2016-01-31

Banker, penningsystem och konsten att lura skjortan av folket

En aspekt av finans- och eurokriserna som fått alldeles för lite uppmärksamhet är de kraftigt försämrade villkoren för bankkunder som blev ett av resultaten. Initialt gjorde såväl svenska som europeiska politiker en stor sak av att höja insättningsgarantin. Vad detta var värt i praktiken fick vi veta några år senare.

När krisen drabbade Cypern med full kraft beslöt landets politiker, därtill tvingade av EU, att konfiskera en högst ansenlig del av insättningar över 100 000 euro i några av landets största banker. En starkt bidragande orsak till detta var att de cypriotiska bankerna hade investerat i grekiska statspapper. (Sådana vansinniga investeringar är för övrigt tack vare Basel III-avtalet nu obligatoriska för banker.)

Det cypriotiska exemplet blev stilbildande. Processen har sedan dess upprepats i Italien, om än i mindre skala. Vad mer är, finanskrisen är i grund och botten olöst. Man har förvisso skjutit den på framtiden, men bara genom att kraftigt förvärra de strukturella problem som orsakade den från första början. Den pyramid av giftiga lån som världsekonomin vilar på är idag mycket större än före finanskrisen.

Den dag nästa finanskris är ett faktum kommer ännu fler bankkunder att bli systematiskt rånade. Vad mer är, skuldbergens storlek och det faktum att de flesta centralbanker idag trycker pengar i stor skala bygger in stora risker för framtida inflation i systemet.

Det finns anledning att titta närmare på just fenomenet inflation. Riksbankens inflationsmål är idag två procent. Detta anses i sammanhanget som lågt, men innebär i praktiken att ett konto med 100 000 kronor för oförutsedda utgifter på endast ett år minskar med 2 000 kronor i värde, utan att detta syns på saldot. Efter fem år har nästan 10 % av det insatta beloppet gått upp i rök.

Kronan blev Sveriges (och Danmarks) valuta 1873 och innebar då en övergång till guldmyntfot. Värdet på en krona definierades som 1/2480 kg rent guld, vilket med dagens guldvärde innebär ungefär 125 kronor. Under de följande 40 åren var inflationen noll, men efter att guldmyntfoten avskaffades i samband med första världskrigets utbrott började värdet snabbt att falla. Idag är en krona inte värd ens en procent av vad den var värd 1914.

Det ironiska i sammanhanget är de mynt i valörerna 10 och 20 kronor som präglades under denna tid faktiskt tillverkades av guld. Dessa mynts värde behövde inte garanteras av någon riksbank, utan var så att säga inbyggt i dem. När deras ägare gick med på att växla in dem mot papperspengar blev samma ägare grundlurade.

Penningsystemen har länge utgjort ett praktiskt verktyg för makten att pungslå folket. Det har pågått i århundraden eller årtusenden och det pågår än idag. Vad mer är, guldmyntfot förhindrar inte detta. Tvärtom, åtskilliga länder har vid något tillfälle haft guld- eller silvermyntfot men inget har det idag. I alla dessa länder har med andra ord medborgarna vid något tillfälle lurats att ge staten sitt guld eller silver – och fått papper i utbyte. Papper som därefter snabbt minskat i värde.

En statlig guldmyntfot är med andra ord inte någonting eftersträvansvärt. De statliga fiatpengarna fungerar (åtminstone så länge inflationen ligger runt två procent) förhållandevis bra för vardagliga transaktioner så länge man relativt snabbt gör sig av med dem. Den som i genomsnitt har 10 000 kronor på sitt lönekonto förlorar då "bara" 200 kr om året.

De pengar man däremot vill spara (men av eller annan anledning inte vill riskera på till exempel börsen) investerar man däremot med fördel i guld. Det finns givetvis nackdelar även med detta (till exempel växlingsavgifter, kursfluktuationer och inbrottsrisk) men det genomsnittliga utfallet kommer vara att värdet består. Detsamma kommer emellertid inte gälla för besparingar i kronor eller andra pappersvalutor.
SvD1

2016-01-29

Dan(S)k utveckling

Regeringen har gett gett polisen och Migrationsverket i uppdrag att förbereda avvisningar av mellan 60 000 och 80 000 personer personer under 2017. Det hela låter radikalt, men är i grund och botten helt naturligt. Antalet är direkt kopplat till det antal inkomna asylansökningar under 2015 som förväntas resultera i avslag. Avslag betyder i sammanhanget att man inte får stanna kvar i Sverige.

I praktiken har dock den humanitära stormakten Sverige på detta område visat sig vara fullständigt oförmögen att upprätthålla sina egna lagar. Utöver att ytterst få personer utvisas har de personer som i strid mot lagen vistas i Sverige (det vill säga den grupp som med en eufemism ofta kallas "papperslösa") getts rätt till omfattande samhällsservice på skattebetalarnas bekostnad.

Det är med andra ord lätt att raljera över utspelet, men kanske bör man i sammanhanget inte underskatta Socialdemokraterna. Den omläggning av migrationspolitiken som genomfördes i slutet av förra året var förvisso otillräcklig, men innebar ändå ett radikalt brott mot den tidigare linjen. Till en början hette det att detta var något man endast genomförde högst motvilligt, men nu försöker man allt oftare ogenerat ta politiska poäng på detta.

Det finns konkreta anledningar till detta. Utvecklingen är i snabb takt på att omöjliggöra socialdemokratisk politik i Sverige, och såväl förtroendet som väljarstödet för Socialdemokraterna störtdyker. Partiet vägrade länge att ta av sig skygglapparna, men sedan några månader tillbaka har polletten trillat ned. Sannolikt råder nu full panik inom partiets övre skikt.

Det är ingen slump att det var regeringens egen wonderboy Anders Ygeman som fick stå för utspelet om de många avvisningarna, snarare än den ansvarige men anemiske ministern Morgan Johansson. Det ligger också nära till hands att misstänka att det inte var någon slump att utspelet kom så snart efter förra veckans (för Socialdemokraterna helt förödande) Sifoundersökning. Partiet vill nu desperat visa sig handlingskraftigt.

Kort sagt, det finns anledning att misstänka att Socialdemokraterna menar allvar den här gången. Att omsätta Ygemans i konkreta resultat kommer emellertid bli svårt. Det kommer att sätta koalitionen med aktivisterna i Miljöpartiet på väldigt hårda prov och de metoder som kommer att krävas kommer vara allt annat än medievänliga.

Just därför är det väldigt intressant att Aftonbladets annars så rabiata ledarredaktion igår gav projektet sin välsignelse. Ingvar Persson framstår närmast som sansad då han förklarar att vad Ygeman förespråkar ligger helt i linje med en rättssäker och generös asylpolitik.

Problemet med detta är att de argument Persson nu framför är närmast identiska med argument som hans ledarredaktion tidigare förklarat vara genomrasistiska. Hade en borgerlig debattör för ett år sedan skrivit vad Persson skrev igår, hade Persson eller någon av hans kollegor tuggat fradga och skrivit en svaveldoftande text fullproppad av grova invektiv.

Aftonbladets ledarredaktion är dock inte vilken ledarredaktion som helst, den är en del av den stat i staten som det socialdemokratiska maktkonglomeratet utgör. När marken gungar under Socialdemokraterna gungar marken även under Aftonbladets ledarredaktion. Det är därför man, efter att i flera år har ropat vargen kommer, nu väljer att gå i bräschen för en utveckling som man fram till helt nyligen inte hade dragit sig för att kalla för en "dansk" sådan.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2016-01-27

Stöd bubb.la, ett vattenhål i en galen samtid

En gång för inte särskilt många år sedan tycktes det mesta gå åt rätt håll. Samtidigt som Och världen skälvde låg på mitt nattduksbord, komplett med art deco-omslag, sänktes skatterna och Sverige blev en smula friare. Detta, visade det sig, skulle inte vara för evigt.

När nyvänstervågen och identitetspolitiken svepte in över Sverige (eller rättare sagt, över det mediala Sverige och Kultursverige) visade sig den svenska högern oförmögen att stå emot. Partier och tankesmedjor, ja till och med debattörer jag tidigare hade haft väldigt höga tankar om, började plötsligt stå för något jag inte för mitt liv kunde identifiera mig med.

Mitt i denna våg av vansinne lanserades den frihetliga nyhetstjänsten bubb.la. Jag utgick då fördomsfullt från att det rörde sig om ännu ett projekt i Fores-liberal anda, varför mitt intresse förblev tämligen ljummet. En debattör jag däremot genuint uppskattade var Thomas Gür. När Gür så en dag valde att medverka i radio bubb.la lyssnade jag därför givetvis också på programmet.

radio bubb.la blev en mycket positiv överraskning, och långtifrån endast tack vare Gür. Här avhandlades alla samtidens orimligheter med precis det förakt de förtjänade, samtidigt som den frihetliga vinkeln kändes väldigt uppiggande. Allt sedan dess har jag fortsatt att lyssna. radio bubb.la blev ett vattenhål i en urspårad samtid.

Nyhetstjänsten bubb.la har två ambitioner. Dels vill man vara en komplett nyhetstjänst, dels vill man förmedla det frihetliga perspektivet. I detta har man lyckats väldigt väl. Den som följer bubb.la håller sig à jour med vad som händer i världen, men får också ta del av alla de frihetliga vinklar som lyser med sin frånvaro i de flesta andra nyhetskanaler.

Att detta blivit möjligt beror på att eldsjälar generöst bidrar med sin tid, och i vissa fall också sina egna pengar. Den som vill visa sin uppskattning, och på köpet få en ännu bättre tjänst (bland annat möjligheten till att själv anpassa vad som visas på förstasidan), har nu möjlighet att bli premiumkund. Månadskostnaden är mindre än 50 kronor (en bråkdel av TV-avgiften) och bidrar till att göra bubb.la bättre. Inte bara för dig själv, utan för alla.

Många är idag hjärtligt trötta på den statliga radion och TV:n. I detta läge erbjuder bubb.la ett reellt alternativ som du, genom att bli premiumkund, nu kan bidra till att stödja. Om du samtidigt avanmäler ditt eventuella TV-innehav blir det hela dessutom en ren vinstaffär.

Skaffa bubb.la premium här

Läs även:
HAX, Pophöger, Martin Eriksson

2016-01-25

Ett parti utan politik

"Fram till partikongressen nästa år tycker jag att det finns anledning för hela partiet, också för partiledningen, att börja formulera en politik, leverera ett alternativ mot de andra politiska partierna". Med dessa ord kommenterar det socialdemokratiska Skånedistriktets ordförande Niklas Karlsson partiets usla opinionssiffror.

Karlsson sätter därmed (gissningsvis utan att förstå detta själv) fingret på den monumentala omfattningen av partiets problem. Man har ett parti, man har makt- och karriärhungriga politiker, man äger ett företagsimperium och man kontrollerar stora delar av det som slarvigt kallas civilsamhället. Vad man däremot inte har är en politik. Man har inte ens en grundläggande vision.

Ordföranden för partiets ungdomsförbund hoppas å sin sida göra partiet genom värderingar som "jämlikhet, solidaritet och rättvisa". Detta betyder på SSU-språk "identitetspolitik, identitetspolitik och identitetspolitik", det vill säga att göra ännu ett försök att rida på den mediala och kulturella nyvänstervåg som idag är på väg att ebba ut. Ett sådant försök skulle resultera i samma stela miner som präglade Miljöpartiets valvaka 2014, efter att ambitionen att bli tredje största parti brutalt hade pulvriserats i mötet med verkligheten.

Vad som däremot skulle kunna rädda partiet, nämligen ytterligare höjningar av de kravlösa bidrag som partiet under de senaste årtiondena alltmer desperat försökt att köpa väljarnas röster med, finns det inte längre pengar till. Tvärtom, möjligheterna att bedriva socialdemokratisk politik i Sverige är i snabb takt på väg att helt försvinna.

Ända tills regeringen i höstas plötsligt och lustigt lade om migrationspolitiken 180 grader befann man sig i förnekelse. Så sent som den tolfte oktober arrangerade man det postmoderna väckelsemötet "Sverige tillsammans". På detta möte hette det att vi har gjort det förr.

Situationen idag, sades det, skilde sig inte från när belgiska, holländska, skotska och tyska experter i ytterst begränsad skala invandrade till Sverige på myndigheters och entreprenörers begäran. Allt skulle, hette det då, lösa sig bara vi allesammans i denna sal sjöng We Shall Overcome. Mindre än halvannan månad senare tvingades Stefan Löfven och en tårögd Åsa Romson på ännu en i raden av extrainkallade presskonferenser meddela att festen var över.

På område efter område kommer regeringen (om den sitter kvar) under de närmaste åren tvingas att göra samma sak. På bostadspolitikens och bidragens område befinner man sig nu nära Sverige tillsammans-stadiet. När det kommer till bidragen, arbetsrätten och lönenivåerna är man inte riktigt där ännu, men även här närmar man sig. Under 2016 och 2017 lär vi därför få se ett flertal repriser på presskonferensen i november. Under dessa kommer emellertid betydligt fler tårar vara röda än gröna.

Om Stefan Löfven sitter kvar mandatperioden ut är sannolikheten högst påtaglig att han går till historien som statsministern som avvecklade den svenska modellen. Samtidigt ser Moderaterna till slut ut att vara på väg att kunna kapitalisera på den förvisso väldigt opportuna, men också helt nödvändiga omläggningen av politiken. Kanske tackar de idag i smyg sin lyckliga stjärna för valresultatet 2014.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1, SVT1

2016-01-23

Chockdoktrinen på riktigt

"Frågan är minerad mark". Med denna nervösa ursäkt inleds ett SVT-reportage om att marockanska gatubarn gjort Stockholms central och T-centralen till laglöst land. Ett reportage i vilket berättas att Stockholmspolisen ser sin arbetssituation som "katastrofal" och att man inte längre anser sig kunna göra sitt jobb.

Vad som berättas i reportaget är att samhällskontraktet hänger på en väldigt skör tråd, men ändå känner SVT:s journalister sig tvingade att inleda med påpekandet att "[f]rågan är minerad mark". Själva verkligheten har i det alltmer bisarra Sverige blivit så kontroversiell att journalister drar sig för att beskriva den, även när implikationerna är enorma.

De marockanska gatubarnen kom till den breda allmänhetens kännedom först för mindre än ett år sedan, och då först efter att efter att en journalistkår inom vilken alla sprang åt samma håll försökte göra dem till värnlösa offer för väktarvåld. När jag då skrev ett inlägg om de groteska konsekvenser samhällets kravlöshet resulterade i kände jag mig väldigt ensam. Idag är ambitionen att genomföra vad jag då föreslog officiell regeringspolitik.

Pendelrörelsen har, de neurotiska utläggningarna om "minerad mark" till trots, nu onekligen vänt. Höstens och vinterns omläggning av politiken är dock bara början. Efter de senaste årens megalomaniska politiska ambitioner att göra Sverige till en "humanitär stormakt" är nu den svenska modellen med allra största sannolikhet dödsdömd.

Det kommer dröja innan politikerna i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet inser detta, men i en nära framtid kommer den verklighet man på SVT är så rädda för att beskriva framtvinga ytterligare radikala omläggningar av politiken. På område efter område kommer de kommande åren höstens migrationspolitiska helomvändning att upprepas.

När det statliga våldsmonopolet inte längre kan garantera medborgarnas säkerhet kommer politikerna tvingas skärpa straffen, skrota våldsmonopolets värdegrundsarbete och anställa betydligt fler synliga poliser. När badhus, bibliotek och andra offentliga miljöer blir inrättningar som skattebetalarna tvingas finansiera men inte själva vill besöka kommer skatteviljan undergrävas radikalt.

När kostnaderna för bidragssystemen skenar kommer politikerna såväl tvingas begränsa dessa kraftigt (testballonger har redan skickats upp) som släppa låglönejobben fria. När hundratusentals flyktingar blir kvar på asylboenden även efter att de fått sina uppehållstillstånds beviljade kommer politikerna tvingas avreglera bostadsmarknaden. När hålen i statsbudgeten blir allt större kommer rätten till personlig assistans att få stryka på foten. Et cetera.

Det ironiska i sammanhanget är att detta kommer att bli det bestående resultatet av den rabiata vänstervåg som de senaste åren svept över det mediala och kulturella Sverige. Nyvänstervågen som sådan är redan på väg att klinga av, men resultaten av denna kommer att prägla Sverige i årtionden eller generationer framöver.

Vad nyvänstern de senaste åren har ägnat sig åt är att skapa är ett samhällsklimat så skruvat att Naomi Kleins paranoida konspirationsteori om chockdoktrinen, utan att detta var någons avsikt, i snabb takt är på väg att bli verklighet i Sverige.

Klyftorna kommer öka explosivt, segregationen kommer cementeras, välfärden kommer skäras ned och låglönejobbet kommer komma tillbaka. Den mjuka svenska kriminalpolitiken kommer kastas i papperskorgen och ersättas med en mer amerikansk sådan. Gated communities kommer att skjuta som svampar ur marken.

I detta nya Sverige kommer intersektionalister, genusvetare och andra professionella normkritiker tvingas söka jobb som diskare, kassapersonal och hembiträden. Huruvida de då tycker att det hela var värt priset återstår att se.

Läs även:
Den sjätte mannen, Motpol
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, Ab1

2016-01-22

Censur, spel och dubbelmoral

Regeringen tycks vara på väg att börja filtrera (det vill säga censurera) Internet i Sverige. Detta kom till allmänhetens kännedom tidigare idag, men inte tack vare den så kallade tredje statsmakten utan genom ett pressmeddelande från Internetoperatören Bahnhof.

Enligt det nyspråk regeringens utredare använder sig av är skälet till detta att man vill "släppa in fler aktörer på den svenska spelmarknaden". Det blir dock snart uppenbart att den egentliga anledningen är den totala motsatsen till detta, nämligen att göra det svårare för utländska företag att konkurrera på den hårt reglerade svenska spelmarknaden.

Om utredarens (på mycket kort tid framtagna) förslag blir verklighet är detta väldigt dåliga nyheter för yttrandefriheten. När man väl har börjat censurera Internet befinner man sig på ett sluttande plan. Efter misshagliga spelföretag följer kanske politiska extremister. Efter politiska extremister följer kanske Flashback. Efter Flashback följer kanske Charlie Hebdo, och efter Charlie Hebdo följer kanske Lars Vilks. Det är i sammanhanget värt att minnas att svenska politiker vid upprepade tillfällen redan försökt åstadkomma precis detta.

Vad som gör de desperata försöken att försvara regleringarna av spelmarknaden ännu mer ynkliga är regeringens dubbelmoral i frågan. Socialdemokraterna har nämligen gett sig själva tillstånd att bedriva spelverksamhet. Via de så kallade A-lotterierna inkasserar Socialdemokraterna och SSU varje år närmare 100 miljoner kronor.

En annan ljusskygg aktör som fått statens välsignelse att agera på denna obskyra marknad är "Svenska PostkodLotteriet" [sic]. På pappret är detta en ideell förening som ägnar sig åt välgörenhet. I själva verket har aktörerna bakom denna "ideella förening" blivit väldigt rika på verksamheten. Vad mer är, vissa år har så lite som 23 procent av intäkterna gått till välgörenhet. Utöver detta har man försökt dra 160 miljoner kronor av kunderna utan deras medgivande.

Vad som gör "Svenska PostkodLotteriet" intressant i sammanhanget är att Margot Wallström arbetade för organisationen innan hon blev utrikesminister. Vad Wallström tjänade på detta vägrar både Wallström och PostkodLotteriet att berätta. Vad som emellertid är känt är att detta rent praktiskt gick till så att Wallström anlitades som konsult och betalades genom sitt företag. På detta sätt kunde samma Margot Wallström som påstod att Alliansen hade "begått ett väpnat rån mot samhället" minimera sin skatt, precis som när hon arbetade som EU-kommissionär.

Att regeringen verkar vara på väg att börja censurera Internet är illa nog. Vad som gör det hela etter värre är att det ligger nära till hands att misstänka att omsorgen om de egna spelinkomsterna är en faktor i sammanhanget. Hela historien stinker.

Läs även:
HAX
DN1

2016-01-21

Råd till moderater

Moderaterna har sedan Fredrik Reinfeldts avgång sakta men säkert utvecklats åt rätt håll, vilket onsdagens debattartikel är det senaste tecknet på. Personligen känner jag mig fortfarande allt annat än entusiastisk över partiet, men hade det varit val idag skulle det ändå få min röst.

Detta är emellertid, bästa moderater, en klen tröst för er del. Det förtroendekapital som Fredrik Reinfeldt spelade bort efter valet 2010 är inte återvunnet. Decemberöverenskommelsen och ert arroganta försvar av denna är någonting som väljarna varken glömt eller förlåtit. Omläggningen av partiets partiets politik dröjde alldeles för länge, och uppfattas som såväl trevande som inte särskilt trovärdig.

Detta är en situation ni själva försatt er i. Det var ni som förhandlade fram en fullständigt ansvarslös migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet. Det var ni som valde att agera ja-sägare när Fredrik Reinfeldt efter valet 2010 spårade ur.

Det var ni som inte förmådde stå emot när en liten men kulturellt och medialt inflytelserik Södermalmsklick bestämde sig för att låta 1968 gå i repris. Det var ni som förolämpade era egna kärnväljare så till den grad att människor som alltid varit Moderaterna trogna började avsky partiet.

Att rasera ett ett förtroende är som bekant betydligt lättare än att bygga upp ett sådant. Det är därför som ni, sittande regerings monumentala inkompetens till trots, inte lyfter i opinionen. De väljare ni serverat Sverigedemokraterna på ett silverfat är förbannade och inte särskilt sugna på att återvända.

Detta väl sagt innebär Moderaternas nya nya linje i grund och botten en rejäl omläggning av partiets politik. Denna omläggning har dock portionerats ut i väldigt små bitar i taget, varför den inte har uppfattats som detta. Om ni i stället under hösten hade hållit en presskonferens på vilken hela denna omläggning offentliggjordes i sin helhet, hade läget förmodligen varit ganska annorlunda.

Personligen är jag, bästa moderater, betydligt mer intresserad av framtiden än av det förgångna. Jag känner mig fortfarande djupt sviken av er, men jag tänker inte låta detta hindra mig från att ge er min röst i nästa val såvida ni inte gör bort er under tiden. I detta är jag dock allt annat än representativ. För väldigt många väljare som står stadigt till höger (varav många är väldigt intelligenta, trevliga, empatiska och högst resonabla människor) är ni idag över huvud taget inte ett alternativ.

Detta är naturligtvis inte någon särskilt konstruktiv inställning, men jag förstår dem. Jag har delat deras frustration, jag har delat deras förakt, jag har delat deras ilska och jag har delat deras känsla av vara förrådda av dem jag hade satt mitt hopp och gett mitt förtroende till.

Därför, bästa moderater, krävs nu att ni sväljer er stolthet. Ni behöver erkänna att ni gick vilse efter valet 2010. Ni måste erkänna att grova misstag begicks. Ni måste be om ursäkt för de plumpa invektiv ni bemötte era besvikna väljares kritik med. Ni måste, kort sagt, kräla i stoftet.

När detta väl är avklarat behöver ni snabbt se till att bli en politisk kraft att räkna med. Tiden för ängsligt inlindade resonemang är över, vilket inte minst det faktum att Socialdemokraterna nu ogenerat använder Alliansregeringens migrationspolitik som politiskt slagträ mot er visar. Spelreglerna har inte bara förändrats, de har kastats i papperskorgen och ersatts av nya.

Därför bör ni nu göra klart att Moderaterna menar allvar. Gå rakt på sak, i stället för att linda in budskapen. Var offensiva. Gå till attack mot regeringen och presentera konkreta och radikala bostads-, arbetsmarknads-, skol-, kriminal-, migrations- och integrationspolitiska förslag. Ge väljarna ett konkret alternativ till såväl socialdemokrater som sverigedemokrater.

Tiden, bästa moderater, är på väg att rinna ut. Förtroendet för de gamla partierna är kört i botten, svenskarnas bild av framtiden är nattsvart och de strukturella problemen i landet är på väg att växa sig direkt samhällsfarliga. Om inte ni väldigt snart börjar visa er mogna att axla detta ansvar, är risken högst påtaglig att den skada ni åsamkat er själva blir såväl värre som permanent.

Och förresten, moderatvänner, en sak till. Elisabeth Svantesson är inte bara tämligen obelastad av misstagen under Reinfeldtåren, hon har framför allt som få andra moderater framstått som en förnuftets och handlingskraftens röst under hösten och vintern. Var rädda om henne! Med Svantesson i en betydligt mer framträdande position än idag kommer gissningsvis det tunga arbete med att återuppbygga förtroende för ert parti gå betydligt fortare än annars.
DN1, DN2, Exp1, Ab1

2016-01-20

En (S)tat i staten

Den pågående Kommunalskandalen är med allra största sannolikhet i grund och botten en medial konstruktion. Vad som pågått i Kommunal pågår gissningsvis i praktiskt taget alla LO-förbund. Vad mer är, ingen i Kommunals ledning har gissningsvis ens slagits av tanken att förbundets affärer utgjorde skandalmaterial förrän Aftonbladet bestämde sig för att så var fallet.

Annorlunda uttryckt: Ingen borde vara förvånad över att Kommunal har spottat sina medlemmar i ansiktet, i synnerhet inte som detta har pågått tämligen öppet. Kommunals ledning har bara gjort vad fackpampar gjort i alla tider, nämligen att berika sig själva.

När Annelie Nordström idag tillkännagav sin "avgång" (det vill säga att hon inte ämnade ställa upp för omval) fortsatte denna arrogans. Bakom Nordströms förmenta självkritik doldes en ytterst genomtänkt damage control-strategi. Den osunda kultur inom Kommunal som Nordström gång på gång återkom till, reducerades till att i första hand handla om alkoholkonsumtion.

Kommunalskandalen har emellertid inte handlat om alkohol. Att Kommunals ledning ofta druckit alkohol på medlemmarnas bekostnad (och under former som stridit mot den svenska alkoholagstiftningen) är en bisak i sammanhanget. Det allvarliga är och förblir att Kommunals ledning slösat bort medlemmarnas pengar, fjäskat för medlemmarnas motpart och ägnat sig åt att berika sig själva.

Samtidigt som Nordström gång på gång återkom till alkoholkulturen inom Kommunal nämnde hon inte med ett ord den sparkade kassörens 37(!) mycket lönsamma sidouppdrag inom det socialdemokratiska maktkonglomeratet. Vad hon heller inte berörde var de höga löner eller de generösa fallskärmar ledningen åtnjuter.

Detta mönster utmärker den fackliga grenen av det socialdemokratiska partiet. Det finansieras delvis genom medlemsavgifter, men som fallen Bergström och Lundby-Wedin med all önskvärd tydlighet visar finansieras det också genom omfattande socialdemokratisk näringsverksamhet.

Socialdemokraterna kontrollerar en bank, de kontrollerar ett försäkringsbolag, de kontrollerar en begravningsbyrå och de kontrollerar en stor dagligvarukedja. De kontrollerar den politiska inriktningen på Sveriges största tidning och de är hälftenägare i ett ledande pensionsbolag. Ja, de ägnar sig till och med åt lotteriverksamhet, efter att ha gett sig själva ett undantag från det statliga spelmonopolet.

Tack vare styrelseuppdrag i dessa verksamheter åtnjuter den socialdemokratiska adeln en mycket hög materiell standard, samtidigt som man högljutt förespråkar minskade klyftor och utmålar en i jämförelse närmast fattig medelklass som "dom rika". Tillsammans med den enorma makt partiet genom till exempel fackförbunden och Hyresgästföreningen utövar även i opposition, gör detta i mångt och mycket Socialdemokraterna till en stat i staten.

För partilojala socialdemokrater är detta måhända helt i sin ordning. Besvikna kommunalarbetare och personer som inte röstar på Socialdemokraterna bör dock reflektera över huruvida detta kleptokratiska system än någonting de vill stödja. Om svaret på denna fråga är nej finns stora möjligheter att slå tillbaka.

Var inte en Swedbankkund, handla inte i kooperationens affärer och köp din bensin från någon annan kedja än OKQ8. Köp inga socialdemokratiska lotter och undvik Aftonbladet. Anlita ett annat försäkringsbolag än Folksam och anlita inte AMF för ditt pensionssparande. Var under inga omständigheter medlem i Hyresgästföreningen och undvik i möjligaste mån HSB och Riksbyggen (detta kan dessvärre vara svårt eftersom Socialdemokraterna fullständigt förstört den svenska bostadsmarknaden).

Socialdemokraterna är inte bara ett parti och ett maktkonglomerat, de är också ett affärsimperium. Den som stödjer detta affärsimperium finansierar inte bara ledande socialdemokraters jetsettillvaro, utan bidrar också till högre skatter, mer förmynderi och mindre frihet. Att avstå från att stödja detta borde vara en självklarhet.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1

2016-01-18

Den humanitära stormakten och barnäktenskapen

Svenska kommuner sanktionerar barnäktenskap, rapporterade tidigare idag Ekot. Den så kallade humanitära stormakten Sverige visar sig därmed ännu en gång vara ett land där kulturrelativismens härjningar antagit direkt epidemiska proportioner.

I landet där ständiga hänvisningar till orden "alla människors lika värde" blivit både schibbolet och nationalsport behandlar socialkontoren minderåriga kvinnor med ursprung i Mellanöstern på ett sätt som aldrig skulle komma på fråga om de i stället hade varit etniska svenskar. I ett land besatt av att neurotiskt problematisera manligheten ges män med rötterna i Mellanöstern i praktiken omfattande undantag från lagar skrivna för att gälla alla.

Bakom de ständiga pekoralerna på temat "alla människors lika värde" döljer sig en verklighet där människor alltmer blivit olika inför lagen. Sverige har blivit ett land där din hudfärg, din religion och ditt modersmål i praktiken reglerar åtskilliga av dina rättigheter och skyldigheter, ett land där din etniska bakgrund avgör vilka förväntningar det omgivande samhället och myndigheterna har på dig.

Bakom besvärjelser som "värdegrund", "alla människors lika värde" och "humanitär stormakt" ryms en moraliskt bankrutt ideologi. Bakom dessa ord döljer sig uppfattningen att människor inte bör vara lika inför lagen. Bakom dessa ord döljer sig en acceptans för barnäktenskap bland vissa kulturer men inte bland andra. Bakom dessa ord döljer sig en vilja att bortförklara och trivialisera sexövergrepp och hedersvåld om bara förövaren har "rätt" bakgrund. Bakom dessa ord döljer sig den diametrala motsatsen till den människosyn man försöker signalera med talet om "alla människors lika värde".

Att svenska politiker är generösa med andra människors pengar gör inte Sverige till en humanitär stormakt. Tvärtom, den postmoderna ideologi som slagit rot i vårt land har gjort Sverige till en humanitär bananrepublik. Om denna postmoderna ideologi bara hade varit vansinnig och pervers hade problemet måhända varit hanterligt, men den är betydligt mer än så. Denna ideologi är nattsvart ondska förklädd till godhet.

Läs även:
Motpol
SR1, SR2

2016-01-17

Kommunal, Wallström och det stora (S)veket

Kommunalskandalen sätter fingret på ett för Socialdemokraterna allvarligt problem, nämligen partiets med dagens verklighet väldigt dåligt överensstämmande självbild.

Den traditionella klassindelningen är idag på många sätt irrelevant. Merparten av den så kallade arbetarklassen är idag rent materiellt i själva verket medelklass. Det finns dock ett stort och viktigt undantag från detta, nämligen de kommunalanställda. De kommunalanställda utgör fortfarande en arbetarklass i klassisk bemärkelse.

Det intressanta med detta är att denna arbetarklass inte arbetar för skrupelfria direktörer eller giriga grosshandlartyper, utan för den offentliga sektorn. Vad mer är, eftersom de arbetsuppgifter de kommunalanställda utför i regel är påbjudna och till stor del betalda av staten, är det i praktiken också ofta staten som är de kommunalanställdas de facto-arbetsgivare.

Den springande punkten i sammanhanget är att denna stat (och i regel också de kommuner som rent formellt är de kommunalanställdas arbetsgivare) de senaste hundra åren dominerats av socialdemokratiskt styre. Kommunalarbetarnas materiella belägenhet är med andra ord resultatet av ett stort socialdemokratiskt löftesbrott.

Vad gör då i detta läge fackförbundet Kommunals ledning? Jo, förutom att driva lyxkrog med förlust, anordna subventionerad striptease och unna sig själva förmåner medlemmarna bara kan drömma om, så fjäskar den för samma parti som har svikit de arbetare man påstår sig representera.

När en mångmiljonär till sossehöjdare med såväl väldigt hög lön som andra höga inkomster, men som definitivt inte tycker det är häftigt att betala skatt, var på jakt efter en bostad i centrala Stockholm, ställde man utan vidare upp med en lägenhet med såväl attraktivt läge som låg hyra.

Det socialdemokratiska parti som blivit alltmer marginaliserat borde värna om de arbetarklassväljare som faktiskt finns kvar. Vad kommunalskandalen visar är att man i stället spottar dessa väljare i ansiktet. Lägenhetsaffären är det ultimata exemplet på detta, men samtidigt också bara toppen av isberget.

Problemet för Socialdemokraterna är emellertid att för att höja de kommunalanställdas löner, måste man också höja skatterna kraftigt. Sådana skattehöjningar skulle dock leda till att partiet förlorade de medelklassväljare vilkas röster man måste vinna för att få bilda regering. Socialdemokraterna sitter således i en rävsax.

Vad värre är, problemen för partiet upphör inte där. För att hantera de "utmaningar" Sverige har ställts inför efter att såväl den förra som den nuvarande regeringen velat leka "humanitär stormakt", måste en hel flock av heliga socialdemokratiska kor slaktas.

För att hantera de "utmaningar" Sverige idag står inför måste bostadsmarknaden avregleras. Välfärdssamhället måste bantas kraftigt, låglönejobben måste släppas fria, skatterna måste sänkas, flumskolan måste styras upp, bidragssystemen måste göras väldigt mycket mindre generösa idag, straffen måste bli avsevärt hårdare och antalet poliser måste bli betydligt fler.

Detta är inte bara reformer som socialdemokraterna ogillar, merparten av dem är dessutom reformer står i direkt konflikt med hela partiets raison d'être. Annorlunda uttryckt, utvecklingen i Sverige och i världen i stort har gjort partiet irrelevant. Om inte Socialdemokraterna snabbt lyckas återuppfinna sig själva kommer detta också bli såväl partiets som hela maktkonglomeratets undergång.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, Ab1, Ab2, Ab3

2016-01-15

Margot Wallströms dubbelmoral

Det finns mycket att säga om Kommunalskandalen, men vad som på många sätt särskilt sticker ut är Margot Wallströms agerande.

Den som letar efter en hyresrätt i praktiskt taget varje annan europeisk huvudstad än Stockholm kan i regel också snabbt och utan större problem hitta en sådan. I Sverige råder emellertid socialdemokratisk bostadspolitik, varför Wallströms utsikter att på konventionella vägar komma över en hyresrätt i centrala Stockholm var minimala.

Wallström valde då att utnyttja en möjlighet som är stängd för gemene man, nämligen att vända sig till ett av de mäktiga fackförbund som är en del av det till parti förklädda maktkonglomerat hon representerar. Strax därefter var Wallströms bostadsproblem lösta.

Att det hela kan röra sig om mutbrott är illa nog, men vad som framför allt stinker är dubbelmoralen. Margot Wallström representerar ett parti och en regering som med näbbar och klor försvarar den närmast planekonomiska bostadspolitik som har orsakat de långa bostadsköerna i Sverige.

Wallström anser sig emellertid vara för fin och betydelsefull för att själv stå i en sådan bostadskö, varför hon utnyttjade sin ställning för att gå runt den. Socialdemokratisk bostadspolitik, signalerar Wallström, är ingenting hon har för avsikt att omfattas av personligen.

Det hela är en synnerligen osmaklig uppvisning i dubbelmoral. Vad som gör Wallströms beteende ännu mer motbjudande är emellertid hur hon kategoriskt skyllt ifrån sig på sin hyresvärd. Kommunal har, menar Wallström, farit med osanning. Det "går inte att lita på" fackförbundet som gav henne en lägenhet när hon behövde en, utbrast tidigare idag en mycket indignerad Wallström. Vad som hänt är, betonade hon, inte bara "oacceptabelt" utan har dessutom "skadat" henne personligen.

Arrogansen i Wallströms röst och framtoning då hon skyllde ifrån sig gick inte att ta miste på. Med hela sitt väsen gjorde hon klart att blotta tanken att hon skulle ha gjort något fel var fullständigt befängd. Måhända är denna attityd också en viktig delförklaring till Margot Wallströms uppenbara problem att sköta sitt jobb.

Kanske är det helt enkelt så att Wallström ser sig själv som ofelbar. Att hon under sin tid i Arvfurstens palats utvecklats till ett diplomatiskt massförstörelsevapen har i Wallströms egen analys måhända ingenting med hennes egen gärning att göra, utan beror på andras fel och brister. Därför ser Wallström heller ingen anledning att ompröva sina strategier eller ändra sin uppenbart destruktiva retorik.

Sist men inte minst är det värt att notera hur fackföreningsrörelsen under de senaste dagarna ännu en gång visat sitt riktiga ansikte. Organisationer som berömmer sig för att vara en viktig del av civilsamhället visar sig i praktiken vara en servil och integrerad del av den socialdemokratiska maktmaskinen. Som grädde på moset har man dessutom med all önskvärd tydlighet visat att man inte drar sig för att låta de lågbetalda medlemmarnas medlemsavgifter bekosta förbundsledningens uppseendeväckande väl tilltagna förmåner.

Många har en väldigt idealistisk bild på facket, andra är med för att detta är någonting som förväntas av dem. Du som inte är en partilojal socialdemokrat men ändå är med i facket bör emellertid noga fundera över vem det är som främst tjänar på ditt medlemskap. Risken är överhängande att svaret på frågan inte är du själv, utan en maktapparat vars intressen allt annat än sammanfaller med dina egna.

Relaterat:
Svensk Tidskrift om Margot Wallströms dubbelmoral i skattefrågor

Läs även:
Motpol, HAX, Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ab1

2016-01-14

Konsten att förminska den norska journalistkåren

Under onsdagskvällen publicerade det norska journalistförbundets tidning en granskande artikel om Dagens Nyheters agerande efter We Are Sthlm. I denna kommer man inte bara i allt väsentligt fram till precis samma slutsatser som Nyheter Idag. Man konstaterar därtill att händelserna går så långt bak i tiden som till 2008, och att unga av båda könen har drabbats.

Reportaget har sedan dess fått närmast viral spridning, men på klassiskt storsvenskt manér har man inom den svenska journalistkåren valt att ignorera sina norska kollegor. Svenska nyhetsredaktioner har under dagen behandlat publiceringen av de för Dagens Nyheter ytterst graverande uppgifterna som en icke-händelse.

Detta säger väldigt mycket om den arrogans som utmärker den svenska journalistkåren. Man har satt i system att tiga ihjäl såväl kritik som ovälkomna faktauppgifter genom att i bästa fall ignorera dem och i värsta fall skjuta på budbäraren. När nu kritiken framförs i den norska motsvarigheten till Journalistförbundets branschorgan, väljer man att bevärdiga de norska kollegornas granskning med samma respekt som en artikel i Avpixlat.

I stället för att bemöta sina norska kollegor med ett minimum av respekt eller intresse har den svenska journalistkåren ägnat sig åt annat. En granskning av Nyheter Idag har under dagen publicerats i DN:s systerpublikation KIT. Granskningen är både intressant och relevant, men tidpunkten skaver.

KIT:s reportage behandlar nämligen varken Nyheter Idags journalistik eller nätpublikationens granskning av Dagens Nyheter, den behandlar Nyheter Idags och dess grundares ekonomi. Syftet är uppenbart, man önskar misstänkliggöra reportaget om Dagens Nyheter genom att skjuta på budbäraren.

Parallellt med detta har samma personer som i åratal demoniserat, misstänkliggjort, förminskat, förlöjligat och hånat Hanne Kjöller plötslig gett henne sitt helhjärtade stöd. Det är inte bara en djupt osmaklig uppvisning i hyckleri, det säger också en hel del om hur allvarligt detta stöd egentligen är menat.

Hanne Kjöllers roll i den affär som nu rullats upp kan knappast sägas vara en av hennes karriär stoltaste ögonblick. Kjöller har dock länge utmärkt sig, inte bara som en av få intressanta röster på Dagens Nyheter, utan därtill som en modig opinionsbildare som ofta skrivit mycket bra texter om kontroversiella frågor.

Att det nu är Kjöller, snarare än den bransch- och företagskultur i vilken hon verkar, som i mångt och mycket blivit måltavla för den vrede som riktas mot Dagens Nyheter är djupt olyckligt. Inte nog med att det grova hat som riktas mot Kjöller i sig är vedervärdigt. Det har därtill riktats mot en av de personer på tidningen som "förtjänat" det allra minst.
SvD1, Exp1

2016-01-13

Magdalena Andersson bryter ett tabu

I en intervju med Dagens Industri konstaterade finansminister Magdalena Andersson idag följande (00:27):
"Vi har också lämnat Fredrik Reinfeldts politik vad gäller migration och flyktingpolitik, utan har nu gjort det som krävs för att minska antalet människor som söker asyl i Sverige."
Andersson gör sitt utspel närmast i förbigående, intervjun handlar i första hand om statens finanser och Dagens Industri kommenterar varken uttalandet närmare eller ställer några följdfrågor. Likväl är Anderssons uttalande direkt revolutionärt.

Vad Andersson i praktiken gjorde var att börja använda restriktiv invandringspolitik som politiskt slagträ i den eviga kampen mot Moderaterna. Att använda sig av detta politiska vapen har länge varit fullständigt tabu i Sverige. Detta tabu är emellertid i och med Anderssons dagsfärska utspel definitivt brutet.

Hur Moderaterna väljer att svara på den socialdemokratiska upptrappningen återstår att se. Klart är dock att det ännu en gång är läge att konstatera att det går fort nu. Väldigt fort.
SvD1, DN1, Ab1

2016-01-12

Det enda som är konstant är dubbelmoralen

Svenska poliser har sedan flera år tillbaka fått vänja sig vid journalister vaktar över dem som hökar. De chefer som prioriterat pinnjakt framför konkreta resultat har förvisso kommit förhållandevis lindrigt undan, men de poliser som blivit påkomna med att yttra något olämpligt har fått finna sig i att bli hudflängda. Vad mer är, de poliser som har haft att hantera grov brottslighet där gärningsmännen haft invandrar- eller minoritetsbakgrund, har ofta tvingats navigera ett medialt minfält.

DN kallade i söndags polisens tystnad kring de sexuella trakasserier som afghaner i stor skala utsatte unga tjejer för i augusti för en "mörkläggning" (ett ordval man för övrigt medelst citationstecken valde att problematisera när DN själva anklagades för samma sak). Beslutet att mörka vad som inträffat fattades emellertid inte i ett vakuum.

Beslutet att försöka tiga ihjäl det inträffade togs efter att en polisman fått löpa gatlopp efter att ha kallat en stenkastande ligist för "apajävel". Beslutet att försöka tiga ihjäl det inträffade togs efter att ett av polisens otaliga personregister utan vidare förklarades vara ett rasregister. Beslutet att försöka tiga ihjäl det inträffade togs efter att Den Rasistiske Polisen blivit en medial stereotyp. Beslutet att försöka tiga ihjäl det inträffade togs efter att politiker och höga chefer gång på gång kastat enskilda poliser åt vargarna.

Förra året tog Sveriges Television fram en manual över hur medarbetarna bör rapportera om invandringsrelaterade frågor. Denna utgör bitvis direkt surrealistisk läsning. Ordet "förort" bör till exempel undvikas, förklarar Sveriges Televisions språkliga kommissarier, annat än för att problematisera användningen av just detta ord.

En stadsdel som Molenbeek i Bryssel bör inte, utvecklar man resonemanget, beskrivas som invandrartät. En lämpligare beskrivning vore, informerar man, "en stadsdel med nittiotusen invånare, tjugofem procent av dem är arbetslösa och bland ungdomar är arbetslösheten så hög som trettiosju procent" där invånarna har "tillgång till vapen" och "många invånare har [...] dålig kontakt med myndigheter".

Så där håller det på. Vad som framför allt gör dokumentet intressant är dock vad det säger om hudfärg. Efter att man neurotiskt förklarat vilka begrepp som är tillåtna, vilka som är problematiska och vilka som under inga omständigheter bör användas (till exempel "färgad"), påpekas följande:
"Använd inte polisens språkbruk rakt av (något TT gör)."
Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig den nervositet formuleringar som denna (och deras outtalade implikationer) åsamkar såväl polisens informationsavdelning som enskilda poliser. Det krävs heller ingen större fantasi för att drabbas av misstanken att antydningar av detta slag bidragit till polisens agerande i augusti.

Vad den senaste tidens händelser visat är emellertid att journalister såväl är pragmatiska som ständigt håller ett blött finger uppsträckt i luften. Polisen har de senaste dagarna inte bara tvingats be om ursäkt för att den i augusti gjorde precis vad den icke-folkvalda journalistkåren praktiskt taget hade krävt av den. Ikväll har därtill Svenska Dagbladet valt att attackera polisen för hur den underlåter att informera om brottslingars signalement.

Det går fort nu, när vinden och pendelrörelsen vänder. Det enda som är konstant är dubbelmoralen.

Läs även:
HAX
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

2016-01-11

Det som göms i snö...

Efter att sextrakasserierna under We Are Sthlm sent omsider nått nyhetsflödet har det tagit tagit hus i helvete. Tidningarna fylls av krigsrubriker, polisen hudflängs, ministrar stå på kö för att uttala sig och extrainsatta presskonferenser hålls.

Denna oväntade utveckling är ett sundhetstecken. Vad som nu sker är ett tecken på att en samhällsdebatt som i många år har mått väldigt dåligt nu så sakteliga börjar tillfriskna. Samtidigt är det dock någonting som skaver.

Den skandal som nu utspelar sig började då en journalist på Dagens Nyheter i en analys av vad som hänt i Köln, närmast i förbigående, valde att exemplifiera sin tes med att peka på hur ett utbrott av omfattande sextrakasserier i centrala Stockholm för ett halvår sedan hade tystats ned. Detta väckte i sin tur högst berättigade frågor om varför ingen hade rapporterat om saken tidigare.

I samband med detta publicerade den (på bitvis påfallande lösa grunder) demoniserade nätpublikationen Nyheter Idag ett reportage i vilket DN anklagades för att avsiktligen ha mörkat det inträffade. Huruvida den bild som Nyheter Idag målade upp var helt igenom korrekt är svårt för en utomstående bedömare att avgöra. Klart är dock att man kunde peka på för DN högst besvärande omständigheter.

Det var först i samband med detta som DN valde att gå till botten med historien. Om det inte hade varit för Nyheter Idags reportage hade vidden av den skandal som nu spelas upp inför våra ögon med allra största sannolikhet aldrig kommit till allmänhetens kännedom.

Detta är anmärkningsvärt att två skäl. För det första förefaller man på DN ha varit tämligen ointresserade av händelserna i Kungsträdgården så länge inte dessa utgjorde ett problem för tidningen som sådan. För det andra osar DN:s plötsliga intresse för den mörkläggning som har skett utstuderad damage control. Tidningen hyllas nu för sitt reportage, men vad man i själva verket har gjort är att försvara sig mot de anklagelser som har riktats mot tidningen genom att i stället skylla ifrån sig på polismyndigheten.

På en särskild sida bedyrar tidningen samtidigt sin egen oskuld. Utöver att man upprepar (de till synes förvisso både sanna och högst graverande) uppgifterna att polisen valt att mörka det inträffade, hävdar man att man tidigare inte kunnat bekräfta uppgifterna. Därtill, påpekar man, drunkar tidningen i tips och saknar möjlighet att följa upp alla. Det hela klingar synnerligen ihåligt.

Vad som skedde i augusti var stort och hade i allra högsta grad nyhetsvärde. Vad mer är, det fanns med allra största sannolikhet gott om förbannade poliser som var mer än villiga att bekräfta de uppgifter DN hade tagit del av. Likväl underlät man att rapportera om det inträffade. Först efter händelserna i Köln valde man (och då endast i förbigående) att skriva några ord om saken.

DN har med allra största sannolikhet agerat såväl opportunt och fegt som oärligt och propagandistiskt. Den riktiga ironin består emellertid i det nu är just DN som nu går i bräschen för att fördöma polisen. Om det inte hade varit för de anklagelser om rasism som media i allmänhet och DN i synnerhet under flera års tid har riktat mot just denna myndighet, hade nämligen polisen heller knappast över huvud taget kommit på tanken att tysta ned det inträffade.

För övrigt #1:
De synnerligen grova påhopp som nu riktas mot Hanne Kjöller är inte bara högst osmakliga, utan dessutom extremt orättvisa. Om vad Nyheter Idag skriver är korrekt har Kjöller gjort vad hon kunnat för att offentliggöra det inträffade. Av alla Dagens Nyheters medarbetare är hon den som är i särklass minst skyldig till tidningens agerande i frågan.

För övrigt #2:
"Män borde uppröras över detta i mycket större utsträckning", kommenterar DN:s Anders Bolling idag företeelsen sexuella trakasserier. Min personliga erfarenhet är att de allra flesta män upprörs i allra högsta grad av sådana. En upprördhet som bland annat just DN inte sällan väljer att misstänkliggöra.

För övrigt #3:
Etnicitet är inte irrelevant i sammanhang som detta. Enligt en undersökning utförd av Pew Research Center är en majoritet av alla afghaner villiga att överse med mord på kvinnor som haft sex före eller utanför äktenskapet. Enligt samma undersökning motsätter sig endast 24 procent av afghanerna kategoriskt hedersmord.

Därtill visar undersökningen att endast sex procent av afghanerna motsätter sig uppfattningen att en kvinna alltid måste lyda sin man, att endast 15 procent motsätter sig stening som straff för äktenskapsbrott och att endast 30 procent anser det vara upp till kvinnan själv huruvida hon skall bära slöja eller inte.

Det är, utifrån Pews undersökning, tämligen uppenbart att afghanska värderingar avviker kraftigt från svenska. Den som väljer att blunda för detta gör sig också skyldig till ett ofantligt svek gentemot alla kvinnor som lever i Sverige.

Läs även:
Motpol, Den sjätte mannen, Tove Lifvendahl
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

2016-01-10

Om att låta allmänheten betala priset för politikernas svek

Sverige är, som Per Gudmundson så träffsäkert noterade för halvannat år sedan, en omvänd nattväktarstat. Staten har kapitulerat från statliga kärnuppgifter som försvar och rättsväsende, men ägnar sig i stället åt att leka hela världens socialkontor samt att betala invånares datorer, glasögon och mediciner.

Att politikerna har försatt Sverige i denna situation börjar nu få allvarliga konsekvenser. Laglösheten breder ut sig, statsutgifterna skenar och vi kan inte försvara oss samtidigt som ett grannland ägnar sig åt expansionistisk krigföring. I detta läge gör Sveriges revolutionsromantiska stolpskott till utrikesminister ett utspel om värnplikt.

Det finns ett anständigt argument för värnplikt, nämligen att värnplikt är ett nödvändigt ont i en allt annat än perfekt värld. Det är, märk väl, inte en åsikt jag delar, men det är ett bra argument som inte särskilt enkelt låter sig avfärdas. Margot Wallströms utspel bottnar emellertid inte i detta resonemang. Wallström lägger inte ens tonvikten vid försvar.

Vad Wallströms utspel i stället går ut på är att skogsbränder och andra naturkatastofer framöver skall släckas och hanteras av tvångsrekryterad personal. Andra tvångsarbetare skall, om utrikesministerns visioner blir verklighet, "hjälpa Migrationsverket eller välkomna nyanlända till Sverige".

Kort sagt, vad Wallström förespråkar är att de senaste årens politiska fuckups skall lösas genom att staten tvingar svenskar att arbeta gratis. Att svenska politiker med storhetsvansinne prioriterat drömmen om den humanitära stormakten framför rättsväsende, försvar och krisberedskap, skall lösas genom att ungdomar direkt efter gymnasiet tvingas städa upp den katastrofala röra de politiker som abdikerat från sitt ansvar lämnat efter sig. Om någon vägrar ställa upp på detta väntar, får man förmoda, fängelse eller andra rättsliga åtgärder.

Vad Margot Wallström föreslår är perverst. Det ironiska är dock att denna sorts unket stockkonservativa argument idag börjar höras väldigt ofta från precis de politiker och debattörer som ständigt använder "konservativ" som ett skällsord. Det har, i vår postmoderna värld, uppenbarligen blivit allt svårare att se bjälken i det egna ögat. Att de omedvetet stockkonservativa därtill ofta åberopar argument som att bygga nationell samhörighet, gör inte direkt denna bjälke mindre.

För övrigt är det värt att notera att Dagens Nyheter igår själva indirekt erkände att journalistkåren av politiska skäl mörkat omfattande sextrakasserier som begicks för ett halvår sedan. Sedan dess har oräkneliga krönikor med budskapet att journalistkåren inte mörkar dylika händelser eller ägnar sig åt agendajournalistik publicerats.
DN1, DN2, SMP1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ab1, Ab2, Ab3, Ab4

2016-01-07

Nyvänstern är moraliskt bankrutt

Nyårets barbari i Köln följdes initialt av medial tystnad. När detta inte längre fungerade valde man att skönmåla vad som hade hänt. Man underlät att tala om vilka förövarna var och man talade om "[s]tökigt nyårsfirande" och "nyårsrån".

När så vidden av vad som inträffat stod klar för alla övergick man till skademinimering. Medelst exakt samma metoder som flitigt används av statskontrollerad media i Vladimir Putins Ryssland började man relativisera och försöka blanda bort korten. Vad som hänt i Köln var, löd det underförstådda budskapet, mest ett rasistiskt hjärnspöke.

Från schymaniternas håll har det allt sedan Köln varit påtagligt tyst. Sveriges Kvinnolobby har i ett flertal utspel sedan nyår kommenterat vad som pågår i utlandet, men dessa kommentarer har begränsat sig till kritik av påstått sexistisk reklam i en amerikansk tidning. De neurotiskt hudfärgsfixerade svenska feminister som hetsat varandra till att se vita män som roten till allt ont, har helt enkelt inte förmått att förhålla sig till vad som hände i Köln.

Detta sker samtidigt som stora delar av Sveriges kulturelit sviker en konstnär som hotas till döden av fanatiska extremister. Detta sker samtidigt som offentligt finansierade badhus könssegregerar bubbelpooler i stället för att kasta ut de besökare som beter sig som svin. Detta sker samtidigt som offentligt avlönade tjänstemän försvarar och relativiserar det slödder (ja, det handlar om slödder) som beter sig så illa på bibliotek att man bland annat fått kalla in vakter.

Till den radikaliserade och medialt mäktiga svenska nyvänsterns främsta kännetecken hör dess anspråk på att företräda Sanningen och Godheten. Dess extrema ställningstaganden rör sig inte om åsikter, menar man, utan om fakta.

Dess radikala linje är inte bara självklar och odiskutabel, man är därtill övertygad om att den representerar Framtiden. Endast stockkonservativa och reaktionära krafter kan därför, resonerar man, motsätta sig vad den står för. Allsköns ärekränkning och svartmålning är således på sin plats när det kommer till att tysta meningsmotståndarna.

Den som vill släta över, relativisera, skönmåla och vifta bort vad som hände i Köln slåss dock varken för sanningen, det goda eller en önskvärd framtid. Den som vill släta över, relativisera, skönmåla och vifta bort vad som hände i Köln gör sig till en nyttig idiot för väldigt mörka krafter.

Den svenska högern är hunsad. Den har de senaste åren, precis som under 70-talet, anpassat sig till en liten men högljudd klick av vänsterfanatiker. Den har bett om ursäkt för vad den tror på, den har kapitulerat från stora delar av de egna värderingarna och den har gjort åtskilliga av den fanatiska vänsterns åsikter till sina egna.

Detta måste få ett slut. Vad Köln mer än något annat visar är att den svenska nyvänstern är moraliskt bankrutt. Den förtjänar inte respekt, den förtjänar att behandlas som den fanatiska politiska sekt den är.

Den svenska högern måste sluta be om ursäkt. Den svenska högern måste sluta backa. Den svenska högern måste ta flera steg framåt. Den svenska högern måste höja rösten. Den svenska högern måste börja be de krafter som spottar på allt som är anständigt att hålla käft.

Läs även:
Motpol, Den sjätte mannen
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2

2016-01-04

Det kommer alltid råda brist på skattepengar

Vid nyåret trädde ett flertal skattehöjningar i kraft, något som bland annat lett till att Sverige nu återigen stoltserar med världens högsta marginalskatt. Den socialistiska regeringen låter antyda att dessa skattehöjningar behövs för att sänka(!) arbetslösheten och att laga de "revor i välfärden" som de neurotiska demagogerna på Aftonbladets ledarredaktion ömsom gapar sig hesa över och ömsom förnekar.

Det är värt att återkomma till att marginalskatten nu är världens högsta. I kombination med höga sociala avgifter samt hög moms och höga punktskatter borde detta enligt socialistisk logik innebära ett försvar, en polis, en sjukvård och ett utbildningsväsende i världsklass. Så är som bekant emellertid inte fallet.

Att det förhåller sig på det sättet beror på att socialismen till sin natur är klientelistisk. Staten förmår inte utföra sina kärnuppgifter, men när det kommer till att leka "humanitär stormakt", till att hålla medborgarna med gratis datorer, till kravlösa långtidssjukskrivningar, till "gratis" mediciner och glasögon åt alla barn och till högbetald arbetslöshet är resurserna i det närmaste oändliga.

Av denna anledning kommer den svenska staten, trots världens högsta marginalskatter, de närmaste åren att gå med stora underskott. Detta kommer den socialistiska regeringen att låna pengar med det svenska folket som pant. Sannolikt kommer den därtill också dra ned anslagen till statens kärnuppgifter ytterligare.

Detta sätter fingret på skattehöjningarnas inneboende logik. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur ofta politikerna höjer skatterna, staten kommer ändå alltid ha brist på pengar. Varje skattehöjning som motiveras med "tomma lador" omsätts direkt i ökade utgifter, varpå ladorna snart blir lika tomma igen. Därför behövs snart en ny skattehöjning, som i sin tur följs av en ny, och så vidare.

I Sverige har denna utveckling gått så långt att vi nu har världens högsta marginalskatter. Vårt utbildningsväsende är emellertid ett skämt, sjukvården dras med långa köer, vi har inget försvar värt namnet, kriminella härjar inte sällan ostört och staten, kommunerna och landstingen dras med stora underskott. Detta kommer inte förändras av årets skattehöjningar, och det kommer inte heller förändras av de ytterligare skattehöjningar som snart lär följa på dessa.
DN1, SvD1, Ex1