakomliggande orsakerna, ser dessa emellertid väldigt olika ut. I fallet med jihadistisk terror är jordmånen bördig. Detsamma kan inte sägas om dess högerextrema motsvarighet.

Läs även:
Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6

2015-11-14

Om Paris och priset för postmodernismens irrläror

Det finns egentligen inte så mycket att säga om suggorna till terrorister som sådana. De har odlat sina konspirationsteorier, sin fundamentalism, sitt hat och sin offerroll så länge att de inte längre förmår att tänka koherenta tankar. De är inte sällan våldsverkare och tjuvar som, sedan de funnit gud, plötsligt börjar stjäla och utöva våld i ännu större skala, fast nu med skillnaden att de på fullt allvar tror sig vara moraliskt överlägsna sina offer. De är djur som själva har avsagt sig all sin mänsklighet.

Betydligt mer intressant är att studera den mylla i vilken denna ytterst motbjudande extremism har kunnat växa sig stark. Det sägs ofta att islamismen är en promillerörelse, en Mellanösterns motsvarighet till nynazismen i Europa. Detta är ett påstående helt frikopplat från verkligheten. Den besvärande sanningen är att radikal islamism är en rörelse med djupt oroväckande starkt stöd i de flesta muslimska länder.

Detta betyder inte att gemene man i dessa länder stödjer de bestialiska illdåd som igår inträffade i Paris. Det betyder emellertid att kulturen i dessa länder är en väldigt bördig jordmån för terrorism. Det betyder därtill att en stor invandring från dessa länder till Europa kommer att leda till svåra kulturkrockar, alldeles oavsett hur mycket man önskar att så inte vore fallet.

Dessvärre vill man i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet inte kännas vid detta. Tvärtom, de postmoderna strömningar som förpestat debattklimatet på vår kontinent och i vårt land, har gjort allt för att förneka detta. Illdåd efter illdåd har förklarats bero på strukturer, rasifiering, falskt medvetande och annat postmodernt humbug. Extremister och terrorister har förklarats vara offer för kolonialism och rasism, utan ansvar för sina egna handlingar. Ibland har de rentav förklarats vara antirasister och frihetshjältar.

Rent praktiskt har detta resulterat i att terrorforskare utmålats som islamofober och rasister. Rent praktiskt har detta resulterat i att nazistisk/fascistisk/rasistisk terror förklarats vara ett minst lika stort hot som islamistisk sådan. Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska staten låter skattebetalarnas pengar regna över en regim som betalar ut löner till terrorister och döper gator efter mördare.

Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska politiker aktivt legitimerat islamistiska församlingar. Rent praktiskt har detta resulterat i att svenska partier försökt fiska röster genom att rekrytera islamister till höga uppdrag. Rent praktiskt har detta resulterat i att islamistiska föreningar belönats med skattemedel och pengar från Allmänna arvsfonden. Rent praktiskt har detta resulterat i att Daesh kunnat rekrytera nya terrorister på de svenska skattebetalarnas bekostnad.

Efter valet 2014 blev Mehmet Kaplan minister i den svenska regeringen. Några få månader tidigare hade Kaplan liknat jihadister i Syrien med frivilliga i finska vinterkriget. Kaplans nära kopplingar till Muslimska brödraskapet är väldokumenterade och han har bjudit in en ökänd islamist och antisemit till riksdagen.

Mehmet Kaplan har i turkisk press förklarat att det är islamofobin som får unga att åka till Syrien för att bli terrorister och jihadister. Han tycks ha nära kopplingar till det minst sagt suspekta turkiska regeringspartiet AKP, han vägrade att närvara när riksdagen röstade om att erkänna Turkiets folkmord på armenier, och så vidare.

Svenska politiker och myndigheter har, i sina neurotiska försök att vara toleranta, arbetat aktivt för att såväl normalisera islamismen som att ursäkta och befria den från ansvar för den terror dess mest extrema företrädare gör sig skyldiga till. Islamisters övertramp och illdåd har gång på gång ursäktats. När unga med invandrarbakgrund förklarat att det är rasism som ligger bakom deras personliga misslyckanden och efterföljande radikalisering, har svenska politiker gång på gång varit snabba med att bekräfta deras offerroll.

När moské efter moské gjort sig skyldig till grova övertramp, har ett ängsligt samhälle gång på gång valt att särbehandla islamismens företrädare. När muslimer har krävt vad som i praktiken är såväl blasfemi- som särlagstiftning, har höga företrädare för rättsväsendet varit snabba med att ta deras parti.

Allt detta har bidragit till att islamismen har kunnat flytta fram sina positioner i samhället. I förlängningen har detta också stärkt de krafter vill utföra fler svinaktiga illdåd som gårdagens. Detta är priset samhället nu måste betala för den akademiska vänsterns förkärlek för postmodernismens irrläror.

Läs även:
Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

2015-11-13

Riv av plåstret!


Igår, första dagen med gränskontroller, sökte 1 676 personer asyl i Sverige, en volym™ som omräknat till årsbasis motsvarar över 600 000 asylsökande. De migranter som efter onsdagskvällens besked om id-kontroller inte längre kan ta färjan från Tyskland till Sverige söker sig nu den tysk-danska gränsen i stället. Ställd inför detta har den danska regeringen klart och tydligt signalerat att man ämnar låta dem passera.

Kort sagt, det fungerar inte längre att möta en akut och fullständigt ohållbar kris med den ena homeopatiskt urvattnade åtgärden efter den andra. Sverige måste nu antingen utöka id-kontrollerna till att gälla resor över Öresundsbron, eller införa ett regelrätt asylstopp.

Någonting liknande kommer med matematisk nödvändighet förr eller senare att bli verklighet, annars kommer Sverige långt före nästa val tvingas försörja hundratusentals eller miljoner nya invånare. Vad mer är, såvida staten inte i massiv skala börjar ägna sig åt konfiskering av privat egendom, kommer merparten av dessa inte ha någonstans att bo.

Än så länge har de svenska politikerna emellertid inte förmått agera. De har förvisso kallat till presskonferenser där åtgärder har presenterats, men dessa har gång på gång visat sig vara fullständigt otillräckliga. Vad värre är, de postmoderna fundamentalisterna i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet håller i praktiken sina respektive politiska block som gisslan.

Om inte förslagen urvattnas till meningslöshet, har man inom dessa tre utopistpartier med knappt 19 procent av väljarna bakom sig gjort klart, kommer man också göra allt för att blockera dem. Därför måste Moderaterna och Socialdemokraterna nu tillsammans ta ansvar för landet. Det kan leda till att såväl regeringen som allianssamarbetet spricker, men detta är bagateller i sammanhanget. Alternativet till att agera är mycket, mycket värre.

Detta gäller oavsett om man förespråkar höger- eller vänsterpolitik, eftersom status quo kommer att leda till både höjda skatter och kraftigt försämrad välfärd. Det gäller emellertid också Moderaterna och Socialdemokraterna själva. Om rådande vansinne får fortsätta särskilt länge till, riskerar båda dessa partier att bli marginaliserade i valet 2018.

Moderaterna har, sent omsider, visat att man förstått detta. Socialdemokraterna har emellertid fortfarande ett plåster att riva av. Likt ett barn så tycks man inom partiet inbilla sig att detta kommer att göra mindre ont, ju längre man skjuter på det. Att risken för att kallbrand utvecklas under plåstret nu är överhängande, väljer man att förtränga.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, Exp1, Exp2, Exp3

2015-11-12

Gästinlägg: Henrik Sundström om politiskt ansvarsutkrävande

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Nyheten om att regeringen infört gränskontroller, men först efter begäran från Migrationsverket, fick mig att reagera. På Twitter lade jag bland annat ut följande kommentar:
"Sverige är ett unikt land. Vi är ensamma i världen om att styras av en migrationsverks-junta".
En som tydligen tog illa vid sig av detta var Patrik Oksanen, ledarskribent på centerpartistiska Hudiksvalls tidning, som tyckte att det var ett "onödigt och ovärdigt språkbruk". Förvisso var det kanske en spetsig formulering, men bakgrunden är desto allvarligare.

1 kapitlet 6 § är ganska tydlig: "Regeringen styr riket". Det betyder att regeringen har det samlade ansvaret för befolkningens samlade väl och ve, på gott och på ont, i vackert väder som i storm. Det är inget ansvar som regeringen kan undkomma, även om den ibland ger intryck av att den skulle vilja det.

Att det är regeringen som styr – klantskallar eller inte – är grundläggande för ett demokratiskt styrelseskick. Som medborgare ska vi nämligen kunna utkräva ansvar. Vi ska kunna välja bort eller godkänna de personer i vars händer vi har valt att lägga en stor del av ansvaret för våra liv.

Vi kan tycka att det är bra med experter av allehanda slag, men de har alla det gemensamt att de inte ansvarar inför oss medborgare. Vi kan varken välja bort eller utse generaldirektörer och polischefer. Det regeringen gör genom att gömma sig bakom Migrationsverket, istället för att själva fatta beslut och stå för dem, är rejält problematiskt ut ett demokratiskt perspektiv.

En annan orsak till varför vi styrs av politiker och inte av tjänstemän, är att politikens roll är att väga ojämförbara storheter mot varandra. Den nuvarande flyktingsituationen får just nu omfattande konsekvenser på alla plan i samhället, både på kort och på lång sikt. 14 kommuner har anmält sig själva för att de inte längre kan leva upp till lagstadgade krav. Enligt Myndigheten för samhällskydd och beredskap rapporterar flera kommuner att de på grund av flyktingsituationen knappt hinner med ärenden som gäller andra barn i behov av hjälp.

Situationen innebär också stora påfrestningar och högre kostnader inom stora delar av annan offentlig sektor utanför Migrationsverkets ram, kommuner, sjukvård, arbetsförmedlingen och polisen, för att bara nämna några. Det är väldigt långt ifrån Migrationsverkets uppdrag att göra de prioriteringarna. Hur skulle Migrationsverket överhuvudtaget kunna värdera när gränsen nås hos andra verksamheter?

Regeringen ger intryck av att det enbart är Migrationsverkets behov och önskemål som får styra. Generaldirektören på Migrationsverket har själv en tydlig bild av vad hans uppdrag är, det är att "värna asylrätten" och ingenting annat. Mängden asylsökande är i hans uppdrag "irrelevant". Om det också är regeringens enda mål, då bör den också stå för det.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, SvD3, SVT1

2015-11-11

Gränskontroller, hyckleri och önskedrömmar

"Gränskontroller är en urusel ide" [sic] är titeln på ledartext från i måndags, signerad Aftonbladets Anders Lindgren. Idag, två dagar senare, lät det parti Lindberg själv representerar meddela att Sverige i morgon kommer att införa gränskontroller.

Bortsett från de socialdemokratiska demagogernas sedvanliga flagranta dubbelmoral, var det två saker som gjorde kvällens presskonferens särskilt intressant. Det ena var att det i praktiken var Migrationsverket som tog beslutet om gränskontroller, inte regeringen. Med andra ord var kvällens besked ännu ett bevis på att beslut med enorma konsekvenser för Sverige i allt högre utsträckning fattas av icke-valda tjänstemän, snarare än politiker.

Det andra var att beskedet om gränskontroller eventuellt inte var det centrala i regeringens besked. Under presskonferensen meddelade nämligen även Anders Ygeman att regeringen kommer kräva att de rederier som trafikerar svenska hamnar börjar med id-kontroll. Detta kan potentiellt innebära en högst signifikant minskning av antalet migranter som tar färjan till Sverige för att söka asyl.

Gränskontrollerna som sådana kommer däremot inte påverka möjligheten för migranter att ta sig till Sverige via Öresundsbron och därefter söka asyl. Till skillnad från i fallet med de färjor som går mellan Sverige och Danmark, kräver detta emellertid att migranterna först tar sig in i Danmark.

Detta vet naturligtvis regeringen om. Regeringen vet dessutom att detta inte är någonting Danmark önskar. Man behöver därför inte vara särskilt konspiratorisk av sig för att misstänka att regeringen nu i smyg hoppas på att Danmark i sin tur skärper reglerna för inresa i landet (som av en händelse har danska politiker redan krävt detta), samtidigt som man offentligt fortsätter att demonisera vårt södra grannland.

Stefan Löfven har emellertid fortfarande inte släppt sin naiva vision om att EU skall ta det ansvar han själv gör allt för att slippa behöva ta. Hans senaste försök att få andra länder att ta sitt ansvar™, trots att de tydligt markerat att de inte har för avsikt att göra någonting sådant, är ett förslag om att skrota Dublinförordningen. Denna bör, menar Löfven, ersättas med ett system där migranter får söka asyl i "hotspots" i EU:s närområde.

I sak är förslaget inte dåligt. Problemet är bara att även om det så småningom skulle bli verklighet, skulle detta rimligtvis dröja flera år, och då med allra största sannolikhet först efter att Löfvens vision blivit kraftigt urvattnad. Under tiden väljer så gott som alla EU-länder som berörs av migrantvågen att ensidigt vidta åtgärder som att skärpa sin migrationspoltik och att bygga staket eller stängsel. Att i detta läge vänta på något som i bästa fall kommer att bli verklighet först om lång tid, kan inte kallas någonting annat än vansinne.

Till slut kommer Löfven inte ha något annat val än att genomföra det de facto-asylstopp som Moderaterna föreslog i förrgår. Frågan är bara hur länge det kommer ta för Löfven att inse detta, och hur mycket denna hans lektion i realpolitik kommer att kosta de svenska skattebetalarna.

Läs även:
Den sjätte mannen, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, Exp1

2015-11-10

Signalerar Elisabeth Svantesson vuxenvärldens återkomst i politiken?

Gårdagens moderata presskonferens om asylpolitiken bjöd på klarspråk av ett slag som de senaste åren blivit extremt sällsynt i den allt mer infantiliserade svenska politiken. Inte nog med att förslagen i sig var långtgående och visade prov på faktisk krisinsikt. När Elisabeth Svantesson fick svåra frågor om de kontroversiella förslagen besvarade hon dessutom dessa ärligt och rakryggat, utan att för en sekund försöka slingra sig.

Svantesson förtjänar därför respekt. Detsamma kan emellertid inte sägas om Stefan Löfven, i synnerhet inte efter att han idag kommenterade Moderaternas utspel. Han kallade förslaget för "ogenomtänkt" och hävdade att "det enda sättet" att få till en förändring var att fortsätta driva den totalt meningslösa linjen om omfördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer.

De moderata förslagen var, förklarade den regeringsoduglige Löfven, "oreflekterade" och skulle bara leda till att situationen blev "etter värre". Den egna linjen däremot, förklarade till synes helt utan ironi mannen vars karriär som statsminister varit en enda lång serie av misslyckanden, fiaskon och katastrofer, innebar "ordning och reda".

Vad som gör Löfvens utspel ännu mer patetiskt är att Migrationsverket nu, efter att antalet asylsökande börjat uppgå till över 10 000 personer i veckan har tappat räkningen, samtidigt som trycket på Sverige väntas öka ännu mer. I detta läge väljer Löfven att avfärda det alla vet att han måste göra, och i stället sätta sitt hopp till vad alla vet inte fungerar.

Parallellt med detta hörs påståenden om att Moderaternas förslag skulle bryta mot internationella konventioner™. Intressant nog hävdar en ledande folkrättsexpert att så inte är fallet. Även om kritiken vore riktig rent tekniskt, vore dock dylika invändningar i all praktisk bemärkelse totalt irrelevanta. Poängen med "internationella konventioner" är nämligen att de är just internationella.

Merparten av (sannolikt alla) EU:s medlemsländer bryter emellertid idag slentrianmässigt mot nämnda "internationella" konventioner. Flera länder bryter mot asylrätten och så gott som alla länder som berörs av migrantvågen bryter mot antingen Schengenfördraget eller Dublinförordningen. I detta läge går det inte att åberopa "internationella" konventioner som argument för att Sverige, som i princip enda land, ensidigt skall göra en jätteinsats för att underlätta för andra länder att ge blanka fan i samma internationella konventioner.

Därtill bryter också Sverige flagrant mot dessa konventioner (till exempel när vi agerar transitland för migranter som vill söka asyl i Finland), utan att detta väcker svenska vänner av internationella konventioners vrede. Ännu mer skruvade blir de ständigt återkommande argumenten om "internationella konventioner" av det faktum att vad som resulterat i att Sverige utmärker sig i sammanhanget, inte är i närheten av att regleras av sådana.

Internationella konventioner säger ingenting om "synnerligen ömmande omständigheter", de säger ingenting om undantag från självförsörjningskravet och de säger ingenting om permanenta uppehållstillstånd. De säger heller ingenting om att ge icke-medborgare full tillgång till välfärdssystemen, de säger ingenting om samhällsservice för illegala invandrare och de säger ingenting om förbud mot ålderstester av påstått minderåriga. Allt detta är våra helt egna uppfinningar.

Detta har emellertid inte hindrat svenska politiker från att år efter år påstå sig vara bundna av internationella konventioner™, och därmed maktlösa att göra någonting åt situationen. Vad mer är, inom den svenska journalistkåren har man så gott som aldrig ifrågasatt nämnda politiker när de på detta sätt ljugit väljarna rakt upp i ansiktet.

Sannolikheten för att Moderaternas förslag relativt snart blir verklighet är gissningsvis högre än de flesta tror. Att Moderaterna själva på rekordtid gått från att i närmast religiösa ordalag tala om "öppenhet", till att förespråka vad som i praktiken är ett totalt asylstopp, säger en del om vilka krafter som nu är i rörelse. Löfven blir därtill alltmer trängd av kraven från sina partikamrater i den kommunala verkligheten.

Frågan är inte om Moderaternas förslag blir verklighet, utan när. Ju längre Löfven väntar, desto dyrare kommer emellertid hans handfallenhet och totala brist på regeringsduglighet kosta Sverige.

Uppdatering: Tysklands regering lät idag meddela att man planerar att genomföra nästan precis vad Moderaterna föreslog igår. Det redan fullständigt ohållbara asyltrycket på Sverige riskerar därför att mångdubblas. Hur regeringen reagerar på detta kommer bli väldigt spännande att se.

Läs även:
Motpol, Konsensuseliten, Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Exp1, Exp2, Exp3
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.